Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1993/94:43
Tisdagen den 14 december
Kl. 9.00

1 §  Meddelande om begränsning av
debatterna
Anf. 1  TALMANNEN:
Om vi skall kunna slutföra samtliga veckans
ärenden före lördag är det angeläget att
ledamöterna medverkar till att begränsa
debatterna. Ett huvudanförande bör sålunda inte
omfatta mer än 10 minuter och återhållsamhet bör
iakttas med repliker.
Försök också begränsa antalet talare till en per parti
eller åsiktsriktning. Om ett parti eller en
åsiktsriktning företräds av flera talare är det särskilt
angeläget att hålla nere huvudanförandenas längd.
2 §  Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 8 december.
3 §  Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades
Finansutskottets betänkande 1993/94:FiU1
Arbetsmarknadsutskottets betänkanden
1993/94:AU4--AU6
Meddelande om samlad votering
Talmannen meddelade att justitieutskottets
betänkande JuU11, näringsutskottets betänkanden
NU7, NU11 och NU12 samt utbildningsutskottets
betänkande UbU1 skulle avgöras i ett sammanhang
efter avslutad debatt.
4 §  Grovt rattfylleri m.m.
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1993/94:JuU11 Grovt rattfylleri m.m. (prop.
1993/94:44).
Anf. 2  LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Fru talman! Varje år upptäcks ungefär 20 000
trafiknykterhetsbrott. Det är mindre än 1 % av alla
de trafiknykterhetsbrott som beräknas begås varje
år. I kanske hälften av fallen rör det sig om personer
som har mer eller mindre grava alkoholproblem.
Trots denna verklighet, som naturligtvis är
utomordentligt dyster, måste man ändå framhålla
att trafiknykterheten i Sverige i förhållande till
många andra länder är relativt god.
En mängd faktorer i samhället påverkar antalet
trafiknykterhetsbrott. Det är därför viktigt att se
problemen i ett helhetsperspektiv. Att minska det
totala antalet trafiknykterhetsbrott är av mycket
stort intresse för trafiksäkerheten. Vi skulle kunna
minska antalet dödsfall i trafiken med flera hundra
årligen och antalet svåra trafikskador med flera
tusen, om vi fick en bättre ordning på det här
området. Här spelar insatserna för att öka
upptäcktsrisken en avgörande roll. Det visar inte
minst de siffror som jag nyss redovisade om att det
bara är 20 000 av en eller två miljoner
trafiknykterhetsbrott som upptäcks varje år.
Lika viktigt som att öka upptäcktsrisken är att göra
insatser för att på ett adekvat sätt hjälpa, stödja och
behandla dem som kör rattonyktra och som har
grava alkoholproblem. Det har nämligen visat sig
att trafiknykterhetsbrotten är brott där
återfallstalen är höga och där alkoholproblemet
kanske är det stora problemet. Möjligheterna till
olika former av alkoholavvänjning för de
trafiknykterhetsbrottslingar som döms till fängelse
måste ökas såväl inom rättsväsendet och
kriminalvården som inom samhällets socialtjänst
för att få bukt med alkoholproblemen.
I det föreliggande betänkandet behandlar
justitieutskottet ett antal förslag som regeringen
har lagt fram till skärpning av synen på
trafiknykterhetsbrotten. Jag skall kommentera de
förslagen utifrån den socialdemokratiska motion
som är lagd i ärendet och de reservationer som vi
fogat till utskottets betänkande.
När det gäller gränsvärdet för grovt rattfylleri
föreslår regeringen en sänkning av detta gränsvärde
från 1,5 % till 1,0 %. Socialdemokraterna
tillstyrker detta förslag. Det kunde i och för sig
diskuteras om vi inte borde ha stannat vid 1,2 % för
att tillgodose den nordiska likformigheten. Men
den här ändringen innebär en klar markering om att
vi ser allvarligt på grovt rattfylleri. Vi från
Socialdemokraternas sida menar att det är befogat.
För att åstadkomma verklig effekt krävs rejäla
satsningar på åtgärder som leder till ökad
upptäcktsrisk. En fördubbling av upptäcktsrisken
skulle säkert verka mer brottsavhållande än
straffskärpningar. Det skulle också leda till att färre
dör eller skadas svårt i trafiken. Polisen måste
därför ges ökade resurser för sin
alkoholkontrollverksamhet. En rejäl satsning på
det här området är minst lika viktig som den
markering som vi nu gör när vi sänker gränsen för
grovt rattfylleri från 1,5 % 1,0 %.
Socialdemokraterna har i sin motion och även i en
reservation föreslagit att 30 miljoner kronor avsätts
nästa budgetår till Polisen för åtgärder för att öka
upptäcktsrisken när det gäller den här typen av
brottslighet. Vi tror att det skulle vara ett
utomordentligt verksamt medel för att stävja
sådana här brott i trafiken.
Ett annat förslag som läggs fram i propositionen är
att höja straffmaximum för grovt rattfylleri. En
straffskärpning anses uppenbarligen inte leda till
någon allmän nivåhöjning av straffen för grovt
rattfylleri. Det sägs mer eller mindre uttryckligen i
propositionen. Socialdemokraterna ställer sig
tveksamma till om det är befogat att höja
straffmaximum, eftersom det inte anses leda till en
allmän höjning av straffen för grovt rattfylleri.
I likhet med Lagrådet anser vi att det är svårt att
tänka sig enstaka fall av enbart grovt rattfylleri som
har så högt straffvärde, att den nuvarande
ettårsgränsen behöver överskridas. De särskilt
straffvärda fallen torde vara antingen sådana där
föraren har begått flera rattfylleribrott eller sådana
där hans framfart utgjort även ett annat brott,
nämligen grov vårdslöshet i trafiken eller vållande
till annans död eller kroppsskada. I sådana fall kan
man redan i dag döma ut högre straff än ett års
fängelse.
Vi yrkar avslag på regeringens förslag i denna del.
När det sedan gäller principerna för påföljdsvalet
innebär regeringens förslag en ganska kraftig
uppstramning av reglerna så att fängelsestraff i stort
sett skall bli påföljden när det gäller grova
rattfylleribrott framöver. Det råder i och för sig
ingen tvekan om att grovt rattfylleri är ett så
allvarligt brott att det normalt bör leda till
fängelsepåföljd.
Som Lagrådet har anfört har också praxis efter 1990
års reform utvecklats i restriktiv riktning. Det
innebär att mer än hälften av de grova
rattfylleribrotten i dag leder till fängelsedom. Detta
innebär att fängelsedomar för grovt rattfylleri är
betydligt större till antalet än andelen
fängelsedomar för andra brott med motsvarande
straffvärde. Det uttalande som görs i propositionen
angående valet av påföljd innebär, som jag nämnde
tidigare, en återgång till vad som gällde före 1990
års ändringar, då allmänna principer för val av
påföljd blev tillämpliga även vid rattfylleri.
Enligt Socialdemokraternas mening kan det
ifrågasättas om domstolarnas möjligheter i detta
avseende nu bör inskränkas, särskilt i belysning av
nuvarande påföljdspraxis. Som Lagrådet påpekat
torde inte några ytterligare nämndvärda vinster
från allmänpreventiv synpunkt kunna uppnås
genom en strängare praxis. Domstolarna bör därför
inte genom motivuttalande, som i propositionen,
förmås att avlägsna sig från normala principer vid
val av påföljd. Enhetlighet i tillämpningen bör i
stället främjas genom fortsatt prejudikatbildning,
återkommande kartläggning av domstolarnas
praxis och praxisdiskussioner inom och mellan
domstolarna.
Även framgent bör det finnas ett visst utrymme för
att döma till annan påföljd än fängelse vid grovt
rattfylleri. Jag tänker då närmast på kontraktsvård
eller skyddstillsyn under särskilda föreskrifter, när
det finns speciella omständigheter.
Socialdemokraterna vänder sig alltså mot de
motivuttalanden som görs på den här punkten i
propositionen.
En tredje punkt där socialdemokraterna har
invändningar rör förhållandet mellan rattfylleri och
grovt vållande till annans död eller kroppsskada.
Det är ett förslag som läggs fram i propositionen
utan föregående remissförfarande. Lagrådet har
riktat berättigad kritik mot att ett så principiellt
viktigt förslag som det som regeringen lägger fram
inte har blivit föremål för ett sedvanligt
remissförfarande. Man kan t.o.m. ifrågasätta om
regeringen i rimlig utsträckning har levt upp till
beredningstvånget i 7 kap. 2 § regeringsformen när
det gäller den här delen av förslaget.
Bestämmelserna om vållande till annans död och
vållande till kroppsskada eller sjukdom har ett
mycket stort tillämpningsområde. De gäller inte
bara trafikolyckor, utan de aktualiseras också i
många andra sammanhang. Olyckor i arbetslivet,
felbehandling inom sjukvården, vådaskjutning i
samband med jakt eller militärövningar och
överföring av hivsmitta är några exempel på
situationer där paragraferna om vållande till
annans död eller kroppsskada är tillämpliga.
De förslag som tar sikte just på rattfylleriet eller
framförandet av motorfordon när man är
alkoholpåverkad skall ligga till grund för
bedömningen av huruvida vållandet skall betraktas
som grovt. Men förslaget är inte tillräckligt berett.
Det tar inte heller hänsyn till vållandebrottet i stort
och hur bestämmelsen skall utformas med hänsyn
till om brottet är grovt eller icke grovt. Därför säger
vi i reservation nr 3 att den frågan bör bli föremål
för fortsatt beredning och att regeringen efter
denna beredning bör återkomma till riksdagen.
Fru talman! Socialdemokraterna tillstyrker alltså
förslaget om att gränsen för grovt rattfylleri skall
sänkas från 1,5  till 1,0 . Vi motsätter oss
straffskärpningarna, eftersom vi i likhet med
Lagrådet anser att det inte finns något behov av
sådana. Vi motsätter oss också de förslag till
motivuttalanden som framförs i propositionen om
påföljdsvalet. Vidare vill vi ha en fortsatt beredning
angående förhållandet mellan rattonykterhetsbrott
och vållandebrott.
Med det anförda yrkar jag bifall till reservationerna
nr 1, 2, 3, 5 och nr 7.
Anf. 3  KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):
Fru talman! Beträffande propositionen angående
rattfylleri och justitieutskottets betänkande nr 11,
anser Ny demokrati att propositionens förslag över
lag är bra. De innebär skärpningar på de flesta
områden. Rattfylleri och de konsekvenser som det
för med sig är bland de mest onödiga och negativa
inslagen när det gäller trafiksäkerheten på våra
vägar.
Det finns emellertid en del punkter där vi vill gå
något längre än vad som föreslås i propositionen. I
vår motion Ju610 -- under mom. 10 -- har vi
föreslagit att man skall införa en speciell lagregel
om bildråp. Det hade enligt Ny demokrati varit
önskvärt att skapa den brottsformen med ett
straffminimum på tre år. Därmed klargör man med
skärpa allvaret när det är fråga om synnerligen
anmärkningsvärd körning. Jag kan tänka mig
sådana sammanhang där en rattfyllerist kör
omkring på gångbanor i bostadsområden och i
närheten av skolor och kör ihjäl barn. Vi anser att
dessa situationer har ett särskilt högt straffvärde.
Fru talman! Beträffande mom. 11 innebär
propositionen att man skall utvidga polisens
möjligheter att ta s.k. sållningsprov. Det är ett bra
förslag. Polisens möjligheter att ta
alkoholutandningsprov utvidgas därmed, och det är
angeläget från preventiv synpunkt. En
moderatmotion, Ju13, föranledde emellertid att
utskottet tillstyrker införandet av ett tredje stycke
med följande lydelse: Om den undersökte begär
det, skall protokoll föras vid provtagning och bevis
om utförd åtgärd utfärdas.
Efter att ha talat med en hel del poliser i landet
anser jag det nödvändigt att yrka avslag på denna
motion. Motiveringen är precis den som jag har
skrivit i mitt särskilda yttrande, nämligen:
''Införandet av en regel om att polisen på begäran
av den undersökte skall vara skyldig att föra
protokoll över provtagning eller utfärda bevis om
utförd provtagning kan få olyckliga konsekvenser
rent praktiskt. En viss risk finns att denna regel kan
komma att missbrukas, vilket skulle få till följd att
den ökning av effektiviteten som är syftet med
regeringsförslaget avseende de s.k. sållningsproven
kommer att motverkas. Om detta skulle bli fallet
får denna fråga tas upp till förnyad prövning.''
Vid särskilt omfattande kontroller, trafikrazzior
när det gäller att kontrollera nykterheten, kan det
uppstå väldigt mycket irritation bland andra förare
som inte kör omkring onyktra. Det skulle åtgå
större resurser från polisens sida om man skulle
behöva utfärda protokoll när förare så begär det.
Det är nämligen så, fru talman, att många har som
sport att trassla till det för polisen när det gäller att
åstadkomma åtgärder för trafiksäkerhetens
främjande. Konsekvenserna kan alltså bli
olyckliga. Därför yrkar jag avslag på motion Ju13
under mom. 11.
Fru talman! Vid mom. 18 önskar Ny demokrati att
försäkringsbolagen på något vis skulle få reda på
när deras kunder har kört omkring rattonyktra eller
rattfulla. Som det nu är får samtliga bilister vara
med och betala försäkringspremien. En hel del av
rattfylleristerna åstadkommer stora materiella
skador ute i trafiken, vilket alla bilförare solidariskt
får vara med och betala. Vi tycker att det bör
införas en ordning där försäkringsbolagen får reda
på vilka av deras kunder som har kört omkring
rattonyktra, oavsett om de förorsakat en bilolycka
eller inte. Därmed skulle dessa förare få betala en
högre premie för trafikförsäkring och
vagnskadeförsäkring.
Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till vår
reservation under mom. 10 beträffande bildråp och
till propositionens förslag under mom. 11 samt
avslag på motion Ju13.
Anf. 4  LIISA RULANDER (kds):
Fru talman! Först vill jag börja med att yrka bifall
till hemställan i utskottets betänkande och avslag
på reservationerna samt motionerna i en viss del.
Riksdagen har nu att ta ställning till ett
regeringsförslag som innebär skärpning av delar av
trafiknykterhetslagstiftningen. Detta är välkomna
förändringar.
Den i propositionen föreslagna tiden för
ikraftträdande föreslås emellertid i betänkandet att
flyttas fram till den 1 februari 1994, på grund av att
man på de olika institutionerna behöver förbereda
sig för denna förändring. Med anledning av en av
motionerna föreslår utskottet en regel om bl.a.
protokoll vid s.k. sållningsprov. Detta har också
berörts av Ny demokratis företrädare. Detta är
något som vi i utskottet tror är bra och bifaller
förslaget i den del, vilket också framträder i
utskottets betänkande. I övrigt avstyrker utskottet
övriga motioner.
En mängd motionsönskemål har tillgodosetts
genom propositionsförslaget. Det är glädjande.
Lagutskottet har haft att yttra sig beträffande den
del som berör sjöfylleri.
Alkohol och trafik hör inte ihop. Det är själva
grundtesen i hela den svenska
trafiksäkerhetshållningen. Det finns dock en
ganska stor grupp människor i vårt samhälle som
har alkoholproblem. De människorna behöver
hjälp med att komma ur sitt beroende, och detta
avser regeringen att stödja genom att föreslå att
fängelsedömda trafiknykterhetsbrottslingar skall
genomgå alkoholavvänjande behandling under
anstaltsvistelsen. Att de skall få stöd och hjälp är
något av det centrala. Det skall inte bara ses som
ett straff när en missbrukare som inte själv kan
komma ur sitt beroende av droger får detta stöd
under den tid han avtjänar sitt straff.
Propositionens innehåll går ut på att gränsvärdet
för grovt rattfylleri sänks från 1,5  till 1,0
alkohol i blodet, med motsvarande sänkning för
alkoholhalten i utandningsluften. Motsvarande
ändring föreslås i järnvägssäkerhetslagen,
1990:1157. Det här har det motionerats om, och det
har stötts och blötts i flera riksdagsdebatter under
åren som har gått, vilket jag har studerat. Detta har
vi också fått stöd för i utskottsbetänkandet.
Vidare föreslås att maximistraffet för grovt
rattfylleri skall höjas från ett till två års fängelse.
Motsvarande höjning av maximistraffet föreslås för
bl.a. grovt sjöfylleri. I princip innebär uttalandena
i propositionen att vi i fråga om påföljdsvalet vid
grovt rattfylleri återgår till principerna som gällde
före den 1 juli 1990. Detta har Socialdemokraterna
ondgjort sig över. Men det är alltså utskottets
mening att det var bättre med de principer som
fanns då, därför att det som sades i det betänkandet
1990 har tillämpats på ett felaktigt sätt.
I propositionen föreslås vidare en ändring i
brottsbalken, som innebär en skärpt bedömning av
brotten ''vållande till annans död'' och ''vållande till
kroppsskada eller sjukdom'', när gärningarna
begåtts i samband med trafikonykterhet. Förslaget
innebär att sådana brott som huvudregel skall
bedömas som grova om gärningsmannen var
berusad. Maximistraffet för vållande till annans
död och för vållande till kroppsskada eller sjukdom
höjs enligt förslaget till sex respektive fyra år. Vi i
utskottet menar att vi därmed kommer närmare
den norm som finns i Norden i övrigt, bl.a. i Norge.
När fordon använts vid brott mot trafikbrottslagen
föreslås att 7 § ändras så att möjligheterna att
förklara fordon förverkade ökar. Detta har också
redan prövats i andra länder som har varit
förebilder. Socialdemokraterna tillstyrker förslaget
om en sänkning av promillegränsen och går i
huvudsak emot övriga förslag.
De nu föreslagna åtgärderna bygger på Väg- och
sjöfyllerikommitténs betänkande och de
beträffande alkoholutandningsprovet bygger på
Trafikpolisutredningens betänkande, SOU
1992:81. Dessutom föreligger en promemoria som
upprättats inom Justitiedepartementet: Ansvar för
grovt vållande till annans död m.m. samt
Förverkande av fordon. Remissförfarande och
hearing har föregått propositionsskrivningen i vissa
delar.
Frågan om alkohol i kombination med trafik hör till
de frågor som får mycket stora rubriker i
massmedierna. Människor reagerar med all rätt.
Man har rätt att uppröras över den nonchalans som
alkoholpåverkade förare visar genom att sätta sig
bakom ratten och därmed riskera inte bara sitt eget
välbefinnande, utan även andras, ja, i värsta fall
andras liv. Samhällets syn på det allvarliga i ett
sådant handlingssätt bör kraftigt markeras, och
detta kommer i dagen vid straffmätningen enligt
propositionens förslag. Därför avstyrks reservation
nr 1.
Lagar är normerande och utgör signaler om önskat
beteende. Detta har vi som lagstiftare att tillse.
Beträffande principer för påföljdsvalet är
regeringens mening att ett grovt rattfylleribrott bör
ha fängelse som normalpåföljd. Regeringen
markerar därmed ytterst kraftigt att ofoget att köra
påverkad är ett icke-önskvärt beteende.
Likformigheten i rättstillämpningen ökar enligt
regeringens förslag, vilket också Lagrådet medger.
Lövdén har sagt att detta är en nackdel och att det
inte skall tillämpas på detta sätt. Men vi menar att
det är fel signaler som har kommit fram och getts
vid tillämpningen av just den lagstiftningen. Därför
är en återgång till det som gällde före 1990 års
lagstiftning i princip nödvändig. Kontraktsvård i all
ära -- det är en bra form som bör användas på rätt
ställe, men i detta fall har vi valt att titta på frågan
från en annan vinkel, därav regeringens
proposition och utskottets betänkande. Utskottet
avstyrker reservation nr 2 med därtill hörande
motioner.
I propositionen föreslås att om någon vid förande
av motorfordon gör sig skyldig till vållande till
annans död under påverkan av alkohol eller något
annat medel, skall den omständigheten att
gärningsmannen var påverkad särkskilt beaktas när
man bedömer om brottet är grovt. Det måste
självfallet finnas mätnormer för vad som anses vara
grovt. Motsvarande regler föreslås gälla
beträffande vållande till kroppsskada eller
sjukdom.
Detta ärende har tagits upp dels i en
departementspromemoria med rubriken Ansvar
för grovt vållande till annans död m.m. och dels
varit föremål för en hearing i
Justitiedepartementet. När vi talar om att vi skall se
särskilt allvarligt på brott som är begångna av
någon som har varit påverkad av alkohol eller
andra droger, är det viktigt att vi samtidigt kräver
att missbrukaren skall få adekvat vård för sitt
missbruk.
Utskottet delar i och för sig Lagrådets uppfattning
om vikten av att regeringsförslaget blir föremål för
ett sedvanligt remissförfarande. Utskottet anser
emellertid att den beredning som förevarit i den nu
aktuella delen av regeringens förslag är godtagbar.
Reservation nr 3 med därtill hörande motioner
avstyrks.
Det i reservation nr 4 framförda förslaget till
ändring om ett nytt brott, bildråp, anser vi i
utskottet är tillgodosett i och med utskottets
ställningstagande. Vi anser att Ny demokratis
reservation bör avstyrkas tillsammans med motion
Ju610. Vi i utskottet yrkar även avslag på
reservation nr 6 och motion Ju638 angående
skyldigheten för domstolar att skicka rapport till
försäkringsbolagen. Det menar vi inte är angeläget.
Det är försäkringsbolagens angelägenhet att göra
kontroll.
I reservation nr 5 tas de ekonomiska
konsekvenserna upp. Det kommer att bli en
förändring beträffande platsbehovet i anstalterna,
det är riktigt, Lövdén. Men samtidigt har regeringen
en rad förslag under utarbetande som kommer att
påverka platsbehovet. I kommande budget
kommer en rad åtgärder att redovisas, som också
kommer att skingra de farhågor som
Socialdemokraterna i det här fallet har haft för den
ekonomiska situationen. I den kommande
budgeten kommer man att redovisa dels de
ekonomiska resurserna, dels också andra åtgärder.
Utskottet yrkar avslag på motion Ju15 och
reservation 5.
Ett fenomen som har blivit alltmer vanligt är
sjöfylleri. I takt med ökande hastigheter och
ökande antal båtinnehavare, kommer problemen
att öka om inte kraftiga åtgärder vidtas. Däremot
är det svårt att komma åt den här typen av fylleri
och fastställa de olika gränserna. Utskottet delar
regeringens och lagutskottets bedömning angående
förslaget om höjning av maximistraffet för grovt
sjöfylleri. Detta innebär att justitieutskottet,
liksom lagutskottet, avstyrker reservation nr 7.
När det gäller upptäcktsrisken, som Lövdén tog upp
i sitt anförande, vill jag bara påminna om att
socialdemokraterna själva har krävt den minskning
av resurserna för Polisens verksamhet som håller på
att genomföras. Vi kan inte heller se att
upptäcktsrisken enbart skulle vara det som skulle
föranleda lagstiftning. Det måste finnas både--och.
Den proposition som nu ligger på riksdagens bord
berör den straffrättsliga delen. Upptäcktsrisken bör
naturligtvis kunna ökas om vi har möjlighet att ge
polisen de resurser som man behöver för att kunna
öka den, men frågan är om bara det skulle kunna
föranleda oss att inte godta de i propositionen
föreslagna åtgärderna. Det tror inte vi i utskottet.
Vi i utskottet menar att det är viktigt att poängtera
att alkohol måste vara en försvårande faktor när det
handlar om brottsligt beteende. Vi hjälper
nämligen ingen med att släta över fel som har
begåtts eller som begås. Vi menar att detta är en
signal även till omgivningen, till dem som har
drogberoende i sin släkt, i sin omgivning eller på sin
arbetsplats, att med kraft säga stopp när man vet att
en person har svårt att hålla sig ifrån droger
samtidigt som personen i fråga också är bilförare.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till
utskottets hemställan.
Anf. 5  KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd)
replik:
Fru talman! Beträffande förslaget om sållningsprov
var ju regeringens mening att det skulle bli
effektivare. Förslaget i motionen Ju13 är
förvånande, eftersom det med all säkerhet kommer
att innebära störningar i polisens arbete, och det
var ju inte precis den avsikten regeringen hade då
man föreslog en utvidgning av
alkoholutandningsproven.
Med all säkerhet kommer det när man genomför
större razzior att behövas en ökning av personalen
för att man skall undvika onödiga störningar, som
köbildning. En annan sak att ta hänsyn till rent
polistaktiskt är överraskningsmomentet. Om det
vid sådana här razzior bildas längre köer
förekommer det ofta att förare och passagerare
byter plats, dvs. den rattfulle bilföraren sätter sig
vid sidan om, och en annan passagerare i bilen
sätter sig vid ratten. Därvid undviker dessa
rattfyllerister att tas fast.
Det är därför som jag tycker att det är onödigt
petigt att i den här moderatmotionen lägga in ett
särskilt tredje stycke. Det tar bort effektiviteten.
Jag vill också nämna vår motion om ett särskilt
bildråp. Vi anser att det finns ett särskilt högt
straffvärde och att man förslagsvis kunde införa en
brottsform kallad bildråp när det är fråga om en i
synnerhet anmärkningsvärd körning och då barn
många gånger är offer på grund av att föraren har
kört på gångbanor och i områden där barn vistas.
Det är av den anledningen som vi vill införa en
särskild brottsform, s.k. bildråp, med ett minimum
av tre års fängelse. Detta tror vi skulle ha en
ytterligare preventiv effekt för presumtiva
rattfyllerister.
Anf. 6  LIISA RULANDER (kds) replik:
Fru talman! Jag vill poängtera att det tillägg som
har gjorts för att vi skall kunna anta den här
motionen så som vi avser berör just
rättssäkerhetsaspekten, att de som vill skall kunna
begära ett protokoll. Vi utgår från att de flesta inte
är särskilt intresserade av det, utan att de som så
att säga ''har grönt'' skall kunna ta kontrollen med
humor och åka vidare glada över att en gång ha fått
genomgå denna test, som man så sällan råkar ut för.
De som däremot har anledning att vara skraja för
testningen kanske begär ett protokoll för att vara
riktigt säkra på att detta är riktigt. Den
rättssäkerhetsaspekten tror vi att det är viktigt att
man har kvar vad gäller sållningsproven, och därav
detta tillägg.
För övrigt har utskottet inget att tillägga i fråga om
försäkringsdelen. Vi tror att det beslut riksdagen
skall fatta i dag kan vara till fyllest i dagsläget. Det
är ändå en oerhörd uppstramning i förhållande till
tidigare.
Anf. 7  KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd)
replik:
Fru talman! I regeringsförslaget om sållningsprovet
sades det ju -- som jag nyss fick en rättelse om -- att
det skulle vara obligatorisk protokollföring, medan
man däremot i motion Ju13 vill mildra förslaget så
att protokoll bara skulle behöva lämnas när den
kontrollerade så begär. Både regeringens förslag
och motionen innebär faktiskt en inskränkning i
effektiviteten -- det gäller alltså även regeringens
förslag. Jag vill därför yrka avslag på regeringens
proposition i den del som rör sållningsprovet liksom
även motion Ju13. Det är en onödig inskränkning i
polisens arbete, oavsett vad det är för form av
protokoll som skall utfärdas.
Anf. 8  LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Fru talman! Jag skall följa uppmaningen att vara
sparsam med repliktid och bara ta upp det sista som
Liisa Rulander sade i sitt anförande, nämligen att
Socialdemokraterna har tagit initiativ till
besparingar inom polisväsendet och att det därför
var konstigt att vi nu lade fram ett förslag om
ytterligare anslag till polisväsendet om 30 miljoner
kronor. Regeringen och Socialdemokraterna är
överens om bespraringar på 500 miljoner inom
Polisen. Vi är också överens om att det är möjligt
att uppnå den besparingen utan att den operativa
verksamheten blir lidande.
Det vi har föreslagit i den här motionen är att vi på
ett av polisens verksamhetsområden skärper
insatserna, och det gäller polisens möjligheter att
upptäcka rattfylleribrott. Den statistik som jag
använde mig av i mitt inledningsanförande är ju
förskräckande, Liisa Rulander. 20 000
trafiknykterhetsbrott upptäcks varje år, och man
beräknar att antalet brott totalt uppgår till mellan
en miljon och två miljoner. Upptäcktsrisken är
alltså försvinnande liten, och med en så liten
upptäcktsrisk är ju riskerna för en stor brottslighet
på det här området betydande.
Jag tror att det finns mycket att vinna på att kraftigt
öka upptäcktsrisken. Då kan vi möjligtvis få bukt
med en del av de problem som följer av
rattfylleribrotten och pressa tillbaka
rattfylleribrotten. Det är motivet till vår
reservation. Det är ett mer verkningsfullt medel än
att höja maximistraffet för grovt rattfylleri, fast
man egentligen inte avser att använda det utrymme
som den höjningen medger -- det sägs ju rakt ut i
propositionen.
Anf. 9  LIISA RULANDER (kds) replik:
Fru talman! Jag tror inte att jag sade att det var
''obefogat att begära mer resurser''. Däremot
ifrågasatte jag om det skulle kunna motverka det
som propositionen har som syfte, nämligen att ge
rätt signaler om vad samhället anser om att man
använder droger och i synnerhet alkohol i samband
med bilförande.
Jag kan i stort hålla med om det Lars-Erik Lövdén
säger om att upptäcktsrisken är oerhört väsentlig.
Om man riskerar att upptäckas är det väldigt många
som avstår från att köra berusade eller efter att ha
tagit endast litet alkohol. Polisens resurser är
emellertid inte de enda resurser vi kan räkna med i
samhället. Det förslår inte långt om det bara är
polisiär verksamhet som vi skall rikta in oss på, utan
det måste vara fråga om flera olika åtgärder
sammantaget.
Som jag helt kort nämnde är detta signaler som
kanske går fram på arbetsplatser, bland släktingar,
vänner och grannar. Det kan också vara en signal
om vi säger att samhället ser mycket allvarligt på
detta. Då vill man inte riskera att den man känner
och älskar skall hamna i fängelse på grund av en
enstaka händelse. Detta kan vara ett sätt att kanske
förebygga den här typen av brott. Det jag syftar på
är att det inte enbart är polisens resurser och
åtgärder som skall påverka i det här
sammanhanget.
Vi anser därför att man kan ta fasta på
propositionens förslag, som utskottet nu har ställt
sig bakom, utan att man därmed på något sätt
förbiser upptäcktsrisken.
Anf. 10  LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Fru talman! Tror verkligen Liisa Rulander att en
höjning av maximistraffet för grovt rattfylleri från
ett till två års fängelse får någon effekt på den här
typen av brottslighet i jämförelse med effekten av
en kraftfull ökning av upptäcktsrisken? Jag ställer
frågan särskilt med tanke på att det i propositionen
sägs rakt ut att man inte syftar till någon allmän
nivåhöjning när det gäller straffmätningen. Då
torde det ju inte få någon effekt över huvud taget
att man höjer maximistraffet från ett till två års
fängelse. I själva verket får vi ett maximistraff i
vilket man över huvud taget inte kommer att
använda sig av den övre delen av straffskalan. Då
blir det instrumentet verkningslöst i förhållande till
en kraftig ökning av upptäcktsrisken.
Jag tror -- och i det har jag stöd av vad de flesta
bedömare på det här området säger -- att det mest
verkningsfulla medlet för att bekämpa den här
typen av allvarlig brottslighet -- vi är överens om att
den här typen av brottslighet är allvarlig -- är att se
till så att upptäcktsrisken är stor.
Anf. 11  LIISA RULANDER (kds) replik:
Fru talman! Det finns en allmän rättskänsla i detta.
Det finns få men väldigt allvarliga fall där man
enligt den allmänna rättskänslan inte har kunnat
döma på rätt sätt på grund av att straffen kanske har
varit litet för låga. Vi tror inte i utskottet att det
kommer att handla om så väldigt många fall, men
möjligheten måste finnas. Detta ger också återsken
på annan lagstiftning.
Det som är viktigt att komma ihåg i de här fallen är
offren, de som riskerar att råka illa ut -- detta skall
ju vara förebyggande och se till att risken minskar
att människor på ett orättvist sätt utsätts för
rattfylleristers framfart. Detta utesluter som sagt
inte förebyggande åtgärder på många olika
områden.
Detta är de signaler vi i utskottet vill ge vad gäller
hur vi ser på den här typen av brott.
Anf. 12  ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Det finns i Sverige en stor uppslutning
kring uppfattningen att alkohol och trafik måste
hållas isär om inte trafiksäkerheten skall äventyras.
Den insikten och inställningen finns också i
riksdagen och i regeringen, och utskottets
företrädare har ju strukit under den synpunkten.
Det har trots det inneburit ett mödosamt arbete
under lång tid att närma sig den målsättning som de
flesta ställer upp på men inte alltid i det praktiska
handlandet tillämpar.
I betänkandet erinras om att Sverige var tidigt ute
med promillegränser, som infördes redan 1941.
Bara Norge var fem år före oss. Trots ett hårt
motstånd från dåtida vetenskapare och lagstiftare
drevs denna regel fram, och gränsen har efter hand
sänkts alltmer. Från ursprungliga 0,8  sänktes
gränsen under 50-talet till 0,5 , för att 1990
sättas till 0,2 . Förbättrad teknik, framför allt
med de s.k. alkoholutandningsproven, har gjort det
möjligt att sätta lägre gränsvärden. Trots det är det
inkonsekvent att fördöma alkoholen i trafiken
samtidigt som lagstiftare tillåter en viss mängd.
Dagens förbättrade teknik och vår kunskap om
alkoholens vådor i trafiken borde leda till att vi
införde en nollgräns. Därtill skulle kopplas en
säkerhetsmarginal, som på medicinska grunder
fastställdes och som garanterade rättssäkerheten.
För en sådan modell finns ett starkt stöd från många
forskare, professionella trafiksäkerhetsarbetare,
polis och motororganisationer, och så sent som i
somras uttalade sig därtill
kommunikationsministern för att en nollgräns vore
det konsekventa och riktiga.
Jag tror, fru talman, att det är den enda hållbara
linjen om vi vill hävda en förbättrad trafiksäkerhet.
Det faktum att vi i Sverige och Norge har sett
strängt på brott mot trafiknykterheten har ju också
inneburit att vi här har en relativt sett bättre
situation, även om, som man i utskottet påpekar,
den fortfarande inte är acceptabel.
Min uppfattning är att skärpta regler på
trafiksäkerhetens område med tanke på de goda
effekter detta har haft skulle vara en en god
exportvara att förmedla till Europas länder, då vi
nu förbereder en starkare samverkan. Intressant är
också att konstatera att länder med en
förhållandevis hög alkoholkonsumtion har visat ett
klart intresse för att tillämpa ett skandinaviskt
synsätt på trafiknykterhetsfrågor.
Den proposition som vi nu har att behandla bygger
i allt väsentligt på Väg- och sjöfyllerikommitténs
betänkande. Som en av medlemmarna i den
kommittén kan jag intyga att den bedrev ett
engagerat och aktivt arbete för att nå konkreta
resultat för trafiksäkerheten. När vi var färdiga
noterade vi något så ovanligt som att kommittén på
alla punkter var helt ense, rakt över alla
riksdagspartier. Det har också inneburit att
regeringen i allt väsentligt har följt upp kommitténs
förslag.
Dock saknas ett par viktiga delar. Det gäller bl.a.
lämplighetsprövningen för dem som dömts för
rattfylleri eller grovt rattfylleri. Utredningen
föreslog att alla som döms för något av dessa brott
skulle genomgå s.k. utvidgad lämplighetsprövning.
Det innebär att man till en ansökan om
körkortstillstånd måste foga ett särskilt utlåtande
som styrker att vederbörande uppfyller
körkortslagens krav på ett nyktert levnadssätt.
Nu hänvisar regeringen till att
Kommunikationsdepartementet utreder denna
fråga och att man därför bör avvakta det
beredningsarbetet. Jag hoppas, fru talman, att det
innebär att frågan ändå snabbt kommer tillbaka till
riksdagen för en befogad förändring.
Den andra frågan, som har återkommit
motionsvägen flera gånger, är den s.k.
eftersupningen. Det har framförts önskemål om en
lagändring som innebär att Sverige skulle anta
samma regel som Norge. Den innebär att en förare
av motorfordon inte får inta alkohol eller annat
berusande eller bedövande medel under de sex
första timmarna efter en avslutad körning, om
vederbörande förstått att körningen kan leda till
polisundersökning.
Här hänvisar utskottet till att den påstådda
eftersupningen torde vara relativt liten i
förhållande till samtliga trafiknykterhetsbrott, och
därför är man inte beredd att göra något särskilt
uttalande. Det faktum att det skulle vara en liten
grupp människor som har brutit mot denna
nykterhetsbestämmelse i trafiken är en svag
invändning. Det råder inget tvivel om att
eftersupningen är en besvärande omständighet
både för polisen och för dömande instans och
ytterst drabbar den trafiksäkerheten. Därför
hoppas jag att det övervägande som nu sker inom
departementet leder till att man återkommer
relativt snart, så att vi kan skapa en relevant och
rimlig lagstiftning.
Utskottet redovisar även bakgrunden till
sjöfylleribestämmelser och erinrar om att vi här i
riksdagen många gånger diskuterat frågan. För
egen del har jag sedan 1970-talet ganska många
gånger motionerat om promilleregler på sjön.
Intresset för en sådan utveckling har vuxit genom
åren och nu har också en offentlig utredning prövat
frågan och enigt föreslagit att promilleregler skall
införas.
