Riksdagens protokoll
2004/05:137
Fredagen den 10 juni
Kl. 09:00 - 15:06

1 § Svar på interpellation 2004/05:619 om rånbrott

Anf. 1 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Johan Pehrson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att minska antalet rån i samhället och för att göra det möjligt för de brottsbekämpande myndigheterna att bättre bekämpa denna typ av brottslighet. Johan Pehrson har också frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att möjliggöra att döma till grovt rån även när rånet skett utan skarpladdat vapen och för att höja straffskalan för icke fullbordat rån. 
Jag vill inleda med att säga att regeringen under perioden 2000–2005 har gjort kraftiga satsningar på polisen och höjt anslagen med 2,3 miljarder kronor samt aviserat tillskott för 2006–2007 med ca 1,1 miljarder kronor. Sedan år 2000 har antalet poliser ökat med ca 1 200. Regeringens satsningar borgar för att de brottsbekämpande myndigheternas förutsättningar att förebygga och lagföra grova brott, som till exempel rån, ytterligare förbättras. 
Utöver detta pågår det ett fortlöpande arbete inom Regeringskansliet för att på ett övergripande plan utveckla och effektivisera svensk polis. Regeringen har initierat en rad utredningar i syfte att ta fram förslag om renodling av polisens arbete, förbättrade arbetsmetoder, mer ändamålsenlig lagstiftning inom polisens område med mera. Som exempel kan nämnas att regeringen avser att besluta om en lagrådsremiss före sommaren med förslag till utvidgade möjligheter att dels ta DNA-prov, dels registrera provresultatet i DNA-registret. 
Inom Justitiedepartementet bereds även flera andra lagstiftningsprojekt som har stor betydelse när det gäller rånbrott. Dessa rör bland annat straffprocessuella tvångsmedel, ökade möjligheter att förhindra att vapen hamnar på den illegala marknaden, kameraövervakning, ökat skydd för hotade vittnen samt en eventuell kontraheringsplikt vid företagsförsäkringar. 
Utöver lagstiftningsarbetet pågår även olika aktiviteter som syftar till ökade kunskaper om brottsförebyggande åtgärder och vilka tekniska hjälpmedel som finns för att försvåra genomförandet av bland annat rån. Som exempel kan nämnas den av Brå samordnade arbetsgruppen för att förebygga butiksrån. 
Vad sedan gäller rubriceringen av ett rånbrott måste denna alltid göras utifrån samtliga omständigheter i det enskilda fallet. En närmare gränsdragning är därför i första hand en fråga för domstolarna. Lagstiftningen ger utrymme för att beakta bland annat den integritetskränkning det innebär att få ett vapen eller en vapenattrapp riktat mot sig. Justitieutskottet har också vid flera tillfällen uttalat att lagen väl avspeglar lagstiftarens syn på denna typ av brottslighet. Även när det gäller brott på förberedelsestadiet ger lagstiftningen utrymme för ett kraftfullt ingripande.  
Regeringen angriper således rånbrottsligheten på bred front och kommer självklart att fortsätta arbetet för att förbättra möjligheterna att förebygga och bekämpa denna typ av brottslighet. Detta arbete sker givetvis i samverkan med andra aktörer. 

Anf. 2 JOHAN PEHRSON (fp):

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret. Man ska komma ihåg att det här med rån orsakar väldigt mycket mänskligt lidande. Det är inte bara så att pengar försvinner. Det handlar om människor som får sina liv förstörda. Det kan bli ett ganska omfattande trauma att vara utsatt för ett rån. Jag har tidigare mycket länge varit anställd och jobbat i bank. Jag har träffat människor där som har varit utsatta för rån och som har berättat hur svårt det är för dem att till exempel sova, känna att man har ryggen fri och så vidare. Det är många människor som drabbas. Det är inte bara pengar som försvinner.  
Dessutom är ju rånfrekvensen något som på lång sikt innebär ett hot mot kontanthanteringen i samhället, en kontanthantering som det i dessa dagar är ganska viktigt att slå vakt om ifall man är orolig för den alltmer ökande registrering som sker när vi använder våra kreditkort och så vidare ur ett integritetsperspektiv, att vi som människor har rätt att använda en hundring om vi går och handlar i stället för att bara lägga fram ett kort som kanske allt jag köper registreras på. 
Statistiken visar ju tyvärr att antalet rån har ökat väldigt mycket. Det finns ett undantag, och det är rån mot banker och postkontor – nu har vi ju inte så många sådana kvar. Det heter ju Kasservice i dag, herr talman. Det beror enligt Brottsförebyggande rådet allena på att dessa har skärpt sin säkerhet och sin kontroll så pass mycket att man har kunnat bringa ned detta. Det är något som vi ska välkomna, och det är bra. Men den generella beteckningen rånbrott, både med och utan skjutvapen, har ökat väldigt kraftigt de senaste tio åren. Det här måste oroa också justitieministern. 
Ser man på utvecklingen framåt är väl inte den så gynnsam om man kan spåna scenarier. Vi kommer att se ännu mer av det här, också mot personer. Personrånen kommer att öka med ännu mer mänskligt lidande som följd. Jag har nyligen i riksdagen tagit emot mycket bekymrade företrädare för såväl banker och värdetransportörer som säkerhetsföretag som har känt att det finns en problematik med själva lagstiftningen här och delvis också med hur polisen arbetar. De vill komma fram med dessa synpunkter för att göra det här bättre, mer säkert, för ett tryggare Sverige. Jag skulle vilja att justitieministern också tog till sig en del av den diskussion som finns runt detta för att öka tryggheten. 
Då pekar jag på att det här handlar om en mycket grov organiserad brottslighet som vi inte kan möta med sociala förtecken. Där är jag glad att justitieministern och jag kan vara ganska överens om att vi möter en hel del brottslighet med social moteld, med att hjälpa människor som mår psykiskt dåligt och med bättre missbrukarvård. Tidigare, tydligare och lite tuffare insatser mot unga lagöverträdare skulle inte heller skada. Men nu pratar vi om människor i en bransch – jag säger ”bransch” – som är mycket välorganiserad, där man kan köpa och handla med rånplaner ganska enkelt bland dem som är initierade.  
Då tror jag att det här med straffvärdet är viktigt. I dag finns det bra polisverksamhet som till och från faktiskt avslöjar de här rånplanerna. Då är straffrabatten betydande om man griper in på förberedelse- och försöksstadiet. Och det är ju bara slumpen. Det är ju inte fråga om någon människa som frivilligt har trätt tillbaka och sagt: Nu skippar vi den här planen. Nu slänger jag vapnen, och nu gräver jag ned rånarluvan. Det är personer som faktiskt är på gång men som avslöjas mer av slumpen för att polisen har kommit på dem. 
En annan sak är något som Folkpartiet anser, att man ska ha en större rabatt generellt om man frivilligt tillbakaträder från ett brott, oavsett vilket det är, och anmäler sig själv eller tydligt tar avstånd. Det är ju mycket bra. Men här är det slumpen, och här skulle jag vilja veta om inte justitieministern ändå ser att det finns ett utrymme för att skärpa detta. Här hjälper det inte med högre barnbidrag, högre sjukersättning eller någon annan social insats som vi annars brukar hamna i diskussioner om när det gäller att förebygga brott.  

Anf. 3 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Egentligen ska man inte tala så mycket om statistik om man talar om hur ett brottsoffer upplever det. Det sista som man ska säga till ett brottsoffer som har råkat ut för ett bankrån är att antalet bankrån har minskat. Detsamma gäller den ökning av antalet rån i uraffärer som vi kunde se men som glädjande nog sedan har minskat. Men det hjälper inte det enskilda brottsoffret ens om det är ett enda brott att antalet brott enligt statistiken har minskat. Där ser vi alltså klara skillnader både upp och ned. Och man ser att det faktiskt är olika trender. Men, som sagt, för den som drabbas av brott är statistiken varken någonting som gläder eller som man bryr sig om ifall den visar att antalet brott har minskat, utan varje rån är ett rån för mycket. 
Det som är lite speciellt med rån som brott är att det handlar om alltifrån väldigt unga gärningsmän till, som Johan Pehrson säger, välorganiserade ligor. Det är faktiskt till stor del ett ungdomsbrott. Över hälften av de rån som begås är faktiskt begångna av ungdomar. Därför måste man arbeta på väldigt bred front när det gäller bekämpande av rån. Det gäller förstås att få tag i de ungdomar som man på ett tidigt stadium har kunnat konstatera att de inte respekterar de regler som finns och som inte heller tvekar att ta till våld. Det är många gånger väldigt unga och omogna pojkar som jag träffade som advokat och som inte har den empati och insikt som de bör ha när de hotar ett brottsoffer. Många gånger tycker de att det väl inte var så farligt eftersom de inte skadade brottsoffret. Men i själva verket kan detta ge brottsoffret livshotande skador. Det gäller förstås att gripa tag i dessa ungdomar på ett tidigt stadium. Där är det fortfarande ingen tvekan om att det är sociala insatser som behövs. 
Men sedan är det så att några av dessa ungdomar får man inte tag i från samhället. De blir äldre. Och då måste samhället öka sina repressiva inslag. Och det är därför som vi också arbetar med de delar där vi har utvidgat de repressiva inslagen med utvidgad telefonavlyssning, visserligen även med ökad rättssäkerhet med allmänna ombud. Men vi vill på olika sätt ge polisen bättre befogenheter att klara upp den här typen av brott. Det är just detta som gör rånbrotten så speciella. Det gäller att arbeta över hela spektrumet.  
Min inställning är att när det handlar om barn och ungdomar är det i första hand sociala insatser som behövs. När det handlar om grova brottslingar är det i stort sett de repressiva inslagen som behövs. När det gäller rånbrott är det alltså sammantaget så att här får man arbeta över hela skalan. Det är inte så att det finns en eller två olika åtgärder, utan man måste se det på bred front, och det är på det sättet som vi försöker arbeta. 

Anf. 4 JOHAN PEHRSON (fp):

Herr talman! Mot detta har jag ingen avgörande invändning. Vi ska jobba på bred front. Men vi vet att det fortfarande är ett stort problem med dessa människor, de förhärdade brottslingarna, där det finns klara vinster med en inlåsning, även om de självklart ska ha en bra behandling så att man återfår dessa personer som hyggliga medborgare någon gång. Men det måste ta lite längre tid eftersom det är fråga om väldigt stora vinster. Vi talar om att värdetransportrånen har ökat med över 100 % på tio år. Under de senaste fem åren har det begåtts 200 värdetransportrån. Det är rätt många sköna hundratals miljoner som är i omlopp. Detta är mycket lönsamt, om jag uttrycker mig lite förenklat, att hålla på med detta för dem som är mindre nogräknade. Det är mycket stora vinster och små risker, och det genererar detta. Då måste man överväga om inte själva straffvärdet för de personer som bara av slumpen i praktiken blir upptäckta borde vara något högre än hur vi annars ser på försök och förberedelse när det inte rör sig om ett fullbordat brott.  
I fråga om detta återkommer justitieministern inte med någon kommentar, utan jag förstår det som att han är nöjd med den lagstiftning som vi har i dag såsom den har utkristalliserats i praxis. Där har vi frågan om skarpladdade vapen eller vapenattrapper. Det är inte solklart. För mig är det solklart att det inte ens vore relevant.  
Vi har flera ledande avgöranden i Högsta domstolen som vi annars i riksdagen värderar och säger att domstolarna dömer. Men när vi inte är riktigt nöjda med det, då återkommer ju vi med lagstiftning. Vi hade för några år sedan frågan om våld mot barn, där vi såg att straffskärpningsgrunderna och de försvårande omständigheterna inte användes på det sätt som justitieministern eller regeringen ansåg och som också Folkpartiet ansåg att de skulle användas. Då var vi överens om att föra in ytterligare punkter för att markera att det är en försvårande omständighet att slå sina egna barn.  
På samma sätt är det om vi vill ändra detta. Då är det justitieminister Thomas Bodström som har makten att skriva lagförslag och jag och flera andra i kammaren som har makten att stifta den lagen så att vi får en förändring. 
När det gäller vapenfrågorna generellt måste också justitieministern vara oroad över att det finns så många vapen i omlopp. Och jag tycker att det finns en lite väl förlåtande attityd. Att människor har ett automatvapen i byrålådan som är illegalt är ju ingen slump. Människor har det för att de sannolikt ska användas, antingen defensivt för att skydda sin kriminella verksamhet eller för att tillskansa sig några av de 100 miljarder som finns i kontanter i Sverige.  
När det gäller polisens arbete kan vi önska att man jobbar ännu mer inom svensk polis med underrättelseverksamhet för att kunna motverka detta. Det finns bra förslag från regeringens egen lilla gruppering, mobilisering mot narkotika, som har föreslagit ett nationellt underrättelsecentrum för att samla intelligentian och inhämta information för att kunna lägga pussel och förebygga dessa brott och avbryta så tidigt som möjligt så att människor inte skadas, blir traumatiserade och kanske sjukskrivna för resten av sitt liv. Där finns en del att önska.  
När vi kommer in på polisens kompetens hörde jag att justitieministern för ett par veckor sedan var ute och sade att det vore bra med fler specialister. Jag håller verkligen med om det. Jag kommer att ge regeringen allt stöd om vi kan se till att svensk polis får fler specialister för att jobba med bland annat kriminalunderrättelsetjänst och analysverksamhet så att man blir ännu vassare. Men då krävs det mer än att justitieministern talar om att de som går polisutbildning i dag ska få äta i samma matsal som andra studenter som läser actionfilmskunskap eller håller på med spabehandlingar, som är akademiska utbildningar i Sverige, vilket är fantastiskt, måste man säga. Det blir inte bättre för att man delar matsal och hämtar juice i samma maskin, utan det krävs en medveten styrning från regeringen och att man säger att det är viktigt att man nu får in fler experter, till exempel jurister, samhällsvetare, psykologer och utredare, som kan lyfta fram kriminalunderrättelseverksamheten inom den svenska polisen, vilket också är mycket viktigt. 

Anf. 5 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ska först säga att vi förefaller att vara överens om relativt mycket. Men det finns en sak som vi däremot inte är överens om och där jag tycker att Folkpartiet möjligtvis har ändrat inställning. Vi har tillsammans haft inställningen att det är viktigt att domstolar ska avgöra i det enskilda fallet. Detta är ett sådant typexempel. Det är självklart så att ett skarpladdat vapen är en mycket allvarlig omständighet och som är just en av de omständigheter som kan leda till ett grovt rån och många gånger gör det också. Att börja införa automatik tror jag är det sista som vi ska göra. Det är mycket bättre att ange de omständigheter som nu finns och också låta praxis se till att man får den utveckling som domstolarna självständigt avgör, och naturligtvis också riksåklagaren, som nu tittar på just de frågor som Johan Pehrson diskuterar, bland annat hur man eventuellt ska höja straffen när det finns vapen med.  
Sedan kan jag allmänt sett säga att om man är förespråkare för högre straff när det gäller denna typ av grov brottslighet ska man vara väldigt glad eftersom straffen har höjts kraftigt under de senaste åren. Det har gjorts genom den praxis som har utvecklats. De som ivrat för straffhöjande åtgärder hade knappast kunnat göra detta bara i en lagstiftning. Men här har man fått det på det sätt som man själv har önskat.  
Sedan tycker jag att det är viktigt att erinra om vilken vikt vi fäster vid detta med den utveckling som har skett med vapen. Och vi försöker på bred front attackera den vapenhandel som finns. Det handlar om att skärpa kontrollen av dem som får vapen, skärpa införseln av vapen, se till att kontrollen av vapenhandlarna blir bättre och att se till att skrotningen av vapen blir bättre. Allt detta behövs eftersom varje vapen som hamnar i fel händer kan vara vägen till en katastrof.  
Sedan är det så att de personer som hamnar i de gäng som sysslar med grov organiserad brottslighet hamnar också förr eller senare i fängelse. Vi har en relativt hög uppklaringsprocent per brott. Det är faktiskt över hälften som klaras upp. Det innebär att de som ägnar sig åt detta förr eller senare åker fast. Och alla som har jobbat i rättsväsendet vet att den här typen av brottslighet kan löna sig på kort sikt, men förr eller senare åker man fast. Då döms man också för grova brott. Men då kommer man till en väldigt viktig fråga. Många av dessa personer har nämligen tyvärr utvecklats till yrkeskriminella. Men för varje person som man trots allt kan få tillbaka och återanpassad i vårt samhälle så är det en stor vinst. Och då ska man förstås använda dessa år i fängelse på bästa sätt för att få tillbaka dessa personer till samhället.  
Nu har vi fått ett förslag, som visserligen kom i går – jag har inte på något sätt tagit ställning till alla delar i förslaget och ska inte heller göra det nu eftersom det ska ut på remiss. Däremot vill jag säga att tankarna inte är nya. Tidigare har vi ju haft diskussioner om det och förefallit ha varit relativt överens. 
Principerna går ut på att i stället för att ha det stelbenta systemet med två tredjedelar ska det finnas möjligheter till att under verkställigheten få de fördelar som behövs för att kunna återanpassas i samhället – få en bättre utbildning, vård och så vidare – och flytta sig steg för steg, något som jag vet att Johan Pehrson tidigare intresserat sig för, och en möjlighet till utvidgad, förlängd, tid under den sista delen av straffet så att man lätt kan återanpassas till samhället. Vad som inte nämndes vid alla tillfällen i går när detta rapporterades, är att det också handlar om en förlängning av straffet. Det är inte så att man oavsett om man missköter sig och på olika sätt begår nya brott eller planerar nya brott kommer ut efter två tredjedelar av tiden, utan man ska också kunna sitta av hela straffet. 
Kort sagt handlar det om vad vi har talat om: morot och piska inom kriminalvården, något som definitivt kommer att ha stor betydelse för just den här kategorin. Det vore intressant att höra hur Johan Pehrson i dag ställer sig till principerna. Jag begär förstås inget svar om utredningen, men principerna är inte nya. 

Anf. 6 JOHAN PEHRSON (fp):

Herr talman! Jag förstår att justitieministern känner en viss stress över att den utredning han beställt och själv skrivit direktiven till har levererat det som jag gissar att han själv önskat – förslag om ett återinförande av halvtidsfrigivningen. Det tycker jag är en mycket konstig signal, men i regel får man ju det man beställer – åtminstone om man skriver sådana direktiv till utredningen. Detta tycker jag är allvarligt. 
Däremot är vi helt överens om övriga förändringar – om att vi ska ha drivkrafter för skötsamhet och drivkrafter mot misskötsamhet. Vi kommer säkert att vara överens om det, men vi har mycket svårt att förstå att detta med kriminalitet, återanpassning och annat ska lösas genom att införa halvtidsfrigivningen. Det är väldigt konstigt. 
Det här handlar inte om att vi ska blanda oss i rättskipningen, utan det handlar om att vi i dag har en lagstiftning och en gällande rätt som byggs på den praxis som har utvecklats. Är man inte nöjd ska man ändra den, om man är av den åsikten, och det är Folkpartiets åsikt. 
Jag vill återigen understryka att det inte handlar om smågangstrar som hamnat snett och som vi ska möta tidigt, tydligt och lite tuffare än i dag, för annars kommer vi inte till rätta med ungdomskriminaliteten; det är en annan debatt. 
De här personerna måste vi möta på ett helt annat sätt. Thomas Bodström säger att de här människorna ändå åker fast. Ibland när jag är på fotbollsmatch brukar klackarna skrika: Hela Sverige skrattar. Det gjorde de visst när ÖSK fick rätt mycket stryk mot AIK.  
Det finns några människor som nu skrattar ganska mycket och som sitter med ganska många sköna hundratals miljoner – inte var och en, men 500 miljoner från dessa rån är ju borta. De personerna och de pengarna har inte alla kommit fram. Det är ganska många av de personerna som finner det lite lustigt att höra att de åker fast. De har levt gott på sin kriminalitet och har inte givits några signaler om att de ska upphöra med detta när deras pengar är slut; det är bara att åka och hämta nya. Insatsen är relativt låg straffvärdesmässigt, medan vinsterna är mycket höga. Det måste vi motverka bättre än som görs i dag. Det är ett vallöfte från Folkpartiet inför nästa val. 

Anf. 7 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Det var modigt av en ÖSK:are att ta upp matchen mot AIK. Men nu ömmar mitt hjärta också för ÖSK, så det var blandade känslor för mig när det gäller den matchen. 
Sedan vill jag faktiskt rätta Johan Pehrson. Det är inte så att man kommer lätt undan när det gäller de här brotten. 50 % av brotten klaras alltså upp. Det innebär att de personer som yrkesmässigt ägnar sig åt det här faktiskt åker fast; det ska man ha klart för sig. Har man som jag arbetat som advokat en tid kan man ganska tydligt se att så ser verkligheten ut. Sedan är det, som sagt, ett och annat brott som aldrig kan bevisas. Det är naturligtvis illa nog, men det är inte så att man kan leva ett liv där man ägnar sig åt rån utan att förr eller senare åka fast. Det gör i princip alla; det ska man ha klart för sig, i alla fall när det gäller yrkeskriminella. 
Om Johan Pehrson inte tror mig får han gärna fördjupa sig i ämnet. Han kommer då att se att det inte är så att man kan leva ett yrkeskriminellt liv och ägna sig åt den här typen av brottslighet utan att åka fast. Det gör man förr eller senare, och då får man sitta många år i fängelse. 
Sedan ska jag också rätta Johan Pehrson såtillvida att det inte är fråga om att ändra villkorlig frigivning till halvtid. Visserligen skulle det mycket väl kunna vara så i Sverige om man nu, som Johan Pehrson, skulle vilja anpassa till europeisk nivå. I stort sett i hela Europa har man ju halvtid. 
Jag anser dock att det kan vara bättre att ha det på det sätt som utredningen föreslagit, nämligen att man får en möjlighet att vistas utanför fängelset under tiden från halvtid och fram till två tredjedelar – detta för att få den morot som behövs. Men det gäller också, vilket är så viktigt, att för balansens skull kunna avtjäna straffet längre än man kan i dag. Det är inte som just den här typen av förhärdade brottslingar säger: Det spelar ingen roll om jag sköter mig eller inte. Jag får ändå komma ut efter två tredjedelar. 
Ska man hitta ett modernt och bra system måste man, tror jag, fortsätta att arbeta vidare här. Men, som sagt, detta får vi ta vid senare diskussioner. Anledningen till att jag tar upp detta är just den typ av brottslingar som i flera år sitter i fängelse. Det är oerhört viktigt att få var och en av dem motiverad att ägna sig åt andra saker än fortsatt brottslighet när de kommer ut.  
 
Överläggningen var härmed avslutad.  

2 § Svar på interpellation 2004/05:605 om kostnaderna för polisbevakning

Anf. 8 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Carl-Axel Roslund har ställt fyra frågor till mig. Han undrar vilka åtgärder jag avser att vidta för att klargöra regeringens syn på om det nuvarande systemet är acceptabelt och förenligt med en rättsstat. Vidare undrar han vilka åtgärder jag avser att vidta för att klargöra regeringens syn på i vilka fall som det ska vara samhällets respektive den enskilde arrangörens skyldighet att upprätthålla ordningen. Han undrar vidare vilka åtgärder jag avser att vidta för att presentera regler så att det blir tydligare när arrangörerna själva ska stå för bevakningskostnaderna och när de ska finansieras med offentliga medel. Slutligen frågar han vilka åtgärder jag avser att vidta för att redogöra för regeringens inställning till den grundläggande frågan om upprätthållandet av trygghet, säkerhet, lag och ordning är en av samhällets grunduppgifter. 
Inledningsvis vill jag säga att jag inte delar Carl-Axel Roslunds uppfattning om att det är oklart och godtyckligt vem som ska stå för bevakningskostnaden vid olika evenemang. Det finns ett tydligt regelverk kring detta. 
Carl-Axel Roslund tar upp fotbollsklubbarna som exempel på arrangörer som inte behöver betala för polisbevakning. Det stämmer att de inte betalar för polisbevakning eftersom de är ideella föreningar. De tillhandahåller dock ordningsvakter och matchvärdar som upprätthåller ordningen på arenan.  
Om arrangören är vinstdrivande kan polisen begära ersättning vid bevakning av olika evenemang, till exempel popgalor. I den mån polisen kan begära ersättning från arrangören berör det endast den personal som finns vid och inne på arenan eller området. Så fort man går utanför dess omedelbara närhet är det inte ett ansvar för arrangören att finansiera polisens verksamhet. Då är det samhällets uppgift att upprätthålla den allmänna ordningen, även i de fall en ordningsstörning kan förväntas uppkomma som en direkt följd av en anordnad tillställning av något slag.  

Anf. 9 CARL-AXEL ROSLUND (m):

Herr talman! Tack för svaret, justitieministern! Justitieministern säger att det finns ett tydligt regelverk och att det egentligen är så att är det en ideell förening behöver man inte betala för polisbevakning; annars ska man betala.  
Den här gränsen är oerhört luddig. Vi vet att fotbollsklubbarna är ideella föreningar. Ändå omsätter de hundratals miljoner kronor bara i löner och liknande. 
Herr justitieminister! Visst finns det en Stockholmsklubb som till och med är ett aktiebolag. Men inte behöver de betala! 
Sedan har vi fått den märkliga situationen att om en mc-träff anordnas i Västervik slipper man betala för polisbevakningen. Men om samma typ av mc-träff anordnas i Mellansverige ska man betala. 
Hur kan det då bli på det viset? Jo, lagen säger att man ska betala om det är en offentlig tillställning. Men om det är en allmän sammankomst behöver man inte betala. Jag skulle önska att justitieministern förklarade den skillnaden. 
Vi har också fått ett ännu märkligare förhållande. Till exempel Swedish Rock Festival utanför Sölvesborg anordnas av ett aktiebolag. Men de slipper betala för polisbevakningen. Varför slipper de betala? Jo, arrangemanget ligger inte inom detaljplanerat område. Ligger det inom detaljplanerat område ska man betala för polisbevakningen. Rockfestivalen flyttar då några kilometer ut i buskarna, utanför detaljplanerat område. Då slipper man betala. Det har blivit dyrare och mer svårövervakat men de slipper alltså betala. 
Polisen avgör alltså om en mc-träff är en offentlig tillställning och om de ska betala.  
Eller ta Hultsfredsfestivalen som sägs vara en allmän sammankomst. Därmed slipper de betala.  
Justitieministern säger att det är ett klart och tydligt regelverk, men jag tror att han är den ende som tycker det. Polisen tycker i alla fall inte det och inte heller allmänheten. Arrangörerna tycker definitivt inte det.  
Än märkligare blir det när vi läser – nu har det här tagits upp i tidningarna – att polisen säger att mc-träffen är ett gyllene tillfälle för polisen att spana på de kriminella mc-gängen. Då frågar jag: Ska de vanliga familjefäder som kör motorcykel betala för polisens spaningsverksamhet? 
Så säger justitieministern här att det bara är bevakning inne på själva området eller i dess omedelbara närhet som arrangören ska betala. Annars ska arrangören naturligtvis inte betala. Så får vi höra polismästaren i det aktuella området säga att man kommer att ha massor med nykterhetskontroller på tillfartsvägar och liknande. I fjol gjorde man 11 500 sådana nykterhetskontroller på tillfartsvägarna som arrangören fick betala. Det var absolut inte i området eller i dess omedelbara närhet. 
Herr justitieminister: Är detta verkligen ett klart och tydligt regelverk? 

Anf. 10 CECILIA MAGNUSSON (m):

Herr talman! För övrigt är anledningen till att jag går upp i denna debatt att vi för några veckor sedan hade, inte samma debatt, men en liknande debatt om vem som ska stå för notan. Jag känner mig föranlåten att bredda denna fråga lite. Även om regeringen inte arrangerar rockfestivaler ännu står man som arrangör för andra sammankomster, typ internationella sådana, EU-toppmöten med mera. Där har vi ett stort problem. Tack och lov avlöpte Jämtlandsmötet väldigt bra, men notan står kvar. Vem ska betala den? Är det Jämtlandspolisen som ska betala den eller är det arrangören, den svenska regeringen?  
Justitieministern och jag har diskuterat detta många gånger. Justitieministern är av den uppfattningen att det även på det här området finns rutiner för kostnadsfördelningen. Men precis som Carl-Axel Roslund säger är regelverket väldigt luddigt. I samband med EU-toppmötet i Göteborg fick regeringen, trots sitt styvnackade motstånd, till sist falla till föga och faktiskt ersätta polisen i Västra Götaland. 
Det är väldigt viktigt att vi på hela kostnadsansvarsområdet får ett regelverk som faktiskt fungerar. Det är inte acceptabelt att Jämtlandspolisen ska avsätta en tredjedel av hela sin årsbudget till att arrangera ett möte som regeringen behagar lägga i en del av myndighetens geografiska område. 
Därför måste jag ställa frågan till justitieministern: Kommer Jämtlandsmyndigheten att få ersättning för de kostnader man haft i anledning av det möte i Åre som nyss avslutats? 

Anf. 11 HILLEVI ENGSTRÖM (m):

Herr talman! Den fråga som Carl-Axel Roslund belyser är ett bekymmer, som aktualiseras mer och mer på grund av myndigheternas otroligt dåliga och pressade ekonomi. Inne på High Chaparral, där man anordnade en motorcykelträff, kostade bevakningen för två år sedan 85 000 kr. För en likartad träff med ungefär lika många deltagare är kostnaden nu uppe i ungefär 1,8 miljoner kronor. Det låter inte rimligt. Jag håller med Carl-Axel Roslund om att det inte är acceptabelt om arrangören tvingas bekosta andra kontroller i anslutning till aktiviteten. 
Problemet är, som jag ser det, att ordningslagen är väldigt otydlig. Det har också vidimerats av Rikspolisstyrelsens chefsjurist i Studio 24 häromveckan. Kommentaren till ordningslagen gör mig förvånad. Det är snårigt. Det står i kommentaren: Det torde därför stå klart att det inte är möjligt att dra en klar gräns mellan anordnarens och polisens ansvarsområden.  
Min fråga är då: Avser ministern att se över ordningslagen? Den är snårig så till vida att man sammanblandar allmänna sammankomster med offentliga tillställningar. För allmänheten och för arrangören blir det obegripligt. I stort sett är det bara de klubbar som har råd att anlita jurister, som är smarta nog att hitta kryphål i lagen, som kan klara sig undan de dyra bevakningskostnaderna. Små arrangörer drabbas, som ägaren till High Chaparral som åkte på en kostnad på 1,8 miljoner. Det kan inte vara rimligt. Däremot är det rimligt att arrangören står för en del av bevakningskostnaden för bevakningen inne på området. Det är högst rimligt. 
Det är inte för få arrangemang i Sverige. Jag välkomnar alla möjliga arrangemang. Det kan vara både Hälsingehambon och O-Ringen, Stockholm Marathon, fotbollsmatcher och mc-träffar. Men genom det här snåriga regelverket riskerar vi att få färre arrangemang i Sverige. Det är de stora klubbarna och de med god ekonomi som kan ordna det hela på ett praktiskt sätt. Det tycker jag inte är tillfredsställande. 
Min fråga är: Kommer det att bli en översyn av ordningslagen så att det blir en bättre balans i förhållande till verkligheten? 

Anf. 12 JOHAN PEHRSON (fp):

Herr talman! Jag hoppas att justitieministern tar till sig det här, för det borde vara lite rakare rör och enklare att klarlägga förhållanden. Vem tjänar på luddig lagstiftning och på oklara regler? Det må vara hänt att regeringen uppfattar reglerna som klara, men det är ändå användarna som är de som ska kunna tillämpa och förstå dem. Då blir det väldigt knepigt. Här vore det välkommet om regeringen, som inte annars är rädd för att tillsätta en och annan utredning för att titta på en fråga här och där, gjorde det här också. Det finns faktiskt ett ganska klart behov. 
Jag tycker att det är viktigt att vi renodlar polisens uppgifter. Jag tycker att det är bra att de som anordnar stora arrangemang som kan leda till ganska omfattande behov av polisiär närvaro eller ordningsmakt får betala det själva. Det är viktigt att vi går vidare med att renodla polisens uppgifter så att polisen kan jobba med det de ska vara bäst på. Det är ett sätt att markera att det inte är en debatt om antalet poliser och finansiering av polisen och vilka verktyg polisen ska ha. De ska göra rätt saker. Här finns en del att önska. Polisverksamhetsutredningarna är ganska många i dag. De har väl börjat samla lite damm. Det är dags att gå från utredning och remissvar till handling, och det är regeringens ansvar. 
Om man ska gå den vägen att flera arrangörer ska få ta ansvar själva, kommer vi in på frågan om tillgången på ordningsvakter. Här har jag åter mött många människor från säkerhetsbranschen som är lite oroliga för att det har blivit totalhaveri vad gäller utbildning av ordningsvakter. Om vi har en situation där de som tidigare hade möjlighet att utbilda ordningsvakter inte kan få tag i några att utbilda är det en stor brist på ordningsvakter i dag. Ordningsvakterna ska alltid godkännas av polisen lokalt för att se till att man får lämpliga ordningsvakter. Det är ett stort ansvar och stora befogenheter man får som ordningsvakt. Ordningsvakterna är inte alls knutna till de företag som kanske tar ansvar för bevakningen av ett större evenemang och säkerheten däromkring. 
Jag önskar att justitieministern kunde fundera ett varv på hur vi ska garantera att vi får en bra möjlighet att utbilda ordningsvakter och att utbildningen kan fortsätta att bedrivas, som den länge har gjorts, enligt det som kallas BYA, tidigare TYA, för att få en fortsatt försörjning på ordningsvakter. De ordningsvakter vi har i dag är enligt polisen tillräckligt många. Men många av dem har inte jobbat på många år eller arbetat mycket sporadiskt. Vi behöver få tillgång till personer som kan ersätta polisen så att den riktiga polisen får göra de riktiga polisiära uppgifterna för att öka tryggheten i Sverige. 

Anf. 13 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! När det gäller renodling av polisens uppgifter är det riktigt att detta har utretts ordentligt. Vissa saker har visat sig inte vara effektiva eller lönsamma. Dem kommer vi inte att gå fram med, för det vore att försämra polisens verksamhet. Några av de saker som man har till uppgift vill polisen ha kvar därför att det är en del av brottsbekämpningen, och det ska vi respektera. Andra delar där vi kan renodla kommer det konkreta förslag om i höst. 
När det gäller detaljregleringen, som polisen själv kan styra över eller i alla fall ha starka synpunkter på, pågår ett arbete. Det är riktigt att det är hög tid att mer detaljerat se över när man få en avgiftsintäkt. Däremot är ordningslagen och förändringar i den någonting som stiftas här i riksdagen.  
Därför vill jag fråga Carl-Axel Roslund hur många motioner han väckt om en ändring av ordningslagen. Jag vill även fråga Hillevi Engström hur många motioner om en ändring av ordningslagen man väckt från Moderata samlingspartiets sida. Vart har de i så fall tagit vägen? 
När det gäller kostnaderna för polisbevakning har detta skett vid ett tillfälle. Till merkostnaderna för Göteborgsmötet 2001 gavs pengar från RPS. Detta känner Cecilia Magnusson väl till. Det var något som vi tog initiativ till från början. 
Vi har det systemet att det är RPS som fördelar pengarna till de olika länen. Om man har synpunkter på att vilja ändra på det har jag ingenting emot det. Då ska man ta den diskussionen. Men jag är av den uppfattningen att vi ska respektera det system vi har, vilket jag tycker att Cecilia Magnusson kanske också skulle göra. Så länge vi har det system vi har är det RPS som fördelar de pengarna. I annat fall får vi ändra på systemet. 
Det är klart att staten kan ta över hela fördelningen, och vi kan upphäva alla länsmyndigheter. Det hålls ett antal möten runtom i landet, och det är förstås inga problem att göra det, men så länge vi har systemet att det är RPS som fördelar dessa pengar kommer i alla fall jag att fortsätta att ha respekt för det systemet. 

Anf. 14 CARL-AXEL ROSLUND (m):

Herr talman! Justitieministern! Det är faktiskt regeringens uppgift att lägga fram förslag. 
Jag tycker egentligen inte att jag fick något svar på frågan om detta är ett klart och tydligt regelverk. Är inte gränsen mellan ideella föreningar och andra i dag alltmer flytande? Är det då inte fel att hänga upp en lag på ideella föreningar? Är det önskvärt att arrangemangen flyttar ut från detaljplanerat område längre och längre ut i buskarna, där det hela blir mer och mer svårövervakat och dyrare och dyrare? Det blir ju effekten av det nuvarande systemet. Är det verkligen önskvärt? Tycker justitieministern att skillnaden mellan offentlig tillställning och allmän sammankomst är kristallklar? Också allmänheten ska ju, som sagt, kunna förstå lagstiftningen – inte endast juristerna. 
Sedan tycker jag, herr talman, att frågan förtjänar att lyftas upp på en mycket högre nivå, vilket flera talare varit inne på. När vi behandlade ärendet om ökad trygghet och säkerhet i hamnar, vilket med nödvändighet innebär fler poliser, skrev regeringen i handlingarna att det är rimligt att den som skyddas också är den som betalar. Jag reagerade redan då från talarstolen. 
Jag passerar dagligen Judiska skolan på Östermalm. Där står alltid en polisbil med två poliser i. Inte är det väl rimligt att skolan ska betala för det skydd den får? Inte heller ska väl en kvinna som förföljs av sin exman betala för det skydd hon får? Regeringen har dock sagt att det är rimligt att den som skyddas också ska betala. Om medborgaren har rätt att få skydd i sin bostad och på gator och torg kan jag inte förstå varför han eller hon ska betala för skyddet när de ska inleda en resa. Men så är det nu. 
Den här frågan kommer säkert att diskuteras under lång tid framöver innan vi blir nöjda med den, men min grundinställning är den att det måste vara lika för alla. I dag är det ett gungfly, där polisen lite si och så själv kan bestämma vem som ska betala. Det är inte rimligt ur rättvisesynpunkt. 
Sedan tycker jag innerst inne, herr talman, att det är samhällets huvuduppgift att skydda medborgarna i olika sammanhang. Det kan givetvis förekomma undantag från den regeln, men grundinställningen måste vara att det är en av samhällets absoluta huvuduppgifter att skydda sina medborgare. 

Anf. 15 CECILIA MAGNUSSON (m):

Herr talman! Justitieministern säger att så länge vi har ett visst system får vi ställa upp på det. Nej, jag tycker inte det, inte när det är fråga om ett dåligt system där regeringen kan beordra stora insatser utan att skicka med pengar till dessa. 
Vi har nu erfarenheter från stora idrottsarrangemang, vi har regeringens arrangemang med EU-toppmötet, vi har Stockholmskonferenserna och nu senast Åremötet. Det fungerar inte, och det ger inte goda arbetsförutsättningar för de polismyndigheter som ska göra ett bra jobb. De vill göra ett bra jobb inte bara under tiden som arrangemanget pågår utan deras uppgift är ju att skydda medborgarna under hela året. 
Det är det som nu är problematiskt för Jämtlandsmyndigheten. Tidigare hade Västra Götalandsmyndigheten samma problem. Då gällde det i och för sig 150 miljoner kronor av en budget på över 1 miljard – nu är det mycket mer – men regeringen tog inte initiativet. Jag och flera av mina kolleger hade interpellationsdebatter i kammaren om detta. Polisstyrelsen i Västra Götaland riktade upprepade gånger skrivelser till regeringen, och efter flera år erkände regeringen äntligen att de gjort fel och gav kompensation. 
Kommer regeringen att ändra regelverket så att de myndigheter som arrangerar regeringens arrangemang får kompensation för de merkostnader det innebär? 

Anf. 16 HILLEVI ENGSTRÖM (m):

Herr talman! Vi har en lång dag framför oss, och då kanske det är bra om vi har lite spelregler. Vi skriver ganska många motioner inom Moderata samlingspartiet och även enskilt. Hittills har justitieministern inte tyckt att de varit tillräckligt bra, och därför har inte heller någon av dem tillstyrkts. Det ankommer på regeringen att lägga fram propositioner. Sedan fortsätter vi med vårt motionsskrivande, även om det inte får särskilt mycket effekt så länge vi inte har en annan regering. 
Frågan om ordningslagen är bekymmersam eftersom den också är lite grann moralisk såtillvida att vissa arrangemang anses vara bättre än andra, till exempel cirkus. Cirkus har nu blivit en allmän sammankomst, för den är en konstform. Men syftet för den som åker runt med sina cirkusvagnar är väl att tjäna pengar genom att vi barnfamiljer betalar inträde till arrangemangen. Så mycket konstnärligt utövande vet jag inte om man kan säga att cirkus är. 
Det är emellertid inte vår sak att bedöma det. I stället handlar det om att ifall en arrangör har syftet att tjäna pengar på sin aktivitet är det också rimligt att arrangören betalar bevakningskostnaderna för den del som han eller hon kan påverka. Däremot tycker jag inte att det är rimligt att tvingas betala om det kommer 100 eller 1 000 eller 10 000 motorcyklister på en väg. Då blir det hela lite märkligt. 
När det gäller ordningslagen har vi moderater försökt ändra den beträffande tillståndsgivningen. Vi hade en motion under det här riksmötet som handlade om danstillstånd. Där föreslog vi att det tillståndet skulle tas bort i ordningslagen. Men trots att det var en bra motion, med bra argument, bifölls den inte. 
 
