Regeringens proposition
1993/94:52
Skärpta åtgärder mot människosmuggling
Prop.
1993/94:52

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 7 oktober 1993

Carl Bildt

Birgit Friggebo
(Kulturdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa åtgärder för att komma till rätta med verksamhet
som innebär att utlänningar utan rätt till inresa hjälps till eller in i Sverige
för att här söka uppehållstillstånd.
Straffskärpning föreslås för den som i strid med utlänningslagstiftningen
hjälper någon att ta sig in i landet. Ändringen innebär att ett grovt brott med
upp till två års fängelse i straffskalan införs. Vid bedömande av om brottet är
grovt skall särskilt beaktas om gärningen utförts mot ersättning, avsett ett
betydande antal personer eller utförts under hänsynslösa former.
Vidare föreslås i propositionen en utvidgning av den krets som skall omfattas
av straffbestämmelsen i 10 kap. 5 § utlänningslagen om planläggning och
organisation av sådan verksamhet. Den som hjälper en utlänning att komma till
Sverige exempelvis genom att biträda med transporten, skall kunna straffas för
medhjälp om han insåg eller hade skälig anledning att anta att det var fråga om
sådan verksamhet som nu nämnts.
Slutligen föreslås att transportmedel som använts vid de angivna brotten skall
kunna förverkas och att _ när fråga är om fartyg _ talan om förverkande i vissa
fall skall kunna riktas mot fartygets befälhavare.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1994.
Innehåll
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Lagtext 4
3 Ärendet och dess beredning 7
4 Nuvarande ordning 8
4.1Utlänningars rätt till inresa i Sverige 8
4.2Straffbar medverkan 8
4.3Förverkande 9
5 Överväganden 10
5.1Behovet av åtgärder 10
5.2Hjälp till illegal inresa 13
5.3Ansvar för organiserande av utlänningars resor till Sverige15
5.4Förverkande 16
6 Specialmotivering 18
Bilaga 1Sammanfattning av departementspromemorian (Ds 1993:25)22
Bilaga 2Departementspromemorians lagförslag 23
Bilaga 3Förteckning över deltagare vid hearing den 15 april 1993
rörande departementspromemorian (Ds 1993:25)
Skärpta åtgärder mot människosmuggling 25
Bilaga 4Lagrådsremissens lagförslag 26
Bilaga 5Lagrådets yttrande 29
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 oktober 199331
1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i utlänningslagen (1989:529).
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529)
dels att 10 kap. 2, 5 och 6 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i 10 kap. skall införas två nya paragrafer, 2 a och 6 a §§, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
2 §
Till böter eller, när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst sex
månader döms
1. en utlänning som, i annat avseende än beträffande skyldighet att ha pass,
visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, överträder bestämmelse i
denna lag eller vad som har föreskrivits med stöd av lagen,
2. den som inte gör anmälan som föreskrivs i en författning som har utfärdats
med stöd av denna lag,

3. den som i en anmälan 3. den som i en
eller ett ansökningsärende anmälan eller ett
enligt denna lag eller ansökningsärende enligt
enligt en författning som denna lag eller
har utfärdats med stöd av enligt en författning
denna lag medvetet lämnar som har utfärdats med
oriktig uppgift eller stöd av denna lag
medvetet underlåter att medvetet lämnar
tala om något förhållande oriktig uppgift eller
av betydelse, medvetet underlåter
att tala om något
förhållande av
betydelse.

4. den som hjälper en
utlänning att komma in i
Sverige i strid mot
föreskrifter i denna lag
eller i en författning
som har utfärdats med stöd
av lagen.

För försök eller
förberedelse till brott
som avses i första
stycket 4 döms till
ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken

2 a §

Till fängelse i högst
sex månader eller, när
omständigheterna är
mildrande, till böter
döms den som hjälper en
utlänning att komma in
i Sverige i strid med
föreskrifter i denna
lag eller i en
författning som har
utfärdats med stöd av
lagen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Är brottet grovt döms
till fängelse i högst
två år. Vid bedömande av
om brottet är grovt
skall särskilt beaktas
om gärningen
1. lämnats mot
ersättning,
2. avsett ett stort
antal personer, eller
3. utförts under
hänsynslösa former.
För försök eller
förberedelse till brott
enligt denna paragraf döms
till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken.

5 §

Till fängelse i högst två Till fängelse i högst
år eller, när två år eller, när
omständigheterna är omständigheterna är
mildrande, till böter döms mildrande, till böter
den som i vinningssyfte döms den som i
planlägger eller vinstsyfte planlägger
organiserar verksamhet eller organiserar
som är inriktad på att verksamhet som är
främja att utlänningar inriktad på att främja
reser till Sverige utan att utlänningar reser
pass eller de tillstånd till Sverige utan
som krävs för inresa i pass eller de
Sverige. tillstånd som krävs för
inresa i Sverige.

Den som hjälper en
utlänning att resa
till Sverige utan
pass eller de
tillstånd som krävs för
inresa i Sverige döms
för medhjälp till brott
enligt första stycket,
om han insåg eller
hade skälig anledning
att anta att resan
anordnats i
vinstsyfte genom sådan
verksamhet som där
sägs.

6 §

Ersättning som har Ersättning som har
lämnats till den som har lämnats till den som
begått brott enligt 3 § 2 har begått brott
eller 5 § skall förklaras enligt 2 a §, 3 § 1
förverkad, om det inte är eller 5 § skall
uppenbart oskäligt. förklaras förverkad, om
det inte är uppenbart
oskäligt.

Transportmedel som
använts vid brott som
avses i 2 a eller 5 §
får förverkas om ägaren
eller befälhavaren
eller någon annan som
var i ägarens ställe
förövat gärningen eller
medverkat till denna
och förverkandet behövs
för att förebygga brott
eller det annars
föreligger särskilda
skäl därtill.
Förverkande får dock
inte ske om det är
uppenbart oskäligt.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 a §

Om ägaren till ett
fartyg som kan
förverkas enligt 6 §
andra stycket inte är
känd eller saknar känt
hemvist i Sverige får
talan om förverkande
föras mot befälhavaren
på fartyget.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
3 Ärendet och dess beredning
S.k. människosmuggling, dvs. att utlänningar får hjälp att resa illegalt till
eller in i Sverige, har varit ett tilltagande problem för svensk invandrings-
och flyktingpolitik under det senaste decenniet. Förfarandet innebär att
utlänningars önskan att resa till Sverige för att vid ankomsten söka
uppehållstillstånd utnyttjas i vinstsyfte. Under vintern 1992/93 har särskilt
upprörande fall av människosmuggling förekommit. Asylsökande har betalat stora
summor till personer som åtagit sig att ordna transport till Sverige och har
sedan under farliga förhållanden förts in illegalt i Sverige.
Riksåklagaren har den 9 februari 1993 till Kulturdepartementet inkommit med en
framställning om ändring i utlänningslagen (dnr Ku93/448/Mp) föranledd av dessa
händelser. Vidare har Kustbevakningen den 18 februari 1993 inkommit med en
skrivelse rörande kustbevakningen och flyktingkontrollen (dnr Ku93/631/Mp).
Frågan om skärpta åtgärder mot människosmuggling har därför behandlats i en
inom Kulturdepartementet upprättad promemoria (Ds 1993:25). En sammanfattning av
promemorian finns i bilaga 1. Promemorians lagförslag finns i bilaga 2.
Synpunkter på promemorian har inhämtats vid en av Kulturdepartementet anordnad
hearing med företrädare för närmast berörda myndigheter samt några
frivilligorganisationer. En förteckning över dem som deltog i hearingen finns i
bilaga 3. En utskrift av vad som framförts vid hearingen finns tillgänglig i
lagstiftningsärendet (Dnr Ku93/448/Mp). Regeringen föreslår att lagstiftning
genomförs i huvudsaklig överensstämmelse med förslagen i promemorian.