Invändningarna mot en promillelagstiftning i
sjötrafiken har varit av två slag. Den ena har varit
de starkt skiftande och särpräglade förhållanden
som råder inom sjötrafiken. Den andra har varit att
övervakningen ansetts bli så begränsad att man av
det skälet har avstått. Att det är ett särpräglat
förhållande och att möjligheten till upptäckt är
begränsad får ju inte avhålla lagstiftaren från att
uttala sin principiella hållning. Därför dök det upp
några frågetecken när Liisa Rulander sade att hon
inte tror så mycket på det här. Frågan är: Vad tror
utskottet egentligen på? Därtill skulle polisen och
de övervakande myndigheterna få ett enkelt
instrument som skulle underlätta arbetet i den
kontroll som enligt nuvarande lagstiftning faktiskt
är påbjuden.
Ännu mer fundersam blev jag när jag lyssnade till
Lars-Erik Lövdén. De allmänna deklarationerna är
det inte så svårt att instämma i, inte heller i hans
påstående att det bör råda en helhetssyn. Men
slutsatserna blir något märkliga. Dels tar
socialdemokraterna avstånd från sin utredare, som
delade de synpunkter som förs fram i det här
förslaget, dels säger Lars-Erik Lövdén att man
motsätter sig straffskärpningar och att man vill ha
ett fortsatt utredande.
Det är, fru talman, inte brist på kunskap i de här
frågorna. Det är mer brist på en och annan insikt
och framför allt brist på politiskt kurage.
När Lars-Erik Lövdén säger att han vill ha en
återgång till de motivuttalanden som gällde före
1990 tar man sig för pannan. Menar verkligen Lars-
Erik Lövdén att det är den ordningen som skall
återinföras? Jag tror att det är viktigt att Lars-Erik
Lövdén, även om han har respekt för repliktiden,
förklarar sig på den punkten.
Sammanfattningsvis skulle man ändå kunna säga
att regeringens förslag och justitieutskottets
uppföljning och stöd för förändring när det gäller
grovt rattfylleri m.m. är ett steg framåt till fördel
för trafiksäkerheten. Som värdefulla inslag gäller:
- sänkningen av gränsvärdet för det grova
rattfylleriet,
- att man ser strängare på brott mot nykterheten i
trafiken,
- att vållandefrågorna uppmärksammas mera och
- att en aktiv rehabilitering införs.
Fru talman! Ett problem som blir alltmer
besvärande är att även andra droger förekommer i
trafiken. Narkotikan är ju endast ett av flera
drogpreparat. Vi har olika typer av läkemedel som
kan ge effekter av icke önskat slag på bilförarna.
Det bör emellertid vara fullt möjligt att konstatera
om en person har ämnen i sig relaterade till
föreskriven medicin eller inte. Det finns också
anledning att undersöka effekten av vissa
läkemedel och därmed få ett klarläggande av vilka
läkemedel som bör förbjudas i samband med
bilkörning.
Vi behöver också en lagstiftning som till sin struktur
liknar rattfyllerilagstiftningen, vilket fordrar att
följande komponenter ingår:
- Metoder för rutinmässiga kontroller av trafikanter
- Gränsvärdesbrott
- Enhetligt straffvärde
Därför borde regeringen snarast ta tag i detta
växande problem i trafiken. Alla förare som är
inblandade i trafikolyckor och som kommer in för
vård borde genomgå en drogtest. En utredning bör
göras kring gränsvärden och lag- och
staffbestämmelser ändras så att de liknar
rattfylleriregelverket. Vidare bör polisen få
möjlighet att rutinmässigt göra
stickprovskontroller, typ alkotest, för att påvisa
narkotika och beroendeframkallande medel.
Allra sist, fru talman, tror jag att det är viktigt att
slå fast att avsikten med en mer restriktiv
lagstiftning inte är att åstadkomma fler och hårdare
straff mot medborgarna. En sådan lagstiftning
skulle framför allt vara preventiv och leda till att allt
färre gör sig skyldiga till trafiknykterhetsbrott. I så
måtto är propositionen och utskottsbetänkandet
värda att stödjas, och jag vill, fru talman, yrka bifall
till utskottets hemställan.
Anf. 13  LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Fru talman! Efter Elver Jonssons anförande tvingas
jag begära en replik till.
Jag menar inte att vi skall tillbaka till den praxis
som gällde efter 1990 års lagändringar. Det är
alldeles uppenbart att vi fick en alldeles för hög
andel villkorliga domar strax efter lagändringarna
1990.
Men sedan har praxis stramats upp åtskilligt. Av
statistiken framgår att andelen fängelsestraff som
utdöms i tingsrätterna har ökat med 10 % till 57 %
från andra halvåret 1991 till 1992. Medan andelen
villkorliga domar har minskat med 5 % till 18 %.
Eftersom frivårdsmyndigheterna nu skall yttra sig
regelmässigt i fråga om grovt trafiknykterhetsbrott
kommer med all sannolikhet också
skyddstillsynspåföljderna att öka på de villkorliga
domarnas bekostnad. Vi har alltså fått en mycket
kraftig uppstramning av praxis i förhållande till det
som gällde strax efter 1990 års reform. Det tycker
jag är bra.
Jag sade i mitt anförande att jag hamnar på samma
linje som Lagrådet, att det inte behövs några
ytterligare uttalanden på den här punkten med
hänsyn till den utveckling som har varit och med
hänsyn till att de allmänna reglerna för
straffmätnings- och påföljdsval bör gälla även
trafiknykterhetsbrott, även om det betraktas som
ett artbrott.
Anf. 14  ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Nu säger Lars-Erik Lövdén att han inte
menar att vi skulle återgå till det som gällde före
1990 och de motivuttalanden som gjordes av
dåvarande regering. Det noterar jag med
tillfredsställelse.
Men då blir den invändning som
socialdemokraterna gör i dag märklig, för de
motivuttalanden som nu finns stämmer rätt väl med
den praxis och den uppstramning som jag
uppfattade att Lars-Erik Lövdén faktiskt bekände
sig till.
Nu säger Lars-Erik Lövdén att han är på samma
linje som Lagrådet och andra juridiskt kunniga.
Det må så vara. Jag vill ändå hävda att den
förbättrade trafiknykterhetslagstiftningen inte
tillkommit tack vare juridiskt arbete, utan det har
varit politiskt pådrivande krafter i denna riksdag
och föregångare till denna riksdag som har
medverkat. Man skulle litet sarkastiskt kunna säga
att vi trots juridisk vetenskap har fått en förbättrad
trafiknykterhetslagstiftning.
Anf. 15  LIISA RULANDER (kds) replik:
Fru talman! Jag vill bara komma tillbaka till Elver
Jonssons aspekt på nollgräns för rattonykterhet och
rattfylleri. Det är klart att detta är en
rättssäkerhetsaspekt. Vi måste försöka följa de
tekniska hjälpmedel som vi har och försöka att få
så väl fungerande tekniska hjälpmedel som möjligt
för att verkligen komma åt detta problem.
Vi kan hålla med Elver Jonsson om att det är viktigt
att man verkligen ser till att ingen alkohol är rätt
när man kör bil. Men självfallet får det inte bli så,
som någon påstår, att en lättöl eller en Kefir kan ge
utslag på de instrument som finns i dag. Om det är
så banalt, måste detta naturligtvis utredas färdigt.
Vi måste undersöka alla de tekniska hjälpmedel
som finns till vårt förfogande innan vi kan lagstifta
om någonting som kan påverka rättssäkerheten för
enskilda människor.
Jag vill också ta upp en del andra aspekter som
Elver Jonsson hade. De är mycket bra förslag på
sådant som även andra länder tillämpar. Det har
t.ex. funnits motioner om eftersupningen, det finns
motioner om alkolås. Det finns en hel mängd
motioner som har hänvisats till andra utredningar
som pågår.
Jag har här trafikutskottets betänkande om
trafiksäkerheten på vägarna inför 2000-talet. Där
tar man också upp en del aspekter på just
rattonykterhet. Man hänvisar till att det på
Kommunikationsdepartementet också pågår
utredningar och efterforskningar på de här
områdena. Därmed har vi fått ett enigt utskott
bakom det betänkande som föreligger i dag. Vi vet
att det genomförs en hel del åtgärder som kommer
att befrämja nykterhet på vägarna.
Anf. 16  KENNETH ATTEFORS (nyd):
Fru talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Elver
Jonsson tog faktiskt orden ur mun på mig. Jag satt
också med i Väg- och sjöfyllerikommittén. Jan
Björkman, en mycket pragmatisk politiker från
Socialdemokraterna, var totalt enig med
utredningen om att vi måste ha en straffskärpning,
speciellt när det gäller vållande till annans död. Just
på denna punkt är jag därför särskilt besviken på
att inte den övriga socialdemokratiska gruppen har
stött Jan Björkman i utredningen.
Jag har nämligen följt ett flertal fall och en del
rättegångar, trots att jag sitter i trafikutskottet, och
sett hur offren lider efter sådana här brott. Därför
ställer jag mig helhjärtat bakom regeringens förslag
i den här frågan.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)
5 §  Redogörelse för bankstödet och förslag om
bidrag till Stiftelsen Konsumenternas Bankbyrå
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1993/94:NU7 Redogörelse för bankstödet och
förslag om bidrag til Stiftelsen Konsumenternas
Bankbyrå (skr. 1993/94:61 och 1993/94:83).
Anf. 17  ROLF L NILSON (v):
Fru talman! Jag skall vara mycket kortfattad.
Detta betänkande bygger i stor utsträckning på
regeringens skrivelse med redogörelse för de
åtgärder som man vidtagit för att stärka det
finansiella systemet, alltså åtgärderna mot bank-
och finanskrisen. Vi har haft en remissdebatt om
den skrivelsen. I den debatten tyckte jag att man
kunde ge regeringen en eloge för den skrivelsen.
Det var en bra och fyllig redogörelse för vad
regeringen har gjort. De insatser som man vidtagit
fanns det heller ingen anledning att rikta kritik
emot. Det har vi från Vänsterpartiets sida också
tagit upp i vår motion, men jag vill säga det nu
också.
Det finns ett ställe där vi har gjort en markering och
där jag har avgett en meningsyttring i
näringsutskottet. Det gäller försäljningen av Gota
Bank. Man kan säga att den frågan delvis är
överspelad. Det vi har tagit upp och betonat är att
det drag av regional bank med förankring ute i olika
landsdelar i Sverige som Götabanken har kvar bör
bevaras av den nye ägaren och även i den nya form
som den sammanslagna Nordbanken och
Götabanken får. Det här är väl känt, eftersom vi
har framfört det i många sammanhang; under
frågestunder, i motioner och andra sammanhang.
Men jag vill ändå yrka bifall till den meningsyttring
som fogats till betänkandet och som innebär att
riksdagen skall göra ett sådant tillkännagivande.
Anf. 18  ROLF DAHLBERG (m):
Fru talman! Jag tror att vi vinner tid om jag enbart
berör den fråga som Rolf L Nilson tar upp om
regeringens skrivelse till riksdagen med redovisning
av de åtgärder som regeringen har vidtagit för att
stärka det finansiella systemet. Jag återkommer
efter det att Hans Gustafsson och Bo G Jenevall har
berört den andra fråga som behandlas i
betänkandet.
Vad gäller den meningsyttring som Rolf L Nilson
har avgivit kan konstateras, vilket Rolf L Nilson
själv också gör, att frågan är överspelad. Samtidigt
finns det ändå anledning att påpeka att utskottet
hade starka skäl när ett enigt utskott avstrykte
motionen på denna punkt.
Riksdagen har tidigare givit regeringen
bemyndigande att sälja ut de banker som staten är
hel- eller delägare i. Man skall vid de
utförsäljningarna se till att statens pengar
garanteras i så stor utsträckning som möjligt och
inte utfärda några speciella restriktioner vad gäller
själva utförsäljningen.
Det bemyndigande som riksdagen tidigare enigt
fattat beslut om står fast. Därför var det lätt för
utskottet att behandla den motion som Rolf L
Nilson sedan följt upp i sin meningsyttring.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan och avslag på meningsyttringen.
Anf. 19  HANS GUSTAFSSON (s):
Fru talman! Det är ett enigt utskott som står bakom
det förslag som kammaren nu behandlar. Med
hänsyn till att tiden i övrigt är knapp skall jag
inskränka mig till två synpunkter.
För det första kan konstateras att regeringen har
förhandlat fram ett förslag som innebär att en
bankbyrå inrättas som är snarlik den byrå som finns
inom försäkringsbranschen. Den är i första hand
avsedd att tillvarata den enskilde bankkundens
intressen med hjälp och anvisningar om hur han
skall förfara när han känner sig förfördelad av
banken.
Vi har från Socialdemokraternas sida inte haft
särskilt mycket att invända mot detta annat än att
vi tycker att bankintressena kanske är litet starkt
företrädda i detta sammanhang. Men vi har ändå
ansett att det hela kan godtas.
Vi har varit angelägna att få utskottet att
understryka behovet av att det inrättas en
befattning som Bankombudsman. Avsikten med
detta är att Bankombudsmannen skall ha en litet
vidare uppgift än vad tanken är att Bankbyrån skall
ha. Vi anser att bankkunderna som kollektiv
behöver någon som kan företräda dem i
förhandlingar och någon som har uppsikt över
bankernas verksamhet.
Det är omöjligt för den enskilde bankkunden att
förhandla med bankerna om generella ändringar
t.ex. när det gäller räntemarginaler, avgifter och
andra villkor. Det behövs en företrädare som har
både kunskap och förutsättningar för att föra dessa
förhandlingar. Därför anser vi att en befattning som
Bankombudsman bör inrättas.
Jag tolkar utskottets gemensamma skrivning på så
sätt, att utskottet för det första säger ja till ett
inrättande av Bankbyrån, och för det andra att
regeringen -- om nu riksdagen beslutar i enlighet
med förslaget -- kommer att framlägga ett förslag
om inrättande av en bankombudsman, under
förutsättning att det inte föreligger starka skäl som
talar däremot.
Det vore givetvis rätt underligt om vi skulle
genomföra ett förslag om starka skäl talade
däremot. Man kan därför utgå från, att om det inte
finns några sådana starka skäl -- och jag kan för
närvarande inte se några sådana -- kommer under
våren ett förslag om inrättande av en
bankombudsman att föreläggas riksdagen. Mot den
bakgrunden yrkar jag bifall till utskottets
hemställan och avslag på meningsyttringen.
Anf. 20  BO G JENEVALL (nyd):
Fru talman! Det är trevligt att se näringsministern
här i kammaren. Det är inte så ofta ministrarna
hedrar oss med sin närvaro i debatterna.
Bankernas oförmåga i många avseenden är en av
grunderna till det ärende som debatteras i dag. Det
är inte så mycket att debattera. Utskottet är enigt,
vilket jag tycker är trevligt. Man kan naturligtvis
anse att frågan kunde ha behandlats litet tidigare.
Utskottet har ju tidigare gett regeringen till känna
att man vill ha den här frågan utredd. Jag talar nu
om Bankombudsmannen.
Utskottet fick en mycket god föredragning om
Bankbyrån av olika berörda parter. Vi tycker inte
på något vis att den är något hinder mot att också
föreslå inrättande av en bankombudsman. Vi tror
att de kommer att komplettera varandra bra. Det
var också uppfattningen hos de som talade inför
utskottet.
Vi tycker att bankintressen kanske är litet starkt
företrädda i Bankbyrån, vilket också Hans
Gustafsson nämnde. Det kan vara svårt för de
förfördelade att över huvud taget känna tilltro till
de beslut som kan föranledas av deras
överklaganden i personliga ärenden.
Det är därför synnerligen angeläget att
Bankombudsmannen kommer till stånd och att
arbetet organiseras på rätt sätt. Utskottet begär att
en utredning tillsätts och ser fram mot att den
snabbt utarbetar ett förslag till hur
Bankombudsmannen skall organiseras, så att ett
beslut kan fattas under vårriksdagen. Jag tycker att
vi har fått signaler från departementen om att så
skulle kunna bli fallet.
Fru talman! Eftersom ärendet inte är
kontroversiellt, och vi skall spara tid, yrkar jag
avslutningsvis bifall till utskottets hemställan och
avslag på meningsyttringen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)
6 §  Småföretagsutveckling
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1993/94:NU11 Småföretagsutveckling
(prop.1993/94:40).
Anf. 21  Näringsminister PER WESTERBERG
(m):
Fru talman! Den första proposition som
Näringsdepartementet lade fram hösten 1991 var
ett handlingsprogram på småföretagarområdet för
att stärka svenskt småföretagande. Sverige har
under lång tid haft västvärldens kanske hårdaste
beskattning av mindre och medelstora företag. Det
hade år 1991 lett fram till att vi hade i förhållande
till vår befolkning endast en tredjedel så många
sysselsatta i företag med under 100 anställda som
genomsnittligt i övriga västvärlden.
Sedan dess har vi radikalt förändrat
småföretagarklimatet. Vi har tagit bort
förmögenhetsskatten på arbetande kapital i
småföretagen. Vi har gjort bolagsbeskattningen till
den mest konkurrenskraftiga i OECD-området. Vi
är på väg att reformera reglerna när det gäller
kvittningsrätt vid nystart av företag och beskattning
av handelsbolag.
Vi håller på att förändra reglerna för riskkapitalets
beskattning i mindre och medelstora företag. Det
bör kunna leda till att andelen ägarkapital i mindre
och medelstora företag kan komma att närma sig
det som gäller ute i övriga Europa. I dag är andelen
ägarkapital i genomsnitt ungefär hälften så stort
som i övriga västvärlden. Det har gjort de mindre
och medelstora företagen mer sårbara, och de har
haft svårare att klara stora påfrestningar i samband
med lågkonjunkturer.
Vi har genomfört betydande avregleringar. Vi har
konkurrensutsatt nya marknader, och vi har
återupprättat företagaren som en person som har
förmåga och möjlighet att bidra mycket aktivt till
att föra Sverige ut ur nuvarande ekonomiska
problem.
Det går inte att ha företag utan företagare.
Beskattar man sönder företagaren förstör man
också i praktiken småföretagarklimatet i Sverige.
En av de största saker som har gjorts under de
gångna två åren är just att förbättra
småföretagarklimatet.
Vi har även introducerat en riskkapitalstruktur via
medel från löntagarfonderna. Det har inrättas två
stora portföljbolag med sex riskkapitalbolag med
syfte att satsa på snabbväxande mindre och
medelstora innovativa företag. Dessa företag har
steg för steg kommit i gång och placerar nu pengar
i den takt som var åsyftad.
Alla kommer inte att få riskkapital från den
riskkapitalstrukturen. Det har heller inte varit
meningen. Riskkapitalet kommer de företag till del
som har de största förutsättningarna att kunna växa
och därmed skapa nya arbetstillfällen och nya
produkter.
Riskkapitalstrukturen är på väg att steg för steg
lyckas föra ut riskkapital i det arbete det skall
genomföra i småföretagarstrukturerna. Samtidigt
är vi på väg att placera ägandet i dessa bolag på ett
sätt som långsiktigt kommer att trygga deras
verksamhet inriktad mot innovativa mindre och
medelstora företag. De är redan i dag till
dominerande delen ägda av privata personer. Men
genom den proposition som näringsutskottets
betänkande nr 11 behandlar kommer det
långsiktiga ägandet att säkras och därmed även
deras inriktning.
Vi har även fördubblat Industri- och
nyföretagarfonden och etablerat nyföretagarlån för
s.k. fria uppfinnare eller fria företagare med
snabbväxande produkter så att de kan finansiera sin
verksamhet och därmed öka expansionskraften i
det svenska näringslivet.
Industri- och nyföretagarfonden samarbetar med
utvecklingsfonderna, handelskammarsystemet,
nyföretagarcentrum och banker runt om i landet
som försöker ta fram attraktiva nya företag eller
nya produkter som skall kunna få stöd och
finansiering via Industri- och nyföretagarfonden.
Fonden har på utomordentligt kort tid ökat sin
långivning till denna typ av projekt på ett mycket
föredömligt och snabbt sätt. Samtidigt har i mindre
skala denna typ av lån även kunnat lämnas av
utvecklingsfonderna.
Förutom riskkapitalbolagsstrukturen och Industri-
och nyföretagarfonden har vi också stärkt
möjligheterna runt våra högskolor att kunna dra
nytta av de nya idéer, nya produkter och nya
forskningsresultat som kommer fram.
Genom inrättandet av teknikbrostiftelserna skapar
vi den bas som behövs för att gifta samman
forskningen med företagare och entreprenörer och
därmed kunna kommersialisera en del av de patent
och uppfinningar som kommer fram och ta dem till
vara i nya produkter, nya företag och nya
arbetstillfällen i Sverige.
I föreliggande proposition nr 40, som behandlas i
näringsutskottets betänkande nr 11, utvärderas och
föreslås förändringar i utvecklingsfondsstrukturen
som ett ytterligare ben i förändringen och
stärkandet av småföretagarklimatet i Sverige.
Utvecklingsfonderna instiftades år 1978. Det är
därför naturligt att ca 15 år efter deras start
utvärdera dem för att kunna stärka deras
konkurrenskraft och vässa dem efter dessa 15 års
erfarenhet.
I den nya stiftelselagen finns också ett mycket klart
och entydigt krav på att det skulle vara bolag i
stället för stiftelser i och med att de var
anslagsfinasierade. Det finns ett statligt behov att
kunna påverka utvecklingsfonder i en del län som
tidvis fungerar mindre bra, medan
utvecklingsfonder i andra har fungerat alldeles
utomordentligt bra. Det finns också ett behov att
stärka företagarinflytandet inom
utvecklingsfondsstrukturen.
Det är av dessa skäl som vi skall bilda ett
moderbolag, ett centralt utvecklingsbolag, som
skall arbeta tillsammans med staten och
företagarorganisationer. De skall sedan äga knapp
majoritet i bolagen ute i länen. Därigenom stärker
vi företagarinflytandet samt det lokala
politikerinflytandet i respektive utvecklingsbolag.
De får mer karaktär av företagarfolkrörelse och
mindre karaktär av offentligföretagarrörelse. Jag
tror att det har en starkt positiv effekt på
företagarnas intresse för utvecklingsbolagen.
Vi genomför också en centralisering av lånefonden.
Då får vi möjligheter att se till att den kommer ut i
arbete i form av lån till bolagen.
Utvecklingsbolagen kommer i fortsättningen att ha
ett lokalt beslutsfattande, men det utvecklingsbolag
som inte har möjlighet att utnyttja hela sin lånefond
kan låta en del av den utnyttjas av andra
utvecklingsbolag och därmed skapa ytterligare
hävstångseffekter genom ett bättre utnyttjande av
de totala låneresurserna.
Samtidigt stoppar vi under ett antal år
indragningarna från utvecklingsfondernas
lånekapacit eftersom det finns en fortsatt brist på
riskvilligt kapital, i synnerhet till de mindre och
medelstora företagen.
I den här propositionen lägger vi också förslag om
att fördela ut en del av ägandet i
riskkapitalstrukturen, dvs. Atle och Bure. Vi
placerar 10 % av aktieägandet där i Industri- och
nyföretagarfonden. 10 % lägger vi i moderbolaget
till utvecklingsbolagen. Ca 7 % kommer att hamna
i teknikbrostiftelserna. Därigenom skapar vi en
inbördes konkurrens mellan dessa om kapitalet i
Atle och Bure och de sex riskkapitalbolagen. Ingen
blir så stor i Atle och Bure att de kan ge order till
dem, men de blir inte heller för små. De måste ha
kontakter och därmed kontaktytor. De skapar
därmed ett mötestorg som är formaliserat för
spontana kontakter mellan utvecklingsbolagen,
teknikbrostiftelserna, Industri- och
nyföretagarfonden och riskkapitalstrukturen.
Därigenom åstadkommer vi också att Atle och
Bure får en långsiktig ägare som kommer att
tillförsäkra dem möjligheten att jobba med mindre
och medelstora företags riskkapitalförsörjning.
Man får en långsiktighet i agerandet, i synnerhet
med de rösträttsbegränsningar som gäller i dessa
bolag. Därmed skapar vi genom en serie beslut en
stark struktur som skall kunna stärka mindre och
medelstora svenska företag.
Jag vill samtidigt betona att detta är bidrag till
lösningen. Grunden till varje effektivt starkt
nyföretagande i mindre och medelstora företag är
att näringsklimatet är förmånligt. Då har företagen
själva förmåga att utvecklas och generera vinster
som kan återinvesteras. Därmed stärks företagen.
Totalt sett innebär detta närmast en mycket radikal
förändring av småföretagarklimatet i Sverige. Jag
vågar säga att vi är på väg att få ett av västvärldens
mest konkurrenskraftiga småföretagarklimat.
Förutom alla de förslag och förändringar som har
gjorts kommer vi även i samband med
budgetpropositionen att återkomma med
ytterligare förslag om den s.k.
innovationsprocessen med anledning av Bengt-
Arne Vedins innovationsutredning. Jag tror att det
finns ytterligare saker att göra i de tidiga
utvecklingsskedena av nya produkter och nya
företag.
Anf. 22  MATS LINDBERG (s):
Fru talman! I frågan om småföretagsutveckling har
vi socialdemokrater uppfattat att det råder en bred
politisk enighet om vikten av samrådslösningar.
Det är därför olyckligt att regeringsföreträdarna
hänfaller till ideologiskt agerande när det gäller
konkreta lösningar.
Det har varit vår ambition att öppna diskussionen i
dessa frågor för att se möjligheten till breda
lösningar. Denna förhoppning ökade när
näringsministern i propositionen gjorde ytterligare
en reträtt i frågan om utvecklingsfonderna.
Det är därför med besvikelse som jag i dag kan
konstatera att det inte har funnits samma öppenhet
från den sittande regeringen. Detta bekräftas också
av näringsministerns inlägg i kammaren i dag.
Det framkommer även med allt större tydlighet i
debatterna ute i landet att moderaternas avveckling
av alla statliga insatser nu börjar ifrågasättas av allt
fler. Man kan fråga sig hur länge Centern och
Folkpartiet kan blunda för denna verklighet.
Fru talman! I propositionen om
småföretagsutveckling påminner regeringen om sin
egen regeringsdeklaration från hösten 1991. Man
bör fästa läsarnas uppmärksamhet på detta
dokument. Det tyder på en viss omedvetenhet om
händelsernas gång. Så här uttryckte statsministern
detta: ''Av största vikt för Sveriges ekonomiska
utveckling under 1990-talet blir att små- och
nyföretagandet får en renässans''. Vidare angavs att
Sverige skulle återupprättas som en tillväxt- och
företagarnation med en stark och växande
ekonomi.
Dessa stolta paroller skall ses i ljuset av den
faktiska utvecklingen de två senaste åren. Sveriges
tillväxt har tre år i rad varit negativ. Det har aldrig
hänt tidigare under hela 1900-talet. På tre år har
folkhushållet förlorat 6 % av BNP, vilket motsvarar
ca 86 miljarder kronor.
För småföretagen finns siffror som med förödande
tydlighet beskriver utvecklingen. Dessa uppgifter
när det gäller konkurser och nyföretagande talar
för sig själva. År 1990 var antalet konkurser nästan
10 000. År 1991 var det 17 000 och 1992 21 000. När
det gäller antalet nyetableringar var det 1990
24 000, 1991 19 000 och 1992 17 000. Under de
första nio månaderna 1993 har 15 000 företag gått i
konkurs.
Antalet konkurser har aldrig varit högre. Sedan
regeringen Bildt tillträdde har över 35 000
småföretag gått i konkurs. För första gången
överstiger antalet konkurser antalet nyetablerade
företag. Småföretagens renässans blev en
konkursernas pånyttfödelse.
Här infinner sig frågan vilka åtgärder som
näringsministern vidtagit för att stoppa denna
utslagning.
Fru talman! Den katastrofala ekonomiska
utvecklingen beror till en del på faktorer som inte
regeringen kunnat rå över. Den dåliga utvecklingen
i vår omvärld har dock förvärrats av regeringens
misstag. Den svenska nedgången är så stor att den
till stor del måste förklaras av inhemska faktorer.
Regeringens stora misstag har varit att strama åt en
redan i utgångsläget extremt svag inhemsk
efterfrågan. Detta har speciellt drabbat
småföretagen som är starkt beroende av
utvecklingen på hemmamarknaden. Flera av
småföretagens konkurser hade kunnat undvikas om
regeringen hade fört en annan politik.
Vi socialdemokrater vill föra en annan politik än
regeringen, vilket vi redovisat i partimotionen om
den ekonomiska politiken. Vi tror att det är genom
en kombination av ekonomisk politik och en aktiv
näringspolitik som en god småföretagsutveckling
skall befrämjas. Det främsta problemet för
småföretagen i dag ligger inte -- som regeringen
tror -- i oförmånliga skattebestämmelser eller
regler om anställningsskydd. Det akuta problemet
är helt enkelt brist på kunder och för att åtgärda
detta krävs omedelbara stimulansåtgärder.
Den aktiva näringspolitik som skall undanröja
småföretagens problem handlar om åtgärder inom
ett brett spektrum. Insatser för småföretagen måste
ske inom ramen för en samlad näringspolitik som
syftar till att befrämja en nödvändig förnyelse av
svenskt näringsliv. Vår framtid ligger inte i att
konkurrera med enkla produkter och låga löner.
Det är viktigt att stödet till småföretagen befrämjar
en utveckling mot ett allt större inslag av en
kunskapsintensiv produktion.
De för dagen viktigaste åtgärderna för att befrämja
en bra småföretagsutveckling är, enligt
socialdemokraternas uppfattning, insatser för att
stimulera till kompetensutveckling och
produktförnyelse samt för att underlätta
kapitalförsörjningen. Här spelar
utvecklingsfonderna en central roll. Den frågan har
vi behandlat i vår motion och i våra reservationer
till utskottets betänkande.
När det gäller kapitalförsörjningen, som för
närvarande är den kanske viktigaste frågan för
småföretag, är det bara att konstatera att
regeringens konstruktion med riskkapitalbolag är
ett misslyckande. Kapitalet i bolagen Atle och Bure
kommer inte småföretagen till godo. Hela
konstruktionen är ett misslyckande ur
småföretagarnas perspektiv. I vår motion har vi
föreslagit att staten skall sälja aktierna i Atle och
Bure och i stället föra pengarna till
utvecklingsfonderna.
Vi delar regeringens uppfattning att den tidigare
beslutade indragningen av medel från fonderna inte
skall genomföras. Enligt vår uppfattning bör de
regionala bolagen ha stor frihet att arbeta med olika
finansieringsformer. Denna möjlighet till
flexibilitet bör inte begränsas, vilket delvis skulle
bli effekten av propositionen i fråga om
användande av amorteringslån.
När det gäller avkastningskrav på Lånefonden bör
det sättas så lågt att de regionala bolagen inte
förhindras att satsa på nya produkter och nya
företag. Detta innebär att det föreslagna
avkastningsmålet -- dvs. att hålla fonden realt
intakt -- kan vara alldeles för högt ställt. Vi anser att
man i stället bör sätta målet till att fonden nominellt
skall bevara sitt kapital. Detta skulle skapa ett
större utrymme för nysatsningar.
För att snabbt underlätta situationen har vi vidare
föreslagit att AP-fonderna ska medges rätt att
placera ytterligare 10 miljarder kronor i aktier i
mindre och medelstora företag. För att nå en bred
uppslutning är vi självklart beredda att diskutera
formerna för denna utökade placeringsrätt.
Fru talman! Låt mig också peka på det faktum att
Socialdemokraterna har lagt fram ett stort antal
förslag om olika småföretagssatsningar i riksdagen.
Förslagen ingår i en strategi för att åstadkomma
nyetablering av småföretag, men framför allt för att
få de redan befintliga företagen att växa. Förslag
har framförts om exportstöd, tekniköverföring,
forskningsinsatser, kompetensutveckling och
åtgärder mot ekobrott.
Alla dessa för småföretagsamheten viktiga åtgärder
har blockerats av den borgerliga
riksdagsmajoriteten. Det är förödande. Vi behöver
samverkan, inte motsättning, kring
småföretagsfrågorna.
Fru talman! Vi socialdemokrater finner förslaget
att överföra utvecklingsfonderna till bolag
ändamålsenligt. Vi tycker dock att det centrala
bolaget bör ligga under NUTEK. Det är också
viktigt att företrädare för näringslivet ges
möjligheter att som ägare i moderbolaget ingå i
styrelsen.
Vad som förvånar oss är att detta inte skall gälla
Landstingsförbundet, som enligt förslaget
utestängs från moderbolaget trots att man därifrån
är beredd att tillskjuta medel. Vi socialdemokrater
tycker att grundprincipen för ägarförhållanden och
styrelserepresentation är att de som tillskjuter
aktiekapital ges inflytande därefter.
Lika ologiskt är det att regionala organisationer
inte skall ha möjlighet att få majoritet i de regionala
bolagen. Detta förhållande visar vilken tilltro till
decentralisering som regeringen har. Vi
socialdemokrater anser att en av de viktigaste
uppgifterna för näringspolitiken är att den ligger
nära den verklighet som finns på de lokala och
regionala planen. Det är av mycket stort intresse att
det finns en uppslutning kring fondens verksamhet.
Fru talman! Den borgerliga majoriteten visar sin
centralistiska syn på dessa frågor. Det tycker vi är
olyckligt. Därför anser vi att det centrala bolaget
skall kunna välja den regionala lösning som ger
bästa effekten för småföretagsverksamheten.
Också när det gäller det kvinnliga företagandet
saknas visionerna. Vi anser att man bör göra
särskilda insatser för att stödja kvinnor som vill
starta egna företag eller på annat sätt engagera sig
i små och medelstora företag.
Detta gäller inte minst verksamheten på mindre
orter i glesbygd. NUTEK har i en rapport pekat på
att kvinnor har speciella problem när de ska starta
egna företag. Därför föreslår man särskilda
stödåtgärder när det gäller utbildning, forskning,
ekonomiskt stöd och rådgivning och även för
kvinnligt nätverksbyggande.
Fru talman! När det gäller frågan om uppsägning av
avtalet med landstingen tycker vi socialdemokrater
att det är viktigt att utvecklingsfonderna inte blir
lamslagna fram till dess att en ny organisation
träder i kraft. Det förslag som ges i propositionen
kan innebära att personalen sägs upp redan före jul.
Att döma av den osäkerhet som finns när det gäller
finanseringen kan det dröja innan nyanställningar
sker i det nya bolaget.
Detta är orimligt. Förslaget innebär också stora
risker för att de bästa medarbetarna hoppar av
utvecklingsfonderna. Därför anser vi att det är
viktigt att Landstingsförbundet via sitt ägande får
insyn i moderbolaget och därigenom kan föra de
besvärliga personalfrågorna till en så bra lösning
som möjligt.
Jag vill ta tillfället i akt att fråga näringsministern
om hur han praktiskt vill gå till väga för att lösa
problemet. Det kan väl inte vara så att de anställda
skall få uppsägningen som en julklapp?
Fru talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till
samtliga socialdemokratiska reservationer.
Anf. 23  Näringsminister PER WESTERBERG
(m):
Fru talman! Det finns anledning att konstatera att
näringsklimatet i Sverige under en utomordentligt
lång tid steg för steg gått tillbaka. Den relativa
tillväxten har under den senaste tjugoårsperioden
hela tiden sjunkit i förhållande till övriga
västvärlden. Det sker nu en vändning.
Vi fick överta en finanskris som kanske var den
värsta Sverige genomlevt sedan 30-talet och en
industrikris som var fullt i klass med 30-talets. Den
krisen ändrar man inte på annat sätt än genom att
stärka villkoren för det svenska näringslivets sätt att
arbeta och konkurrera.
Det går inte att tro att det vore en lösning att öka
konsumtionen, låna mer pengar och driva ned
valutans värde ytterligare. Det var det man gjorde
under 20 år. Man drev Sverige att bli ett
låglöneland, i stället för att göra det till ett land som
satsar på investeringar i näringslivet, investeringar i
produktionen och investeringar i personalen. Detta
skulle ha stärkt Sveriges nationella
konkurrenskraft, och därmed skulle vi ha
konkurrerat med kompetent personal och nya
produkter.
Regeringen har därför valt att steg för steg på
område efter område försöka skapa de mest
konkurrenskraftiga reglerna för svensk produktion
och svenskt företagande. Därmed vill vi dra Sverige
ur det utomordentligt besvärliga läge som landet
befann sig i vid tiden för förra valet.
Vi ser nu att produktionen börjar stiga. Vi ser att
konkurskurvan viker och att näringslivet steg för
steg börjar dra iväg uppåt. Vi är på väg mot ett av
de största handelsöverskott per capita vi har haft i
Sverige.
Vi tacklar samtidigt hela tiden också allt som rör
ekobrottslighet beträffande företag. Vi reformerar
nu utvecklingsfondstrukturen för att göra den
vassare så att svenskt småföretagande kan stärkas.
Vi försöker skapa en företagarfolkrörelse med
decentraliserade beslutsfattanden bland lokala
företagare och politiker. Besluten skall inte fattas
av enbart politiker, vilket är fallet i dag. Vi
effektiviserar Lånefonden och skapar en
riskkapitalstruktur som kanske gör att någon
miljard kronor investeras i mindre och medelstora
företag innevarande år. Vi skapar ett bra klimat
kring universitet och högskolor med hjälp av
teknikbrostiftelser som skall gifta samman
entreprenörer med ny vetenskap, nya produkter
och nya rön. Det skulle kunna dra Sverige ur
nuvarande problem. Vi eftersträvar nya produkter
som orkar bära ett bra löneläge.