Överläggningen var härmed avslutad. 

3 § Svar på interpellation 2004/05:606 om barn som misshandlas

Anf. 17 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Cecilia Magnusson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att utveckla och stärka de enskilda myndigheternas kompetens att utreda brott där barn har drabbats av såväl misshandel som familjevåld. Hon har även frågat mig vad jag avser att göra för att klargöra hur finansieringen av regeringens föreslagna barnahus ska ske. Slutligen har hon frågat mig vilka åtgärder jag kommer att vidta för att skärpa straffmätningen i samband med barnmisshandel så att en adekvat behandling kan ges till förövaren. 
I styrningen av rättsväsendets myndigheter har regeringen sedan flera år tillbaka lyft fram barnperspektivet i verksamheten. Det framgår av såväl budgetpropositioner och regleringsbrev som i särskilda uppdrag till myndigheterna. Detta avspeglar sig nu bland annat i polisens verksamhet där hanteringen av ärenden rörande våld mot barn och unga ständigt utvecklas. Det gäller såväl kompetens som arbetsmetoder. Myndigheter arbetar i dag i större utsträckning tillsammans för att kunna dela med sig av kunskap och erfarenhet i denna typ av komplicerade ärenden. 
Samtidigt vill jag betona att rättsväsendets förmåga att hantera frågor om våld mot barn och ungdomar fortfarande kan bli bättre. Polisens brottsuppklaring är ett område där det generellt återstår mycket att göra. Här vilar ett stort ansvar på landets polismyndigheter och Rikspolisstyrelsen att gemensamt finna vägar så att handläggningen av dessa ärenden kan uppnå högre och jämnare kvalitet i hela landet. 
Regeringen är pådrivande i arbetet med att stärka skyddet för utsatta barn och unga och inom rättsväsendet pågår ett arbete för att ytterligare förstärka barnperspektivet. Jag är dock inte främmande för att framöver vidta ytterligare åtgärder inom mitt ansvarsområde om detta skulle visa sig nödvändigt. 
Regeringen har under flera år satsat på rättsväsendet genom ökade anslag till myndigheterna. Under mandatperioden har rättsväsendets totala anslag ökat väsentligt. I ljuset av detta är det självklart att uppdraget till Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Rättsmedicinalverket och Socialstyrelsen att medverka till etablering av barnahus ryms inom myndigheternas befintliga ramar. Uppdraget innebär inte nya arbetsuppgifter utan ett nytt sätt att arbeta tillsammans under ett gemensamt tak. I övrigt ska myndigheterna inte förändra sina roller eller uppgifter i rättskedjan. Jag vill framhålla att det även fortsättningsvis är socialtjänsten som har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får den hjälp och det stöd de behöver. 
Straff ska bestämmas utifrån hur allvarligt det aktuella brottet är. Tanken är att lika allvarliga brott ska leda till lika ingripande straff. Det är en viktig rättviseprincip i lagstiftningen som måste värnas. Inget hindrar dock att en gärningsman ges vård eller behandling inom ramen för påföljden. Enligt min mening bör inslaget av vård och behandling öka. Detta kan ske på flera olika sätt. För att åstadkomma detta är det inte nödvändigt att döma till strängare straff än vad brottets allvar motiverar. 
Inom kriminalvården pågår ett arbete som fokuserar på att ge behandling till män som dömts för våldsbrott.  
Självklart delar jag Cecilia Magnussons uppfattning att barn och ungdomar som drabbas av brott ska mötas av kompetenta poliser, åklagare och domare som är särskilt lämpade för att hantera rättsprocesser där barn är inblandade. Uppdraget om etablering av barnahus är bara ett exempel på åtgärder som regeringen redan har vidtagit i detta syfte.  

Anf. 18 CECILIA MAGNUSSON (m):

Herr talman! Bemötande och förståelse för den enskildes situation är viktig i alla sammanhang. Eftersom justitieministern har en diger dag framför sig med interpellationer vill jag lämna över ett äpple så att han orkar. 
 
(Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s): Tack.) 
 
Det är som justitieministern sade viktigt med hur man bemöts. Det är framför allt viktigt när det är barn som har blivit utsatta. De måste tas på större allvar. Andelen anmäld barnmisshandel ökar, och andelen av uppklarade fall är låg. Ungefär 10 % av de anmälda barnmisshandelsfallen går till åtal och dom, och 90 % blir aldrig utklarade. 
Många forskare säger att barnens ställning i rättsväsendet är väldigt svag. Poliserna som har att utreda dessa brott har inte kompetensen för det beroende på att det är väldigt komplicerade utredningar. Regeringen har inte velat satsa på team och kompetensutveckling. 
Åklagarna som ska föra fallet vidare till åtal och till domstol vill gärna vidareutbilda sig. Men har de möjligheten? Domstolarna som har att döma och se till alla delar i dessa fall har inte kompetens. Domstolsverket har tagit fram utbildningsplaner. Men det har inte råd att genomföra utbildningarna och har inte haft det de senaste två åren. Kriminalvården har inte förutsättningar för sitt arbete. 
Det är helheten vi ser här i dag. Anledningen till interpellationsdebatterna i dag är att regeringen inte har förmått att möta de krav som den ökade brottsligheten ställer. 
Vi återgår till polisen. Nu har man tagit fram idén med barnahus. Det är jättebra. Men familjevåldsenheter är det första steget, där duktiga utredare jobbar i team. Var finns de? Är det inte bättre för att få bra utredningar och bättre bemötande att man koncentrerar sig på första ledet och att barnahus blir det som kompletterar? 
Likadant är det med åklagarna. De har gått till regeringen och begärt extra medel för att öka sin kompetens. Kommer de att få det, Thomas Bodström? Kommer domstolarna att få möjlighet att öka sin kompetens? 
Vi har mycket kvar att göra när det gäller brottsoffren, Thomas Bodström. Barn som har blivit brottsoffer får till exempel inte på statens bekostnad ha med sig sina föräldrar. Unga gärningsmän får det men inte barn som blivit brottsoffer. När kommer det att realiseras? 
Regeringen drar in och gör anslagssparande på hundratals miljoner kronor. Hur ska man kunna finansiera en utveckling inom befintlig ram? 

Anf. 19 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Cecilia Magnusson frågar mig var familjevåldsenheterna finns någonstans. Vi behöver bara ta pendeltåget till Huddinge så ser vi en sådan. Det finns också på många andra ställen. Det ligger en enhet 20 minuters väg härifrån med pendeltåg. Där kommer Cecilia Magnusson att mötas av oerhört professionella poliser och åklagare som jobbar med detta. 
Jag vill också tala om att det är felaktigt att det inte förekommer någon utbildning hos domstolarna. Det gör det visst. Det förekommer både handlingsplan för brottsofferarbete och återkommande utbildning om barn i rättsprocessen, till exempel om vad barn minns och berättar om våld och övergrepp. 
I Stockholmsområdet pågår ett projekt med specialisering i humanjuridik vid sju tingsrätter. De måltyper som omfattas av projektet är vårdnadsmål, brottmål angående våld i nära relationer och sexuella övergrepp. Syftet är att höja effektiviteten och kvaliteten och att människor ska känna sig väl bemötta. Så ser det ut i domstolarna. Också åklagarna har gjort stora satsningar på särskild kompetens och utbildning. 
Ska vi lyckas räcker det inte med att alla dessa myndigheter gör sitt arbete för sig. Det är just därför som vi har tagit initiativ till barnahus. Det innebär att det inte räcker med att vi har kompetenser inom de olika områdena. Det ska inte vara på det sättet att ett barn ska behöva åka till en visserligen kompetent polis, sedan till en kompetent åklagare, sedan till en kompetent läkare, sedan till en kompetent psykolog och sedan till en duktig socialarbetare. Socialarbetaren ska åka till det stället där barnet är. Polisen ska åka till samma ställe. Åklagaren ska åka dit och alla andra. Barnen ska finnas i en trygg miljö på ett ställe. 
Det är de vuxna som ska åka dit. Först då kan vi få det barnet att känna den trygghet som det behöver för att kunna gå igenom rättsprocessen. Därigenom kan vi nå det gemensamma mål som vi strävar efter, nämligen att fler av de brotten också klaras upp. 

Anf. 20 CECILIA MAGNUSSON (m):

Herr talman! Det gäller att börja i rätt ända. Det är jättebra att det finns en familjevåldsenhet i Huddinge, det är jättebra att det finns i Östergötland, och det är jättebra att det finns i Malmö. Men det finns inte i Göteborg, det finns inte i Värmland, det finns inte i Norrland och det finns inte på många olika ställen. Därför är det skillnad på hur barnen blir bemötta beroende på var brottet inträffar och vem det är som tar hand om dem. 
Jag är fullständig anhängare till tanken på barnahus. Vi kan titta på det ställe där det finns en början till barnahus i dag. Hur kommer det sig att man har kommit så långt i Malmö, herr justitieminister? Jo, för att man började med en familjevåldsenhet inom Malmöpolisen för många år sedan. Det var drivkraften, motorn, för att sedan samla kommunens socialtjänst, åklagare, rättsmedicin till ett ställe. 
Man såg att dessa utredningar var så komplicerade. Barnen behöver så mycket större stöd än vad de kunde ge. Därför skapade de detta. Familjevåldsenheterna är själva drivkraften där de finns i dag. Varför gå över ån efter vatten? Kanske man måste börja någonstans. Jag önskar verkligen att barnahus blir verklighet på alla platser i Sverige. Men det måste finnas en motor som driver det. 
Jag tror inte att det kommer att kunna gå att realisera utan extra insatser och utan extra pengar. Man har ändå så många uppgifter inom de olika myndigheterna att man måste få en extra knuff. 
Jag tog upp det här med barnen som blir brottsoffer och som inte har möjlighet att ta med sig sina föräldrar. Kommer justitieministern snart med ett förslag i den riktningen? Unga gärningsmän får i dag på statens bekostnad ha med sig sina föräldrar. Men den rätten tillkommer inte unga brottsoffer, och det är en skevhet som vi måste åtgärda. 
En del som justitieministern inte har tagit upp är straffen för de gärningsmän som begår dessa brott mot våra minsta. Vi har i dag en straffskala för grov misshandel – för det är grov misshandel när man slår eller misshandlar barn upp till 18 år. Den straffskalan är på mellan ett och tio år. Tiden mellan fem och tio år används knappt i dag. Tycker justitieministern att det är bra? 
Barnmisshandelskommittén skrev i sitt betänkande att det är viktigt att man får en tillräckligt lång strafftid för att gärningsmännen ska kunna gå att rehabilitera. Barnen ska faktiskt ha tillbaka sina föräldrar efter avtjänat straff. 

Anf. 21 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Det var roligt att Cecilia Magnusson plötsligt mindes flera olika ställen i Sverige. I sitt första inslag frågade hon ju om det fanns något över huvud taget. Och det gör det! Det finns många ställen. Däremot finns det inte överallt, och det är just därför som vi har gett i uppdrag till Rikspolisstyrelsen, till riksåklagaren, till Socialstyrelsen och Rättsmedicinalverket för att medverka till etablering runtom i landet. Det är alltså just det som är skälet. 
Det är självklart så att föräldrar kan följa med brottsoffer på olika sätt och vara stödpersoner – till och med förordnade. Sedan finns det vissa fall där föräldrarna inte ska vara med, nämligen då de är misstänkta gärningsmän. Det är självklart att föräldrarna på olika sätt ska ges möjlighet att vara stödpersoner. 
Straffskärpning är någonting som riksdagen på regeringens förslag just har genomfört. Den är bara två år gammal. När det gäller grova våldsbrott höjs praxisen i våra domstolar. Just den saken behöver inte Cecilia Magnusson vara orolig för. 
Däremot bör Cecilia Magnusson vara orolig för det förslag som finns. Det är det som är den stora skillnaden mellan oss socialdemokrater och Moderaterna, nämligen att vi inte får glömma bort att det är sociala orsaker som ligger bakom brotten. Det är ingen slump vilka som drabbas av brott, där brottsligheten finns inom familjer och där även barn och ungdomar hamnar i svårigheter. Detta har sociala orsaker, och det bör Cecilia Magnusson fundera vidare på. Det är där som den stora skillnaden finns mellan våra partier. 
Att vi tycker att det är bra med barnahus och att vi får stöd för den idén förvånar mig inte. Det är ju någonting som också finns i andra länder. Det är därför vi driver på det här. Det förvånar mig inte heller att Moderaterna stöder förslaget om en straffskärpning för brott mot barn. Att vi gör de stora satsningarna på rättsväsendet tycker samtliga partier är bra. 
Men den stora skillnaden är alltså att vi har uppfattningen och är övertygade om att det är sociala orsaker som ligger bakom brott. Vi vill motverka det genom att driva en politik som är socialt ansvarstagande och som inte slår sönder familjernas ekonomi. 

Anf. 22 CECILIA MAGNUSSON (m):

Herr talman! Nu börjar det lukta valrörelse här, när justitieministern slår med storsläggan! 
Det är sant; det är en stor skillnad. Vi kommer till den debatten i en annan interpellationsdebatt. Vi moderater ser föräldrarnas möjlighet att stärka barnen medan Socialdemokraterna tycker att samhället ska ge förutsättningar för föräldrarna till detta och att de inte har någon egen kapacitet. Men vi återkommer alltså till det. 
Däremot blir jag något oroad när jag hör justitieministern säga att föräldrar ska gå in och vara stödpersoner för barn i en brottsutredning. Det tycker jag låter väldigt allvarligt. Barn som brottsoffer ska ha lika stor rätt till målsägandebiträde och stödperson. Det kan väl inte vara så att unga gärningsmän ska ha sina föräldrar som detta? Vi menar att unga brottsoffer ska ha samma förutsättningar som unga gärningsmän när det gäller att deras föräldrar ska ha en möjlighet att vara med i rättssalen. Ska man lämpa över ansvaret på föräldrarna? Eller vill inte justitieministern förordna om målsägandebiträde och stödpersoner? 
Ja, det är jättebra att vi har gjort en straffskärpningsgrund. Men har den gett genomslag i verkligheten – i domstolarna och i domsluten? Måste vi inte gå in och skruva till lagstiftningen ännu mer eller skicka signalen att det är viktigt att använda hela straffskärpningsgrunden? 
Med det vill jag tacka för dagens debatt och hoppas på fler svar. 

Anf. 23 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Om det är någonting som har ökat när det gäller att få en bra hjälp så är det rätten till målsägandebiträde. Det är självklart att barn ska ha den rätten, och det får de också. Det stödet har mångdubblats, inte bara till barn utan också till andra. 
Straff för grova brott har höjts avsevärt i Sverige genom praxis. På den punkten behöver inte Cecilia Magnusson vara orolig. Det ligger runt 15 %, vilket i och för sig har skapat problem eftersom det har inneburit en hård belastning på kriminalvården. Det är det som är resultatet. Utöver satsningar på polisen är det så att domstolarna dömer till strängare straff. Antalet brott i sig har inte ökat, men däremot har domstolarna alltså dömt enligt en högre skala, och vi har även satsat på polisen så att fler brott klaras upp. 
Det har i och för sig skapat en del problem för oss, men det tar vi gärna. Detta ska vi ta upp i en annan debatt. 
Jag får tacka för det äpple som jag har fått här. Jag kanske kommer att behöva det senare under dagen. Visserligen har jag tagit med lite egen proviant, men tack i alla fall! 
 
Överläggningen var härmed avslutad. 

4 § Svar på interpellation 2004/05:641 om åtgärder mot ungdomsbrottslingar

Anf. 24 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Cecilia Magnusson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att ge föräldrar stöd samt för att ge skolan och socialtjänsten verktyg för att förhindra unga att utveckla kriminella karriärer. 
Som jag så många gånger tidigare har understrukit är åtgärder mot ungdomsbrottslighet en av mina högst prioriterade frågor. Arbetet på detta område sker på bred front. Ett led i detta var att tillsätta Ungdomsbrottsutredningen. Utredningen överlämnade i december 2004 sitt betänkande Ingripanden mot unga lagöverträdare. Det innehåller olika förslag som bland annat kan stärka socialtjänsten i arbetet med unga lagöverträdare. 
Utredningen föreslår att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten stramas upp ytterligare. Den unge ska bland annat underteckna ett så kallat ungdomskontrakt. Vidare föreslås att ungdomstjänst ska bli en självständig påföljd för unga. Såväl böter som kortare frihetsberövanden ska kunna ersättas med ungdomstjänst. 
Utredningen har även funnit att stödet till unga som riskerar att skapa sig en kriminell livsstil behöver utvecklas. Utredningen föreslår därför att det stöd som redan finns i dag inom socialtjänsten – kontaktperson – utvecklas så att en särskilt kvalificerad kontaktperson ska kunna utses. En sådan kontaktperson ska också kunna tillsättas för barn under 15 år som begått brott. 
Det är angeläget att förändringar sker när det gäller ingripanden mot unga lagöverträdare. Jag anser att många av Ungdomsbrottsutredningens förslag är intressanta. Under våren har betänkandet remitterats till ett stort antal instanser. Ett intensivt beredningsarbete har nu inletts. 
Regeringen har också vidtagit åtgärder för att förbättra skolans insatser för att stävja ungdomskriminalitet. I promemorian Barnen i brottets skugga har regeringen lyft fram att skolan har en central roll i det brottsförebyggande arbetet. För att detta arbete ska få genomslag och bli effektivt behöver pedagoger och annan skolpersonal stöd. Brottsförebyggande rådet har därför, på regeringens uppdrag, tagit fram ett handledningsmaterial om rätt och fel, etik och moral med mera för lärare och elever i de lägre årskurserna i skolan. 
Vidare har regeringen aviserat att medel ska avsättas för strategiska insatser för att stärka utbildningsvillkoren i de skolor i segregerade områden med störst behov av utvecklingsresurser. Regeringen har även aviserat medel till annan förebyggande verksamhet i syfte att minska risken för ungdomar att hamna i kriminalitet, missbruk eller socialt utanförskap. Som exempel kan nämnas stöd till kvalitetsutveckling av kommunernas öppna fritidsverksamhet i särskilt utsatta områden samt till utveckling av verksamheter som bedrivs av ideella aktörer. Utöver detta lämnas särskilda stöd till utveckling av drogfria ungdomslokaler, till alkohol- och narkotikahandlingsplanerna samt till missbrukarvården och satsningen Ett kontrakt för livet. 
Det allra viktigaste för att stävja ungdomsbrottsligheten är att vi bekämpar social utslagning och sociala orättvisor. Är vi framgångsrika på det området skapar vi bland annat förutsättningar för föräldrarna – som känner sina barn bäst – att vara det stöd och den hjälp som barnen kan behöva. Det kan inte tillräckligt understrykas att detta är grunden för att hindra att våra barn och ungdomar hamnar i en kriminell karriär. 

Anf. 25 CECILIA MAGNUSSON (m):

Herr talman! Medan gräset gror dör kon. Jag tycker att det är ett bra citat i det här sammanhanget. På slutet i svaret sade justitieministern att är vi, staten, framgångsrika på det området skapar vi förutsättningar för föräldrarna som känner sina barn bäst. 
Vilken människosyn är det att föräldrar inte av egen kraft kan stötta sina barn och hålla dem borta från brott, utan att staten måste se till att de får förutsättningar för detta? Man verkar inte tro på människors egen förmåga, utan här måste samhället agera. Så är det i dag. Föräldrarna har fått abdikera till förmån för staten och samhället. Det är detta som är fel i dag med en accelererande ungdomsbrottslighet. Den socialdemokratiska regeringen förmår inte, trots fagra ord, att möta den utveckling som vi ser. Man har fel utgångspunkt. 
Om Socialdemokraterna och justitieministern hade föräldrarnas styrka och möjlighet att stötta sina barn och hålla dem bort från brott, skulle man till exempel ta tillbaka barnavårdslagens paragraf som ger socialtjänsten möjlighet att tidigare gå in med stödjande insatser och öka föräldraförmågan där den kan svikta i stället för att som nu fatta ett beslut enligt LVU. 
Hade man den här insikten skulle man genomföra det som finns i England, Nya Zeeland och många andra länder, nämligen det som vi kallar familjerådslag. När man ser indikationer på att här finns det en ung människa på glid sätter sig socialtjänsten, åklagarna, polisen, skolan och barnomsorgspersonal ned för att ta reda på vilken stöttning föräldrar och barn behöver och lägger upp en handlingsplan. Sedan följer man upp det hela och ser hur det går. 
Den socialdemokratiska regeringen har över huvud taget inte velat diskutera något av dessa moderatförslag. I stället får vi höra att Moderaterna inte vill ha några förebyggande åtgärder. 
Det finns mer som jag tycker att justitieministern kunde ha tagit upp i stället. Det borde finnas handlingsplaner i varje kommun för att stävja ungdomsbrottsligheten. Vem ska göra vad? När ska skolan göra sitt? När ska socialtjänsten göra sitt? När ska åklagarna göra sitt? 
Jag undrar vad som menas med att vården inom socialtjänsten ska sträckas upp ytterligare. Vård inom socialtjänsten har kommit till vägs ände. Vi måste hitta andra möjligheter att föra unga människor rätt. 

Anf. 26 ULF SJÖSTEN (m):

Herr talman! Initiativförmåga och förändringsbenägenhet måste finnas i alla verksamheter och hos oss politiker. Det som har slagit mig under de senaste åren är den brist på analys och initiativförmåga som den socialdemokratiska regeringen manifesterar på rättsområdet gång efter gång. 
Det är alltid viktigt att samhällets reaktion på brott är snabb, tydlig och konsekvent. Det är förmodligen aldrig viktigare än när brotten begås av unga människor under 18 år. En tidig repressiv reaktion med efterföljande rehabiliteringsinsatser kan i väldigt många fall förhindra fortsatt brottslig verksamhet. 
Jag har själv haft ett antal debatter med justitieministern just i det här ämnet. Jag tror att det är två, men det kan vara tre. Justitieministern kanske kommer ihåg hur många det är. Svaren har tyvärr varit likartade. 
Det är också viktigt att man arbetar preventivt, och där har vi moderater lagt fram ett antal förslag som syftar just till det. Där är myndighetsöverskridande samverkan absolut nödvändig för ett framgångsrikt resultat. Det är viktigt att polis, sociala myndigheter, kommunens fritidssektor och skolan kan samverka kring ett gemensamt mål, att föra en ung människa mot en framtid utan kriminalitet och droger. Det är givetvis också viktigt att påverka ungdomars attityder till droger och kriminalitet. 
Utredningarna av ungdomsbrott är en process som inleds med en polisutredning och fortsätter med åklagararbete för att förbereda målet för en tingsrättsbehandling, och slutligen kommer arbetet i domstolen, i tingsrätten. 
Herr talman! Det är helt nödvändigt att alla delar av denna process fungerar för att man ska nå det uppsatta målet att ungdomsbrotten ska utredas med särskild skyndsamhet. 
Justitieministern säger här att det här är ett av de områden som han prioriterar allra mest, och det har han sagt tidigare också vid ett antal tillfällen. Men trots detta, herr talman, är JO-kritiken massiv. De flesta distrikt har fått kritik för att de inte klarar skyndsamhetskriteriet när det gäller ungdomsbrott. Jag har ställt den här frågan tidigare: Vilka åtgärder avser justitieministern att vidta för att de rättsvårdande myndigheterna ska klara skyndsamhetskriteriet? 

Anf. 27 BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Det är en otroligt viktig fråga som diskuteras i den här interpellationen. Jag har några reflexioner. 
Just i dag är det skolavslutning runtom i hela landet, och inte minst här i Stockholm. Många ungdomar är väldigt glada över att få sommarlov, men de tar sig också friheter som kanske inte är de mest lysande. Det sätter in den här interpellationen i ett sammanhang där föräldrar ofta står vid sidan av. Jag noterar att ministern i det här svaret inte nämner ordet ”föräldrar” eller på vilket sätt man ska stödja föräldrarna. 
Jag utgår ifrån att det kommer att finnas med sådana aspekter när det så småningom kommer en proposition. En fråga som jag har är: När räknar ministern med att lägga fram den här propositionen som vi väntar på? Det är ju en sak att det har utretts och remitterats, men man måste ju komma till skott så att vi kan fatta beslut i kammaren. 
När det gäller föräldrarnas rätt vill jag säga att ett av Moderaternas viktigaste mål, inte minst inom skolpolitiken, är att ge föräldrar mer muskler och större rättigheter att lyfta frågor och ställa krav. Vilken rätt har föräldrar i dag egentligen att kräva att skolan rapporterar skolk? Ingen just. Det fungerar inte. Vilket krav kan föräldrar ställa på att man omedelbart ska höra av sig om någonting strular? Det fungerar på många skolor, men definitivt inte på alla. Vilka krav kan föräldrar ställa när det gäller att vara med i planeringen? Ofta slarvar socialtjänsten även med detta. 
Jag tycker att när man studerar hur ungdomar på glid hanteras ser man en väldigt bristfällig hantering. De undersökningar som länsstyrelserna i Skåne respektive Stockholm har gjort visar att av de anmälningar som polisen gör där man tycker att det verkar som om en ungdom har problem är det bara ungefär en tredjedel tror jag – jag kan ha fel på någon liten decimal där – där man över huvud taget gör en utredning av den fråga som polisen tycker är angelägen. Av den tredjedel som man tittar på är det bara hälften som leder till en åtgärd. Jag vågar påstå att i kanske hälften av fallen blir föräldrarna aldrig involverade. 
Vi såg ett par tv-program här under våren där ungdomar vittnar om hur man, inte minst om man har invandrarföräldrar, lyckas föra föräldrarna bakom ljuset. Invandrarföräldrar är särskilt utsatta som föräldrar därför att de inte kan det svenska skolsystemet, de kan inte regelverket och de kan inte språket. Ofta har skolan och även socialtjänsten samtal där föräldern möjligen är med men inte förstår vad som sägs. Det som sägs tolkas av den strulige ungdomen. På det viset fungerar inte systemet. 
Jag förväntar mig väldigt handfasta krav från ministern i den proposition som kommer, både när det gäller föräldrars rätt att ställa krav och när det gäller delaktighet i det arbete som måste utföras, men också kanske lite extra funderingar om vad vi kan göra i skolan och i andra sammanhang för att stärka invandrarföräldrar som har en väldigt svår situation. Det finns många enkla saker man kan göra. 
Ett krav som man måste ställa är ju att skolorna ska se till att det, när man har den här typen av samtal, är möjligt för föräldern att förstå det samtal som förs och att man också har en återkoppling. Många kommer från familjer och från länder där traditionen att sätta sig upp emot eller ifrågasätta en rektor inte alls är den vi är vana vid här hemma. Det där ställer till det, för i kläm hamnar de här ungdomarna, och det är dem jag är lite bekymrad över i allmänhet, inte minst nu inför sommarlovet och skolavslutningarna, då vi vet att många kommer att hamna på fel ställe. 

Anf. 28 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Familjerådslag finns inom ramen för medling, och även socialtjänsten har den möjligheten. Det var bara ett konkret svar. 
Det är på det sättet, vad gäller frågan om när propositionen kommer att läggas fram, att vi ännu inte har fått in de sista remissvaren – ett 80-tal. Det här kommer nu att behandlas på Justitiedepartementet av tjänstemännen, och därefter kommer man att arbeta fram en lagrådsremiss till någon gång på senhösten eller vintern, och om allt går bra så kommer därefter propositionen. 
Jag ska inte gå in närmare på detta. Vi har alltså inte gått igenom det, men vi är överens om att reglerna bör bli mer anpassade till ungdomar och att de blir tydligare och skarpare. 
De bästa brottsförebyggarna är två stycken. Det är mamma och pappa. Det handlar om att man också som förälder tar sitt ansvar. Jag hoppas att ni liksom jag i kväll föräldravandrar, när det är skolavslutning. Det finns alla möjligheter, även om man inte själv har barn i den åldern, att göra en insats. Det går inte att alltid bara säga att andra ska göra det. Så jag hoppas att ni också kan svara att ni ställer upp i kväll när det är skolavslutning för våra ungdomar, i stället för att bara stå och diskutera här i riksdagen. Det ska bli intressant att höra det svaret. 
Jag vill också understryka hur viktigt det är att man också satsar på mammorna och papporna och inte minst deras egen situation. Det är så att varje förälder gör sitt bästa för att på olika sätt ge sitt barn den trygghet och kärlek som det behöver, men vi vet att inte alla orkar med riktigt. Det kan vara därför att de själva kanske hamnar i missbruk, för att de själva hamnar i brottslighet eller för att de själva slås ut från arbetsplatsen och inte orkar ta tag i den situationen därför att de själva har så stora problem och inte orkar ge allt som de skulle kunna vilja ge till sitt eget barn.  
Det finns ingen ond vilja. Jag har aldrig träffat någon, i alla fall inte några friska föräldrar, som är av den typen att man inte vill sitt barn det allra bästa. Men jag har träffat många föräldrar som inte har orkat ge det här. Jag har sett dem i rättssalen, rödögda, gråtande för att de känner att de inte har orkat uppfylla sin roll som föräldrar. Jag har sett hur de har suttit och lyssnat på vilka brott deras söner har begått och hur de har gjort andra människor illa. Jag har sett hur dessa föräldrar nästan har fått skämmas för sina egna söner så att de knappt vågar ens krama om dem i pauserna vid rättegången. Jag har sett det under många år, och det finns en gemensam nämnare. Det är sociala orsaker bakom. Det är familjer som inte har orkat leva det liv som de själva har velat. Det pågår säkert nu rättegångar runtom i Stockholms tingsrätt och andra.  
Det är därför som det är så viktigt att man hela tiden tittar på orsakerna bakom brott. Det är därför som det är så viktigt att de som slås ut på olika sätt ska få en chans att komma tillbaka: att de människor som blir arbetslösa inte ska tryckas ned ytterligare, att man inte ska ta bort en stor del av deras ersättning, att de ska få en ordentlig möjlighet att komma tillbaka, därför att annars händer just det som vi inte vill ska hända, nämligen att de som får betala priset för det här är just barn och ungdomar som redan från början har en väldigt svår situation. Det är de som får betala det väldigt höga priset, nämligen att de får en ännu sämre möjlighet att växa upp i det samhälle som alla barn borde ha rätt att växa upp i.  
Det är därför som det är så viktigt att ni gärna tar del av och går på de här rättegångarna, får den här erfarenheten och sedan går tillbaka till er partistyrelse och säger: Vi stryker det här förslaget om att försämra för alla familjer som har drabbats så illa att de har förlorat sina arbeten!  
Gör det, så har ni gjort en större insats för brottsbekämpningen än något av de förslag som ni har lagt fram tidigare vid något tillfälle! Det kan jag verkligen försäkra. 

Anf. 29 CECILIA MAGNUSSON (m):

Herr talman! Ja, det är härligt att höra vilken geist det finns i justitieministerns talekonst! 
Men jag måste ändå fråga: Tio år har Socialdemokraterna haft alla möjligheter att stävja ungdomsbrottsligheten. Den bara ökar och ökar. Hur kan då justitieministern tala om hur hemskt det ska bli med moderat styre? Det ekar lite ihåligt, även om det var väldigt vackert sagt, justitieministern.  
Förra veckan, i Göteborg, på Drottningtorget, var det en elvaårig flicka som greps för rån – en elvaårig flicka som greps för rån. Ungdomsbrottsligheten går ned i åldrarna hela tiden. När man är elva år är det bara socialtjänsten som gäller. Vi har i Göteborg gjort en stor satsning, ett projekt som nu har permanentats. Jag tror att det är ett 70-tal poliser som arbetar för att förebygga att ungdomar kommer in i kriminalitet. Men det här gäller ju bara ungdomar som är 15 år och däröver. Tjejen som är 11 och hennes kompis som är 13 får gå till en socialtant som pratar snällt med dem. Det är inte acceptabelt. 
Ja, det finns många föräldrar med bristande föräldraförmåga. Jag har bristande föräldraförmåga många gånger, och jag tror säkert justitieministern också har det, men vi kan få stöd på annat sätt. Det är ju det jag säger: Vi borde i stället koncentrera oss på vilka styrkor dessa föräldrar har, vilka svagheter de har och vad vi kan hjälpa dem med. Det är inte så, justitieministern, att familjerådslag finns inom ramen för medling. Det är helt olika saker. Jag behöver inte mästra justitieministern om vad medling kontra familjerådslag är, men jag tycker att vi ändå ska hålla oss till de fakta som gäller i det här fallet. 
Det är väldigt viktigt att vi får adekvata, kraftfulla åtgärder så att ungdomarna förstår att de är inne på fel bana. Jag har föreslagit att vi ska förändra socialtjänstlagen. Jag har föreslagit att det ska vara handlingsprogram i varje kommun. Mina partikolleger i Göteborg har till och med lagt fram det förslaget till fullmäktige, men vad sade den socialdemokratiska majoriteten? Nej, nej, sådant förebyggande arbete vill vi inte ha! 
Nu har jag föreslagit ett antal saker. Jag önskar att justitieministern hade några fler svar på vilka verktyg vi ska ge till skolan och socialtjänsten för att kunna jobba bättre med de här oerhört viktiga frågorna för framtiden. 
Till sist vill jag bara nämna en sak, eftersom justitieministern en passant nämnde de ideella organisationerna. I Barnen i brottets skugga föreslår utredaren att man ska lämna Brå ett uppdrag att informera om narkotika tidigare än högstadiet i dag. Det är ju faktiskt så att en ideell organisation, FMN, har skickat ut till alla föräldrar till femteklassare information om narkotikas och drogers farlighet. Jobbet är redan gjort inom ideella organisationer. Ta hjälp av dem också! 

Anf. 30 ULF SJÖSTEN (m):

Herr talman! Justitieministern försökte inte ens svara på min fråga. Inte med ett ord berörde han något svar på den frågan. I stället ägnade han sig åt det som socialdemokratiska ministrar oftast ägnar sig åt från den här talarstolen: klassisk socialdemokratisk retorik.  
Jag måste säga, herr talman, att jag är lite besviken. Jag trodde Thomas Bodström när han sade att det här är någonting som han ser mycket allvarligt på och som han prioriterar högt. Jag sätter ett frågetecken efter det efter det här svaret. 
Orsaken till att skyndsamhetskriteriet finns för ungdomsbrotten är att man har satt den starkt påverkbara unga människan i centrum.  
Tidiga insatser av preventiv, repressiv eller rehabiliterande art räddar bokstavligen liv.  
Som jag tidigare sagt har Justitieombudsmannen vid flera tillfällen kritiserat handläggningstiderna i ungdomsmål, och då pekat på administrativa och organisatoriska brister. Det ligger säkert mycket sanning i den bedömningen, men jag är övertygad om att resursknappheten från mitten av 1990-talet, där Thomas Bodström och hans socialdemokratiska regering är ansvarig, och framåt är en starkt bidragande orsak. Därmed har en stor samlad kompetens spritts ut och luckrats upp.  
Närpolisreformen, som hade bra intentioner, har havererat. Det var en reform som byggde på polisens närhet till medborgarna, inte minst unga människor i lokalsamhället, Thomas Bodström. 
I Stockholms län har antalet ungdomar misstänkta för brott ökat under perioden 2000–2002 från 4 820 till 5 349. Det är en förfärande ökning, Thomas Bodström. 
Vilka åtgärder avser justitieministern att vidta för att de rättsvårdande myndigheterna ska leva upp till skyndsamhetskriteriet när det gäller brott av unga lagöverträdare? Kan jag få ett svar nu? 

Anf. 31 BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Föräldrar som gråter i rättssalen är förskräckligt och jobbigt att se. Ofta känner de att de inte har orkat och inte mäktat med. 
Den fråga som man som politiker måste ställa är: Visste de här föräldrarna i tid vilka, om några, rättigheter de hade att ställa krav på myndigheter för att få stöd, hjälp och underlag så att de hade kunnat agera bättre? 
Den fråga jag ställer till justitieministern är: Kommer föräldrar i framtiden att få veta vilka möjligheter de har och vilken hjälp de kan räkna med att få när deras ungdomar eller barn har hamnat snett? 
En annan fråga som jag tycker är berättigad är att fundera över vilka krav man vågar ställa på föräldrar. Det kan ibland låta besvärligt att ställa krav på föräldrar som redan befinner sig i en svår situation. Samarbete, inflytande och delaktighet förutsätter ju att man har en arbetsfördelning. Jag menar att föräldrar har ett ansvar och ska ta ett ansvar och att det stärker föräldrarna. 
Jag undrar om justitieministern är beredd att ställa tydligare krav på kommuner att agera åtminstone när polisen anmäler att det finns problem. Det vore intressant att få svar på det. Rikspolisstyrelsen har dessutom i sitt remissvar till utredningen konstaterat att man brister när det gäller att analysera och fundera över åtgärder som man kan vidta när det gäller barn under 15 år. 
Vi moderater är inte för sänkt straffmyndighetsålder, vilket justitieministern brukar komma med. Men det är klart att det är ett problem när ungdomar i så låg ålder har problem. 
Med tanke på de yngre barnen vill jag slutligen säga: Kan man tänka sig att Justitiedepartementet och Utbildningsdepartementet kunde samarbeta om propositionen? Elevers tillrättaförande i skolan är ett problem. Om vi ska komma åt ungdomarna på glid måste vi vässa skolans ansvar och skyldigheter. Ni borde då samarbeta redan på propositionsstadiet, annars blir det ingen ordning. 
 
Överläggningen var härmed avslutad. 

5 § Svar på interpellation 2004/05:607 om barn som bevittnar misshandel

Anf. 32 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Anita Sidén har frågat mig vad jag avser att göra för att förbättra polisens rapportering om barns närvaro på brottsplatsen för familjevåld, vilka åtgärder jag avser att vidta för att kriminalisera den som tvingar barn att bevittna familjevåld och vilka åtgärder jag avser att vidta för att en större del av straffskalan ska användas i samband med brott som drabbar barn och kvinnor. 
Självfallet är det en mycket traumatisk upplevelse för ett barn att bli vittne till hur en förälder blir utsatt för våld. Det är viktigt att dessa barn synliggörs och att det uppmärksammas att våldet utgör ett övergrepp även mot barnen. Alla aktörer som är inblandade i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa måste samverka på bästa sätt. De senaste åren har staten genom olika lagändringar skärpt kraven på samverkan. Det finns bestämmelser om att socialtjänsten ska underrättas vid misstanke om att barn far illa och polisen har också en skyldighet att samarbeta med socialtjänsten. Det yttersta ansvaret för att ge stöd och skydd till barn som far illa ligger på socialtjänsten. 
Redan i dag finns det flera straffbestämmelser som kan vara tillämpliga i de situationer som Anita Sidén tar upp. Huddinge tingsrätt har också i en färsk dom använt det gällande straffrättsliga regelverket. 
Regeringen har – i likhet med Kommittén mot barnmisshandel – funnit att det är olämpligt att i ökad utsträckning straffbelägga psykisk misshandel av barn. Skälet är främst att det kan ifrågasättas om straffrättsliga åtgärder är en lämplig metod för att förmå vuxna människor att behandla barn med respekt. Vidare har upptäcktsrisken bedömts som liten, varför det är tveksamt om en utökad kriminalisering skulle ha någon avskräckande effekt. 
Anita Sidén tar också upp frågan om användningen av straffskalorna för brott som drabbar barn och kvinnor. På regeringens initiativ har en särskild straffskärpningsgrund införts som innebär att det nu framgår tydligare av lagen än tidigare att det är särskilt försvårande när ett brott varit ägnat att skada tryggheten eller tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person. Bestämmelsen tar bland annat sikte på fall då barn tvingas bevittna att en förälder blir slagen av den andre föräldern. 
För att ge stöd och hjälp till barn som bevittnar våld krävs främst andra åtgärder än straffskärpningar. Ett förslag har nyligen remitterats som innebär att det i brottsskadelagen införs en särskild rätt till ersättning från staten för barn som bevittnar ett brott som är ägnat att skada tryggheten och tilliten hos barnet i dess förhållande till en närstående person. Det föreslås också att socialtjänstens ansvar för barn som riskerar att fara illa tydliggörs och att dessa barn ska betraktas som offer för brott. 
Det pågår alltså ett arbete för att förstärka stödet för barn som bevittnar våld. 