Lagrådet
Regeringen beslutade den 2 september 1993 att inhämta Lagrådets yttrande över
det lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Lagrådet framför i sitt yttrande bl.a. att en sedvanlig remissbehandling av
förslaget hade varit av särskilt värde i detta fall eftersom lagförslaget berör
straffrättsliga frågor och dessutom innehåller vissa särlösningar beträffande
förverkande. Lagrådet har också haft vissa lagtekniska synpunkter.
Regeringen instämmer i att det givetvis varit av värde om en formell
remissbehandling kunnat äga rum. Eftersom det ansetts angeläget att en ändring
skulle komma till stånd så fort som möjligt har dock i stället valts att hålla
en hearing. Till denna inbjöds samma myndigheter och organisationer som skulle
ha kommit i fråga vid en remissomgång. Vid hearingen framfördes värdefulla
synpunkter. Några instanser lämnade också in sina synpunkter skriftligen.
Förslaget bör därför ha fått en tillräckligt allsidig belysning.
Regeringen återkommer till Lagrådets övriga synpunkter i avsnitt 5.2 och i
specialmotiveringen till det framlagda lagförslaget.
4 Nuvarande ordning
4.1 Utlänningars rätt till inresa i Sverige
Gällande regler finns i utlänningslagen (1989:529), UtlL, och
utlänningsförordningen (1989:547), UtlF.
Utländska medborgare är i princip skyldiga att ha pass och visum eller
uppehållstillstånd för att få resa in i Sverige. I regel genom ömsesidiga
överenskommelser är dock medborgare i de flesta länder undantagna från
skyldigheten att ha visering för inresa. För den som inte behöver visering krävs
heller inget uppehållstillstånd om vistelsen i Sverige är avsedd att vara högst
tre månader. För medborgare i de nordiska länderna krävs i princip ingen form av
tillstånd för inresa i Sverige. Motsvarande kommer att gälla för medborgare i
övriga EES-stater när det s.k. EES-avtalet träder i kraft.
En person anses i princip inrest i Sverige så snart han kommit in på svenskt
land-, luft- eller sjöterritorium (jfr prop. 1988/89:86 s. 57). En utlänning får
i princip inte resa in annat än via en passkontrollort. Inresa från annat
nordiskt land får dock ske även via ett s.k. gränsövergångsställe. Av praktiska
skäl accepteras i viss utsträckning att en utlänning färdas på svenskt luft-
eller sjöterritorium utan att iaktta reglerna för inresa. För passagerare och
besättningsmän på fartyg och luftfartyg tillämpas således reglerna rörande
inresa först när de lämnar fartyget eller luftfartyget.
Det är i och för sig inte straffbart att resa in i Sverige utan pass och
behövliga tillstånd. Den som saknar pass eller tillstånd kan dock avvisas. Den
som uppehåller sig i Sverige utan att ha eller ha sökt behövliga tillstånd kan
vidare dömas till böter (10 kap. 1 § UtlL).

4.2 Straffbar medverkan
Sedan 1937 års utlänningslag trädde i kraft har det varit straffbart att hjälpa
en utlänning att resa in illegalt i Sverige. I 1980 års utlänningslag gjordes
även försök till sådan hjälp straffbart och år 1984 infördes straff också för
förberedelse till sådant brott.
De nuvarande straffbestämmelserna för hjälp till illegal inresa finns i 10
kap. 2 § 4 UtlL. Böter eller, när omständigheterna är försvårande, fängelse i
högst sex månader kan ådömas den som hjälper en utlänning att komma in i Sverige
i strid med bestämmelserna i utlänningslagstiftningen. Av andra stycket framgår
att även försök och förberedelse till sådant brott är straffbart.
Straffbestämmelsen tar främst sikte på det fall att någon hjälper en person
att ta sig in illegalt i landet, utan sedvanlig inresekontroll. Det kan ske
genom att någon t.ex. tar sig över gränsen vid sidan av passkontroll eller
passerar passkontrollen gömd i en godsvagn på ett tåg eller i bagageluckan till
en bil. Också det fall att någon lyckas hjälpa en person att ta sig igenom
passkontrollen med hjälp av förfalskade dokument faller in under bestämmelsen.
År 1984 infördes en särskild bestämmelse om straff för den som i vinstsyfte
organiserar en resa till Sverige för utlänningar som saknar behövliga tillstånd
för inresa. Straffskalan för brottet skärptes genom 1989 års utlänningslag.
Enligt den nuvarande bestämmelsen i 10 kap. 5 § UtlL kan fängelse i högst två år
eller, när omständigheterna är mildrande, böter ådömas den som i vinstsyfte
planlägger eller organiserar verksamhet som är inriktad på att främja att
utlänningar reser till Sverige utan pass eller de tillstånd som behövs för
inresa.
För att denna straffbestämmelse skall bli tillämplig krävs det inte att
utlänningen tar sig in eller har för avsikt att ta sig in i Sverige illegalt.
Det saknar också betydelse om utlänningen, när han kommit hit, har rätt att
stanna här exempelvis därför att han är flykting enligt 1951 års
Genève-konvention om flyktingars rättsliga ställning. Vad som är relevant är i
stället om utlänningen saknar pass och sådana tillstånd som krävs för inresa, om
resan ingår i en planerad verksamhet i syfte att främja att utlänningar skall
komma till Sverige utan erforderliga handlingar samt om organisatören handlat i
vinstsyfte. Omfattningen av verksamheten och storleken på den vinning
organisatören gör är faktorer som skall beaktas vid bedömningen av straffvärdet.
Den som vid något enstaka tillfälle hjälpt en utlänning till Sverige torde inte
komma att dömas med stöd av denna bestämmelse.
Straffansvar kan inträda även om verksamheten inte avser hjälp till hela resan
från hemlandet utan endast en etapp (jfr NJA 1986 s. 607). En förutsättning
torde dock vara att det för den som främjat utlänningens resa stod klart att
målet för resan var Sverige.
Enligt prop. 1983/84:144 (s. 117) tar bestämmelsen endast sikte på sådan
verksamhet som bedrivs i vinstsyfte. Att någon försörjer sig genom verksamhet
som nu nämnts är tillräckligt för att vinstsyfte skall anses föreligga (jfr NJA
1990 s. 115). Den som endast får sina direkta kostnader för verksamheten täckta
torde däremot inte omfattas av straffbestämmelsen.
Det förtjänar slutligen att erinras om att Sverige till följd av våra
internationella åtaganden är skyldigt att föreskriva åtgärder mot medverkan till
att hjälpa en utlänning in i landet i strid med gällande bestämmelser. Första
delen av internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 143 från år
1975 behandlar missbruk i samband med migration. I artikel 3 i nämnda konvention
sägs det bl.a. att varje medlemsstat skall vidta alla erforderliga åtgärder dels
för att hindra hemlig migration och illegal sysselsättning, dels mot dem som
organiserar lagstridig eller hemlig migration för arbete från, genom eller till
dess territorium (jfr prop. 1981/82:146 s. 166 f.).