Jag vill inte ha ett land där man tror att man kan
driva företag utan företagare. Jag vill ha ett land
där företagarklimatet är bra och där vi konkurrerar
med avancerade produkter och kompetent
personal. Jag vill inte att Sverige blir ett
låglöneland. Det är därför vi måste investera i
produktionen, i företagen, i framtiden.
Anf. 24  MATS LINDBERG (s) replik:
Fru talman! Det är bra att näringsministern tar upp
att Sveriges utveckling måste bygga på en fortsatt
utveckling framför allt av nyskapande och
livskraftiga produkter med stort kunskapsinnehåll.
Jag delar den uppfattningen.
Näringsministern undvek att svara på mina frågor.
När det gäller regeringens satsning på utbildning
kan vi konstatera att det inte sker någon utbildning
i de svenska företagen i dag. Skälet är att något stöd
till den typen av vidareutveckling av personalen
inte finns i regeringens nuvarande arsenal.
En annan sak som jag tycker att det är viktigt att
näringsministern funderar över är frågan om hur
riskkapitalet skall finansieras och hur det skall
komma ut till de berörda företagen. Det är mycket
få av de små och medelstora företagen, om ens
något, som har kunnat få riskkapital från
riskkapitalbolagen.
Därför tycker vi att det är bra att näringsministern
har ändrat uppfattning om utvecklingsfonderna och
satsar mer på lånefonden för utvecklingsfonderna.
Anf. 25  Näringsminister PER WESTERBERG
(m):
Fru talman! Det är ingen tvekan om att
företagarklimatet behövde stärkas. Under den
gamla regeringen hade vi förmodligen de hårdast
beskattade mindre och medelstora företagen i
västvärlden. Det är ingen tillfällighet att det ledde
till att vi fick väldigt få småföretag i Sverige.
Det problemet löser man inte, som Mats Lindberg
tycks tro, med industristöd, bidrag och lån, som gör
företagaren totalt beroende av politiker.
Småföretagarkultur skapas genom stolta
företagare, som om de är duktiga har möjligheter
att tjäna pengar och bygga upp sina företag.
Det är därför som vi under denna treårsperiod i
praktiken genomför nästan hela Småföretagarnas
riksförbunds handlingsprogram för att stärka
företagen. Vi går igenom utvecklingsfonderna för
att delvis -- och jag menar delvis -- avpolitisera dem
och öka företagarinflytandet. Det är vad vi sysslar
med. Självfallet skall det vara lokala företagare ute
i länen som jobbar i utvecklingsbolagen. Det
skapar det bästa beslutsfattadet.
När det gäller övergången från utvecklingsfond till
utvecklingsbolag är det uppenbart så, att vi redan
nu ligger långt framme i förberedelserna för en
förändring. Den skall ske så smidigt som möjligt,
och vi räknar med att de närmaste dagarna kunna
tillsätta organisationskommittén, i första rummet
med företrädare för de anställda i
utvecklingsfonderna men självfallet också med folk
från landstingen.
Mats Lindberg borde titta litet på
riskkapitalbolagens aktivitet. De är inte lösningen
på företagens riskkapitalförsörjning, men de är en
del av lösningen. När man innevarande år placerar
uppemot en miljard kronor i mindre och
medelstora företag löser det långt ifrån alla
problem, men det är ett bidrag till snabbväxande
företag med ungefär så mycket att göra som de
klarar av.
Riskkapitalbolagsstrukturen kommer självfallet att
steg för steg bli effektivare, men i grunden är det
ändå så, Mats Lindberg, att det är lönsamma
företagare och företag som bygger företagandet.
Det är inte bidrag eller politikerstyrning utan ett
bra företagarklimat.
Anf. 26  MATS LINDBERG (s) replik:
Fru talman! Det är viktigt att företagen är
lönsamma. Det är förutsättningen för trygga
anställningsförhållanden i företagen. I den frågan
delar jag helt näringsministerns uppfattning.
Myten om de hårda beskattningsregler som alltid
har funnits i Sverige enligt näringsministern
stämmer inte helt. Jag kan medge att det har funnits
delar i skatteförslagen som har varit betungande för
framför allt småföretag och egenföretagare. Men
på den punkten har inte heller den nuvarande
regeringen lyckats helt.
En annan myt är att det är politiker som har styrt
utvecklingsfonderna. Men man kan gå tillbaka till
Wittboms utredning, där det mycket klart framgår
att det redan tidigare har funnits ett stort inslag av
företagare i utvecklingsfondernas styrelser.
Det är viktigt att näringsministern funderar över
om inte politiker med en bred erfarenhet av
näringsliv och näringspolitiska åtgärder också är
berättigade att sitta i t.ex. fonders styrelser. Vi
politiker skall akta oss för att säga att om man bara
är företagare så kan man lösa alla problem. Så är
det tyvärr inte.
Det vore bra om kammarens ledamöter fick svar på
de två frågor som jag ställde till näringsministern.
Anf. 27  Näringsminister PER WESTERBERG
(m):
Fru talman! Jag trodde att jag hade svarat på
frågorna. Om jag har missat några kanske jag kan
få dem upprepade för mig.
Jag är glad att Mats Lindberg sade att näringslivet
måste bygga på lönsamma företag. Däremot är jag
besviken över att socialdemokratin har röstat nej
till nästan varenda skatteförändring till förmån för
de mindre och medelstora företagen. Det är inte så
man stärker dem.
Självfallet har vi inte klarat att genomföra alla de
reformer som vi skulle vilja genomföra, men vi har
ändå lyckats arbeta oss igenom en mycket stor del
av Småföretagarnas riksförbunds
handlingsprogram. Det är jag stolt över, men det
finns mer kvar att göra i reformarbetet för att stärka
mindre och medelstora företag.
Som jag tidigare sade finns det anledning att agera
snabbt när det gäller förändringen av
utvecklingsfonder till utvecklingsbolag. Därför är
vi beredda att tillsätta organisationskommittén så
snart klubban har fallit här i kammaren. Då kan vi
snabbt ge besked och få en smidig övergång, som
kan ske med god insyn av de anställda.
Jag vill ånyo betona att det inte är genom
subventioner till företag, industristöd, bidrag eller
mycket förmånliga lån till endast några få bolag
som man löser problemen. Alla företag måste ges
möjligheter att lyckas på likvärdiga och
konkurrenskraftiga villkor.
Jag håller gärna med Mats Lindberg om att det
finns många företagare som inte alltid är lämpade
att sitta i utvecklingsbolags styrelser, men jag kan
försäkra att många politiker har ungefär samma
problem. Därför har vi valt att ha en balans mellan
landstingsföreträdare och företagare i de lokala
utvecklingsbolagen. Men genom möjligheten till
utlagsröst är det ändå företagarinflytandet som
skall utgöra grunden och som ytterst skall styra
utvecklingsbolagens agerande och arbete.
Jag är helt övertygad om att det finns många
politiker, i synnerhet lokala, som har åtskilligt att
tillföra utvecklingsbolagen. Det är ju därför vi har
valt att ha den form och struktur på förslaget som
vi har.
Samtidigt skall man vara väl medveten om att alla
som sitter i dessa utvecklingsbolag inte behöver ha
en partibok för att vara bra. Därför vill vi att
åtminstone halva styrelsen är företagarföreträdare.
Då får vi mer av en företagarfolkrörelse som jag
tror är väldigt angelägen här i Sverige.
Anf. 28  ROLF L NILSON (v):
Fru talman! Jag har med stort intresse och
förundran lyssnat till Per Westerbergs inlägg. Jag
har också lyssnat till Mats Lindbergs inlägg, med
mera intresse än förundran. Jag har också lyssnat
till deras replikskifte, och jag kan inte komma ifrån
intrycket att vi här har hört ett statsråd i desperat
behov av att övertyga sig själv om att han och hans
departement har uträttat någonting av värde under
de två och ett halvt år som han har suttit i
regeringsställning.
Per Westerberg berömde sig av att ha genomfört
Företagarförbundets politiska program. Vi har haft
rätt intensiva debatter både i kammaren och ute i
samhället om särintressen och det skadliga i att
särintressen får dominera politiken. Jag skulle vilja
fråga Per Westerberg hur han hade reagerat om en
socialdemokratisk näringsminister hade stått upp
och sagt: Vi har till punkt och pricka genomfört
LO:s näringspolitiska program. Det hade inte varit
vackra tongångar. För inte menar väl Per
Westerberg att det i företagarnas program för
näringslivets utveckling finns den högsta visdomen,
och inte bara den ena sidan av verkligheten?
En av de största bristerna i denna regerings
småföretagarpolitik är att den har varit så ensidig
och så enögd. Det talas om företagare,
företagarfolkrörelser. Men det talas över huvud
taget inte om anställda. Jag menar att de anställda
i företagen, även i de små företagen, är värdefulla
bidragsgivare till Sveriges industriella utveckling
och välståndsutveckling. Det som har kännetecknat
regeringens näringspolitik är att man antingen helt
och hållet har bortsett från de anställda eller också
betraktat dem som ett hinder för utvecklingen. Den
näringspolitik som man driver drivs genom andra
departement än Näringsdepartementet och av
andra ministrar än näringsministern. Den bedrivs
av Finansdepartementet och skatteministern. Den
bedrivs också i stor utsträckning av
Arbetsmarknadsdepartementet och Börje
Hörnlund.
Ett genomgående drag i regeringens skattepolitik
är att minska beskattningen av arbetsfria
inkomster, företagarnas och företagens
beskattning, medan man höjer skattetrycket på de
anställda och på annat sätt minskar det ekonomiska
utrymmet för de anställda. Det är en
löntagarfientlig politik som man bedriver på
skatteplanet.
Det är på samma sätt med arbetsrätten. Regeringen
markerar där sin näringspolitik genom att försöka
beröva de anställda de rättigheter de har tillskansat
sig, beröva dem deras värdighet och
människovärde. Det är återigen ett uttryck för att
man betraktar de anställda som ett hinder för
verksamheten när de kräver att få ta ansvar och att
behandlas rättvist osv.
Dessutom överlåter man åt
Arbetsmarknadsdepartementet att genom
arbetsmarknadsåtgärder bedriva näringspolitik,
utveckla företag och göra näringspolitiska
satsningar. Jag tror inte att ni har kontroll över de
satsningarna på Näringsdepartementet. Jag tror
inte att man har det riktigt på
Arbetsmarknadsdepartementet heller. Det är en
näringspolitik som löper vind för våg.
I den katalog av åtgärder som regeringen skulle
genomföra för att skapa en ny småföretagspolitik är
det egentligen bara en faktor som har varit effektiv,
och det beror på ett misslyckande. Det är den
devalvering som har skett därför att vi inte kunde
hålla kronans värde fast. Visserligen kan man redan
i dag se en uppgång i produktionen, men också
precis samma typ av oroande effekter som vi fick
efter devalveringarna på 1980-talet, nämligen en
sorts hybris hos svenska småföretagare. Det
redovisades i t.ex. Dagens Industri i fredags.
Svenska småföretagare tror att de är världsbäst,
bara för att de säljer så förbaskat bra just nu. Det
tror jag det, när man har prissänkningar på 25--
30 % i jämförelse med konkurrenterna.
Det finns uppenbara risker att misslyckas, precis
som vi misslyckades efter 1980-talets devalveringar,
med att förnya näringslivet och utveckla tekniken
och kompetensen inom de svenska företagen.
Precis som Mats Lindberg påpekade finns en bred
samsyn om småföretagarpolitiken. Jag tycker att
regeringens politik borde bygga på en sådan samsyn
i stället för att vara en konfrontationspolitik. Precis
som Mats Lindberg tycker jag att Centerns och
Folkpartiets roll i detta sammanhang är mycket
märklig.
De åtgärder som har föreslagits när det gäller
småföretagsutveckling och framför allt
kapitalförsörjning är i första hand centraliserings-
och byråkratiseringsåtgärder. Det gäller förslaget
om Industri- och nyföretagarfonden och de
förändringar i utvecklingsfonderna som behandlas
i detta betänkande. Här finns förslag till ändrad
organisationsform. Det är egentligen det enda av
substans som föreslås i betänkandet. Och det är
någonting som inte motiveras sakligt. Det
motiveras inte i utredningen. I ett yttrande från vd
för Utvecklingsfonden i Malmöhus län finns en
markering till förmån för den nuvarande formen,
stiftelseformen. Där sägs att det i utredningens
material inte framkommer någonting som skulle
visa att aktiebolagsformen är nödvändig eller
motiverad av de brister som man har kommit fram
till.
Jag tycker inte heller att man i utredningen och
propositionen redovisar sakskäl för de förändringar
i övrigt som man föreslår. I stället verkar det som
om utvecklingsfonderna i stort fungerar väl. De
förändringar som behövs kan ske fortlöpande,
genom att styrelserna ger sina vd stöd för ett
kontinuerligt förändringsarbete, ett effektivare
arbete. De signaler som regeringen sänder ut -- och
som riksdagen kommer att sända ut, om detta
betänkande antas -- är en ökad centralstyrning,
mindre hänsynstagande till den regionala
kunskapen och återigen en okänslighet för
personalen och personalens behov. Det som
föreslås är i princip att man säger upp alla anställda
för att sedan kunna återanställa. Man säger att de
allra flesta troligen kommer att återanställas. Detta
är ett dåligt sätt att hantera organisationer där man
vill tillvarata och utveckla kompetens. Risken är
oerhört stor att de anställda, framför allt de mest
kompetenta, börjar söka sig nya anställningar och
lämnar organisationen. Då får vi i stället en mindre
slagkraftig organisation än den vi har i dag, som kan
fungera bättre om den trimmas.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till
meningsyttringen i detta betänkande. Den går ut på
avslag på propositionen i dess helhet och ett
uttalande om en småföretagarpolitik som bygger på
samförstånd, inte konfrontation.
Anf. 29  Näringsminister PER WESTERBERG
(m):
Fru talman! Jag vill notera att Rolf L Nilson kanske
inte riktigt har förstått alla de förändringar som
görs i utvecklingsfonderna. Att vi går över till
bolagsformen beror på den nya stiftelselagen. Vi
gör det så smidigt och effektivt som möjligt, med
full insyn för personalrepresentanterna.
Vi noterar att utvecklingsfondernas lånefond bara
till hälften är utlånad till företagen. Resten står på
bankinlåning. Vi vill att pengarna skall komma ut i
företagen och arbeta. Det är därför vi gör
förändringar i denna del.
Vi stoppar det gamla riksdagsbeslutet från
föregående mandatperiod om indragningar och
minskningar av lånefonden. Vi stärker
kopplingarna till riskkapitalstrukturen, till
Industri- och nyföretagarfonden, till
teknikbrostiftelserna runt universitet och
högskolor, för att därmed skapa bättre fungerande
nätverk. Vi skapar dessutom en möjlighet att
hjälpa fonder som fått problem. Sådant händer litet
varstans från tid till annan i alla organisationer.
Jag vill gärna hålla med Rolf L Nilson om att hans
parti, Vänsterpartiet, faktiskt har röstat ja till
förbättringar för småföretagen i större utsträckning
än Socialdemokraterna. Rolf L Nilson talar om
konfrontation. Det kan möjligen stämma i den
delen att vi vill ha lika bra regler för småföretag som
man har i andra länder. Vi tror inte att våra svenska
småföretagare är några övermänniskor, som kan
jobba i hård internationell konkurrens med sämre
regler i Sverige än utomlands. Det är det vi rättar
till och därmed tar tillbaka det som har förlorats i
Sverige under så många år.
Jag delar också uppfattningen att småföretag inte
bara är företagare. Det är därför vi har gjort en
mycket stor omläggning av
arbetsmarknadspolitiken, mot
kompetensutveckling och förstärkning av
personalens relativa förmåga att konkurrera och
bära upp svenska löner, jämfört med många
låglöneländer. Det är därför vi också satsar på
utveckling av nya produkter, nya företag och mer
avancerad utbildning av personalen, för att undvika
att Sverige konkurrerar med låga löner och därmed
låga priser. I stället skall vi konkurrera med
avancerade produkter och välutbildad personal
som orkar bära upp bra löner. Det är därför jag
gång på gång betonar att jag inte vill att Sverige
skall bli ett låglöneland. Det är därför jag syftar till
strukturella förändringar, förstärkningar och
utveckling av svenskt företagande mot mer
avancerade produkter och mer kompetent
personal.
Anf. 30  ROLF L NILSON (v) replik:
Fru talman! Det har aldrig fallit näringsministern in
att en anledning till att det finns pengar kvar i
utvecklingsfonderna som inte lånas ut kan vara den
låga efterfrågan i den svenska ekonomin?
Regeringen har varit en effektiv broms när det
gäller förslag från Socialdemokraterna eller
Vänsterpartiet för att öka efterfrågan.
En annan faktor som vi diskuterar mycket är när
lånemedel konkurrerar med bidragsmedel. Det är
inte så att småföretagaren avvisar bidrag och i
stället arbetar hårt för att tjäna pengar eller lånar
dem för att sedan betala tillbaka. Man får ibland
intrycket att Per Westerberg tror det. Företagarna
är givetvis kloka och väljer bidrag före lån.
Det är riktigt att det i förslaget ingår att
indragningarna av lånemedel skall stoppas. Det
borde jag ha sagt. Det är någonting som
Vänsterpartiet har drivit redan på den gamla
regeringens tid. Det är trevligt att nu få genomslag
för en sådan idé.
När det gäller anknytningen till Industri- och
nyföretagarfonden föreslog Vänsterpartiet, när
omstruktureringen av Industrifonden var uppe till
behandling, att man skulle decentralisera och lägga
ut nyföretagarlånen med beslut och administration
på utvecklingsfonderna. Jag tror att det hade varit
en bra lösning. Nu får man signaler om krångel och
tidsförluster beroende på dubbel hantering.
Jag tycker att det är svårt att föra ett samtal med
näringsministern när han gång på gång måste
understryka att Sverige behöver lönsamma företag
och företagare som tjänar pengar. Motsättningarna
i den näringspolitiska debatten finns inte just där --
det var länge sedan. Det är ingen i Sveriges riksdag
som inbillar sig att det är bättre med företag som
har dålig lönsamhet eller med företagare som lever
på svältgränsen.
Anf. 31  Näringsminister PER WESTERBERG
(m):
Fru talman! Det var först för två och ett halvt år
sedan som någon började tala om lönsamheten i
näringslivet, att det också där behövdes ett starkt
ägarkapital för att man skulle kunna klara
lågkonjunkturen. Det har varit mycket tal om
lönsamma företag, men ändå har ganska många --
om än en minoritet av riksdagen -- röstat emot alla
förslag om att jämställa reglerna för svenskt
företagande med de regler som gäller utomlands.
Svenska mindre och medelstora företag har ungefär
hälften så stort eget kapital som deras konkurrenter
utomlands har. Det lider de av nu. Det är bl.a. det
vi försöker rätta till.
När det gäller efterfrågan på krediter vågar jag nog
säga att det finns en icke oväsentlig sådan. Det finns
efterfrågan på olika former av krediter. Jag vågar
säga att utvecklingsfonderna har ungefär hälften av
sina lånefonder på bankinlåning i stället för ute i
företagen. Det beror knappast på brist på
kreditefterfrågan. Det kan nog gälla mer
kommersiella krediter från affärsbankerna, men
knappast utvecklingsfonderna, som tar litet större
risker och litet mindre betalt.
Däremot delar jag gärna Rolf L Nilsons
uppfattning att lånen ibland konkurrerar, inte minst
med det regionalpolitiska stödet, men det
motiverar ytterligare vårt krav på att det skall
finnas möjligheter att omfördela
utvecklingsbolagens lånefonder mellan länen, så att
pengarna verkligen går ut i och arbetar i företagen,
skapar nya produkter och nya arbetstillfällen och
därmed bidrar till välfärdsökningen.
Industri- och nyföretagarfonden är en del av en
struktur, som jag tror är viktig. Den skall besitta
betydande teknisk kompetens för att kunna
bedöma nya produkter. Den skall besitta
kompetens för att utvärdera snabbväxande större,
medelstora och mindre företag.
Utvecklingsfonderna är däremot med i
beredningen och kan gå in själva, i stället för
Industri- och nyföretagarfonden, när det är fråga
om mindre kapital. Det är en arbetsfördelning,
men det är också en pluralism, en mångfald, som är
viktiga för mindre och medelstora företag, där det
finns expertfunktioner och en regional
organisation, ett uppfångningsnät för universitet
och högskolor och riskkapitalbolag som är privata
eller privatdominerade och jobbar över hela
marknaden. Då skapar vi det nätverk som just
mindre och medelstora svenska företag under så
lång tid saknat.
Anf. 32  ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! När man besöker företag och talar
med företagare tar de sällan upp skatter och regler
först. Det är andra problem, som har att göra med
produktionen, bristen på teknisk kompetens och
liknande. Från större företag får man ofta höra
mycket positiva omdömen om näringspolitiska
satsningar som har gjorts tidigare. Jag kan som
exempel ta den s.k. VT-delegationen, som utförde
ett konkret arbete bland underleverantörer till
bilindustrin för att få fram vattenbaserade färger.
Det var någonting som företagen knappast hade
orkat med vart och ett för sig.
Det är då trist att konstatera att den typen av
näringspolitiska åtgärder, som var väl beprövade,
var något av det första som den nya regeringen rev
upp -- för att sedan backa igen.
När det gäller krediterna är det många faktorer som
samspelar. Men en faktor är viktig, och det är
bankernas medverkan. De krediter som
utvecklingsfonderna ställer upp med behöver ofta
kompletteras med bankkrediter. Det finns tyvärr en
rädsla i banksystemet -- som är välgrundad,
beroende på erfarenheterna under 80-talet och
finanskrisen.
Jag vill återigen uppmana regeringsföreträdare att
utnyttja ställningen som bankägare för att skapa ett
mer normalt klimat, en mera normal stämning, ute
i bankerna, så att de verkligen lånar ut pengar till
vettiga affärer och vettiga projekt, till rimliga
säkerheter. Bankerna får inte heller medverka till
osunda, konkurrenssnedvridande konkurser, som
också förekommer.
När det återigen gäller samordningen mellan
nyföretagarlånen och utvecklingsfondernas
verksamhet efterlyser Per Westerberg högre
teknisk kompetens. Det är sådant som
utvecklingsfonderna köper in i sitt
beredningsarbete. De köper konsulttjänster på
marknaden. Den kritik man hör är att företagaren
har redovisat sin affärsidé och sina projekt inför
utvecklingsfonderna i beredningen, men att
besluten sedan fattas på en annan nivå, där denne
inte har företräde. Det tar tid, och det är långt
borta.
Anf. 33  Näringsminister PER WESTERBERG
(m):
Herr talman! Jag är väl medveten om att många
mindre och medelstora företag har haft en lång
serie problem under senare år. Jag är också väl
medveten om att de är för få, till följd av ett mycket
logiskt skeende, med för hårt skatteuttag, för hårda
regler, just för de mindre företagen i Sverige.
Jag delar gärna Rolf L Nilsons uppfattning att det
behövs mera teknisk kompetens och
teknikspridning in i de mindre och medelstora
företagen. Vi ökar nu utbildningen mycket kraftigt
på akademisk nivå, men även på lägre, avancerade
nivåer, för att stärka kompetensen hos svensk
arbetskraft. Hela förslaget med
teknikbrostiftelserna syftar åt samma håll, vilket
jag tror är viktigt för att försvara vår relativa
välfärd, vårt löneläge och vår förmåga att
konkurrera.
När det sedan gäller bankernas medverkan, är det
naturligtvis så att de är delvis brända av 80-talets
misslyckanden. Det finns en psykologisk spärr i
utlåningsledet ute på kontoren. Jag tror inte att vi
kan kommendera dem att ändra sig, utan det måste
ske en stegvis förändring. Vi måste därmed också
delvis skapa mera lönsamhet i företagen, som gör
riskerna mindre för själva lånekapitalet.
Vi skall också komma ihåg att de satsningar vi har
gjort på mindre och medelstora företag under de
här åren har varit kanske de största som har gjorts
på denna grupp i modern tid i Sverige, och jag tror
att det är viktigt för att vi skall få en bra utveckling
under 90-talet.
Jag noterar dock ånyo att jag är glad att Rolf L
Nilson och hans parti ändå har röstat för ett antal
ganska väsentliga skatteförändringar för de mindre
och medelstora företagen. Det gäller inte minst
förmögenhetsbeskattningen på arbetande kapital,
som har tvingat många småföretag att sälja sig och
allvarligt skadat en del av strukturen i svenskt
näringsliv.
Till sist kan jag nämna att vi i fråga om
bekvämlighetskonkurser och ekobrott har en
samordningsgrupp, som har jobbat sedan i juni och
som för några veckor sedan lade fram en delrapport
med ett åtgärdsprogram, delvis som en följd av
Insolvensutredningen, men även på grund av en del
kompletteringar som har kommit fram på senare
tid. Vi tar detta på yttersta allvar, i och med att det
allvarligt kan snedvrida konkurrensen. Det är ofta
de minsta företagen som träffas hårdast. Detta är
för mig en starkt prioriterad fråga, som jag vill
kunna komma till rätta med.
Anf. 34  KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Under den här mandatperioden har
näringsutskottet varje år strax före jul debatterat
småföretagspolitiken. Det är ett både angeläget
och viktigt ämne.
Vi har nu några mörka och dystra år i ekonomins
Sverige bakom oss. Effekterna av 1980-talets
spekulationsekonomi har kastat en mörk skugga
över vårt land. De har skapat problem och obalans
i de offentliga finanserna. De har skapat
kreditförluster i bankerna och krascher på
fastighetsmarknaden. De har också inneburit
utslagning av företag och en hög arbetslöshet.
Dessa problem har den borgerliga regeringen haft
att brottas med. Problemen har varit av en nästan
ofattbar omfattning. Men regeringens deklaration
att Sverige skall återupprättas som en företagar-
och tillväxtnation har hela tiden varit en ledstjärna
i arbetet med att räta upp Sveriges ekonomi.
Spjutspetsen i denna kamp har varit satsningen på
småföretagen. Den satsningen har varit
målmedveten och långsiktig. Just detta att
företagen får långsiktiga spelregler är av
utomordentligt stor betydelse.
Man har följt det småföretagspolitiska program
som riksdagen beslutade om 1991. Det innebar
bl.a. en bättre riskkapitalförsörjning, sänkta
skatter och avgifter, förenkling av regelverk och
underlättande av nyetablering och
Europakontakter.
Varför är detta med småföretagen så viktigt? Jo,
därför att småföretagen har en mycket stor
betydelse för dynamiken och tillväxten i svensk
ekonomi. Detta håller numera de flesta med om.
Tillskapandet av nya arbetsplatser kommer främst
att ske i det privata näringslivet. Småföretagen har
de största möjligheterna att skapa nya jobb under
de närmaste åren. Därför är det viktigt att vi ger
småföretag möjlighet att födas, överleva och växa.
Vi måste därför skapa goda villkor för
småföretagande och entreprenörskap i vårt land.
Därför har regeringen vidtagit många åtgärder för
att underlätta företagandet.
Riskkapitalförsörjningen har i och med
finanskrisen varit ett utomordentligt stort
bekymmer. Därför har riksdagen beslutat om olika
åtgärder. Det berättade näringsministern om
tidigare. Man har bl.a. beslutat om
riskkapitalbolag, och för ett år sedan beslutade
riksdagen om Industri- och nyföretagarfondens
verksamhet. Detta har inneburit klara förbättringar
när det gäller nyetablering.
Under de två senaste åren har det skett omfattande
skattesänkningar. Detta har klart förbättrat
konkurrenskraften för näringslivet.
Arbetsgivaravgifter har sänkts.
Förmögenhetsskatten på arbetande kapital har
avskaffats. Skogsvårdsavgiften har slopats. Även
många andra skatter har sänkts eller slopats. För
småföretagen har detta inneburit ett tillskott på ca
12--14 miljarder. Den här veckan kommer vi
dessutom att besluta om ytterligare sänkningar av
skatter, bl.a. för egenföretagare och fåmansbolag.
Vi kommer också att besluta om ett återinförande
av kvittningsrätten.
Arbetet med småföretagsutvecklingen har också
inneburit ett intensifierat arbete för nyetablering
och Europakontakter. Alla dessa åtgärder har givit
resultat. Det kan man klart avläsa genom att
industriproduktionen ökar.
Många företag kan vittna om en kraftigt förbättrad
orderingång. Lönsamheten i näringslivet
förbättras, och konkurserna blir färre. I många
företag tas också det första spadtaget för nya
investeringar. Antalet varsel minskar. Antalet
lediga platser ökar. Det jobbas övertid
motsvarande ungefär 80 000 jobb. Räntan har
sjunkit. Hushållen börjar tro på framtiden. Dessa
ljuspunkter -- och många fler -- talar sitt tydliga
språk.
Allt detta har också bäring på dagens betänkande
som handlar om en reformering av
utvecklingsfonderna. Utvecklingsfonderna har
spelat en mycket stor roll under årens lopp för att
hjälpa både nya och befintliga företag med såväl
råd som stöd och finansiering. Därför är det viktigt
att dessa regionala organ finns kvar i framtiden. De
kan utgöra en spjutspets för att hjälpa de små och
medelstora företagen i regionen.
Propositionen har föregåtts av en utredning.
Utredningen föreslog en ganska kraftig förändring
av dagens fonder. Bl.a. ville man att antalet fonder
skulle bli mindre. Därefter har det skett en
justering. Nu tycker jag att det är en bra utformning
av förslaget, dvs. att fonderna i framtiden skall
omvandlas till bolag.
Dessa nya bolag uppfyller fyra viktiga kriterier.
För det första kommer de att finnas i varje län. Det
är mycket angeläget, inte minst med tanke på
behovet av närhet mellan det regionala organet och
de företag som skall betjänas.
För det andra kommer målgruppen inte att
begränsas. Den kommer i stället att bygga på en
stor regional flexibilitet.
För det tredje kommer finansieringskapitalet att
finnas kvar.
För det fjärde kommer landstingen att vara kvar
som en viktig huvudägare av de regionala bolagen.
Dessa bolag skall vara organ för rådgivning och
finansiering. Det övergripande målet är att stödja
utvecklingen av ett konkurrenskraftigt näringsliv
och att stödja nyföretagandet. De regionala
utvecklingsbolagen bör i stort ha samma
verksamhetsinriktning som de regionala
utvecklingsfonderna har haft.
Vi har från utskottsmajoritetens sida anfört att de
regionala bolagen skall precisera innehållet i
verksamheten. Det är de som har bäst kunskap om
vilka åtgärder som krävs för att åstadkomma en
utveckling av den regionala näringslivsstrukturen.
Utskottsmajoriteten anser därför att de regionala
bolagen själva skall göra de prioriteringar som
behövs. Staten skall inte detaljstyra verksamheten.
Kvinnligt företagande är också ett viktigt område.
I propositionen anger regeringen att kvinnor är en
stor grupp vars potential för nyföretagande är
betydande. Det är därför angeläget att främja ett
ökat företagande bland kvinnor. Insatser riktade till
kvinnor som står i begrepp att starta, eller nyligen
har startat, företag bör ingå som en naturlig del av
de regionala bolagens insatser som är riktade till
nyföretagare. Jag tycker att Socialdemokraterna på
det här området slår in öppna dörrar med sin
reservation om verksamhetens inriktning.
Det är viktigt att de regionala organen är
lokaliserade nära målgruppsföretagen och har ett
förgrenat kontorsnät. De skall också ha en god
förankring hos berörda företag och deras
företrädare, och de skall vara mycket flexibla.
Moderbolaget, som skall vara en liten enhet, skall
ge de regionala bolagen central service och fullgöra
vissa samordningsfunktioner. Det skall ge
rådgivnings- och utbildningsstöd. Det skall förvalta
staligt kapital för finansieringsverksamhet. Det
skall äga och förvalta vissa aktier i
förvaltningsaktiebolagen Atle och Bure. Det skall
också utse de statliga representanterna i de
regionala styrelserna.
Det är viktigt att slå fast att de regionala bolagen
får ett avgörande inflytande på verksamheten.
Beträffande styrelserepresentationen kan jag säga
att staten utser hälften av representanterna och
landstingen den andra hälften. Både ordförande
och ledamöter skall vara väl förankrade i regionen
och dess näringsliv. Detta borgar för ett stort
regionalt inflytande.
Herr talman! Jag vill också gärna beröra
finansieringsverksamheten, som är av synnerligen
stor vikt för både befintliga och nya företag.
Den tidigare regeringen beslutade om indragning
av medel från utvecklingsfonderna. Jag hävdade då
att det var fel. Därför är jag nu desto tacksammare
när den indragna miljarden har återförts till
finansieringskapitalet.
Det är viktigt att de nya utvecklingsbolagen kan
vara med och ge både råd och stöd, men de skall
också kunna ge finansiell hjälp. Situationen på
finansmarknaden, med alla finans- och bankkriser,
har minst sagt varit turbulent. Därför är det vikigt
att staten på olika sätt kan bidra med
riskfinansiering.
Jag har sett många projekt som företagarna själva
inte har klarat av att finansiera enbart med
banklån, men genom att utvecklingsfonderna har
kunnat gå in med vissa medel har projekten kunnat
startas. Den hävstångseffekt som
utvecklingsbolagens låneresurser utgör är en icke
obetydlig tillgång för de små och medelstora
företagen.
De ca 2,5 miljarder som kommer att finnas i en
central fond, till vilken de regionala fonderna har
dragningsrätt, är därför en viktig resurs.
Socialdemokraterna vill plussa på med ytterligare
500 miljoner genom försäljning av aktier i Atle och
Bure. Jag tycker först och främst att det är en
framgång att utvecklingsbolagen kan börja
använda den ytterligare miljard som tidigare var
indragen. När det gäller aktierna i Atle och Bure
kommer 10 % av avkastningen att tillföras
verksamheten i alla fall.
När det gäller finansieringen och
kapitalförsörjningen är det aboslut viktigaste,
vilket flera har sagt tidigare i dag, att bankerna
tillfrisknar och kan fungera på ett normalt sätt. När
det gäller det allmänna bankväsendet vill jag säga
att det känns bra att olika banker nu har kunnat
lämna bankakuten. Ju förr normala relationer
mellan bank och företag kan uppstå desto bättre är
det.
Jag vill också beröra Nordbankens förvärv av
GOTA. Jag vill uttrycka den förhoppningen att
Nordbanken visar sitt ansvar och bedriver
verksamheten i en provinsbanksmodell, ungefär på
samma vis som gällde före kraschen. Flera banker,
bl.a. Wermlandsbanken och Skaraborgsbanken,
fungerade mycket bra både för enskilda och
företag. Därför hoppas jag att de enskilda
bankerna, t.ex. Wermlandsbanken, får ett stort
decentraliserat ansvar. Det är också viktigt att ta till
vara den stora kunskap och kompetens som finns
hos personalen i dessa banker.
I det här betänkandet omnämns även frågan om
uppfinnare och innovatörer. Det är angeläget att
innovationsprocessen får en god utveckling. Som
har angivits i betänkandet kommer det en
proposition under våren i detta ärende. Därför får
vi då återkomma till den frågan.
Herr talman! Det är viktigt att de nya
utvecklingsbolagen får en bra start och att
organisationskommittén ser till att
utvecklingsfonderna omvandlas på ett bra och
omdömesgillt sätt också för personalen.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan
och avslag på reservationerna och
meningsyttringen.
Anf. 35  MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja fråga Kjell Ericsson
hur han ser på det förhållande som
näringsministern redogjorde för i kammaren. Nu
har man, som näringsministern säger, prickat av de
krav som SAF har ställt. Har det också varit
Centerpartiets och Kjell Ericssons prioritering när
det gäller målsättningen med företagsfrågorna?
I sitt anförande påstod Kjell Ericsson att
landstinget blir kvar. Det föranleder mig att ställa
en fråga. Landstingsförbundet har uppvaktat
utskottet. I mycket stor enighet har man gått emot
regeringens förslag. Hur kan man då, som Kjell
Ericsson gör, påstå att Landstingsförbundet och
landstinget blir kvar i regionerna?
Anf. 36  KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! De krav som ställdes av Företagarnas
riksorganisation före valet tror jag är krav som
många av oss ställer upp på. Det var sådana krav
som gynnar småföretagarna och småföretagen. En
del av kraven gällde sänkta skatter och avgifter. Det
var bl.a. fråga om sådana skatter och avgifter som
var orättvisa -- av den typ som vi tar bort nu som
gäller egenföretagare och fåmansbolag. Det gäller
också att stärka konkurrenskraften. Det viktigaste
är ändock att man får konkurrenskraftiga företag
som kan konkurrera.
Man har vidtagit åtgärder när det gäller sänkta
skatter och avgifter, riskkapitalförsörjning och inte
minst sänkt ränta. Till följd av detta har
småföretagens konkurrenskraft stärkts kraftigt. Jag
har dagligen kontakt med småföretagare som säger
att nu är det faktiskt roligt att sätta i gång och jobba
igen. Senast i söndags träffade jag ett antal
småföretagare som håller på att investera i ny
utveckling och nya produkter. Tack vare den
stärkta konkurrenskraften har de fått nya
marknader att gå in på.
Jag tror inte ens att Mats Lindberg egentligen har
så mycket emot det program som Småföretagarnas
riksorganisation föreslog. Det förvånar mig om han
är det. Programmet innehåller sådant som gynnar
oss alla, inte minst småföretagarna. I dag sjunger
alla småföretagarnas lov. Varför ställer man inte
upp då? Vi behöver inte ha någon konfrontation i
det här fallet. Det är sådana åtgärder som är riktiga
och som gynnar utvecklingen i vårt samhälle.