Anf. 33 ANITA SIDÉN (m):

Herr talman! Tack för svaret på interpellationen. Rätten att få uppleva trygghet är ett grundläggande behov hos människor i alla åldrar. Vi är väl alla överens om att barn har rätt att få vara oskuldsfulla och växa upp i den bästa trygghet som vuxenvärlden kan ge.  
Då föräldrar misshandlar eller misshandlas i hemmen drabbas också deras barn – barn som inte kan få en blund i ögonen medan misshandeln pågår. Det är barn som är rädda, ängsliga och inte förstår vad som händer. Även om de kryper in i garderoben, under sin säng, drar täcket över huvudet, blundar och håller för båda öronen når ljudet från slagen fram. 
Ofta tror de här barnen att de själva är orsak till bråken och att de är alldeles ensamma om sina hemska upplevelser. Gång på gång kan de ha tvingats bevittna hur en av föräldrarna utsatts för hot och misshandel. Det är upplevelser som orsakar djupa sår långt in i barnasjälen.  
Det är viktigt att de här barnen synliggörs och att det uppmärksammas att den här sortens våld också är ett övergrepp mot barnet, inte bara mot den vuxne. 
Att vara vittne till våld är också att vara utsatt för våld. Att bevittna våld mellan de personer som borde stå en närmast kan till och med vara svårare än att själv bli misshandlad. 
Hemmet, den plats som ska ge trygghet, blir det ställe som skapar ångest och rädsla för vad som kan komma att hända nästa gång. Brott mot barn är särskilt försvårande. 
Min uppfattning, herr talman, är att barnets utsatta situation i familjevåldssituationer måste uppmärksammas betydligt bättre än i dag. Det finns många goda skäl att ägna mer intresse och omsorg åt den som utsatts för brott, dels för att den skada och kränkning som skett inte är acceptabel, dels för att de drabbade barnen ska få erfara att rättsvårdande myndigheter faktiskt tar dem på allvar.  
Barn tror inte på vad vi säger, utan de tror på vad vi verkligen gör. Därför får arbetet för att förbättra stödet till barn som drabbas av våld aldrig stanna av. 
Herr talman! Jag vill fråga justitieministern: Välkomnar statsrådet Huddinge tingsrätts dom där barn som bevittnat faderns våld mot modern kom att bli offer för grov fridskränkning? Faderns misshandel betraktas nämligen som upprepade ofredanden mot barnen.  
Som mamma, som mormor och som moderat vill jag se till barnens bästa. Därför välkomnar jag domen. Gör justitieministern detsamma? 
Följdfrågan blir ganska naturlig: Anser justitieministern i så fall att barnen ska vara skadeståndsberättigade? 

Anf. 34 CECILIA MAGNUSSON (m):

Herr talman! Det är en viktig fråga som Anita Sidén tar upp. Den har diskuterats länge.  
Justitieministern säger i sitt svar att det bedrivs ett arbete för att förstärka stödet för barn som bevittnar våld. Det gör det, men det måste bli mycket effektivare. Justitieministern har inte gjort tillräckligt. Det måste göras mer för att barnets rättssäkerhet ska vara på en acceptabel nivå. 
Justitieministern hänvisar till Barnmisshandelskommitténs betänkande. Men det kom ju 2001, och en hel del vatten har runnit under broarna. Vi har fått en hel del forskning om hur barn reagerar på och upplever att utsättas för sådana här traumatiska händelser som visar hur allvarligt det är att barn bevittnar misshandel. Detta förstärker vikten av att lagstiftarna och rättsväsendet tar det här på djupaste allvar. 
Justitieministern nämner förslaget från departementspromemorian Barn i brottets skugga, som jag förstår att justitieministern är väldigt stolt över. Jag tycker att det är skrämmande att föräldrarna inte har någon betydelse i sammanhanget. Förslaget är att gärningsmannen som har utsatt barnen för denna kränkning, denna psykiska misshandel, ska gå helt skadefri då detta inte är illegalt, och i stället ska pappa staten gå in och ersätta barnen för den kränkning de har blivit utsatta för – alltså sätta gärningsmannen åt sidan och inte låta honom eller henne ta sitt ansvar utan låta staten gå emellan. 
Jag tycker att det är ett mycket allvarligt förslag. Det förvånar mig att justitieministern, som ändå är jurist och advokat, gubevars, kan tycka att ett sådant här förslag är bra från rättssäkerhetssynpunkt. Det skulle vara intressant att höra justitieministerns kommentar till denna del. 
Det är faktiskt möjligt att använda den lagstiftning vi har mycket bättre. I fallet i Huddinge tingsrätt såg vi en kreativ utredare, en duktig åklagare och en kompetent domstol som faktiskt dömde. Vad som slår mig är dock: Borde inte vi som lagstiftare och justitieministern som den som ska lägga fram förslagen titta på vad det finns för möjligheter att göra en bättre lagstiftning? Hur kan vi förbättra den lagstiftning vi har så att de här grova brotten faktiskt går inom den och det blir kriminaliserat att låta barn bevittna misshandel? 
Är justitieministern beredd att gå in och titta på lagstiftningen? Vilka andra lagrum skulle man kunna använda och förtydliga? Från Huddinge har man nämligen sagt att det kanske behövs förtydligad lagstiftning. 
Min andra fråga gällde förslaget i departementspromemorian. 

Anf. 35 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Något av det allra viktigaste i en rättsstat är som bekant domstolars självständighet. Det innebär inte att man inte har åsikter om dem. Det har jag. Jag kan säga att jag har åsikter om varje mål som döms, antingen positiva eller negativa. Men är det någonting som är viktigt är det att regering och riksdag inte lägger sig i hur domstolar dömer. Därför kan inte jag, Anita Sidén, stå och tala om vad jag tycker om hur en domstol dömer. Då har vi gjort ett av de grövsta brotten mot vår konstitution, nämligen att vi från regering och riksdag börjar lägga oss i hur domstolar dömer och ge godkännande eller icke godkännande. 
Jag är något förvånad, även om det säkert är i välmening, över att en parlamentariker så öppet står och talar om hur ett stort parti i riksdagen anser att en domstol eventuellt skulle kunna döma i högre instans. Domstolars självständighet måste vi ha respekt för. Sedan har vi naturligtvis åsikter. 
Låt oss dock rent objektivt konstatera att en domstol faktiskt har dömt efter det som vi har diskuterat och funnit vara möjligt. Det är rent objektivt. Man har dömt på det sätt som Huddinge tingsrätt har dömt. Men låt oss ändå ha en respekt för rättsstaten på det sättet att regering och riksdag inte ska stå och tala om huruvida domar är bra eller inte och indirekt tala om huruvida de bör överklagas eller inte. 
Den utredning som kom 2001 ledde fram till flera olika förslag, bland annat en straffskärpningsgrund, ett ökat ansvar hos myndigheter och en ökad anmälningsbenägenhet. Vi var inte nöjda med det. Vi tyckte inte att de delar fanns som vi nu går fram med, nämligen två saker: Barn ska betraktas som brottsoffer också i laglig mening, inte bara i allmänt tal, och de ska också ha en rätt till ersättning. 
Varför låter vi då inte krav ställas direkt mot gärningsmannen? Är det av hänsyn till gärningsmannen? Nej, det är det inte. Detta får gärningsmannen naturligtvis betala i alla olika situationer. Det kan också finnas möjlighet till skadestånd i de här fallen; det vill jag upplysa om rent objektivt. Men i det här fallet, om ett barn har bevittnat våld, är det för barnets bästa mycket bättre att inte behöva processa mot sin egen pappa eller mamma. 
Det kan ju vara så att en pojke eller flicka på 14 år faktiskt inte vill eller vågar processa mot sin mamma eller pappa och därigenom förlorar sin ersättning. Det trycket och det kravet vill inte jag utsätta ett barn för i den mycket svåra situationen då en förälder har förgripit sig på det eller begått ett allvarligt brott mot det. Det barnet kan ju ha alla möjliga känslor, många gånger blandade känslor, för sin mamma eller pappa även om ett brott har begåtts. Vi ska förskona barnen från den situationen. 
Sedan kan vi diskutera huruvida det finns möjligheter för staten att driva in detta från gärningsmannen. Det kanske inte är en alldeles lätt juridisk fråga. Men det allra viktigaste är att vi tänker igenom hur vi bäst kan se till att barnets situation blir så skonsam som möjligt. Då kan jag till hundra procent garantera att det blir betydligt bättre för en pojke eller flicka att kunna få ersättning direkt än att behöva bedriva en rättegång mot sin egen pappa eller mamma. Det är alltså definitivt inte hänsyn till en misstänkt gärningsman utan bara hänsyn till barnet som gör att vi har presenterat den här lösningen. 
Nu ska vi se vad det här leder fram till. Utredningen kom i december, den har remitterats och vi hoppas kunna lägga fram förslag om det här. Jag har starka förhoppningar om att vi ska lyckas ge barnet en starkare ställning så att det betraktas som brottsoffer och också får rätt till en ersättning. Men det ska ske på de villkor som passar barnet allra bäst. 

Anf. 36 ANITA SIDÉN (m):

Herr talman! Jag får i alla fall tacka för att justitieministern i svaret på min interpellation nämnde att Huddinge tingsrätt i en färsk dom har använt det gällande straffrättsliga regelverket. 
En artikel i barnkonventionen handlar om åtgärder för att skydda barn mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling eller utnyttjande innefattande övergrepp. I Sverige har vi mycket arbete framför oss för att leva upp till hela FN-konventionen om barnens rättigheter. Barnens bästa ska alltid sättas i främsta rummet, men verkligheten har i många fall ett annat ansikte än det konventionen står för. 
De förslag som statsrådet lämnar i sitt svar räcker inte till för att vi ska kunna se till drabbade barns bästa och ge dem allt stöd de förtjänar. Det krävs mer än så. 
Upplevelsen att som barn vara vittne till misshandel i familjen tar strupgrepp också på barnet. Och en sak är fullständigt klar: Det utsatta barnet har inte bett om att få vara en part i dessa våldshändelser. 
Hur mycket ångest, förtvivlan och ensamhet finns inte hos barn som bevittnat misshandel? De har upplevt att en av deras närmaste har blivit slagen, kanske till och med till oigenkännlighet. De har lärt sig att ljuga för sig själva och för sin omgivning för att överleva. Övergreppen har dessutom ofta begåtts av någon annan som är viktig för barnet, något som gör situationen än mer förvirrad och kaotisk. Hela världsbilden kastas omkull. Rädslan för att mamman – för det är ju oftast henne det handlar om – ska misshandlas igen, och igen, kastar en mörk skugga över livet. 
Många våldsdrabbade barn tvingas förutom detta att fortsätta leva tillsammans med den gärningsman som så brutalt slagit sönder deras tillvaro. Kan det vara rätt? Brottet påverkar också kretsen runt familjen. 
Herr talman! Vi är väl överens om att brott mot barn är särskilt försvårande. Samtidigt är det allmänt känt att hela straffskalan inte alltid används. Det rimmar mycket dåligt med det allmänna rättsmedvetandet och vad vi anser om barnens rätt till skydd och trygghet. Straffskalorna ska användas på det sätt de är avsedda. Anser inte ministern att det är en möjlighet och att det bör göras oftare än vad det görs i dag? 

Anf. 37 CECILIA MAGNUSSON (m):

Herr talman! Jag var inte heller nöjd, justitieministern, med Barnmisshandelskommitténs betänkande. Jag har en lång reservation till det betänkandet. Mycket bra kom fram, men mer borde till. 
Det är missriktad välmening att staten ska ge ersättning till barn. När barnet också här har utsatts för att ha sett den ena föräldern slå den andra och tilliten till vuxna har skadats, är det viktigt för barnet att få ge sin version av hur det har känts och vad man har uppfattat. 
Med det förslag som justitieministern pratar så väl om riskerar barnen att inte få komma till tals. De är inblandade. De är en del av det brott som har begåtts, men de ska hållas utanför. Vi ska förskona barnen, säger justitieministern. Det är klart att vi vill alla barn det allra bästa. Men det är alltid viktigt att de får komma till tals, blir bemötta av duktiga utredare som de kan öppna sig för och berätta om rädslan och ge sin version av vad som har hänt. De vet att staten säger att det är fel, och staten lyssnar. Det ska framgå att det är fel när mamma eller pappa har slagit. Staten ska se till att mamma eller pappa har bättrat sig när de kommer tillbaka. Det är viktigare att faktiskt blanda in barnen i det de redan är inblandade i och inte hålla dem utanför.  
Det är tråkigt att debatten inte har kommit längre än den har gjort. Det är viktigt att frågorna diskuteras. 
 
Överläggningen var härmed avslutad. 

6 § Svar på interpellation 2004/05:640 om unga som offer för brott

Anf. 38 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Anita Sidén har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att förbättra unga brottsoffers situation. Anita Sidén nämner särskilt risken för sekundär traumatisering och brottsoffrets situation när gärningsmannen friges eller befinner sig på permission.  
Regeringens politik för att ge brottsoffer stöd och för att förebygga brott mot barn och ungdomar bedrivs inom såväl kriminalpolitiken som barnpolitiken och socialtjänstpolitiken. Arbetet med att ge stöd till barn och ungdomar som drabbas av brott bedrivs kontinuerligt och omfattar många delar. En viktig del är bra och modern lagstiftning, men för brottsoffret är myndigheternas kunskap och bemötande än viktigare.  
Regeringen har sedan flera år tillbaka lyft fram barnofferperspektivet i styrningen av rättsväsendets myndigheter. Rättsväsendets myndigheter har tillsammans med Brottsoffermyndigheten arbetat fram handlingsplaner för sitt arbete med brottsoffer. Anställda vid myndigheterna genomgår särskilda utbildningar för att bättre kunna möta brottsoffer. Numera finns även vittnesstöd vid samtliga tingsrätter och hovrätter i landet. Ett ytterligare steg i regeringens arbete är de förslag som lades fram i december i departementspromemorian Barnen i brottets skugga. Här betonas vikten av både brottsofferstödjande och förebyggande insatser för barn och unga som drabbats av brott. 
Som Anita Sidén påpekar finns ett behov av särskilda stödinsatser för unga som drabbas av brott eftersom det inte alltid är lämpligt att använda samma metoder för ungdomar som vuxna. Stödcentrum för unga brottsoffer finns numera på åtta platser i Sverige och är ett exempel på en verksamhet som är särskilt anpassad till barn och ungdomar. Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag tagit fram en rapport som beskriver verksamheter, erfarenheter och forskning av stöd till unga brottsoffer. I arbetet med unga brottsoffer är det också viktigt att se till det ideella arbete som bedrivs. Det är därför glädjande att Brottsofferjourernas riksförbund har fått medel av Allmänna arvsfonden för att starta upp särskild verksamhet för unga brottsoffer.  
Anita Sidén tar särskilt upp frågan om brottsoffrets situation när unga gärningsmän friges eller har permission. I den promemoria jag nyss nämnde föreslås en ändring i lagen om sluten ungdomsvård som innebär att målsäganden ska underrättas när den dömde friges eller vistas utanför ungdomshemmet. Målsäganden ska även bli informerad om bestämmelserna för utfärdande av besöksförbud. 
Mycket görs alltså. Samtidigt vill jag understryka att rättsväsendets förmåga att hantera brott mot barn och unga kan och bör bli bättre. Rättsväsendet har också fått ökade anslag. Det vilar även ett ansvar på polismyndigheterna, åklagarmyndigheterna, domstolsväsendet och socialtjänsten att handläggningen och kunskapen om unga som brottsoffer blir effektivare och bättre. Det är ett arbete som aldrig kan anses avslutat.  

Anf. 39 ANITA SIDÉN (m):

Herr talman! Jag får tacka för svaret på interpellationen. 
Hot och våld är tyvärr en del av många ungas vardag, men de drabbade brottsoffren har aldrig frivilligt gått med på att utsättas för våld, hot eller kränkningar.  
Att drabbas av brott när man är ung kan få konsekvenser för hela livet om man inte får hjälp med att bearbeta händelsen. Många känner en växande oro, inte minst unga och deras föräldrar. Olyckligtvis anmäler unga brottsoffer sällan vad de varit med om. Kan det vara för att samhällets stöd till unga brottsoffer är för dåligt? En ny rapport från Brottsförebyggande rådet visar, tyvärr, att frågan är berättigad och att det är precis så som verkligheten ser ut.  
För att få en uppfattning om omfattningen av unga brottsoffer gjordes en undersökning i Södertälje. Den färska rapporten visar att 742 unga polisanmälde brott under förra året. Mer än hälften av brotten var så allvarliga som misshandel, rån eller sexuella övergrepp. Brå bedömde mörkertalet till att mellan 1 000 och 1 700 unga inte går till polisen och anmäler. Anledningen till det kunde enligt undersökningsledaren vara förnekelse av brottet eller misstro mot polisen – att man inte tror att anmälan leder någonvart. Andra är rädda för repressalier. Det här är allvarligt, herr talman. 
Det krävs särskild kunskap för att ta hand om unga brottsoffer. På några få platser i landet, närmare bestämt åtta, som justitieministern sade, finns stödcentrum just för unga brottsoffer där de kan få den hjälp och det stöd de behöver. Ska det vara så? Ska det vara skillnad på var någonstans i landet man bor om man ska få en chans till hjälp efter att ha varit utsatt för brott? Min uppfattning är att alla brottsoffer har rätt till upprättelse. Alla som blir utsatta för brott borde ges stöd och hjälp. 
I dag gäller interpellationen just unga brottsoffer. De drabbade ungdomarna måste få bra information om vilken hjälp som finns att få. Om alla får det kan klasskamrater och andra vänner våga stödja och vittna. Det är en trist brist i dag. Ungdomarna ser oss vuxna passera förbi utan att ingripa. Många unga vågar inte vittna till förmån för sina kamrater. Men kan det vara så att inte ens vi vuxna vågar se vad som händer för att till och med vi är rädda för att vittna? 
Herr talman! Risken finns att brottsoffer som inte får hjälp reagerar så starkt att de själva kan bli framtidens gärningsmän. Detta framtidscenario måste vi förstås avvärja. Ett sätt är att se till att det faktiskt finns brottsofferjourer som också tar sig an unga brottsoffer överallt i landet. Brottsofferjourerna har en unik kunskap och erfarenhet, men det hindrar inte att staten alltid har det yttersta ansvaret.  
Kommer ministern att avsätta medel också till vanliga brottsofferjourer som kan hjälpa unga brottsoffer, eller är det bara kvinnojourer som är värda att få medel i enlighet med regeringens inställning till könsmaktsordningen? 

Anf. 40 CECILIA MAGNUSSON (m):

Herr talman! Det är en oerhört viktig fråga Anita Sidén reser. Återigen visas den sittande regeringens tillkortakommanden att hjälpa dem som är i bäst behov av hjälp. 
Det är omtumlande att utsättas för brott. Samhället måste bli bättre på att stävja brott. 
Jag ska ta tillfället i akt att under den här debatten lyfta fram ett nytt problem som leder till många offer. Jag träffade för någon vecka sedan Johanna Loeb, Johanna Bertilsson och Alexandra Persson. Det är tre tjejer som precis i dag går ut skolans nionde klass. De hade fått höra en föreläsning om pedofilerna på Internet på sin skola. De insåg att de hade varit utsatta för brott, men de hade inte uppfattat att det var ett brott. De hade blivit brottsoffer. 
En av tjejerna som jag fick höra talas om var intresserad av hästar. Hon hade på nätet kommunicerat med olika människor som också var intresserade av hästar. En av dem var en äldre man, som sade sig vara intresserad av hästar och ville förmå henne att träffa honom – en pedofil. Som tur var hade hon rådiga föräldrar som kunde ta tag i det. 
Det här är ett allvarligt problem. Det krävs både att ungdomar själva blir bättre, att föräldrar blir bättre på att hjälpa barnen samt att rättsväsendets möjligheter att stävja den här typen av brottslighet mot unga människor blir bättre. 
Vi har en ny sexualbrottslagstiftning, som vi hoppas väldigt mycket på. Det är möjligt att den kommer att hjälpa rättsväsendets myndigheter att komma till rätta med det här och stoppa dessa brottslingar. 
Men, justitieministern! Det finns inga poliser som kan den här brottsligheten. Det finns inga som kan gå in och stoppa detta. Det finns ingen som kan avslöja brotten. Det finns ingen som kan utreda de här brotten. Det finns vidare ingen åklagare som kan väcka åtal, när det inte finns någon utredning och inte finns någon polis som tidigare har kunnat bevisa att brott har begåtts. Och då finns det inte heller någon domstol som kan döma och ge praxis om nuvarande lagstiftning tillåter det här eller om det är ett kriminaliserat område. 
Hur tänker justitieministern agera på det här väldigt otäcka området? 
För att förstärka det här vill jag vara budbärare. De här tre tjejerna samlade in mer än 500 namnunderskrifter för att förmå lagstiftare och justitieministern att se till att hitta verktyg för att stoppa de här snuskgubbarna på nätet. Jag har nu nöjet och äran att få lämna över dem till justitieministern, och jag hoppas att han kommer att förvalta dem på allra bästa sätt. 

Anf. 41 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Är det någonting som man arbetar med inom polisen för att utveckla sitt arbete är det just de brott som Cecilia Magnusson talar om. Det pågår också ett intensivt samarbete, bland annat efter initiativ från min sida när det gäller att komma åt den här typen av brottslighet, nämligen mellan Rikskriminalpolisen, teleoperatörer och andra som arbetar med de här frågorna för att få bukt med just den här brottsligheten. 
Cecilia Magnusson kanske inte känner till det, men jag kan senare gärna ge lite närmare rapporter om hur det här arbetet bedrivs. Det är ett väldigt intressant och spännande arbete, som visar hur samverkan också kan ge konkreta resultat. 
Nog görs det många saker från polisens sida. Det är lite orättvist mot polisen att inte säga det, även om interpellationen handlar om någonting annat. Ta gärna del av arbetet, för det är ett mycket imponerande arbete som polisen bedriver. 
Den här typen av brottslighet bedrivs ibland i mer organiserad skala, där större organisationer arbetar med pedofili och annat. Där är det viktigt att polisen får möjlighet att infiltrera på ett bättre sätt. Det finns möjligheter i dag, men de försvåras när det är brottsliga organisationer, som kanske är mera vaksamma och misstänksamma. Därför är det så viktigt att polisen också får möjlighet att arbeta under skyddade identiteter. Det gäller just den här typen av brottslighet. 
Polisen kan i mycket större utsträckning än många tror till exempel gå in och svara de personer som söker unga personer på nätet. De kan gå in och låtsas vara barn och svara så att man ska kunna upptäcka vilka dessa personer är. Det är en väldigt viktig del. 
Den här debatten handlar framför allt om det som Anita Sidén har skrivit i sin interpellation, även om jag håller med om att detta naturligtvis är en väldigt prioriterad fråga. 
Jag fick en konkret fråga: Ska det här också gå till organisationer som arbetar utanför det ordinarie arbetet för kvinnoorganisationer? Jag tror att den saken inte är helt avgjord – det är inte jag som fördelar pengarna. Men jag vill understryka att de kvinnoorganisationer som finns, och som gör ett väldigt bra arbete runtom i landet, tar emot 12 000 kvinnor och många gånger också barn. Deras arbete är också väldigt viktigt att lyfta fram, om man nu ska satsa på kvinnor och barn. 
Hur fördelningen exakt ska gå till kommer att avgöras något senare. Jag tror inte heller att det är jag som kommer att vara det ansvariga statsrådet. För min personliga del får det gärna fördelas så att det också kommer andra organisationer till godo. Det handlar kanske om bland annat brottsofferjourer men också mansjourer. Detta är inte något som är regeringens slutliga ståndpunkt, men för min del får det gärna komma till andra också. Till saken hör att dessa organisationer många gånger arbetar med samma människor. Oavsett hur den slutliga fördelningen är kommer det att komma kvinnor och barn till godo. 
Det som är viktigt, och som skiljer oss åt, är att vi har anslagit 135 miljoner. I Moderaternas budget är det 0 kr. När det gäller den här frågan leder alltså regeringen med 135 miljoner mot 0. Även om jag har idrottat i hela mitt liv har jag aldrig någonsin varit med om en så stor seger – om man nu får säga seger här. Vi får väl se om Moderaterna återkommer med förslag. Men nu ser det ut så här: 135 miljoner mot 0. 

Anf. 42 ANITA SIDÉN (m):

Herr talman! Vi ska inte ta en budgetdebatt nu, men jag tror att ministern förlorar i andra avseenden när det gäller budgeten för rättsfrågor. 
Det är bra att justitieministern är positiv till att organisationer som gör en bra verksamhet för unga brottsoffer kan få ta del av pengarna och att justitieministern tar fram sin egen uppfattning i frågan. 
Brottens offer drabbas hårt. Det gäller inte bara själva händelsen i sig. Det är mycket som ställs på huvudet för den som är drabbad. Stöd till brottsoffer borde vara fråga om en mänsklig rättighet. 
Konsekvensen av att inte göra något, herr talman, blir förödande för brottsoffren. Det gäller alla offer, men det är särskilt påtagligt då brottsoffret är ungt. 
En del brott utreds inte utan läggs på hög. Statistiken kan också vara missvisande, eftersom den anger nedlagda utredningar på ett sätt som kan läsas som uppklarade brott. Bakom varje siffra i statistiken döljer sig en människa av kött och blod, en ung människa som blivit kränkt i frihet, frid eller egendom. Rädslan att inte kunna röra sig fritt ökar, och så finns den där gnagande oron för att bli utsatt igen. 
Det är tråkigt att behöva konstatera, men faktum kvarstår att hos många polismyndigheter ligger det brottsförebyggande arbetet i stort sett helt nere. Det som görs i brottsförebyggande syfte görs av andra än polisen. 
Brottsoffrens rättigheter måste ges samma prioritet som brottslingarnas rättigheter, och den process som behandlar brottslingen får inte medföra att brottsoffrens problem ökar. 
Herr talman! All lagstiftning som rör brottsoffer borde samlas i ett enda regelverk. På så sätt skulle vi få en bättre överblick. Det skulle också bli enklare att analysera vilka tillägg och ändringar som behöver göras. 
Vad avser ministern att göra för att unga människor ska våga anmäla brott och för att de ska känna trygghet i det? Kommer brottsofferjouren att ges möjlighet att hjälpa även de unga brottsoffren i större utsträckning i det fall justitieministern kan vara med och påverka? 

Anf. 43 CECILIA MAGNUSSON (m):

Herr talman! Inte för att jag är någon sportfåne, men nog är 1 600 miljoner mer än 135. Precis som Anita Sidén sade, satsar vi betydligt mer på brottsoffren och på hela rättsväsendet än vad Thomas Bodström enkelt vill låta påskina. 
Jag är ledsen att jag splittrar upp debatten, men de här flickorna, och barn i deras och i yngre åldrar, är verkligen utsatta för att bli brottsoffer. Om de råkar lämna ut sitt telefonnummer, om de råkar träffa den här pedofilen eller om de i webbkameran låter sig avfotograferas och den här pedofilen och alla andra får tillgång till bilden är de att betrakta som brottsoffer, tycker jag, och borde inrymmas inom den nya sexualbrottslagstiftningen. 
Det jag är angelägen om är att vi får det här prövat, för det är inte prövat ännu. Därför måste vi faktiskt satsa på att poliser kan gå in och göra just det som justitieministern sade, att låtsas vara barn. Det krävs mycket kompetensutveckling och utbildning för det. Det krävs också att man sprider detta, inte bara på Rikskriminalpolisen, så att man även i Borås kan möta det här på rätt sätt, så att man kan binda en gärningsman till det här och få det prövat i domstol. Innan dess vet vi ju inte. Där kan vi göra mycket, och det är där jag vill veta av justitieministern vad han tänker göra. 
 
Överläggningen var härmed avslutad. 

7 § Svar på interpellation 2004/05:617 om utredningsstöd vid bidragsfusk

Anf. 44 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Anna Lilliehöök har frågat mig vilka åtgärder jag har vidtagit eller ämnar vidta för att polisen ska kunna ge ett förbättrat stöd i utredningar om bidragsfusk. 
Missbruk av vårt trygghetssystem kräver en bred insats från hela samhället – inte bara polisen. Därför har regeringen den 12 maj 2005 fattat beslut om ett samlat paket mot fusk med förmåner och bidrag. 
En utredare har tillkallats med uppdraget att se över behovet av en modernare och mer ändamålsenlig straffrätt i fråga om oegentligheter vid utbetalningar från trygghetssystemen. Utredaren ska bland annat överväga lämpligheten av att införa särskilda straffbestämmelser på området. 
Vidare ska en arbetsgrupp inom Regeringskansliet inrättas med uppdrag att se över vissa frågor om återbetalning av felaktigt utbetalda ersättningar och bidrag. Arbetsgruppen ska bland annat överväga om bestämmelser om återbetalningsskyldighet bör samlas i en särskild lag. 
Statskontoret får i uppdrag att granska hur kontroller av utbetalningar sköts hos våra myndigheter och hos arbetslöshetskassorna. Statskontoret ska bland annat se över omfattningen av genomförda kontroller, samt titta på hur elektroniska kontroller används. 
Slutligen tillsätter regeringen en delegation för åtgärder mot felaktiga utbetalningar från trygghetssystemen. Delegationen ska arbeta fram till sommaren 2008 och består av företrädare för alla berörda myndigheter. 
När det gäller polisen vill jag peka på att regeringen under perioden 2000–2005 har gjort kraftiga satsningar och höjt anslagen med 2,3 miljarder kronor samt aviserat tillskott för 2006–2007 med 1,1 miljarder kronor. Dessutom ökar antalet poliser för femte året i rad. Sedan 2000 har antalet poliser ökat med ca 1 200. 
Utöver detta pågår det ett fortlöpande arbete inom Regeringskansliet för att på ett övergripande plan utveckla och effektivisera svensk polis. Regeringen har bland annat initierat en rad utredningar i syfte att ta fram förslag om renodling av polisens arbete, förbättrade arbetsmetoder, mer ändamålsenlig lagstiftning på polisens område med mera. Däremot är fördelningen av resurser för till exempel utredning av olika brottstyper en fråga för Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna. 
Jag vill avslutningsvis säga att regeringens stora satsningar på polisen i kombination med det utvecklingsarbete som pågår kommer att leda till att polisens brottsutredande arbete förbättras ytterligare. 
 
Då Anna Lilliehöök som framställt interpellationen anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav förste vice talmannen att Ulf Sjösten i stället fick delta i överläggningen. 

Anf. 45 ULF SJÖSTEN (m):

Herr talman! Det har visat sig att det är mycket svårt att följa upp misstankar om fusk i bidragssystemen. Möjligheter finns att ställa frågor mellan myndigheter som betalar ut bidrag, men det finns små möjligheter att följa upp ärenden om det inte gäller uppgifter som är registrerade hos andra myndigheter som betalar ut bidrag. För noggrannare utredningar av misstänkt fusk med sjukpenning och förtidspensionering är försäkringskassans tjänstemän begränsade till att göra hembesök, ringa på dörren och snällt fråga om till exempel en sjukskriven person samtidigt arbetar. Tjänstemän vid arbetslöshetskassor och länsarbetsnämnder har samma begränsade möjligheter till utredning och har dessutom haft mindre möjligheter än Försäkringskassan att ställa frågor till andra myndigheter.  
Herr talman! För att de ska kunna göra utredningar krävs att bidragsbetalande myndigheter får hjälp av polisen. Också hos polisen krävs det att man har en hög kompetens när det gäller bedrägeriutredningar. Denna hjälp går emellertid inte att få om brottsmisstankarna redan kan beläggas. Konsekvenserna blir, herr talman, att de utredningar och polisanmälningar som görs i de allra flesta fall inte kan leda till rättsliga åtgärder utan att fallet får avskrivas. 
Herr talman! Jag ska inte ta upp frågan om polisens resurser här, som justitieministern tog upp. Jag kan bara konstatera att de här beramade satsningarna fortfarande inte syns ute i verkligheten, Thomas Bodström. Så är det faktiskt. 
Herr talman! Jag vill upprepa min fråga till Thomas Bodström. Mot den här bakgrunden vill jag fråga vilka åtgärder han ämnar vidta för att polisen ska kunna ge ett förbättrat stöd i utredningar om bidragsfusk. Där finns det stora bekymmer i dag. 

Anf. 46 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tycker inte heller att vi ska ägna oss åt det. Det gör vi vid så många andra tillfällen. Jag ska inte ta upp tid med det. Jag tycker bara att det var lite elakt mot de poliser som nu har kommit ut att de inte ska finnas eller synas eller märkas. Jag tror att de gör ett väldigt bra arbete, och med tanke på hur många fler de är tycker jag ändå att det känns lite orättvist mot dem. Men låt oss ta det i ett annat sammanhang. 
Låt oss också konstatera att det naturligtvis är ett bekymmer, det sade jag också inledningsvis och där är vi överens, när ett förmånssystem inte används på rätt sätt utan det faktiskt förekommer fusk. Det går ju också ut över alla andra, som verkligen är i behov av förmånerna. Det är självklart så att också polisen på egen hand ska se till att man utvecklar sin verksamhet. Men är det någonting som kommer fram i till exempel den här utredningen som på något sätt berör polisen är det också självklart att polisen involveras i arbetet. Hur man sedan själv organiserar sitt arbete är jag övertygad om att polisen är bäst lämpad att avgöra. 
Det som är frågan är också om vi själva ska se till att det kanske behövs en särskild lag för återbetalning. Detta berör alltså alla möjliga olika områden. Det är lagstiftningen, det är samverkan mellan myndigheterna och det är polisens eget sätt att bedriva de här utredningarna. Det är så man bäst kommer till rätta med de här problemen. Helt kommer man nog aldrig att komma till rätta med dem och kunna lösa varje enskilt fall. Däremot är det viktigt att man på olika sätt markerar. Både ur ekonomisk och ur principiell synvinkel är det också viktigt att den här typen av missbruk beivras. 

Anf. 47 ULF SJÖSTEN (m):

Herr talman! Enligt undersökningar, bland annat i en rapport från Brå som nyligen publicerats, framgår att fusket med bidragssystemen är betydligt mer omfattande än man tidigare har trott. I direktiven till en av de utredningar som ministern nämner projicerar man en siffra på 160 000 fall om året.  
Försäkringskassan har sedan några år möjlighet att kontrollera uppgifter mot a-kassornas utbetalningar. Sedan några år har också kontrollen ökat. Särskilt har man gjort kontroller mot utbetald a-kassa. 2004 polisanmäldes 930 fall av misstänkt fusk. 
Herr talman! Den här interpellationen tar upp två problem. För det första är det behovet av polisens stöd för utredning. Det är ju inte så att allt fusk går att kontrollera mot a-kassan. Det kan till exempel finnas de som arbetar samtidigt som de är sjukskrivna. Detta är svårt att bevisa när Försäkringskassans enda möjlighet är att göra hembesök, ringa på dörren och fråga om vederbörande arbetar samtidigt som han eller hon är sjukskriven. 
Personalen på Försäkringskassan kan inte bedriva spaning av naturliga skäl, och det är väl kanske inte önskvärt att de ska göra det heller. De behöver alltså hjälp av polisen, vilket de mycket sällan eller aldrig får. Och polisen behöver som tidigare sagts kompetens när det gäller att utreda bedrägeribrott. Den kompetensen har, vågar jag påstå, försämrats de senaste tio åren. 
För det andra har vi den mycket låga andel av de anmälda fallen som leder till polisutredning. 77 % av de fall som Försäkringskassan anmälde förra året efter upptäckt av dubbla bidrag avskrevs utan åtgärd, herr talman – 77 %! Andelen avskrivna fall för en a-kassa som hade anmält 200 fall förra året på likartad grund var ca 90 %. 
Jag är medveten om att regeringen har tillsatt utredningar. Man är ganska duktig på det. Men de kommer inte att kunna resultera i lagstiftning förrän om cirka två år. Det problem som bör åtgärdas just nu är att dessa utredningar måste prioriteras i polisens arbete, och polisen måste ha resurser för detta utredningsarbete.  
Återigen: Vilka åtgärder avser justitieministern att vidta för att polis och övriga delar av rättsväsendet ska kunna utreda bidragsfusk mer effektivt? 

Anf. 48 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Vårt ansvar är förstås att se till så att polisen får resurser även i fortsättningen för att kunna bedriva denna liksom annan verksamhet. Det kommer man också att få.  
Däremot hur polisen organiserar sitt arbete är man själv bäst lämpad att göra. Men, som sagt, vi har också ett ansvar för att se till så att det straffrättsliga systemet blir bättre. Och det finns alltså ett behov av en mer modern och ändamålsenlig straffrättslig reglering i fråga om olika oegentligheter vid utbetalning från trygghetssystemen.  
Den utredare som nu är tillsatt ska överväga lämpligheten i att vid sidan av brottsbalkens bestämmelser om bedrägeri införa särskilda straffbestämmelser på området och särskilt utreda detta behov och lämpligheten av en utvidgning av det straffbara området genom att kriminalisera grovt oaktsamma beteenden. Det handlar också om ytterligare saker som jag nämnde inledningsvis.  
Det finns alltså flera olika saker som behöver utredas, vilket nu görs på uppdrag från regeringen. Det är ingenting som på något sätt innebär att polisen inte ska fortsätta att bedriva sitt arbete. Det är inte så att polisen ska vänta med sitt arbete på att de straffrättsliga frågorna ska kunna lösas och så småningom förhoppningsvis kunna resultera i någon form av lagändring.  

Anf. 49 ULF SJÖSTEN (m):

Herr talman! Man kan ge polis och rättsväsende bättre möjligheter att effektivt utreda den här typen av brott utan att lägga sig i dessa myndigheters inre arbete. Thomas Bodström borde ändå kunna ange en politisk viljeinriktning här i dag.  
Jag konstaterar, jag vet inte för vilken gång i ordningen, att någon sådan viljeinriktning förmodligen inte kommer, om den inte kommer i justitieministerns sista inlägg. Men är Thomas Bodström som justitieminister villig att avge en sådan politisk viljeinriktning i fråga om just en effektivare utredningsverksamhet när det gäller denna typ av brott? Det är inte effektivt i dag, det visar alla siffror.  

Anf. 50 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Det är inte så att olika brott rangordnas. Det skulle vara en mycket märklig situation om vissa brott skulle lågprioriteras. Däremot tror i alla fall inte jag att polisen känner något tvivel när det gäller vår prioritering på detta område. Om Ulf Sjösten känner det kanske han ska tala med polisen. Jag tror nämligen inte att polisen uppfattar det på det sättet.  
Det gäller att man tar sitt ansvar för olika delar. Jag har ett ansvar för att se till att det blir resurser även i fortsättningen. Vi har gett ett ansvar till utredaren att se till så att vi får bra lagförslag. Och polisen har sitt ansvar för att se till att man hela tiden förbättrar sin verksamhet. Och även om polisen blir bättre och bättre på olika områden, finns det ingen anledning att slå av på takten, utan man måste hela tiden fortsätta att utvecklas. 
 
Överläggningen var härmed avslutad.  

8 § Svar på interpellationerna 2004/05:618, 635 och 638 om ytterligare polishögskolor i Sverige

Anf. 51 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Tobias Billström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att ekonomiskt möjliggöra en fjärde polishögskola, för att förbättra den etniska sammansättningen hos Sveriges poliskår samt för att säkerställa att en kommande fjärde polishögskola placeras i Rosengård i Malmö.  
Anne-Marie Ekström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att fler poliser ska utbildas och vilka åtgärder jag avser vidta för att en av de nya polisutbildningsorterna blir Borås.  
Ulf Sjösten har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att öka utbildningskapaciteten för poliser i Sverige samt i vilken del av Sverige jag avser att verka för att en fjärde polishögskola placeras.  
Ulf Sjösten frågar också om jag avser att verka för att tidigare förslag om polisutbildning lyfts fram i en eventuell process för ytterligare polisutbildning i Sverige samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att klarlägga omständigheterna kring de förtida pensioneringar av poliser som enligt uppgift nu sker i Sverige. 
Jag har valt att besvara frågorna gemensamt. 
Regeringen har, som jag många gånger upprepat, gjort kraftfulla satsningar på polisen. Under mandatperioden ska 4 000 poliser utbildas. Under åren 2001 till 2004 har polisens anslag ökat med 2,2 miljarder kronor. I budgetpropositionen för 2005 har regeringen utöver de tidigare satsningarna aviserat en anslagshöjning på nästan 1,1 miljarder kronor, vilket innebär ett tillskott på nästan 3 ½ miljard kronor. 
Utöver kraftfulla satsningar på polisen så pågår det fortlöpande arbete inom såväl Regeringskansliet som polisen för att utveckla och effektivisera svensk polis. En utvärdering och översyn av polisutbildningen är därför en naturlig del av detta arbete. 
Jag kommer därför att låta utreda den framtida polisutbildningen där en del i utredningen kommer att behandla lokaliseringsfrågan. Jag vill därför på det här stadiet inte föregå processen genom att ange antal utbildningar eller var de ska lokaliseras.  