4.3 Förverkande
De grundläggande bestämmelserna om förverkande finns i 36 kap. brottsbalken.
Sålunda skall enligt 1 § utbyte av brott förklaras förverkat, om det inte är
uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för
kostnader i samband med ett brott. I stället för det mottagna får dess värde
förklaras förverkat. Vidare får med stöd av 2 § egendom som använts såsom
hjälpmedel vid brott eller som frambragts genom brott förklaras förverkat, om
det är påkallat för att förebygga brott eller annars särskilda skäl föreligger.
Förverkande enligt 1 eller 2 § kan ske endast i samband med brott enligt
brottsbalken. Sålunda gäller för förverkande av utbyte av brott mot någon
straffbestämmelse i speciallagstiftning eller förverkande av hjälpmedel vid
brott mot sådan lagstiftning att bestämmelser om förverkande måste ha tagits in
i den aktuella författningen. I sådant fall gäller bestämmelserna i 36 kap.
brottsbalken, om inte den särskilda författningen innehåller avvikande
bestämmelser.
Enligt 3 § 1 nämnda kapitel i brottsbalken får föremål som på grund av sin
särskilda beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras komma till
brottslig användning förklaras förverkat även om åtgärden inte kan vidtas med
stöd av 2 §. För att förverkande skall kunna ske enligt 3 § fordras inte att
något brott har begåtts. Det är tillräckligt att föremålet kan befaras komma
till brottslig användning. Inte heller behöver det brott som befaras vara ett
brott mot brottsbalken.
Särskild rätt till egendom som förklaras förverkad består, om inte också denna
rättighet förklaras förverkad.
I 5 § finns bestämmelser om hos vem förverkande kan ske. Bestämmelserna gäller
också vid förverkande som kan ske med stöd av speciallagstiftning, såvida inte
den särskilda författningen innehåller något annat.
Enligt 10 kap. 6 § UtlL kan den ersättning som gärningsmannen uppburit vid
brott enligt 3 § 1 eller 5 § förklaras förverkad. Av prop. 1983/84:144 (s. 118)
framgår att inte bara vinningen av brottet utan hela ersättningen kan förverkas.
I rättstillämpningen har hänsyn tagits bl.a. till motiven för gärningen och till
vilken vinst den faktiskt gett. Eventuell vinning vid brott mot 10 kap. 2 § 4
kan inte förverkas.
Någon specialregel om förverkande av hjälpmedel, t.ex. transportmedel, vid
brott mot 10 kap. 2 § 4 eller 5 § finns inte. I vissa speciella fall torde dock
förverkande kunna ske med stöd av bestämmelserna i 36 kap. 3 och 4 §§
brottsbalken. Exempelvis kan förverkande av falska handlingar ske om det
samtidigt föreligger ett brott enligt brottsbalken.

5 Överväganden
5.1 Behovet av åtgärder
Regeringens bedömning. Påföljderna för medhjälp till illegal inresa och för
organiserande av resor i sådant syfte till Sverige måste på ett mer
effektivt sätt än hittills avskräcka från sådan verksamhet. Såväl en höjning
av straffmaximum som en utvidgning av den personkrets som kan fällas till
ansvar bör genomföras. Möjligheter att förverka transportmedel som använts
bör införas.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Synpunkter vid hearingen. I stort sett samtliga deltagare ansåg att
människosmuggling och liknande verksamhet bör bestraffas hårdare. Bland annat
från Rikspolisstyrelsens sida framfördes att det aktuella förslaget var alltför
ensidigt inriktat på att hindra utlänningar utan behövliga tillstånd från att
komma till Sverige ombord på fartyg och man efterlyste en bredare översyn av
straffbestämmelserna. Ett par frivilligorganisationer ansåg att förslaget borde
behandlas inom ramen för en allmän översyn av straffbestämmelserna i
utlänningslagen. En sådan översyn borde anförtros den parlamentariska kommitté
(Ku 1993:1), som nyligen tillsatts för att se över invandrarpolitiken samt
invandrings- och flyktingpolitiken (dir. 1993:1).
Flera av de myndigheter, som i princip ställde sig positiva till förslaget,
framförde viss tveksamhet när det gäller vilka återhållande effekter som
eventuellt skulle kunna uppnås.
Skälen för regeringens bedömning. Från början av 1980-talet har det blivit
allt vanligare att utlänningar tar sig till Sverige genom att betala stora
summor till olika "organisatörer" _ för att sedan söka asyl eller annat
uppehållstillstånd här. Om de inte beviljas uppehållstillstånd här måste de
återvända till vanligtvis mycket svårare förhållanden än dem de lämnat. Ofta har
de tvingats sälja allt de ägde i hemlandet för att kunna betala organisatören.
Det är således fråga om ett hänsynslöst utnyttjande i vinstsyfte av människor i
ett utsatt läge. Hjälpen som utlänningen får för de pengar han betalat består
oftast i att han förses med förfalskade handlingar och inte sällan också
instruktioner om vad han lämpligen bör säga vid ankomsten till Sverige. Ibland
innefattar "hjälpen" även transport till den svenska gränsen och någon gång
illegal inresa i landet.
Om många asylsökande kommer till Sverige på nämnt sätt kan det minska våra
möjligheter till organiserad överföring av flyktingar. Det kan bli svårare att
driva en rättvis och human flyktingpolitik. Människor som kanske har större
behov av skydd än de som hjälps hit kanske inte kan tas emot.
Ett sätt att motverka att presumtiva asylsökande utnyttjas på nu nämnt sätt är
upplysningsverksamhet kombinerad med hjälpinsatser i de berörda utlänningarnas
vistelseländer. På så sätt kan man motverka att personer som inte har utsikter
att få stanna i Sverige ändå söker sig hit.
Det har emellertid visat sig vara mycket svårt att nå ut med information som
tas på allvar i de berörda länderna. Det är också nödvändigt att kunna straffa
dem som medverkar till sådan organiserad verksamhet som nu nämnts. Det var
därför som den straffbestämmelse, som nu återfinns i 10 kap. 5 § UtlL, infördes
år 1984.
De problem som uppstår då utlänningar hjälps hit på ett organiserat sätt har
dock ökat under de senaste åren. Under vintern 1992/93 har verksamheten skett
under särskilt hänsynslösa former. Utlänningarna har betalat stora penningsummor
till professionella smugglare som därefter under svåra och farliga förhållanden
transporterat dem med fartyg till Sverige.
Gemensamt för sjötransporterna vintern 1992/93 har varit att de skett ombord
på fartyg som varit direkt olämpliga för passagerarbefordran i den omfattning
som förekommit. Resorna har inneburit svåra umbäranden för passagerarna genom
undermåliga hygieniska förhållanden och brist på mat och vatten. Åtminstone tre
av fartygen var vid ankomsten inte i sjövärdigt skick. Att märka är också att de
som kommit hit inte flytt undan något omedelbart hot om förföljelse. Det har
rört sig om personer från främst Mellanöstern som funnit ett tillfälligt skydd i
något av länderna på andra sidan Östersjön. De har visserligen levt under svåra
förhållanden där men inte löpt någon omedelbar risk för förföljelse eller risk
att sändas tillbaka till något land där de skulle riskera förföljelse.
Besättningsmännen i de aktuella fallen har dömts för brott mot 10 kap. 2 § 4
UtlL till böter eller fängelse. Brott mot 10 kap. 5 § har inte kunnat styrkas.
Däremot har i några fall, när fartygen varit särskilt undermåliga, dömts till
ansvar även för framkallande av fara för annan (3 kap. 9 § brottsbalken). Det
längsta straff som hittills utdömts är fängelse ett år och sex månader. Fartygen
har inte i något fall förverkats. I åtminstone ett fall har fartyget brutits
sönder i havet och gått till botten innan målet avgjorts.
Utvecklingen under senare tid har således visat att nuvarande bestämmelser
inte är tillräckliga för att förhindra människosmuggling och organiserande av
illegala inresor till Sverige i stor skala; verksamheter som innebär ett
hänsynslöst exploaterande av den utsatta situation vissa skyddssökande befinner
sig i. Straffsatserna är uppenbart inte tillräckliga för att avhålla från brott
mot utlänningslagens bestämmelser. Till detta kommer att bestämmelsen i 10 kap.
5 § UtlL om straff för organisatörer har visat sig svår att tillämpa på grund av
utrednings- och bevissvårigheter. Det är inte heller möjligt att med stöd av
utlänningslagens regler förverka hjälpmedel, t.ex. fartyg som använts för
transport.
I vissa fall kan det visserligen vara möjligt att döma till ansvar även för
annat brott än brott mot utlänningslagen och straffsatserna kan då bli högre.
Har en transport skett med ett helt sjöodugligt fartyg torde i regel i vart fall
befälhavaren göra sig skyldig också till brottet framkallande av fara för annan.
På detta brott kan följa böter eller fängelse i högst två år. Det är emellertid
ofta förenat med betydande svårigheter att visa att faran var sådan att även
besättningsmedlemmarna hade anledning att räkna med den när resan började. Om
brottet begåtts utomlands tillkommer olika komplikationer som särskilt tillstånd
för åtal och jämförelser med straffreglerna i det andra landet. Gärningen kan
också komma att bedömas som straffri på grund av samtycke från de personer som
utsatts för faran.
Befälhavaren torde i en del fall också kunna ådömas böter med stöd av
sjötrafikförordningen (1986:300). Det innebär emellertid normalt inte någon
höjning av straffmaximum.
Verksamheten har ofta organiserats från utlandet. Det är då ovanligt att
huvudmannen kan nås av den svenska rättvisan. Det är oftast inte möjligt att
visa att t.ex. besättningsmän på fartyg själva deltagit i planläggning eller
organiserande av människosmugglingen. De kan då inte fällas till ansvar för
brott mot 10 kap. 5 § UtlL.
Om ansvar kan utdömas för framkallande av fara för annan är det i princip
också möjligt att förverka t.ex. ett fartyg eftersom det då är fråga om ett
brott enligt brottsbalken. För att detta skall kunna ske är det emellertid i
regel nödvändigt att talan riktas mot ägaren. Ägaren finns regelmässigt inte i
Sverige. Att utreda vem som är ägare och att delge denne ett yrkande om
förverkande är därför ofta inte möjligt.
Regeringen har i och för sig förståelse för synpunkten att det kan finnas
behov av en mer allmän översyn av straffbestämmelserna i utlänningslagen. En
sådan översyn har tidigare förordats av lagrådet (se prop. 1988/89:86 s. 367).
Det är emellertid enligt regeringens bedömning angeläget att skärpta åtgärder
mot den verksamhet som nu berörts kan genomföras så snart som möjligt.
Det bör betonas att det inte är och inte heller i fortsättningen bör vara
straffbart att som ett led i en ideell verksamhet hjälpa någon att komma till
Sverige för att här söka asyl eller annat uppehållstillstånd. Det är den
verksamhet som avser illegal inresa eller som sker i vinstsyfte som bör
bestraffas.
För att komma till rätta med verksamhet av det slag som ovan angivits är det
dock inte tillräckligt med skärpta straffbestämmelser. Det krävs också ett
utökat samarbete med myndigheterna i de länder varifrån resorna organiseras. I
detta sammanhang bör det erinras om att ett framgångsrikt sådant samarbete
inletts med myndigheterna i Estland, bl.a. genom att Rikspolisstyrelsen har en
person stationerad i Tallinn. Rikspolisstyrelsen planerar att inom kort
stationera personal även på några andra orter i f.d. Sovjetunionen, bl.a. i
syfte att stärka samarbetet när det gäller att förhindra organiserandet av
illegala resor därifrån till Sverige.