Så till frågan om landstingens medverkan i de
framtida utvecklingsbolagen. Under hela
utredningen har jag krävt att landstingen skall vara
kvar. Jag har sett det som en naturlig del av den
regionala utvecklingen. De har nu varit aktiva
ägare i utvecklingsfonderna, och det har fungerat
bra. Jag tycker att de skall vara det i fortsättningen
också. Jag har haft många kontakter med olika
landsting. De har haft vissa synpunkter på
utredningen och propositionen. Vi har gjort
förändringar. Nu finns en balans. Staten och
landstinget står för varsin hälft. Jag har fått respons
från de landstingsråd jag har varit i kontakt med i
det här fallet. De jag har varit i kontakt med säger
att landstingen skall vara med i utvecklingsbolagen.
Jag hoppas att det blir ett sådant klimat i
organisationskommittén så att man tar till vara de
regionala resurserna. Landstinget utgör en stor
resurs.
Anf. 37  MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Jag tackar Kjell Ericsson för svaren.
Han verkar ha samma upfattning som
näringsministern när det gäller prioriteringen av
insatserna. Jag tackar för det svaret.
Jag hoppas också att Kjell Ericsson har rätt
beträffande landstingens engagemang i
utvecklingsfonderna. Landstinget går in med ca 120
miljoner kronor i utvecklingsfonderna. Det är till
mycket stor hjälp vid utvecklingen av
småföretagen.
Kjell Ericsson påstår att vi socialdemokrater slår in
öppna dörrar när det gäller kvinnligt företagande.
På den punkten har väl inget av de borgerliga
partierna, Kjell Ericsson, på något sätt visat att
man vill göra något rejält. Jag tycker att vi
socialdemokrater kan erkänna att vi inte har varit
framgångsrika på den här punkten. Vi har inte
heller varit framsynta. Därför tycker jag att det inte
är uppmärksamt av Kjell Ericsson att påstå att vi
slår in öppna dörrar. Jag undrar vem som har
öppnat de dörrarna före oss.
När det gäller utvecklingsfonderna, finansieringen
av dessa och den tilltro som finns i småföretagen
måste jag säga att det är inte är fråga om att de
åtgärder med skattelättnader som regeringen har
vidtagit på det här området under den här tiden på
något sätt påverkar företagen i dag. Så är inte fallet.
Däremot delar jag Kjell Ericssons uppfattning att
det har funnits felaktigheter i skattelagstiftningen
bl.a. när det gäller egenföretagarna. Vi har
motionerat om att man skall ta bort vissa delar.
Anf. 38  KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! När det gäller prioriteringen tycker
jag att det är naturligt att vi ser till att småföretagen
får ett bra klimat att verka i. Jag har inte hört att
Mats Lindberg skulle ha sagt emot mig. Vilken
punkt gäller det? Handlar det om att man har sänkt
skatterna för småföretagarna? Tycker Mats
Lindberg illa om det? Tycker Mats Lindberg över
huvud taget illa om de åtgärder som har vidtagits
för att främja småföretagarna? Jag förstår inte hans
fråga riktigt. Just det här är någonting som jag tror
är mycket angeläget.
Socialdemokraterna har också pratat om detta. Ni
hade själva en småföretagarkonferens i somras då
ni tog upp dessa frågor. Ni sade exakt samma saker
som vi säger, nämligen att man skall hjälpa
småföretagen på olika sätt. Det gäller inte minst att
införa rättvisa skatter och avgifter och att stärka
konkurrenskraften.
Jag håller med Mats Lindberg om att vi säkert har
handlat fel och inte gjort tillräckligt stora insatser
för kvinnligt företagande. Det som står i
propositionen är dock detsamma som står i Mats
Lindbergs reservation, nämligen att man nu skall
satsa mer på kvinnligt företagande. Regeringen har
tryckt på via NUTEK när det gäller kvinnligt
företagande bl.a. i skogslänen, i stödområdet, med
20 miljoner kronor. Detta arbete kommer att
fortsätta. Jag tror att det finns mycket att göra i det
här avseendet för att stimulera kvinnligt
företagande.
Jag håller helt med Mats Lindberg om att
landstingets resurser är nödvändiga. Vi klarar inte
verksamheten om de inte är med på det här. Därför
har jag och många med mig slagits för att
landstingen skall vara kvar i utvecklingsbolagen.
Alla signaler jag nu har fått säger att de är kvar. De
får ett inflytande över hälften, vilket jag tycker är
riktigt.
Anf. 39  ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja fråga Kjell Ericsson
om han verkligen anser att det är nödvändigt att
göra den här genomgripande
organisationsförändringen och införa ett
moderbolag. Syftet är en centralisering och en
starkare statlig styrning av verksamheten än den vi
har i dag. Det bygger faktiskt på uppgifter som
SIND publicerade 1981, då man sade att fonderna
har svårt att prioritera de nationella
näringspolitiska målen utan ägnar sig mer åt lokala
frågor.
Jag anser för det första att det är tveksamt om man
kan använda uppgifter som SIND publicerade 1981
för att genomföra förändringar i en organisation
1993. För det andra förvånar det mig om
Centerpartiet -- som tillsammans med
Vänsterpartiet tidigare har hållit emot strävan att
centralisera verksamheten -- nu skulle ändra
uppfattning.
Vi har också frågan om näringslivets inflytande och
utvecklingsfondernas näringslivsförankring. Man
refererar här till Industriförbundets uppfattning i
frågan. Industriförbundets uppfattning om
företagen och utvecklingsfonderna publicerades
också 1981. Man bygger således på tolv år gamla
uppgifter. Jag undrar om Kjell Ericsson, som har
suttit med i referensgruppen, tycker att man har ett
bra och aktuellt beslutsunderlag för propositionen
och de förändringar av styrelsernas
sammansättning, eventuell ägarstruktur m.m. som
vi nu håller på att gå till beslut om.
Anf. 40  KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Rolf L Nilson frågar om det skall vara
nödvändigt med den här genomgripande
förändringen. Jag ser det här som att man vässar ett
redan bra organ så att det blir ändå bättre. Man ger
det möjligheten att kunna agera kraftfullare i
framtiden.
Det har nämnts tidigare att den nya stiftelselagen
gör det litet svårare att vara kvar. För mig
personligen har associationsformen inte varit någon
hjärtefråga. Det viktiga är att man har ett regionalt
organ som kan hjälpa de små och medelstora
företagen på bästa möjliga sätt. Detta är ingen
centralisering. Jag ser det här som en
effektivisering. Man ger de regionala organen
möjlighet att fungera på ett bra sätt.
Vi kan titta på lånefonderna som varje
utvecklingsfond hittills har brukat, men kanske inte
speciellt effektivt. Man har haft likvida medel på
mellan 30 och 80 % på banken. Väldigt mycket
medel har alltså inte brukats, och det i en tid då det
kanske behövts mer pengar än någonsin.
Genom att man har pengarna i en central fond tror
jag man kan utnyttja dem mycket mera effektivt än
tidigare. Dessutom får man nu en miljard extra.
Man får alltså större möjligheter att hjälpa de små
och medelstora företagen med finansieringen.
När det gäller näringlivets påverkan i de nya
bolagen tror jag det är bra med en balans mellan
näringslivsföreträdare och politiker. Då får man
tillgång till kunskap från näringslivet, som också får
möjlighet att utifrån sin utgångspunkt berätta hur
det ser ut. Men politikerna är också med. De får
god anknytning till det regionala näringslivet och
får god kunskap om det. Jag tror det är mycket
viktigt med samspelet mellan näringliv och
samhälle. Det får man fram med den blandning i
styrelserna som här blir aktuell.
Jag tror vi har gjort en lagom avvägning. Det är
också bra att näringlivet accepterar den. Jag har
varit med i referensgruppen till den utredning som
gjorts. Många olika aspekter har framförts, från
företagarna och ifrån andra. Man har då låtit förstå
att man gärna vill ha ett större inflytande från
näringslivet. Det har framförts många synpunkter
och gjorts många utfrågningar i utredningen. Till
slut har man kommit fram till vad jag tycker är en
bra kombination av samspel mellan näringsliv och
samhälle.
Anf. 41  ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill upprepa att jag tycker att de
förändringar man gör, framför allt bytet av
organisationsform, är mer våld än nöden kräver.
Man tar mycket stora risker. Både utredningen och
framför allt propositionen säger att den verksamhet
som bedrivs i utvecklingsfondernas regi fungerar i
stort sett bra och skall drivas vidare av de nya
bolagen.
Både Kjell Ericsson och Per Westerberg har sagt att
man vässar organisationen. Men vi har dels risken
för förlust av kompetens genom den osäkerhet som
skapas när personalen sägs upp. Dessutom har vi
risken för tempoförlust i och med byte av personal
och organisationsform. Detta tycker jag man måste
räkna på minussidan.
Kjell Ericsson är väl medveten om att det finns ett
väldigt bra informellt samarbete mellan de
nuvarande fonderna, bl.a. i deras vd-råd. Det finns
en arbetsfördelning som åtiminstone utifrån verkar
effektiv. Det finns möjligtvis en chans att rädda
kvar detta när man ändrar organisationen. Jag
menar att denna typ av informellt samarbete, detta
nätverk mellan fonderna, riskeras när man byter
organisationsform.
Jag är mycket större anhängare av en utvecklad
regional förankring och de här spontant, efter
behoven, utvecklade samarbetsformer som vi har i
dag än av den typen av byråkratiska konstruktioner
som bygger på en utredning vars syfte egentligen
var någonting annat, nämligen att privatisera, dvs.
lägga ned fonderna helt och göra privata bolag av
dem.
Anf. 42  KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Utredningen och propositionen säger
att verksamheten skall bedrivas i stort sett på
samma sätt som hittills. Vi vill bara effektivisera
verksamheten. Både utredningen och regeringen
fastslår att fonderna varit mycket bra organ, som
varit viktiga för utvecklingen av de små och
medelstora företagen. Det skall de fortsätta att
vara. Man skall göra dem ändå effektivare.
När det gäller den eventuella förlusten av
kompetens tror jag det är viktigt att
organisationskommittén snabbt kommer i gång och
ser till att genomföra sitt arbete så fort som möjligt.
Det är ingen avveckling, det är en omvandling från
stiftelse till bolag. Man bör ta till vara kompetensen
på ett sätt som också är acceptabel för personalen.
Jag håller med om att det har varit ett bra nätverk
mellan fonderna och i vd-rådet. Jag har haft många
kontakter med dem. Men ingenting säger att det
skall försvinna i och med den här förändringen.
Tvärtom hoppas vi på en större
nätverksverksamhet, inte minst via moderbolaget,
som har en samordnande funktion och kan hjälpa
till.
Jag tror alltså att man rent av kan förbättra detta.
Man skall inte slå sönder det som fungerar, man
skall förbättra det. Jag tror att de regionala
utvecklingsbolagen kommer att få en mycket stor
betydelse i fortsättningen.
Nu måste vi alla hjälpas åt att göra någonting
positivt av det här. Det tror jag är viktigt.
Anf. 43  JAN BACKMAN (m):
Herr talman! Utskottsmajoritetens hantering av
det betänkande som vi nu diskuterar präglas av
många konstruktiva kompromisser. Slutresultatet
tillgodoser därför på ett balanserat sätt synpunkter
som härstammar från många intressenter.
Ytterligare en del av det reformarbete som skall
leda fram till en vitalisering av små och medelstora
företag är slutförd. Utvärderingen av slutresultatet
bör anstå, men redan nu kan man se att de
regionala utvecklingsbolagen passar väl in i
nätverket av marknadskompletterande organ för
rådgivning och finansiering. Förslaget präglas av en
aktiv näringspolitik med inriktning på tillväxt,
teknikutveckling och stärkt internationell
konkurrenskraft. Ett effektivare utnyttjande av
tillgängliga ekonomiska och personella resurser och
ett naturligt etablerat samband mellan centrala och
lokala krafter kommer att bli resultatet av det
framlagda förslaget.
På en punkt vill jag skicka med en önskan till den
organisationskommitté som regeringen skall
tillsätta för att förbereda och genomföra
ombildningen: Låt inte de regionala
utvecklingsbolagen dra upp alltför snäva
geografiska gränser kring sina
verksamhetsområden. Det måste vara den enskilde
företagaren som avgör vilket regionalt bolag han
eller hon har störst förtroende för. Att självständigt
kunna söka lösningar på de problem företaget står
inför är en viktig företagaregenskap. Då skall inte
den organisatoriska strukturen hos en möjlig stöd-
och samarbetspartner ta över.
Man kan jämföra med de nya teknikbrostiftelserna
som skall knytas till sju universitet och högskolor,
men där det är klart utsagt att forskare och
företagare från hela landet fritt kan välja att söka
samarbete med vilken som helst av stiftelserna.
Inte heller riskkapitalbolagen tillämpar någon
strikt regional indelning.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i
utskottets betänkande.
Anf. 44  Näringsminister PER WESTERBERG
(m):
Herr talman! Mycket kort vill jag kommentera den
fråga som direkt ställdes här. Jag avser att försöka
låta utvecklingsbolagen jobba till att börja med i
länet. Men sedan skall de själva, underifrån, kunna
avgöra om man vill ha andra gränser. Det skall
komma underifrån.
Självfallet vill vi gärna att företagen skall kunna
välja utvecklingsbolag. Den rent subventionerade
verksamheten blir litet mer bunden, men det finns
ju också betydande kommersiella bitar i
utvecklingsbolagen.
Anf. 45  GUDRUN NORBERG (fp):
Herr talman! Det är utomordentligt glädjande att
riksdagen nu i dag fattar beslut om att de gamla
utvecklingsfonderna omvandlas till regionala
utvecklingsbolag. Detta är inte för själva
bolagiseringens skull. Den är av underordnad
betydelse och är mer av praktisk natur i dagens
kapitalhantering. Nej, det glädjande är att en
ordentlig genomlysning av utvecklingsfonderna,
deras verksamhet och betydelse för småföretagen
och nyföretagandet äntligen är genomförd. Från
Folkpartiets sida har vi under flera år föreslagit att
utvecklingsfonderna skall utredas.
Det är naturligt att detta nu skett efter 15 års
verksamhet. Det är nyttigt att pröva om arbetet
sker på rätt sätt, om det får önskad effekt och
maximal utdelning och om verksamheten är
befogad.
Utredningens allmänna slutsats blev att fondernas
verksamhet fyller ett viktigt behov och att fortsatta
regionala aktiviteter för näringslivsutveckling
behövs. Utredningen gav intressanta
utgångspunkter för nya organisationsformer som
till stor del tillsammans med synpunkter från
sakkunniggruppen i utredningen nu ligger som
underlag för dagens beslut.
Det är ingen hemlighet att vi från Folkpartiets sida
hyste tvivel till fondernas kreditgivning i en tid då
marknaden var överhettad och utlåningen från
bankerna var generös. De mycket höga
fastighetsvärdena utgjorde goda möjligheter att
erbjuda de säkerheter som begärdes.
Den extraordinära situationen på den svenska
kapitalmarknaden som sedan inträtt har skapat ett
läge där möjligheten till kommersiell
bankfinansiering för småföretag är starkt
begränsad. I det läget skulle det ha varit dumt att
avveckla fondernas kreditgivning.
Finansmarknaden av i dag ger inte utrymme för en
minskning av statliga insatser vad avser
småföretagens kapitalförsörjning.
Som vi ser det finns det i svenskt näringsliv två
viktiga behov som de nya utvecklingbolagen har att
arbeta med. Det ena är behovet av att utveckla
befintliga småföretag som i alltför stor utsträckning
stannar i växten. Vi behöver fler företag som
utvecklas vidare, som växer till kraftiga medelstora
företag. Det är trösklar och problem på vägen, t.ex.
språkproblem, kapitalproblem, kontakter som
behöver skapas, nya projekt och krav på ny
produktutveckling. Här har de nya
utvecklingsbolagen en betydande uppgift.
Det andra är behovet av ett ökat nyföretagande.
Där behövs hjälp och stöd från ett tidigt skede. Vi
är i Sverige alldeles för dåliga på att ta till vara
uppfinningar. Nya produkter föds som en idé. Men
om idégivarna har svårt att få idéerna omsatta i
konkreta produkter, stannar de endera på ritbordet
eller vandrar vidare till en utländsk intressent.
Det är självklart att inte alla idéer har den bärkraft
och är så lysande som uppfinnaren tycker, men det
är farligt att avfärda eller förringa förslag på lösa
grunder. Sverige har under sekel varit
framgångsrikt vad gäller produkter som kommit att
få världsomfattande betydelse och spridning. Det
finns ingen anledning att tro att det slutat födas
geniala idéer i huvudet på svenskar.
Att främja nyföretagande och ny
produktutveckling är en svår och grannlaga
uppgift -- men oerhört viktig. Vi behöver ett ökat
flöde av nya småföretag som fyller på underifrån
och varur en del kommer att expandera till riktiga
guldägg.
Det är självklart att dessa båda viktiga
prioriteringar som jag nämnt, dvs. tillväxt i
befintliga företag och ökat nyföretagande, har en
viktig betydelse också för sysselsättningen. Dagens
arbetslöshet kan inte få fortsätta, och jag ser ingen
annan lösning än betydelsfull produktion av varor
och tjänster.
Storföretagen kommer säkert att anställa folk när
konjunkturen börjar sätta fart. Men man kan inte
tro att den överhettning på arbetsmarknaden som
rådde före konjunkturfallet skall återkomma. En
överhettning är heller inte önskvärd, men
exempelvis inom byggbranschen kommer det att
dröja mycket länge innan samma volym som i slutet
av 80-talet är tänkbar.
Nej, det är nog små och medelstora företag som är
svaret på arbetslöshetsfrågan.
Herr talman! De nya utvecklingsbolagens
finansieringsverksamhet får i samband med detta
beslut mer resurser än utvecklingsfonderna skulle
ha haft. Det är mycket glädjande att indragningen
till statskassan från fonderna nu upphör.
Därigenom blir det gemensamma disponibla
kapitalet betydligt större. Det är en stor förbättring
som därigenom skett. Detta visar också regeringens
positiva inställning till näringslivet och i det här
fallet särskilt till småföretagen.
Slutligen vill jag uttrycka tillfredsställelse med att
det finns en mycket bred majoritet här i riksdagen
för denna reformering av utvecklingsfonderna. Jag
tycker att motsättningarna är litet uppförstorade i
debatten. De reservationer som finns tar upp
detaljer i frågan. Det går väl att ha litet olika
uppfattningar. Men den grundläggande
utformningen av bolagen råder det praktiskt taget
politisk enighet om. Det är ett gott tecken till
aktörerna på marknaden.
Min förhoppning är att ombildningen skall ske så
snart som möjligt, att organisationen ''slimmas'' där
så behövs, att bolagen får tillgång till en lånefond
som får anses ha hygglig kapitalstorlek och att
bolagen berikas på kompetens genom näringslivets
inträde. Nu bör de snarast få komma i gång i sin nya
organisationsform, och därefter bör de få arbetsro.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.
Anf. 46  ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Det är kanske konstruktivt att låta de
nya bolagen få arbetsro och att de skall störas så
litet som möjligt i sin utveckling. Som jag har sagt
tidigare tycker jag att det är onödigt att byta
organisationsform. Men jag inser att jag befinner
mig i minoritet i denna fråga.
Gudrun Norberg började med att säga att hon var
glad för att utvecklingsfonderna har blivit
ordentligt utredda och genomlysta. Hade det varit
så hade jag delat hennes glädje. Jag menar att det
hade varit motiverat med en ordentlig genomgång
där det hade getts god tid att genomlysa
utvecklingsfondernas goda och svaga sidor. Av
utredningen framgår det angående uppläggningen
av arbetet att utredningsarbetet har bedrivits under
våren och sommaren 1993. På grund av den korta
utredningstiden har utredningen inte haft
möjligheter att genomföra mer omfattande egna
undersökningar. I stället har den i allt väsentligt
varit hänvisad till tidigare gjorda studier och
samarbete med externa experter.
Jag tycker att detta skall genomföras som en
ordentlig parlamentarisk utredning som skall få de
två år på sig som är den normala tidsgränsen för en
utredning.
Gudrun Norberg tar också upp något annat som är
viktigt, nämligen frågan om vägen från idé till
produkt. Jag instämmer i mycket av det som
Gudrun Norberg säger, men jag tror att det finns en
fara i ett alltför nationalistiskt tänkande. Vi talar
om svenska idéer som uppstår i svenska hjärnor och
som skall utvecklas i svenska företag. Ja visst, det
är bra om en stor del av idéerna uppstår i svenska
hjärnor varefter de utvecklas i svenska företag.
Men vad är det för fel på export och import av
idéer? T.ex har idéen om den platta bildskärmen
exporterats -- som ingen kunde utveckla här. Vad
är det för fel på utlänningars idéer? Det är alldeles
för liten import av idéer utifrån för att vitalisera det
svenska näringslivet och den svenska
produktionen.
Anf. 47  GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Först tar Rolf L Nilson upp frågan om
tiden för genomlysningen. Naturligtvis är allting
relativt. Det går att göra en utredning väldigt
omfattande, och det går att göra den mindre
omfattande och snabb. Men jag tror inte att
utvecklingsfonderna hade varit betjänta av en
tvåårig utredning eller kanske ännu längre. Det är
ju nu som kapitalförsörjningen i småföretagen har
ett så stort behov av reformering. På så sätt kan det
bli mer tillgång till kapital. Den indragning av
kapital som har pågått från utvecklingsfonderna till
statskassan avbryts nu. Det sker också med hjälp av
detta beslut.
Jag tycker att det är viktigt att beslutet inte skjuts
längre fram i tiden. Jag tycker att den utredning
som har gjorts ändå har varit ganska grundlig och
att den har klart slagit fast vilka behov som finns
bland småföretagen i Sverige. Jag tror att
balansgången har skötts bra. Jag är glad att beslutet
kommer tidigt för att jag tror inte att den osäkerhet
som nu råder kan ge en bra utveckling. En sådan
väntan är inte bra, inte minst med tanke på frågan
om personalen, som Rolf L Nilson tog upp.
Personalen sägs upp i det gamla bolaget och
återanställs i det nya, med den osäkerhet som det
innebär.
Jag tror inte att den osäkerhetsfaktorn blir så stor
nu, som den skulle ha blivit om man väntar med att
ta ställning. Man hade då kanske bara känt till att
en förändring skulle ske, men man hade inte känt
till av vilket slag, avveckling eller bolagisering. Det
skulle ha inneburit en osäkerhet som gjort att
många anställda i utvecklingsfonderna sökt sig
därifrån. Då skulle verkligen en stor del av den
kompetens som finns där nu gått förlorad.
Det är väldigt sällsynt att en liberal blir beskylld för
att vara för nationalistisk. Självfallet är det viktigt
med såväl export och import som idéer och
produkter. Det instämmer jag gärna i. Vi har nog
inte olika uppfattning i den frågan, Rolf L Nilson.
Men nu är det svenska företag och svenskt
näringsliv som vi skall fatta beslut om här i
kammaren. Då vill vi i Folkpartiet självfallet främja
och ta vara på den idéutveckling och
uppfinnarförmåga som finns i Sverige. Om vi i
Sverige inte exporterar alla idéer till utlandet utan
förverkligar dem i Sverige och därmed skapar
sysselsättning, är det positivt.
Anf. 48  MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Gudrun Norbergs lycka över de nya
utvecklingsfonderna glädjer även mig. Det glädjer
mig också att Gudrun Norberg har bytt fot i denna
fråga. Men det som Gudrun Norberg säger,
nämligen att frågan om utvecklingsfonderna nu
utretts, är däremot fel. Det finns ingen organisation
som har utretts så mycket som
utvecklingsfonderna. Från utgångspunkten att det
tog så lång tid innan Gudrun Norberg upptäckte det
som var bra med utvecklingsfonderna, är den sista
utredningen extra värdefull.
Gudrun Norberg! Näringsministern har i
kammaren talat om vikten av att man har samma
regler i Sverige som i övriga Europa. Jag delar
uppfattningen att det är viktigt med samma regler.
Men delar Gudrun Norberg näringsministerns
uppfattning att man inte kan ha samma regler i
Sverige som i övriga Europa vad gäller stöd av olika
slag? Det kan gälla stöd från Vetedelegationen och
annat branschstöd. Vi vet att nästan alla de länder
som Sverige konkurrerar med får branschstöd. Av
vilken anledning tycker Gudrun Norberg att man
bör säga nej till det?
Anf. 49  GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag tyckte att jag i mitt
huvudanförande ganska ordentligt redogjorde för
hur vi i Folkpartiet ser på utvecklingsfondernas
möjlighet att bidra till kapitalförsörjningen i
småföretagen. Jag sade också att vi tidigare ansett
att kreditgivningen från utvecklingfondernas sida
var tvivelaktig; detta under den tid då det var
mycket lätt att få låna i bank. Det vittnar också
företagen om. Det var minst lika lätt att få låna i
bank som ur Utvecklingsfonden. I
Utvecklingsfonden tog man inga större risker än
bankerna.
Läget är nu inte detsamma. Naturligtvis måste man
anpassa sig till hur situation och marknad ser ut,
och det gör vi. När det är mycket besvärligt med
kapitalförsörjningen, är läget inte lämpligt att ta
bort den försörjning som gives från statlig sida. Det
är man i den grupp av sakkunniga som satt med i
utredningen helt överens om, både från
Socialdemokraternas och de andra partiernas sida.
Mats Lindberg vet, precis som alla andra här i
kammaren, att svenskt näringsliv inte skall leva på
statligt stöd och statliga subventioner. De skall man
eftersträva att få bort. Men i många andra länder
har man inte kommit lika långt som i Sverige. Det
är jag medveten om.
Det är också viktigt att kunna arbeta på samma
villkor, och här föreligger ett arbete att driva i bl.a.
GATT- och EG-förhandlingar.
Mats Lindberg har varit med och drivit
utvecklingen åt egentligen samma håll vad gäller
branschstöd. Hur var det t.ex. med tekostödet? Det
stödet togs ju bort under den socialdemokratiska
regeringens tid.
Anf. 50  MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Om man drar slutsatsen av det som
Gudrun Norberg säger om stöd av olika slag,
kommer man fram till konsekvensen att vi i Sverige
skall gå före alla andra länder. Jag kan då inte tolka
Gudrun Norberg på annat sätt än att vi i Sverige av
ideologiska skäl är beredda att offra en stor del av
svenskt näringsliv; ideologiska skäl som innebär att
vi inte är beredda att ha samma regler som i övriga
Europa. Gudrun Norberg, är min tolkning rätt eller
fel?
Anf. 51  GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Mats Lindberg tolkar mig fel, om han
menar att jag av någon ideologisk anledning vill
utplåna svenskt näringsliv. Självfallet är det inte så.
Folkpartiets ideologiska inställning är absolut inte
att såra svenskt näringsliv utan att försöka få ett
livskraftigt sådant. Mats Lindberg vet precis lika
bra som jag att man försöker nedbringa och
avveckla subventioner till olika branscher och
näringar för att få jämförliga villkor. Natt och dag
pågår sådana förhandlingar ute i Europa. Man gör
detta för att kunna komma till skott i exempelvis
GATT-sammanhang.
Anf. 52  MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Det är ju just problemet. Om Sverige
inte har samma regler som andra länder, kommer
konsekvensen att bli just den som jag här har sagt.
Därför måste Sverige, för att inte hamna i en
fullständigt omöjlig situation, diskutera detta.
Gudrun Norberg säger nu egentligen samma sak
som jag alltid har sagt, nämligen att Sverige inte
skall avveckla sina regler före något annat land.
Folkpartiet är inte berett att ställa upp på någon av
de punkter som Gudrun Norberg talade om.
Anf. 53  GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Mats Lindberg söker utan anledning
konfrontation. Det här hör knappast till det ämne
som vi nu debatterar. Jag ser ingen reservation som
innebär att socialdemokraterna vill ge mer pengar,
jämfört med det framlagda förslaget.
Det slås nu tvärtom vakt om en institution som man
med allmänna medel kan stödja näringslivet i
Sverige. Det är vi överens om, Mats Lindberg.
Försök inte med några finter.
Anf. 54  ROLAND LÉBEN (kds):
Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till
utskottets hemställan.
Det är obestridligt att regeringens strategi att satsa
på de små och medelstora företagen svarar upp mot
ett mycket stort och uppdämt behov. Det är enormt
viktigt. Vi börjar också se visst resultat. Principen
att skapa bra generella villkor är alldeles riktig.
Jag har ett minne från när jag var sju år. Jag och
min bror följde med mor och far till skoaffären.
Min äldre bror provade skor. Ni vet hur det brukar
vara med pojkar; de vill helst ha ett nummer större.
Min mor ville att han skulle köpa de skor som
passade mer exakt. Jag hör då min far säga: Äh, ge
pojken skor att växa i. Det är precis det som vi
också i politiken försöker med.
Tanken att tyngdpunkten bör ligga på målgruppen
mindre än 50 anställda är helt rätt. I den gruppen
finns en stor tillväxtpotential. Det är mycket viktigt
med information och rådgivning till alla.
Morgondagens vinnare i företagsvärlden kan
fortfarande komma att visa sig vara en
överraskning för de flesta av oss.
Det är inte politikerna uppgift att vara siare om
olika branschers utvecklingspotentialer. Vi
politiker skall skapa företagen möjligheter. Vi skall
ge skor att växa i.
Jag uppfattar situationen så, att
socialdemokraterna vill fortsätta i den stil som de i
vissa avseenden visat prov på. Så måste nämligen
reservationen om ytterligare preciseringar tolkas.
Spåren från den sortens politisk styrning
förskräcker. Vi kan bara se vad gäller Stålverk 80,
Saab i Malmö och Volvo i Uddevalla hur politiker
lockar företagsstyrelser att fatta sådana beslut som
de förmodligen inte skulle ha fattat om inte
politikerna hade lockat med pengar.
Det är svårt att vara företagare i en värld av snabb
utveckling och förändring. Det blir ännu svårare
om vi politiker är alltför klåfingriga och tror oss
veta bättre än de som bedriver verksamheterna.
Herr talman! Samhället skall sätta gränser och sätta
upp ramar, men därinom skall vi låta kreativiteten
växa.
Företagsutvecklingen är ett gemensamt intresse för
staten och näringslivet. Staten har naturligtvis ett
speciellt ansvar, och det ansvaret axlar vi på ett
konstruktivt sätt i det förslag som nu läggs fram av
utskottets majoritet. Näringslivet med sina
impulser kommer på ett bättre sätt in i den här
viktiga verksamheten.
Jag tror att omställningen till den nya
verksamhetsformen skall kunna ske med stor
omsorg. Jag hoppas att vi kan undvika en skadlig
kompetensflykt. Därtill bidrar det relativt snabba
utredandet och den snabba handläggningen. Tack.
Anf. 55  BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse som
vi senare i dag går till beslut i den här mycket
viktiga frågan. Jag ser det som en mer eller mindre
direkt förlängning av den finansieringskedja där vi
under de här åren har knutit samman länkarna. Det
är den näst sista länken i denna viktiga kedja. Den
sista är det som kommer att föreslås i
propositionen, nämligen pengar till det som
Innovationsutredningen resulterar i.
Jag tycker att Bengt Wittbom som utredare har
gjort ett bra jobb. Han har lagt grunderna för det
beslut som vi fattar i dag. Det är huvuddragen i
utredningen, som också läggs fast i betänkandet.
Sedan finns det detaljer, men där tycker jag att
Näringsdepartementet följt upp frågan på ett
föredömligt snabbt och bra sätt. Det har inte varit
en lätt sak att sammanjämka de olika partiernas
ståndpunkter i denna mycket viktiga fråga, som
kanske engagerar fler riksdagsmän än ett ärende
normalt gör.
Jag tycker att man har kommit fram till ett väldigt
bra förslag. Det har inte heller, tycker jag, varit
några större oppositioner i ärendet i dag.
Socialdemokraterna har en något annorlunda
nyansering, vill jag kalla det. Detsamma gäller
Vänsterpartiet. Jag tror faktiskt det här är ett beslut
som kan ligga fast under lång tid.
Jag vill passa på tillfället att litet grand berömma
näringsministern. Det är inte alltid han får beröm.
Jag tycker att näringsministern i det tysta faktiskt
för en av de mest konsekventa politiska linjer som
någon av våra statsråd i regeringen gör. Han får
kanske inte alltid kredit för sitt synsätt, men jag tror
att det behövs för att vi i förlängningen verkligen
skall kunna få ordning på vårt företagande. Det har
varit väldigt svåra villkor för företagarna under
väldigt lång tid. Det arbete som nu lagts ner
kommer definitivt att förändra hela situationen för
svenskt näringsliv. Det gäller att i det avseendet
hålla ut.
Den vidare behandlingen av ärendet, efter det att
vi klubbat det i riksdagen, är en mycket viktig fas:
en organisationskommitté skall tillsättas. Det är
oändligt viktigt att se till att det blir rätt
sammansättning i kommittén och att de olika
inblandade parterna blir representerade. Jag ser
fram emot förslaget till kommittésammansättning
och hoppas att det kommer att vara lika konsekvent
som behandlingen har varit hittills.
Jag vill särskilt poängtera en sak. Jag utgår från och
hoppas att NUTEK blir representerat i kommittén.
NUTEK har ett stort kunnande om hela
problematiken och kan på ett starkt sätt bidra till
att det blir ett bra resultat.
Ett av de stora problemen kan faktiskt bli att få
näringslivet att ta sitt rätta ansvar. Inom
näringslivet är man dålig på att ta ansvar i egen sak.
Man ställer många krav och vill ha fördelaktiga
beslut. Man vill att staten avsätter mycket pengar.
Men när det i slutändan gäller att själv medverka --
och man dessutom blir inbjuden på ett så bra sätt
som det kan sägas att beslutet i dag kommer att
innebära -- då har näringslivet alltid haft en tendens
att backa. Så fort det skall betalas en krona är det
inte längre roligt.
När organisationskommittén nu skall börja arbeta
tycker jag att det är väldigt viktigt att den verkligen
bemödar sig om att sätta litet tryck på näringslivet
att verkligen göra rätt för sig för det som
näringslivet i förlängningen sedan skall få nytta av.
Det jag tycker är särskilt tillfredsställande är att en
större del av de kvarvarande aktierna nu har
fördelats dels på moderbolaget med 10 %, dels på
Industri- och nyföretagarfonden, som har gjort ett
fantastiskt arbete och verkligen fått i gång
nyföretagarlånen på ett mycket konsekvent och bra
sätt. Jag tror att placeringen av aktierna hos
Industri- och nyföretagarfonden är lycklig. Man får
en likartad bedömning av alla ärenden. Det är
viktigt för dem som skall söka lån. Kvaliteten på de
nuvarande utvecklingsfondernas bedömning har
faktiskt inte alltid varit särskilt bra.
En viktig sak är också kopplingen till
Teknikbrostiftelserna, som verkligen har möjlighet
att ytterligare förenkla för och förbättra
kommunikationen mellan näringslivet och
universiteten.
Nu återstår 7 % att placera som ligger kvar hos
staten. Jag har i varje fall idéer om hur dessa 7 %
skall placeras, men detta får vi återkomma till
senare.
En annan fråga som är viktig för oss är
produktrådens fortsatta verksamhet. Vi har tagit
upp det i en särskild motion och kunnat glädja oss
åt att vi har fått ett enigt utskott bakom motionen,
så tankegångarna i den finns inskrivna i
betänkandet. Såvitt jag förstår kommer det också
att beslysas i budgetpropositionen, där
Innovationsutredningens olika förslag kommer att
presenteras. Det ser vi fram emot.
Vi utgår från att det beslut som vi snart skall fatta
genomförs på ett sådant sätt att slutresultatet blir
det åsyftade. Det har tyvärr varit tillfällen där de
beslut som fattats av Sveriges riksdag i den
praktiska utformningen kommit att se ut inte riktigt
som man har tänkt sig. Fru talmannen har tidigare
tagit upp frågan och efterlyst ett större engagemang
från ledamöternas sida för att följa upp besluten
efter det att de är fattade i kammaren. Det tycker
jag att det finns all anledning för oss att ta till oss.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till
utskottets hemställan och avslag på reservationerna
och meningsyttringen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)
7 §  Ändringar i lagstiftningen för
värdepappersfonder
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1993/94:NU12 Ändringar i lagstiftningen för
värdepappersfonder (prop. 1993/94:84).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut fattades efter 8 §.)
8 §  Ny läroplan för grundskolan m.m.
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1993/94:UbU1 Ny läroplan för grundskolan m.m
(prop. 1992/93:220).
Anf. 56  FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag vill erinra om att många talare har anmält sig
för 15 minuter. Talmannen har i dag på morgonen
uppmanat ledamöterna att endast tala 10 minuter.
Därför noterar vi 10 minuter för alla dem som
anmält sig för längre tid.
Anf. 57  LENA HJELM-WALLÉN (s):
Herr talman! Skolan utgör landets största
arbetsplats. Det beslut som i dag skall fattas berör
direkt 1,5 miljoner människor och deras dagliga
verksamhet. Enbart härigenom har dagens beslut
en utomordentlig räckvidd. Men det är naturligtvis
viktigare än så.
I läroplaner skriver vi, den vuxna generationen, in
våra ambitioner och förväntningar för den
kommande. Det gäller den livskompetens som vi
önskar skolan skall ge, de kunskaper och
färdigheter som vi anser de unga bör ha med sig
livet ut, de grundläggande värderingar vi önskar att
skolan skall bibringa eleverna, men också hur
skolan skall arbeta och vara en bra uppväxtmiljö
under ett stort antal år för de unga under deras
barndoms- och ungdomsår.