Anf. 52 TOBIAS BILLSTRÖM (m):

Herr talman! Den 19 maj blev jag mycket glad när jag läste ett uttalande av justitieministern i Dagens Nyheter. I det uttalandet sade ministern att han ansåg att det behövs polishögskolor på fler orter för att underlätta rekryteringen från hela landet till polisyrket. Dessutom konstaterade han ganska naturligt att behovet av fler poliser innebär ett behov av fler polishögskolor.  
Min glädje kom sig av att detta innebar att ministern instämde i den bedömning som jag och Moderaterna har gjort i tidigare debatter, bland annat i den som vi hade den 17 februari 2003 här i kammaren om etableringen av en polishögskola i Rosengård. Det har nämligen tidigare konstaterats att Sverige behöver både fler poliser och bättre förutsättningar för att anställa dem. 
Jag kan emellertid börja med att samtidigt som jag tackar för svaret konstatera att jag inte är nöjd med det. Jag får nämligen inget svar på hur den etniska sammansättningen av Sveriges poliskår ska kunna förbättras, alltså en av de grundläggande anledningarna till att jag skrev interpellationen. I interpellationssvaret finns det inte något svar på det.  
Faktum är att mer än hälften av Thomas Bodströms svar är en uppräkning av vad vi tre interpellanter har skrivit i våra interpellationer. Och själva svaret på frågorna är koncentrerat till 14 rader. Detta är inte acceptabelt, och jag förväntar mig därför ett mer utförligt svar här i dag.  
Rosengård är den enda stadsdel, och jag tror faktiskt den enda delen av Sverige, där polisen regelmässigt utsätts för stenkastning när den gör ingripanden. Jag tror inte att det finns någon företrädare för något parti i den här kammaren som tycker att det är okej. Men det räcker inte med att bara fördöma den utveckling som lett fram till en situation där en polisman i dag inte kan vara säker på att den privata bilen inte är full av brandsläckarskum och vandaliserad när han kommer för att hämta den, att man inte utsätts för brandattentat när man sitter på polisstationen eller att ens egen familj eller liv hotas på ganska regelbunden basis.  
Det räcker inte att här i kammaren tala om de bakomliggande strukturerna. Regeringen måste handla i dessa frågor. Den bästa åtgärden som jag kan se är att lokalisera de nya högskolor som justitieministern talar om till orter och platser där deras placering gör störst nytta. Av erfarenhet vet vi nämligen att närheten till högskolan är viktig för att skapa ett intresse och ett engagemang hos de sökande. Detta gäller främst studenter från icke studievana miljöer.  
Rosengård i Malmö är ett utmärkt exempel på ett område som skulle kunna gynna rekryteringen av invandrarungdomar till utbildningen i enlighet med principen om att närhet skapar intresse. Det är nämligen så att så länge som det inte upplevs som att polisyrket är ett fullkomligt naturligt val för någon som har en annan bakgrund än svensk kommer vi inte att få se några förändringar i poliskåren.  
Jag tycker att det är tråkigt att Thomas Bodströms svar inte ens innehåller en hänvisning till Gunno Gunnmos utredning om åtgärder för att underlätta rekrytering av personer med utomeuropeisk bakgrund eller med annan etnisk och kulturell bakgrund än svensk. Min fråga är: Varför? 
I vår debatt för två år sedan var detta en bärande balk i ministerns resonemang. Men nu tycks det som om Gunno Gunnmos utredning med de goda förslagen är lagd på hyllan. 
Jag vill också avslutningsvis peka på att justitieministerns svar på min interpellation 2003 om en polishögskola i korthet gick ut på att hänvisa till måluppfyllelsen. Jag skulle vilja veta om detta ställningstagande också gäller i dagens diskussion eftersom ministern då sade: 
När det gäller Tobias Billströms fråga om en polishögskola i Rosengård hänvisar jag till det svar som jag gav Ulf Sjösten här i riksdagen för några veckor sedan när han ville att en fjärde polishögskola skulle placeras i hans hemlän Västra Götaland. Den utbildningstakt som vi har i dag är tillräcklig för att klara regeringens mål om att utbilda 4 000 poliser under mandatperioden.  
Det var det svar som jag fick på frågan om polishögskolan i Rosengård. Frågan är: Gäller det fortfarande i dag givet ministerns ändrade ställningstagande? 

Anf. 53 ULF SJÖSTEN (m):

Herr talman! Som tidigare sagts här har justitieministern nyligen slagit fast att det kommer att behövas ytterligare polishögskolor i Sverige för att klara de mål som regeringen har satt upp när det gäller antalet poliser. Men vi moderater har faktiskt högre satta mål än regeringen. 
I fråga om de uttalanden som jag läst och hört om i massmedierna har justitieministern talat om etablering i olika landsdelar. I de uttalandena har han nämnt Västra Götaland och Mellansverige. Men om detta står det ingenting i svaret. Jag delar dock justitieministerns uppfattning att det behövs fler polishögskolor i Sverige, så det är glädjande.  
Ingen har kunnat undgå den senaste tidens rubriker om obegripliga och brutala våldsbrott som drabbar alltfler människor i vårt land. Dessa grova våldsbrott utgör extrema exempel på vad som kan hända när samhällsskyddet tillåts försvinna. Följden blir att människors trygghet i vardagen blir allt sämre. 
Problemen med ett rättsväsende på reträtt – det är fortfarande så, Thomas Bodström, trots alla försäkringar bland annat från dig själv om motsatsen – är dock bredare än de många braskande tidningsrubrikerna. 
Vanliga människor känner ofta att rättsväsendet inte förmår att skydda dem eller att hjälpa dem när brott begås. Det kan gälla allvarliga brott mot liv och hälsa men också brott i vardagen – brott som drabbar så många av oss, till exempel bostadsinbrott och bil- och cykelstölder, och som alla i sig innebär en kränkning av den drabbades integritet. 
Många, inte minst justitieministern, talar i dag om vikten av att öka antalet poliser i Sverige. Vid utgången av år 2002 fanns det på papperet 16 149 poliser i Sverige. Drygt 50 % av dessa poliser är över 45 år, och många äldre poliser måste arbeta dygnets alla timmar på grund av personalbrist. Man har skifttjänst när man har passerat 50, i vissa fall 60.  
Detta har inneburit att sjukfrånvaro och ohälsa blivit ett allt större problem inom poliskåren. Det är framför allt långtidssjukskrivningarna som svarar för ökningen av sjukfrånvaron. År 2002 uppgick den, Thomas Bodström, till i genomsnitt tre och en halv vecka per arbetstagare. Detta motsvarar 1 500 årsarbetare i en kår omfattande drygt 16 000 personer. Detta tillsammans med förtida pensioneringar och tvånget för polispersonal att utföra andra arbetsuppgifter än de rent polisiära gör att antalet poliser i aktiv tjänst är långt mindre än det officiellt angivna antalet. 
Jag håller med Tobias Billström om att det svar som här levererats från justitieministern och Justitiedepartementet är ovanligt tunt. Vi moderater är luttrade när vi ställer interpellationer, men det här var ovanligt tunt. 
Herr talman! Jag vill upprepa min fjärde fråga i interpellationen, och jag gör det i hopp om att få ett svar: Vilka åtgärder avser justitieministern att vidta för att klarlägga omständigheterna kring de förtida pensioneringar av poliser som enligt uppgift nu sker i Sverige? 

Anf. 54 ANNE-MARIE EKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret men håller med övriga interpellanter om att det var ganska tunt. 
Herr talman! Sveriges medborgare ska kunna känna trygghet i vardagen. Det ska inte vara så att äldre inte vågar gå ut mitt på ljusa dagen. Kvinnor ska kunna gå ut och roa sig en kväll utan att riskera att bli helt eller halvt ihjälslagna eller att bli våldtagna. Affärsinnehavare ska kunna lita på att inte bli rånade, och om de blir det ska brottet bli uppklarat. Jag ska kunna hämta min cykel på det ställe där jag ställt den. Jag ska kunna komma hem till mitt hus eller min lägenhet efter semestern utan att hitta bostaden uppochnedvänd på grund av att tjuvar passat på att vara framme. 
Herr talman! Brott som förövas måste klaras upp. Det ska inte vara så att bara 15 % av vardagsbrotten klaras upp. Människor får fysiska och psykiska men för livet. Företagare kan få hela sin affärsverksamhet krossad. För alla affärsidkare innebär risken för rån att företagen får höjda försäkringspremier. 
Herr talman! Vi får inte heller glömma bort den unga människa som begår sitt första brott som kanske bara är en cykelstöld. Han kan få hela sitt liv spolierat om brottet inte klaras upp. Att brott inte klaras upp sänder en tydlig signal till den som begår brottet: Det gick ju bra den här gången, så det är fritt fram att göra om det. 
Det är kanske inte bara en cykel man då stjäl, utan det är ett betydligt allvarligare brott som begås. Hade man åkt fast första gången och fått hjälp och stöd med att komma bort från sin brottsliga verksamhet hade det kanske inte blivit en andra gång. Ju längre in på brottets bana man kommer, desto svårare är det att hoppa av. Så måste en justitieminister tänka, eller hur? 
Herr talman! Det som i dag händer i stället för att se till att det finns fler poliser i samhället är att allt färre ägnar sig åt brottsbekämpande verksamhet. Polisen ägnar sig alltmer åt administrativa uppgifter i stället för att vara i de områden som är mest kriminellt belastade. Genom att finnas där kan man ingripa tidigt och också förebygga brott.  
På mindre orter läggs alltfler polisstationer ned eller också minskas öppettiderna, så också i Ulf Sjöstens och min hembygd, Sjuhäradsbygden. Människorna får långt till polisen. 
Herr talman! Det kan inte få fortsätta att vara så här om människor ska känna trygghet. När man utsätts för ett brott måste polisen finnas nära. Även om inte fler poliser är hela lösningen behövs det fler poliser. Ministerns lösning, att det utbildas 4 000 poliser, innebär inte att det blir 4 000 fler poliser, utan det är nettot som räknas. Nettoökningen år 2003 var 319 poliser. 
Folkpartiet vill att fler poliser ska utbildas. Vi vill att det år 2012 ska finnas 22 000 poliser, Vi anser också, herr talman, att det behövs en fjärde polishögskola. Nu har ministern äntligen medgivit att han vill se polisutbildning på fler orter i landet, bland annat med argumentet att det behövs en polisutbildning i Västsverige, med anknytning till högskolan. 
Herr talman! Borås var uppe till diskussion som ort redan när placeringen av den tredje polishögskolan var aktuell. Borås är en lämplig ort för placering av en av de nya aviserade polisutbildningarna. Borås ligger i Västsverige. Dessutom passar en polishögskola bra in i Boråshögskolans ambitioner att bli professionsuniversitet. Jag återkommer i mitt nästa inlägg med en motivering om varför jag tycker att Borås är en lämplig plats för en ny polishögskola. Kan ministern tänka sig detta, och kan ministern tänka sig att fler poliser utbildas? 

Anf. 55 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Av de många som jag debatterar mot finns det nog ingen, Ulf Sjösten, som säger så många felaktigheter som du. Jag är ledsen att behöva säga det, men det du säger är direkta felaktigheter.  
Jag kan ta sjukfrånvaron. Det är faktiskt så att den minskar inom polisen. Jag ska ge dig exakta siffror. År 2002 var det 6 % sjukfrånvaro. År 2003 var det 5,7 % sjukfrånvaro. År 2004 var sjukfrånvaron 4,7 % – alltså en minskning med nästan 20–25 %. Det är resultatet av ett intensivt arbete inom polisen. Då kan man inte stå här i riksdagen och bara säga totala felaktigheter. Man kan inte stå här och säga att rättsväsendet är på reträtt när det är fråga om den största satsningen någonsin. 
Det måste finnas ett ansvar gentemot sanningen, Ulf Sjösten! Man kan inte säga vad som helst i Sveriges riksdag. Om det är så att vi nu netto har fått 1 200 fler poliser kan man inte stå här och tala om reträtt. Det är direkt felaktigt – om man nu förstår den rätta innebörden hos ordet ”reträtt”.  
Jag säger inte att allting är bra inom polisen, för så är det verkligen inte. Mycket kan bli bättre. Men det är viktigt att vi för att kunna ha en seriös debatt vårdar sanningen på ett bättre sätt. 
Det finns objektiva fakta, exakta uppgifter om hur många fler poliser vi har sedan satsningen påbörjades och också om det har blivit fler poliser fem år i rad. Anne-Marie Ekström, detta inkluderar också en ökning av antalet civilanställda, så späd inte på någon myt om någonting annat om inte också du vill hamna i facket med personer som inte kan bemötas på ett seriöst sätt. Det är viktigt med fakta på rätt sätt. 
Däremot är det, som sagt, mycket som behöver bli bättre – det är jag den förste att säga – och polisen måste klara upp fler brott. Det innebär också att utbildningen måste bli bättre framöver. 
Man måste utveckla det som finns. Vi har gått från en till tre utbildningar de senaste åren. Jag tycker inte att det räcker. Det behövs flera utbildningar, och det behövs på flera ställen i Sverige. Jag tycker att det finns väldigt goda skäl, som Tobias Billström säger, till att till exempel ha en i Malmö. Jag tycker att det finns väldigt goda skäl till att ha den i Rosengård – därmed inte sagt att jag skulle ha mandat att avgöra den saken. Det finns säkert många andra platser som kan vara lämpliga. Till exempel finns det goda skäl att placera en i västra Sverige, för det finns ingen polisutbildning där, eller i mellersta Sverige eller kanske på flera orter. Det är också viktigt att se att det inte bara handlar om den geografiska spridningen. Det handlar också om att bedriva en utbildning som bättre är anpassad till övriga studier och som kommer närmare de akademiska studierna. Det är flera olika saker som behöver utredas ordentligt. 
Jag har bara för några veckor sedan presenterat den här idén. Vi är inte på något sätt färdiga med den. Vi har först ett internt arbete på Justitiedepartementet, som inom någon eller ett par månader kommer att bli klart och kan presenteras och utredas vidare. Men frågan är väldigt viktig, för det handlar om hur framtidens polis ska kunna utbildas och utvecklas. Men låt oss redan nu se tillbaka på de gångna åren. Vi har kunnat se en närmare anknytning genom de utbildningar som har öppnats först i Umeå och sedan i Växjö. Det har ändå skett bara under de senaste åren. Vi har alltså gått från en till tre utbildningar. 
Vi ska fortsätta med den här satsningen. Men det gäller att också se på andra saker, till exempel att i större utsträckning ta in personer med annan etnisk bakgrund än svensk. 
Det är riktigt att vi hade en debatt om detta 2003. Jag har vidtagit de åtgärder som jag då lovade, och vi har intensifierat arbetet genom Gunno Gunnmos utredning. Det är ett utmärkt arbete som självklart finns med när vi nu ska fortsätta att bedriva arbetet med utbildningen. Det kom fram väldigt kloka slutsatser. Vissa saker använder man redan inom polisen, men de är också väldigt bra och användbara för oss när vi nu ska arbeta vidare med hur vi ska utveckla polisutbildningen i framtiden. 
Vi har gjort de saker som vi då talade om. Vi kommer också att fortsätta bedriva arbetet på det sätt som Tobias Billström säger och som jag tycker är klokt. Det är viktigt att vi får en annan sammansättning av svensk polis. Det räcker inte bara att de blir fler. 

Anf. 56 TOBIAS BILLSTRÖM (m):

Herr talman! Tack så mycket för det. Jag blev lite orolig, som jag sade inledningsvis, när jag fick svaret. Det var tur att vi fick lite förtydliganden av ministern. 
Visst behövs det fler poliser, och visst behövs det bättre förutsättningar för att anställa dessa poliser. Men det finns ett skäl till att jag här i kammaren driver tanken på en polishögskola i Rosengård i Malmö, en fråga där för övrigt samtliga politiska partier i Malmö som har ställt sig bakom programmet Välfärd för alla är eniga, alltså även Thomas Bodströms partikolleger. Det beror naturligtvis på att de problem som präglar Rosengård är unika i förhållande till övriga riket. Inget annat ställe – kom ihåg det, Thomas Bodström – i Sverige har en befolkning som känner ett så stort utanförskap som folk i Rosengård, inte minst gentemot polisen. Det handlar om ett utanförskap som beror på arbetslösheten. Det handlar om ett utanförskap som beror på en stor andel socialbidragstagare. Det är frågor som inte är direkt relaterade till polisen men där man tydligt kan se att utanförskapet genererar problem. Ska man kunna återvinna respekten för rättsväsendet måste man aktivt försöka ändra förutsättningarna för rekryteringen. Legitimiteten och trovärdigheten springer fram ur igenkännandet. 
Nu handlar detta förvisso om mer än bara placering av polishögskolor. Detta är vi moderater mycket medvetna om, och det är därför som vi så ofta här i kammaren lägger fram andra konkreta förslag. Det handlar om uppsökande åtgärder, om informationsinsatser och kanske till och med om språkpremier i lönekuvertet för den som fortbildar sig i yrket eller för den som väljer att komma till polisen och redan har sådana specifika kunskaper som kan vara bra inom detta område. Men att närheten och tillgängligheten till utbildningen påverkas av placeringen är det ingen tvekan om. Kan man få fler personer med utländsk bakgrund att kämpa för rättsstaten i stället för mot den är väldigt mycket vunnet. Legitimiteten och trovärdigheten är som jag sade nyckelord i det här sammanhanget. 
Min fråga kvarstår därför oförändrad till justitieministern. Han är i någon mening den högste ansvarige för de rättsvårdande insatserna i Sverige och har faktiskt ett ansvar för att svara på de här frågorna. Jag menar att ministern, som i anförandet jämställde Borås och Rosengård, inte riktigt väger in de resonemang som jag lägger fram. Jag begär inte att ministern här från talarstolen ska säga att han i morgon bitti tar ett initiativ för att etablera en polishögskola i Rosengård. Men om det är sant att inriktningen på det politiska arbetet går ut på att öka och bredda rekryteringen i den riktning som vi tycks vi vara överens om, då kommer onekligen möjligheten att etablera en polishögskola i Rosengård att bli intressant. Det är därför rimligt att få mer klara och konkreta besked från ministern, om inte i dag så i varje fall inom en mycket snar framtid. 

Anf. 57 ULF SJÖSTEN (m):

Herr talman! Om man saknar svar är det en politisk strategi att gå till attack, och det gjorde Thomas Bodström mot mig. Jag tycker också att vi ska behandla varandra med respekt här i kammaren, Thomas Bodström. Jag hoppas att jag har gjort det. Jag tyckte dock inte att justitieministern behandlade mig med respekt. Det tycker jag var lite tråkigt. 
Men, herr talman, jag återvänder till ämnet. Socialdemokraterna har sagt sig ha ambitionen att utbilda 4 000 nya poliser under mandatperioden. Moderaterna har talat om 20 000 poliser i Sverige inom några år. Ett problem som jag tagit upp under ett antal debatter med justitieministern är att de poliser som nyutbildas inte på något sätt ger en nettoökning av antalet poliser. Jag har upplevt, och många med mig, att justitieministern försöker ge en bild av att den utbildningssatsning som ändå görs jämfört med moraset under mitten av 1990-talet skulle ge någon form av nettoökning av antalet poliser. 
Faktum är, Thomas Bodström, att det i dag finns polisdistrikt i Sverige som har det väldigt tufft att driva sin verksamhet på dagens nivå med de resurser som de har. Det har också påverkat möjligheten att anställa de nyutbildade poliser som kommer ut från våra tre polishögskolor. Enligt uppgift finns det polisdistrikt som aktivt måste förtidspensionera fullt dugliga och funktionerande poliser för att skapa utrymme att anställa polisaspiranter. Jag skrev i interpellationen att om detta stämmer är det ett flagrant slöseri med kompetens och yrkeskunnande inom poliskåren. Jag kan ge besked nu, Thomas Bodström: Det stämmer. De här förtidspensioneringarna pågår runtom i Sverige. Är justitieministern medveten om det?  
Åren 1999 och 2000 minskade antalet poliser med 228 respektive 112 för att sedan ha ökat. Det var ganska låga tal 2001 och 2002, högre 2003 och 2004. Men min poäng är att nettoökningen av antalet är mycket osäker, Thomas Bodström. Jag är bekymrad över att justitieministern tydligen inte vill inse det. Vi har förtidspensioneringar och pensioneringar från 61 års ålder med halvtidspension, och detta påverkar den samlade resursen inom polisverksamheten. Då räcker det inte med att attackera mig personligen från talarstolen. Leverera svar i stället! Är justitieministern medveten om att de här pensioneringarna pågår? Har justitieministern någon mening om vad det innebär för polisverksamheten? Har justitieministern någon avsikt att vidta någon åtgärd för att ändra på det här förhållandet? Kan jag få svar på de frågorna? 

Anf. 58 ANNE-MARIE EKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag kan ha viss förståelse för att ministern inte kan lova att en polishögskola kommer att placeras i Borås eller i Rosengård eller var det nu kommer att vara. Jag tror att det under hösten kommer att finnas ett antal personer här som talar om att de vill ha en polisskola på just sin ort. 
Av ministerns tidigare uttalanden framgick att polisutbildningen behöver få en starkare anknytning till högskola. Det håller Folkpartiet med om. Folkpartiet anser att polisutbildningen skulle gynnas av att ligga under högskoleförordningen. Det skulle innebära att polisutbildningen skulle leda till högskoleexamen. Inträdeskraven skulle förmodligen bli högre. Målet för högskoleutbildning är kritiskt tänkande och analyserande, och det är viktigt även för poliser. Ökad akademisering av delar av polisutbildningen innebär också större möjligheter till svensk polisforskning av till exempel fungerande metoder. Enligt uppgift finns det inte alltid så gott om sådan kunskap här i Sverige. 
Vi anser alltså att det behövs en ytterligare polishögskola, eftersom ministern också sagt att det kan behövas fler. Jag vill här argumentera för varför jag anser att Borås är lämplig ort att förlägga en polishögskola till. Som jag sade finns det redan ett färdigt koncept. Det togs fram i samband med att den tredje polishögskolan inrättades. 
Borås ligger i Västsverige med nära anknytning till Göteborg. Högskolan i Borås har i dagarna ansökt om att få bli ett professionsuniversitet. Det är en ny form av universitet och bygger på partnerskap, det vill säga samverkan mellan akademi och yrkesliv. I stället för att bygga på ämnen, som är den klassiska universitetsmodellen, bygger det på ett antal professionsområden. I Borås finns redan etablerade områden som skulle kunna bli ett professionsområde, till exempel bibliotek och information samt textil och design. Polisområdet skulle kunna bli ytterligare ett område där man tog till vara arbetslivets kunskap och den vetenskapliga kunskapen. 
Herr talman! Jag vill lite grann beröra det som också Tobias Billström tog upp, nämligen att polisens sammansättning bör spegla befolkningssammansättningen i Sverige och att det är bra med en spridning av polishögskolorna. Dessutom är det viktigt med lokal rekrytering till polisen. Polisen behöver fler kvinnor, men även poliser med annan kulturell bakgrund, vilket också ministern höll med om. Faktum är att Borås är en kommun med många invånare som kommer från andra kulturer, och där finns flera utsatta områden varifrån man skulle kunna rekrytera ungdomar. 
Herr talman! Det finns alltså en rad argument för att placera en ny polishögskola i Borås. Och även om justitieministern i dag inte kan lova att Borås får en polishögskola hoppas jag att han tar till sig de argument som både jag och Ulf Sjösten framför. Vi återkommer säkert, och för att ge ministern lite information om vad ett professionsuniversitet är vill jag överlämna en liten skrift om det. Ministerns kollega Leif Pagrotsky har fått en utförlig ansökan om professionsuniversitet, och det kan vara värdefullt att ha det i åtanke när man ska titta på en ny polishögskola. 

Anf. 59 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Jo, Ulf Sjösten, jag blir upprörd när felaktigheter sägs. Det är inte meningen att vara otrevlig, men man kan inte stå och säga att någonting ökar när det i själva verket minskar. Man kan inte heller gång efter annan påstå att antalet poliser blir färre och tala om reträtt och så vidare när det faktiskt är precis tvärtom. Då måste man också vara beredd att möta ganska kraftig kritik. Jag vill noga understryka att det är uttalandet i sig som jag vänder mig mot, och det kommer jag att göra även i fortsättningen om det är fråga om direkta felaktigheter. 
Återigen: Jag säger inte att allt är bra inom polisen. Det finns mycket som kan bli bättre. Det är säkert så att också vi hade kunnat göra saker och ting bättre, men fakta måste ändå presenteras på rätt sätt. 
Hur har då utvecklingen sett ut under den tid som varit? Det ingår inte i den här interpellationen att tala om den ekonomiska situationen för olika regeringar och så vidare, och därför lämnar vi det därhän. Däremot vill jag säga att det i början av 90-talet fanns drygt 16 700 poliser. Då räknar jag inte med dem som var under utbildning till polis, utan det fanns 16 700 examinerade poliser ute på gator och torg. 
Efter bland annat en överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna – i samråd på grund av den ekonomiska krisen – ansåg man sig tvungen att dra ned, liksom på i stort sett alla andra områden i samhället. Det är alldeles riktigt. Det är också alldeles riktigt att antalet poliser minskade, och någon gång 1999–2000 var antalet som lägst. Jag tror att det som allra lägst var 16 089, alltså en minskning med ungefär 600. Det är vidare riktigt att ökningarna 2001 och 2002 var blygsamma; det var då antalet poliser började öka. 
Sedan har antalet poliser ökat ordentligt, och i januari i år var vi redan uppe i 17 200. Då har vi ännu inte fått den exakta nettoberäkningen av de poliser som utexaminerades i förra veckan, vilket gör att antalet rimligtvis bör ligga någonstans över 17 500. Vi börjar närma oss 18 000, och där bör vi ligga om ungefär ett år. Det är alltså den största ökningen av antalet poliser som någonsin skett, och då kan man inte tala om reträtt. Det behövs, som sagt, mycket mer än bara fler poliser, men när det gäller just den delen har vi mer än väl uppfyllt vårt löfte. 
Beträffande frågan om pensioneringar vill jag säga att ja, poliser har gått i pension. Svenska poliser, liksom andra poliser, har fått förtidspension. Det är ett hårt yrke. Det är ett hårt yrke för många av dem som inriktat sig på att till exempel jaga ungdomar på kvällar och nätter. Detta är inget speciellt för svensk polis. Det har under de senaste veckorna förekommit en diskussion om pensioneringar där bland annat RPS uttryckt sig så att det kunnat tolkas på olika sätt – jag är fullt medveten om det. 
Om man från Moderaterna eller från annat håll ändå är osäker på vad som gäller, om det är fråga om ekonomiska skäl eller verksamhetsskäl, ber jag er kontakta rikspolischefen Stefan Strömberg. Han kommer att klargöra för er att det finns behov av att pensionera av verksamhetsskäl. Man får alltså en bättre verksamhet. Jag har ingen som helst anledning att överpröva Stefan Strömbergs beslut i det avseendet. Om han, liksom i stort sett varje rikspolischef i övriga Europa, anser att inte alla poliser kan arbeta fram till den högsta pensionsåldern har jag inga synpunkter på det. Han är bättre lämpad att avgöra den saken än jag.  
Alltså: Om ni inte tror på det jag säger ber jag er skriva ett brev till Stefan Strömberg och fråga om detta sker av verksamhetsskäl och varför man i Sverige, liksom i andra länder, behöver förtidspensionera poliser. 
Jag kan försäkra er att även om dessa pensioneringar genomförs kommer vi också framöver att fortsätta att satsa på polisen. 

Anf. 60 TOBIAS BILLSTRÖM (m):

Herr talman! Det var ett långt svar på Ulf Sjöstens frågor. Däremot sades ingenting om mina och Anne-Marie Ekströms frågor. Jag räknar med att ministern i sin sista replik tar tillfället i akt och utvecklar dem. Jag ser att ministern nickar. Det är bra. 
Jag tycker att den här interpellationen var värd att ställa ännu en gång, trots att jag gjorde det 2003. Det är inte bara för att justitieministern uppenbarligen kommit till insikt om att utbildningsbehovet faktiskt var större än vad han då ansåg vara fallet, utan också av en annan anledning, nämligen att försvarslinjen från ministerns sida mot den här diskussionen då såg något annorlunda ut. 
Den gången ansågs utbildningstakten vara tillräcklig, men nu har man tydligen ändrat inställning och säger att dessa frågor fortfarande bereds. Men så lät det ju 2003 också! Någon gång måste väl regeringen sätta sig ned och ta någon form av inriktningsmål gentemot Rikspolisstyrelsens verksamhet i det här avseendet, inriktningsmål som i förlängningen rimligen bör leda till att man etablerar polishögskolor på de orter där man har störst möjlighet att få genomslag för idén om en ökad mångfald och bättre sammansättning av poliskåren. 
Jag och Anne-Marie Ekström har olika uppfattningar om var saker och ting ska etableras. Jag tror dock att en borgerlig regering förmodligen hade haft pengar till både en och två polishögskolor. Men det riktigt intressanta i den här diskussionen är att ministern säger sig instämma i allt det som jag och Anne-Marie Ekström säger om mångfald och ökad sammansättning av poliskåren för att sedan säga absolut ingenting om inriktningsmålen för Rikspolisstyrelsen. Där finns en diskrepans som ministern bör reda ut. 
För egen del tycker jag att det råder föga tvivel om att ifall vi vill förbättra förutsättningarna för integration, mångfald och jämställdhet måste regeringen vara mycket kraftfullare i sina direktiv på detta område än den hittills varit. 

Anf. 61 ULF SJÖSTEN (m):

Herr talman! Jag är tacksam för det långa och uttömmande svaret från justitieministern. Även om vi inte är överens är det skönt att få svar på sina frågor. 
Som tidigare sagts tyder mycket på att det kommer att behövas ytterligare en polishögskola i Sverige, förutom de befintliga i Solna, Umeå och Växjö, för att kunna fortsätta att bygga upp den svenska poliskåren. En fjärde polishögskola bör placeras inom Västra Götalands polisdistrikt. Där finns 1 ½ miljon invånare men inte någon polisiär utbildning över huvud taget. Däremot har man ett brett rekryteringsunderlag och god tillgång på polisiär lärarkapacitet – givetvis genom den stora staden Göteborg och poliskåren där. 
När diskussionen om en fjärde polishögskola var aktuell för några år sedan presenterade Högskolan i Borås en mycket stark kandidatur. Jag var mycket involverad i den diskussionen eftersom jag då var kommunstyrelsens ordförande i Borås och faktiskt tog initiativ till att ansökan kom i gång den gången. Jag är givetvis part i målet, men jag försöker ändå ställa mig utanför lite grann och titta in. Också när jag gör det tycker jag att det var en mycket stark kandidatur. Man tryckte på integrationen av polisutbildningen i den ordinarie högskolevärlden. Man tryckte på just det som Tobias Billström tagit upp, nämligen att vi ska få en bra representation av människor som kommer från andra länder; de kanske är födda i Sverige men har ett ursprung i andra länder. Vi har i Västsverige goda möjligheter att tillgodose detta. 
Det utbildningskonceptet presenterades i en ansökan som gjordes. Jag skulle vilja lämna den som ren information till Thomas Bodström. Jag hoppas att han tar emot den eftersom justitieministern tidigare har givit mig handlingar här i kammaren som jag tacksamt tagit emot. När det gäller satsningarna på polisverksamheten vill jag gärna göra det som en ren information. 
Herr talman! Eftersom det är sista inlägget för mig den här långa debattdagen vill jag tacka för debatten och önska justitieministern en god fortsättning på en tuff debattdag. 

Anf. 62 ANNE-MARIE EKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har inte så mycket mer att tillägga. Ulf har talat för högskolan i Borås. Vi är alltså två mot en i kammaren här i dag. Jag tror att det kommer att vara många fler som kommer att slåss om det under hösten. Sista ordet är nog inte sagt, utan vi får återkomma. 
För mig är det väldigt viktigt att människor ska kunna känna sig trygga i vardagen. De ska kunna ha närmare till polis, och då behövs det fler poliser. Det ska finnas en lokal rekrytering och en lokal förankring. 
Jag vidhåller det jag sade förut om mångfalden. I Borås har ungefär 25 % av invånarna utländsk anknytning. Borås är en mycket mångkulturell stad och har varit det under lång tid. 
Dessutom vill jag påpeka detta med närheten till professionsuniversitet och kopplingen mellan arbetsliv och akademi. Det finns i Västsverige och i västra Götaland. 
Jag vill också önska ministern en trevlig sommar. Vi har inte haft så många debatter. Men det blir säkert fler under hösten. 

Anf. 63 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ska först svara på Tobias Billström fråga om mångfald. Det är utomordentligt viktigt. Det hänger ihop med bland annat vad Gunno Gunnmo kommit fram till. Poliserna är så beroende av allmänhetens förtroende för att kunna lösa brott och kunna klara sin verksamhet. Då måste poliskåren också återspegla samhället. 
På papperet ser det ganska bra ut. Man talar från polisen i officiella siffror att man har 15 % med en annan etnisk bakgrund. Men om man tittar närmare på det är det en väldigt generös bedömning. Vi är inte nöjda med det. Det är också någonting som kommer fram i Gunno Gunnmos uppdrag och förstärker det här arbetet. 
Det som också kommer fram är att det är väldigt svårt. Man kan naturligtvis kvotera in om man vill. Jag är inte så positiv till det nu i varje fall. Det som hör till saken är att det är väldigt populärt och eftertraktat att bli polis. Det går tio sökande på en plats. Det gör att ett sådant här arbete kan trots alla ambitioner som finns inom polisen ibland vara väldigt svårt. 
Man ska vara ödmjuk inför uppgiften. Men låt oss vara alldeles överens om att det är väldigt viktigt att vi får en svensk poliskår som bättre återspeglar hur samhället ser ut. När det gäller att få in fler kvinnor har man lyckats väldigt bra. De är nu bortåt 40 % till skillnad mot hur det såg ut för några år sedan. 
När det gäller var utbildningsorter ska ligga i framtiden är det geografiska läget naturligtvis väldigt viktigt. Det gäller också kopplingen till andra akademiska institutioner och den lokala förankringen, som till exempel Rosengård. Det handlar också om hur man kan fortsätta att utveckla distansutbildningen som vi nu arbetat med några år. 
Det är flera olika frågor. Det skulle kännas främmande att nu stå och tala om olika åsikter. Vi har fått in flera olika förslag. De förslag som här har lämnats är ytterst seriösa och väl genomtänkta. 
Jag får tacka för debatten och önska en god sommar. Ulf och jag ses på fotbollsplanen den 15 juni. Det brukar finnas spelare från båda lagen som inte förstår att detta är en match som man spelar för att det är roligt. Ulf och jag får väl se till att vi håller de personerna på rätt sida om lagen, tänkte jag säga, i respektive lag och se till att vi får roligt på planen, som ändå är meningen. 
 
Överläggningen var härmed avslutad. 

9 § Svar på interpellation 2004/05:620 om polis och tull i Västmanlands län

Anf. 64 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Torsten Lindström har frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att öka antalet poliser i Västmanlands län, vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa öppethållandet av polisstationer, om jag avser agera för att häktet i Västerås blir kvar samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att stävja brottslighet tillkommen till följd av nedläggningen av tullen i Västerås. 
Som jag så många gånger tidigare sagt har regeringen under senare år gjort kraftfulla satsningar på polisen. Under mandatperioden ska 4 000 nya poliser utbildas, och enligt Rikspolisstyrelsen uppgår antalet poliser till drygt 17 300 i dag. 
Under åren 2001 till 2004 har polisens anslag ökat med ca 2,2 miljarder kronor. I budgetpropositionen för 2005 har regeringen utöver de tidigare satsningarna aviserat en anslagshöjning med nästan 1,2 miljarder kronor till och med år 2007. Detta innebär en total ökad satsning om nästan 3,4 miljarder. 
Det är Rikspolisstyrelsen som fördelar medlen mellan polismyndigheterna och länspolismästarna som ansvarar för prioriteringen av verksamheten i polismyndigheterna utifrån lokala behov och problembilder. Detta innebär att frågor som lokal servicenivå rörande öppethållande av polisstationer och ändrade förhållanden för polisen i samband med förändring av antalet lokala tullkontor är sådant polismyndigheterna och Rikspolisstyrelsen ska samverka med berörda myndigheter om och planera för. 
I frågan rörande häktet i Västerås är det kriminalvården som beslutar om var verksamheten ska vara lokaliserad. Beslut som fattas om kriminalvårdens lokalisering påverkar i hög grad övriga myndigheter i rättskedjan, och det ställer självklart höga krav på samarbete. Av kriminalvårdens instruktion framgår att häktesorganisationen ska vara utformad så att den främjar ett effektivt samarbete med övriga myndigheter inom rättsväsendet. En lokalisering av häktena som underlättar detta samarbete ska eftersträvas. Innan beslut om större förändringar i häktesorganisationen fattas ska samråd ske med Domstolsverket, Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen samt med de tingsrätter, åklagarmyndigheter, länsstyrelser och polismyndigheter som berörs av verksamheten. 

Anf. 65 TORSTEN LINDSTRÖM (kd):

Herr talman! Inledningsvis vill jag tacka justitieministern för svaret på min interpellation. En grundläggande rättighet för alla är att få känna sig trygga i samhället. I ett samhälle byggt på goda normer och värderingar krävs också färre polisiära ingripanden och andra åtgärder av rättssamhället. 
Men samhället är inte tryggt i dag. Därför behövs ett flertal insatser för att stärka tryggheten och känslan av trygghet så att människor kan lita på rättssamhället, att polisen kommer när den behövs och att den är lätt att nå och nära. 
Lika naturligt borde det vara att rättssamhället fungerar på ett optimalt, smidigt och effektivt sätt liksom att allt görs för att skydda vårt samhälle från gränsöverskridande brottslighet. En lokal polisorganisation med kunskap och kompetens om närområdet med stöd från centrala myndigheter är en grund för ett tryggt och gott rättssamhälle. 
Det förebyggande arbetet har i dag tyvärr blivit en lyxvara hos många myndigheter som allt färre anser sig ha råd med. Det är på längre sikt direkt kontraproduktivt både mänskligt och samhällsekonomiskt. 
Mitt hemlän, Västmanlands län, har under senare år utsatts för en rad nedskärningar som påverkat rättstryggheten. Fler poliser behöver rekryteras på grund av pensionsavgångar, sjukskrivningar och för att besätta befintliga tjänster. 
Justitieministern slår sig i dag för bröstet över det han kallar för regeringens kraftfulla satsning på antalet poliser. Välkommen efter, får jag säga till Thomas Bodström! Han kanske inte borde vara så nöjd. 
I statistiken över antalet poliser i Västmanlands län visar det sig att antalet poliser i Västmanland i dag är lika stort som under den borgerliga regeringen. Det har tagit Socialdemokraterna elva år att komma ifatt den borgerliga regeringen i antal poliser i Västmanland. Välkommen, det var på tiden! 
Herr talman! Som kristdemokrat är jag ändå inte nöjd med det. Kristdemokraterna har under många år valt att i sina budgetalternativ avsätta särskilda resurser för att utbilda och anställa poliser. I vår senaste budgetmotion föreslog vi 78 nya polistjänster i Västmanland de kommande fyra åren. 
Nyligen lades också ett antal passexpeditioner i Arboga och i Hallstahammar ned. Expeditionen i Fagersta fick försämrad service. Det leder till färre arbetsuppgifter för de civilanställda på polisstationerna, vilket i sin tur kan äventyra deras framtida öppethållande. Det är inte bra för känslan av trygghet. Rättssamhället vittrar sönder. 
Herr talman! Justitieministerns svar är fjärran från den initiativförmåga och kraft som jag vill efterlysa hos regeringen. Tyvärr är det svårt att vara förvånad. Det är inte konstigt att tilltron till det tröga samhället minskar. I svaret är det genomgående så att ministern skjuter ifrån sig ansvaret, hänvisar nedåt och tar avstånd. Jag har full förståelse för att ministern inte kan, eller kanske inte ens bör, vara insatt i alla detaljer eftersom det inte är den ordning som gäller. 
Men ministern kan aldrig komma ifrån det politiska ansvaret för hur det ser ut i dag. Det faller obönhörligen på den socialdemokratiska regeringen. Och det är det som gör Thomas Bodströms fortsatta inlägg i debatten så intressanta. Kommer han att fortsätta ducka, eller blir det några konkreta besked för att värna västmanlänningars och andras trygghet? Finns det något embryo till hopp om ett tryggare samhälle också i Västmanland? 