5.2 Hjälp till illegal inresa
Regeringens förslag. Straffet för den som i strid med
utlänningslagstiftningen hjälper någon att ta sig in i landet skärps. Det
sker genom att ett grovt brott med upp till två års fängelse i straffskalan
införs. Vid bedömande av om brottet är att anse som grovt bör särskilt
beaktas om gärningen utförts mot ersättning, om den avsett ett stort antal
personer eller om den utförts under hänsynslösa former.
Promemorians förslag överensstämmer i stort sett med regeringens.
Synpunkter vid hearingen. Förslaget godtogs av en stor majoritet av de
närvarande. Från Riksåklagarens sida framfördes att en ytterligare
straffskärpning i och för sig vore önskvärd.
Skälen för regeringens förslag. Som tidigare framgått är hjälp till illegal
inresa straffbelagd enligt 10 kap. 2 § 4 UtlL. Som också framgått tidigare är en
förutsättning för straffbarhet att det är fråga om inresa som sker vid sidan av
passkontroll eller där utlänningen passerar passkontrollen gömd eller med hjälp
av förfalskade handlingar.
Bestämmelsen tog vid sin tillkomst sikte på enstaka fall. Någon organiserad
verksamhet i avsikt att hjälpa hit utlänningar utan rätt till inresa förekom
inte vid bestämmelsens tillkomst. På senare tid har bestämmelsen tillämpats i
flera fall där brott enligt 5 § inte kunnat styrkas och där det varit fråga om
hjälp till inresa för ett stort antal personer och där "hjälpen" lämnats i
vinstsyfte. Sådant förfarande har inte sällan ett straffvärde som är högre än
vad nuvarande straffmaximum ger uttryck för. Maximistraffet bör därför höjas.
För att markera att det kan vara fråga om gärningar med betydande skillnader i
straffvärde föreslog regeringen i lagrådsremissen att en gradindelning av
brottet borde ske. Grovt brott borde anses föreligga t.ex. om hjälpen lämnats
mot ersättning eller i stor omfattning.
Lagrådet har uttryckt tveksamhet mot exemplet om att grovt brott skall anses
föreligga om ersättning lämnats. Det bör enligt Lagrådets mening övervägas om
inte en bättre lösning skulle kunna åstadkommas på något av följande två
tänkbara sätt. Ett skulle vara att komplettera punkt 1 med krav på att
ersättningen varit oskälig eller att det i vart fall rört sig om ett i
sammanhanget betydande belopp eller att ersättningen avsett en tillfälligt
sammansatt grupp av personer. Ett annat alternativ, som med hänsyn till det
föreslagna maximistraffet inte skulle avvika från vad som annars vanligen
förekommer inom straffrätten, skulle vara att i det föreslagna första stycket
ange att för brottet kan dömas till böter eller fängelse i högst två år.
Den föreslagna uppdelningen av brottet kan självfallet diskuteras. Regeringen
bedömer emellertid att en gradindelning av brottet bör ske för att markera att
det rör sig om handlingar med betydande skillnader i straffvärde. Ett särskilt
grovt brott bör således införas.
Regeringen bedömer vidare att brottet som regel bör anses som grovt om
gärningsmannen fått ersättning för sin medverkan. Lagrådets förslag på denna
punkt skulle enligt regeringens bedömning kunna medföra tillämpningsproblem och
bevissvårigheter. För att brottet skall anses som grovt bör det således räcka
med att ersättning rent faktiskt utgått. Till skillnad mot vad som gäller enligt
5 § krävs inte att något vinstsyfte hos gärningsmannen visats. Självfallet måste
dock ersättningens storlek beaktas. Har ersättningen endast bestått i visst
bidrag för rent faktiska kostnader behöver detta i och för sig inte medföra att
brottet anses som grovt.
En ändring som innebär att ett grovt brott införs för sådana förhållanden som
avses i 10 kap. 2 § 4 medför att bestämmelsen får en annan karaktär än övriga
regler i paragrafen. Det förefaller därför lämpligast att bryta ut den ändrade
bestämmelsen till en särskild paragraf, 2 a §. Innebörden av den föreslagna
ändringen behandlas närmare i specialmotiveringen.
Det kan ifrågasättas om inte en större ändring än den nu föreslagna vore
motiverad. Med en ytterligare straffskärpning skulle exempelvis
förfalskningsbrott som begåtts tillsammans med brott mot utlänningslagen kunna
bedömas som ett led i den senare brottsligheten i stället för att åtalas
särskilt. En sådan ändring bör dock anstå i avvaktan på en allmän översyn av
utlänningslagens straffbestämmelser.