Dagens läroplan, Lgr 80, är en bra läroplan,
fortfarande med mål och riktlinjer som långt ifrån
är uttjänta. Ändå är det dags för en ny läroplan,
som nu skall omfatta alla skolformer.
Den socialdemokratiska regeringen tillkallade 1991
en kommitté för att arbeta fram ett nytt förslag. Det
övergripande skälet var den nyligen beslutade mål-
och resursorienterade styrningen av skolan genom
det fulla kommunala huvudmannaskapet.
Naturligtvis finns det också kunskapsområden som
starkare måste lyftas fram: den tekniska
utvecklingen, miljöfrågorna, internationalisering
inbegripet behov av ökat språkkunnande. Hela
samhällsutvecklingen ställer andra krav på
arbetssätt, samarbetsformer och inflytande, vilket
också måste innebära förändringar i skolan.
Lgr 80 tillkom i stor politisk enighet. Huvuddragen
stod Folkpartiet, Centern och Socialdemokraterna
bakom. Föredragande statsrådet, Birgit Rohde,
kunde i riksdagsdebatten i juni 1979 konstatera att
''den traditionella politiska enigheten i allt
väsentligt kommer att gälla också den här
läroplanen''. Hon framhöll vidare: ''Politiska
partier och fackliga organisationer kommer att stå
bakom den nya läroplanen när den skall omsättas i
praktiken.''
När dagens läroplansbeslut skall fattas, kan det inte
följas av sådana lyckobringande ord. Dagens
skolminister tillhör ett parti som aldrig ingått i den
traditionella enigheten kring skolan. Hennes parti
har inte haft vare sig önskemål eller vana att
komma fram till ett beslut av det slag folkpartisten
Birgit Rohde talade om 1979.
Regeringen misskötte samrådsförfarandet med
riksdagens samtliga partier inför
propositionsarbetet, trots att ett enigt
utbildningsutskott vid två tillfällen uttalat sig för
''behovet av parlamentarisk förankring''.
De ansträngningar till överenskommelser som
gjordes inom utskottet satte Moderaterna käppar i
hjulet för vad gäller betygen, och i frågan om
skolans värdegrund fick Moderaterna hjälp av kds
att sätta stoppa för den utarbetade kompromissen.
Herr talman! Med rätta har vi högt ställda
förväntningar på skolan. Skolan skall vara en
kunskapsrik uppväxtmiljö som bidrar till elevens
harmoniska utveckling, och den skall lägg grund för
fortsatt lärande i ett livslångt perspektiv.
En fråga av alldeles särskild betydelse i dag är att
skolan på alla sätt skall motverka främlingsrädsla
och rasism. Jag hoppas därför att alla med
anknytning till skolan uppmärksammar hur
riksdagens utbildningsutskott med kraft slår fast
skolans förpliktelse i detta avseende. Jag citerar:
''Det måste vara en av skolans viktigaste uppgifter
att medverka i kampen mot främlingsfientlighet
och rasism, då dessa företeelser hotar
grundlägande värden i vår demokrati och därmed
starkt strider mot skolans mål.''
Också på flera andra områden som har med skolans
värdegrund att göra har utskottet kunnat samla sig
till gemensamma ställningstaganden där förslag
från den socialdemokratiska partimotionen har
tagits till vara. Det gäller t.ex. förslag om
internationell förståelse, miljöfrågornas
övergripande betydelse, skolans kulturmål samt
elevers och föräldrars inflytande.
Så mycket mer trist är det då att den fullständiga
låsningen som hela tiden har funnits också finns
kring betänkandet när det gäller ''kristen etik och
västerländsk humanism''. Detta är ett slagord som
kds har fört in i debatten, och detta slagord skall nu
skolan drabbas av. Det är självklart att det svenska
kulturarvet innehåller mycket som har sitt ursprung
i kristendom och kristna värderingar. Detta skall
också på ett korrekt sätt speglas i svensk skola.
Däremot får det inte skapas osäkerhet om skolans
värdegrund. Det är vad kds nu har tvingat fram,
eftersom de andra borgerliga partierna trots sin
olust inte har kunnat stå emot.
Att i politisk splittring fastställa det som skall
utgöra skolans värdegrund är ett klart brott mot
svensk skoltradition. Kds partipolitiserande kring
skolans värdegrund skadar skolan på ett olyckligt
sätt. Jag vädjar till insiktsfulla folkpartister och
centerpartister att inte spela med i det här tarvliga
spelet.
Trots moderaternas bristande intresse när det gäller
skolpolitisk enighet finns det likväl mycket i
läroplanen som vi är överens om. Viktigast är
kanske att stadieindelningen av grundskolan nu
försvinner. Jag hoppas att detta skall innebära stora
möjligheter för de lärare som har genomgått den
sammanhållna lärarutbildningen.
Det finns sedan en lång rad punkter där vi
socialdemokrater hade önskat andra lösningar,
vilket också kommer att utvecklas av olika
socialdemokratiska talare. Sammanfattningsvis vill
jag nämna några områden.
De praktisk-estetiska ämnena är misshandlade av
de borgerliga partierna, som inte har förstått att
uppskatta deras betydelse i skolarbetet och för
elevens utveckling. Detta gäller särskilt det av
eleverna mycket uppskattade slöjdämnet och det
för folkhälsan så betydelsefulla idrottsämnet.
Inte heller praktisk yrkeslivsorientering har
uppskattats något vidare av den borgerliga sidan.
Man ger inte något timutrymme till prao, vilket
kommer att försämra skolans möjligheter att ha
kontakt med arbetslivet.
Vi kan inte acceptera en minskning av det utrymme
som propositionen har givit åt de
naturvetenskapliga ämnena. Det är en eftergift som
den borgerliga sidan har gjort åt kampanjen för
religionskunskap. Vi anser att NO-ämnena i stället
borde stärkas ytterligare.
De ökningar som vi anser behövs inom dessa
viktiga områden kan enligt vår mening tas från
timantalet för det individuella valet, som ändå blir
väl tillgodosett.
En kanske än större förändring kommer i och med
dagens beslut att äga rum i gymnasieskolan.
Återigen serveras vi begrepp som det har gått troll
i. ''Mer kursutformning'' är nu slagordet. Man säger
sig önska valfrihet, men resultatet blir en våldsam
centralstyrning. Detta är ytterligare ett exempel på
den bristande insikten om att det behövs
samverkan för en långsiktig skolutveckling, inte
bara moderatkonfrontation i varje läge.
När det gäller betygssystemet har moderaterna
tilltvingat sig ett ytterst olyckligt beslut som
möjliggör att betygsliknande skriftliga omdömen
skall kunna lämnas redan om den lilla 6--7-åringen
under det första skolåret. Detta skulle komma att
snedvrida skolarbetet mot sådant som är lätt att
mäta i stället för att utveckla barnens hela
personlighet, kunskapsmässigt och socialt. Det är
upprörande att driva igenom ett sådant förslag mot
den samlade lärarkårens invändningar. Om
införandet av detta betygssystem i dag blir
riksdagens beslut, kommer vi socialdemokrater att
arbeta för att med en annan riksdagsmajoritet riva
upp detta beslut snarast möjligt.
Herr talman! De systemförändringar av vårt
skolväsende som nu pågår har främst sin
utgångspunkt i ekonomiska omprioriteringar av
borgerlig modell, snarare än i den nya läroplanen.
Allvarligast är i dag tendenserna till ökad
segregation, som blir allt tydligare.
Skolan har i de flesta kommuner fått vidkännas
nedskärningar. Det har i första hand gått ut över
den elevvårdande personalen. Vidare skärs antalet
grupptimmar ner och klasstorlekarna ökar. Skolans
möjligheter att stödja barn och ungdomar med
särskilda behov av extra personalstöd har minskat.
Det är upprörande att se hur regeringen blundar för
detta, samtidigt som den genom överkompensation
till de privata skolorna aktivt medverkar till ett
segregerat skolsystem.
Vi socialdemokrater anser att skolresurserna måste
fördelas utifrån de verkliga behoven i skolorna. Det
går då inte att tillämpa en enkel per capita-modell,
dvs. s.k. skolpeng. Detta strider mot den likvärdiga
skolan. Det är och förblir oacceptabelt för oss
socialdemokrater.
Detta innebär ingen inskränkning i föräldrars rätt
att välja skola för sina barn. Men vi kommer aldrig
att acceptera att föräldrar skall tvingas att välja bort
den närmaste skolan, därför att den inte har en med
andra skolor likvärdig kvalitet. För oss är det av
utomordentligt värde att Sverige också
fortsättningsvis har en skola för alla, en skola som --
med barnkonventionens ord -- ''ska förbereda
barnet för ett ansvarsfullt liv i ett fritt samhälle i en
anda av förståelse, fred, tolerans, jämställdhet
mellan könen och vänskap mellan alla folk, etniska,
nationella och religiösa grupper och personer som
tillhör urbefolkningar''.
Det är av utomordentligt värde att vi har en bra
skola som möjliggör ett aktivt kunskapssökande för
alla barn.
Herr talman! De särskilda yrkandena återkommer
andra socialdemokratiska talare senare till.
Anf. 58  STEFAN KIHLBERG (nyd):
Herr talman! I en OECD-rapport från förra veckan
bekräftades ånyo vad som redan tidigare var känt
bland utbildningspolitiker, nämligen att Sverige har
världens dyraste skola. Dess värre har vi inte den
bästa. Samma dag -- ironiskt nog, eller var det
möjligen planerat? -- anordnade Sveriges elever,
ivrigt understödda av en av lärarnas fackliga
organisationer, en stor demonstration där det
genomgående temat var Stoppa nedskärningarna.
Man skulle kunna instämma i det som stod som
rubrik för en artikel som en berömd och mera
erkänd samhällsdebattör skrev, nämligen att ösa
pengar över skolan löser inte dess problem.
Redan i vår motion skrev jag att vi välkomnar
regeringens proposition om ny läroplan för
grundskolan. Jag gav den beröm som jag gärna
upprepar. Vi tycker i grunden att den är bra och att
den är ett positivt steg mot en friare, mera
variationsrik och kvalitetsinriktad skola. Det är
med nöje som jag ger statsrådet Ask beröm på den
punkten.
Det hindrar dock inte att vi tycker att det saknas en
del. Propositionen är ett väsentligt steg, men på
något sätt saknar vi ändå tunga bitar för att man
verkligen skall kunna skapa Europas bästa skola.
Denne samhällsdebattör som jag nyss talade om
skrev också att byggnaderna i ett samhälle visar hur
vi värderar verksamheten. Han tog Rosenbad och
Riksdagshuset som exempel. På de byggnaderna
ser man att vi värderar den politiska verksamheten
utomordentligt högt. I den skola där jag fick större
delen av min utbildning fanns det också en högt
värderad verksamhet. Den är en av de mer
monumentalt pampiga byggnaderna i Malmö. Den
är fortfarande en skola. Men att döma av hur de
skolor som mina barn går i ser ut, verkar det som
om samhället inte bryr sig om kunskap och bildning
särskilt mycket. Jag tror dess värre att den
symboliken är riktig.
I dag är det snarare förfall och dåliga arbetsmiljöer
som kännetecknar skolbyggnaderna rent fysiskt,
även om det har skett en förbättring på senare tid.
Läraryrkets status är en annan utmärkt vägvisare.
Det var ett högstatusyrke men är i dag nästan ett
lågstatusyrke. Vad annat kan det bli när en
lågstadielärare i princip har nästan samma slutlön
som en lektor?
Lärare har i dag blivit motståndare till
förändringar. Det är i och för sig logiskt med tanke
på hur lärare under decennier har lurats och
misshandlats av skolpolitiker. Ännu längre tillbaka
var lärarna tvärtom spjutspetsar som stod för
bildning, drev utvecklingen och verkligen stod i
frontlinjen. Vi önskar att det skulle bli så igen.
Jag tycker att betänkandet också litet grand speglar
att vi politiker lätt förlorar oss i detaljer och
glömmer helheten. En är en helhet som dess värre
inte ens behandlas i betänkandet -- och som jag
lärde mig att det knappt ens går att diskutera --
gäller förlängningen av skolår och därmed
åtföljande undervisningsskyldighet för lärarna.
Jag fick i förtroende beteckningen att jag var modig
som vågade ta upp frågan över huvud taget -- så
laddad är den. Ändå konstaterar regeringen i
propositionen att Sverige har det kortaste skolåret
och därmed den minsta undervisningsskyldigheten,
den minsta läxläsningen och de kortaste
skoldagarna bland jämförbara länder. För mig är
det en omöjlig kombination i ett längre perspektiv,
såvitt vi inte tror att svenska elever är så mycket
smartare, så mycket mer receptiva eller
intelligentare än andra länders elever. Man kan
önska sig att så är fallet, men jag tror inte det.
Därför tycker jag att det är en väsentlig fråga, det
är inte en avtalsfråga. Att förlänga skolåret är en
politisk fråga.
Jag kan inte låta bli att konstatera det ironiska i att
jag som beskylls för att tillhöra ett populistiskt parti
kallas modig när jag driver en föga populistisk
fråga. Men det kan vara litet nöjsamt för det.
Lärarna är en annan nyckelfaktor som man inte
heller får diskutera. Visst är lärarkvalitet och
karriärvägar i mycket en facklig fråga, men också
en politisk fråga. Det enda sättet för skickliga lärare
att göra karriär är att sluta vara lärare.
Inte minst mot bakgrund av att intagningspoängen
har varit så låga, vet vi att problemen existerar. Det
finns ett problem med bristande kvalitet. Vi tar inte
itu med det, även om förutsättningarna nu ändras
så att det på det lokala planet blir möjligt att ta itu
med det i större utsträckning.
En reflektion som jag inte kan undvika: Är
politikerna rädda för lärarfacken? Jag sade tidigare
att jag tycker det är förståeligt att lärarna känner
sig misshandlade. De har en ganska bister
erfarenhet. Det är viktigt för oss politiker att
verkligen med kraft driva frågan, om vi vill ha
Europas bästa skola.
Från dessa mer övergripande och väsentliga
helheter vill jag nu gå över till de skolpolitiska
detaljerna. Skolans värdegrund har blivit en
märklig fråga. Kristen etik och västerländsk
humanism har helt plötsligt blivit värdeladdade
ord.
Herr talman! Jag har ärligen lagt ned mycket energi
på att försöka förstå debatten, men jag förstår den
fortfarande inte. Den blir inte mer begriplig efter
Lena Hjelm-Walléns och tidigare talares inlägg i
debatten.
Jag får tvärtom en känsla av att det finns en vilja att
missförstå. Det finns en vilja att hälla grus i det här
maskineriet. Diskussionen i utskottet visar att vi är
fullständigt överens. Det har vi sagt många gånger.
Men så fort ordet ''kristen'' dyker upp går en del
ledamöter fullständigt i spinn. Man får inte
använda det ordet. Det är värdeladdat och utlöser
uppenbarligen mer eller mindre traumatiska
upplevelser hos en del politiska företrädare. Jag
förstår inte det.
Jag tycker att debatten har litet grand av pigdebatt
över sig. Det är en fullständig vulgärdebatt, som
inte alls handlar om vad det egentligen är fråga om.
Man sade att pigdebatten var en semestersväng för
vikarierande journalister som inte förstod vad det
handlade om. Man avskrev den ända tills några
seriösa personer sade: ''Snacka om att chikanera
hederligt arbete!''
Det är något av samma sak med kristen etik och
västerländsk humanism. Att förneka att vårt
samhälle står på detta fundament är att tilltro något
slags stalinistisk historieskrivning. Man förnekar
någonting som är uppenbart självklart, därför att
man inte vill att det skall vara så. För mig är det
obegripligt hur vuxna, tänkande människor kan
göra det.
Jag skall för säkerhets skull förklara att jag på intet
vis är utskickad av kds, om någon nu tror det. Jag
betraktar mig som mycket kristen. Hela min fostran
och hela mitt värdesystem vilar på den kristna
etiken och på den västerländska humanismen. Men
jag har fått en konfessionslös
kristendomsundervisning, fastän ämnet hette
kristendom. Läraren var redan på den tiden
definitivt kapabel att se ämnet som
religionskunskap.
Jag är inte medlem i något som helst samfund, inte
ens i svenska statskyrkan, men jag betraktar mig
icke desto mindre som kristen i ordets verkliga
mening. Det är jag faktiskt stolt över.
På den punkten är vi fullständigt överens med
majoriteten. Vår reservation när det gäller
värdegrunden har en annan bakgrund. Vi delar som
sagt till 95 % utskottets bedömningar. Men på en
väsentlig punkt saknar vi ett resonemang. Det
gäller målkonflikten i att välkomna ett
mångkulturellt samhälle och att samtidigt göra
klart att skolan inte får vara värdeneutral utan skall
värna kristen etik och västerländsk humanism. Vi
menar att det finns en uppenbar målkonflikt i detta,
i all synnerhet som man inte definierar vad som
menas med ett mångkulturellt samhälle. Med den
allmänna betydelse som människor i allmänhet
lägger in i uttrycket finns det en målkonflikt. Vi
tycker det är synd att inte utskottet heller vill föra
en djupare diskussion om det.
Att målkonflikten finns, åtminstone i Stockholms
skolor, är alldeles uppenbart. Varför går annars
rektorerna i Stockholm till skolförvaltningen för att
få vägledning om hur man skall hantera
värdekonflikter som dyker upp i skolorna? Jag
tycker att det är synd att man på den punkten inte
kan finna vägledning i utskottets betänkande. Det
hade besparat skolorna många problem.
En annan liten klassiker -- skulle jag vilja påstå --
är hemspråksundervisningen, där vi har en
reservation. Jag skall inte utveckla resonemanget
längre, utan vill bara konstatera att den här
debatten dess värre är svårt känsloladdad. Jag vill
också igen ge uttryck för en ärlig förvåning över att
man fortfarande driver denna fråga med så stort
känslomässigt engagemang, när det uppenbart inte
finns några som helst belägg, som uppfyller
vetenskapliga krav, för att man når de mål man vill.
Låt mig också för säkerhets skull understryka att
det är uppläggningen av hemspråksundervisningen
som vi är kritiska mot, inte
hemspråksundervisningen som sådan. Den får
hjärtans gärna öka eller minska, det har vi inga
synpunkter på. Men den får inte, som den är i dag,
vara knuten till skolan och påverka den negativt.
Vi har också understrukit, men inte fått gehör för,
vikten av att en sund själ skall finnas i en sund
kropp. Vi menar att undervisningen i idrott och
hälsa måste utvecklas väsentligt i skolan. Vi har
föreslagit att den skall utgöra ett dagligt inslag. Det
finns länder som har lyckats med det, men
majoriteten vill uppenbarligen inte att vi skall
lyckas med det i Sverige.
Vi lyckades inte heller övertyga utskottet om det
viktiga i att införa det övergripande ämne som vi
kallar för vardagskunskap eller social kompetens.
Under det ämnet skulle man förmedla många av de
kunskaper som inte är ämnesrelaterade. Inte heller
på den punkten lyckades vi övertyga någon annan.
Därför blir tyvärr effekten att mycket av det som är
bra i dag i t.ex. barn- och ungdomskunskapsämnet
försvinner.
Timplanen har blivit en kompromiss. Jag tycker att
den är bra som den ser ut, även om vi hellre hade
sett att man hade haft en garanterad minimitid i
samtliga ämnen som något slags golv, för att på
längre sikt avveckla den helt. Vi anser emellertid
att man inte bör göra det förrän man har skarpa
styr- och uppföljningsinstrument. Sådana finns inte
i skolorna, och vi vill undvika ett kattrakande
mellan olika lärargrupper. Bristen på ledarskap gör
att man får problem i skolorna där man inte borde
ha det.
Jag skall inte starta en betygsdiskussion. Jag har
suttit i Betygsberedningen och lärt mig att om
någonting är typiskt svenskt, så är det att man
ifrågasätter att det skall finnas betyg i skolorna. Det
finns inget annat land i världen där man ifrågasätter
betygen. Det är så självklart att man bör få en
feedback på sina prestationer, även när man är
ganska liten. Men i Sverige har man lyckats ladda
den här frågan politiskt. Jag kan inte finna någon
annan orsak till det än att det är något slags
rudiment av en jantelags- och
jämställdhetsdiskussion, som går ut på att
människor blir lika långa, lika tjocka och lika
dumma, om man inte mäter längden och vikten på
dem. Något intellektuellt hederligt resonemang
bakom idén att inte ge eleverna återkoppling finns
inte.
Vi har ett eget förslag i betygsfrågan, men vi
kommer att stödja utskottsmajoritetens förslag,
eftersom vi tycker att det ligger så nära vårt --
speciellt sedan utskottet har justerat
propositionsförslaget.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 2,
12 och 24 samt till motion 1993/94:Ub14, yrkande 7
under moment 66.
Anf. 59  LENA HJELM-WALLÉN (s)
replik:
Herr talman! Jag vill bara göra ett klarläggande i en
av de frågor som Stefan Kihlberg tog upp. Han sade
sig vara bekymrad över att Sverige satsar så mycket
pengar på skolan. Detta var inte korrekt uttryckt --
''satsade'' borde han ha sagt. Siffrorna är nämligen
framräknade till 1991. Därefter kan Stefan
Kihlberg vara lugn, eftersom det sedan dess har
skett stora nedskärningar. Det är detta som elever,
lärare och många här i riksdagen protesterar emot.
För övrigt skulle jag vilja säga till Stefan Kihlberg
att även om han betraktar sig som kristen, så
behöver inte skolans värdegrund etiketteras som
kristen etik.
Anf. 60  STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Jag är inte bekymrad över att det
satsas så mycket pengar på skolan. Däremot är jag
bekymrad över att vi relativt sett får så litet valuta
för pengarna. När vi satsar så mycket borde vi ha
en betydligt mycket bättre skola. Det är detta som
bekymrar mig. Jag tycker att det i skolan finns en
brist på effektivitet och kvalitet, något som jag inte
tycker att man kan försvara. Jag anser inte att vi
skall minska investeringarna i utbildning, utan jag
anser att vi skall öka utbytet av dem.
Det är så, Lena Hjelm-Wallén, att skolan och hela
vårt samhälle vilar på kristen etik och västerländsk
humanism. Även de ord som Lena Hjelm-Wallén
vill ersätta detta med är just exemplifieringar av
kristen etik och västerländsk humanism, något som
för mycket få människor är slagord. Jag förstår inte
hur man kan uppfatta detta som slagord. Det är ju
fundamentet för hela vårt samhälle, och självfallet
skall detta fundament finnas kvar.
Jag är i varje fall inte revolutionär.
Anf. 61  BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! Vänsterpartiet ställer sig bakom hela
den meningsyttring som jag har fogat till
betänkandet, men jag nöjer mig med att yrka bifall
till hemställan i min meningsyttring under
momenten 1, 32, 57, 69 och 74.
Det har lagts ned mycket arbete på de betänkanden
vi i dag skall behandla i kammaren, och jag vill
passa på att rikta ett tack till utbildningsutskottets
kansli för det enorma arbete som där har lagts ned.
Herr talman! Egentligen borde inte riksdagen fatta
de beslut om läroplan för grundskolan, betyg m.m.
som utbildningsutskottet nu föreslår riksdagen att
fatta. Jag skall här inte föreslå det, även om det
vore lockande. Riksdagen skulle kunna anföra
goda argument för att inte fatta dessa beslut. Jag
skall anföra några av dessa argument.
Vi har för närvarande en läroplan för
grundskolan -- Lgr 80 -- som är väldigt bra men som
kanske aldrig har fått fungera fullt ut i skolan. Den
kanske aldrig helt slog igenom eller
implementerades, som det också kallas. Det är inte
alldeles främmande för mig att dra en sådan
slutsats, och jag gör det efter många besök som jag
har gjort i svenska skolor.
Vi har nog egentligen aldrig haft en skola som fullt
ut verkat enligt de intentioner riksdagen hade när
beslutet om Lgr 80 fattades. Det beslut som
riksdagen då fattade skiljer sig också kvalitativt på
ett markant sätt från det beslut som i dag kommer
att fattas. Dagens beslut kan sägas innebära ett
trendbrott inom svensk utbildningspolitik i så
måtto att nu genomdrivs både grundläggande
texter i läroplanen och ett betygssystem med minsta
möjliga politiska majoritet. Det förra
läroplansbeslutet byggde på en bred politisk
kompromiss.
I Vänsterpartiet beklagar vi detta, eftersom vi inte
tror att skolan är betjänt av bräckliga politiska
beslut. Utbildningspolitiken måste vila på hyggligt
stabila politiska majoriteter. Fram till
regeringsskiftet 1991 hade vi en sådan tradition
inom svensk utbildningspolitik.
Den politiska konstellationen under 1980-talet och
en bit in på 1990-talet bestod ofta av
Socialdemokraterna, mitt parti, Centern och
Folkpartiet. Det är bara att konstatera att i
nuvarande läge låter sig både Centern och
Folkpartiet köras över av Moderaterna och kds när
det gäller såväl betygsfrågan som det som kallas
skolans värdegrund, nämligen kristen etik och
västerländsk humanism. -- Jag återkommer strax
till det senare.
I betygsfrågan har utskottet visserligen gjort
justeringar i regeringens förslag, men så här i
eftertankens tid inställer sig ändå frågan om
utskottets förslag inte blir sämre än regeringens.
Vi var från Vänsterpartiets sida beredda att också
i denna fråga gå långt för att åstadkomma en bred
kompromiss. Det är inte obekant att vi vill ha en
betygsfri skola, men vi hade kunnat tänka oss att ta
Betygsberedningens förslag som grund för en
kompromiss i betygsfrågan. Men när man i
utskottet inte ens är beredd att diskutera den
utredning som vi föreslagit om villkoren,
möjligheterna och förutsättningarna för en helt
betygsfri skola, må man bara konstatera att
beredskapen till förhandlingar och, för all del,
nytänkande inte är särskilt väl utvecklad -- för att
uttrycka det milt.
Kanske just betygsfrågan kan utgöra något av ett
signum för den skolpolitik som nu temporärt slås
fast. Det talas i propositionen om valmöjligheter,
inflytande, lokala val, osv. Det förefaller med
andra ord vid en första anblick som om denna
skolpolitik skulle vara något av ett
decentraliserande verk. Men studerar man
regeringsförslaget och den borgerliga
utskottsmajoritens förslag i dess helhet, så växer
bilden av en mer detaljstyrd skola fram.
I förslaget till beslut sägs visserligen att skolans
stadieindelning tas bort, men samtidigt införs en
rad olika ''kontroller'' vid olika tidpunkter, något
som helt klart kommer att direkt eller indirekt
skapa nya stadieindelningar i grundskolan. Vi har
aldrig varit anhängare av stadieindelning, och
frågan är om vi i stället för en skola indelad i tre
stadier löper stor risk att få en skola som är indelad i
fyra till nio stadier, allt beroende på vilken styrande
effekt betygssättande och provverksamhet kommer
att ha. Vad som kommer att gälla framöver tror jag
beror på vilket av de borgerliga partierna man
ställer frågan till. Så här splittrat ser det ut.
Det bör också noteras att vad som nu föreslås när
det gäller betygen kraftigt strider mot vad båda
lärarförbunden pläderade för vid sin uppvaktning
av utbildningsutskottet. Det är aldrig bra att gå
emot en samlad lärarkår -- fråga mig, jag vet!
En annan fråga som med rätta väckt ganska stor
uppmärksamhet är det som i regeringens förslag
kallas skolans värdegrund, särskilt då det slås fast
att denna skall vara förankrad i kristen etik och
västerländsk humanism samt att skolan skall hävda
dessa värden. Det har väckt farhågan att skolan kan
komma att ge upp sin neutralitet i grundläggande
livsåskådningsfrågor.
Vi i Vänsterpartiet anser att bruket av sådana här
formuleringar, litet slarvigt påhängda, kan få ytterst
allvarliga konsekvenser. Detta är allvarligt just
därför att sådana formuleringar reser frågor om och
farhågor för deras faktiska inverkan på skolans
behandling av moralfrågor och etiska
ståndpunkter. Särskilt i dessa dagar då vi befinner
oss i en brytningstid historiskt, kulturellt, socialt
och politiskt är det viktigt att inte slå fast den enes
eller andres monopol på olika moralläror.
Såsom dessa begrepp används i betänkandet blir de
också rent degenererande ur bildningsaspekter. Ett
aktivt sanningssökande kan inte ha sin
utgångspunkt i någonting som hävdas av en
institution som har en myndighetsutövande
funktion. Det är orimligt.
Ett aktivt sanningssökande kan inte ha sin
utgångspunkt i en hävdelse, eftersom varken moral
eller etik är givna en gång för alla tider. En debatt
om den västerländska humanismens rimlighet blir
omöjlig om det är skolans uppgift att hävda denna.
I varje fall stimulerar det inte till diskussion och
sökande. Än mer urvattnat blir det då vi är många
som vet att vad som kan kallas kristen etik också
återfinns exempelvis i både judendomen och islam.
Men ändå skall alltså just den kristna etiken
hävdas. Det blir på det sättet liksom litet begränsat.
Vi får inte slarvigt slänga in etiketter på det som
skall uppfattas som skolans värdegrund. I
nyhetssändningar i går sades att dessa
formuleringar togs med därför att kds hotade med
att lämna regeringen. Om detta är sant, ökar detta
inte respekten för utskottets beredning av ärendet
i det här avseendet.
Vi lever i en brytningstid. Barn utsätts också för
samhället utanför skolan, bl.a. arbetslösheten,
kraftiga nedskärningar inom den offentliga
sektorn, stora förändringar inom familjen och
annat. Det ställs ökade krav på föräldraskapet. Vi
borde därför ha en läroplan som hade sina
utgångspunkt i brytningstidens problem och i den
nya tid som vi står inför. Det har inte detta förslag
till läroplan. Det är gamla metoder man försöker
tillämpa på den förväntade samhällsutvecklingen.
Sammantaget kan väl sägas när det gäller frågan om
betyg och skolans värdegrund att detta inte är något
fall framåt. Det handlar inte om någon förnyelse
eller om någon strävan eller förmåga att möta
framtiden med något så när uppdaterade metoder.
Detta är snarare ett försök med gamla metoder. Vi
får hoppas att skolledarna och den svenska
lärarkåren är så pass professionella och att vi snart
kan bilda en annan majoritet i denna kammare, så
att det inte framöver blir rektor, betyg och religiös
intolerans som bildar treenigheten i den svenska
grundskolan.
Det finns mycket att säga i denna fråga, och jag
återkommer i repliker.
Anf. 62  CHRISTER LINDBLOM (fp):
Herr talman! Nya läroplaner är alltid att betrakta
som någon form av milstolpar i
utbildningshistorien. Den nuvarande -- Lgr 80 --
har, som Lena Hjelm-Wallén var inne på,
fortfarande mycket gott i sig, men har blivit
inaktuell på grund av de förändringar av skolans
styrning och annat som har skett till följd av de
senaste årens riksdagsbeslut. Det är framför allt två
propositioner, dels den som kallas Skolans
utveckling och styrning, från 1988/89, dels
Ansvaret för skolan, som på sätt och vis påbörjar
den process som vi nu är inne i. Kommunen blev
huvudman och ett par år senare försvann dessutom
det tidigare sektorsbidraget, som har ersatts med
ett kommunalt utjämningsbidrag. Mål- och
resultatstyrning ersatte en central detaljstyrning.
Den läroplanskommitté som den förra regeringen
tillsatte har med sitt betänkande lagt grund för det
förslag som vi i dag diskuterar.
Regeringen har i propositionen dragit ett par
konsekvenser av de tidigare fattade besluten; dels
att tona ned de centrala timplanernas betydelse
som styrinstrument, dels att ge slutbetyg när målet
nåtts, dvs. efter hela grundskolans slut, i nian.
För första gången får vi en gemensam läroplan för
hela den obligatoriska skolan: grundskolan,
särskolan, specialskolan och sameskolan. Inte
minst föräldrarna till barn i särskolan vet jag har
haft ett stort och varmt önskemål om att det skulle
bli en gemensam läroplan. Dessutom får vi
samtidigt en gemensam läroplan för de frivilliga
skolformerna. Regeringen betonar i propositionen
1--12-perspektivet, där man ser hela skolgången
från årskurs ett i grundskolan till årskurs tre i
gymnasiet som en sammanhängande utbildning.
Man brukar ibland kalla den en sömlös utbildning.
Jag tror att det finns olikheter mellan
regeringspartierna och Socialdemokraterna i synen
på vad läroplanen skall innehålla. En del
reservationer pekar på det, t.ex. reservation 3 om
demokratisk fostran och reservation 5 om det
kommunalpolitiska ansvaret och rektors ansvar.
Det finns ingen oenighet i sak i dessa frågor, men vi
tycker att det av vissa skäl är viktigt att hålla nere
omfattningen på det här läroplansdokumentet.
Målet är att läroplanen skall läsas av alla i skolan.
Den borde om ett tag ligga sönderläst på varje
nattduksbord i varje lärarhem. Jag tror mig veta att
många i skolan i dag faktiskt inte har läst Lgr 80,
eller läst den mycket fragmentariskt, på grund av
det omfång den faktiskt har. Det som finns i lagar,
förordningar, kursplaner och i andra styrdokument
måste inte nödvändigtvis stå i
läroplansdokumentet.
Allt som står i läroplanen är självfallet viktigt, men
viktiga ting finns alltså även i andra dokument.
Timplanen tonas ned, som jag har sagt tidigare.
Förut var hela medelstilldelningen uppbyggd på ett
antal timmar som skulle ges i olika årskurser.
Propositionen föreslog endast en rekommenderad
timplan utom i svenska, matte, språkval och
elevens fria val. Därmed skulle möjligheten för
lokala och individuella val öka. De förändringar
som vi har gjort i utskottet genom att lägga egna
timtal på de s.k. praktisk-estetiska ämnena
förändrar inte de möjligheterna på något
avgörande sätt. Ämnesövergripande undervisning
och temastudier är ett självklart inslag i en modern
skola.
Kursplanen blir viktigare än timplanen i ett
målstyrt system. Tydliga, utvärderingsbara mål för
årskurs 5 och årskurs 9 samt betygskriterier skall
alltså finnas i varje kursplan.
Vi har nått en stor och glädjande enighet i många
frågor och jag vill här passa på tillfället att ge en
eloge, främst till Lena Hjelm-Wallén och Ewa
Hedkvist Petersen, som har varit med och
diskuterat och förhandlat om en del saker. Den
gemensamma utgångspunkten har varit strävan
efter att ge så entydiga signaler till skolan som
möjligt. Vi har haft många konstruktiva
diskussioner och funnit gemensamma skrivningar.
Naturligt nog skiljer vi oss åt i ett antal frågor,
eftersom olikheterna i politisk grundsyn gör att vi
går åt olika håll.
Tyvärr kvarstår oenighet i ett par viktiga frågor,
dels om skolans värdegrund, som närmare kommer
att behandlas av Marianne Jönsson senare i
debatten, och i betygsfrågan, som kommer att tas
upp av Hans Nyhage. Därför kommer jag inte att
nämna mer om det.
Oenigheten i sig är inte konstig i frågor av
ideologisk art. Det som är dubbelt beklagligt är att
det faktiskt rådde enighet före oenigheten. Jag
tycker att man lätt fick den uppfattningen när Lena
Hjelm-Wallén stod i talarstolen tidigare, att vi aldrig
hade varit eniga. Men vi var faktiskt det under en
kort tid. Det skulle ha gått att komma överens om
profileringsivern och partitaktiken lagts åt sidan i
de här två frågorna. Jag är mycket kritisk till sättet
på vilket de mer än preliminära
överenskommelserna spräcktes. Enstaka ord och
meningar får inte användas som murbräckor mot
enigheten i viktiga, långsiktiga politiska frågor. Jag
undrar för mig själv om vi verkligen har passerat
sista punkten för att komma överens i de här
frågorna.
Vi har nått en gemensam syn på miljöfrågornas
betydelse och internationaliseringsfrågorna. De
kommer att markeras som särskilda
kunskapsområden i läroplanen. Likaså har vi enats
om offensiva skrivningar om barn med behov av
särskilt stöd och mot rasism och
främlingsfientlighet, som Lena Hjelm-Wallén var
inne på. Vi är också överens om att tydligt markera
skolans kulturmål. Opposition och majoritet har
även en bred samsyn vad gäller sex- och
samlevnadsundervisning samt ANT-frågornas vikt i
undervisningen.
Elevers och föräldrars inflytande i skolan och
formerna för detta har tagits upp både i
propositionen och i några motioner. Runt om i
Sverige förekommer i dag olika slag av
skolenhetsstyrelser, skolkonferenser och andra mer
formaliserade samverkansformer mellan hem och
skola, där föräldrar och elever har ett stort
inflytande. Skol- och kommunallag lägger vissa
hinder i vägen för att ge ett fullt ansvar till sådana
organ. Utskottet begär därför hos regeringen att en
kartläggning av de här samverkansformerna skall
ske, att de juridiska begränsningarna skall
klarläggas och att regeringen därpå skall
återkomma med ett förslag till riksdagen om hur
man skall kunna utveckla de här
inflytandeformerna.
Utskottsmajoriteten har valt att inte förorda egna
kursplaner för barn- och ungdomskunskap
respektive svenska som andraspråk. Detta har inte
på något sätt att göra med att ämnena skulle vara
oviktiga, snarare tvärtom, även om det kan låta
paradoxalt. Jag skall kort ge skälen till vårt
ställningstagande, först vad gäller barn- och
ungdomskunskap.