Anf. 66 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ska inte tala om hur Rikspolisstyrelsen har fördelat pengar, särskilt inte tillbaka i tiden, till de olika länen. Jag får i stället tala om helheten i sig. 
Man kan ifrågasätta det intressanta i att gå tillbaka till den borgerliga tiden. Men visst – låt oss gärna göra det. Då kommer vi att konstatera att antalet poliser var någonstans runt 16 700, lite drygt. Nu är vi redan uppe i 17 300. Det är alltså betydligt fler poliser redan nu, och då har vi ännu inte sett det verkliga resultatet av den satsning som vi har gjort. Vi kan konstatera att vi under nästa år antagligen är uppe i över 18 000. Det blir lätt en sifferexercis, men det är ändå viktigt att bemöta den här formen av påståenden när man får dem. 
Det handlar som sagt om mycket mer än att det ska bli fler poliser. Det handlar om att ge polisen bra verktyg för att kunna bedriva en bra verksamhet. Det handlar om att också ge andra delar av rättsväsendet bra resurser. Det handlar om samverkan inom rättsväsendet. Där sker det viktiga saker nu inom polisen. 
Det sker också flera olika saker inom Justitiedepartementet som ska ge polisen bättre möjligheter att bekämpa grova brott. Det handlar om allt från att vi har utvidgat möjligheterna till telefonavlyssning till att vi också arbetar med att få ytterligare möjligheter till tvångsmedel. Det handlar också om en utvidgad möjlighet till DNA. 
Den fråga som Torsten Lindström ställer om polis och tull är viktig också på ett annat sätt. Det handlar om att samverkan mellan myndigheter, även utanför rättsväsende och andra delar, måste bli bättre. Polis och tull kan göra mycket mer tillsammans än man gör i dag. Detta är inte en alldeles okomplicerad fråga. Tullen är trots allt – och dessutom i huvudsak tror jag – en fiskal fråga. Men en stor del av tullens verksamhet rör brottsbekämpning. Då måste vi kunna se till att vi får bättre verktyg mellan polis och tull. Det kan man göra sinsemellan, men vi arbetar också med hur polis och tull bättre ska kunna samarbeta än man gör i dag. På vissa håll bedrivs det faktiskt ett dubbelarbete mellan polisen och tullen, och det ska vi naturligtvis i möjligaste mån försöka undvika. 

Anf. 67 TORSTEN LINDSTRÖM (kd):

Herr talman! Justitieministern duckade något när det gäller antalet poliser. Men faktum kvarstår; i de budgetalternativ som framläggs i riksdagen vill Kristdemokraterna ha fler poliser än vad vänsterkartellen klarar av, och inte bara till Västmanland utan till alla län och till alla myndigheter. Den skillnaden kvarstår. 
Det är intressant att höra justitieministern i dag skjuta ifrån sig ansvaret till Rikspolisstyrelsen, vilket jag i något slags bemärkelse ändå kan ha en viss förståelse för. Samtidigt försöker han ta politiska poäng, till exempel i mina hemmatidningar, genom att skriva under eller skriva debattartiklar där han talar om de offensiva satsningar som sker på polisen till exempel i Västmanland. Det stämmer inte med verkligheten. Antalet poliser i dag är knappt lika många som för elva år sedan i Västmanland. Det är en sanning som justitieministern inte kan komma ifrån. 
Det finns också fler delar av rättssamhället som är hotat. Det gäller till exempel häktet. Vi har en svår situation på häkten runtom i vårt land. Det är en trång situation med hög trängsel. Det är en pressad och stressad situation. JO får många anmälningar. 
Det hör också till bilden att även på denna punkt är Västerås hotat. Häktet i Västerås har i flera omgångar hotats av nedläggning. Det har talats om att poliser ska börja agera taxichaufförer för att skjutsa de häktade fram och tillbaka mellan olika kriminalvårdsanstalter trots att vi vet att den typen av destruktiva åtgärder har slagit negativt på andra platser i landet när häktet har lagts ned. 
Ministern hänvisar till en instruktion om samverkan mellan kriminalvården och andra myndigheter. Då borde ju saken vara klar, eftersom bland andra polismyndigheten och övriga rättsvårdande myndigheter i Västmanland har sågat de idéer som har funnits. 
Men inte heller på denna punkt kan justitieministern riktigt fly undan sitt ansvar. Den situation som råder på häktena är ju också ett resultat av den socialdemokratiska regeringens politik. 
På måndag, herr talman, besöker jag häktet i Västerås. Det vore bra om ministern inte duckade alltför mycket i dag, utan faktiskt gav mig något slags besked att ta med mig dit. 
Slutligen, herr talman, finns det ytterligare ett område där regeringen har vållat stora problem. Det är tullens arbete. Visst är det så att tullen och polisen kanske ska samverka bättre; på den punkten är ministern och jag överens. Men på vilket sätt gagnas det av att tullstationer läggs ned? Nu ligger ju inte tullen riktigt hos justitieministern, men problemet är att när tullstationer läggs ned så spiller det över på resten av rättssamhället. Då är det intressant att höra justitieministerns hållning. Tycker justitieministern att det är helt okej att lägga ned tullstationer så att det blir lättare att smuggla in knark eller att bedriva annan brottslighet? Det leder faktiskt dels till en otryggare situation för länsinvånarna, för medborgarna i vårt land, dels till ett merarbete för de andra rättsvårdande myndigheterna. Justitieministern är ju en del av ett kollektiv och en del av en regering, och han har sitt ansvar även i den här bemärkelsen. 
Sedan tullen i Västerås lades ned till följd av Socialdemokraternas politik har två av Sveriges största insjöhamnar ställts i princip utan bevakning. En internationell flygplats står utan bevakning. Vi vet att när det kommer tullare farandes från andra håll så leder det till beslag av knark och annat. Därför kan inte justitieministern bara bortse från detta. Han borde också kunna inge något slags hopp om att regeringen ska tänka om även på denna punkt. Det räcker inte att bara sparka nedåt. 

Anf. 68 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Det är riktigt att polis och tull kan samarbeta bättre. Det är också riktigt att det faktum att tullen ligger under Finansdepartementet inte innebär att jag ska undandra mig ansvaret. Regeringen är ett kollektiv. 
Däremot kan jag inte specifikt uttala mig om var de olika tullstationerna ska ligga. Det handlar alltså inte om att detta ligger på ett annat departement, utan det handlar om att tullen också måste få bedriva sin verksamhet på bästa sätt. 
Jag har naturligtvis bättre information om de myndigheter som ligger under Justitiedepartementet, men egentligen är svaret likadant här. 
När Torsten Lindström besöker häktet i Västerås så tycker jag att han ska berätta exakt hur det ligger till, nämligen att kriminalvården själv bestämmer var de olika häktena ska ligga. Torsten Lindström kan naturligtvis välja att säga att justitieministern inte vill tala om ifall häktet ska ligga här eller inte. Men med ett minimum av samvete bör Torsten Lindström också lägga till: Det är nämligen inte hans uppgift. 
Det återstår att se vad Torsten Lindström kommer att säga. Jag tror inte att han skulle vilja ha en ordning där jag eller någon annan justitieminister sitter med en Sverigekarta och ett antal nålar och ska pricka in var olika häkten, än mindre tullstationer, ska ha sin verksamhet. Det vore en mycket märklig ordning. 
Jag tycker att det är en mycket bättre ordning att kriminalvården ska bedöma var de olika häktena, och för den sakens skull också anstalterna, ska ligga. Där har vi gjort stora satsningar, och det bedrivs nu ett mycket intensivt arbete med att bygga ut både anstaltsplatser och häkten runtom i Sverige. 
Man jag anser att vi ska hålla oss till den ordning som vi ändå har bestämt, nämligen att detta är myndigheternas ansvar. Jag tänker inte ge mig in och avbryta eller på något sätt försvåra myndighetens arbete. Låt dem göra det arbetet, men se till det blir ytterligare platser. Så görs också nu. 
Sedan är jag fullt medveten om att det är en svår situation i kriminalvården. Jag är också medveten om att det i vart fall delvis är vi som har orsakat den genom de satsningar som har gjorts på polisen. Det säger man också i domstolar och i kriminalvården. Det blir naturligtvis resultatet. Men en stor del beror också på att domstolarna har höjt sin praxis. Det ska också sägas i ärlighetens namn. Det har gjort att det har blivit ett ökat tryck. 
Torsten Lindström bör ställa den konkreta frågan om häktet ska vara kvar i Västerås eller inte till dem som är bäst på att besvara den, nämligen kriminalvården. Det är de som ska avgöra den och inte jag här i en talarstol i riksdagen. Det vore en mycket märklig ordning. 

Anf. 69 TORSTEN LINDSTRÖM (kd):

Herr talman! Redan inledningsvis uttryckte jag förståelse för statsrådets roll och arbetsuppgift. Likväl blir det en smula märkligt när de olika signalerna från den beryktade verkligheten trillar in och justitieministern väljer att i sitt svar bara prata om satsningar och offensiva saker som, när vi granskar dem närmare, inte visar sig vara särskilt offensiva eller progressiva. Det finns en skillnad mellan socialdemokratin och vänsterkartellen och oss kristdemokrater också på rättspolitikens område. Det hoppas jag att justitieministern tänker på nästa gång han skriver en debattartikel och berättar om allt förträffligt han utger sig för att göra. 
Herr talman! Jag konstaterar att när det gäller antalet poliser är Thomas Bodström nöjd. När det gäller att säkerställa öppenhet på polisstation, som jag också frågade om, verkar han också vara nöjd med att det rustas ned och att det finns en oro ute i bygderna. När det gäller häktesplatserna verkar han också nöjd. Han skjuter ifrån sig ansvaret – delegerar. När det gäller att stävja brottsligheten, som har blivit ett resultat av att Socialdemokraterna lade ned tullen passar han helt och hållet och pratar om samverkan. Det är ju trots allt så att tullen lades ned som ett resultat av de ekonomiska ramar som Socialdemokraterna drivit igenom i denna kammare. Det är inte så lätt att samverka, herr talman, om det inte finns personer, människor av kött och blod, och resurser som kan samverka och finns på plats. 
Herr talman! Det duger inte att lägga ned polisstationer och slå sig för bröstet över satsningar som inte är några satsningar. Det duger inte med överfulla häkten. Det duger inte att med att Västerås blir en puderstad där knarket kan flöda fritt bara för att regeringen driver den politiken samtidigt som ministern står och pratar om allt som han gör, men inte gör. 
Herr talman! Vi kristdemokrater står fast vid att det behövs fler poliser i Västmanland. Det behövs tull, häkte och en trygghet, och ansvaret för att det inte är så i dag ligger hos Thomas Bodström. 

Anf. 70 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Nu har jag fått siffror från Västmanland som gäller de år som jag har arbetat som justitieministern. Det är faktiskt så att sedan 2000 har antalet poliser ökat med 10,5 %. Antalet civilanställda har, och jag häpnar faktiskt själv över uppgifterna, ökat med 39,5 %. Det innebär att totalt har antalet polisanställda, både civila och poliser, ökat med 17,1 %. Jag vill inte stå här och skryta, men det inbjuder till det när du ställer de här frågorna. Jag måste ge de här konkreta svaren. Detta är faktiskt vad som har skett under min tid som justitieminister. Det här innebär att det exakta antalet år 2000 var 421 poliser. Nu är det 465. Jag är faktiskt nöjd med den utvecklingen. 
Sedan kommer den här utvecklingen att fortsätta. Torsten Lindström kan vara alldeles säker på att, på samma sätt som jag när vi tillträdde sade att det kommer att bli fler poliser kommer det också att bli fler framöver. Ta gärna med den här ökningen på sammanlagt 17,1 % och jämför den med andra delar av samhället. Då kan man konstatera att det är väldigt svårt att mäta sig med den satsning som har skett på polisen. Det innebär inte att allting är bra, men det blir en något märklig retorik om man ska jämföra de sanningsenliga uppgifter för de senaste åren med påståendet att det skulle vara en nedskärning inom polisen. Det är faktiskt precis tvärtom. 
 
Överläggningen var härmed avslutad. 

10 § Svar på interpellation 2004/05:650 om brottslighet riktad mot företag

Anf. 71 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Tobias Krantz har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta i syfte att bekämpa brottslighet riktad mot företag. 
Regeringen ser med största allvar på brottsligheten riktad mot företag. Dels påverkar denna brottslighet möjligheterna att över huvud taget bedriva vissa verksamheter, dels drabbas enskilda brottsoffer mycket hårt.  
Regeringen har under hela mandatperioden satsat resurser till rättsväsendet och tagit ett flertal initiativ som har betydelse för möjligheten att förebygga och bekämpa brott mot bland annat butiker. Resursförstärkningarna ska i huvudsak användas till att öka antalet poliser men också till att förstärka domstolarna och kriminalvården. Dessa förstärkningar innebär den största satsningen på polisen någonsin. När det gäller polisen vill jag peka på att regeringen under perioden 2000–2005 har gjort kraftiga satsningar och höjt anslagen med 2,3 miljarder kronor samt aviserat tillskott för 2006–2007 med knappt 1,1 miljarder kronor. Dessutom ökar antalet poliser för femte året i rad. Sedan 2000 har antalet poliser ökat med ca 1 200. 
De senaste åren har flera viktiga lagändringar genomförts för att skapa bättre förutsättningar för att förebygga och bekämpa brottsligheten. Exempelvis är det inte längre möjligt att göra godtrosförvärv av stöldgods och annan olovligt tillgripen egendom. 
Inom departementet bereds för närvarande flera förslag till lagändringar som rör brott mot företag såväl när det gäller det brottsförebyggande arbetet som mer ändamålsenlig lagstiftning inom polisens område. Som exempel kan nämnas ändringar i vapenlagen och vapenförordningen i syfte främst att förhindra att vapen hamnar på den illegala marknaden och utökade möjligheter för till exempel butiksägare att använda övervakningskameror. Vidare kan nämnas utvidgade möjligheter att ta DNA-prov och registrera provresultatet i DNA-registret, ökat skydd för hotade vittnen samt krav på auktorisation vid värdetransporter. Regeringen överväger även om det bör införas en kontraheringsplikt vid företagsförsäkringar. 
Rikspolisstyrelsen har fått i uppdrag att genomföra ett metodutvecklingsarbete med inriktning på att förebygga mängdbrott. I uppdraget, som getts i regleringsbrevet för 2005, ingår bland annat att styrelsen ska utveckla och sprida brottspreventiva metoder i syfte att förebygga brott, i första hand inbrott och stölder samt skadegörelse och klotter. Samverkansformer och samverkanspartner utgör ett viktigt inslag i detta arbete. 
I det brottsförebyggande arbetet är näringslivet en mycket viktig partner. Det finns ett stort intresse hos näringslivet att arbeta brottsförebyggande. Regeringen avsätter årligen 7 miljoner kronor till stöd för lokalt brottsförebyggande arbete som Brå fördelar till lokala verksamheter. Flera aktörer, inklusive branschorganisationer, använder dessa medel till gemensamma insatser för att förebygga att butiker vid upprepade tillfällen utsätts för brott. 
För att kunna bedriva ett effektivt brottsförebyggande arbete krävs kunskap. Brå har presenterat flera rapporter som rör detta område. Bland annat en om butiksrån, en om bank-, post- och värdetransportrån och en som tar upp frågan om upprepad utsatthet för brott och hur sådan kunskap kan användas i det brottsförebyggande arbetet. 
Under ledning av Brå arbetar även den så kallade Butiksgruppen, med företrädare för handeln och Handelsanställdas förbund, med att analysera brottsligheten och diskutera olika åtgärder. 
Det finns ingen enkel och enhetlig lösning för att bekämpa den brottslighet som riktas mot företag. Denna brottslighet måste, liksom annan allvarlig brottslighet, i stället angripas med en rad olika åtgärder. Regeringen kommer även fortsättningsvis att prioritera detta arbete högt, och jag utesluter inte att nya initiativ kommer att behöva tas på området. 

Anf. 72 TOBIAS KRANTZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern för svaret. Sedan i september förra året har Per Catonis färgbutik i Reftele utanför Gislaved utsatts för fyra inbrott. I december månad tog sig tjuven eller tjuvarna in via affärens baksida genom att krossa ett fönster. Bytet blev varor till ett värde av 80 000 kr. Jag besökte nyligen Per Catoni i hans butik i Reftele. Han talade om att det blir allt jobbigare att röja upp, att beräkna förlusten, att beställa nya varor och att ta kontakt med försäkringsbolaget. Per Catoni funderar på om det är lönt att kämpa vidare. Det blir allt svårare efter varje inbrott. Men han ställer sig också frågan: Ska man verkligen behöva ge upp inför den tilltagande brottsligheten? 
Per Catoni är inte ensam. Jönköpings län har under senare tid drabbats av en våg av inbrott riktade inte minst mot företag och mindre butiker på mindre orter. Brottsförebyggande rådets statistik för 1994–2004 visar att antalet anmälda brott i kategorin stöld i butik, varuhus och kommersiell utställningslokal har ökat med 34 %. I gårdagens Värnamo Nyheter får vi ytterligare besked om hur brottsligheten har ökat mot just företagsamheten. Antalet inbrott i kontor har ökat 154 % i Gislaveds kommun, med 330 % i Gnosjö kommun, med 730 % i Värnamo kommun och i Vaggeryds kommun med 700 % under åren 2000–2004.  
Den tilltagande brottsligheten är naturligtvis allvarlig därför att den skadar människors trygghet till liv och lem, men den är också ett hinder för tillväxt, jobb och företagande i landet därför att den här brottsligheten leder till stigande försäkringskostnader och ökade utgifter för larm och bevakning. De marginaler som företagarna har krymper, och kalkylerna går inte längre ihop. Företag riskerar att läggas ned. Många som har haft en företagsidé vågar inte starta företag därför att man inte vet om man kan göra en ekonomisk vinst på grund av att det är en så stor brottslighet. Detta är ett hot mot företagare i en region som är känd just för att ha en stark företagsamhet och ett starkt entreprenörskap. 
Jag menar att regeringen är alltför passiv. I retoriken och i debatten i samhället ses företagarna alltför ofta som potentiella brottslingar och som skattesmitare. Man ser inte företagare som brottsoffer. Brott mot företag nämns inte ens i regeringens senaste regleringsbrev till polisen.  
Och tyvärr ger inte, herr talman, justitieministerns svar här i dag heller något större hopp. Justitieministern talar om att det nu sker enorma satsningar på det svenska rättsväsendet – på poliser, åklagare och domstolar. Min fråga är: Vilka är dessa satsningar? De allra flesta människor som jag möter ute i verkligheten upplever mest nedskärningar. Det tar allt längre tid innan polisen kommer och rycker ut. Ett antal polisstationer läggs ned. Sedan 1994 har över 100 polisstationer lagts ned i landet. Åklagarnas arbetsbörda blir allt tyngre, och tingsrätten just i Gnosjöområdet, Värnamo tingsrätt, har nyligen lagts ned genom justitieministerns försorg.  
Frågan är alltså: Var är alla dessa satsningar på rättsväsendet? Var finns alla dessa poliser som ska stå upp för rättssäkerheten och se till att människor inte bara har trygghet till liv och lem utan också kan garantera att vi har ett företagande i det här landet, som vi alla inser att vi behöver. Kan justitieministern ge ett klart och tydligt besked till bland annat Per Catoni här i dag om att det nu kommer ordentliga satsningar som märks ute i vardagen? 

Anf. 73 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Det är nästan tur att vi inte har någon publik, för det blir ju lite ensidigt när vi talar om samma saker. Jag hoppas ni har överseende med det.  
Det är inte desto mindre väldigt viktiga saker som Tobias Krantz tar upp här. Jag vill först kommentera en sak. Jag vet inte om jag uppfattade det rätt att någon polisstation har lagts ned genom min försorg. Om jag uppfattade det rätt, så är det i alla fall totalt felaktigt. Det är nämligen inte någon justitieministers ansvar eller uppgift att lägga ned en enda polisstation, utan det avgör man i länen. Låt mig också säga att det är nog så viktigt att det finns polisstationer för att medborgarna ska kunna få service, men inte har det någon betydelse när det gäller till exempel rånbrott. Då är det mycket viktigare att poliser är ute på gator och torg och att man arbetar på ett effektivt sätt. Det är inte stationerna i sig som är avgörande i den betydelsen, men säkert i många andra, bland annat att anmäla brott och att ansöka om pass. Då har de betydelse. Det är alltså nog så viktigt, i och för sig, men som sagt: Det är en uppgift för länen själva att avgöra hur man ska bedriva sin verksamhet och hur mycket man ska satsa på stationer som är öppna några få timmar i veckan. 
Låt mig också, Tobias Krantz, säga att under de år vi har gjort de här satsningarna – det hoppas jag att du för vidare till herr Catoni – har det blivit flera poliser, nu för femte året i rad. Du kan också upplysa om att vi också har gjort satsningar på civilanställda. Det innebär att under de senaste åren har, varje morgon då du har vaknat, nettoantalet faktiskt ökat med en. Det kan du också berätta för herr Catoni, att de här satsningarna har gällt även honom. Men det räcker inte – nej, du ska faktiskt inte nämna det till honom, därför att det hjälper ju inte honom i hans situation. Men det kan vara bra för den politiska debatten att känna till det.  
Det är inte så att den person som har drabbats av ett brott är intresserad av brottsstatistik, utan det är en katastrof i sig. Jag håller helt med Tobias Krantz om att det är oerhört allvarligt när brott riktas mot företag, därför att det är inte bara en del av näringslivet och svensk ekonomi, utan det är särskilt allvarligt att drabbas av brott när man befinner sig på sin arbetsplats. Det vill jag verkligen understryka. 
Det räcker heller inte med de satsningar som jag nu har talar om här och i tidigare interpellationer. Det behövs mycket mer än så. Det räcker heller inte med att vi har förbättrat möjligheterna till kameraövervakning och att vi har ändrat lagen om godtrosförvärv. Det har säkert gjort nytta – det har säkert försvårat – men det räcker inte. Det räcker inte så länge det finns en enda som drabbas av brott. 
Vi måste fortsätta utveckla det arbete som pågår. När det gäller rån är det viktigt att bland annat utveckla arbetet för att förhindra och stoppa vapen på olika sätt. Det handlar om att se till så att färre vapen kommer in till Sverige. Det arbetar vi med. Det handlar om att öka kontrollen över vapen och över vapenhandlarna. Det arbetar vi också med och med förslag. I det arbetet finns det också en ökad kontroll av så kallad skrotning av vapen. Den ska flyttas över till polisen så att man ska få en bättre kontroll över vapnen. 
Det handlar också om att vi på olika sätt ska ge polisen möjligheter, som jag sade, till att bättre kunna klara upp brott. Då är det väldigt viktigt att vi får ett utvecklat register när det gäller DNA. Av de personer som begår rån – det kan jag återkomma till senare – är visserligen ganska många unga, men även de har faktiskt också många gånger begått ett brott tidigare. Därför är det så viktigt, just med tanke på den här typen av brott, där man många gånger lämnar kanske ett hårstrå eller något annat som räcker för att man ska kunna få en DNA-träff, att vi också har ett väl utvecklat register. Det är därför som regeringen kommer att lägga fram ett förslag här inom kort – ett par veckor – som innebär att vi kommer att få ett väsentligt utvidgat DNA-register, som inte bara ser till så att vi klarar upp den här typen av brott utan också förhindrar dem i framtiden. 

Anf. 74 TOBIAS KRANTZ (fp):

Herr talman! Självfallet är det inte så att justitieministern rent fysiskt åker runt till landets polisstationer och tar ned skylten. Det tror jag inte har föresvävat någon. Däremot är det så att justitieministern är del av en regering som har suttit sedan 1994 och vars politik – den ekonomiska politiken och politiken för rättsväsendet – har lett till att över 100 polisstationer runtom i landet nu har lagts ned. Nu har den här nedläggningsvågen nått mitt hemlän. Där läggs det nu ned ett antal polisstationer, och det ska ske framåt hösten. 
Det är klart att om de här nedläggningarna av polisstationerna som justitieministern talade om hade skett samtidigt som människor upplevde att det blev lättare att komma i kontakt med polisen, att polisen kunde rycka ut snabbare och att polisen fick en starkare operativ kapacitet så hade man kunnat fördra just nedläggningarna av polisstationer. Problemet är att de här två företeelserna inträffar samtidigt: Alltfler polisstationer läggs ned samtidigt som människor upplever att de har svårt att komma i kontakt med poliser och att få poliser är på plats när brott väl har inträffat. På båda dessa punkter har alltså den socialdemokratiska regeringens politik misslyckats.  
Justitieministern återvände till de stora satsningar som sker. Vi kan ju dribbla statistik fram och tillbaka, jag och justitieministern. Jag tar min utgångspunkt i vad människor upplever ute i verkligheten. Där är upplevelsen att det är svårare att komma i kontakt med polisen. Det är svårare att få brott utredda. Det är allt svårare att få människor som har begått brott också gripna för brott. Det är allt svårare att komma i kontakt med polisen. 
Det intressanta när vi talar om brottslighet riktad mot företag tycker jag är att detta ju inte har varit en prioriterad uppgift för den socialdemokratiska regeringen. I den politiska debatten har det ledande temat när det handlat om företagare kopplade till brott varit att företagare förmodas begå brott. Företagare framställs som potentiella skattefifflare, människor som möjligtvis bara tillfälligtvis råkar befinna sig på fri fot.  
Jag tycker att vi måste ha ett helt annat perspektiv på företagare och också uppmärksamma företagare som utsätts för brott. Följande är betecknande, menar jag, och det har inte justitieministern valt att svara på: Varför nämns över huvud taget inte brottslighet riktad mot företag i det regleringsbrev som regeringen har utfärdat gentemot polisen? Det är självfallet så att justitieministern inte kan gå in och peka med hela handen och säga exakt vad polisen i olika situationer ska göra. Justitieministern och regeringen kan ändå tala om för polisen i sitt regleringsbrev att brott mot företag är någonting som är viktigt att uppmärksamma för polisen och också att prioritera i den verksamhet som polisen bedriver.  
När vi tittar på de konkreta åtgärder som justitieministern ändå pekar på finns det några mindre ljusglimtar som nämns i interpellationssvaret. Jag tycker att det är bra att justitieministern har tagit till sig av den kritik som har funnits. Samtidigt återstår ju oerhört mycket att göra. Folkpartiet och flera andra partier i riksdagen har lagt fram åtskilliga förslag som handlar om hur man ska stärka möjligheterna att bekämpa brott mot företag och se till att vi förhindrar upprepad brottslighet. 
Ett exempel som vi har lagt fram handlar om att införa en så kallad huliganlag för handeln. Alldeles nyligen klubbade riksdagen en huliganlag som handlade om att kunna utestänga människor från exempelvis fotbollsarenor om människor har begått brott på fotbollsarenor. Vi menar att det borde vara lämpligt att införa en sådan princip också när det gäller de brott som begås exempelvis i affärer eller hemma hos Per Catoni.  
Har justitieministern några konkreta åtgärder att komma med när det gäller att trappa upp arbetet i kampen mot brottslighet mot företag? Kan justitieministern ta den här chansen att ge Per Catoni och många andra som väntar på besked ett klart och tydligt besked att detta nu ska prioriteras? 

Anf. 75 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Tobias Krantz, jag har ju nämnt alla de saker som vi arbetar med. Jag har berättat om DNA-registret, om utvidgade möjligheter för polisen och om flera olika saker som har gjorts, som i fråga om godtrosförvärv och kameraövervakning. Jag har berättat om just de sakerna. Men det räcker ju inte så länge det är människor som drabbas av den här typen av brott. 
Anledningen till att vi inte nämner företag i sig innebär inte att vi har någon annan inställning till det. Vi är helt överens om det. Jag är dessutom en före detta egen företagare. Jag vet att man inte har tid för något annat än att driva sitt företag när man gör det. Därför är det också extra viktigt att vi satsar på det här.  
Men brotten som drabbar företagare är inte enhetliga. De ser helt olika ut. Snatterier kan vara nog så besvärligt men har väldigt lite att göra med bedrägerier mot företag. Jag tror att det vore oklokt om polisen nu skulle önska att man skulle satsa på att klara upp snatteri, bedrägeri, rån och stölder på någon slags enhetlig rotel. Jag ska inte lägga mig i det, men jag skulle inte ge någon styrning till det. Jag tror att det skulle bli väldigt ineffektivt. Låt oss i stället, från lagstiftning och polis, koncentrera oss på de olika typerna av brottslighet, så blir det mycket bättre. 
Jag vill bara säga att hur man fördelar lokalerna ska man avgöra själv i de olika länen. Vi kan se en utveckling där det har blivit färre lokaler. Det är flera stationer som har haft öppettider tisdagar några timmar och torsdagar några timmar. Det är en serviceinrättning för allmänheten när man till exempel ska anmäla ett brott eller söka ett pass, men det har i stort sett ingenting med brottsbekämpning att göra, tvärtom. Poliser ska i så stor utsträckning som möjligt arbeta ute på gator och torg och de tider de bäst behövs. Man ska hålla isär de här frågorna. Jag nämner det, för vi talar ju bland annat om brott som rån. Då har stationerna inte någon betydelse. Men det är i sig en intressant debatt. 
Det finns tydliga fakta på det här området, hur mycket som har gjorts och hur mycket som ytterligare kunde ha gjorts. Många människor upplever det så, men det är väl inte alltför djärvt att våga gissa på att det kan ha att göra med hur vissa debattörer beskriver situationen i debattartiklar och annat. Om många debattörer väljer att lite slarvigt beskriva – om jag ska uttrycka mig milt – en annan verklighet och gärna mana på myter om att det görs nedskärningar, till exempel använder en polisstation som har öppet några timmar i veckan och säger att nu är det en reträtt för att man inte klarar av brottsbekämpningen, då kan många människor som är oroliga ute i Sverige naturligtvis ta det som intäkt. Det kanske mer handlar om att ta ett större ansvar för att bedriva den form av debatt som vi så väl behöver för att kunna klara upp flera brott och kunna få en ännu bättre brottsbekämpande myndighet hos polisen. Det finns mycket kvar att göra. Bland annat vill jag nämna just uppklaringen. Det är alldeles för få brott som klaras upp. Men det kan vara ett stort värde i att man ser till så att man har samma verklighetsuppfattning, för då kan man på olika sätt se till att det är de rätta åtgärderna som vidtas så man inte ständigt behöver använda tid för att korrigera felaktiga uppgifter. Det tror jag vore ganska värdefullt, inte minst för den allmänna debatten. 

Anf. 76 TOBIAS KRANTZ (fp):

Herr talman! Justitieministern är bra på att skjuta ansvaret ifrån sig. I den fråga som vi nu har kommit in på och som handlar om antalet polisstationer är det så att länen och de olika länsmyndigheterna satsar sina resurser beroende på vilka resurser de får från riksdag och regering. Det är det som avgör deras handlingsutrymme. Om man har små begränsade resurser innebär det naturligtvis att man i praktiken tvingas att administrera socialdemokratisk rättspolitik, en rättspolitik som man kanske inte vill administrera. 
Jag tycker att den här debatten har varit värdefull och viktig. Den har visat att justitieministern inte tar de här problemen på det allvar som jag tycker att de förtjänar. Den statistik som finns över antalet brott mot företag som har ökat kraftigt visar att det nu är dags att ta ett krafttag mot den här brottsligheten. Det ska inte vara så i ett land att människor som har idéer om att driva företag och att starta butiker ska behöva ge upp det på grund av kostnaden för larm och bevakning och för att försäkringskostnaderna hela tiden stiger. Det ska inte vara så att företagande, välfärd och jobb får stryka på foten för att rättssamhället inte klarar sin uppgift. Då har vi hamnat i en mycket besvärlig situation. I dag känner många människor, inte minst ute på mindre orter, en stor maktlöshet över att rättsstaten inte verkar bry sig.  
Justitieministern säger att det inte görs några nedskärningar, men det är inte den bild som människor har ute i verkligheten. Ett exempel är att Värnamo tingsrätt har lagts ned. Det är ett tydligt exempel på en nedskärning i rättsväsendet. Ibland låter det som om justitieministern vill byta folk och byta ut människor som kommer med obehagligheter. Jag tycker att det är bättre att vi tar chansen nästa år att byta justitieminister. 

Anf. 77 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ska svara något om domstolar. Vilka är det som vill att vi sammanlägger domstolar? Det är domarna själva. Det är inte av ekonomiska skäl. Det är av verksamhetsskäl. Så sker i hela Norden, och så vill även partikamrater till Tobias Krantz. 
Om man använder sådana saker i retoriken om att det inte görs satsningar på rättsväsendet tycker jag att man är ganska slarvig. Man bör kanske fundera på hur man använder sig av olika utvecklingar av verksamheter på rätt sätt. Man kan naturligtvis göra det för retorikens skull, men man kan då inte gärna betrakta det som att man på ett seriöst sätt diskuterar de saker som det verkligen är frågan om, nämligen sammanläggning av domstolar för att få en bättre rättssäkerhet för människorna. Det är väldigt svårt för de allra minsta domstolarna att klara sig. De första att säga det är domarna själva. De borde veta bättre än Tobias Krantz. 
Jag är helt överens med domarna om att vi i Sverige liksom i andra länder ska utveckla domstolsväsendet. Jag är helt överens med polisen om att den ska utveckla sitt arbete på bästa sätt. Man bör kunna ha en ödmjuk inställning till att de som arbetar med de här frågorna kanske är bäst lämpade att avgöra till exempel hur många människor som ska jobba på en domstol. 
 
Överläggningen var härmed avslutad. 

11 § Svar på interpellation 2004/05:651 om polisens etiska råd

Anf. 78 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Hillevi Engström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att etiska rådet vid Rikspolisstyrelsen uppfyller sin funktion. 
Jag har så sent som den 24 november 2004 svarat på en fråga från Hillevi Engström om vilka mandat och riktlinjer jag avser att ge etiska rådet vid Rikspolisstyrelsen. Jag hänvisar återigen till budgetpropositionen för 2005 där det står skrivet att rådet ska belysa principiella frågor där integritetsaspekten är viktig eller som rör utrustning och arbetsmetoder som har anknytning till i första hand våldsanvändning, men även andra områden som kräver etiska överväganden.  
I förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen anges att Rikspolisstyrelsen får använda rådet för etiska överväganden. Det ankommer således på Rikspolisstyrelsen att avgöra vilka frågor som rådet ska behandla.  
I februari i år gav rikspolischefen det etiska rådet i uppdrag att överväga frågor om polisens utrustning och användning av särskilda hjälpmedel vid våldsanvändningen. Polisens tjänsteammunition kan inte ses isolerad från våldsanvändningen i övrigt och blir då en naturlig del av översynen. Rådets etiska överväganden redovisas i sommar till rikspolischefen.  

Anf. 79 HILLEVI ENGSTRÖM (m):

Herr talman! För drygt ett år sedan var det en interpellationsdebatt här i kammaren som Jörgen Johansson initierade. Den handlade om polisen och val av metoder. Det handlade om allt från prickskyttar, distraktionsgranater, uniformering, elpistoler och mycket annat.  
Jag delar justitieministerns uppfattning att det bör vara en fråga för polisen om valet av ammunition är rätt eller fel. Det har fått konsekvenser när man gör stora ändringar som har med våldsanvändning att göra och polisens våldsmonopol i samhället.  
Det finns inget forum för oss folkvalda och det allmänna att påverka och komma med synpunkter på vad som är klokt och vad som ökar polisens förtroende respektive vad som kan undergräva polisens förtroende. Det gäller till exempel en sådan fråga som uniformering. Den normala standarden är att polisen ska ha en uniformering som inger respekt och trovärdighet och inte skrämmer eller upprör folk i onödan.  
Där har det skett en glidning som ingen har tagit tag i och som man kan diskutera. 
Jag har mycket riktigt ställt frågor kring etiska rådet. Det beror på att vi som är sitter i justitieutskottet och är folkvalda inte har fått någon som helst information om hur man ser på olika frågor och vad som konkret har hänt sedan i oktober 2004. 
Det är angelägna frågor för oss folkvalda. Vi får många frågor och synpunkter. Inte minst när polisen är tvungen att skjuta i tjänsten får vi frågor som rör ammunition och annat som vi inte kan besvara. Det känns otillfredsställande att det ligger på ett ställe där inga folkvalda har insyn. Jag tycker att det är en brist. 
Jag vill fråga justitieministern varför det inte finns några folkvalda i det etiska rådet. Jag vill också gärna veta vilka frågor som behandlas utöver frågan om ammunition. Har det skett någon återrapportering till uppdragsgivaren, Regeringskansliet och justitieministern, när det gäller de här angelägna frågorna? 

Anf. 80 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Det här rådet ska enligt instruktionen bestå av högst sju ledamöter. Det är personer som på olika sätt representerar viktiga delar i det etiska rådet. Vi har Rikspolisstyrelsen som företräds av flera personer från den parlamentariska gruppen och är representerade genom sina politiska partier. Det är en viktig del.  
Jag tycker att det är bra att man har det här etiska rådet. Men det är faktiskt polisen som slutligen avgör de olika frågorna. För att få en annan sammansättning än att det bara är myndigheterna eller regering och riksdag som avgör frågor tyckte jag att det var viktigt att bredda detta. Det finns en poäng med att ingen från Justitiedepartementet eller polisen är med i det etiska rådet. Det ska vara andra personer som kanske kommer med andra infallsvinklar. Det är det som är tanken. 
Första gången rådet träffades var alltså den 19 november 2004. Som jag sade har arbetet sedan gått vidare. Stefan Strömberg har givit i uppdrag att utreda frågan om polisens utrustning och användning av särskilda hjälpmedel, som jag sade. Man kommer att ge den här redovisningen under sommaren. Självklart kommer den att komma till mig och till regeringen. Jag ser i dag inget som helst hinder mot att vi sprider den informationen vidare. Det är svårt att säga innan man har fått informationen, men det har inte varit tanken. Tvärtom ska detta vara underlag för en viktig debatt. Vi får återkomma till det. 
Rådet sammanträder ungefär en gång i månaden. Jag kan passa på att berätta att rikspolischefen Stefan Strömberg har för avsikt att inrätta en arbetsgrupp för etiska frågor. Den kommer troligen att bestå av ett antal länspolismästare och ledas av överdirektören. 
De här frågorna är utomordentligt viktiga för polisen. I stort sett varje gång som polisen är tvungen att ta till grovt våld för att bemöta en väldigt svår situation blir det diskussion om huruvida det var rätt ammunition eller rätt vapen. Det blir inte bara diskussion om den enskilda situationen, utan det blir ofta en principiell diskussion. 
Det är inte bra. Vi behöver få ett bättre underlag för diskussionerna. Det är det som är bakgrunden till det etiska rådet. Det är fortfarande i sin inledning. Jag har inte fått de första rapporterna.  
Jag kan förstå att Hillevi Engström av flera anledningar är väldigt angelägen att få informationen. Det är positivt. Om det är något jag vill att detta ska leda fram till så är det en ökad diskussion från olika delar av samhället och att det inte bara är så att polisen svarar: Det här är vår fråga. Låt oss sköta den utan diskussion. 
Det här är tvärtom så viktiga saker att vi måste kunna diskutera dem utöver de enskilda tillfällen då det ofta bedrivs diskussioner och debatter i ett, av naturliga skäl, väldigt högt stämningsläge. 

Anf. 81 HILLEVI ENGSTRÖM (m):

Herr talman! Jag tycker att det känns betryggande att vi i varje fall i en fråga – säkert i fler – har samma uppfattning, nämligen att det här är viktiga och angelägna frågor. Det känns också bra att man ser på etikfrågorna med större allvar än tidigare. Det är bekymmersamt. 
Jag hoppas att justitieministern ändå kan överväga att få in en parlamentarisk insyn i de här frågorna som är av avgörande betydelse för polisens förtroende i samhället. Det gäller inte minst sådana som kan verka triviala men där människor upplever att de känner sig rädda för polisen. Inte minst när det gäller våra nya svenskar som kan förknippa polisen med odemokratiska krafter är det viktigt hur man uppträder och bemöter människor och att man har tid och att det är ett tillräckligt antal poliser som kan förhandla och diskutera och inte är så snabba att använda de hjälpmedel som finns i verktygslådan. Ibland har man inte tagit sig den tiden, vilket kan leda till onödig våldsanvändning. Det kan vara användning av pepparsprej till exempel, som ju har varit på tapeten. 
Jag har inte för avsikt att förlänga debatten. Jag ser fram emot justitieministerns återrapportering, gärna till oss ledamöter och suppleanter i justitieutskottet. 
Därmed är jag nöjd med svaret den här gången. 
Den här debattdagen har varit ovanligt lång. För att uppmuntra justitieministern har jag med mig ett par chokladbitar.  

Anf. 82 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Tack för vänligheten och för chokladbitarna som jag gärna tar emot. 
Jag tycker inte att man nu ska avgöra hur etiska rådet för alltid ska se ut. Det är i sin inledning. Jag tycker att det har sin poäng. Det är därför jag har arbetat på det här sättet och det är därför vi har försökt få etiska rådet att se ut som det gör. 
Vi vet inte nu hur det här ska utvecklas i framtiden. Jag vill inte säga att det ska bli på det ena eller andra sättet, men jag vill inte heller säga att vi nu har skapat ett etiskt råd och så här ska det se ut i alla tider för evigt.  
Vi får återkomma när vi har fått den första rapporten. Det ska naturligtvis göras en utvärdering om det här som faktiskt är en helt ny företeelse och ett helt nytt organ. Det är väldigt spännande, inte minst för den här debatten och för att de här frågorna ska drivas vidare. 
 