5.3 Ansvar för organiserande av utlänningars
resor till Sverige
Regeringens förslag. En utvidgning sker av kretsen som omfattas av
straffbestämmelsen i 10 kap. 5 § UtlL. Den som hjälper en utlänning att resa
till Sverige utan pass eller de tillstånd som krävs för inresa skall kunna
fällas till ansvar för medhjälp, om han insåg eller hade skälig anledning
att anta att det var fråga om verksamhet med syfte att hjälpa utlänningen
hit i strid med gällande bestämmelser.
Promemorians förslag överensstämmer i stort sett med regeringens.
Synpunkter vid hearingen. Förslaget har i stort sett godtagits. Bl.a. Göta
hovrätt har framfört synpunkter på den lagtekniska utformningen av 10 kap. 5 §.
Bl.a. Riksåklagaren har påpekat att det nuvarande kravet på att det skall
föreligga ett vinstsyfte hos gärningsmannen ofta medför stora bevissvårigheter.
Skälen för regeringens förslag. Brottskriterierna i 10 kap. 5 § UtlL måste ses
mot bakgrund av att det - som framhållits - inte är förbjudet att utan
vinstsyfte hjälpa någon att komma till den svenska gränsen för att där söka asyl
eller annat uppehållstillstånd. Förutom medverkan till illegal inresa är det
sålunda den organiserade verksamheten som sker i vinstsyfte som har
straffbelagts. Det har dock i praktiken ofta visat sig svårt att styrka såväl
att någon ägnat sig åt organiserad verksamhet som att detta skett i vinstsyfte.
Ett särskilt problem i utredningshänseende är att verksamheten ofta organiseras
från utlandet.
I regel kommer endast de till Sverige som hjälper till med själva transporten.
I de flesta fall torde det vara självklart att exempelvis besättningsmedlemmar
ombord på ett fartyg som transporterar ett stort antal utlänningar måste ha
insett, eller bort ha inse, vad det är fråga om. Det torde i regel heller inte
råda någon tvekan om att det inte är fråga om någon ideell verksamhet utan att
transporten företas i vinstsyfte.
Det är av allmänpreventiva skäl av stor vikt att samtliga inblandade i
organiserad verksamhet med syfte att på olaglig väg hjälpa utlänningar till
Sverige riskerar kännbara påföljder. Det är heller inte rimligt att stora
utredningsresurser skall behöva läggas ned på att utreda vilken ersättning som
kan ha utgått till en enskild besättningsman. Bestämmelsen i 10 kap. 5 § bör
därför kompletteras med en uttrycklig regel om ansvar för den som hjälper en
utlänning att resa till Sverige utan pass eller behövliga tillstånd, om han
insåg eller hade skälig anledning att anta att det var fråga om sådan
organiserad verksamhet som nyss nämnts.
De lagtekniska synpunkter som förts fram vid hearingen har beaktats vid
utformningen av det förslag regeringen nu lägger fram. Som tidigare redovisats
har bl.a. Riksåklagaren påpekat att det nuvarande kravet på att det skall
föreligga ett vinstsyfte hos gärningsmannen ofta medför stora bevissvårigheter.
Det är emellertid enligt regeringens bedömning väsentligt att det inte uppstår
någon tveksamhet om att det inte är straffbart att som ett led i en ideell
verksamhet hjälpa någon att komma till Sverige för att här ansöka om asyl eller
annat uppehållstillstånd. Kravet på att det för straffbarhet måste visas att det
förelegat ett vinstsyfte bör därför finnas kvar. Det förtjänar vidare att
framhållas att den föreslagna utformningen av 10 kap. 5 § andra stycket innebär
att något vinstsyfte inte behöver föreligga hos en medhjälpare för att denna
skall kunna straffas.

5.4 Förverkande
Regeringens förslag. Transportmedel som använts vid brott som avses i 2 a
och 5 §§ skall kunna förverkas. Om ägaren till ett fartyg inte är känd eller
saknar känt hemvist i Sverige skall talan om förverkande kunna föras mot
befälhavaren på fartyget.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Synpunkter vid hearingen. Göta hovrätt uttryckte tveksamhet när det gäller
förslaget att förverkande skulle kunna ske även för det fall att den hos vilken
förverkande begärs "haft utbyte" av verksamheten. I övrigt framfördes inga
erinringar mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag
Förverkande
I 10 kap. 6 § UtlL finns bestämmelser om förverkande av ersättning vid brott
enligt 3 och 5 §§. Som tidigare redovisats finns det däremot inga särskilda
bestämmelser i utlänningslagen om förverkande av egendom som använts som
hjälpmedel, t.ex. transportmedel som använts för att hjälpa utlänningar till
eller in i Sverige. Förverkande av t.ex. falska handlingar kan dock ske med stöd
av bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken.
Mot bakgrund av utvecklingen under senare år bör en utvidgning ske av
möjligheterna till förverkande vid brott enligt utlänningslagen. När utlänningar
utan rätt till inresa hjälps hit mot ersättning och i stor omfattning är det
rimligt att hjälpmedel som använts kan förverkas. Det framstår som stötande för
den allmänna rättskänslan när t.ex. den som upplåtit sitt fartyg för sådan
verksamhet kan få tillbaka fartyget och använda det på nytt för samma ändamål.
Som tidigare framhållits befinner sig organisatören av verksamheten ofta
utomlands. Om det transportmedel som använts i ett sådant fall ändå kan
förverkas torde det såväl försvåra fortsatt brottslighet som ha en
allmänpreventiv effekt.
Frågan om även andra hjälpmedel än transportmedel skall kunna förverkas bör
anstå till dess en allmän översyn av straffbestämmelserna i utlänningslagen kan
genomföras.
Möjligheter till förverkande bör föreligga vid brott såväl enligt den
föreslagna 2 a § som enligt 5 §. Förverkande bör kunna ske såväl hos ägaren som
hos befälhavare eller någon annan som varit i ägarens ställe t.ex. anställd,
uppdragstagare eller låntagare - om den hos vilken förverkande begärs förövat
gärningen eller medverkat till den. Förverkande bör dock inte komma i fråga om
åtgärden framstår som uppenbart oskälig. Presumtionen är alltså att förverkande
skall ske, om övriga förutsättningar är uppfyllda.
I regel torde den som haft utbyte av brottslig verksamhet av ifrågavarande art
också vara att anse som gärningsman eller i vart fall som medverkande till
brottet. I likhet med Göta hovrätt bedömer regeringen att det är oklart i vilka
fall därutöver som någon kan ha haft sådant utbyte av verksamheten att
straffbarhet bör föreligga. Det förslag som nu läggs fram innehåller _ till
skillnad från promemorians förslag - därför inte någon särskild regel om
förverkande hos den som haft utbyte av brottet.

Talan om förverkande mot annan än ägare
För att förverkande skall kunna komma i fråga krävs i princip att talan om
förverkande förs mot ägaren. Det är vid brott mot utlänningslagen i regel fråga
om utlandsägda transportmedel och ofta är det inte möjligt att utreda vem som är
ägare. Som nämnts tidigare har detta problem i viss utsträckning lösts i andra
sammanhang. Enligt varusmugglingslagen kan yrkande om förverkande således riktas
även mot transportören eller annan innehavare av egendomen. Som nämnts gäller
detta dock endast egendom som smugglats in i landet, inte eventuella hjälpmedel.
Beträffande befälhavare på fartyg finns i olika sammanhang regler av innebörd
att befälhavaren företräder ägaren eller redaren (se t.ex. 258 § sjölagen
/1891:35/ och 7 kap. 8 § lagen /1980:424/ om åtgärder mot vattenförorening från
fartyg).
Även vid förverkande enligt utlänningslagen bör det vara möjligt att rikta
yrkandet mot befälhavaren på ett fartyg i de fall ägaren är okänd eller saknar
känt hemvist i Sverige. En särskild bestämmelse härom bör införas. Det kan i och
för sig framstå som skäligt att talan kan riktas mot den som på liknande sätt
som en befälhavare på ett fartyg företräder ägaren, t.ex. en pilot eller en
chaufför. Den frågan bör dock behandlas i ett större sammanhang. Tills vidare
får bestämmelserna i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid
förverkande m.m. tillämpas, vilket bl.a. innebär att stämning kan delges genom
kungörelse.

Beslag och kvarstad
Transportmedel som använts vid brott mot utlänningslagen kan redan nu i viss
utsträckning tas i beslag med stöd av 27 kap. 1 § rättegångsbalken, t.ex. om ett
fartyg har betydelse för utredningen. Det kan vara fallet om fartygets dåliga
skick utgör en försvårande omständighet och fartyget därför behövs som
bevisning. Transportmedel kan också enligt nämnda paragraf tas i beslag om det
kan antas att det kommer att förverkas.
Vid förverkande av ersättning som uppburits vid brott enligt utlänningslagen
kan antingen den faktiskt uppburna ersättningen tas i beslag eller också kan _
enligt de allmänna bestämmelserna om kvarstad i 26 kap. rättegångsbalken _
rätten förordna om kvarstad på den misstänkte gärningsmannens egendom.
De regler om beslag och kvarstad som finns torde vara tillräckliga för att
säkerställa att beslut om förverkande enligt utlänningslagen kan genomföras.