Det hittillsvarande ämnet barnkunskap har haft ett
relativt litet timomfång. Bristen på behöriga lärare
har varit bekymmersam på många ställen. Många
skolor har därför inte kunnat ge en bra
undervisning i de mycket viktiga frågor som tas upp
i nuvarande kursplan. Lärarbristen kommer att
förbli stor under överskådlig tid. Behöriga
barnkunskapslärare lämnar nu också grundskolan
för att undervisa i barn- och fritidsprogrammet.
Sammantaget anser utskottsmajoriteten att de
oerhört viktiga frågorna om barns behov,
relationer, droger, sex och samlevnad m.m. kan få
en bättre belysning om de arbetas in i andra
kursplaner och behandlas i temaundervisning.
Samtidigt är det viktigt att poängtera att de
behöriga lärare som ändå finns tas till vara och
används för viktiga avsnitt inom dessa
ämnesområden och för planering av teman.
Svenska som andraspråk är ett mycket speciellt
ämne. Målet med undervisningen är att lära sig
svenska, att tala, kunna använda språket som
instrument eller verktyg och att få en svensk
kulturkompetens. Den konstruktion på
kursplanerna som jag förut beskrivit är svår att
applicera på detta ämne. Få ämnen är så
individualiserade, och det är omöjligt att ange vilka
mål som eleven skall nå upp till vare sig i årskurs
5 eller i årskurs 9, eftersom förutsättningarna är så
skiftande, t.ex. vid vilken ålder man startar sin
svenskutbildning som invandrarbarn.
Företrädare för ämnet har hävdat att det måste
finnas en av riksdagen beslutad, reguljär kursplan
för att ämnets status skall bevaras och utbildning
och undervisning tryggas. Majoriteten anser att det
går att skydda det alltmer viktiga ämnet på annat
sätt. Jag vill i sammanhanget passa på att slå fast att
det finns en total uppslutning kring det mycket
viktiga ämnet svenska som andraspråk. Vad vi
diskuterar är egentligen ett tekniskt problem,
nämligen formerna för hur vi skall hantera
kursplanefrågan. Beskrivningen av svenska som
andraspråk, dess syfte och karaktär, kommer att
arbetas in i kursplanen för ämnet svenska.
Skolverket kommer dessutom att få i uppdrag att
utforma ett kommentarmaterial, eller en
''skuggkursplan'' om man så vill, i samverkan med
lärarutbildningen i ämnet. Elevernas rätt till
undervisning är sedan tidigare och alltfort fastlagd
i grundskoleförordningen.
Det får inte finnas några som helst tvivelsmål om
den stora och ökande vikten av både
lärarutbildning och undervisning i svenska som
andra språk. I ett alltmer mångkulturellt och
multietniskt samhälle har lärarna i svenska som
andra språk, vid sidan av sin egentliga lärarroll, en
mycket viktig uppgift i att vara ett stöd för sina ofta
rotlösa och hårt drabbade elever och en länk mellan
skolan och invandrarbarnens föräldrar.
Främst utifrån argument om religionsämnets allt
viktigare roll i ett multikulturellt samhälle har
samhällsvetenskapliga ämnesgruppen tillförts 40
timmar från den naturvetenskapliga gruppen. Den
tid som tillförs skall kanske främst ses som
ytterligare tid för diskussioner och reflexioner över
viktiga frågor om etik, moral och demokrati, vilka
är viktiga inslag i samhällskunskap,
religionskunskap och historia. Jag vill också
poängtera att Na-gruppen trots minskningen ändå
får en kraftig timförstärkning.
Slutligen en kort kommentar om ämnet teknik, som
återfinns i Na-gruppen. Jag ser teknik som ett eget
kunskapsområde. Det är både ett
naturvetenskapligt och samhällsvetenskapligt
ämne. Det är viktigt att teknik introduceras tidigt
under grundskolan och ges erforderliga
timresurser, inte minst för att överbrygga det
främlingsskap som många flickor känner inför
ämnet teknik. Ett ämne med så kort tradition som
teknik har färre försvarare i skolan än andra
ämnen, och därför vill jag fästa uppmärksamheten
på behovet av att det nya teknikämnet får ett starkt
stöd både i lärarutbildning och fortbildning.
Jag vill också peka på det mycket kraftfulla sätt på
vilket problemet med mobbning i skolan tas upp i
både propositionen och betänkandet. Vi betonar
t.o.m. genom lagstiftning att alla som verkar i
skolan måste ge akt på mobbningstendenser och
aktivt motverka dem.
Herr talman! Det är många talare anmälda till
debatten, och jag utgår ifrån att många av de
viktiga frågor som jag inte hunnit ta upp i mitt
anförande kommer att aktualiseras av mina
meddebattanter. Jag får då möjlighet att i repliker
ge utskottmajoritetens syn på dessa frågor.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan
i sin helhet och yrkar samtidigt avslag på samtliga
reservationer och meningsyttringen.
Anf. 63  BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Det var en bra genomgång som
Christer Lindblom gjorde. Han har varit något av
en läroplanskoordinator under hösten.
Jag vill ställa några frågor till Christer Lindblom.
Han tog upp frågan om skolans värdegrund. Är det
sant att ni tvingades föra in begreppen kristen etik
och värsterländsk humanism för att inte råka ut för
en regeringskris på grund av läroplansbeslutet? Det
sades så i ett nyhetsinslag i TV i går kväll.
Christer Lindblom säger att orsaken till att många
lärare inte har läst Lgr 80 beror på dess omfång.
Med en sådan utgångspunkt vet vi inte vilken
politik som skall föras och vilken satsning Christer
Lindblom är beredd att göra framöver när det gäller
fortbildning. Det kan hända att lärarna t.o.m. får
läsa tjockare böcker om de skall fortbildas på
högskola.
Orsaken till att majoriteten inte kunde gå
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna till mötes
när det gäller att göra barn- och
ungdomskunskapen till ett särskilt ämne säger
Christer Lindblom vara bristen på behöriga lärare.
Använder ni samma resonemang när det gäller
religionsvetenskap borde ni ju skära ner på det
ämnet i stället för att öka på. Resonemanget håller
inte.
Vi kan inte backa om vi anser att ett ämne är
viktigt, och barn- och ungdomskunskapen är viktig.
Den kan i dag sägas vara grundskolans
filosofiämne. Om det inte finns lärare bör det i det
läget ankomma på riksdagen att se till att det
utbildas fler lärare. Endera anser vi att ämnet är
viktigt, och då skall det finnas och ges rimliga
förutsättningar, eller också säger vi att det inte
behövs. Det finns andra lärare som kan betraktas
som ''behöriga'' och som i dag finns ute på skolorna.
De skulle kunna klara av den här undervisningen
inom ramen för andra ämnen.
Christer Lindblom kommenterar heller inte ämnet
idrott och hälsa. Det tycker jag är synd mot
bakgrund av vad som t.ex. läkarstämman uttalade.
Man gick ganska långt när man beskrev vikten av
god undervisning och rimliga möjligheter till ämnet
idrott och hälsa i skolan. Jag har i dag fått ett brev
från Riksidrottsförbundet där man beklagar att
majoriteten inte kunde gå Vänsterpartiet och
Socialdemokraterna till mötes.
Christer Lindblom säger att han inte vill ha en egen
kursplan för svenska 2, eftersom det skulle vara ett
tekniskt problem. Vi är överens om att ämnet är
viktigt och att eleverna behöver känna en egen
identitet, osv. Christer Lindblom borde veta att i
känslan av egen identitet och säkerhet ligger också
en rimlig språkutveckling. Det gäller också svenska
2-ämnet, och det tyckte jag att Christer Lindblom
var inne på här. Jag förstår därför inte att det skulle
finnas tekniska problem att ge ämnet en egen
kursplan.
Jag ber att få återkomma när det gäller matematik,
naturorientering och religion.
Anf. 64  CHRISTER LINDBLOM (fp)
replik:
Herr talman! Det var många frågor som Björn
Samuelson berörde. Jag hoppas att jag har hunnit
anteckna alla.
Vad gäller skrivningarna i detta betänkande om en
värdegrund i form av kristen etik och västerländsk
humanism återfinns de formuleringarna i
propositionen, och det var inte någon
tvångssituation för att få in dem där. Jag vill
dessutom påpeka, som jag tidigare sade i mitt
anförande, att det fanns en bred samsyn kring dessa
frågor och de tillägg och de tillkännagivanden som
nu görs.
Vad gäller läroplanens tjocklek menade jag
naturligtvis inte att det enda skälet till att göra en
liten läroplan var att den skulle läsas. Men om den
samlade värdegrunden och de samlade
övergripande synpunkterna finns i läroplanen och
de kompletterande dokumenten runtomkring i
form av kursplaner och annat, menar jag att
möjligheten är större att läroplanen blir läst av alla
och blir en bestseller. Även om lärare är en
yrkesgrupp som läser mycket och som betar av
mycket text kan jag förstå att vissa delar av sådana
dokument kan vara något tröttande.
Björn Samuelson jämför ämnet barn- och
ungdomskunskap med religionsämnet. Jag tycker
att det är en något haltande jämförelse så till vida
att barn- och ungdomskunskapen med de förslag
som har lagts fram från V och S skulle fortsatt vara
ett ganska litet ämne. Religionsämnet är ett ganska
omfattande ämne i det samhällsvetenskapliga
blocket. Det är nyckeln till en stor del av de
kunskaper man behöver ha i ett multikulturellt och
multietniskt samhälle. Barn- och
ungdomskunskapen har inslag som finns i andra
ämnen. De finns i samhällskunskap och biologi,
och det finns möjlighet att lägga in dem i andra
ämnen.
Jag kan inte riktigt tolka vad jag har skrivit på
papperet. Det är möjligt att Björn Samuelson kan
komma tillbaka om jag har glömt något.
Det finns timanslag för idrott och hälsa. Det finns
också en kursplan, och kursplanen skall i större
utsträckning styra. Dessutom finns möjlighet att
skolan aktivt ser till att eleverna rör sig under raster
och även använder den tiden till den mycket viktiga
rörelsen.
Jag får återkomma till det ytterligare som Björn
Samuelson har frågat om.
Anf. 65  BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Vad jag ville veta var om kds hotade
att lämna regeringen om det inte fick inskrivet det
som står om kristen etik och västerländsk
humanism, som hade förhandlats bort i
kompromissen. Jag får kanske återkomma med
frågan till kds, eller så får jag inte något svar alls
under den här debatten.
Orsaken till min jämförelse mellan barn- och
ungdomskunskap och religionsämnet var det skäl
som Christer Lindblom angav. Ni kunde inte tänka
er att barn- och ungdomskunskap skulle få vara ett
eget ämne, eftersom det var så svårt att få behöriga
lärare. Vi har precis samma problem när det gäller
religionskunskapen. Men vi anser det vara ett
viktigt ämne, och där backar vi inte, utan ser till att
vi får behöriga lärare. Jag anser att riksdagen och
utbildningsutskottet skall behandla varje ämne
inom skolan som anses vara viktigt på samma sätt.
Det är bra att vi nu får reda på att omfördelningen
till religionsämnets fördel handlar om en
förstärkning av det ämnet. Det gör mig ännu mer
brydd när det gäller utgångspunkterna för det här
timpåslaget. Jag trodde att det eventuellt skulle
kunna ha fördelats på ett bättre sätt på de
samhällsorienterande ämnena.
Jag blir än mer brydd och konfunderad när vi som
särskild punkt på en agenda i utskottet tar upp
frågorna om matematikens och de
naturorienterande ämnenas ställning. Det gäller
matematikkunskaperna och att vi får så få
sökande -- speciellt flickor -- till de
naturorienterande och tekniska utbildningarna på
gymnasiet. Vi borde kanske i stället förstärka de
ämnena. Om man anser att religionskunskapen är
viktig kunde man i stället ha tagit timmar från
elevens val och lagt där. Jag och Vänsterpartiet
tycker inte att det stämmer riktigt i diskussionen om
balansen och framtiden när det gäller de
samhällsorienterande och naturorienterande
ämnena.
Anf. 66  CHRISTER LINDBLOM (fp)
replik:
Herr talman! Jag har inte tillgång till någon aktuell
statistik när det gäller i vilken utsträckning
religionsämnet har behöriga lärare och i vilken
utsträckning barnkunskapsämnet har det. Jag har
ändå den känslan att det finns fler behöriga lärare
inom ämnet religion än vad det finns inom ämnet
barnkunskap. Det har varit en relativt liten
utbildningsvolym i framför allt Göteborg och Umeå
och även i Uppsala.
När det gäller överföringen av timmarna från den
naturvetenskapliga gruppen till den
samhällsvetenskapliga sade jag i mitt anförande att
det främst sker utifrån argument om
religionsämnets allt viktigare roll i ett
multikulturellt samhälle. Jag sade också att dessa
timmar framför allt skall användas för diskussioner
och reflexioner över viktiga frågor som är viktiga
inslag i både samhällskunskap, religionskunskap
och historia.
NO-ämnena är förstärkta även med den här
relativa försvagningen om man jämför med
tidigare. Jag menar att vi kommer att få en mycket
större tyngd i dessa ämnen med den här
timfördelningen. Teknikämnet lyfts också in som
det nya ämne det är.
Samtidigt måste vi poängtera att vi i den här
timplanen har möjligheter till förstärkningar dels
utifrån elevens fria val, dels utifrån skolans sätt att
fördela dessa timmar. Vi har angett att det finns en
möjlighet att reducera timantalet i många av de här
ämnena och ämnesgrupperna med upp till 15 % för
att förstärka andra. Den möjligheten finns
naturligtvis för alla dessa ämnen. Den skall
naturligtvis också räknas in i detta.
Detta är en ny typ av timplan såtillvida att det är en
minimitimplan. Det är en rekommenderad timplan
rättare sagt. Minimitimplanen gäller när man har
reducerat timantalet i en del ämnen med 15 % och
lagt de timmarna någon annanstans. Det statiska
resonemang som man tidigare hade om timplaner
kan man inte föra när det gäller den här timplanen.
Det är också en sak som har förekommit väldigt
mycket i debatten och som har gjort den litet svår
att föra.
Anf. 67  LENA HJELM-WALLÉN (s)
replik:
Herr talman! Eftersom detta är den sista
debattrundan med inledningsanföranden från
utskottsföreträdarna vill jag först rikta ett tack till
utskottskansliets personal för det beundransvärda
arbete som de har utfört under dessa månader. Det
har inte alltid varit lätt att fånga upp vad vi
ledamöter har sagt vid utskottsbordet eller vid de
många samtal som även Christer Lindblom har
vittnat om har ägt rum utanför utskottsbordet. Det
har de gjort på ett mycket bra sätt, och vi tackar så
mycket för det.
Till Christer Lindblom skulle jag vilja säga att det
var ett mycket intressant anförande där
folkpartisterna återinträder i någon slags
samarbetsingenjörsroll. Det har vi bevittnat under
de månader vi har arbetat. Tyvärr klarade de inte
av detta hela vägen. Det är klart att det blir så när
ytterlighetspartier skall få bestämma. Vi hade
kunnat få den breda traditionella skolpolitiska
enigheten den här gången också, men det går inte
när kds dikterar villkor när det gäller kristen etik
och när det finns moderater som inte vill göra upp
i betygsfrågan, trots att man inleder samtal.
Jag kanske blir litet tjatig här, men jag vill bara
erinra om att frågan om kristen etik inte är ny på
något sätt. Den har ju varit med vid tidigare
läroplansbeslut. Då har den samfällt avvisats av
riksdagen, av liberaler som vid den tidpunkten
tilläts vara liberaler. Liberalismen är ju, som Tage
Erlander brukade säga, en bräcklig planta. Den tål
inte vilket umgänge som helst. Det ser vi en
konsekvens av i dag.
Jag har ingen anledning att söka sak med
Folkpartiet. Jag vet att ni kan bättre än detta.
Koalitionsregerandet har ett ganska högt pris. Jag
är övertygad om att det kommer att finnas en
besvikelse i stora kretsar över era
ställningstaganden. Men det är väl det pris man får
betala när man sitter i en koalitionsregering. Jag
tycker helt enkelt att det är synd att ni har hamnat
i dåligt sällskap.
Anf. 68  CHRISTER LINDBLOM (fp)
replik:
Herr talman! Låt mig sälla mig till det tack till
kansliets personal som Lena Hjelm-Wallén har
uttalat här. Vi har haft, och har alltid, ett fantastiskt
stöd från vårt kansli. Vid dessa två stora frågor har
det varit ett alldeles utomordentligt bra samarbete.
Jag vill gärna instämma här.
Låt mig säga till Lena Hjelm-Wallén, apropå detta
med kristen etik, att jag tror att den här debatten
är tämligen obegriplig utanför utskottsgruppens
led. Jag har fått reaktioner som tyder på det. Det
låter som om motsättningarna var så kolossalt
stora. Som jag sade tidigare i mitt anförande
sträcker Socialdemokraterna själva fram en hand i
sitt yrkande 2. De säger att de kan acceptera att de
här begreppen står där om de förses med de tydliga
anvisningar som vi också har skrivit in i
tillkännagivandet, nämligen att skolans syn på
livsåskådningsfrågor och konfessionaliteten inte
skall förändras. Den skall vara som förut. Med det
skulle Socialdemokraterna låta sig nöja. Så var det
också fram till dagen innan.
Att den mening som sedan kom till i betänkandet,
och som egentligen inte för ärendet vare sig framåt
eller bakåt utan bara står där, skulle förorsaka att
detta sprack tror jag är mycket svårt att förklara för
en utomstående. Jag vill ändå fastslå att även
socialdemokraterna var tillräckligt liberala för att
kunna acceptera dessa begrepp med det
tillkännagivande som vi faktiskt har gjort.
Anf. 69  Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Utbildningsfrågorna har avgörande
betydelse för Sveriges möjligheter att utvecklas. I
en värld där kunskaperna ökar och omsätts i en allt
snabbare takt och där kontakter och samarbete
över nations- och kulturgränser är en nödvändighet
har vi anledning att lägga stor vikt vid skolans
kvalitet och resultat. Alla barn och ungdomar
måste få en god grundläggande utbildning.
Det är enkelt att formulera detta krav. Men att
förverkliga det kräver både ödmjukhet och
eftertanke. Barn och ungdomar är individer med
olika förutsättningar, intressen och behov. De har,
vågar jag påstå, var och en av dem ett naturligt
intresse av att lära. Nyfikenheten och
upptäckarglädjen finns där. Skolan måste utgå från
detta och stimulera elevernas sökande efter
kunskap. Det kräver en skola som ger utrymme för
och som uppmuntrar mångfald och flexibilitet.
Skolan skall också förmedla etablerade kunskaper
och erfarenheter i en rad ämnen.
Kunskapsutvecklingen är sådan att prioriteringar
och avgränsningar är nödvändiga. Skolan kan inte
klara allt det som vore önskvärt. Vi måste
bestämma oss för vad skolan klarar bättre än andra
och vad den aldrig får misslyckas med.
I arbetet med läroplanen, från de ursprungliga
kommittéernas första möten via en bred och
omfattande remissomgång till den behandling av
regeringens proposition som skett i
utbildningsutskottet, har detta varit utmaningen.
Mängden önskemål, synpunkter och kritik visar det
stora engagemang som finns för skolans arbete. Det
har också givit regeringen värdefullt underlag i
beredningsarbetet.
De förändringar som skolväsendet står inför till
följd av det beslut som riksdagen fattar i dag är
omfattande. Det handlar nu inte om att ytterligare
reglera detaljer om hur skolarbetet skall
organiseras, utan om att skapa ökat utrymme för
elevers, skolors, lärares och föräldrars
bedömningar.
Vårt förslag bygger på tilltro och övertygelse om att
utvecklingskraften i vår skola finns hos de många
enskilda som verkar där -- i elevernas vilja att lära
och förmåga att ta ansvar, i lärarnas professionella
kunnande, i skolledares förmåga att i samråd med
sina medarbetare och familjerna ge varje barn den
bästa utbildningen.
Med all respekt för den kompetens som finns
samlad här i riksdagen, i Utbildningsdepartementet
och hos myndigheterna vill jag säga att ett verkligt
kvalitetslyft av svensk skola inför 2000-talet står
och faller med vad som uträttas i skolor och
klassrum. Det är därför de nya läroplanerna är så
betydelsefulla. De anger målen och klargör
ansvarsfördelningen mellan stat, kommuner,
skolor och enskilda.
Jag vågar påstå att regeringens förslag i huvudsak
vunnit stor uppslutning. Det är viktigt. Skolan är en
gemensam angelägehet, och stor enighet måste
vara en målsättning. Jag har också uppfattat att de
flesta stöder ambitionen att med de nya
läroplanerna gå vidare med den decentralisering av
ansvaret för skolan som redan påbörjats.
Några förändringar är särskilt viktiga att framhålla.
För det första: Grundskolan skall ge de viktiga, mer
bestående kunskaperna. Att lära eleverna att läsa,
skriva och räkna tillhör alltjämt skolans viktigaste
uppgifter. Men i begreppet ''beständiga kunskaper''
ligger också kärnan i övriga ämnen. Historia,
naturkunskap, teknik och slöjd ger liksom övriga
ämnen grunder som var och en behöver.
Viktigt är att språken får mer tid i skolan. Ett
internationellt samhälle ställer stora krav på goda
kunskaper i språk. Här har svensk skola goda
traditioner som vi nu bygger vidare på.
För det andra: Skolan skall vara en god miljö för
lärande. Eleverna skall stimuleras till fortsatt
förkovran och bildning. Det förutsätter att eleverna
ges tillfällen att utveckla olika anlag --
intellektuella, praktiska, fysiska och konstnärliga.
Eleverna måste ges en aktiv roll i skolarbetet.
Ett viktigt inslag är att eleverna också i grundskolan
skall ges rejält utrymme för egna val. I
gymnasiskolan finns denna möjlighet redan, och nu
ökar möjligheterna.
För det tredje: Samarbetet mellan hem och skola
skall utvecklas. Skolan är inte den enda plats där
barn skaffar sig kunskaper och erfarenheter. Lika
mycket -- ibland kanske mer -- sker utanför skolan.
Att skolans personal och föräldrarna kontinuerligt
informerar varandra och utbyter erfarenheter om
barnens utveckling är därför viktigt. Rektor ges
ansvar för detta. Jag är positiv till utskottets tydliga
signal om behovet av ett utvecklingsarbete på detta
område.
För det fjärde: I konkreta kursplaner klarläggs nu
vad undervisningen strävar efter att uppnå och vad
den definitivt skall klara.
För det femte: Mål- och kunskapsrelaterade betyg
införs. Från vårterminen i årskurs 7 skall nationellt
reglerade betyg ges. Utskottet har också tydliggjort
att föräldrarna skall kunna begära skriftlig
information där detta inte förutsätts. I
gymnasieskolan och i den kommunala
vuxenutbildningen skall betyg ges efter avslutad
kurs.
De nya läroplanerna innebär en naturlig
fortsättning på de förändringar vad gäller ansvaret
för skolan som redan pågår. Det är emellertid
viktigt att understryka att det beslut som riksdagen
kommer att fatta i dag inte innebär att skolan
förändras över en natt. Däremot skapar det, med
det utrymme som nu ges för skolornas och de
enskildas bedömningar, förutsättningar för
kreativitet och nya lösningar med en bestämd
ambition: ännu bättre studieresultat.
De närmaste månaderna kommer departementet
och Skolverket på grundval av det beslut riksdagen
fattar i dag att arbeta med texterna till
läroplansdokument och kursplaner. Därefter följer
ett intensivt och viktigt arbete för att sprida
information och för fortbildning.
Herr talman! Tiden medger inte att jag i detta
anförande går in på alla de frågor, stora som små,
som förslagen innebär. Talarlistan är emellertid
lång, och det ger oss goda förutsättningar för att få
förslagen väl genomlysta. Att så sker är väsentligt,
därför att de nya läroplanerna och betygen kommer
att påverka svenskt skolväsende under många år
framöver.
Vår ambition i arbetet har varit att lägga grunden
för att Sverige under 90-talet skall kunna skapa
Europas bästa skola.
Anf. 70  BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! I sitt anförande räknar statsrådet upp
fem punkter som hon anser är viktiga för skolan.
Jag kan skriva under på mycket i de punkterna.
Men jag skulle ändå vilja ställa några frågor till
statsrådet.
Anser statsrådet att det betygssystem som
utskottsmajoriteten nu föreslår är bättre än det hon
själv föreslog i propositionen?
Det talas om internationalisering och om hur
viktiga språken är. De är viktiga. De är också på
många sätt viktiga för identifikationsprocessen hos
människor. Varför vill inte regeringen vara med om
att fatta beslut som garanterar tillval av alla de tre
främmande språken i grundskolan i enlighet med
vad vi i Vänsterpartiet föreslår? Varför skall
spanskan undantas? Varför skall ett språk undantas
över huvud taget?
Språk är viktigt. Språk är a och o i vardagslivet.
Varför kan då inte svenska 2 få en egen kursplan?
Vad skulle hotas om svenska 2 finge en egen
kursplan?
Anf. 71  Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Björn Samuelson frågade om jag
tycker att utskottets betygsförslag är bättre än
regeringens. Det är naturligtvis så att vi i regeringen
alltid tycker att våra egna förslag är bäst. Men jag
vill gärna säga att jag inte har något att invända
emot att eleverna får betyg från årskurs 7. Jag
tycker att det är bra att man tydliggör möjligheten
för föräldrar att om de så önskar få skriftlig
information. Jag noterade med viss förvåning att
Socialdemokraterna tänker gå till val på att
förbjuda skolorna att skriva till föräldrarna om
föräldrarna så önskar.
(Andre vice talmannen inpass: Replikrätten nu
gäller Björn Samuelson.)
Varför skall spanskan undantas? Det står i
propositionen att kommunen bör vara skyldig att
erbjuda undervisning i minst två av ämnen franska,
tyska och spanska. Där gör man såvitt jag kan
bedöma inget undantag. Det är möjligt att jag inte
riktigt hängde med på frågan. Jag får vänta på ett
förtydligande.
Varför ger man inte svenska 2 en egen kursplan? Vi
argumenterar ju kring denna fråga i propositionen,
och det har förts en ganska intensiv debatt. En del
av de signaler som regeringen ger i propositionen
har tolkats på ett olyckligt sätt. Det finns de som
arbetar med svenska 2 som har uppfattat det som
om ämnet vore mindre viktigt.
Skälet till att regeringen inte har velat utforma en
kursplan enligt den modell för kursplaner som
propositionen förutsätter är att det då skulle kunna
bli skilda målsättningar för undervisningen.
Skolans uppgift måste vara att eleverna så
småningom skall nå samma resultat oavsett om de
läser svenska som modersmål eller som främmande
språk. Av den anledningen kan ämnena inte ha
skilda kursplaner.
Regeringen har däremot hela tiden tydligt angett
att det krävs genomarbetat kommentarmaterial
m.m. för att undervisningen skall få stadga.
Utskottet har utvecklat det resonemanget.
Anf. 72  BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Jag överväger att yrka bifall till
propositionen när det gäller betyg, Beatrice Ask.
Jag sitter och funderar på det. Jag kan gå upp och
tala i denna debatt. Om statsrådet så önskar kan jag
tänka mig det.
Jag har studerat majoritetens förslag och jämfört
det med förslaget i propositionen. Jag lutar åt att
propositionens förslag är bättre än det som nu
föreslås från majoritetens sida.
När det gäller språkvalen frågar jag: Varför skall ett
av språken undantas? Jag tog spanska som
exempel, men det är möjligt att det kan vara
franska eller tyska. Om man skall kunna göra tre
språkval i grundskolan -- spanska, franska och
tyska -- anser jag det vara angeläget att det fattas
beslut om att kommunerna skall garantera eleverna
den möjligheten. Den som byter skola under
grundskolans gång skall ha möjlighet att fortsätta
sina språkstudier. Jag påpekade också i mitt
huvudanförande att vi lever i en brytningstid när
det gäller familjebildning och annat.
Jag förstår inte resonemanget om att om man
gjorde en kursplan för svenska 2 skulle det innebära
att denna fick en annan målsättning. Ja, än sen då?
Det är klart att målsättningen kan bli en annan,
men det förhindrar ju inte att man upprättar en
kursplan för ämnet i fråga. Har vi den inställningen
kan vi ju framöver inte införa ett enda nytt ämne
som skulle kunna få en målsättning som ligger litet
vid sidan om målsättningen för andra,
närbesläktade ämnen. Det var ganska stelbent
resonerat, tycker jag.
Anf. 73  Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Vad propositionen föreslår är att
varje skola skall erbjuda minst två språk. Eleverna
får alltså välja, och spanska är alltså inte separat
undantaget. Däremot behöver skolorna inte
erbjuda tre språk. Anledningen till att vi inte vill
ålägga skolorna detta är ju att resurserna är
begränsade. Det kan naturligtvis, som Björn
Samuelson påpekar, finnas en del praktiska
problem vid exempelvis flyttning, men jag tror
ändå att de är marginella. Det görs alltså inget
undantag i förhållande till andra språk för just
spanska, men däremot behöver skolorna som sagt
inte erbjuda samtliga tre språk. Det tror jag att man
får leva med.
Sedan detta med svenska 2. Det är klart att man
kan ha olika kursplaner om man accepterar olika
mål. Men för regeringen har det varit självklart att
vi inte skall ha olika ambition när det gäller
kunskaper i svenska beroende på om barnen är
uppvuxna i Sverige och har svenska föräldrar eller
om de kommer senare till Sverige och har svenska
som främmande språk. Den svenska grundskolan
och även gymnasiet måste ju givetvis arbeta för att
se till att alla som bor och lever här lär sig svenska
av samma höga kvalitet. Därför vill vi inte ha olika
mål för olika elevgrupper. Däremot måste man
naturligtvis arbeta på olika sätt, och det är därför
pedagogiken skiljer sig mellan svenska som ''vanligt
ämne'' och svenska som främmande språk.
Anf. 74  LENA HJELM-WALLÉN (s)
replik:
Herr talman! Det förvånar mig något att
skolministern hävdar att det finns en allmän
uppslutning kring den här läroplanen. Jag kan
försäkra Beatrice Ask om att många har hört av sig
till utbildningsutskottet medan vi har arbetat med
frågan. Det har gällt nedskärningar, slöjdämnet,
hemkunskapsämnet, idrottsämnet, att
barnkunskap och svenska som andra språk inte
finns med som egna ämnen, att praon försvinner,
osv., osv. Har inte Beatrice Ask hört någonting av
denna opinion, eftersom hon talar om en allmän
uppslutning? Och om man i betygsfrågan talar om
en allmän uppslutning måste man ju vara
fullständigt döv.
Moderaterna har tydligen väldigt svårt att förstå
och ta till sig vad människor utanför de egna
departementsrummen säger. Här är lärarkårens
erfarenheter helt entydiga, forskningen likaså. Små
barn förstår inte omdömen i form av betyg eller
betygsliknande skriftliga omdömen. De tror att det
handlar om ett omdöme om dem som personer och
inte deras kunskaper. På det viset drabbar betygen
många barn som kanske inte får de högsta betygen.
Det drabbar dem så att det hämmar hela deras
fortsatta skolgång och utveckling. Det här vet
lärarkåren, men Beatrice Ask tycks oförmögen att
ta till sig det. Det beklagar jag.
Jag tror att det här hör samman med det som Per
Unckel sade på moderatstämman om hur det skall
gå till när man skall förändra: Man skall förändra
med en sjusärdeles kraft och med hög fart, så att
inte systemet hinner ifatt, därför att när systemet
kommer, fastnar du alltid i det.
Det här icke-lyssnandet, överrumplingen, har
Moderaterna satt i system. Ledningen för
Utbildningsdepartementet visar i dag många prov
på att det är så. Det här är ett odemokratiskt sätt
att förhålla sig till förändring, och det är något som
vi tycker är mycket mycket upprörande.
Anf. 75  Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Läroplanspropositionen behandlar
inte frågan om skolans ekonomi, och jag tänker inte
beröra nedskärningarna i det sammanhanget.
Jag vidhåller att det råder stor uppslutning kring
huvuddragen i propositionen. Jag berörde i mitt
inledningsanförande ett antal sådana frågor. Sedan
finns ett antal frågor där det finns olika synpunkter
bland olika partier och hos olika remissinstanser.
Det är inget märkligt. Men om man ser till helheten
får man väl ändå påstå att det råder en ganska bred
samstämmighet om att mycket i propositionen är
bra.
Socialdemokraterna liksom Lena Hjelm-Wallén i
detta inlägg koncentrerar sig på att kritisera
formerna för hur vi har arbetat fram de här
förslagen. Jag vill gärna erinra om att den första
kommittén tillsattes redan 1991 av den dåvarande
socialdemokratiska regeringen. Redan 1990
tillsattes den första gruppen som arbetade med
betygsfrågan. Sedan gav en ny borgerlig regering
nya direktiv, och sammansättningen blev delvis ny.
Vi har haft en bred remissomgång. I enlighet med
utbildningsutskottets önskemål har det funnits en
arbetsgrupp med representanter från partierna. I
somras lade vi fram vår proposition, riksdagens
ledamöter hade möjlighet att ta intryck av den
innan de väckte motioner i höst, och hösten har
ägnats åt beredning av ärendet i detta hus.
Det är möjligt att detta inte är tillräckligt, det är
möjligt att det är så, men jag beklagar ändå att
Socialdemokraterna konsekvent ägnar sig åt att
kritisera oss för att de inte får vara med och att de
inte hinner med. Jag vet att det här är ett
omfattande material, men det vore ju mycket
bättre om vi koncentrerade oss på frågorna. Jag kan
inte tolka den här inställningen som någonting
annat än att Socialdemokraterna saknar
uppfattningar i de viktiga sakfrågorna.
Det är också viktigt att arbeta för att åstadkomma
samförstånd. Det är möjligt att jag är en dålig
lyssnare, men jag försöker i alla fall arbeta med
saken -- det kanske andra också borde göra.
Ambitionen att bli överens kan emellertid inte i
varje läge vara viktigare än sakfrågorna. Jag tror att
det för de flesta av oss är omöjligt att som
Socialdemokraterna säga att man absolut inte kan
tillåta att föräldrar och skolor kommer överens om
att man vill ge en skriftlig information om elevernas
studieutveckling. Vi har en större tilltro till
föräldrars och lärares förmåga att fatta sådana
beslut än vad Socialdemokraterna uppenbarligen
har, och då är det svårt att komma överens. Det
finns också andra liknande exempel.
Det jag beklagar är att Socialdemokraterna icke
med ett ord tar upp frågan om hur vi skall höja
kunskapsnivån och stärka kompetensen i det här
samhället. Det är ju avgörande för Sveriges framtid
att vi klarar det, och det är det som det här arbetet
måste handla om.
Anf. 76  LENA HJELM-WALLÉN (s)
replik:
Herr talman! På slutet tog Beatrice Ask upp det
reflexmässiga, att man måste säga något om att
Socialdemokraterna är emot kunskap. Det kom
hon på på slutet. Gratulerar! Hela vår diskussion i
utbildningsutskottet har ju handlat om just hur vi
skall stärka barns och ungdomars möjligheter att
ännu mer aktivt, ännu bättre inhämta kunskap, i
perspektiv av ett livslångt lärande.
Det är inte så att vi saknar uppfattningar i den
frågan. Om Beatrice Ask arbetar på att lyssna
bättre, tror jag hon har en hel del att göra. Det går
också bra att läsa in våra uppfattningar i våra
ganska många dokument. Vi går ibland i våra
uppfattningar mycket längre än vad som är möjligt
för att man skall kunna hitta en kompromiss. Men
vi är ändå trygga i våra uppfattningar. Jag själv vill
t.ex. helst ha en betygsfri skola, men jag driver inte
den frågan, eftersom jag vet att det just nu är bättre
för skolan med ett beslut, en kompromiss i frågan,
som kan stå sig långsiktigt. Som parti har vi också
den inställningen.
Att på så sätt kunna ge och ta för att vi skall få för
skolan långsiktigt bra beslut, tycker jag att vi alla
borde vara besjälade av.
Jag var med förra gången, när Lgr 80 arbetades
fram, både i processen innan och när beslutet
fattades i riksdagen 1979. Då kände sig flertalet av
riksdagens partier delaktiga i beslutet. Det var en
särskild poäng när man sedan skulle genomföra Lgr
80 ute på skolorna. Linnea Hörlén sade någonting
väldigt bra vid det tillfället, nämligen: ''Denna
värdegemenskap är en utomordentlig tillgång för
skolan. Utan den skulle skolan vara utlämnad till
en ödesdiger ryckighet i planeringen alltefter
skiftande majoriteter i riksdagen.''
Det är en skriande skillnad mellan dagens situation
och den vi hade då. I dag bjuder Moderaterna upp
till konfrontation och nyttjar sin maktposition till
det yttersta. Jag beklagar det, för det är främst
eleverna och lärarna -- skolan -- som drabbas av
det.
Anf. 77  Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Jag vill erinra om att regeringen
bygger på ett samarbete mellan fyra partier, inte
endast på moderat inflytande.
I sitt inledningsanförande sade Lena Hjelm-Wallén
inte ett ord om vikten av att fler elever lär sig mera,
att kompetensen och kvaliteten på de resultat vi når
i skolan måste bli bättre. Det beklagar jag, och det
var därför jag tog upp det. Det var ingenting som
jag kom på i ett senare skede.