Överläggningen var härmed avslutad. 

12 § Svar på interpellation 2004/05:652 om brottsoffers rättigheter

Anf. 83 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Hillevi Engström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att stärka brottsoffers rättigheter samt tillgodose deras behov av kurativa insatser i rättsprocessen även i framtiden. 
Hillevi Engström har ställt frågan utifrån att regeringen har tillsatt en särskild utredare för att se över lagen om målsägandebiträde. Hon tolkar det som ett sätt att inskränka rätten för målsägare att få ett målsägandebiträde och är orolig för att det skulle försämra brottsoffers rättigheter. 
Det är självfallet inte avsikten. Syftet med att se över lagen är tvärtom att förbättra stödet till brottsoffer genom att klargöra målsägandebiträdets ansvar.  
Lagen om målsägandebiträde har varit i kraft i drygt 15 år. Den har vid flera tillfällen ändrats. Det finns därför ett behov av att göra en översyn av lagen för att säkerställa att den är tydlig.  
En viktig förutsättning för att målsägandebiträde ska kunna förordnas är att den som blivit utsatt för ett brott får information om möjligheten till målsägandebiträde. Den informationen ska lämnas redan under förundersökningen. Här finns ett behov av att kartlägga i vilken utsträckning det verkligen sker. Utredningen som vi har tillsatt ska därför titta på den frågan. 
En uppgift för målsägandebiträdet är att lämna personligt och kurativt stöd till sin klient. Denna uppgift har även en stödperson (20 kap. 15 § RB). En annan uppgift för målsägandebiträdet är att hjälpa målsäganden med en eventuell skadeståndstalan. Denna skyldighet har även åklagaren (22 kap. 2 § RB). I vissa fall när barn misstänks vara utsatta för brott av en vårdnadshavare eller en person som är närstående till vårdnadshavaren finns det en möjlighet att förordna en särskild företrädare för barnet. I praktiken utför den särskilda företrädaren för barn delvis samma uppgifter som ett målsägandebiträde. 
Målsägandebiträdets uppgifter sammanfaller alltså delvis med vad åklagaren och en stödperson förväntas utföra. Uppgifterna sammanfaller även med vad en särskild företrädare för barn ska göra. Det finns därför en risk att det uppstår oklarheter om vem som i det enskilda fallet ska ansvara för en viss arbetsuppgift. Utredningen ska se över målsägandebiträdets roll och arbetsuppgifter så att dessa blir tydliga i förhållande till de andra aktörerna. 
Olika målsägande kan ha olika behov av hjälp under rättsprocessen. Under processens början kan till exempel behovet av att förstå hur rättsprocessen går till vara större än behovet av personligt stöd. Vid huvudförhandlingen kan behovet av personligt stöd vara större. Då kan den bästa lösningen för målsäganden vara att ett målsägandebiträde förordnas i ett tidigt skede av rättsprocessen för att öka förståelsen och kunskapen om vad processen kommer att innebära. Vid huvudförhandlingen kanske målsäganden hjälps bäst av en stödperson. För att säkerställa att målsägandebiträden används på rätt sätt är det viktigt att biträdenas roller och arbetsuppgifter tydliggörs och renodlas. 
Översynen av lagen om målsägandebiträde innebär alltså inte att rätten till målsägandebiträde ska inskränkas. Det är en missuppfattning. Utredningen har som mål att tydliggöra de olika rollerna under rättsprocessen för att den som har blivit utsatt för ett brott verkligen ska få det stöd och den hjälp som han eller hon har rätt till. Det är en del i det viktiga och ständigt pågående arbetet med att stärka brottsoffers rättigheter. 

Anf. 84 HILLEVI ENGSTRÖM (m):

Herr talman! Vi moderater vill utöka möjligheten för brottsoffer att få ett juridiskt målsägandebiträde, medan regeringen vill tydliggöra roller och renodla uppgifter och annat som justitieministern tog upp i sitt anförande. Jag kan hålla med om att en översyn är på sin plats, men jag är inte nöjd med de utredningsdirektiv som regeringen har beslutat om. 
Jag tänkte göra en kort resumé av vad som har hänt under de 15 år som vi har haft denna lagstiftning – som är mycket bra, skulle jag vilja säga. 
År 1988 infördes en möjlighet för målsägare att vid vissa typer av brott, i första hand grövre sexuella brott, få hjälp av ett målsägandebiträde. Lagen har sedan kommit att ändras. År 1991 utvidgades den till att omfatta även andra grova våldsbrott, och år 1994 utvidgades den ytterligare till samtliga brott i brottsbalken där fängelse finns i straffskalan och det finns behov av ett målsägandebiträde. År 2001 skedde ytterligare förändringar så att alla brott kom att omfattas där det bedöms att målsägaren har ett behov av hjälp. 
Det som är intressant är dock vad som skedde år 2001 när justitieministern gav i uppdrag till Riksrevisionsverket och Inga-Britt Ahlenius, som var chef på den tiden, att utreda kostnaderna för både offentliga försvarare, målsägandebiträden och offentliga biträden. Den utredning som skedde år 2001 ligger ju till grund för den översyn som regeringen nu har beslutat om. Utredningen fick namnet Varför blev det dyrare? Det har nämligen blivit dyrare än vad man har räknat med. 
Riksrevisionsverket konstaterade att dessa kostnadsökningar är helt naturliga och beror på att det tar tid innan en reform blir känd och innan man börjar använda de möjligheter som reformen ger upphov till. Tidigare var inte heller brottsofferfrågorna prioriterade på samma sätt som i dag. Ju fler som vet att man har rätt att få hjälp, desto fler ansöker om att få målsägandebiträde – och kostnaderna går i höjden. 
En bidragande orsak till att det blivit dyrare, kanske den viktigaste, är att under de tio år som regeringen suttit vid makten har våldsbrotten eskalerat. Våldsbrotten har ökat markant och blivit grövre och mer svårutredda och komplicerade. Det är alltså inte så konstigt att det har blivit dyrare. Jag menar att regeringen måste bryta den trenden först för att få ned kostnaderna för målsägandebiträden. Man måste börja i rätt ordning. 
Vi moderater menar tillsammans med övriga allianspartier att rätten till målsägandebiträde ska utökas så att även anhöriga till våldsdödade har rätt till juridiskt biträde. I direktiven till utredningen skriver man dock klart och tydligt att denna rätt inte ska utökas. Jag tolkar direktiven, som de är skriva, som att man vill spara pengar, se till att målsägaren får en mycket klarare roll och att stödpersoner kan ersätta målsägandebiträden i flera fall. 
Jag vill gärna fråga justitieministern: Det framgår att åklagaren kan driva skadeståndstalan och att en stödperson kan vara stöd. Innebär det inte en inskränkning och en mindre andel målsägandebiträden? Hur ska man annars tolka den meningen? 

Anf. 85 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Nu råkar det vara så, Hillevi Engström – det kanske du är medveten om – att du har en debatt med ett före detta målsägandebiträde. Jag har haft många, många fall som målsägandebiträde och vet exakt vilka uppgifterna är för ett målsägandebiträde. Jag har också utifrån personlig erfarenhet kunnat konstatera att många av de uppgifter ett målsägandebiträde har faktiskt är väldigt långt ifrån den juristutbildning vi har genomgått. Den innehåller ingenting av stora delar av målsägandebiträdets roll. Är det någonting jag är intresserad av är det alltså att utveckla målsägandebiträdets roll. 
När det gäller till exempel skadestånd följer man i vissa fall praxis från Brottsoffermyndigheten. Det är en väldigt enkel praxis att följa, och i sådana fall krävs det inte något utvecklat juridiskt arbete. Sådana saker kan naturligtvis framföras av åklagaren, på samma sätt som andra, mer kurativa insatser kan göras av andra personer. 
Vi kan dock också konstatera, trots att vi har en kanske 300-procentig ökning av kostnaderna för målsägandebiträden, att det i många fall saknas målsägandebiträden, framför allt i den så viktiga inledningen av ett arbete. Vi kan också konstatera att i många rättegångar känner sig målsäganden kränkt på ett sätt som är fullständigt onödigt, även om det alltid kommer att vara jobbigt att genomgå en rättsprocess, därför att man inte är ordentligt förberedd på alla de frågor som ska ställas. Och det kan jag säga: Minst 90 % av de frågor man får från en offentlig försvarare ska ett målsägandebiträde kunna upplysa om. Som det har utvecklats, i varje fall på vissa håll, ägnas dock alltför stor del åt andra saker än det som man faktiskt är utbildad för på juristlinjen. 
Jag vill renodla den här rollen så att man blir det verkliga stöd som en person behöver från ett målsägandebiträde. Man ska vara lika aktiv som den offentliga försvararen i processen. Nu finns det exempel på målsägandebiträden som till och med biträder åtalet men som sedan ändå inte bidrar med några som helst juridiska inslag i själva rättsprocessen trots att man är kompetent på det området. 
Det handlar också om att det finns en bild i vissa domstolar av att målsägandebiträdet i stort sett bara har en kurativ roll. Man kan till och med bli ifrågasatt när man ställer frågor. 
Vi måste komma bort från detta. Vi måste använda målsägandebiträdet på det sätt som är det mest effektiva. Det är det som ligger bakom det initiativ jag har tagit här – just den personliga erfarenhet jag har av att vara målsägandebiträde, där jag själv har kunnat konstatera att man faktiskt inte använder detta på bästa sätt. Då är det ändå fem år sedan jag arbetade med de här sakerna, och sedan dess har kostnaderna fortsatt att öka. Jag är dock helt övertygad om att många av de brister som fanns när jag slutade som målsägandebiträde finns även i dag. Dem ska vi rätta till. Är det någonting som är viktigt för en målsägande är det nämligen just att få den juridiska hjälp som ett målsägandebiträde kan erbjuda. 

Anf. 86 HILLEVI ENGSTRÖM (m):

Herr talman! När det gäller målsägarens och brottsoffrets behov av stöd och hjälp vid huvudförhandlingen tror jag, om jag vore brottsoffer, att jag mycket hellre skulle vilja ha justitieministern vid min sida som målsägandebiträde än min mamma, som kan vara stödperson. Vi ska inte förringa juristutbildningen och den erfarenhet och kunskap man får som jurist och advokat även när det gäller mänskligt beteende, empati och psykologi. 
När man besöker brottsofferjourerna ser man att där finns väldigt många duktiga krafter, men de säger själva att det är just under huvudförhandlingen som de kommer till korta. Det är då, menar de, som brottsoffret verkligen behöver en juridisk expert vid sin sida. Brottsofferjourerna lider ju precis som nämndemannakåren av en väldigt hög medelålder, och de kan också tycka att det är väldigt svårt att vara stödperson vid huvudförhandling. 
Ett annat skäl som jag tycker talar för att målsägandebiträden ska finnas vid huvudförhandlingen är att åklagaren då kan lägga sin kraft på själva processen. Åklagarna är inte heller experter på skadeståndsrätt. 
Just de här meningarna i direktiven tycker jag därför inger lite oro. Stödpersoner är bra, men jag tror definitivt att man ska se till den expertis som målsägandebiträdena har fått genom att vara med vid många processer, precis som justitieministern är inne på. 
Det är viktigt att för protokollets skull få förtydligat att stödpersoner arbetar helt ideellt, och de gör en fantastisk insats. Det kan vara lärare, sjuksköterskor, barnskötare och säkert också riksdagsledamöter. De kan förstås också vara före detta jurister.  
Just att regeringen skriver att i vissa fall kan den bästa lösningen för målsäganden vara att ett målsägandebiträde förordnas i ett tidigt skede av rättsprocessen för att öka målsägandens förståelse och kunskap men att vid huvudförhandling kan målsäganden i stället åtföljas en stödperson är oroväckande. Jag ser det som ett sätt att försöka spara pengar och att målsägande inte kommer att få målsägandebiträde i lika många fall som i dag. Det har justitieministern inte riktigt svarat på. Kan det inte vara så att en advokat med långvarig erfarenhet kan vara bättre som stöd än till exempel en äldre, pensionerad riksdagsledamot? 

Anf. 87 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Det var roligt att få det erkännandet som målsägandebiträde. Jag hoppas dock att det aldrig bli aktuellt att jag i framtiden ska vara målsägandebiträde för Hillevi Engström. 
Låt mig få klargöra följande. Det är klart att målsägandebiträdet ska vara biträde vid rättegångarna, men biträdet ska också göra det arbete som bäst behövs och inte utföra stödpersonens uppgifter. 
Det är 180 poäng på juristlinjen – som jag och många andra har genomgått. Det finns inte en enda poäng i psykologi eller sociologi. Det finns något som heter rättssociologi, men det handlar inte om det som man normalt kallar för sociologi. Det kanske till och med vore önskvärt att det är så. Jag tror att man som målsägandebiträde ska vara väldigt försiktig med att ge sig in de frågorna utan den kompetens som bäst behövs. Däremot kommer ett målsägandebiträde alltför sent in i många processer. Det är det som är det viktigaste steget, nämligen inledningen av en förundersökning. Det är då som förvirringen är som allra störst. Man kan inte heller lägga över detta på åklagaren. Åklagaren har, som bekant, en objektivitetsplikt som gör att åklagaren inte riktigt kan ha den kontakt som till exempel ett målsägandebiträde har.  
Ett målsägandebiträde ska göra vad ett målsägandebiträde är bäst på. Det innebär att vissa delar av arbetet kan göras av en annan. För att till exempel räkna ut ett skadestånd genom att slå upp brottsofferpraxis behövs inte några stora rättsutredningar. Det gör man på 20–25 sekunder. Att arbeta med de kurativa insatserna kan många gånger få effekten att man tar plats från någon annan och man utför inte det arbete som i stället ska utföras.  
Vi vet också att det finns en direkt felaktig syn på målsägandebiträden. Man kan ställa sig frågan hur det kommer sig att i fråga om en offentlig försvarare ställs krav på att det är en advokat men i fråga om ett målsägandebiträde går det alldeles utmärkt med en biträdande jurist som har arbetat en vecka på en advokatbyrå. Just frågan om hur man ska se på målsägandebiträden måste ställas. Det kan vara direkt avgörande för inte bara hur en person upplever processen utan också vara skillnaden mellan en fällande och en friande dom. 

Anf. 88 HILLEVI ENGSTRÖM (m):

Herr talman! Det är bra att man ser över lagstiftningen, och jag håller med i vissa delar av det justitieministern har framhållit. 
Justitieministern nämnde juristlinjens 180 poäng. Där sitter regeringen ändå på makten att förändra. Det kanske skulle vara bra att få in lite mer av psykologi och beteendevetenskap även i den utbildningen, även om man inte ska arbeta som målsägandebiträde. Det kanske kommer någon sådan proposition. 
Sedan var det frågan om att det skulle vara direkt skadligt för ett målsägandebiträde att ägna sig åt den kurativa delen. Det kan jag inte alls hålla med om. Det är att dra väldigt långa växlar på sitt stödjande arbete. 
Kan justitieministern tänka sig att förordna en psykolog, kurator eller beteendevetare för att ge brottsoffret ett professionellt stöd i den delen? Såvitt jag vet går det inte nu att förordna en sådan person att stödja brottsoffret rent mänskligt, rent psykologiskt. Det skulle vara intressant att höra. 
Det framgår tydligt i direktiven att möjligheten inte ska utökas. Fastän våldsbrotten blir grövre, råare och mer komplicerade, fastän vi har en ny sexualbrottslagstiftning och fastän brottsligheten blir mer internationell tror jag att så länge vi inte kan bryta brottskurvan kommer brotten att öka och brottsoffren bli fler. Kanske kommer behovet av målsägandebiträden att utökas. Det är lite kategoriskt att i direktiven så tydligt skriva att de inte ska utökas. 
Vi får se om justitieministern kan svara på någon av frågorna. 

Anf. 89 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Först till juristutbildningen: Ja, den är på 180 poäng. Det skulle säkert vara bra med lite extra kunskaper i psykologi och beteendevetenskap, men det skulle ta plats från något annat. Jag har svårt att se att det i de 180 poängen finns något som anses onödigt. Jag kan försäkra att vi som kämpade oss igenom fyra och ett halvt år på juristutbildningen knappast tyckte att den var för kort. 
Sedan var det den kurativa verksamheten. Man ska ställa höga krav på att målsägandebiträden har en empatisk förmåga och en förmåga att bemöta brottsoffer på ett bra sätt. Vad jag menar med att det kan vara farligt är att det faktiskt kan vara skadligt om ett målsägandebiträde får för sig att alltför djupt börja bearbeta ett incestoffers skador. Det måste man förstå. Det görs faktiskt i vissa fall, Hillevi Engström. Det är det som är problemet. Det är naturligtvis inte för att vilja skada utan i all välmening. Då räcker det inte med att sitta på en advokatbyrå och dra i gång saker där målsäganden sätter i gång en process som varken målsäganden eller målsägandebiträdet kan hantera. Det är därför det är så viktigt att se över dessa saker så att man ägnar sig åt det som bäst behövs. 
Jag anser att det är viktigt att vi får svar på olika saker. Det är inte alls säkert att vi får de svar som jag, Hillevi Engström eller någon annan ser. Det är alltid svårt när en utredning pågår att se exakt vilka frågor som kommer att diskuteras. Men låt oss i alla fall vara överens om att det behövs en ordentlig översyn av lagen om målsägandebiträde. Låt oss också vara överens om att det viktigaste är att företräda sin klient i det som man är bäst på. Det innefattar naturligtvis att vara aktiv som advokat, eller möjligtvis biträdande jurist, i rättssalen. 
 
Överläggningen var härmed avslutad. 

13 § Svar på interpellationerna 2004/05:679 och 680 om fallet Maarouf

Anf. 90 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Yvonne Ruwaida har – mot bakgrund av ett enskilt fall – frågat dels hur jag avser att agera för att svenska domstolar fortsättningsvis, vid beredande av mål eller ärenden där part inte är svensk medborgare och saknar uppehållstillstånd i Sverige, ska uppträda på ett sätt som inte är diskriminerande, dels hur jag avser att agera för att den typ av misstag som Justitiekanslern konstaterat föreligga i det berörda fallet inte ska ske fortsättningsvis, dels hur jag avser att agera för att bereda utländska medborgare utan uppehållstillstånd i Sverige tillgång till svenska domstolar för att kunna tillvarata sina rättigheter som vårdnadshavare till barn bosatta i Sverige. Hon har vidare frågat mig om jag avser att agera för att införa möjligheter för utländska personer utan uppehållstillstånd i Sverige som skadats på sätt som beskrivits i det berörda fallet att få skadestånd av svenska myndigheter. 
Yvonne Ruwaida har – mot bakgrund av samma enskilda fall – även frågat statsrådet Jens Orback hur han avser att agera för att se till att svenska barn med utländska föräldrar ska få samma behandling av svenska myndigheter som barn med svenska föräldrar. Hon har vidare frågat Jens Orback hur han avser att agera för att utländska medborgare inte ska diskrimineras vid kontakt med svenska domstolar och myndigheter, om och när den utländske medborgaren förvägras rätten till uppehållstillstånd i Sverige, och att de inte ska diskrimineras såvitt avser deras rätt att uppträda som part hos myndigheter och domstolar i Sverige. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som besvarar även denna interpellation. 
Statsrådet Barbro Holmberg och utrikesminister Laila Freivalds har tidigare besvarat interpellationerna 2004/05:586 och 2004/05:588 av Yvonne Ruwaida, som även de avser samma enskilda fall. 
Som Yvonne Ruwaida väl känner till är jag förhindrad att uttala mig om enskilda fall. Jag kan därför endast redogöra för vad som allmänt gäller i de avseenden som Yvonne Ruwaida tar upp. 
Vid domstolarnas handläggning av mål om vårdnad om barn gäller bestämmelserna i rättegångsbalken och föräldrabalken. 
Rättegångsbalken gör inte skillnad mellan svenska och utländska parter. Det har inte heller någon betydelse om en utländsk part har uppehållstillstånd eller inte. Så länge svensk domstol har domsrätt i målet är rätten att föra talan om vårdnaden om ett barn densamma för en svensk som för en utländsk förälder. 
När en domstol avgör en fråga om vårdnaden om ett barn är det barnets bästa som ska komma i främsta rummet. Särskild vikt ska fästas vid barnets behov av nära och god kontakt med båda föräldrarna. Principen om barnets bästa gäller oavsett föräldrarnas nationalitet. 
Var och en kan begära skadestånd från svenska staten på grund av felaktig myndighetsutövning. En prövning kan ske både inom ramen för Justitiekanslerns frivilliga skadereglering och genom domstolsprövning. Det finns i det avseendet inte någon skillnad mellan svenska och utländska medborgare. 
Domstolarna har långtgående befogenheter att fatta beslut och vidta åtgärder som griper in i enskilda personers liv. Därför är det nödvändigt att beslut och åtgärder är korrekta. Regeringen bedriver ett aktivt arbete för att säkerställa att domstolarnas arbete håller en hög kvalitet. Arbetet innefattar bland annat åtgärder för kompetensutveckling och ökade möjligheter till specialisering. 
Principen om likhet inför lagen är grundläggande i vårt rättssystem. Kampen mot diskriminering är därför en högt prioriterad fråga. 
Inom domstolsväsendet pågår ett aktivt arbete för att motverka och förhindra diskriminering. Som ett led i detta arbete har Domstolsverket på regeringens uppdrag tagit fram en kompetensstrategi i diskrimineringsfrågor. Syftet med strategin är att domstolsväsendet ska arbeta långsiktigt, kontinuerligt och heltäckande med dessa frågor. I strategierna ingår främst insatser för att öka kunskapen och medvetenheten om diskrimineringsfrågor. 
Diskrimineringslagstiftningen omfattar sedan år 2003 ett flertal samhällsområden, bland annat socialtjänsten. Diskrimineringskommittén har i uppdrag att föreslå hur diskrimineringslagstiftningen ytterligare kan förstärkas. 

Anf. 91 YVONNE RUWAIDA (mp):

Herr talman! Tack för svaret, justitieministern! 
Jag har i den här interpellationen ställt frågor som utgår från ett enskilt fall. Det är ändå verkligheten som beskriver vilka brister som kan finnas både i vår lagstiftning och i tillämpningen av vår lagstiftning. Det jag vill ha svar på är inte det enskilda fallet, utan de principiella frågeställningarna. Jag tycker inte att jag har fått tillräckligt tydliga svar i alla delar och kommer därför att ställa en del följdfrågor. 
Justitieministern säger att rätten att föra talan om vårdnaden om ett barn ska vara densamma för en svensk och för en utländsk förälder. Det förutsätter att en utländsk förälder får rätten, åtminstone ett visum, att delta vid en domstolsförhandling. 
Jag vill då fråga justitieministern hur han avser att i framtiden tillförsäkra en utländsk förälder rätten att närvara i en domstolsförhandling som rör vårdnaden om det egna barnet, när man alltså inte har uppehållstillstånd i Sverige. 
Justitieministern säger att när det gäller frågan om skadestånd och skadereglering finns det ingen skillnad mellan svenska och utländska medborgare. Jag anser att det svaret i sig kan utgöra diskriminering. 
Det är ibland skillnad på en svensk medborgare och en utländsk medborgare, speciellt om den utländske medborgaren för tillfället inte får behålla sitt uppehållstillstånd eller inte får visum på grund av en domstols felaktiga agerande. Om en domstol agerar fel och det får konsekvensen att man förlorar vårdnaden om ett barn, att man inte har det därför att domstolen har agerat fel, och det vore troligt att den personen skulle ha uppehållstillstånd i Sverige om domstolen hade agerat rätt, får det för den här utländske medborgaren konsekvenser som är annorlunda än de är för en svensk medborgare. Då kan man inte säga att det är lika. 
Jag tycker att agerandet från myndigheterna i det här fallet har visat på en diskriminering, att man inte har förstått skillnaden mellan en svensk och en utländsk medborgare som har förvägrats rätten till uppehållstillstånd i Sverige. 
Sedan gäller det frågan om umgänge. Rätten till umgänge är barnens rätt. Det handlar enbart om barnens perspektiv. Det handlar inte om föräldrarnas perspektiv. Man ska ha rätt till umgänge även om man inte har gemensam vårdnad. 
Hur ska man tillförsäkra sig att en utländsk medborgare som inte har uppehållstillstånd i Sverige kan se till att barnet får rätt till umgänge med den föräldern? Jag tycker inte heller att justitieministern har svarat på den frågan. 
Jag börjar med de frågorna. 

Anf. 92 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Det är ett pågående ärende på många sätt, och man ska vara väldigt försiktig med att diskutera de sakerna i riksdagen. Det kan mycket väl vara så att det är ett framtida skadeståndsärende – det vet vi inte. Det kan mycket väl vara så, och därför måste man vara försiktig. 
Det innebär inte att jag, och många andra, inte kan ha väldigt starka känslor. Vi kan till och med ha synpunkter på hur det här har bedrivits. Men vi får respektera den konstitutionella situation som innebär att vi ska vara väldigt försiktiga med att uttala oss om hur detta och andra fall har bedömts. Det är inte så enkelt att man i en sådan debatt, där alla vet att det handlar om ett enskilt ärende, plötsligt kan generalisera de frågor som har direkt bäring på det enskilda fallet. 
Jag kan, som sagt, ha mycket starka åsikter, och jag tror att alla som har läst det har starka åsikter. Men man måste respektera den ordning som vi har. Annars får vi ändra ordningen, och då kan man inte bara förvänta sig svar utan också ställa krav på det. 
Jag ska i alla fall svara på den fråga som ställdes om visering. Den frågan har ställts till Barbro Holmberg, och hon har svarat. Det finns en viss möjlighet i just de här situationerna. Generellt sett bifalles mellan 85 och 90 % av dessa. Men samtliga omständigheter ska vägas in. 
Det kan naturligtvis finnas skäl att ändå avslå, men det är väldigt starka omständigheter, om man har gemensam vårdnad eller om man på olika sätt ska processa till exempel om ett umgänge, för att få det tillfälliga uppehållstillstånd som krävs. 
Men det här är ett enskilt ärende. Låt oss gärna diskutera de här frågorna, men inte i direkt anslutning till ett enskilt fall, som det är frågan om. Låt oss i stället följa det ärendet och se om det därefter finns anledning att vidta några eventuella åtgärder. Det ska man aldrig ställa sig främmande inför, men man ska heller inte flagga för dem i förväg. 

Anf. 93 TALMANNEN:

Jag vill göra en kommentar innan jag ger ordet till Yvonne Ruwaida. 
Jag har inte funnit att Yvonne Ruwaida på något sätt har överträtt de bestämmelser som finns i regeringsformen när det gäller vad riksdagens konstitutionella begränsningar är i det här fallet. De frågor som interpellanten hade anser jag är av sådan generell karaktär att de låter sig debatteras i kammaren. 
 
(Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s): Jag har inga synpunkter på att frågan har ställts, men jag vill inte ge mig in i en debatt.) 
 
Jag vill bara säga det, så att Yvonne Ruwaida vet det inför den fortsatta debatten. 

Anf. 94 YVONNE RUWAIDA (mp):

Herr talman! Det kanske är så när man försöker beskriva ett fall. Det är ändå utifrån det fallet som man har upptäckt både en del brister i vår tillämpning och även otydligheter i lagstiftningen. Jag har då ställt en del frågor som jag tycker är av principiell karaktär. 
Jag har ställt flera interpellationer i den här frågan, och jag upplever samma sak från justitieministern som från andra. 
Det finns en sorts luddighet när det gäller utländska medborgares rättigheter som föräldrar. Den generella principen är sådan att man som förälder till ett barn som är underårigt i de allra flesta fall har rätt till uppehållstillstånd. Det är normalprincipen, och sedan finns det undantag från detta. Men i och med att man inte är garanterad uppehållstillstånd i Sverige om ens barn har uppehållstillstånd i Sverige, upplever jag att de svar man får blir väldigt luddiga 
Det som jag då har upplevt i ett antal fall – det finns andra fall också – är att det finns vissa enskilda ärenden där man har hamnat väldigt snett och där man fastnar i ett moment 22, att man inte har sina rättigheter garanterade därför att man som förälder är utländsk medborgare. Det här drabbar naturligtvis också barnet. Därför tycker jag att de svar som vi har fått på de olika interpellationerna inte har varit tillfredsställande.  
Jag hade en konkret fråga som jag tycker är väldigt viktig. Om en fråga om vårdnad ska behandlas i svensk domstol och en av föräldrarna – och det kan vara båda föräldrarna, sådana fall kan ju också finnas – inte har uppehållstillstånd i Sverige, hur ska man då kunna garantera rätten att föra talan om vårdanden om ett barn, som faktiskt justitieministern pratar om här? Hur ska en eller två föräldrar ha den rätten? Det kan ju handla om två föräldrar som blivit fråntagna sitt barn och barnet befinner i Sverige och har uppehållstillstånd i Sverige. Den rätten kan man bara få om man får visum så att man kan närvara i domstolen. Annars kan man inte ha den rätten. Då gäller den rätten inte alla.  
Justitieministern sade att det i det här avseendet inte finns någon skillnad mellan svenska och utländska medborgare, nämligen när det gäller skadeståndsprövning. Då tycker jag att man måste se till att man inte kan behandla alla lika, för det får olika konsekvenser. Om en domstol gör fel och det får konsekvensen att en människa inte har rätten att befinna sig i Sverige, inte har rätten att över huvud taget umgås med sitt barn för att man inte man får befinna sig i Sverige, och inte har rätten att arbeta i Sverige, får det mycket större konsekvenser än vad ett sådant domstolsbeslut skulle få om man befann sig i Sverige och hade uppehållstillstånd. Det tycker jag är något som man principiellt måste ta ställning till, hur man ska förhålla sig i de frågorna. Jag tycker inte att jag har fått något svar, utan det här är luddiga formuleringar som inte säger särskilt mycket. 

Anf. 95 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ska först svara på det som talmannen tog upp, och jag vill också säga det till Yvonne Ruwaida. Det är ingen kritik alls. Det som gör just det här så särskilt känsligt för mig är att det mycket väl kan hamna på regeringens bord. Det vill jag säga. Det är nämligen så att det kan riktas skadestånd. Det kan till och med vara så att det har riktats skadestånd i form av ex gratia. Det är därför som jag är så ytterst försiktig i just det här fallet. Jag är alltid försiktig i principiella fall, men i just det här fallet kan det alltså vara så. Det är ju fastslaget att det har begärts ersättning av justitiekanslern. Justitiekanslern har konstaterat att det har begåtts felaktigheter, men det har inte kunnat påvisas någon skada.  
Det finns alltså ett utrymme här för att kunna begära skadestånd av regeringen ex gratia. Det är därför jag är så ytterst försiktig. Men jag vill understryka att det inte är någon kritik. Jag tycker inte heller på något sätt att det har ställts den typen av frågor. Men det försvårar för min sak utöver övriga enskilda fall där jag inte på något sätt, till exempel i en enskild domstol, behöver vara rädd för att jag ska behöva vara med och ta ställning och kanske till och med vara föredragande i ett sådant ärende.  
Det jag ändå kan svara på är den principiella frågan om det inte är diskriminerande att man inte har en hundraprocentig rätt att direkt, med automatik, få en ansökan om visering bifallen om man till exempel ska närvara vid en process i svensk domstol. Detta är som sagt Barbro Holmbergs bord, men jag kan väl säga att det är klart att vi också får en del överklaganden om uppehållstillstånd. Det är klart att det i vissa fall finns en typ av ansökningar som faktiskt är ett missbruk av det här, där det är påstådda ärenden som ska initieras och kanske anhängiggöras. Det kanske finns sådana situationer. Det kan också finnas andra situationer där det av andra skäl väger tyngre att man inte vill att en person ska finnas i Sverige. På så sätt kan man säga att det i alla fall alltid finns olikheter eftersom en svensk aldrig någonsin behöver söka ett uppehållstillstånd för att vara i Sverige. Det kan vi vara helt överens om.  
Men att införa en automatik tror jag inte att man är beredd att föreslå på Utrikesdepartementet. Däremot har jag också uppfattat att man följer de här frågorna. Det är klart att ingen önskar att en person inte ska få visering om man på ett seriöst sätt ska närvara vid en process i svensk domstol. Skulle så inte vara fallet är jag den förste att säga, av principiella skäl, att detta naturligtvis skulle vara diskriminerande. 

Anf. 96 YVONNE RUWAIDA (mp):

Herr talman! Jag kan också tillägga att det i det här fallet var så att domstolsprocessen tog väldigt lång tid när man väl äntligen fick visum för att närvara i domstolen. 

Anf. 97 TALMANNEN:

Nej, Yvonne Ruwaida, gå inte in i det enskilda fallet nu. Förklara i generella termer. 

Anf. 98 YVONNE RUWAIDA (mp):

Herr talman! Det jag vill fråga är ganska harmlöst. När man har en lång domstolsprocess och har visering tycker jag att det vore lämpligt om vi hade regler där man skulle kunna jobba under tiden. En process som drar ut på tiden ett till tre år, det handlar alltså om en vårdnadsfråga, och man blir bunden till att bara sitta här och vänta in, tycker jag är ett olämpligt förfarande. Eller också ska man ha ett förfarande där den här typen av ärenden måste gå mycket snabbare. Man kan inte låta dem dra ut så här mycket på tiden. Jag tycker att antingen–eller är en viktig strategi för framtiden. Detta får svåra konsekvenser för den enskilde personen. 
Jag kan säga när det gäller frågan om visering att vi, som det har visat sig, har väldigt olika standard för vilka som har rätt till visering. Jag är säker på att det inte är något problem om man kommer från USA eller Kanada. Däremot är det problem om man kommer Afrika eller Mellanöstern. Då finns det en annan syn på visering i den här typen av ärenden. Det här är en fråga som jag hoppas att justitieministern kan ta tillbaka till sig och ta en diskussion om med Barbro Holmberg. Det hänger faktiskt ihop mellan de två olika departementen. Man borde titta på om vi kan göra något i den här typen av fall för framtiden. 

Anf. 99 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Ja, jag diskuterar gärna de här sakerna med Barbro Holmberg, dels för att jag har arbetat med de här frågorna tidigare, dels för att det är så, som Yvonne Ruwaida säger, att frågorna hör ihop. Inom EU är det till exempel många gånger så att det migrations-, justitie- och inrikesministrarna som är på samma möten. Så visst hänger frågorna ihop. Nu är det Barbro Holmberg som ytterst svarar på de här frågorna, men jag ska naturligtvis framföra det vid tillfälle. Jag följer som sagt alltid det här målet och andra mål noga men vill av olika skäl inte ge mig in närmare i diskussionen. 
Jag kan bara allmänt upplysa om att vårdnadsmål tar tid, även om de ska handläggas skyndsamt, eftersom det många gånger behövs en vårdnadsutredning. Det är väldigt viktigt att komma ihåg. Det är ett omfattande arbete som inte på något sätt ska läggas domstolarna till last. Då vilandeförklaras ju målet. Det är sociala myndigheter, och alla delar av ett barns sociala situation ska analyseras. Det är ett utomordentligt viktigt arbete som på många sätt kan avgöra barnets framtid. Det tar alltså en viss tid. Men låt mig också bara allmänt upplysa om att om ett mål tar alltför lång tid i vilket land det än må vara som har anslutit sig till Europakonventionen, däribland Sverige, kan man naturligtvis få rätt till skadestånd om det tar alltför lång tid och det åligger domstolen. 
 
Överläggningen var härmed avslutad. 

14 § Svar på interpellation 2004/05:681 om männen och kvinnomisshandeln

Anf. 100 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Hillevi Engström har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att se till att våldet mot kvinnor ses som en justitiefråga och att de män som misshandlar ska få hjälp i tid – innanför eller utanför murarna. 
Jag vill börja med att klargöra att mäns våld mot kvinnor självfallet är en fråga för Justitiedepartementet såväl som för regeringen och hela samhället. All misshandel – oavsett mot vem den riktas – ska beivras. När det gäller mäns våld mot kvinnor är det ett samhällsproblem som uppmärksammats alltmer och som även väcker ett stort engagemang, vilket är bra.  
Regeringen bedriver ett kontinuerligt arbete med att uppmärksamma och stävja mäns våld mot kvinnor dels genom lagstiftning i form av till exempel kvinnofridsbrotten och besöksförbud, dels genom uppdrag till rättsväsendets myndigheter. Myndigheterna har utarbetat handlingsplaner för sitt brottsofferarbete och genomfört utbildning i informations- och bemötande frågor för den personal som möter de utsatta kvinnorna, till exempel polis, åklagare och socialtjänst.  
I arbetet med mäns våld mot kvinnor är de förebyggande insatserna viktiga. Det är viktigt att män som misshandlar kvinnor kan få möjlighet till behandling och annan form av stöd av socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Det finns verksamheter i Sverige, ofta i socialtjänsten regi, som har till syfte att hjälpa män att komma till rätta med sin våldsproblematik. I dag ges kriscentrum för män och andra ideella organisationer statligt stöd av Socialstyrelsen. Det är en fråga som jag anser är viktig, och jag är öppen för att regeringen tittar närmare på den. 
För de män som döms för våld i nära relationer och fått någon form av kriminalvårdspåföljd finns ett nationellt behandlingsprogram. Det är VIN, Våld i nära relation, framtaget av kriminalvården i samarbete med engelska Home Office. Sedan finns ROS, Relation och samlevnad, som är speciellt för sexualbrottslingar och ART som är gjort för unga med aggressionsproblem. Alla dessa är forskningsbaserade och utvärderingsbara. Behandlingen fokuserar på männen och syftar till att motverka att de återfaller i ett våldsamt beteende. Partnerkontaktarbete i samarbete med socialtjänsten löper jämsides med arbetet i mansgruppen. 
Även i kriminalvårdens personalutbildning ingår våld i nära relationer och kvinnofrid som en viktig och återkommande del.  
Förutom kriminalvårdens nationella program har ett stort antal kriminalvårdsmyndigheter i samarbete med bland andra socialtjänst, polis, åklagare, hälso- och sjukvård och olika frivilligorganisationer flera behandlingsprogram som tagits fram lokalt. Dessa program är väl etablerade och har på de flesta platser pågått i flera år.  

Anf. 101 HILLEVI ENGSTRÖM (m):

Herr talman! År 2004 anmäldes drygt 1 250 000 brott. För vart och ett av dem finns det någon person som har lidit skada på ett eller annat sätt. Det handlar således om mer än en miljon brottsoffer i vårt land, och antalet ökar. Men flertalet av dessa personer utsätts tack och lov inte för våldsbrott, men förfärande många. När jag säger att antalet våldsbrott ökar, menar jag förstås antalet brottsoffer som är utsatta för våld.  
Enligt Brå har antalet misshandelsbrott ökat med drygt 20 % under de senaste tio åren. Under samma period som vi har haft den socialdemokratiska regeringen har våldsbrotten alltså eskalerat med 20 % enligt regeringens egen statistikmyndighet.  
Enligt offerundersökningar är den faktiska våldsbrottsligheten ännu större. Inkluderar man även hot är det troligtvis ett mörkertal på tio gånger den anmälda brottsligheten. Det är också uppgifter enligt Brå. 
Under första kvartalet 2005 anmälde 3 411 kvinnor i Sverige att de hade blivit utsatta för misshandel eller grov misshandel inomhus av en bekant person. När man säger en bekant person inomhus talar vi om mäns våld mot kvinnor, alltså en före detta sambo, en sambo, en make eller en pojkvän. Det är oacceptabelt. Och där vet jag att justitieministern har samma uppfattning.  
Under samma period anmälde 468 kvinnor grov kvinnofridskränkning i Sverige. Här i Stockholms län, i min valkrets, var det drygt 800 kvinnor som gjorde anmälningar om mäns våld mot kvinnor, alltså misshandel eller grov misshandel. Dessa siffror är förfärliga. Bakom varje siffra finns det ett människoöde och en person som har fått sin frihet och sina möjligheter i livet inskränkta. Och visst kan man läka sår, och visst kan man bli frisk. Men någonstans finns skadorna kvar, ofta hela livet, men kanske inte alltid.  
I slutet av november hade vi en debatt här i kammaren som Peter Eriksson i Miljöpartiet hade initierat. Den handlade just om mäns våld mot kvinnor, och man berörde ett mord i Piteå som vi alla var väldigt upprörda över.  
Jag läste igenom vad vi sade då i november 2004. Det som är intressant är att det över huvud taget inte nämndes någonting om att förebygga brott, att förebygga vissa mäns våld mot kvinnor. Det nämndes inte i debatten. Vi talade om lagar, straff, Rikskvinnocentrum och kvinnojourer. Men det allra viktigaste berördes inte. Och jag tog inte heller upp det. Det nämndes inte hur vi på ett effektivt sätt ska se till att minska antalet kvinnor som blir brottsoffer, hur vi ska minska antalet brott. Och det är allvarligt. Det finns nämligen förebyggande åtgärder och preventiva modeller som är effektiva men som vi inte använder i särskilt stor utsträckning eller inte alls. I stället gör man som man gjorde inom polisen tidigare. Man ger pengar till kvinnojourer. Och det är bra. Jag är själv ordförande i en kvinnojour. Men kvinnojourer löser inga problem. Det är som att lappa, laga och sy ihop. Det minskar inte mäns våld mot kvinnor, tvärtom. Det är ingen bra åtgärd att uteslutande ge pengar till kvinnojourer. Det behövs någonting mer. Då finns det väldigt många modeller, som jag kommer in på i mitt nästa anförande. Så jag vill ändå veta vad vi kan göra förebyggande och vad regeringen avser att göra för att minska mäns våld mot kvinnor. Det tycker jag inte att jag har fått svar på i ministerns svar.  