6 Specialmotivering
10 kap.
2 §
Ändringen är av redaktionell natur. Den innebär att p. 4 i första stycket och
andra stycket brutits ut till en särskild paragraf.

2 a §
Paragrafen är ny men innehållet motsvarar i huvudsak innehållet i nuvarande 10
kap. 2 § första stycket 4 samt 10 kap. 2 § andra stycket.
Till skillnad från vad som gäller i dag föreskrivs i första stycket att
normalpåföljden vid brott mot paragrafen skall vara fängelse. I lindrigare fall,
t.ex. när någon utan ersättning hjälper en utlänning att ta sig in illegalt i
Sverige, bör alltjämt böter vara normalpåföljden. Straffvärdet för brottet
påverkas emellertid av såväl antalet personer som smugglas in som motivet för
handlingen och förhållandena kring inresan. Det ter sig vidare mer klandervärt
att hjälpa in någon som tidigare avvisats eller utvisats med förbud att
återvända till Sverige. Böter bör inte komma i fråga vid verksamhet under mer
organiserade former.
I andra stycket har en särskild och förhöjd straffskala införts för grova
brott. På förslag av Lagrådet har uttrycket "hjälpen lämnats" bytts ut mot
"gärningen utförts".
Som har redovisats i avsnitt 5.2 skall grovt brott i allmänhet anses föreligga
om gärningsmannen fått ersättning för sin medverkan. Brottet torde vidare i
allmänhet anses som grovt om det är ett större antal människor som hjälps in i
Sverige. Viss hänsyn bör dock kunna tas till om det rör sig om medlemmar av
samma familj. Det behöver i och för sig inte vara mer klandervärt att hjälpa en
familj med många barn till Sverige än att hjälpa en ensamstående.
Vid bedömning av om brottet bör anses som grovt skall också beaktas om
utlänningen/utlänningarna utsatts för svåra umbäranden eller fara, t.ex. genom
att resan skett ombord på ett icke sjövärdigt fartyg.
Den högre straffskalan för grovt brott gör det möjligt att utlämning kan ske
och ökar möjligheterna att tillgripa häktning.
Det är enbart verksamhet som syftar till att hjälpa in någon i landet illegalt
som är straffbar enligt denna paragraf. Verksamhet som endast syftar till att
hjälpa någon hit som omedelbart vid ankomsten har för avsikt att söka asyl är
inte straffbar enligt 2 a §. Den kan däremot vara straffbar enligt 5 §.
I vissa fall kan konkurrenssituationer uppkomma mellan 2 a och 5 §§. I
lagrådsremissen uttalade regeringen att det måste bedömas ha högre straffvärde
att hjälpa någon att resa in i landet illegalt än att hjälpa någon att ta sig
till den svenska gränsen för att söka asyl. I sådana fall borde därför 2 a § i
första hand tillämpas. Normalt torde gärningen i sådana fall vara att bedöma som
grovt brott enligt 2 a § andra stycket. Lagrådet har anfört att generellt sett,
med utgångspunkt från angivna straffskalor, synes gärningar enligt 5 § ha ett
något högre straffvärde än vad som sammantaget gäller för dem som faller under 2
a §. Lagrådet har därtill framhållit att båda paragraferna i vart fall skall
tillämpas om någon organiserat en verksamhet enligt 5 § första stycket och
sedan, på sätt som avses i 2 a §, ytterligare medverkat till olovliga inresor i
landet. Oberoende av vilka gärningar som skall anses ha det högsta straffvärdet
instämmer regeringen i att i det exempel Lagrådet givit båda bestämmelserna bör
åberopas.

5 §
I första stycket har endast en redaktionell ändring gjorts.
Till skillnad från vad som gäller enligt 2 a § krävs inte att verksamheten
syftar till att någon skall komma in i Sverige i strid med bestämmelserna i
utlänningslagstiftningen. Det är tillräckligt att det är fråga om en organiserad
verksamhet med målsättning att hjälpa utlänningar att komma till Sverige även om
avsikten är att söka uppehållstillstånd redan vid gränsen. Däremot krävs att
gärningsmannen har ett vinstsyfte.
I andra stycket införs ett uttryckligt ansvar för medhjälp till brott enligt
första stycket. En förutsättning för ansvar är att det kan styrkas att fråga
varit om verksamhet som avses i första stycket och att medhjälparen insåg eller
hade skälig anledning att anta att det var fråga om sådan verksamhet i
vinstsyfte. Däremot krävs det inte att medhjälparen själv haft något vinstsyfte.
Ansvar för medhjälp skall kunna ådömas den som hjälper en utlänning att ta sig
till Sverige utan pass eller behövliga tillstånd. I första hand avses härmed den
som hjälper till med själva transporten. Det kan gälla såväl den som
tillhandahåller transportmedlet som den som utför själva transporten. Även hjälp
i andra former kan dock tänkas falla in under den föreslagna straffbestämmelsen.
Det kan t.ex. gälla den som tillhandahåller förfalskade handlingar som skall
underlätta resan till Sverige.
I fråga om hjälp med transport föreligger en skillnad mellan exempelvis en
befälhavare på ett fartyg och en vanlig besättningsman. En befälhavare måste
alltid ha ett ansvar för vilka som följer med ombord på ett fartyg. En
besättningsman som mönstrats på för en speciell resa och som insåg eller haft
skälig anledning att anta att syftet med resan var brottsligt måste likaså kunna
ställas till ansvar enligt paragrafen. Annorlunda kan det emellertid ställa sig
för en besättningsman som först efter det att resan påbörjats fått resans syfte
klart för sig. Han torde då ha ringa möjligheter att på något sätt påverka
händelserna och borde då inte heller kunna ställas till svars.
Kravet på att resan anordnats i speciellt syfte torde normalt medföra att
reguljär trafik och vanliga turistresor faller utanför det straffbara området
även om tillfälligtvis utlänningar följer med en sådan resa i syfte att
olagligen ta sig in i landet. Dock kan motsatsen bli fallet om någon
transporterar utlänningar för någon annans räkning och därvid handlar på sätt
som straffbeläggs i första stycket.

6 §
Första stycket har ändrats på så sätt att även ersättning som uppburits vid
brott mot 2 a § kan förverkas. Liksom tidigare gäller att inte bara den direkt
uppburna ersättningen utan också motsvarande belopp kan förverkas. Vidare har en
följdändring gjorts med anledning av ett tidigare lagstiftningsärende.
Hänvisning måste nu göras till 3 § 1 och inte till 3 § 2 (jfr prop. 1990/91:118,
bet. 1990/91:JuU29, SFS 1991:573).
I andra stycket införs en möjlighet att förverka transportmedel som använts
vid brott mot 2 a eller 5 §. Andra hjälpmedel än transportmedel kan förverkas
endast enligt de allmänna förverkandebestämmelserna i brottsbalken (se avsnitt
4.3).
Förverkande kan komma i fråga om ägaren eller den som är i ägarens ställe
förövat gärningen eller medverkat till den. När det gäller fartyg torde
befälhavaren i regel kunna anses vara i ägarens ställe. I lagtexten har därför
angetts att befälhavaren jämställs med ägaren. Andra fall där omständigheterna
kan vara sådana att någon torde kunna sägas vara i ägarens ställe är exempelvis
om det föreligger nära släktskap eller ett anställningsförhållande mellan ägaren
och brukaren av transportmedlet. Också det fall att ägaren lånat ut, hyrt ut
eller på avbetalning sålt ett transportmedel kan tänkas falla in under
bestämmelsen om ägaren insett eller borde ha insett vad transportmedlet skulle
användas till.
Liksom vid förverkande i allmänhet skall en skälighetsbedömning göras. Visar
sig t.ex. ägaren av ett fartyg ha varit ovetande om vad det använts till, torde
det kunna anses vara uppenbart oskäligt att förverka fartyget.
I vart fall när det gäller fartyg eller luftfartyg som använts i det
uteslutande syftet att transportera hit utlänningar torde det i allmänhet vara
fråga om sådan organiserad verksamhet att förverkande framstår som befogat. En
avvägning måste dock göras mellan föremålets värde, ägarens behov av det och
risken för fortsatt brottslig användning.
Sakrättsligt giltiga rättigheter till egendom som förklaras förverkad enligt
en specialstraffrättslig bestämmelse består, om inget annat är särskilt stadgat
i den specialstraffrättsliga regleringen ( jfr 36 kap. 5 § tredje stycket
brottsbalken och NJA 1977 s. 82). Begränsade sakrätter såsom sjöpanträtt och
inteckningar i fartyg och luftfartyg kommer således att bestå. Något särskilt
stadgande härom behövs inte.
Vid brott mot de aktuella bestämmelserna i utlänningslagen har hittills i
allmänhet fartyg kommit till användning. Även en personbil eller något annat
transportmedel kan dock förverkas, om det använts för att hjälpa hit utlänningar
i strid med utlänningslagens bestämmelser.