Jag tror säkert att diskussionen i
utbildningsutskottet har handlat mycket om hur
man skall stärka möjligheterna att ge barn och
ungdomar kunskap. Efter att ha läst
utskottsprotokollet konstaterar jag att
Socialdemokraterna har dragit slutsatsen att det
bästa sättet att ge eleverna ökade kunskaper är att
se till att deras inflytande och deras möjlighet att
påverka sina studier minskar. Varje gång
Socialdemokraterna har sagt ja till någon
intressegrupp eller någon som har krävt mer tid, är
det elevernas eget fria val som har fått stryka på
foten. Det är en markant skillnad mellan utskottets
förslag och den socialdemokratiska reservationen i
detta fall.
För regeringen, och uppenbarligen för utskottets
majoritet, har det varit väsentligt att se till att
eleverna på ett tidigare stadium får tid då de kan
välja själva att fördjupa eller bredda sina
kunskaper i något eller några av de ämnen som
skolan ger utrymme för. Men eleverna har inte
särskilt många som för deras talan. Det måste vi
andra göra, trots att det för varje ämne och varje
annan etablerad intressegrupp finns de som talar
mycket högt. Jag beklagar att Socialdemokraterna
i detta fall inte har kunnat stå emot den kören. Det
är eleverna som har förlorat. Detta är en väsentlig
punkt där jag menar att utskottets förslag är ett
klart steg framåt för att ge skolan bättre
förutsättningar för ett kvalitetslyft.
Anf. 78  STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
statsrådet. Utgångspunkten är avslutningen på
statsrådets anförande. Hon slår där fast den
oförändrade ambitionen att skapa Europas bästa
skola. Det är en målsättning som vi förvisso är
överens om i alla delar. Vad som bekymrar mig är
att vi har mycket tuffa konkurrentländer. De har
inte minskat sina ambitioner. Frågan är då hur vi
skall göra. Måste det till mer pengar? Jag tror att vi
är överens om att det inte är det som är problemet.
Det har förvisso kommit ett antal förslag, som vi
har fattat beslut om i riksdagen, som är steg på
vägen mot detta mål. I den proposition som vi
behandlar i dag slår statsrådet fast att Sverige i
förhållande till många jämförbara länder har ett
kort skolår, med korta skoldagar och relativt litet
hemarbete. Det bekymrar mig, och det tog jag upp
i mitt huvudanförande. Jag skulle vilja räkna in
statsrådet i de modigas skara, de som vågar ta upp
en diskussion kring just skolåret, dess längd osv.
Därför är min fråga: Hur ser statsrådet på att
förlänga skolåret och därmed skapa möjligheter att
få betydligt mer kunskaper och kvalitet i
utbildningssystemet?
Anf. 79  Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Jag vill erinra om att det finns en
utredning som diskuterar bl.a. grundskolans längd.
Min grundinställning är att först när jag är
övertygad om att vi använder den tid som står till
skolans förfogande i dag på ett mycket effektivt sätt
är jag beredd att diskutera förlängningar. Jag
konstaterar också att läxläsningen för svenska
skolbarn har ökat dramatiskt under de senaste
åren. Det tycker jag är positivt. Jag tror att det är
väsentligt. Det innebär att man hinner med mera.
Det innebär också en annan studieteknik som är
väsentlig för att nå resultat. Det ger föräldrar bättre
möjligheter att samverka med skolan om elevernas
studiearbete.
När det gäller de tuffa konkurrentländerna och
kraven vill jag säga att det i de förändringar som nu
föreslås, både vad gäller grundskola och
gymnasieskola, finns mycket som bidrar. Jag vill i
detta sammanhang gärna nämna kursplanerna,
med de tydliga kraven på vilka resultat man skall
sträva efter och vad man minst skall uppnå. Jag vill
också framhålla det faktum att vi föreslår att man
skall ha godkänt i minst svenska, engelska och
matematik för att gå vidare till studieförberedande
program på gymnasiet. Det är en tydlig signal om
att vi måste åstadkomma bättre resultat. Den
kommer att vara viktig för eleverna och för alla
dem som arbetar i skolan.
Låt oss som sagt bli tillräckligt effektiva innan vi
diskuterar en förlängning. Till hösten kommer en
bra utredning som skall se över bl.a. dessa frågor.
Då kanske vi får ett bättre underlag. Det handlar
om kostnader och en hel del annat innan man tar
ställning till en sådan fråga.
Anf. 80  EVA JOHANSSON (s):
Herr talman! Under tiden som vi har arbetat med
läroplanen har det kommit många synpunkter och
önskemål. Elever, föräldrar, lärare och andra har
hört av sig och talat om hur de vill se den nya
läroplanen, och det är välkommet. Genom att
lyssna på många har vi ökat våra kunskaper.
Alla synpunkter har inte sammanfallit, men ett
önskemål har kommit från nästan alla. Det lyder:
Försök komma överens i de grundläggande
frågorna. Utsätt inte skolan för den osäkerhet som
en mycket splittrad riksdag innebär. Jag tycker inte
att vi har lyckats så bra som jag hoppades under
utskottsarbetet. Trots det vill jag börja med att kort
nämna några viktiga frågor där vi är eniga.
Det är bra att läroplanen ger utrymme för ett stort
lokalt inflytande över hur undervisningen läggs
upp. Det är bra att stadieindelningen upphör och
att språkprogrammet lyfts fram. Vi är också mycket
glada över att propositionen lyfter fram och
tydliggör skolans ansvar för att ta itu med våld och
mobbning. På samma sätt poängteras skolans
ansvar för jämställdhet mellan pojkar och flickor.
Under utskottsbehandlingen har vi dessutom
kunnat enas om många viktiga förbättringar, på
förslag från oss socialdemokrater och andra som
har motionerat.
På vårt förslag föreslår utskottet att läroplanen
skall beskriva miljöfrågorna som ett eget
kunskapsområde som visserligen har sin hemvist i
flera av timplanens ämnen men som är så viktigt att
det bör få en särskild behandling. Det innebär att
riksdagen skärper kraven på skolan när det gäller
miljöundervisningen, och det är en betydligt
offensivare hållning än den som regeringen gav
uttryck för i sitt förslag.
På samma sätt har utskottet enats om att skärpa
kraven på skolans ansvar för undervisning om
internationella frågor. Propositionen har med rätta
kritiserats för att ha en mycket begränsad syn på
världen. Norden och Europa är viktiga för oss, men
goda kunskaper om detta kompenserar inte dåliga
kunskaper om den övriga världen, om
förhållandena i tredje världen, om fredsarbete, om
förståelse för andras sätt att leva och tro, om vårt
gemensamma ansvar för jordens miljö m.m.
Utskottet har gjort ett bra jobb och förtydligat
skolans ansvar på detta område.
Vi har också flyttat fram positionerna när det gäller
demokratiseringen av skolan. Utskottet begär,
bl.a. på socialdemokratiskt initiativ, att regeringen
gör en ordentlig kartläggning av olika former för
inflytande för såväl elever som föräldrar och
återkommer till riksdagen med förslag som stärker
deras ställning.
Utskottet betonar också att läroplanen skall
innehålla tydliga skrivningar om skolans ansvar för
att tillgodose de elever som har särskilt behov av
stöd innan resurserna används för annat. Detta är
grunden för skolans möjlighet att ge en likvärdig
utbildning. Bl.a. den utfrågning utskottet hade i
höstas visade tydligt att många barn med behov av
extra stöd och hjälp inte får det. Därför är den
skärpta skrivningen nödvändig, och det är bra att vi
är ense om den.
För oss socialdemokrater framstår det som näst
intill omöjligt att kombinera detta ansvar för en
rättvis fördelning av skolans resurser med ett
skolpengssystem där en mycket stor del av
resurserna fördelas per capita och inte efter behov.
Herr talman! Det som glädjande nog har varit
lättast att komma överens om i utskottet är att
tydliggöra och stärka skolans ansvar för att
motverka rasism och främlingsfientlighet. Det som
litet torrt på riksdagssvenska heter att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om åtgärder för att motverka
rasism och främlingsfientlighet, betyder i själva
verket att vi känner stark oro för en odemokratisk
utveckling; en oro för ett samhälle som präglas av
intolerans, rädsla och uppdelning i de och vi. Det
innehåller också en stark avsky för mycket av det
som händer i dag. Varje gång en liten kille eller tjej
blir kallad för svartskalle, eller hotas med stryk
bara för sin hudfärgs eller sitt språks skull är det ett
övergrepp, inte bara på den killen eller tjejen utan
på hela vårt öppna, demokratiska och humanistiska
samhälle.
Vi skall inte ett ögonblick tro att skolan ensam kan
svara för kampen mot rasism och
främlingsfientlighet. Det måste vara varje
människas uppgift att alltid och överallt verka för
ett öppet och solidariskt samhälle byggt på
gemenskap och tillit. Men skolan skall ta sitt
ansvar, och det är bra att vi nu får det tydligt
uttryckt i läroplanen.
Så här långt har vi kunnat enas i utskottet. Men det
finns en rad punkter där vi inte är överens. Jag vill
kommentera några av dem.
I reservation nr 4 upprepar vi vårt förslag om att
skolan och barnomsorgen borde få ett gemensamt
måldokument. Samarbetet mellan dessa
verksamheter blir allt tätare och det skulle
ytterligare underlättas om verksamheterna fick en
gemensam utgångspunkt.
I reservation nr 5 pekar vi på det faktum att det,
trots att regeringen berömmer sig av att ha gjort en
mycket tydlig ansvarsfördelning i sitt
läroplansförslag, finns brister på många ställen.
Man skriver att skolan har ansvaret och att skolan
skall besluta. Det är, menar vi, nödvändigt att i
olika avseenden klargöra vem skolan är. Är det den
lokala nämnden som inför kommunfullmäktige
ansvarar för skolans verksamhet? Är det
skolledningen? Är det kanske läraren tillsammans
med eleverna?
Det syns som om regeringen oftast har menat att
det är rektor. Vi menar att det slutliga ansvaret för
frågor som har med resurser och inriktning att göra
måste underställas den politiskt ansvariga
nämnden. Det är den som skall fördela resurser och
inför sina väljare ta ansvar för att kvalitetskraven
uppfylls.
I propositionen betonas på flera ställen att
läroplanen inte skall ge några anvisningar om
skolans arbetssätt. Vi har svårt att förstå tanken
bakom detta. Det är ju inte bara stoffet som
innehåller kunskaper, utan också det sätt man
arbetar på. Den som skall lära sig demokrati och
ansvar måste få arbeta demokratiskt och ta ansvar.
Den som skall lära sig att utforska världen måste få
lära sig att arbeta aktivt och söka sina kunskaper.
Vi anser därför att läroplanen klart och tydligt skall
ange att skolans arbetssätt är en väsentlig del av
kunskapandet och att undervisningen skall utgå
från elevernas egna erfarenheter och frågor. Ett
elevaktivt och undersökande arbetssätt gör det
lättare att förstå och sätta in kunskaper i sitt
sammanhang. Ett demokratiskt arbetssätt ger inte
bara kunskaper för vuxenlivet utan stärker också
elevernas ställning under skoltiden.
Självklart ankommer det på elever och personal att
själva utforma undervisningen efter dessa mål.
Tydliga skrivningar i läroplanen i detta avseende
kolliderar inte på något sätt med principen om
målstyrning.
Jag yrkar bifall till vår reservation nr 6.
Så några ord om hur vi ser på skolans ämnen. Vi
instämmer i stora delar av regeringens förslag till
ämnesindelning, men på några punkter vill vi göra
ändringar.
Vi anser att det är fel att splittra undervisningen
inom de samhälls- och naturorienterande ämnena
på det sätt som regeringen föreslår. Om man skall
kunna utgå från elevernas egna erfarenheter och
frågor bör ämnena tvärtom läsas
ämnesövergripande. Det finns stöd för detta bl.a. i
Skolverkets utvärdering -- speciellt av de
naturorienterande ämnena. Därför bör det, som
läroplanskommittén också föreslog, utarbetas
kursplaner i ämnena samhälllsära och naturlära för
de tidigare årskurserna, medan nuvarande
indelning i ämnesblock kan behållas i de högre
årskurserna.
Det rör sig om grundläggande utbildning, och vi
menar att den akademiska fakultetsindelningen
inte passar de små barnens sätt att lära sig.
Med den ämnessplittring som regeringens förslag
till kursplaner och betygssystem leder till riskerar
man att öka de problem som Skolverket pekade på,
nämligen att många elever inte förstår det de lär sig.
Kunskaper som man inte förstår och inte kan sätta
in i sitt sammanhang, har man föga nytta av. Jag
yrkar bifall till vår reservation nr 7.
Vi vill att barn- och ungdomskunskap skall ingå i
det samhällsorienterande blockets kursplan som ett
självständigt ämne. Det är viktigt för eleverna att
de i övergången mellan barndom och ungdom får
kunskaper om sig själva och sin utveckling, om vad
som händer i relationerna till föräldrar, kamrater
och -- inte minst -- det motsatta könet.
I reservation nr 9 kräver vi att svenska som andra
språk skall få en egen kursplan. Ämnet har sin egen
metodik som inte kan jämföras med det vanliga
svenskämnets. En egen kursplan bidrar utan
tvekan till ett aktivt utvecklingsarbete av ett ämne
som är relativt nytt.
Så till timplanen som, vid sidan av betygssystemet,
har vållat mest debatt. Det visar, tror jag, vilken
vikt många lägger vid timplanen som styrmedel.
Därför är det viktigt att riksdagen gör rätt
bedömningar. Jag anser inte att
utskottsmajoriteten gör det i alla avseenden.
Regeringens förslag till timplan ger en mer
teoretisk och snuttifierad undervisning. Vi tror inte
att det gagnar vare sig kunskapsinhämtandet eller
elevernas personliga utveckling. Båda delarna
kräver en varierad skoldag.
Vi vill, jämfört med utskottsmajoritetens förslag,
öka utrymmet för slöjd samt idrott och hälsa. Vi
vill, och det har utskottsmajoriteten gått med på,
att ämnena bild, musik, idrott och hälsa,
hemkunskap och slöjd, skall ha egna timtal. Det
finns inget som motiverar regeringens förslag om en
gemensam timpott.
Det finns mycket som talar för ytterligare tid för
slöjdämnet. Det ger viktiga kunskaper som vi
behöver ha med oss i vuxenlivet.
Idrottsämnet är det andra ämne där
utskottsmajoriteten gör kraftiga minskningar. Det
är obegripligt med tanke på den enorma debatt som
varit om just behovet av fysisk aktivitet. Stefan
Kihlberg beklagade för en stund sedan att
timantalet minskar. Det är lätt avhjälpt: Stöd vår
reservation så har vi några timmar till.
Det är viktigt att varje människa tidigt får lära sig
att sköta sin kropp. Alla -- och i synnerhet barn --
har behov av att regelbundet röra på sig. En
stillasittande arbetsdag blir inte bara en tråkig dag
utan också en dag när många riskerar att få svårt att
koncentrera sig. Vår hjärna är skapad för att
växelvis arbeta teoretiskt och praktiskt, och vår
kropp är skapad för att röra på sig. Det måste vi ta
hänsyn till när vi komponerar vår skola.
Jag yrkar bifall till reservationerna 20 och 22.
Vi vill också garantera eleverna tid för prao.
Kontakter med arbetslivet och det vuxna livets
villkor är viktiga för tonåringar. Vi är rädda för att
den modell regeringen valt -- att prao-utrymmet
skall tas från de övriga ämnena -- kommer att leda
till att många elever inte får någon prao. Och om
det blir någon prao blir det på bekostnad av so-
ämnena, främst samhällskunskapen. Det ser vi
allvarligt på, speciellt som regeringen anser att
också barn- och ungdomskunskapen skall läggas in
på samma sätt i övriga ämnen, och att det är just i
de tidiga tonåren den bör komma. Vi vill garantera
100 timmars prao. Det medför, om regeringen
menar allvar med sin skrivning, att de övriga
ämnena inom so-blocket får motsvarande ökat
utrymme. Vi vill, som jag redan sagt, dessutom föra
dit barn- och ungdomskunskapen och ytterligare 15
timmar. Jag yrkar bifall till reservationerna 23 och
25.
Att, som majoriteten föreslår, öka so-blockets tid
på bekostnad av no-blocket är, milt uttryckt,
obegripligt. Massor av människor funderar nu på
hur vi skall kunna öka ungdomars intresse för de
naturorienterande ämnena. Den signal som
utskottet sänder iväg med det här beslutet kan få
betydligt större konsekvenser än de 40 timmar det
formellt rör sig om.
Vårt förslag innebär att vi minskar tiden för elevens
eget val. Det blir trots detta ett ganska rejält
utrymme kvar för de egna valen under de senare
årskurserna. Något stort utrymme för val i de lägre
årskurserna torde det inte finnas något större behov
av.
Jag yrkar bifall till vår reservation nr 18.
Till sist några ord om skolans ansvar för studie- och
yrkesorienteringen. Den är av mycket stor
betydelse, och det är viktigt att den bedrivs av
kompetent och välutbildad personal. Regeringens
förslag är alltför otydligt. Om det skall fungera som
styrmedel för att garantera eleverna bra syo-
verksamhet bör läroplanen få en tydligare
utformning.
Herr talman! Jag har avstått från att yrka bifall till
alla de reservationer jag har berört. Det betyder
inte att vi inte står för dem. Det är bara ett sätt att
försöka bidra till att vi kan hålla tidsramarna. Om
jag nu har dragit över någon minut kanske det
kompenseras av att vi inte behöver votera på varje
reservation. Tack!
Anf. 81  CHRISTER LINDBLOM (fp)
replik:
Herr talman! Jag vill göra ett par kommentarer till
de reservationer som Eva Johansson yrkade bifall
till, även om man inte hinner med mycket på så få
minuter.
En reservation gäller gemensamt måldokument för
förskola och skola. Det är en klassisk kommunal
fråga. I kommunerna har man greppet över
samarbetsformerna och integrationen mellan
förskola och skola i olika modeller. I avvaktan på
utredningen om längre grundskola och tidigare
skolstart har vi sagt att vi vill vänta med att centralt
ta ställning i frågan.
En annan reservation gäller det kommunalpolitiska
ansvaret och rektors ansvar. Det framgår tydligt av
de lagar och de delar av den läroplan som vi har
presenterat hur ansvaret skall fördelas. Dessutom
kommer det i förordningstexten i övrigt att
klargöras hur ansvaret skall vara fördelat mellan
rektor, den politiska nämnden, skolenhet och
lärare. I flera av de beslut som vi skall fatta har
ansvaret redan fördelats på olika nivåer. Jag kan
t.ex. nämna det som tidigare har varit uppe till
diskussion, dvs. föräldrarnas möjligheter att
tillsammans med lärare avgöra hur informationen
skall se ut.
Vad gäller arbetssätt och arbetsformer i skolan
finns detta uttryckt dels i värdegrund, dels i
kursplaner i olika ämnen. Det beskriver det som jag
var inne på i mitt huvudanförande, nämligen
regeringens och oppositionens olika synsätt i fråga
om vad som finns med i det egentliga
läroplansdokumentet.
Jag kan i och för sig ha förståelse för kravet på
kursplaner i samhällslära och naturlära. Men det
finns i dag en kader av lågstadielärare och
mellanstadielärare samt en ny, framväxande kader
av lärare i årskurs 1--7, för vilka det är naturligt att
undervisa på ett ämnesövergripande sätt och att
integrera ämnen. Jag ser lärarna som en garant för
att utbildningen kommer att ske just i de former
som Socialdemokraterna efterlyser i reservation 7.
Reservation 8 handlar om barn- och
ungdomskunskap, som vi har diskuterat tidigare.
Det gäller även reservation 9 om svenska som
andraspråk.
I fråga om kommentarerna till timplanerna över
huvud taget måste det finnas med i betänkandet att
skolan har en möjlighet att jämka och att eleven
kan använda en stor del av det totala timantalet för
eget fritt val. Det måste finnas med när man
diskuterar den typ av timplan som vi har
konstruerat.
Anf. 82  EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Christer Lindblom säger, som så
många andra, att skolan har möjligheter att jämka
och att eleven kan göra sina egna val. Visst är det
på det sättet. Men om ni nu inte känner riktigt att
ni vill ta ansvar för den produkt som är framtagen,
varför gör ni det då? Varför hänvisar ni varje gång
till att man kan ändra det här där ute? Ni säger att
ni har god förståelse för alla de synpunkter som har
kommit fram.
Den här timplanen gör ju att många elever får för
dåliga kunskaper i flera ämnen. Det som är fastlagt
som det minsta gemensamma är faktiskt inte det
minsta, utan det finns ett stort jämkningsutrymme.
Ni vill dessutom koncentrera detta till de praktisk-
estetiska ämnena och NO--SO-ämnena. Det skall
inte vara möjligt att ta timmar från något annat
ämne för jämkning. Om man vill använda hela
jämkningsutrymmet innebär det mycket kraftiga
ingrepp i de praktisk-estetiska ämnena och i NO--
SO-ämnena. Jag är rädd för att man då inte
kommer att hinna med de här kursplanerna.
Får jag sedan gå över till NO- och SO-ämnenas
uppläggning. Christer Lindblom säger att han litar
på att de nya lärarna, dvs. i årskurs 1--7 och 4--9,
skall klara det här. Men varför skall en läroplan
införas som inte hänger med den nya, moderna
lärarutbildningen, som uttrycker någonting annat
än det som de nya lärarna utbildas för? När de nya
lärarna kommer ut och förhoppningsvis läser det
här dokumentet -- hur många sidor det än blir -- vet
de inte vad som menas. De har fått utbildning för
en sak, och de förväntas undervisa på ett helt annat
sätt. De kommer att ha mycket svårt att förstå det.
Om man vill att undervisningen skall fungera på det
sätt som de har utbildat sig för skall man skriva det
i läroplan och i timplan. Då kommer det att bli
mycket enklare för dem.
Christer Lindblom nämnde det gemensamma
måldokumentet och sade att det kan komma i
samband med att vi beslutar om tidigare skolstart.
Ja, det är bra. Jag tycker i och för sig -- vi har
framfört den uppfattningen -- att det hade varit
naturligt att klara den frågan i samband med
beslutet om en läroplan. Såvitt jag kan förstå
kommer förslaget inom kort, och det känns litet
märkligt att fatta beslut om en läroplan för nio år
och veta att det alldeles strax kommer ett förslag
om att lägga på ytterligare ett år -- och då skall
jobbet börja om. Christer Lindblom kanske kan
utveckla hur det är tänkt.
Anf. 83  CHRISTER LINDBLOM (fp)
replik:
Herr talman! Det är många frågor att svara på. Jag
tar fasta på det som Eva Johansson sade, dvs. att vi
måste ta ansvar för den läroplan och den timplan
som vi presenterar och inte lämpa över ansvaret på
de lokala skolorna. Det är ju vår centrala idé, att vi
tar hänsyn till att det i dag finns en målstyrning.
Ansvaret för hur arbetet skall bedrivas ligger alltså
dels på kommunen som huvudman, dels på de
professionella. Det är därför vi vill ge dem
möjligheter att inom de ramar som vi sätter upp
utforma och fördela både tid och resurser.
Eva Johansson talade om ''ingreppen'' när man tar
timmar från olika ämnen. Detta måste hela tiden
balanseras mot de mycket distinkta målen i varje
kursplan. Man kan inte med berått mod på
kommunal nivå eller på skolenhetsnivå göra
ingrepp i ämnen i den omfattningen att målen inte
uppfylls, som ju är mycket tydligt angivna för både
årskurs 5 och årskurs 9.
Våra skilda synsätt speglar mycket av vad vi tror
pedagogerna, de professionella, om och hur man
ute på skolorna på grundval av
timplanedokumentet skulle kunna föra mycket
kreativa diskussioner om hur man bäst skapar den
undervisning som skall vara ämnesövergripande, i
temaform och annat. Vi får på intet sätt i vår
skrivning signalera att vi vill ha en
ämnesuppdelning från årskurs 1 i grundskolan,
utan vi bara fördelar timmarna. Sedan skall man i
en kreativ och professionell diskussion ute på fältet
bestämma hur detta skall användas.
När det gäller det gemensamma måldokumentet är
det naturligtvis väldigt bra att man har samma
synsätt. Men det gemensamma måldokumentet för
längre än så. I dag rapporterar Skolverket om
bekymmer med att barn finns i skolverksamheten
utan att man egentligen vet om de har börjat skolan
eller inte. Det är ganska väsentligt, eftersom vi har
en lagstiftning, dels i form av sociallagen, som
skyddar barnet på ett visst sätt, dels i form av
skollagen, som ger barnet rättigheter och vissa
skyldigheter. Därför får vi avvakta tills vi vet vad
utredningen kommer fram till i sitt slutbetänkande.
Anf. 84  EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Christer Lindblom säger att man inte
på något sätt skall ge signaler om att
undervisningen skall vara splittrad i NO- och SO-
ämnena. Men just dessa signaler har gått ut i stor
omfattning.
Både timplanen och betygssystemet är ingenting
annat än signaler om att undervisningen skall delas
upp i mer fakultetsanknutna ämnen som faktiskt
inte hänger ihop med små barns vardag.
Om Christer Lindblom inte vill sända ut sådana
signaler är det bäst att han mycket snabbt
orienterar om sig i den här frågan och att han ser
till att samla ihop folkpartisterna så att de yrkar
bifall till vår reservation i det avseendet. Då
undviker han att sända ut dessa signaler.
Jag skall nu gå över till frågan om ansvaret för
läroplanen och frågan om vad målstyrningen
innebär. Det finns ingen anledning att tvivla på att
dessa kursplaner tydligt skall ange vad skolan skall
göra. Jag undrar om det kommer att vara möjligt
för skolorna och eleverna att gå ifrån något slags
informell normaltimplan och ändå kunna uppnå
dessa mål. Kommer kursplanerna att vara
anpassade till någon normaltimplan? Skall man
jämka i förhållande till kursplanerna? Det är viktigt
att ta reda på detta. Annars kan talet om
jämkningsutrymmet och skolornas och den
enskilde elevens frihet att göra egna val bli ett spel
för gallerierna. Det är i så fall inget bra argument
för att ha en mycket lös tim- och läroplan. Tala om
vad ni är ute efter!
Jag skall ta idrottsämnet som exempel. Det har
diskuterats mycket. Vad är, enligt Christer
Lindblom, normal tid för att uppnå målen med
kursplanen -- det är ännu inte klart vilka målen är --
och för att ge eleverna den idrott och hälsa som de
behöver? Det är viktigt att få reda på detta. Nu
skjuter man ju ansvaret framför sig för dessa ämnen
och för hur kurs- och timplaner skall konstrueras.
Anf. 85  STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Eva Johansson noterade att jag i mitt
huvudanförande uttryckte min oro när det gäller
ämnet idrott och hälsa. Hon tyckte att mitt problem
skulle kunna lösas genom att jag skulle stödja
Socialdemokraternas reservation.
Dess värre löser inte det problemet, Eva
Johansson. Reservationen innebär en radikal
minskning av elevernas frihet att själva påverka
skolsituationen. Det vill jag definitivt inte
medverka till. Min oro kvarstår.
Eva Johansson ger uttryck för en falskhet när hon
låtsas bry sig om elevernas fysiska hälsa och ämnet
idrott och hälsa.
Det finns ett annat förslag. Det är jag själv pappa
till. Det innebär att ämnet skall stoppas in varje
dag. Vi är överens om att ämnet är mycket viktigt,
men Ny demokrati vill också visa det i handling.
Vårt förslag ger avsevärt mer än de 500 timmar som
Eva Johansson vill ha.
I vanlig ordning, skulle jag vilja tillstå, var
socialdemokarterna naturligtvis fullständigt
ointresserade av att diskutera problemet. Man sade
inte ett ord i utskottet eller i något annat
sammanhang. Det kan jag inte tolka på mer än ett
sätt. Socialdemokraterna är fullständigt
ointresserade av att hitta en bra lösning på
problemet, om inte lösningen är lika med ett
socialdemokratiskt förslag.
Anf. 86  EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Även om Stefan Kihlberg inte får alla
sina önskemål uppfyllda genom att bifalla vår
reservation skulle han komma en bra bit på vägen.
Ytterligare 40 timmar idrott är inte fy skam.
Vi har dessutom i vår reservation, som jag
anbefaller till läsning, skrivit att det ankommer på
lärare och annan personal som planerar skoldagen
att göra det på ett sådant sätt att elevernas
rörelsebehov beaktas. Det finns nog en hel del
gemensamma tankegångar om vikten av fysisk
aktivitet, Stefan Kihlberg.
Uttalandet om att jag bara skulle låtsas ha något
intresse för ämnet idrott och hälsa får Stefan
Kihlberg själv stå för. Jag vet vilket intresse jag har.
Jag ägnar en mycket stor del av mitt liv just åt att
intressera unga människor för fysisk aktivitet på
deras egna villkor utan den hets och kommerisalism
som många ungdomar i dag upplever finns inom
tävlingsidrotten. Man kan faktiskt vara fysiskt aktiv
på andra villkor.
Som sagt: Stefan Kihlberg skulle komma en god bit
på väg om han läste vår reservation och funderade
en vända till på vilken knapp han så småningom
skall trycka på.
Anf. 87  STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Jag har läst reservationen mer än en
gång, Eva Johansson. Jag tillstår att jag allvarligt
har övervägt att stödja den. Jag konstaterade dock
att ämnet idrott och hälsa visserligen skulle utökas
med 40 timmar, men det skulle också innebära en
minskning av elevernas egna val med 200 timmar.
Det är ju en del av hela s-förslaget. Det går inte
bara att utöka ämnet idrott och hälsa. Det handlar
om en helhet.
T.o.m. jag känner ansvar för att det skall vara en
bra helhet. Därför kan jag inte stödja detta förslag.
Det viktiga i sammanhanget är att förslaget innebär
en minskning med 200 timmar av elevernas egna
val. Jag betvivlar faktiskt att Eva Johansson har
allvarliga ambitioner när det gäller idrott och hälsa.
Det finns ju ett förslag som hon inte ens är beredd
att diskutera.
Det finns modeller i andra länder som innebär att
man har idrott och hälsa varje dag. Där har man
inte den svenska modellen som innebär att elever
kommer inspringande till nästa lektion eftersvettiga
eller stinkande beroende på att de inte hann
duscha. Den svenska modellen innebär också att
elever hoppar över idrott och hälsa just för att det
ämnet ligger inklämt på ett 45-minuterspass mellan
två teorilektioner. Att låta det vara så här är inte att
bry sig om elevernas fysiska hälsa. Det är bara att
pliktskyldigast göra det man måste enligt en viss
tim- eller läroplan.
Man kan däremot utveckla ämnet, precis i linje
med det vi har föreslagit i vår motion. Om man inte
ens är beredd att diskutera det förslaget tror jag
inte att man blir tagen på allvar när man säger att
man verkligen vill elevernas väl.
Anf. 88  EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att vi skall överlåta åt
lärare och elever att komma överens om hur
modellen skall utformas i det praktiska skolarbetet.
Det skall riksdagen inte besluta om. Vi skall se till
att ett visst utrymme garanteras för lärare och
elever att faktiskt ägna sig åt ämnet idrott och
hälsa.
Stefan Kihlberg måste bestämma sig för vilket ben
han skall stå på. Är elevernas hälsa och behov av
fysiska aktiviteter det viktigaste? Eller är det
viktigare att också de små barnen i de lägsta
årskurserna i skolan skall ha stort utrymme för att
göra egna val? Vi måste vara överens om att det
handlar om barn i en ålder då de flesta faktiskt
saknar förutsättningar för att göra dessa val. Andra
gör valen för dem. Det är bara att bestämma sig för
vad som är viktigast.
Anf. 89  HANS NYHAGE (m):
Herr talman! Givetvis är det också för mig
angeläget att rikta ett varmt tack till samtliga på
utbildningsutskottets kansli för det utomordentliga
arbetet i samband med läroplansförslagen.
Jag har redan tidigare uttalat ett tack vid ett
utskottssammanträde. Jag gör det mer än gärna
också här.
Herr talman! Det ankommer på mig att föra
utskottets talan i betygsfrågan. Innan jag gör detta
vill jag ge några kommentarer rörande
läroplansarbetet som helhet.
De beslut som riksdagen i dag fattar kommer att
vara av stor betydelse för vårt skolväsende och för
skolarbetet under år framöver. Med dagens beslut
skapas goda förutsättningar för att ytterligare
utveckla vår svenska skola till Europas bästa, vilket
är en ambitiös och nog så viktig och vällovlig
målsättning.
Med tillfredsställelse kan jag konstatera att det i
utbildningsutskottet varit möjligt att i betydande
omfattning uppnå samstämmighet bakom
utformningen av läroplanen. I det sammanhanget
vill jag gärna uttala den uppskattning jag känner av
den öppenhet och strävan till samförstånd som
präglat mycket av arbetet i utskottet. På en rad
områden har vi skrivit oss samman för att
ytterligare understryka och markera vad vi ansett
vara väsentligt. Detta gäller t.ex. det
internationella perspektivet, miljöfrågorna och
skolans ansvar att med kraft motverka
främlingsfientlighet och rasism, där vi gör
tillkännagivanden. Det gäller också skolans
åtgärder för elever med särskilda behov och ett
klart positivt uttalande beträffande skolans
kulturmål. Visst finns det ett antal reservationer
fogade till betänkandet, men det stora flertalet av
dem är antingen närmast en upprepning av vad som
redan står i propositionen eller rena
följdreservationer rörande precisering av timmar
på det praktiskt-estetiska området.
De reservationer som däremot verkligen anger en
helt annan färdriktning än den som markeras i
regeringens proposition är av ett begränsat antal.
De lyser snarare med sin frånvaro. Dock framgår
klart att Socialdemokraterna, till skillnad från
regeringspartierna, vill att läroplanen skall vara
styrande för såväl undervisningens uppläggning och
organisation som skolans arbetsformer. De
markerar därmed en bristande tilltro till
skolpersonalens förmåga och kunnighet när det
gäller att välja och utveckla arbetssätt och
arbetsmetoder. Därmed har de också missat
väsentligheter när det gäller intentionerna bakom
och strävan till förnyelse och positiv
kunskapsutveckling genom en ny och bättre
läroplan och nya kursplaner. Tyvärr visar
Socialdemokraterna här en konservativ blockering,
som föga gagnar skolans utvecklingsarbete. I
närmast alla avseenden och i allt väsentligt har
alltså utskottet ställt sig bakom förslagen i
regeringens proposition om en ny läroplan för
grundskolan för vars utformning skolministern bär
huvudansvaret.
Herr talman! I viktiga avseenden anser jag att vi har
misslyckats med att nå breda
samförståndslösningar i utskottsarbetet, trots att vi
verkligen gjorde betydande ansträngningar för att
uppnå detta. Det gäller dels frågan om skolans
värdegrund, dels betygsfrågan. I båda fallen hade
det varit av betydande och bestående värde att
manifestera enighet.
Marianne Jönsson kommer senare att föra
utskottets talan i frågan om skolans värdegrund.
För egen del nöjer jag mig därför med att markera
att jag anser att ett tungt ansvar åvilar dem som i
slutskedet spräckte den gemensamma skrivningen,
där vi uttalade att kristendomen har en särställning
för att kunna ge grunden till förståelse för svensk
och västerländsk kultur och samhällsutveckling. Vi
markerade särskilt att kristen etik utgör en del av
det nationella kulturarvet. Sammanfattningsvis
anförde vi att det av läroplanstexten bör framgå
tydligt att formuleringen om skolans värdegrund
såsom förankrad i kristen etik och västerländsk
humanism inte skall tolkas som att skolan skall
överge sin tidigare hållning i livsåskådningsfrågor.
Vi var överens om att ge regeringen till känna att
skolan också i fortsättningen skall vara icke-
konfessionell. Kan det verkligen råda någon tvekan
om innebörden av detta, herr talman? Och likväl
framtvingades en splittring av enigheten. Detta är
beklagligt.
Så till betygsfrågan. Frågan gäller i grunden skolans
information till föräldrarna angående elevernas
ställning kunskapsmässigt och socialt. Detta
förutsätter ett nära och förtroendefullt samarbete
mellan hem och skola med ömsesidigt utbyte
rörande kunskaper, erfarenheter och kännedom
om eleverna. Informationen från skolans sida kan
ske på två sätt, dels genom muntliga kontakter, dels
genom skriftliga meddelanden.
Ett enhälligt utskott markerar vikten av den
muntliga informationen och uttalar att denna skall
ske i form av utvecklingssamtal, som är en
utbyggnad av de nuvarande kvartssamtalen.
Utvecklingssamtalen skall äga rum minst en gång
per termin och är inte utbytbara. Samtalen skall ge
föräldrarna en allsidig belysning av elevens
situation och förhållanden på skolan.
Den skriftliga informationen skall enligt
utskottsmajoriteten utgå i form av nationellt
reglerade betyg terminsvis fr.o.m. vårterminen i
årskurs 7. Utomordentligt viktigt i detta
sammanhang är att vi nu frångår det relativa
betygssystemet med dess brister och inför ett mål-
och kursrelaterat betygssystem. Bedömningen av
elevernas kunskaper skall ske med utgångspunkt i
kursplanernas mål. Betygen skall relateras till
kursplanernas krav och de kunskapsnivåer som
uppnås.
Den skriftliga informationen skall vidare utgå i
form av obligatoriska skriftliga meddelanden
terminsvis fr.o.m. vårterminen i årskurs 5 och skall
därtill -- om målsman så begär -- kunna utgå redan
fr.o.m. årskurs 1. Ansvaret för utformningen av de
skriftliga meddelandena åvilar den lokala skolan
och skall kunna ges i de former som föräldrar,
elever och lärare anser bäst uppfyller kraven på
information.