Anf. 102 BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Justitieministern säger i sitt svar att myndigheterna har genomfört utbildning i informations- och bemötandefrågor för personal som möter dessa utsatta kvinnor. Det är helt korrekt, och det är väldigt bra att man har gjort det, dels därför att det blir en bättre hantering av de enskilda ärendena, dels därför att den här personalen är förebild i en vidare krets och på det sätt har betydelse för en långsiktigt vettig utveckling. Men detta är dessvärre långt ifrån någon stor verksamhet. Riksåklagaren kan dessutom på grund av att regeringen drog in pengar i december tvingas att avstå från att ge 35 åklagare specialutbildning i just den här typen av frågor, vilket man hade på sitt program. Detta är någonting som vi har beklagat, och jag hoppas att man på något sätt lyckas rädda det eftersom det är oerhört centralt att åklagarna har kompetens i dessa frågor.  
Jag tycker att det är alldeles uppenbart att denna typ av utbildning i informations- och bemötandefrågor som ministern tar upp behövs i stor utsträckning. Högsta domstolen har nyligen varit i blåsväder riktigt ordentligt. Och mot den bakgrunden skulle jag vilja fråga om justitieministern inte tycker att det finns ett behov av mer utbildning i informations- och bemötandefrågor, inte bara för socialtjänst, polis och så vidare utan också för personal inom domstolarna, därför att om det är några som skickar signaler till medarbetare i mer operativ verksamhet inom polisen och andra och till allmänheten så är det personal inom domstolarna och inte minst våra domare. Om de gör fel eller har fel attityd eller inte klarar av att möta medierna i den diskussion som följer, då faller ju alla goda ambitioner även från regeringen som ett korthus. Och det tycker jag är väldigt sorgligt därför att detta handlar både om att arbeta konkret med enskilda fall och om att arbeta med attityder och värderingar.  
Kortfattat: Anser ministern att vi behöver göra någonting för att öka utbildningen när det gäller bemötande och information om de värderingar och de frågor som dessa brott handlar om? 

Anf. 103 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill ändå vara lite försiktig med de siffror som Hillevi Engström nämner. Det finns kanske en och annan anmälan som faktiskt inte grundar sig på brott. Det ska vi komma ihåg om bara talar allmänt om 1, 2 miljoner. Vi ska också ha klart för oss att vissa brott som begås kanske handlar om väldigt många snatterier mot en och samma butik. Det innebär inte att det finns en miljon brottsoffer.  
Låt mig också säga att det mycket väl kan vara så att det är en faktisk ökning av till exempel våldsbrottsligheten. Jag tror till och med att det är troligt. Men det har framför allt också konstaterats att anmälningsbenägenheten har ökat, och det är väldigt positivt. Men det kommer olika uppgifter. Bland har Brå kommit med uppgiften att brottsligheten har ökat. Det har kommit andra brottsofferundersökningar om att brottsligheten inte har ökat. Det är därför lite svårt att avgöra den saken med tanke på att det ändå finns ett stort mörkertal. Och om det är någonting som man inte ska ägna sig åt så är det att försöka precisera mörkertal som en del människor gör, inte Hillevi Engström. Men det mest fascinerande jag vet är när människor talar om exakta mörkertal. Det strider mot hela logiken.  
Men det som jag vill komma till är att den som drabbas av ett brott inte bryr sig särskilt mycket om statistiken. Det är det sista som man ska nämna för den person som har drabbats. Varje brott är ett för mycket. 
Hillevi Engström frågar om förebyggande arbete. Det är naturligtvis väldigt viktigt. Jag kan i alla fall säga tre saker som jag tycker är väldigt viktiga. Förebyggande arbete innebär bland annat att vi måste se till så att kvinnor som råkar ut för brott inte ska råka ut för det igen. Det är därför som det är viktigt att man inom kriminalvården nu bedriver ett arbete med att i förebyggande syfte försöka få de män som har dömts för sådana brott att inte begå brott igen. Detta är något som man nu arbetar med inom kriminalvården och har utvecklat och kommer att utveckla ytterligare.  
Detta innebär också att de som arbetar med män som mycket väl kan bli presumtiva våldsmän måste få den hjälp och det stöd som behövs. Det gäller att också satsa på mansjourer.  
Jag hoppas att man också ser till att de satsningar som nu kommer också kommer till andra delar av de organisationer som man har talat om. Men det vågar jag inte svara på säkert. Men det är min personliga uppfattning att det ska gå till andra organisationer också därför att de gör ett väldigt bra arbete. Men inte desto mindre har vi ändå avsatt 135 miljoner, och de kommer också att kunna användas i brottsförebyggande syfte. 
Låt mig också som ytterligare en omständighet säga hur viktigt det är att bekämpa alkoholkonsumtionen, där jag inte på något sätt kan vara nöjd över den utveckling som vi har. Men jag är ännu mer oroad över den mer liberala inställning som Moderaterna har jämfört med oss. Men, som sagt, vi har inte något bra resultat de senaste åren. Men jag tycker att ambitionerna ser väldigt olika ut. Det är också något som är väldigt viktigt i förebyggande syfte eftersom vi vet att alkohol finns med i bilden i många fall, även om det finns många fall där det inte är så.  
Utbildning för domare tycker jag självklart är en bra sak, och det görs också. Bland annat här i Stockholmsområdet finns det utbildning för domare inom sju tingsrätter i bemötandefrågor när det gäller våld mot i synnerhet barn. Det där tycker jag är väldigt positivt. 
Det är alltid svårt att besluta om en utbildning om intresset inte finns. Men ju fler domare som är intresserade av utbildning, desto nöjdare är i alla fall jag. 
Jag kan bara hålla med – där är vi alla överens – om att mycket har gjorts. Vi har lagt fram förslag, och riksdagen har beslutat om flera olika saker. Men vi kan också konstatera att mycket återstår att göra. För den som i dag drabbas till exempel av den här typen av brott är det dock en väldigt liten tröst att vi ändå har gjort en hel del arbete tidigare. 

Anf. 104 HILLEVI ENGSTRÖM (m):

Herr talman! Också jag är bekymrad över regeringens alkoholpolitik. Alkoholen fullkomligt strömmar över gränserna. Detta kommer alltid igen i debatten. Men vem är ansvarig för den politik som förs, och vem har varit det under de senaste tio åren? Det är en otrolig alkoholkonsumtion. Folk kör in lastbilslaster utan att polis och tull har resurser att göra något åt. Det är inte mitt ansvar, vill jag påpeka. 
När det gäller mörkertalet och våldsbrottsligheten säger regeringens egen statistikmyndighet, Brottsförebyggande rådet, att mörkertalet är uppskattningsvis 10 %. Det framgår om man går in på deras hemsida. Justitieministern får väl ta dem i örat om det inte stämmer. Jag litar på att de har någorlunda hum om saken. 
Jag har ett konkret förslag om vad man kan göra för att aktivt minska mäns våld mot kvinnor. När kvinnan ringer polisen har det gått väldigt långt. Då vill man bryta ett våldsbeteende. Man vill ha hjälp. Ytterst vill kvinnan ofta inte att det blir en rättsprocess. Därför är det viktigt att det är ett allmänt åtalsbrott. Det är definitivt otroligt viktigt att de här männen lagförs. Men det ligger oftast inte i kvinnans intresse. 
När polisen däremot griper gärningsmannen, förhör hålls och brottsplatsundersökning och allt sådant görs tror jag att mannen är som mest motiverad för behandling. Man kan jämföra med den rattfyllerist som blir tagen. Den personen är väldigt motiverad att genomgå behandling direkt i anslutning till brottet. Men nu är det så att gärningsmannen först blir gripen. Sedan går det en ganska lång tid innan det blir huvudförhandling. Under flera polisförhör vid huvudförhandlingen nekar kanske mannen – det har aldrig hänt att han har slagit kvinnan. Att då, efter att kanske ha nekat i ett halvår eller år, bli motiverad att genomgå behandling tror jag blir svårt. 
Jag skulle vilja se en modell på frivillighetens väg. En person som blir gripen för brott ska direkt bli erbjuden behandling. Då finns det en möjlighet att minska återfall i brott. Med en sådan ordning skulle man kunna få en vinna–vinna-situation. Den kunde leda till att mannen får hjälp med att få bukt med sitt aggressiva beteende, oavsett vad orsaken är. Kvinnan kan slippa bli utsatt för mera brott. Samhället kan minska sina kostnader. Det skulle också kunna leda till att den man som tar situationen på allvar har glädje av det när man ska titta på påföljder och vid åtalet – ungefär som görs i dag med en rattfyllerist som genomgått en lyckad behandling. Det måste ju finnas en väg vidare.  
Vi måste våga tro på att människor kan tillfriskna, komma på bättre tankar eller så och få bukt med sina bekymmer. Eller är det så att justitieministern lyssnar på Roks företrädare som menar att det inte går att behandla när det gäller mäns våld mot kvinnor? Det är viktigt att få reda på vilken syn som finns i den frågan.  
Jag vill också gärna veta vad ministern säger om det konkreta förslaget att på frivillighetens väg direkt efter det att brott har skett erbjuda den man som är gripen för ett våldsbrott vård och behandling. Jag tror att det finns stora vinster att hämta där. Man har också försökt med den modellen och även genomfört den till vissa delar i andra länder. Det här undrar jag alltså över.  
Det duger inte att bara skicka ut miljontals kronor när brott redan har skett, utan det måste gå att förebygga sådant här. Det är också viktigt att de män som vill söka hjälp innan polisen är inblandad också har en möjlighet att komma till rätta med sina bekymmer. 

Anf. 105 BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Justitieministern och jag är överens om att det är bra att en del utbildning görs för domare. Det behövs mer sådant, också inom andra delar av rättsväsendet. Jag kan säga att det är bra att man i Rikspolisstyrelsens chefsutbildning nu lägger stor vikt vid sina planer, i varje fall vid värderingar och attityder. Men det är, som ministern säger, väldigt svårt om inte intresset finns hos domare att gå de utbildningar som erbjuds. Så är det naturligtvis. 
När man ser att det inte alltid är så intressant eller någonting som prioriteras och när man följer det arbete som sker inom polisens ansvarsnämnd – jag sitter med i Statens ansvarsnämnd – är det, tycker jag, uppenbart att det är nödvändigt att också vrida på en annan kran och se till att kvinnomisshandel eller misshandel i hemmet vid sidan av de bedömningar som görs av om vederbörande är lämplig för sitt arbete eller inte. Det är ingen privatsak om man dänger sin kvinna eller sina barn, utan det är en del av den bedömning som måste göras. Här finns det faktiskt en del svåra frågor att hantera. Jag menar att det är alldeles nödvändigt för att signalen ska bli den rätta. 
I nästa led är det kanske så att staten som ett föredöme skulle erbjuda män med den här typen av problem hjälp, precis som vi gör när någon super på jobbet. Om man har uppenbara svårigheter att hantera sitt liv därför att man inte kan avhålla sig från alkohol erbjuds man – det är det en skyldighet att ge – vård och behandling. Kanske är det så att vi på vissa håll ska pröva att erbjuda adekvat hjälp och stöd också till män som har svårt att hantera sina privata relationer. Jag tror nämligen att det skvätter över på deras handläggning av ärenden och på deras förmåga att arbeta väl inom rättsväsendet, så här finns det en hel del frågor som vi måste jobba vidare med för att nå resultat. 
Det är bekymmersamt att rättsväsendet för tillfället har ett skamfilat rykte hos allmänheten. 

Anf. 106 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ska inte förlänga alkoholdebatten och diskussionen om Moderaternas tidigare förslag. Vi ska inte fördjupa oss i det nu. Men är det någonting som Brå understryker så är det den ökade anmälningsbenägenheten och också att det kan vara en faktisk ökning. Sedan är det en annan sak om det är en stor sådan eller inte. 
Att anmälningarna ökar är positivt. Att det kan vara en faktisk ökning är naturligtvis negativt. Detta är någonting som Brå gång på gång nämner när de presenterar sina rapporter. Det här har varit ett av få områden där man verkligen har kunnat se en röd tråd. 
De projekt som Hillevi Engström nämner finns. Till exempel finns det ett projekt som kallas för Fredman där man samarbetar med polis och socialtjänst. Men låt oss tillsammans säga att vi politiskt och kanske också i andra sammanhang kan konstatera att frågan måhända borde ha lyfts fram tidigare och på ett ännu bättre och effektivare sätt. Låt oss också säga att mycket återstår att önska på det här området. Men vi ska också blicka framåt och se till att mer kan göras. 
Vi är helt överens om detta med brottsförebyggande syfte är viktigt. Jag ska inte säga att det är första gången jag nämner det här, utan det har nämnts många gånger. Bland annat finns det, som sagt, ett projekt i Linköping där man just ser på de olika delarna i den här problematiken: kvinnan, mannen och barnet alternativt barnen. Detta tycker jag är väldigt viktigt. 
Som sagt: Det pågår projekt. Om vi på olika sätt kan driva fram ytterligare projekt är det, tycker jag, väldigt positivt. Jag gör gärna det och tar gärna ett större ansvar för det. 
Jag vet inte om jag uppfattade Beatrice Ask rätt när det gäller anmälningsskyldighet vid misstanke om att det gäller personer inom rättsväsendet – eller andra. Är det inom rättsväsendet är det, tycker jag, en självklarhet att det är ett arbetsgivaransvar. Det vore intressant om Beatrice Ask utvecklade detta ytterligare. Jag vill inte avfärda det ens om det gäller andra delar. Visst vore det en integritetskränkning med en sådan här anmälningsskyldighet eller initiativskyldighet, men det får i så fall vägas i en annan vågskål än den för den integritetskränkning som det innebär för dem som drabbas om man inte griper in i tid. 
Låt oss också säga att det finns ett ansvar som är gemensamt för oss alla när det gäller den utomordentligt svåra frågan om att våga gå in när det väl behövs, när det finns misstankar runtom i vår omgivning. I den situationen önskar man verkligen att det verkligen finns kurage, mod, att vidta de åtgärder och ställa de frågor som verkligen behövs. Jag hoppas och tror att jag kan göra det, men man ska vara medveten om att detta är en svår fråga. 

Anf. 107 HILLEVI ENGSTRÖM (m):

Herr talman! Det finns hjälp att få, och det finns personer som är utbildade för att förebygga och ge hjälp till män som har problem med sina relationer. 
Jag har besökt en sådan byrå, kan man säga, här i Stockholm och pratade där med en terapeut som har ett program. Men han får inga klienter. Det finns inget önskemål från socialtjänst eller frivård att skicka personer dit. Jag vet inte om det beror på ekonomin eller på att man inte tycker att det är någon idé att behandla män. Men det finns programverksamhet där det finns tomma platser. Samtidigt finns det drygt 800 kvinnor i Stockholms län som anmält misshandel eller grov misshandel under första kvartalet. Sannolikt finns det då 850 män som skulle kunna fylla upp de här utbildningarna och kanske bryta ett destruktivt beteende. 
Den här verksamheten drivs i samarbete med Länkarna i Johanneshov och heter Säkerhetsprogram för våldsutsatta kvinnor. Det är alltså en serie både för kvinnor och för män som jag tycker verkar väldigt seriös. Det är förfärligt, tycker jag, när man inte utnyttjar de möjligheter som finns. Där har justitieministern en viktig roll att fylla – att förtydliga och kanske ge signaler om att man måste bryta brottskurvan och satsa på en proaktiv verksamhet. Med tanke på de tv-program som har visats och där det har framkommit synpunkter på att män inte går att behandla är det viktigt vilken syn justitieministern förmedlar och vilka signaler han skickar.  
Sedan har jag ytterligare en fråga som jag gärna vill ha svar på. Vad menar man i det här avseendet med att könsmaktsperspektivet ska genomlysa alla politikområden? Könsmaktsordningen återkommer väldigt ofta som en orsak till mäns våld mot kvinnor. Jag är väldigt intresserad att höra justitieministern utveckla det lite. 

Anf. 108 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Låt mig först säga att jag är väldigt intresserad av att ta del av saker som Hillevi Engström talar om. Om jag på något sätt kan bidra genom att sända signaler gör jag gärna det. Här är vi helt överens. 
Låt oss ändå få en viss balans på den debatt som har varit. Jag tror att vi alla tar avstånd från många av de saker som har sagts. Det är inte så att man som man gärna vill identifiera sig som ett djur. Det tror jag att alla är överens om vad gäller de påståenden som har framkommit. 
Det är väldigt viktigt att detta inte går ut över alla de fantastiska kvinnor och män som gör ett fantastiskt arbete runtom i vårt land, inte minst de kvinnor som är engagerade i kvinnojourer. Låt det inte gå ut över dem att något förfluget ord har sagts. Ytterligare saker har kanske sagts som man vill ta avstånd ifrån. Jag har inte sett programmen själv, men jag har fått dem rapporterade till mig. Men det är som sagt väldigt viktigt att det nu inte slår över så att de som arbetar i kvinnoorganisationer inte ska få den uppskattning som de behöver. 
Låt mig säga att vi faktiskt från regeringen tillsammans med samarbetspartierna anslagit 135 miljoner som ska gå ut till kvinnoorganisationer. Men för min del får det gärna gå även till annan verksamhet inom detta område. 
Det är också viktigt att i sammanhanget komma ihåg att våld från män mot kvinnor många gånger ytterst är en maktfråga. Så är det faktiskt. På så sätt är det rätt perspektiv. Ytterst handlar det om en bristande jämställdhet mellan män och kvinnor. Det är därför som det är betydligt flera män som misshandlar kvinnor än tvärtom. Där tror jag att det är av betydelse att det finns en bristande jämställdhet mellan män och kvinnor. 
 
Överläggningen var härmed avslutad. 

15 § Svar på interpellation 2004/05:683 om kompetensen inom polisen

Anf. 109 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Hillevi Engström har frågat vad jag avser att göra för att polisens kompetens inte ska urholkas vid förtida pensionsavgångar. 
Som jag har sagt tidigare har regeringen satsat och satsar stora pengar på polisen. Under åren 2001 till 2005 har polisens anslag ökat med ca 2,3 miljarder kronor. I budgetpropositionen för 2005 har regeringen utöver de tidigare satsningarna aviserat en anslagshöjning med nästan 1,1 miljarder kronor för 2006 och 2007.  
Regeringen har genom de kraftiga resurstillskotten sett till att polisens förutsättningar att bedriva verksamheten är goda. Antalet poliser ökar för femte året i rad och är nu upp i drygt 17 300.  
Det är viktigt att arbetskraften i Sverige tas till vara, och detta gäller naturligtvis även inom polisen. Personalen ska vara sammansatt på ett sådant sätt att det främjar verksamheten. Då måste dock även åldersstrukturen beaktas.  
Polismyndigheterna har ett självständigt ansvar för hur de bedriver sin personalpolitik. Som jag har sagt tidigare har polisen för avsikt att endast erbjuda de anställda förtida pensionsavgångar då det främjar verksamheten. Det innebär att polisen även fortsättningsvis kommer att ha en hög kompetens. 

Anf. 110 HILLEVI ENGSTRÖM (m):

Herr talman! Det där mantrat borde justitieministern nästan kunna utantill. I stort sett varje debatt börjar med de här siffrorna. Jag hoppas att vi inte behöver gå in på den sifferexercisen mer. Jag kan det också nästan utantill. Den som inte har begripit det är det kanske inte så stor idé att upprepa det för. 
Det är utmärkt att det utbildas fler poliser. Vi moderater vill att det ska utbildas ännu fler. Det är egentligen inte det som debatten handlar om. 
Vi kan vara överens om att våldsbrottsligheten ökar och att brotten blir mer komplicerade och svåra att utreda. Vi kan också vara överens om att brottsligheten är mer internationell. Samtidigt är myndigheternas ekonomi ansträngd. För att ha råd att anställa de nyutbildade poliserna måste myndigheterna se över sina kostnader och göra nedskärningar. Den största kostnaden för polisen är och kommer att vara lönekostnaden. Ekvationen går inte ihop. Man har inte råd att behålla all personal man har och anställa nya poliser. 
Samtidigt finns det pengar avsatta i trygghetsavtalet. Det finns betydande resurser som kan användas för att utmönstra personal. Då ska man komma ihåg att det inte är pengar från skyn. Det är ju skattemedel som är avsatta i olika avtalsrörelser för att kunna användas vid arbetsbristsituationer, alltså om det inte finns pengar på myndigheten eller om det inte finns arbete på myndigheten att utföra. Att arbetsbristen har uppstått inom polismyndigheterna beror inte på att det finns för lite att göra. Det finns otroligt mycket att utreda och otroligt många brott att förebygga. Men pengarna räcker inte riktigt till. 
Det är ekonomiska brister som tvingar myndigheterna att göra pensionsneddragningar. Man måste avveckla personal. När det finns en möjlighet att göra det via trygghetsavtalen, som innebär att myndighetens budget inte blir berörd annat än positivt, kommer polisen självklart att göra detta. Regeringen har ju inte anslagit tillräckligt mycket pengar. Annars är man tvungen att använda LAS regler som gör att de senast anställda ska gå först, det vill säga att alla nya polisaspiranter som vi gärna vill ha får sluta direkt innan de ens har börjat. Det vill ingen. 
Justitieministern sade under frågestunden den 28 april: ”Och det kommer naturligtvis att behöva pensioneras av verksamhetsskäl även framöver. Det är klart att i vissa fall kanske en polis som är 62–63 år inte orkar springa runt på nätterna och därigenom inte bidrar.” 
Jag kan hålla med om att det inte är lämpligt. Men det som nu planeras och som genomförs inom polisen är att helt andra personer kommer att pensioneras. Det är inte några poliser som är ute och springer på nätterna. Det är specialister, samordnare, folk på Rikskrim. Det är folk som gör ett väldigt bra arbete. Där vill jag ha en förklaring till hur man med skattemedel kan pensionera människor som utför ett gott arbete och är fullt friska. Det tycker jag är märkligt. 

Anf. 111 BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Jag ska fylla på där Hillevi Engström slutade. Det är just tappet av specialister och specialkompetens som är det bekymmersamma. Rikspolisstyrelsen gjorde klart i sitt budgetunderlag för regeringen att man, för att klara budgeten med de ramar som fanns, kände sig tvingad att förtidspensionera 1 200 äldre poliser under fyra år. Några pengar för att ändra på det kom naturligtvis inte från regeringen. De är därför vi har den här debatten. 
Nu får man veta i svaret hur det ska gå till. Det är att man har för avsikt att erbjuda de anställda förtida pensionsavgångar endast då det ”främjar verksamheten”. 
Då är min första fundering: Är det justitieministerns och regeringens uppfattning att svensk polis har så där 1 200 poliser som inte duger till? Är det dessa som den här uppmaningen egentligen går till? I så fall är det en väldigt häpnadsväckande inställning. Nu förstår jag formuleringarna. 
Efter att i flera debatter ha fått höra att justitieministern har pratat öga mot öga med rikspolischefen tänkte jag att det var bäst att göra det själv också. Jag passade på i går i samband med Rikspolisstyrelsens styrelsemöte. Man försöker alltså rigga hela den här manövern inom de regler som gäller för Trygghetsstiftelsen, vilket olika statliga myndigheter generellt kan göra. 
Genom Trygghetsstiftelsen kan man erbjuda äldre medarbetare förtida pension förutsatt att det handlar om omorganisation, arbetsbrist och annat sådant. Försvaret kommer till exempel att förtidspensionera drygt 1 000 personer, vilket inte är så konstigt med tanke på att försvaret håller på med en stor omorganisation. Tullen ska göra sig av med 150 personer. Det är mycket märkligt eftersom det inte verkar vara fråga om någon stor omorganisation där – och definitivt ingen arbetsbrist. Post- och telestyrelsen, som borde ha många övertaliga med tanke på att Posten inte längre har så mycket jobb, ska bara göra sig av med tre personer. De har nog läst reglerna på ett lite annat sätt än vad Rikspolisstyrelsen uppenbarligen gör. 
Inom polisen pågår ingen radikal omorganisation eller förändring som motiverar förtida pensionsavgångar. De erbjudanden som går ut riktas inte heller till en speciell avdelning eller en speciell del av myndigheten, utan det är åldern som generellt är riktningen. Det finns definitivt ingen arbetsbrist. Tvärtom finns det hur mycket som helst att göra för polisen både dagtid, nattetid, kvällstid och morgontid, och därför borde det finnas utrymme för alla. Det handlar om – det är det vi försöker säga – ett mycket kortsiktigt och snävt budgettänkande där myndigheten gör sig av med en del kostnader genom att lägga dem någon annanstans i statens budget. Det är väl ändå tokigt. 
Det är också så, och där borde justitieministern fundera lite grann, att avsikten med Trygghetsstiftelsen, detta viktiga instrument, inte varit att den ska vara något slags budgetregulator för myndigheterna. Avsikten med den är att trygga vardagen för människor när det sker kraftiga förändringar, som just de inom försvaret. På det här sättet missbrukar staten ett viktigt verktyg, utan att tjäna några pengar. Samtidigt skickar man ut helt fel signaler i systemet och riskerar, precis som interpellanten påpekar, att tappa nyckelkompetens inom viktiga områden. 
När man pratar med myndigheterna och går igenom vilka personer detta kommer att drabba handlar det inte om överviktiga människor med hjärtsvikt utan om kompetenta utredare som kan göra skäl för lönen bra många år till eftersom de har just det specialkunnande som jag tror att vi behöver för att de som är ute och springer på nätterna ska kunna göra ett riktigt jobb. 

Anf. 112 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Jag håller med om allt det ni säger. Inte heller jag anser att en enda polis ska pensioneras av ekonomiska skäl, särskilt när det egentligen inte ger någon ekonomisk vinst. Det vore fullkomligt vansinnigt. 
Därför har jag också mycket noga förhört mig om hur det förhåller sig med den saken. Jag vet att det skrivits om detta så att det kan tolkas på olika sätt. Jag har förhört mig om just den saken. Jag har frågat rikspolischefen: Sker det av verksamhetsskäl eller av ekonomiska skäl? Om det sker av ekonomiska skäl kan vi nämligen återkomma till de diskussionerna. Då har jag fått svaret: Nej, det är av verksamhetsskäl man vill pensionera dessa poliser. 
Om rikspolischefen gör bedömningen att det är bäst för verksamheten att pensionera ett antal poliser, vilket jag har förstått också sker i andra länder, då ska inte jag överpröva det. Jag har inte på något sätt en önskan om vare sig det ena eller andra, utan jag anser att rikspolischefen och de som arbetar med honom naturligtvis är bäst lämpade att göra den bedömningen. Jag har alltså noga förhört mig om detta och fått svaret att det endast och uteslutande är av verksamhetsskäl. Detta har jag gjort av just de orsaker som ni nämner. Och jag om någon skulle väl vilja att man behöll kompetent personal som bidrar till verksamheten. 
Men om man nu ändå tycker att man inte fått ett tydligt svar på frågan anser jag att man bör skriva ett brev till rikspolischefen så att man får ett skriftligt svar på frågan om det sker av verksamhetsskäl eller av något annat skäl. 

Anf. 113 HILLEVI ENGSTRÖM (m):

Herr talman! Uppenbarligen finns det dimridåer kring den här frågan. Vi har försökt få fram handlingar, utskick och beslut. Det finns inget skriftligt material säger man, utan det har skett överläggningar. 
Man håller nu på att göra inventeringar vid 21 olika myndigheter för att se vilka som kan tänkas acceptera erbjudandet. I Stockholm handlar det om 84 poliser, varav vissa – dock inte alla – sitter på viktiga poster. 64 har preliminärt tackat ja och är alltså intresserade. Jag frågade en polismästare i ett polismästardistrikt: Om du hade pengar, skulle du då vilja behålla dem eller bli av med dem? Han svarade att det kanske var lika bra att några blev pensionerade men flera ville han gärna ha kvar. Han berättade också vilka de var och vad de gjorde. 
Denna ekvationen går alltså inte ihop. Det här är inget som vi hittar på för att det är roligt. Det är konstigt hur det kommit fram. Sedan är det en helt annan fråga beträffande polispensionen – om den ska gälla från 55 eller 60 år – men den ska vi inte diskutera nu. Den människosyn som det här ger uttryck för är bedrövlig. Fullt friska människor ska pensioneras vid 60 års ålder. De anses vara till hinder för verksamheten. De behövs inte längre. Det är märkligt att en så kallad arbetarregering ser på människor på det sättet. 
I min värld kan folk bidra, göra stor nytta, även om de är 70 eller 75 år. Jag menar inte att de ska arbeta så länge, men man måste utgå från individen och fråga: Nu när du fyller 60 år och har fem år kvar, hur ska vi på bästa sätt utnyttja din kompetens? Hur ska dina kunskaper kunna föras över till de nya studenterna? Vi måste fråga oss hur vi ska göra för att få ett vinna–vinna-förhållande mellan den anställde och arbetsgivaren. Det är inte fler förtidspensionärer vi behöver i Sverige. I dag har vi 1 ½ miljon människor som inte går till jobbet. Varför ska vi utöka den skaran med friska poliser när det finns arbete att utföra? 
Det är också viktigt att veta att de personer som nu får erbjudande om pension inte anses bidra till verksamheten. Även den människosynen är märklig. Det är inte acceptabelt att göra på det sättet. Det handlar om 64 färre poliser i Stockholms län, vilka sammantaget kanske har en tjänstgöringserfarenhet på 20, 30, 40 år. Tror inte justitieministern att det påverkar verksamheten? Kan det verkligen finnas 64 personer som mest är till besvär och nu ska avlönas från ett annat konto? Det är i varje fall inte alla polismästares uppfattning. Det skulle jag gärna vilja ha ett svar på. 
Det här är ytterligare ett flagrant exempel på dåligt ledarskap och på bristande förmåga att ta hand om medarbetare och utnyttja resurserna optimalt. Det är ett enormt skatteslöseri; pengarna kommer ju från våra gemensamma resurser. Jag skulle önska att justitieministern träffade några av dessa personer för att själv se om de är till mer besvär än nytta. Jag delar nämligen inte uppfattningen att de inte gör nytta och inte kan bidra. 

Anf. 114 BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Justitieministern försöker lägga ansvaret för detta på rikspolischefen. Myndigheterna är naturligtvis självständiga och har ett eget ansvar för verksamheten. Problemet är att i det här fallet har Rikspolisstyrelsens styrelse noga redovisat hur man ser på möjligheterna att klara av att anställa de nya poliser som regeringen krävt och då presenterat projektet med förtidspensioneringar. Regeringen har inte reagerat mot detta genom att säga att de inte får hålla på så, att det inte är meningen att Trygghetsstiftelsens resurser ska användas på det sättet. I stället har man hållit god min i elakt spel, och då har vi det resultat vi har. 
Nu säger justitieministern att inte en enda polis ska avskedas av ekonomiska skäl. Det är underbart om det är så. Problemet är bara att alla gömmer sig bakom paragrafer och regler som talar om arbetsbrist och omorganisationer. Det går ju och skriva precis vad som helst, men signalen till medarbetarna är: Om du är över 60 duger du inte längre för i så fall har vi inte råd att anställa några nya. Samtidigt vet alla poliser jag känner att vi behöver varenda kille och tjej. Man byter alltså ut erfarna personer med specialkompetens inom mordutredningar, i frågor som rör trafficking, alla möjliga svåra ärenden, mot någon som springer bra och ska börja lära sig att köra polisbil. Då blir det inte riktigt samma kvalitet på verksamheten. Vi behöver både–och. 
Dessutom har vi en situation i det här landet där vi förtidspensionerar 75 000 människor per år. Staten borde vara ett föredöme inom de verksamheter som hör till våra grunduppgifter och inte i onödan använda sig av verktyget att låta fullt friska och duktiga medarbetare lämna arbetet för att på så sätt reglera budgeten. I stället måste vi söka andra lösningar, vilket vi också försöker göra. 
Precis som Hillevi Engström säger är det nästan omöjligt att få fram underlag i de här frågorna. Det hela är oerhört känsligt, men alla som berörs är mycket öppenhjärtiga. Det är ett tråkigt lyssnande man får ägna sig åt, eftersom många mår dåligt i det tysta. 

Anf. 115 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Nackdelen om man har färdigskrivna anföranden, får färdigskrivna råd om vad man ska säga eller vill få de svar som man gärna önskar är att det blir lite problem när man ska lyssna på den som man debatterar med. Nu har jag sagt detta vid flera tillfällen här och i andra sammanhang. Jag vet inte hur tydligt jag ska säga det. Men jag får väl upprepa det igen. Det är inte av några ekonomiska skäl som detta görs. Det finns ingen sådan vilja från regeringen eller från min sida, verkligen inte. Det görs av verksamhetsskäl. 
Jag har hört Stefan Strömberg säga det vid flera tillfällen. Han har sagt det till mig. Jag måste ändå utgå från att han har rätt. Om det ändå finns något tvivel även efter den här debatten hos Hillevi Engström och Beatrice Ask vill jag ge er rådet: Skriv en enda rad till Stefan Strömberg så får ni svart på vitt i hans svar. 
Jag förstår att det har sagts saker i förtroende, och man behöver inte på något sätt säga vem det är. Men är det så att en polismästare har en så diametralt skild uppfattning från den rikspolischefen har bör även den polismästaren omedelbart kontakta Stefan Strömberg för att få klarhet i saken. Det är ytterst allvarligt om kommunikationen inte har fungerat. 
Jag har fått den här informationen direkt av Stefan Strömberg på en direkt och rak fråga. Jag kan inte få ett tydligare svar än så. Med det svaret är jag nöjd. Vi har haft flera debatter om det här, särskilt Beatrice Ask och jag. För att vi inte ska behöva bli anklagade för att tala med karbonpapper anser jag att det vore lämpligt att vi får ett klart och tydligt ställningstagande i form av till exempel att ni skriver ett brev. 
Jag behöver inte ha det tydligare. Jag kan inte få det tydligare. Men om det ändå finns något önskemål föreslår jag att ni gör det så att vi slipper att ha debatter i onödan. 

Anf. 116 HILLEVI ENGSTRÖM (m):

Herr talman! Det blir som en strid om påvens skägg. Det är inte meningen. 
Det finns en ganska rädd kultur inom polisen, vågar jag påstå. Det finns exempel på vad som kan hända med den länspolismästare som inte håller sin budget. Vi har Gunno Gunnmo som ett avskräckande exempel på vad som händer om man inte är lyhörd eller lydig. Det är ingen bra kultur. Det är inte högt i tak. 
Jag tycker ändå att det är viktigt vilken syn man har på människor. Efter en lång karriär och ett långt arbetsliv tror jag att det är väldigt bra att bli avtackad på ett bra sätt som en behövd och duktig medarbetare. Jag tror inte att det är bra för människor att sluta för att de inte är behövda, inte bidrar och är till hinder för verksamheten. Det är en helt felaktig ledarstil och en felaktig människosyn som jag inte kan ställa upp på. 
Det finns så många exempel på människor som har blivit förtidspensionerade långt tidigare speciellt inom polisen, och jag känner igen det ganska väl. De ångrar sig, och de kände sig tvingade. Man vill nog att jag slutar nu. Det är nog dags för mig att lämna över. Jag hänger inte med i till exempel den senaste tekniken. Men jag kan bidra med annat. 
Det finns många bittra människor för vilka livet nästan tar slut när jobbet slutar. Så är det inte för alla, men för en del. De känner att det är dags att lämna in. Det tycker jag är allvarligt. Det handlar om vilken syn regeringen har som arbetsgivare för många människor. 
Ska vi ha ännu fler förtidspensionärer? Eller är det troligt att människor kan bidra på något sätt även efter fyllda 60 år? Det tror nämligen jag. Jag tror inte att man behöver vara körd för att man är 60 år gammal som princip, tvärtom. I många andra länder är människor på sin topp när de blir lite äldre. 
Den människosynen finns inte inom verksamheten som justitieministern ansvarar för. Det är märkligt. 

Anf. 117 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Det känns i varje fall just nu inte som att man är på topp vid 43 år. Det kan jag säga. Men den här debatten känns ganska bra. 
Vi är överens. Det handlar om att vi ska tolka ett uttalande. Jag är den första att säga att de människorna ska i allra högsta grad bidra till verksamheten. Är det så att en polismästare sagt något i förtroende hjälper jag gärna till att framföra det. Hillevi Engström får gärna komma till mig efteråt så tar jag tag i den saken och nämner det vid nästa möte med rikspolischefen som jag kommer att ha inom kort. 
Öppenheten måste bli ännu bättre inom polisen. Det har blivit bättre. Det diskuteras och debatteras. Det har blivit högre i tak. Men det kan fortfarande bli bättre. Det håller jag helt med om. Det jobbar vi också med. Det är därför som sådana här debatter är väldigt viktiga. 
Låt oss också konstatera hur viktigt det är att man ser de poliser som arbetar. Det ser man inte minst när vi nu mer närmare börjar kontrollera resultaten av polisers verksamhet. Vi ser en häpnadsväckande skillnad mellan enskilda poliser. Det gäller inte bara olika delar, utan det är en häpnadsväckande skillnad. 
Det finns poliser som genomför 50, 60 eller 70 förundersökningar per år medan andra kanske gör 15–20 förhör. Det måste vi naturligtvis se. Det är en ledarfråga och en arbetsmiljöfråga. Det är sådana saker som måste bli bättre inom polisen. 
Vi måste fortsätta att arbeta med den resultatmodell som vi nu arbetar med. Vi måste också se hur polisen har det ute och uppmuntra dem som gör ett arbete som de verkligen förtjänar beröm för. Men vi måste också ta tag i de situationer där poliser till den grova grad lågpresterar att det måste uppmärksammas och vidtas åtgärder. 
Jag ska ytterligare se på detta. Men jag kan inte få det tydligare. Jag ska ta upp det också vid mitt nästa samtal med Stefan Strömberg. Finns det något tvivel så skriv gärna en rad så att ni får det svart på vitt och inte bara från mig. 
 
Överläggningen var härmed avslutad. 

16 § Svar på interpellation 2004/05:649 om könskvotering till bolagsstyrelser

Anf. 118 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Birgitta Ohlsson har frågat statsrådet Jens Orback dels vilken tidsplan, procentsiffror och tvångsmedel han avser att nyttja för att kvotera in kvinnor till topposter i näringslivet, dels på vilket sätt han arbetar vidare med de synpunkter som näringslivet har lämnat på den föreslagna kvoteringen, dels vilka övriga åtgärder han tänker föreslå för att öka kvinnors möjligheter till toppositioner och hur han ställer sig till en subventionering av hushållsnära tjänster i detta syfte. 
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. 
Till att börja med vill jag framhålla att jag håller med om att dagens mansdominans inom näringslivet inte är acceptabel. Utvecklingen mot en jämn könsfördelning går alldeles för långsamt. Det gäller nu för näringslivet att med all kraft fortsätta arbetet med att få till stånd en förändring. Detta är både en fråga om kvalitet, rättvisa och om att ta till vara kompetensen hos båda könen. 
Jag delar Birgitta Ohlssons uppfattning att det bästa vore om näringslivet självt tog initiativ till att lyfta fram kvinnor i bolagsstyrelser och på ledande befattningar. Ett verktyg som finns i det sammanhanget är den nya koden för bolagsstyrning som bland annat säger att en jämn könsfördelning i styrelsen ska eftersträvas. Koden förvaltas av näringslivet, och jag förväntar mig att ansträngningar görs av bolagen för att leva upp även till denna punkt. 
När det gäller andra insatser än lagstiftningsåtgärder har regeringen haft en fortlöpande diskussion med näringslivet om vad som bör göras för att förändra situationen. Dessa diskussioner kommer att fortsätta. 
Vidare delar jag helt Birgitta Ohlssons uppfattning att möjligheten att uppnå ökad jämställdhet i företagen hänger nära samman med om vi lyckas nå ökad jämställdhet i samhället i stort. Inte minst viktigt är att män och kvinnor har samma möjligheter att dela ansvaret för hem och arbete. En utredare ser som bekant nu över hur män kan ta ut en ökad del av föräldraledigheten. Även insatser för att motverka att kvinnor diskrimineras i arbetslivet vid anställningar, föräldraledighet eller lönesättning är viktiga liksom självfallet jämställdhetsarbete i skola och förskola. 
Det kan visa sig att näringslivets egna åtgärder är otillräckliga för att få till stånd den önskade förändringen. I så fall finns det anledning att pröva lagstiftningsåtgärder. Jag kommer därför inom kort att överlämna ett uppdrag till en utredare som ska utforma förslag till ändringar i aktiebolagslagen som innebär att minst 40 % av styrelseledamöterna i de stora aktiebolagen ska vara av vardera könet. Utredaren ska i sitt arbete inhämta synpunkter från bland annat representanter för näringslivet. Uppdraget ska redovisas om ungefär ett år. 