6 a §
Denna paragraf tar enbart sikte på förverkande av fartyg. Befälhavaren på ett
fartyg har som tidigare framhållits en särskild ställning och kan i många
sammanhang betraktas som ägarens legala företrädare. Som också påpekats tidigare
är ägaren till fartyg som använts för att hjälpa hit asylsökande oftast bosatt
utomlands. Många gånger är det inte möjligt att på något enkelt sätt utreda vem
som är ägare. Talan om förverkande får i sådana fall föras mot befälhavaren.
Självfallet hindrar detta inte att talan i stället förs direkt mot ägaren om det
framstår som lämpligt.
Sammanfattning av departementspromemorian
(Ds 1993:25)

I denna promemoria föreslås vissa åtgärder för att komma till rätta med s.k.
människosmuggling. Förslagen skall ses mot bakgrund av den senaste tidens
händelser, då båtar kommit från de baltiska staterna och medfört ett stort antal
personer från företrädesvis Irak.
I dag straffas den som i vinningssyfte planlägger eller organiserar verksamhet
som är inriktad på att främja att utlänningar reser till Sverige utan pass eller
de tillstånd som krävs för inresa till Sverige. Eftersom människosmugglingen
ofta organiseras från utlandet har det visat sig svårt att nå huvudmännen bakom
verksamheten. Bland annat av denna anledning föreslås det i promemorian en
utvidgning av den krets som skall omfattas av bestämmelsen. Även den som
biträder med transporten eller väsentligt underlättar verksamheten skall kunna
straffas om han insåg eller hade skälig anledning att misstänka att det var
fråga om sådan verksamhet.
Vidare skärps straffet för den som i strid med utlänningslagstiftningen
hjälper någon att ta sig in i landet. Ändringen genomförs genom att ett
särskilt, grovt brott, med upp till två års fängelse införs. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen skett mot ersättning eller
om det varit fråga om verksamhet som skett i betydande omfattning eller under
särskilt hänsynslösa förhållanden.
Slutligen föreslås också att transportmedel som använts vid de angivna brotten
skall kunna förverkas.
Departementspromemorians lagförslag
Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529)
dels att 10 kap. 2, 5 och 6 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i 10 kap. skall införas två nya paragrafer, 2 a och 7 §§, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.
2 §
2 § Till böter, eller när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst
sex månader döms
1. en utlänning som, i annat avseende än beträffande skyldighet att ha pass,
visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, överträder bestämmelser i
denna lag eller vad som har föreskrivits med stöd av lagen,
2. den som inte gör anmälan som föreskrivs i en författning som har utfärdats
med stöd av denna lag,

3. den som i anmälan 3. den som i anmälan
eller ett eller ett
ansökningsärende enligt ansökningsärende enligt
denna lag eller enligt denna lag eller
en författning som har enligt en författning
utfärdats med stöd av som har
denna lag medvetet lämnar utfärdats med stöd av
oriktig uppgift eller denna lag medvetet lämnar
medvetet underlåter att oriktig uppgift eller
tala om något förhållandemedvetet underlåter att
av betydelse, tala om något förhållande av
betydelse

4. den som hjälper en
utlänning att komma in i
Sverige i strid mot
föreskrifter i denna lag
eller i en författning
som har utrfärdats med
stöd av lagen.

För försök eller
förberedelse till brott
som avses i första
stycket 4 döms till
ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken.

2 a §

Till fängelse i högst
sex månader eller, när
omständigheterna är
mildrande, till böter
döms den som hjälper en
utlänning att komma in
i Sverige i strid med
föreskrifter i denna
lag eller i en
författning som har
utfärdats med stöd av
lagen.
Är brottet grovt döms
till fängelse i lägst
sex månader och högst
två år. Vid bedömande av
om brottet är grovt
skall särskilt beaktas
om gärningen skett
mot ersätting eller
om

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

om verksamheten skett
i betydande omfattning
eller under särskilt
hänsynslösa former.

För försök eller
förberedelse till brott
enligt denna paragraf döms
till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken.

5 §
Till fängelse i högst två år eller, när omständigheterna är mildrande, till
böter döms den som i vinningssyfte planlägger eller organiserar verksamhet som
är inriktad på att främja att utlänningar reser till Sverige utan pass eller de
tillstånd som krävs för inresa i Sverige.

Till straff som
anges i första stycket
döms också den som insåg
eller hade skälig
anledning att
misstänka att det var
fråga om sådan
verksamhet som avses
där och genom biträde
med transport eller på
annat sätt väsentligt
underlättar
verksamheten.

6 §

Ersättning som har Ersättning som har
lämnats till den som har lämnats till den som
begått brott enligt har begått brott
3 § 2 eller 5 § skall enligt
förklaras förverkad, om 2 a §, 3 § 1 eller 5 §
det inte är uppenbart skall förklaras förverkad,
oskäligt. om det inte är uppenbart
oskäligt.

Transportmedel som
använts vid brott
enligt 2 a eller 5 §
får förverkas om ägaren
eller befälhavaren
eller någon annan som
var i ägarens ställe
förövat gärningen eller
medverkat till denna
eller haft utbyte
därav samt om
förverkandet behövs för
att förebygga brott
eller det annars
föreligger särskilda
skäl därtill och
förverkande inte är
uppenbart oskäligt.

7 §

Om ägaren till ett
fartyg som kan
förverkas enligt 6 §
inte är känd eller
saknar känt hemvist
inom riket får talan
föras mot befälhavaren
på fartyget.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
Förteckning över deltagare vid hearing den
15 april 1993 rörande departements-
promemorian (Ds 1993:25) Skärpta
åtgärder mot människosmuggling.

Justitiedepartementet Kazimir Åberg
Göta hovrätt Lars Persson
Karl-Gustav Olsson
Kalmar tingsrätt Gunnar Gyllenram
Riksåklagaren Torsten Jonsson
Gunnel Lindberg
Rikspolisstyrelsen Anders Ullenius
Krister Salomonsson
Statens invandrarverk Per-Erik Nilsson
Utlänningsnämnden Ulla Stigenberg
Kustbevakningen Olle Engelbrektsson
Rolf Bergström
Röda Korset Lars Karlsson
Sveriges advokatsamfund Torsten Bäckstrand
Sveriges frikyrkoråd Gunnar Marstorp
Svenska flyktingrådet Ingemar Strandberg
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529)
dels att 10 kap. 2, 5 och 6 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i 10 kap. skall införas två nya paragrafer, 2 a och 6 a §§, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
2 §
Till böter eller, när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst sex
månader döms
1. en utlänning som, i annat avseende än beträffande skyldighet att ha pass,
visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, överträder bestämmelse i
denna lag eller vad som har föreskrivits med stöd av lagen,
2. den som inte gör anmälan som föreskrivs i en författning som har utfärdats
med stöd av denna lag,

3. den som i en anmälan 3. den som i en
eller ett ansökningsärende anmälan eller ett
enligt denna lag eller ansökningsärende enligt
enligt en författning som denna lag eller
har utfärdats med stöd av enligt en författning
denna lag medvetet lämnar som har utfärdats med
oriktig uppgift eller stöd av denna lag
medvetet underlåter att medvetet lämnar
tala om något förhållande oriktig uppgift eller
av betydelse, medvetet underlåter
att tala om något
förhållande av
betydelse.