Anf. 119 BIRGITTA OHLSSON (fp):

Herr talman! Gubbigt och grånat, så ser det svenska näringslivet ut om man ska sammanfatta det hela. Det är för den delen inte heller någon större mångfald vad gäller kön, etnisk bakgrund eller kompetens. För några år sedan kom en undersökning fram till att topplatserna innehas oftare av en man vid namn Göran än att vederbörande råkar vara en kvinna. 
I dag är bara 15 % av ledamöterna i bolagsstyrelserna kvinnor. Ju högre upp i hierarkin vi kommer, desto färre kvinnor. En granskning från försäkringsbolaget Folksam visar att bland de 46 företag som finns på Stockholmsbörsens A-lista är den genomsnittliga kvinnorepresentationen 20 % i styrelserna men bara 10 % i ledningsgrupperna. 
Jag tror att vi alla – jag, statsrådet och många riksdagsledamöter i den här kammaren – är väldigt arga och förbannade över att det ser ut så. Det är en väldigt stor frustration som ligger bakom att jämställdheten går så erbarmligt sakta framåt inom näringslivet. 
För alla oss som tror att kompetens och kunskap inte sitter i vilket kön eller vilken bakgrund man har blir statistiken helt oacceptabel. Jag tror ändå inte som liberal och feminist att könskvotering till bolagsstyrelser är rätt metod. Jag tror att det finns massor med andra spännande förslag som man kan driva och som ger större skillnad. Men det ska jag återkomma till. 
Jag tror att kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser kommer att göra både feminismen och hela den svenska jämställdhetskampen en björntjänst. 
För det första är det en princip för mig som liberal att staten inte ska detaljstyra det privata näringslivet. Politiker ska inte bestämma vem ett företag vill anställa eller vem som ska sitta i en styrelse. Vi ska koncentrera oss på att riva de hinder som finns, som spär på fördomar, diskriminering och könsrollsstereotyper. 
För det andra brottas redan i dag många kvinnor som är i toppen i näringslivet med gammaldags vanföreställningar om att kvinnor anses som svaga och att vi är ett kön som är mindre värt. Jag tror inte att situationen för de här kvinnorna blir lättare om man inför kvotering. Jag tror att det kommer att bli en ännu tyngre ryggsäck, och många kommer att bli anklagade för att vara inkvoterade. 
För det tredje är det inte säkert att det blir en revolution för jämställdheten om det blir ytterligare en kvinna i en styrelse. Det handlar om djupare strukturer och det handlar om vad modiga individer vill göra. Jag tror att en feministiskt medveten man ibland kan göra större nytta än en mesig kvinna på den fronten. Bengt Westerberg som jämställdhetsminister som uträttade så mycket är väl ett bra exempel. 
Därför tycker jag att det är väldigt tråkigt att i svaret från statsrådet ge uppdrag till en utredare med ett förslag som innebär ändringar i aktiebolagsstyrelsen. Minst 40 % av styrelseledamöterna i de stora aktiebolagen ska vara av vardera könet. Det är dessutom betydligt fler än vad jämställdhetsminister Margareta Winberg tidigare hotade med. Hon satte upp ett hot om 25 % till 2004 års utgång. 
Jag undrar om statsrådet tycker att det är förenligt med en demokrati med fri marknadsekonomi och att man tvingar företag att säga hur många de ska sätta i en styrelse och av vilket kön. 

Anf. 120 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Enligt de nya beräkningarna kommer andelen kvinnliga styrelseledamöter efter vårens bolagsstämmor att stiga från ca 15 % till 16 %. Detta är inte acceptabelt. 
Men enligt uppdraget behöver lagstiftningsåtgärder endast övervägas om inte bolagen på egen hand åstadkommer en tillfredsställande könsfördelning. 
Man kan alltid säga att detta är privata företag och att de ska kunna agera fritt. Men då skulle man ju kunna säga så i andra sammanhang också. Då skulle de kunna få diskriminera fritt också eftersom företagen är privata och det är aktieägarna som äger dem. Det ska inte staten röra, så då skulle vi inte ha någon diskrimineringslagstiftning över huvud taget. Då skulle företagen kunna behandla anställda hur som helst i det fria kapitalets och liberalernas idériktning. Men så ser det ju inte ut. 
Det behövs faktiskt att staten lägger sig i även i hur enskilda företag behandlar andra människor. Den principen håller jag alltså inte med om. 
Sedan har vi då frågan om ifall det ska behövas eller inte behövas. Det beror mycket på bolagen själva. Det allra bästa är förstås om bolagen tar ett större ansvar och ser till så att det hela blir på en acceptabel nivå. Men vi kan inte vänta hur länge som helst, för vi kan inte komma till en situation där vi säger att detta inte är acceptabelt längre och vi då inte har några åtgärder att vidta. Vid den punkten kan vi inte säga: Nu har inte ansträngningarna varit tillräckliga trots att man säger att man gör ansträngningar, så nu måste vi börja utreda de här sakerna. 
Jag tror att detta kommer att få den allra bästa påtryckningen och vara precis det som behövs för att det hela ska kunna stiga mer än en procentenhet på ett år. Vi får väl se om jag har rätt i det eller om Birgitta Ohlsson får rätt, som säger att det här är fullständigt felaktigt, när det slutligen ska bestämmas. Jag tror att vi är på alldeles rätt väg för att se en markant ökning hos de privata bolagen. Sedan får vi se om det behövs lagstiftningsåtgärder. Än så länge ska vi utreda den här saken. 

Anf. 121 BIRGITTA OHLSSON (fp):

Herr talman! Jag tycker personligen att det är stor skillnad på att prata om generella diskrimineringslagar och att gå till att säga att enskilda företag ska ha en viss procent kvinnor i en styrelse. Det ena handlar om att undanröja hinder och att se när konkret diskriminering har begåtts. Det andra handlar om att reglerstyra ett företag. Det är två helt skilda principer, i alla fall för mig som liberal. 
Det jag tycker är mest sorgligt är att den socialdemokratiska regeringen går på kvoteringsbudskapet direkt. Det är ju inte politikers sak att detaljreglera näringslivet. Det finns ju massor med olika andra feministiska förslag som ni röstar nej till gång på gång i den här kammaren och som verkligen skulle innebära mer jämställdhet och som skulle se till att vi fick fler kvinnor på toppositioner. 
Det kan handla om jämställdhet i familjen och att se till att föräldrarna delar mer på barnaskötseln och hushållsarbetet. Det handlar om fler kvinnor vid maktens boningar. Varför inför ni inte fler pappamånader och delar på föräldraförsäkringen? Det är någonting som jag och många andra driver aktivt i den här kammaren. 
Det handlar om att börja i tid med barnen. Gör jämställdhet obligatoriskt på schemat redan i förskolan. Det är någonting som sossarna också röstar nej till i kammaren varje år. 
Det handlar om att sätta press på företagen. Tvinga dem att visa upp sin jämställdhet i årsredovisningen! Då kan vi få information om hur många kvinnor som sitter på ledande poster, hur jämställdhetsarbetet pågår, hur företag stimulerar föräldrar att kombinera karriär och barn eller hur många av de manliga anställda som tar ut föräldraledigheten. 
I dag är det här frivilligt, men det tycker jag däremot skulle kunna bli obligatoriskt. Då kan vi som aktieägare och konsumenter verkligen titta på vad företagen gör konkret för att främja jämställdheten. Jag tycker att företag som diskriminerar kvinnor på det här sättet inte är värda en enda krona av våra surt förvärvade skatteslantar. 
Jag tycker också att det som statsrådet nämner om den nya koden för bolagsstyrning är bra. Den tar bland annat upp det här med jämn könsfördelning i styrelserna. Det är bra att man eftersträvar det. 
Men det som jag tycker är allra mest märkligt av allt är att ni inte frågar de kvinnor som finns vid makten i dag och som har nått de absoluta maktpositionerna vilken enskild politisk åtgärd de tror skulle främja fler kvinnor vid toppen. 
Varje år när Dagens Industri och Veckans Affärer granskar kvinnorna vid makttoppen så är det entydiga svaret från dem som verkligen har nått dit många kvinnor strävar: Subventionera hushållsnära tjänster! Men det finns inte ett ord från statsrådet om denna heta fråga i interpellationssvaret. 
Jag tror att möjligheten att få hjälp med tvätt, städning, barnpassning och annat på obekväma tider till rimliga priser förklarar att många länder, som USA och Frankrike, har fler kvinnor på toppositioner än vad vi har i Sverige. Trots att många kvinnor i Sverige har bra dagis och lever med jämställda män så är det många som tackar nej till chefsposter eftersom det är oerhört svårt att kombinera det här. 
Jag undrar: Varför säger ni från Socialdemokraterna så benhårt nej till att subventionera hushållsnära tjänster när ni annars gladeligen subventionerar traditionellt arbete som män gör i hemmet med olika ROT-avdrag? 

Anf. 122 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Det var intressant att Birgitta Ohlsson efterfrågar flera olika saker som vi faktiskt har och håller på och utreder och vissa saker som vi till och med har genomfört. 
Det som handlar om föräldraledighet utreds nu, men det ska jag inte gå in närmare på. 
Redovisningen av könsfördelningen har vi redan beslutat om. Det fanns med i en proposition som det beslutades om redan i mars 2003. Detta trädde i kraft den 1 januari 2004. Genom de nya reglerna synliggörs könsfördelningen bland de ledande befattningshavarna i företagen på ett bättre sätt än tidigare. Därmed har det skapats ett incitament för företagen att vidta åtgärder för att få en jämnare representation av båda könen. Det har vi redan gjort. 
Vi har också som sagt tagit initiativ till koden, och vi hoppas få resultat av den. Vi vill ha möjligheten att genomföra den lagstiftningen om det är så att vi inte når ett resultat som vi anser är acceptabelt. Då tror jag att det här är ett bra sätt; man vet från företagen att arbetet pågår men de får alla chanser att genomföra det här på egen hand. Det som jag tycker är viktigt är just att man markerar det här. Här har man alla chanser att göra det. 
När det gäller hushållsnära tjänster och jämförelsen med USA så är det riktigt att det finns flera kvinnor på toppen i USA. Det tror jag. Men det finns framför allt betydligt fler kvinnor som är i mycket sämre ställning än de är i Sverige. De kvinnor som har det sämst ställt i USA är betydligt fler och har det betydligt sämre än vad svenska kvinnor har. Det tycker jag kanske är ännu viktigare. 
Avslutningsvis vill jag säga att det handlade om principen om företagen. Därför anser jag att om man ska tala i de principer som Birgitta Ohlsson gör så får man finna sig i att man blir kritiserad på det sätt som jag säger. Då ska man lämna företagen helt i fred eller så bryter man principen att staten och regering och riksdag har rätt att lägga sig i också privata företag. Men om regering och riksdag inte ska ha den rätten i liberalismens namn så hamnar vi i en utomordentligt farlig situation för samtliga anställda – både dem som är anställda och dem som kommer att anställas. 

Anf. 123 BIRGITTA OHLSSON (fp):

Herr talman! Jag känner inga liberaler som vill ha en totalt avreglerad kapitalism. Om jag inte missminner mig var det liberaler som bildade de första fackföreningarna i Storbritannien på 1800-talet. Vi har en stark och stolt tradition där, och det är någonting som vi lever upp till och fortsätter att jobba för. Vi har inga problem med diskrimineringslagar eller pappamånader. Vi tycker att det är väldigt bra att det går i rätt riktning. Men jag tycker att det är väldigt stor skillnad på att detaljreglera ned till procentsiffror och att kräva en diskrimineringslag. Det handlar inte om små skillnader, utan det är faktiskt artskillnader enligt mitt perspektiv. 
När vi ändå är inne på hushållsnära tjänster vill jag säga att det finns väl ingen som tycker att Amerika är ett föredöme vad gäller jämställdhet generellt sett om man jämför med Sverige, Frankrike eller många andra länder som har flera kvinnor på toppositioner. Men det är ändå intressant att de har lyckats så mycket bättre och att många kvinnor som har jobbat både i svenskt näringsliv och amerikanskt näringsliv upplever att det faktiskt är bättre på andra sidan Atlanten på väldigt många sätt. 
Det är bra att Thomas Bodström talar så väl om de kvinnor som jobbar med städarbeten. Jag tror inte att det alltid behöver vara så. Jag tror inte att kvinnor har någon speciell städa-, tvätta- och ta-hand-om-barn-gen. Jag tror att män också kommer att ta den typen av arbete. Men socialdemokrater som säger sig värna om arbetarklassen väldigt mycket borde kanske tänka lite mer på alla de kvinnor som i dag jobbar på den svarta arbetsmarknaden i Sverige utan rätt till pensionspoäng och utan något skydd över huvud taget. Dessa kvinnor står totalt utanför, och många har invandrarbakgrund och har det väldigt tufft. De borde kanske inkluderas mer i denna debatt. 
Diskussionen handlar ju framför allt om subventionering av hushållsnära tjänster. Det handlar om ett hyckleri. Man gynnar den sektor där män arbetar med ROT-avdrag. Det är okej att ta hem någon som målar om ditt fönster, men om någon ska tvätta fönstret är det inte okej. Det handlar om att kvinnor inte kan få köpa sig fria från städning och tvätt i dagens samhälle. Det är någonting som vi enligt er uppenbarligen ska vara bundna av framöver i all evighet. 

Anf. 124 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Det har gjorts saker, och det görs saker. Det är viktigt att vi får en jämnare könsfördelning i styrelserna. Det är inte så att vi kommer att införa någon diskriminering i bolagsstyrelserna. Det är inte så att det inte förekommer en diskriminering, för det gör det redan. Det är inte så att vi inför en kvotering. Det finns redan en kvotering, Birgitta Ohlsson. Det är väldigt viktigt att komma ihåg. Det kvoteras redan in män av män som känner män, av män som sitter i samma styrelse som andra män. Är det någonting som förekommer i företagen, är det just en kvotering. Det är väldigt viktigt att känna till. 
 
Överläggningen var härmed avslutad. 

17 § Svar på interpellation 2004/05:630 om demokratimålet i svensk biståndspolitik

Anf. 125 Statsrådet CARIN JÄMTIN (s):

Herr talman! Birgitta Ohlsson har ställt tre frågor till mig relaterat till demokratimålet i svensk biståndspolitik. Frågorna berör möjligheten att foga demokrati och respekten för mänskliga rättigheter till FN:s millennieutvecklingsmål, inrättandet av en speciell avdelning på Utrikesdepartementet för att främja övergången till demokrati i diktaturstater samt hårdare demokratiseringskrav på diktaturstater som erhåller svenskt bilateralt bistånd. 
Utvecklingssamarbetet är en del av den svenska politiken för global utveckling som har som mål att bidra till en rättvis och hållbar utveckling. Hela politiken ska präglas av dels ett rättighetsperspektiv, dels de fattigas perspektiv på utveckling. Människors rättigheter, behov och intressen ska utgöra grunden för de åtgärder som ska vidtas för att nå målet. Utvecklingssamarbetet ska därmed bidra till att alla bereds möjlighet att delta, höras och respekteras. Detta kräver ett demokratiskt styrelseskick grundat på rättsstatens principer, fria val och väl fungerande politiska partier, oberoende medier och aktiva fritt verkande enskilda organisationer. Respekt för mänskliga rättigheter bidrar till och är en förutsättning för demokratisering. 
Det är korrekt att FN:s millennieutvecklingsmål inte innefattar ett specifikt mål avseende demokrati och främjandet av de mänskliga rättigheterna. Dock finns under mål åtta ett åtagande om god samhällsstyrning. Däremot återfinns frågorna i millenniedeklarationen. 
Mot bakgrund av att demokrati inte finns bland millenniemålen lyfter Sverige fram vikten av att se arbetet med millennieutvecklingsmålen i ljuset av formuleringen om demokrati och mänskliga rättigheter i millenniedeklarationen. Det är viktigt att komma ihåg att millennieutvecklingsmålen är internationellt överenskomna och utgör ett slags minsta gemensamma nämnare för arbetet med global utveckling. Sverige anser att demokrati och mänskliga rättigheter är förutsättningar för att millennieutvecklingsmålen ska kunna uppnås. Därför prioriterar vi demokrati- och mänskligarättighetsprojekt i de svenska biståndsinsatserna. Sverige arbetar för att mänskliga rättigheter och demokrati ska utgöra en central utgångspunkt i förberedelsearbetet inför toppmötet i september. I detta sammanhang vill jag även nämna FN:s generalsekreterares rapport In larger freedom som poängterar kopplingen mellan säkerhet, mänskliga rättigheter och utveckling – en syn som vi från svensk sida ställer oss bakom. 
Främjandet av mänskliga rättigheter och stöd till demokratiska processer är ett arbete som bedrivs genom och inom utvecklingssamarbetet. Detta arbete pågår ständigt och är inte i sig beroende av hur utrikesförvaltningen internt är organiserad. 
Utvecklingssamarbetet är ett uttryck för solidaritet med fattiga och utsatta människor i andra länder. När svenska åtgärder planeras ska frågan ställas hur dessa kan förväntas främja eller hur de präglats av rättighetsperspektivet och de fattigas perspektiv på utveckling. Vi arbetar för att åtgärder ska genomföras på ett sätt som innebär att de mänskliga rättigheterna stärks, att fattiga och utsatta människor ges större möjligheter att påverka för dem viktiga prioriteringar och beslut, samt att fattiga mäns, kvinnors och barns situation förbättras.  
För svenskt utvecklingssamarbete innebär denna tonvikt på demokrati och mänskliga rättigheter – som mål och som medel för utveckling – att dialogen med utvecklingsländerna om mänskliga rättigheter och demokrati ytterligare kommer att intensifieras och att samarbete med länder där utvecklingen i dessa avseenden går åt fel håll omprövas. Det finns länder där förutsättningar saknas för ett långsiktigt och brett samarbete, men där olika typer av riktade insatser för att stödja positiva processer är möjliga. De svenska insatserna kan till exempel göras genom enskilda frivilliga organisationer. Det går inte att underskatta det civila samhällets betydelse i länder med brister vad gäller demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. 

Anf. 126 BIRGITTA OHLSSON (fp):

Herr talman! Konflikten mellan demokrati och diktatur är en av våra största politiska utmaningar. Fortfarande lever miljarder individer världen över i grymma förtryckardiktaturer där deras rättigheter trampas på, skändas och kränks dagligen. Rätten att få tycka, tänka och tro fritt är dessvärre en avlägsen dröm för många världsmedborgare. 
Men demokratin medför också positiva effekter som gynnar utvecklingen i landet genom att exempelvis makthavare som vill bli omvalda har ett intresse av att genomföra samhälleliga förbättringar och reformer. Demokratins inneboende mekanismer främjar också respekt för mänskliga rättigheter, rättsstat och ekonomisk tillväxt. 
För oss, biståndsministern och mig, som har privilegiet att få leva i en demokrati är det vår yttersta plikt att kämpa för att alla människor ska få denna frihet. 
Vi i Folkpartiet har länge tyckt att regeringen borde vara mer principfast på det här området. Det handlar inte minst om att använda svenskt bistånd aktivt för att avsätta diktaturledare. Vi tycker också att demokrati ska vara ett överordnat mål i biståndspolitiken. Det får aldrig någonsin vara så att en diktator kan hålla sig kvar vid makten och legitimera sitt förtryck genom svenska skattebetalares biståndspengar. 
På samma sätt som svenskt bistånd bidrog till att krossa det rasistiska apartheidsystemet i Sydafrika ska nutida diktatorer och folkförtryckare på Kuba, i Vitryssland, Burma, Zimbabwe, Vietnam med flera länder plockas ned från makten genom att vi moraliskt, finansiellt och politiskt stöder opposition, fackföreningar, fria journalister och andra som kämpar för demokrati. 
Men demokratimålet känns inte alltid alldeles starkt i svensk biståndspolitik. Jag tycker ofta att det frikopplas från debatten om fattigdomsbekämpning. Exempelvis saknar de viktiga millenniemålen tydliga kopplingar till demokratisering och mänskliga rättigheter. Många av de länder som får mest bilateralt bistånd från Sverige i dag har också stora demokratiska brister. Listan kan göras lång. 
Vi har den kommunistiska enpartistaten Vietnam och dess lika diktatoriska granne Laos. Vi har också Etiopien, och trots att de har hållit val skjuts oppositionen just nu öppet på gatorna i Addis Abeba. I Tanzania har man haft flerpartisystem sedan 1991, men trots detta avrättar man partikamrater till mitt liberala parti på ön Zanzibar bara för de har möjlighet att ta makten där, och det tolererar inte regeringen. 
Biståndet ska vara starkt och generöst, men det ska också vara just principfast. Jag tycker att det är viktigt att säga att Sverige inte ska fortsätta att plöja ned pengar rakt i diktatorers fickor. Det görs i dag. Jag tycker att man ska bedriva bistånd i diktaturstater, absolut, men då måste vi försöka kanalisera det via multilaterala organ eller enskilda organisationer. 
Jag vill fråga statsrådet om hon avser att ställa hårdare demokratiseringskrav på dessa länder och många andra stater som har mer eller mindre diktatoriska inslag men som får kraftfullt svenskt bistånd i dag. Jag undrar: Tycker du att några av de länder som jag räknade upp, exempelvis Vietnam och Laos, har utvecklats oerhört positivt demokratiskt sett de senaste åren? Det är ju inte så att biståndet har minskat speciellt mycket till de här länderna – snarare tvärtom i en del fall. Övergreppen haglar fortfarande när man läser Amnestyrapporter. Jag skulle vilja ha lite svar från biståndsministern på den fronten. 

Anf. 127 Statsrådet CARIN JÄMTIN (s):

Herr talman! Tack, Birgitta Ohlsson, för frågorna! Det är helt tydligt så att Birgitta Ohlsson och jag delar synen på hur viktig demokrati är för alla människors rätt att uttrycka sina åsikter men också för en ekonomisk utveckling som kan komma de allra fattigaste till del och därmed en hållbar fattigdomsbekämpning.  
Det är just därför som vi alltid trycker på sambandet mellan millenniemålen och det som millenniemålen dras ur, det vill säga millenniedeklarationen, där ju demokrati och mänskliga rättigheter ju faktiskt finns med som en del. Vi lyfter upp millenniedeklarationen av just det skälet. Vi för in orden demokrati, rätten till inflytande och liknande formuleringar i alla olika sammanhang just för att poängtera den tydliga kopplingen mellan demokrati, rätten att uttrycka sin åsikt och hållbar fattigdomsbekämpning. 
Med det sagt vill jag också problematisera en del kring biståndet. Vi har just nu en situation i ett annat land som Birgitta Ohlsson nämnde lite i förbifarten, Zimbabwe, där vi jobbar delvis genom stöd till oppositionen, men den största delen av det svenska biståndet där går till humanitärt stöd till Zimbabwe, helt enkelt därför att flera miljoner människor riskerar att svälta ihjäl. Där står vi inför en av de svåraste avvägningarna när det gäller biståndet. Det humanitära biståndet riskerar faktiskt att hjälpa Mugabe kvar vid makten, men skulle det internationella samfundet dra tillbaka det humanitära biståndet riskerar vi att flera miljoner människor faktiskt omkommer. Det är så de reella valen ser ut. Det är en sak jag vill peka på som är en svårighet. 
Jag vill också säga så här: Millenniemålen är bara en del av bakgrunden för prioriteringarna i den svenska biståndspolitiken. Millenniemålen har flera brister än att demokrati inte finns med. Det är också så att en annan fråga, som jag tror ligger Birgitta Ohlsson också varmt om hjärtat, sexuell och reproduktiv hälsa och kvinnors rätt att bli gravida och föda barn utan att omkomma, inte heller finns med i millenniemålen. Det är också en brist som vi ständigt lyfter upp. Också ett annat område, nämligen jobb, sysselsättning, finns inte med i millenniemålen – apropå olika saker som minskar fattigdomen. 
Det är så att vi måste lyfta fram demokratifrågor tydligare, och vi har också börjat göra det sedan ett antal år tillbaka – inte så länge, men dock en liten tid tillbaka. Med just de länder som Birgitta Ohlsson tog upp sist, Vietnam och Laos, har vi under förra året undertecknat nya landstrategier. I de landstrategierna försöker vi för första gången någonsin att genom tydliga skrivningar poängtera vikten av demokrati och mänskliga rättigheter än tydligare än tidigare. Det vi har gjort är att vi har graderat på tre olika nivåer. Om det går i positiv riktning med respekten för demokratin och för de mänskliga rättigheterna kan vi diskutera – det finns ingen automatik här – en ökning av biståndet. Sedan finns det ett mellanläge som innebär status quo, och sedan finns det en situation som innebär att om respekten för de mänskliga rättigheterna och den demokratiska utvecklingen går sämre kan vi diskutera en minskning. Självklart kan man kalla det här för gummiparagrafer och ord, men det är betydligt tydligare än vad det har varit tidigare, och det är verkligen någonting att luta sig emot i de regelbundna dialoger som sker på plats i båda de här länderna. Jag tror att det här kommer att vara ett viktigt verktyg för oss nu när vi styr processen vidare. 
En annan viktig arena som vi måste jobba ännu tydligare på och också jobbar en del på är att få andra biståndsgivare att ta upp demokratifrågor tydligare i sina dialoger. Sverige är en stor biståndsgivare, men i relation till många andra ger vi sammantaget trots allt en ganska liten summa pengar. 

Anf. 128 BIRGITTA OHLSSON (fp):

Herr talman! Jag vill först förtydliga att när det gäller humanitärt bistånd inser förstås också vi i Folkpartiet att man inte kan ha lika höga krav. Naturligtvis måste man ge ibland via diktaturregimer. Men också där kan man ibland göra ett val, och ibland är inte det valet självklart. Ibland kan man gå via Förenta nationerna, Rädda Barnen, Läkare utan gränser eller vad som helst, och när man har valmöjligheten ska man alltid välja det demokratiska framför diktaturregimen. 
Men jag vill gå tillbaka till millenniemålen. De första åtta millenniemålen är ju väldigt eftersträvansvärda. De är fantastiskt bra, och vi stöder dem till hundra procent. Det är ett jätteviktigt arbete. Men problemet är ju att även om millenniedeklarationen tar upp mänskliga rättigheter och demokrati är det inte ett konkret mål, vilket gör att det inte får samma tyngd.  
Vi skrev och föreslog två extra mål för att uppmärksamma detta, mål 9 och mål 10, i vår motion i höstas. Mål 9 löd så här: ”Minst hälften av alla människor i världen ska ha sina mänskliga rättigheter garanterade i författningar och lagar, och veta om att de har det.” Det är förstås inte helt lättuppnåeligt, men det är i alla fall en strävan.  
Det är viktigt att betona att auktoritära regimer inte ska kunna skylla på omvärlden och fattigdom när det faktiskt handlar om lagar de själva har stiftat. Det är ju nationalförsamlingarna i Kina och Singapore som har förbjudit fria fackföreningar. Det är inte någon annan – någon kolonialmakt eller FN som har gjort det, utan det är de själva som har infört den ofriheten. Och det förstås, skulle arbetarna där få organisera sig så skulle utvecklingspolitiken se helt annorlunda ut. 
Mål 10 som vi föreslog var: ”Alla stats- och regeringschefer ska vara demokratiskt tillsatta.” Nu är det dessvärre väldigt långt tills det kommer att uppnås, men där måste vi veta en sak. Ta ett land som Kuba, där en femtedel av befolkningen lider av undernäring i dag samtidigt som Fidel Castro, diktatorn, vägrar att låta folk bestämma vem som ska styra landet. Även om Zimbabwe plågas av svält var landet för ett tiotal år sedan Afrikas kornbod. Vi måste alltså återigen se de tydliga kopplingarna: Länder som varit rika även i tredje världen och haft det relativt bra har dragits i misär på grund av diktaturen.  
Det finns ju ingenting som förhindrar den svenska regeringen att föreslå i internationella sammanhang att man just lägger till två stycken mål. Nu har vi inte så många år kvar till 2015. Det kanske kommer en ny process. Då tycker jag att det skulle vara fantastiskt bra om man kunde lägga till detta och gå vidare med det arbetet. 
Avslutningsvis är anledningen till att Förenta nationerna inte lyckades formulera några mål om demokrati och mänskliga rättigheter att det förstås handlar om att det bland FN:s medlemsländer finns många grova och grava diktaturstater som inte ville ha med det. Det fanns ju en sådan kontext. Det är då viktigt att se till att diktaturernas ovilja aldrig får vara en ursäkt för oss i Sverige som är en demokrati att inte driva på hårdare. Jag hoppas som sagt att vi, när millenniemålsarbetet går vidare, kanske kan ha en helt enig riksdag här som kan kräva två extra mål, och att vi går vidare och lyfter upp den frågan. 

Anf. 129 Statsrådet CARIN JÄMTIN (s):

Herr talman! Tack för frågorna, Birgitta Ohlsson! Jag vill bara mot bakgrund av vad Birgitta Ohlsson sade om det humanitära biståndet stryka under att till Zimbabwe går det via FN-systemet och enskilda organisationer, och inte via regeringen i Zimbabwe, och inte heller i något annat av dessa länder. I Nordkorea går det inte heller via regeringen och så vidare, utan det går i princip alltid via FN eller Röda Korset. 
Jag håller helt med Birgitta Ohlsson när hon säger att ingen kan skylla på omvärlden när man inte genomför lagstiftningar kring fackliga rättigheter, barns rätt att gå i skolan, lagstiftning kring val och så vidare. Det finns flera mycket fattiga länder som har en lagstiftning som är mycket väl fungerande på de här områdena. Mali är ett exempel på ett sådant land, och det finns flera andra. 
I några länder är det så att man har en bra lagstiftning, men man har däremot kanske inte ett fungerande rättsväsende, så man använder sig inte av lagstiftningen tillräckligt mycket. Det är lite olika aspekter på det här. Men självklart kan ingen skylla på omvärlden. 
Det enda vi kan göra från omvärldens sida är att försöka skapa allianser med rörelser i de här olika utvecklingsländerna – det må vara partipolitiska rörelser, kyrkor, enskilda organisationer eller var det nu är för någonting – för att skapa ett opinionstryck i de här länderna för ett genomförande av lagstiftningar. 
Vi var nog många som vid sekelskiftet var mycket skeptiska till millenniemålen och millenniedeklarationen och om de verkligen skulle kunna leda till någon förändring över huvud taget. Vi tyckte att det var långtifrån tillräckliga. De är inte tillräckliga – det sade jag redan i mitt förra inlägg – och jag tror att vi delar mycket av den synen, men något som de har lett till i dag är att det sedan några år tillbaka har börjat öka biståndsnivåer runtomkring i världen. Vi hade här i veckan ett möte mellan president Bush och Tony Blair som troligen leder till – jag har en ganska optimistisk syn på det – att USA också ökar sina biståndsnivåer och jobbar mer med skuldavskrivningar. Och möjligen kommer det att leda till att handelsförhandlingarna, som ju ska kulminera i Hongkong i december, leder till en mer utvecklingsinriktad handelsagenda. 
Jag tror faktiskt inte att vi hade varit i den här i alla fall mindre negativa positionen jämfört med tidigare år utan millenniemålen och utan millenniedeklarationen. Min oro är att vi om vi börjar riva upp nya mål, de åtta målen, tappar det momentumet i världspolitiken. Millenniemålen är 8 mål, 18 delmål och 48 indikatorer. Man kan mycket väl titta på hur delmål eller indikatorer är skrivna och fundera på att få in områden kring mänskliga rättigheter, sexuell och reproduktiv hälsa, demokrati eller jobb. Jag tror dock att vi skulle förlora mer än vi vann om vi började riva upp millenniemålen. 
Vi måste också fundera på hur vi från alla riksdagspartier här skulle kunna arbeta mer tillsammans genom partistiftelserna för att stärka den demokratiska situationen i många utvecklingsländer. Jag vet att det finns ett stort intresse för det i alla partistiftelser, och det är väldigt bra. Det ska vara ett möte här i slutet av augusti med all världens partistiftelser av alla färger. Möjligen skulle man där kunna ta tillfället i akt och diskutera lite vilken roll Sverige specifikt skulle ha i arbetet för att stärka demokratier runtomkring i världen. 

Anf. 130 BIRGITTA OHLSSON (fp):

Herr talman! När det gäller demokratibistånd tycker jag också att vi ska studera andra länder mycket. Framför allt borde vi blicka österut, som jag har påpekat många gånger, och studera de nya EU-medlemmar som för bara ett tiotal år sedan levde under kommunismens ok men i dag är fria demokratier. På EU-nivå har många biståndsaktörer visat stort intresse för de erfarenheterna.  
Jag har tjatat om det tidigare, och jag kommer att fortsätta att göra det nu. Jag tycker att Tjeckien framför allt är ett utmärkt exempel. Demokratiseringsprocesserna har varit signumet, kan man säga, för deras utrikespolitik. Målet har varit att främja radikala förändringar från diktatur till demokrati i diktaturregimer i dag. Det har man gjort genom att öppet stödja oberoende medier och människorättsaktivister. Tjeckien har sedan den 1 juli 2004 inom sitt utrikesdepartement en avdelning som heter Unit for promotion of transitions to democracy där man jobbar väldigt tydligt med att koordinera utrikespolitiken och biståndet för att ha en sådan linje. Man har valt tre stycken profilländer, Burma, Kuba och Vitryssland.  
Jag vet att svenskt bistånd och Utrikesdepartementet är uppdelat på ett annat sätt, men jag tror att det är ett oerhört bra exempel. Kanske skulle man på Utrikesdepartementet kunna inrätta en demokratienhet kopplad till Sida. Det finns redan nu demokratienheter men denna skulle få en större och tyngre roll i detta arbete och inte heller skämmas för att i offentliga sammanhang världen över tala om att man har som mål att Fidel Castro inte ska vara kvar som diktator på Kuba, att vi vill ha ett fritt system där och stöder de krafter som vill få bort honom. Det handlar om att tala klarspråk på samma modiga sätt som man gjorde mot apartheidsystemet i Sydafrika för några decennier sedan. Jag tror att den svenska utrikespolitiken skulle vinna mycket i trovärdighet om man tog fram konkreta exempel på det området.  
När det gäller humanitärt bistånd till diktaturländer vill jag säga att även om biståndet till Zimbabwe går via FN och FN:s World Food Programme så blir de ofta en kapad del av Mugabes regim. Han kan styra ganska mycket i och med att det är väldigt svårt att resa i landet. Det vet vi som har varit där. Så även där finns det komplikationer. 

Anf. 131 Statsrådet CARIN JÄMTIN (s):

Herr talman! Det här är ett område som ligger både Birgitta Ohlsson och mig mycket varmt om hjärtat. Det är som sagt väldigt bra. Jag hoppas att vi kan arbeta tillsammans. Inom utrikesförvaltningen har vi en enhet för mänskliga rättigheter, vi har personer som jobbar med demokrati och så vidare. Jag tror inte att vi skulle tjäna speciellt mycket på att skapa en speciell enhet för demokrati. Däremot tror jag att när det gäller att tänka kring demokratifrågor på de olika enheterna, att få in det i tänkandet, så kan vi föra frågorna framåt på olika sätt. Det handlar mera om arbetsmetoder inom utrikesförvaltningen. Vi har börjat titta på hur man skulle föra in demokratifrågor på alla enheter, de geografiska, sakenheterna, de som jobbar med säkerhetspolitik och så vidare. 
Jag antar att ni i Sidas styrelse diskuterar hur man genomför det bilaterala biståndet. Det hoppas jag även om jag så klart inte får ha någon åsikt om det. Det är viktigt att demokrati genomsyrar alla insatser och hur man tänker, också på de geografiska avdelningarna på Sida. 
Vi kommer som sagt att jobba inför septembertoppmötet med just demokrati och mänskliga rättigheter som en högt prioriterad fråga. Det tar inte slut i september. Tyvärr kommer vi att få fortsätta den kampen ganska länge framöver. Jag hoppas att vi då kan resonera om hur vi skulle kunna arbeta tillsammans mellan alla partier för att få världen lite mer demokratisk.  
 
Överläggningen var härmed avslutad. 

18 § Förnyad bordläggning

 
Föredrogs och bordlades åter 
Utbildningsutskottets betänkande 2004/05:UbU15  
Justitieutskottets betänkande 2004/05:JuU27  
Lagutskottets betänkande 2004/05:LU23  
Trafikutskottets betänkande 2004/05:TU13  
Skatteutskottets betänkanden 2004/05:SkU34 och SkU35  

19 § Anmälan om inkomna faktapromemorior om förslag från Europeiska kommissionen

 
Talmannen anmälde att följande faktapromemorior om förslag från Europeiska kommissionen inkommit och överlämnats till utskott: 
2004/05:FPM67 Programmet Medborgare för Europa år 2007–2013 till konstitutionsutskottet 
2004/05:FPM68 Ett europeiskt utsläppsregister KOM(2004)634, KOM(2004)635 till miljö- och jordbruksutskottet 

20 § Bordläggning

 
Anmäldes och bordlades 
Proposition 
2004/05:160 Avveckling av militärdistriktsorganisationen 
 
Motioner 
med anledning av prop. 2004/05:139 Inskränkt skattskyldighet för Right Livelihood Award Stiftelsen 
2004/05:Sk21 av Anna Grönlund Krantz m.fl. (fp, m, kd, c) 
 
med anledning av skr. 2004/05:125 Redovisning av fördelning av medel från Allmänna arvsfonden under budgetåret 2004 
2004/05:So39 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m) 
 
med anledning av skr. 2004/05:130 Redovisning av AP-fondernas verksamhet 2004 
2004/05:Fi24 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) 
 
Konstitutionsutskottets betänkande 
2004/05:KU16 Koncessionsavgift på televisionens område m.m. 
 
Näringsutskottets betänkanden 
2004/05:NU13 Den svenska turistnäringen 
2004/05:NU15 Riktlinjer för marknadskontroll av produkter, m.m. 
2004/05:NU16 Transparensdirektivet och vissa övriga konkurrenspolitiska frågor 
2004/05:NU17 Skadestånd enligt konkurrenslagen, m.m. 
 
Utrikesutskottets betänkande 
2004/05:UU12 Nytt östbistånd 

21 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

 
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar framställts 
 
den 10 juni  
 
 
2004/05:1841 av Birgitta Ohlsson (fp) till utrikesminister Laila Freivalds  
Situationen i Togo  
2004/05:1842 av Veronica Palm (s) till utrikesminister Laila Freivalds  
Kurder i Turkiet  
2004/05:1843 av Göran Persson i Simrishamn (s) till utrikesminister Laila Freivalds  
Preventivmedel i Filippinerna  
2004/05:1844 av Ingegerd Saarinen (mp) till utrikesminister Laila Freivalds  
Dawit Isaak  
2004/05:1845 av Annelie Enochson (kd) till utrikesminister Laila Freivalds  
Turkiet och yttrandefriheten  
2004/05:1846 av Rigmor Stenmark (c) till finansminister Pär Nuder  
Skatteavdrag för hushållsnära tjänster  
2004/05:1847 av Ulla Hoffmann (v) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky  
Forskning kring könskriget  
2004/05:1848 av Ragnwi Marcelind (kd) till samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin  
Bullergränser för bostäder i Stockholm  
2004/05:1849 av Tuve Skånberg (kd) till näringsminister Thomas Östros  
Posten AB  
2004/05:1850 av Gustav Fridolin (mp) till statsrådet Barbro Holmberg  
Definitionen av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD  
2004/05:1851 av Sven Bergström (c) till statsrådet Ulrica Messing  
Tågstationen vid Arlanda  
2004/05:1852 av Ragnwi Marcelind (kd) till statsrådet Ulrica Messing  
E 4 mellan Enånger och Hudiksvall  
2004/05:1853 av Ewa Thalén Finné (m) till statsrådet Morgan Johansson  
Försäljningen av alkohol  
 
Frågorna redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 14 juni. 

22 § Kammaren åtskildes kl. 15.06.

 
 
Förhandlingarna leddes 
av talmannen från sammanträdets början till och med 6 § anf. 40 (delvis), 
av förste vice talmannen därefter till och med 12 § anf. 83 (delvis) och  
av talmannen därefter till sammanträdets slut. 
 
 
Vid protokollet 
 
 
PER PERSSON  
 
 
/Monica Gustafson