4. den som hjälper en
utlänning att komma in i
Sverige i strid mot
föreskrifter i denna lag
eller i en författning
som har utfärdats med stöd
av lagen.

För försök eller
förberedelse till brott
som avses i första
stycket 4 döms till
ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken

2 a §

Till fängelse i högst
sex månader eller, när
omständigheterna är
mildrande, till böter
döms den som hjälper en
utlänning att komma in
i Sverige i strid med
föreskrifter i denna
lag eller i en
författning som har
utfärdats med stöd av
lagen.
Är brottet grovt döms
till fängelse i högst två år.
Vid bedömande av om brottet
är grovt skall särskilt
beaktas om hjälpen

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1. lämnats mot
ersättning,
2. avsett ett stort
antal personer, eller
3. lämnats under
hänsynslösa former.
För försök eller
förberedelse till brott
enligt denna paragraf döms
till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken.

5 §

Till fängelse i högst två Till fängelse i högst
år eller, när två år eller, när
omständigheterna är omständigheterna är
mildrande, till böter döms mildrande, till böter
den som i vinningssyfte döms den som i
planlägger eller vinstsyfte planlägger
organiserar verksamhet eller organiserar
som är inriktad på att verksamhet som är
främja att utlänningar inriktad på att främja
reser till Sverige utan att utlänningar reser
pass eller de tillstånd till Sverige utan
som krävs för inresa i pass eller de
Sverige. tillstånd som krävs för
inresa i Sverige.

Den som hjälper en
utlänning att resa
till Sverige utan
pass eller de
tillstånd som krävs för
inresa i Sverige döms
för medhjälp till brott
enligt första stycket,
om han insåg eller
hade skälig anledning
att anta att resan
anordnats i
vinstsyfte genom sådan
verksamhet som där
sägs.

6 §

Ersättning som har Ersättning som har
lämnats till den som har lämnats till den som
begått brott enligt 3 § 2 har begått brott
eller 5 § skall förklaras enligt 2 a §, 3 § 1
förverkad, om det inte är eller 5 § skall
uppenbart oskäligt. förklaras förverkad, om
det inte är uppenbart
oskäligt.

Transportmedel som
använts vid brott som
avses i 2 a eller 5 §
får förverkas om ägaren
eller befälhavaren
eller någon annan som
var i ägarens ställe
förövat gärningen eller
medverkat till denna
och förverkandet behövs
för att förebygga brott
eller det annars
föreligger särskilda
skäl därtill.
Förverkande får dock
inte ske om det är
uppenbart oskäligt.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 a §

Om ägaren till ett
fartyg som kan
förverkas enligt 6 §
andra stycket inte är
känd eller saknar känt
hemvist i Sverige får
talan om förverkande
föras mot befälhavaren
på fartyget.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
Lagrådets yttrande

Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-09-21

Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justitierådet Lars Å. Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 2 september 1993 har regeringen
på hemställan av statsrådet Friggebo beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529).
Förslaget har inför lagrådet föredragits av kanslirådet Bengt Ranland.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Inledande synpunkter.
Det remitterade förslaget bygger på förslag i en departementspromemoria som
färdigställts i slutet av mars innevarande år. Någon sedvanlig remissbehandling
av promemorian har inte ägt rum. I stället har en s.k. hearing hållits den 15
april 1993 med företrädare för vissa berörda myndigheter och organisationer.
Lagrådet utgår från att detta sätt att bereda ärendet valts i syfte att de
aktuella förslagen skulle kunna genomföras så snabbt som möjligt (jfr remissen
s. 11).
Genom vad som förekommit i ärendet kan föreskrifterna i 7 kap. 2 §
regeringsformen i och för sig anses vara uppfyllda. Lagrådet konstaterar
emellertid att en sedvanlig remissbehandling hade varit av särskilt värde i
detta fall eftersom lagförslaget berör straffrättsliga frågor och dessutom
innehåller vissa särlösningar beträffande förverkande. Om en sådan handläggning
valts hade en bättre belysning av förslagets innebörd kunnat komma till stånd.

10 kap.
2 a §
Bestämmelserna i första stycket är i huvudsak hämtade från nuvarande 2 §. I
materiellt hänseende har den ändringen föreslagits att normalpåföljden för brott
mot stadgandet skall vara fängelse i högst sex månader samt att böter bara skall
kunna komma i fråga när omständigheterna är mildrande. För närvarande gäller att
motsvarande brott normalt skall föranleda böter, men att fängelse i högst sex
månader kan ådömas "när omständigheterna är försvårande". Nämnda förändring
avspeglar alltså en strängare syn på de aktuella brotten.
I det andra stycket föreslås därtill den nyheten att brott som är grovt skall
bestraffas med fängelse i högst två år.
Som exempel på vad som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om ett brott
skall anses vara grovt nämns i första hand "om hjälpen (1.) lämnats mot
ersättning". Enligt lagrådets mening kan det till en början ifrågasättas om
ordet "hjälpen" bör användas i sammanhanget. Ordet har i sig en klart positiv
klang och passar därmed knappast ihop med en uppräkning av förhållanden som
typiskt sett anses vara så graverande att ett brott på grund därav kan komma att
rubriceras som grovt. "Hjälpen lämnats" synes med fördel kunna ersättas med
orden "gärningen utförts". Vad nu sagts gäller inte minst under punkt 3 där
exemplet är (om hjälpen) "lämnats under hänsynslösa former".
Erfarenheterna har otvivelaktigt visat att det förekommer fall av
ifrågavarande brottslighet som har ett högt straffvärde. Trots detta vill
lagrådet ifrågasätta om den i remissen förordade lösningen är i alla delar
lämplig. Tveksamheten gäller här främst det första exemplet, om gärningen
utförts "mot ersättning". Enligt ordalagen saknar det i sig betydelse om brottet
bara gällt en eller några enstaka personer. Av uttalanden i specialmotiveringen
kan vidare den slutsatsen dras att en ersättning som bara omfattar en del av
uppkomna kostnader i princip inte skall utesluta att en gärning bedöms som grovt
brott. Nämnda förhållanden leder närmast till den slutsatsen att stadgandet i
första stycket, med den föreslagna skärpningen av straffskalan, främst är avsett
att tillämpas i fall då någon som helst ersättning inte förekommit. Det kan
därmed _ i synnerhet om det varit fråga om ett begränsat antal personer _
tämligen ofta tänkas röra sig om situationer där det funnits ideella
bevekelsegrunder för gärningsmannens agerande.
Mot bakgrund av vad nu anförts bör enligt lagrådets mening övervägas om inte
en bättre lösning kan åstadkommas på något av följande två tänkbara sätt. Ett är
att komplettera punkt 1 med krav på att ersättningen varit oskälig eller att det
i vart fall rört sig om ett i sammanhanget betydande belopp eller att
ersättningen avsett en tillfälligt sammansatt grupp av personer. Ett annat
alternativ, som med hänsyn till det föreslagna maximistraffet inte skulle avvika
från vad som annars vanligen förekommer inom straffrätten, är att i det
föreslagna första stycket ange att för brottet kan dömas till böter eller
fängelse i högst två år.
Specialmotiveringen till paragrafen avslutas med vissa synpunkter angående
tänkbara konkurrenssituationer. Resonemanget framstår som något ofullständigt
och i sak delvis tveksamt. Generellt sett, med utgångspunkt från angivna
straffskalor, synes gärningar enligt 5 § ha ett något högre straffvärde än vad
som sammantaget gäller dem som faller under 2 a §. Det bör därtill framhållas
att båda paragraferna i vart fall skall tillämpas om någon organiserat en
verksamhet enligt 5 § första stycket och sedan, på sätt som avses i 2 a §,
ytterligare medverkat till olovliga inresor i landet.
Kulturdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 oktober 1993.

Närvarande:statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel,
P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Friggebo

Regeringen beslutar proposition 1993/94:52 Skärpta åtgärder mot
människosmuggling.