Under slutet av det femte läsåret skall en nationellt
utformad avstämning äga rum för att mäta om
eleverna nått upp till de kunskapsmål som getts för
denna årskurs. I de fall detta inte skett är
kommunen skyldig att sätta in lämpliga
stödåtgärder. Det är därför naturligt med en
skriftlig resultatuppföljning till alla elver och
målsmän i samband med denna avstämning. Lika
naturligt är att skriftlig information därefter utgår
terminsvis i enlighet med vad jag redan har nämnt.
Genom denna kombination av utvecklingssamtal
och skriftlig information skapas utomordentligt
goda förutsättningar för att föräldrarna verkligen
får den kunskap om sina barns skolsituation som
det är skolans absoluta skyldighet att ge dem. I
sammanhanget vill jag nogsamt markera att skolan
faktiskt inte är till för lärarna utan för elverna och
att det är föräldrarna som bär huvudansvaret för
sina barn. Helt avgörande i betygsfrågan är således
elevernas och föräldrarnas rätt till betyg och
skriftlig information och inte lärarnas eventuella
vilja eller motvilja att utfärda dessa handlingar.
Socialdemokraterna vill tyvärr inte medverka till
att föräldrar och elever skall kunna erhålla denna
grundliga information. De vill att betyg skall kunna
sättas först i årskurs 8 och motsätter sig skriftlig
information dessförinnan. De nonchalerar därmed
den markanta uppslutning bakom betyg från
föräldrarnas och elevernas sida som kommit till
uttryck i en rad undersökningar. De
omyndigförklarar lärarna när det gäller deras
kompetens att ge skriftliga omdömen. Detta är
djupt beklagligt, men är helt i överensstämmelse
med partiets synsätt om central styrning på
skolområdet. Detta står i klar motsats till att visa
förtroende för och tilltro till dem som arbetar lokalt
med frågorna och som har ansvaret för att skolan
utvecklas på ett ansvarsfullt och positivt sätt till
gagn för dem skolan angår, nämligen eleverna.
Herr talman! Vi var mycket nära en brett förankrad
uppgörelse även i betygsfrågan. Tyvärr sprack den
på att socialdemokraterna inte ansåg sig kunna
medverka till att det sattes på pränt -- det som de
muntligt sagt sig förstå --, nämligen att den
skriftliga informationen skulle kunna antaga
betygsliknande former. Socialdemokraterna valde
att reservera sig på sina motionsyrkanden, medan
regeringspartierna vidhöll betydande delar av
förslaget till uppgörelse, som vi kompletterar med
att skriftlig information skall bli obligatorisk fr.o.m.
vårterminen i årskurs 5. Vi anser att vi därmed har
åstadkommit ett bra informations- och
betygssystem. Jag vill verkligen uttrycka den
förhoppningen att socialdemokraterna kommer till
insikt om att hotet om att riva upp beslutet vid ett
eventuellt regimskifte uteslutande är till skada för
skolarbetet.
Vad slutligen gäller antalet betygssteg finner
utskottsmajoriteten inte minsta anledning föreligga
att frångå vad som föreslagits i propositionen.
Några sakskäl för att begränsa antalet steg
ytterligare, vilket Socialdemokraterna yrkar,
föreligger inte. Snarare torde skäl kunna åberopas
för att man skall införa ännu fler betygssteg.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
vad utskottet anfört.
Anf. 90  EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Hans Nyhage säger med anklagande
röst att socialdemokraterna vill att läroplanen skall
vara styrande för skolans arbete och innehåll. Ja
visst skall den vara det! Vad skall vi annars ha den
till? Varför har Hans Nyhage ägnat veckor och
månader och år åt att diskutera ett beslut i
riksdagen om det inte skall ha någon styrande
effekt på verkligheten ute i skolan?
Nu har den ene efter den andre från
utskottsmajoriteten beklagat att vi inte kommit
överens om värdegrunden och betygen. Jag vill
påminna om att vi faktiskt var överens. De citat
som Hans Nyhage läste upp -- om jag lyssnade
rätt -- hade vi inga bekymmer att vara överens om.
Mycket av det är självklarheter. Men sista dagen i
utskottet, när vi slutligen skulle justera texterna, då
fördes till en mening om att vi också skulle ställa
upp på allt det regeringen har skrivit i
propositionen om värdegrunden. När det kravet
ställdes för att vi skulle komma överens, då sprack
enigheten. Det var inte vi som kom med det kravet.
Det kom från andra sidan bordet. Hans Nyhage vet
förmodligen mer om varifrån det kom. De sista
dagarna här har förlåten lättats i media. Björn
Samuelsons fråga här tidigare om det var sant att
kds skulle hoppa ur regeringen ifall man inte fick
med det, den tycker jag kräver ett svar.
Det var alltså inte vi som spräckte enigheten om
värdegrunden. På samma sätt var det med betygen.
Där var det snarare Hans Nyhages egna
partivänner som kom med en mening -- också det
sista dagen -- om vilken ni visste att det inte gick att
få någon enighet. Ni måste ha varit mycket
medvetna om att ni skulle spräcka den
överenskommelse som faktiskt fanns.
Ansvaret vilar alltså tungt på utskottsmajoriteten
och regeringspartierna. Vi har inte tolkat det på
något annat sätt än att ni faktiskt ville spräcka
enigheten. Vi begriper inte varför, men det kanske
vi kan få någon förklaring till.
Anf. 91  HANS NYHAGE (m) replik:
Herr talman! Läroplanen skall givetvis vara
styrande när det gäller målen för skolans arbete.
Kursplanerna skall utforma vilka kunskapsmål som
skall uppnås.
Vad jag avsåg -- och jag beklagar om jag uttryckte
mig otydligt i sammanhanget -- var att hur man
arbetar i skolan, vägen till målet, vägen att uppnå
vad kursplanerna föreskriver måste vi med
förtroende överlåta åt skolorna att ansvara för. Det
var vad jag avsåg. Har det missförståtts beklagar
jag detta.
När det sedan gäller värdegrunden har jag redan,
tror jag, tämligen tydligt uttalat vad jag anser i den
frågan.
Anf. 92  EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Frågan om det är sant som sagts i
media, att hänsynen till kds gjorde att ni andra
mycket motvilligt, som jag kan förstå, gick med på
det här, trots att ni visste att enigheten skulle
spräckas, den frågan kräver ett svar.
Anf. 93  BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Jag tycker inte att det är alldeles
solklart hur majoritetstexten skall tolkas när det
gäller frågan om betyg i grundskolan.
Det är helt klart att ni inte är villiga att biträda
Vänsterpartiets förslag om att blicka framåt och
utreda villkoren och möjligheterna för en betygsfri
skola och se vad det skulle innebära när det gäller
arbetssätt och kunskapssökande, forskande
arbetsmetod och annat. Men när uppgörelsen
sprack väljer ni att också frångå propositionens
förslag. Varför, Hans Nyhage? Vad är dåligt i
regeringsförslaget?
En annan fråga: Kan en skola nu välja att använda
betygsstegen A-F redan från årskurs 1 i
informationen till hemmen?
Anf. 94  HANS NYHAGE (m) replik:
Herr talman! Björn Samuelson uppfattar alldeles
korrekt när han konstaterar att vi inte har samma
uppfattning i betygsfrågan.
I det förslag utskottsmajoriteten samlades i ansåg vi
att det var av utomordentligt stort värde att få
nationellt reglerade betyg redan från årskurs 7.
Detta fanns också med i förslaget till uppgörelse.
Vi vidgade nu förslagets inställning i den frågan.
När det gäller möjligheterna att utforma
informationen från och med årskurs 1 ankommer
det totalt på berörd lärare, föräldrar och elever att
ansvara för hur den skall se ut. Om de kommer
överens om att ge betygsliknande omdömen, skall
de ha rätt att göra det. Jag kan för mitt liv inte
begripa vad som är allvarligt och besvärligt med
detta.
Anf. 95  BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Det besvärande med detta är att båda
lärarförbunden, för första gången i enighet,
uppvaktade utbildningsutskottet och framförde
sina synpunkter om att man skulle ha en ganska
precis reglering runt användandet av de olika
betygsstegen i en eventuell betygsskala. Man skulle
alltså inte sätta betyg på olika sätt i olika skolor och
olika årskurser.
Man har definierat en betygsskala om vilken man
säger att den skall vara nationellt reglerad från
årskurs 7. Men man säger också att den skall kunna
användas från årskurs 1. I så fall har man egentligen
inget nationellt reglerat betygssystem.
Jag uppfattade inte riktigt substansen i det som
sades vara dåligt i propositionen när det gäller
betygen.
Anf. 96  HANS NYHAGE (m) replik:
Herr talman! Det som inte är lika med det förslag
utskottsmajoriteten har kommit till i betygsfrågan
skulle alltså vara dåligt i regeringsförslaget, menar
Björn Samuelson. Det var en nog så underlig
slutsats. En sak kan vara bra, men ändå kunna bli
bättre.
Det är faktiskt föräldrarna som har huvudansvaret
för sina barn. Jag har nogsamt markerat att
utformningen av den skriftliga informationen i
årskurs 1 skall ske i samråd mellan föräldrar, elever
och lärare.
I det avseendet är lärarna faktiskt skyldiga att följa
föräldrarnas önskemål, om föräldrarna vill ha en
skriftlig information. Kan det sägas tydligare?
Anf. 97 EWA HEDKVIST PETERSEN
(s):
Herr talman! Vi skall i dag besluta om ett nytt
betygssystem för grundskolan. Tyvärr blir det inte i
huvudsak ett beslut med bred förankring i Sveriges
riksdag. Tvärtom tas det med minsta möjliga
borgerliga majoritet.
Det är nu allmänt känt och vi har diskuterat en del
redan om hur vi har försökt hitta en kompromiss i
utskottet kring betygen. Nu föll kompromissen på
att regeringspartierna i skön förening med Ny
demokrati inte ville släppa tanken att
betygsliknande skriftliga omdömen skall kunna ges
i årskurs 1 i grundskolan. Det vill inte vi
socialdemokrater medverka till. Det var alltså inte
som Hans Nyhage påstod i sitt anförande att det var
socialdemokraterna som spräckte den uppgörelse
vi var på väg att få. Det var moderaterna som i
efterhand inte kunde gå ifrån en skrivning som
fanns där men som vi inte hade kommit överens om
tidigare.
Under behandlingen i utskottet yrkade
oppositionen att betygsförslaget skulle
remissbehandlas. Skälet var att det var ett helt nytt
betygsförslag som förelades i propositionen. Det
fanns inte med i Betygsberedningens betänkande,
utan det kom från regeringen. Vi i oppositionen
ville att förslaget skulle gå ut på remiss för att få in
synpunkter från organisationer och instanser.
Utskottsmajoriteten vägrade oss detta. Det sades
vara av tidsskäl. Om majoriteten hade velat, hade
det funnits tid att skicka ut förslaget på remiss. Det
verkliga skälet var, förmodligen, att majoriteten
var i stort sett ensam om att tycka att detta är ett
bra förslag. Vi ser nu här i kammaren att det är så.
Vi har också fått veta detta under hanteringen i
utskottet.
Utskottet har nu förfallit till stora delar av Beatrice
Asks mycket hårt kritiserade betygsförslag.
Betygsliknande skriftliga omdömen skall kunna ges
från ettan, skriftlig information -- som kan vara
lokala betyg -- skall ges från femman och betyg
enligt en fastställd sexgradig skala skall ges från
sjuan. Det är i sanning inte ett lättförståeligt och
enkelt betygssystem som de borgerliga
regeringspartierna nu tar ansvar för.
Men utskottet har dessutom, vilket vi naturligtvis
tycker är bra, anammat det socialdemokratiska
förslaget om utvecklingssamtal. Här gör utskottet
samfällt ett mycket viktigt tillkännagivande till
regeringen. Utskottet har här tagit initiativ till ett
stort steg framåt för att förbättra barnens och
ungdomarnas situation i skolan och
kontaktformerna mellan hem och skola.
Det har diskuterats här vad skälet är att
regeringspartierna inte kan släppa tanken på betyg
tidigt i skolan. Förklaringen är att en moderat
skolminister inte kan låta bli att driva igenom
förslaget när hon har chansen. Vi vet att
Moderaterna alltid har velat ha betyg tidigt i
skolan. Men en stor del av förklaringen är att en
mängd regeringsbröder lägger sig som käglor inför
Moderaternas betygslinje.
Jag har litet svårt att lyssna när bl.a. Folkpartiets
representant ställer sig vid sidan om och betraktar
skeendet i stället för att försöka ta ansvar. När det
finns två linjer i en fråga måste man välja sida. I
denna fråga försöker Folkpartiet undkomma
ansvaret att välja sida. Det kan jag inte acceptera.
Hade Folkpartiet velat, hade Folkpartiet kunnat
hindra denna betygslinje. Folkpartiet hade kunnat
ställa upp på den ursprungliga kompromissen. Jag
tycker att det är väldigt tråkigt att Folkpartiet inte
gjorde det.
Herr talman! Jag skall nu övergå till att redogöra
för det socialdemokratiska förslaget till nytt
betygssystem i grundskolan -- som vi har reserverat
oss för.
Framtidens arbetsmarknad ställer ökade krav på
utbildning. Det är därför viktigt att skolans arbete
kan genomföras så att elevernas nyfikenhet och lust
att lära ständigt stimuleras. Det förutsätter ett gott
och nära samarbete mellan hem och skola.
Vi vet att många föräldrar av olika skäl känner sig
främmande för skolan. Därför måste vi finna
kontaktformer som känns naturliga och
meningsfulla för både föräldrar, elever och lärare.
Vi socialdemokrater vill betona
utvecklingssamtalet som den lämpligaste formen
för kontakt under hela grundskolan.
I ett utvecklingssamtal -- som måste vara djupare
än det nuvarande kvartssamtalet, många föräldrar
och lärare är missnöjda -- skall lärare, föräldrar och
elever förtroendefullt diskutera hur arbetet i skolan
genomförs, om framsteg och svårigheter. Jag är
övertygad om att lärarna kommer att få mycket
tillbaka i skolarbetet för de insatser de gör i dessa
samtal.
För de föräldrar som inte tycker att
utvecklingssamtalen ger dem en tillräckligt bra bild
anser vi att samtalen kan kompletteras med skriftlig
information om vad som har förevarit men också
avhandla överenskommelser mellan lärare och
föräldrar. Hur informationen skall utformas skall
läraren, föräldrarna och eleven bestämma
tillsammans. Det kan t.ex. handla om att skriva ner
vad var och en skall göra för att situationen skall
förbättras.
Enligt vår socialdemokratiska modell är det viktigt
att den skriftliga informationen är att betrakta som
ett arbetsmaterial. Den skall inte utformas på ett
betygsliknande sätt. Då blir det en offentlig
handling och får en helt annan dignitet än att vara
ett arbetsmaterial mellan lärare, föräldrar och
elever. Detta har enligt vår mening mycket stor
betydelse för det fortsatta samarbetet mellan hem
och skola.
Herr talman! Skolans viktigaste ansvar är att alla
elever i årskurs 9 kan lämna skolan med kunskaper
i alla ämnen som motsvarar godkänd nivå. Insatser
för att motverka svårigheter och reparera brister får
inte vänta till slutet av grundskoletiden utan måste
sättas in tidigt.
Vi har accepterat regeringens förslag om
ämnesprov i årskurs 5 och 9 och diagnostiska prov.
Men vi accepterar inte att ämnesproven i femman
obligatoriskt skall användas för skriftlig
information till hemmet. Vi vill tona ner femman
som kontrollstation för den enskilde.
Först på höstterminen i åttan, som det är i dag, skall
det enligt vårt förslag vara möjligt att sätta mål- och
kursrelaterade betyg. Vi håller med
Betygsberedningen när det gäller att barn först i
tonåren förstår vad betyg innebär och kan använda
dem för att främja sin egen skolgång. Yngre barn
tror lätt att betyg är ett omdöme om dem som
människor. Det skulle kunna vara till skada i
skolarbetet. Det vill vi inte medverka till.
Vår betygsskala har fyra steg, och vi kan inte tänka
oss att sätta betyget otillräckliga kunskaper på
elever i den obligatoriska skolan. Vi kan inte förstå
varför regeringspartierna envisas med fler
betygssteg i grundskolan än gymnasieskolan.
Vi föreslår att elever som inte kommer upp till
nivån godkänd skall få ett kryss följt av ett omdöme
som säger hur långt eleven kommit i ämnet och vad
som krävs -- det är viktigt -- för att eleven skall bli
godkänd. Detta innebär att skyldigheten kvarstår
för skolhuvudmannen att erbjuda eleven förnyade
pedagogiska insatser och ytterligare studier.
Herr talman! Det borgerliga betygssystemet
innebär, enligt vår mening, en tillbakagång för den
svenska skolan på flera punkter.
För det första. Mot bakgrund av uppgörelsen om
utvecklingssamtalen är vi bestörta över att den
borgerliga majoriteten öppnar möjligheten att ge
betygsliknande omdömen på små barn. Det rimmar
illa med utvecklingssamtalens framåtsyftande
målsättning att samtidigt uppmuntra betygsättning
som ser bakåt och mäter det som varit.
Vi vet också att betygsättning styr skolarbetet mot
mätbara kunskaper, försvårar individualisering av
skolarbetet och att yngre barn har svårt att se
betygens mening. Jag vill därför fråga de borgerliga
representanterna här i debatten följande. På vilket
sätt främjar betyg eller betygsliknande omdömen i
de lägre årskurserna skolarbetet?
Varför på detta sätt gå i konfrontation med Sveriges
lärare, föräldrar och elever? Det är inte så som
Hans Nyhage sade, nämligen att alla föräldrar,
lärare och elever längtar efter betyg tidigt i skolan.
Utskottet har fått ta emot uppvaktningar och brev
som säger att det är precis tvärtom. Lärar- och
föräldraorganisationer vill inte ha betyg före sjuan
och de vill inte ha lokal betygsättning.
För det andra. Skriftlig information, som kan vara
lokala betyg, skall i fortsättningen ges från femte
årskursen. Efter ämnesproven i femman skall
föräldrarna skriftligt meddelas resultaten på
proven.
Talet om att betyg skall börja ges från sjuan är
egentligen bara en chimär. Då träder visserligen
den sexgradiga skalan in, men dessförinnan blir det
lokala betyg redan i femman. Läraren skall ju själv
utforma den skriftliga informationen fr.o.m. den
årskursen, och det sägs också att det av denna skall
framgå om eleven uppnått kravnivån eller ej. Detta
kan inte tolkas på annat sätt att det kan bli lokala
betyg från femman. Jag vill gärna ha en kommentar
från majoriteten på detta.
Herr talman! En annan effekt av detta nya
betygssystem är att alla lärare som i dag inte sätter
betyg, måste nu sätta sig in i hela betygssystemet.
Någon förälder kan ju vilja få tillgång till det, och
från femman blir det mer och mer vanligt. Det
förutsätter utskottet.
Är det verkligen klokt att lägga resurser på sådant
i dag, då klasserna blir större och skolans problem
är att det inte finns resurser till elever med särskilda
behov? Jag tycker inte det. Jag tycker att lärarna
och skolan skall få ägna tid och kraft åt att förbättra
skolvardagen för eleverna i stället för att börja
fortbilda sig i att sätta betyg.
Herr talman! Till sist skulle jag vilja fråga
utskottsmajoriteten varför det inte är lika
intressant att veta hur de fristående skolorna sköter
sitt uppdrag att förmedla kunskaper som hur de
kommunala skolorna gör det? Jag syftar på att
majoriteten inte vill inlemma de fristående
skolorna fullt ut i det nationella provsystemet.
Jag yrkar bifall till de socialdemokratiska
reservationerna 11, 13 och 14.
Anf. 98  HANS NYHAGE (m) replik:
Herr talman! Enligt min bestämda uppfattning
skall en remiss vara brett upplagd för att kunna ge
en ordentlig fingervisning om hur ett förslag
uppfattas. Det tar sin tid. Det är ingen mening med
att gå ut med en remiss på mycket begränsad tid i
en så viktig fråga. Vi gjorde också bedömningen att
en fråga som redan förut hade varit föremål för ett
omfattande remissförfarande inte behövde gå ut på
remiss en gång till. Det är skälet till att vi sade nej
till en remiss.
Ewa Hedkvist Petersen frågade hur skriftlig
information främjar skolarbetet. Den skriftliga
informationen från årskurs 5 kommer att ge elever
och föräldrar betydande information om hur eleven
ligger till i skolarbetet, vilka resultat eleven har
uppnått och vilken elevens situation och ställning
är. Detta anser vi vara av stor betydelse för
skolarbetet. Det främjar verkligen skolarbetet i
ordets bästa bemärkelse.
När det gäller den skriftliga informationen fr.o.m.
årskurs 1 t.o.m. årskurs 5 har jag ett par gånger
tidigare sagt -- men jag upprepar det gärna -- att den
skall tillkomma om föräldrarna så önskar och att
den skall tillkomma efter samråd mellan målsmän,
elever och lärare. Den skall också utformas i
samråd mellan dessa.
Om det nu är så som Ewa Hedkvist Petersen
påstår -- att föräldrarna inte vill ha den skriftliga
informationen -- begriper jag inte vad hon oroar sig
för. Då lär de väl inte heller begära att få den av
skolan. Men varför skall man förmena de målsmän
som verkligen vill ha skriftlig information möjlighet
att få det? Varför skall man tvinga läraren att säga
till den målsman som vill ha skriftlig information:
Nej, det får du inte -- det har Socialdemokraterna
förbjudit oss att ge. Varför litar man inte på
föräldrarnas och lärarnas omdöme när det gäller att
ge sådan skriftlig information?
Sedan vill jag bra gärna fråga: Vad är skillnaden
mellan ett kryss och ett F? Varför skulle eleverna
uppleva det som positivt att få ett kryss men
negativt att få ett F? Det skulle jag väldigt gärna
vilja ha utvecklat.
Slutligen: Jag grundar min uppfattning om
inställningen till betygen på en rad undersökningar
som gjorts. Enligt dem har majoriteten av målsmän
och elever sagt sig vilja ha betyg, och därtill på ett
tidigt stadium.
Anf. 99  EWA HEDKVIST PETERSEN (s)
replik:
Herr talman! Först till vår begäran i utskottet om
remiss. Det är mycket möjligt att remisstiden inte
kunde ha blivit speciellt lång, men vi vet att det
fanns en beredskap hos olika intressenter att
framföra sina synpunkter -- diskussionen hade
redan kommit i gång ute i samhället. Jag tror att
även de synpunkter som vi hade kunnat få in under
en kort remisstid hade varit mycket värdefulla för
utskottets handläggning, inte minst för att skapa
den enighet som vi alla egentligen hade velat ha
men inte lyckades få till stånd i slutändan.
När det gäller den skriftliga informationen i
femman tycker vi helt enkelt att det är bättre med
samtal än med skriftlig information. Det är därför
vi vill utveckla utvecklingssamtalet.
Anledningen till att uppgörelsen spräcktes var att
majoriteten inte kunde avstå från att påpeka att den
skriftliga informationen skulle kunna vara
betygsliknande i årskurs 1--5. Jag kan fortfarande
inte förstå varför utskottet skall skriva den svenska
skolan på näsan att informationen kan vara
betygsliknande, när man samtidigt säger att den
skall utformas i samråd mellan föräldrar, elever och
lärare. Det stämmer inte alls. Detta speglar
egentligen bara Moderaternas vilja att få ned
betygen långt ned i åldrarna.
Skillnaden mellan kryss och F är en mycket viktig
sak för oss. Jag rekommenderar vårt alternativ till
studium. Ett F enligt majoritetens nu kommande
beslut betyder: Du har otillräckliga kunskaper --
punkt och slut. Det innebär: Du kommer inte in på
ett nationellt program i gymnasieskolan, om du har
det i svenska, engelska eller matte. Ett kryss enligt
vårt förslag skall följas av ett omdöme, där läraren
skall skriva vad eleven har uppnått i ämnet och vad
som krävs för att uppnå godkänt. Det blir alltså en
arbetsanvisning för den skola eller de lärare som
kommer att ta emot eleven i fortsättningen. Det är
någonting helt annat än att sätta ett F och ingenting
mer.
Jag skulle vilja återkomma till den fråga om lokala
betyg som jag ställde i mitt inledningsanförande.
Jag skulle vilja höra av Hans Nyhage om han håller
med om att det som kommer att ske i femman
innebär att man inför lokala betyg. Det står ju
faktiskt i propositionen -- och det håller
utskottsmajoriteten med om -- att det är läraren
som skall bestämma i vilken form omdöme skall ges
efter femman.
Anf. 100  HANS NYHAGE (m) replik:
Herr talman! Jag upprepar vad jag sade tidigare om
remisstiden. Skall det vara någon mening med ett
remissförfarande skall det vara brett upplagt, och
då krävs det tid. Det var skälet till att vi sade nej.
Jag tillåter mig att tillägga: Finns det någon fråga
som har varit föremål för så många betänkanden,
så många remissomgångar, så många utlåtanden
och så många diskussioner av skilda slag som
betygsfrågan? Någonstans måste vi väl ändå kunna
sätta en gräns för detta.
Jag delar Ewa Hedkvist Petersens uppskattning av
utvecklingssamtalen, och jag vågar påstå att jag
hävdade den uppfattningen mycket kraftfullt i mitt
anförande nyss. Den står alldeles otvetydigt
formulerad i betänkandet. Men jag vidhåller att
utvecklingssamtalen skall kunna kompletteras med
en skriftlig information. Ansvaret för den
informationen ankommer på skolan, lärarna,
målsmännen och eleverna. Den skall vara
obligatorisk från årskurs 5 -- jag upprepar det. Men
utformningen av den skriftliga informationen är
alltså en huvuduppgift för skolan.
När det gäller det krav som finns i betänkandets
skrivning på betygsliknande omdömen är
sanningen den att vi vid upprepade tillfällen vid
våra överläggningar och samtal kom in på frågan,
om den skriftliga informationen skulle kunna
innebära ett betygsliknande omdöme eller inte. Vi
var såvitt jag kan bedöma det överens om att det
naturligtvis skulle kunna hända att det fick den
utformningen. Men när vi så ville omsätta det vi
sagt i praktisk handling -- i skrift -- reagerade
Socialdemokraterna och ville inte vara med. Det är
självklart att vi då insåg vad det var fråga om, och
då kunde vi inte stryka även den delen av det vi
enligt min mening hade varit överens om.
Slutligen: Det är väl självklart att ett F enligt
majoritetens betygsskala kommer att beledsagas av
en skriftlig förklaring eller skriftliga omdömen. På
den punkten finns det ingen skillnad. Jag frågar
därför återigen: Vad är då skillnaden mellan ett
kryss och ett F?
Anf. 101  EWA HEDKVIST PETERSEN (s)
replik:
Herr talman! Åter till remisstiden! Hans Nyhage
sade att det var tidsskäl som gjorde att man vägrade
oss remiss. Det är mycket möjligt att det var ett av
skälen. Men jag tror att det också fanns ett annat
skäl, och det var att man visste att man skulle kunna
få in många kritiska synpunkter. Vi hörde i
debatten att det var så. Det var viktigt att det kom
till utskottes kännedom genom en remissomgång.
Vi ville ha en remissomgång, därför att det förslag
vi fick faktiskt var helt nytt, inte enligt
Betygsberedningens förslag. Därför behövde det
än en gång diskuteras ordentligt. Det här är ett
mycket viktigt beslut för den svenska skolan och för
alla svenska barn och ungdomar. Vi hade haft tid
med en remissomgång.
I frågan om utvecklingssamtal är vi överens, och det
är jag väldigt glad över. Vi hoppas att metoden
utvecklingssamtal skall utvecklas i skolan och att de
skall bli någonting bra för alla lärare, föräldrar och
elever. Det kommer att krävas ett omfattande
arbete lokalt för att det här skall bli bra.
I uppgörelsen om den skriftliga infomationen fanns
det inte något som helst om att den informationen
skulle kunna vara betygsliknande, tvärtom. Därför
var vi väldigt förvånade när majoriteten inte ville
ta bort den delen av texten i den sista upplagan av
betänkandet, innan vi fastställde det hela. Vi kan
fortfarande inte förstå varför majoriteten så att
säga måste skriva skolorna på näsan om att
informationen kan vara betygsliknande.
I mitt inledningsanförande sade jag att det är viktigt
att den skriftliga infomationen inte blir
betygsliknande, därför att den då blir en offentlig
handling och kan användas som betyg. Så vill vi inte
ha det. Därför skriver vi i vår reservation att det är
viktigt att den skriftilga informationen får formen
av ett arbetsmaterial för den enskilda eleven,
föräldrar och lärare. Så fungerar den bäst, då
används den inte som ett betyg utan som ett
arbetsredskap för att den enskilda eleven skall få en
bra skolsituation. Däri ligger skillnaden mellan vår
och majoritetens syn på skriftlig information.
Anf. 102  CHRISTER LINDBLOM (fp)
replik:
Herr talman! Ewa Hedkvist Petersen vände sig
direkt till mig och hävdade att jag med all kraft
försöker undkomma det ansvar som åligger mig och
ställer mig vid sidan om. Jag har själv inte riktigt
den bilden av mitt eget agerande, måste jag säga.
Det vi diskuterar är för den utomstående egentligen
lika obegripligt som delar av den
värdegrundsdiskussion som vi hade tidigare. Det
handlar egentligen om ett avsnitt i en neutral
kanslitext, som inte på något sätt är politiskt
initierad, där utskottet beskriver vad olika typer av
information kan innehålla. När vi då konfronteras
med det uppstår den här diskussionen. Jag har
väldigt svårt att förstå hur jag, som fungerade som
någon form av medlare, skall bestämma var
gränsen går för s respektive m i det här fallet. Det
får ni faktiskt avgöra själva. Om det kallas för att
ställa sig vid sidan om, ställer jag mig vid sidan om
av alldeles fri vilja. Jag kan inte avgöra var gränsen
går för er. Uppenbarligen gick
Socialdemokraternas gräns vid att man inte fick
nämna det otäcka vid dess rätta namn.
Jag tycker inte att små barn skall få nationellt
reglerade betyg. Men om en förälder begär att få
betygsliknande omdömen redan före årskurs 5, kan
inte jag i min liberala själa hitta på någon rimlig
anledning att förbjuda detta. Om lärare och
föräldrar -- eller hela Sverige, som Ewa Hedkvist
Petersen var inne på i sitt anförande -- är emot
betyg tidigt i skolan, då är saken oproblematisk. Då
ligger ansvaret på den primära nivån, nämligen hos
föräldrar och lärare.
Anf. 103  EWA HEDKVIST PETERSEN (s)
replik:
Herr talman! Christer Lindblom spelade verkligen
en mycket aktiv roll under förhandlingarna, det är
oomtvistat. Vi försökte verkligen komma överens
med hjälp av Christer Lindblom och Folkpartiet,
och det var en nyttig upplevelse. Vad jag reagerat
emot är att Folkpartiets representant ställer sig vid
sidan om så här i efterskott och säger att det var
synd att vi inte kom överens, att vi fortfarande inte
har färdigdiskuterat frågan.
När vi går till beslut måste man ta ställning. Här
finns två olika förslag redovisade: ett i
majoritetstexten, ett i en reservation. Jag tycker att
det är synd att Moderaterna här har fått driva sin
skolpolitik, och de andra regeringspartierna har
fogat sig. Det ville jag belysa. Nu har vi den
majoritet som vi har: Ny demokrati ställer upp. När
uppgörelsen inte höll, kommer den borgerliga
majoriteten att driva igenom sitt förslag om ett
betygssystem som det inte finns en bred
uppslutning kring.
Fortfarande tycker jag att varje parti, oavsett om
man är i regeringsställning eller inte, måste välja.
När det är två förslag väljer man det ena eller det
andra.
Anf. 104  CHRISTER LINDBLOM (fp)
replik:
Herr talman! Det är precis det jag säger: Jag väljer
den modell som innebär att föräldrarna har ett
avgörande inflytande. När moderater och
socialdemokrater tvistar om en av kansliet initierad
mening, som inte på något sätt är politiskt laddad
utan en del av en beskrivning av informationen
mellan skola och hem, kan inte jag för er räkning
bestämma om ni har fel eller rätt. Jag måste faktiskt
ha rätt att ställa mig vid sidan om. Det är den enkla
sammanfattningen av min reaktion.
Anf. 105 EWA HEDKVIST PETERSEN (s)
replik:
Herr talman! Folkpartiet har ställt sig vid sidan om
i efterskott i debatten, men man har inte ställt sig
vid sidan om i voteringen i utskottet och kommer
inte heller att göra det i den kommande voteringen
i kammaren. Där väljer man sida. Men jag
reagerade mot att ni ställer er vid sidan om i
debatten och försöker se på det hela utifrån.
Jag har fortfarande väldigt svårt att förstå varför
utskottsmajoriteten måste skriva att den skriftliga
informationen skall kunna ta betygsliknande
former. Vad Sveriges riksdag skriver har betydelse.
Vi har i vår reservation skrivit att vi tycker att
informationen skall utformas så att det blir ett
arbetsmaterial. Skillnaden är den att den inte blir
en offentlig handling och inte kan användas så som
information i betygsliknande form. Skriftlig
information i betygsliknande form är en offentlig
handling och används alltså på ett helt annat sätt.
Det är en väsentlig skillnad. Där gick gränsen för
oss också i utskottet.
Anf. 106  MARIANNE JÖNSSON (c):
Herr talman! En läroplan är ett av de viktigaste
kulturdokumenten i samhället. Läroplanen skall
styra skolans verksamhet och ange utbildningens
värdegrund och dess mål, den bildning och
utbildning som samhället skall svara för. Skolan
skall ge eleverna kunskaper om vårt kulturarv och
om hur detta vuxit fram.
Sverige står i dag inför stora förändringar. En allt
starkare internationalisering och integrering ger oss
impulser och ställer oss inför nya sammanhang.
Genom studier av vår historia och vårt kulturarv får
vi en ökad självkänsla och en stärkt identitet. Det
ger oss en grund att stå på inför mötet med andra.
Det blir som en spegel där vi kan spegla andra
länders värderingsmönster och kulturella mönster.
I propositionen om en ny läroplan för grundskolan
under rubriken ''En skola med goda värden'' citerar
regeringen 1 kap. 2 § skollagen. Där står det bl.a.:
''Verksamheten i skolan skall utformas i
överensstämmelse med grundläggande
demokratiska värderingar. Var och en som verkar
inom skolan skall främja aktning för varje
människas egenvärde och respekt för vår
gemensamma miljö.'' I detta ligger de
grundläggande värderingar som skall gälla för
skolan. Dessa värden anses gälla under alla
omständigheter. Sådana värden kallar vi för
oförytterliga. De normer som skolans verksamhet
skall bygga på -- respekt för människans värdighet,
individens frihet och integritet, jämställdhet mellan
män och kvinnor, omsorgen om dem som har det
svårt, det personliga ansvaret -- har en djup
förankring i vårt land och i vår kultur. De har djupa
rötter i den historiska utvecklingen.
Utskottet delar dessa värderingar, liksom att
skolans värdegrund är förankrad i kristen etik och
västerländsk humanism. Om detta råder det tyvärr
inte enighet i utskottet. Socialdemokraterna och
vänstern anser att det är olyckligt och onödigt att
skriva in dessa ord, kristen etik och västerländsk
humanism, i läroplanen. Ny demokrati reserverar
sig också och anser att det finns en målkonflikt i att
välkomna ett mångkulturellt samhälle och
samtidigt slå vakt om vårt kulturarv, grundat på
kristen etik och västerländsk humanism. Det är att
beklaga att vi inte kunde bli eniga i utskottet om
något så viktigt som skolans värdegrund. Det hade
varit en kraftfull signal ut till landets skolor.
Jag vill rikta mig till Socialdemokraterna och
påminna, som flera talare före mig har gjort i
talarstolen, om hur nära vi var en samsyn i den
viktiga fråga som skolans värdegrund utgör. Vid det
här laget är passusen om skolans värdegrund
förankrad i kristen etik och västerländsk humanism
känd och mycket citerad i dagens debatt. Det skall
inte tolkas så att skolan skall överge sin tidigare
hållning i livsåskådningsfrågor. Undervisningen
skall även i fortsättningen vara icke-konfessionell.
Som kristen nation skall vi erkänna att de värden
och de normer som vårt samhälle bygger på har sin
grund i kristen etik och västerländsk humanism.
Det skall inte tolkas på något annat sätt än att den
grundslagsfästa religionsfriheten är orubbad och att
den svenska skolan är öppen för alla, oavsett
trosinriktning och religion. Svenska och andra
föräldrar kan med glädje och förtröstan skicka sina
barn till skolan i den fasta förvissningen om att de
inte skall bli utsatta för tvång eller påtvingade
någon viss trosinriktning.
Till Ny demokrati vill jag säga: Sverige är ett i
många avseenden mångkulturellt land. Det skall vi
ta till oss i positiv anda och inte bygga barriärer
mellan folkgrupper. Alla skall känna sig välkomna
och delaktiga i en miljö präglad av mångfald i stället
för likriktning, enfald och brist på respekt. Jag kan
inte se, Stefan Kihlberg, att det mångkulturella
samhället står i motsatsställning till kristen etik.
Tvärtom är det snarare avsaknaden av kristen etik
och humanism som får människor att vända sig mot
människor. Snarare är det väl så att kristen etik och
humanism är en förutsättning för att vi skall komma
till rätta med yttringar av främlingsfientlighet och
rasism. Då behöver skolan en etisk kompass, som
man så fint skriver i ingressen till läroplanen,
uppbyggd på kristen etik och västerländsk
humanism. Detta är en av skolans allra viktigaste
medel då olika företeelse hotar grundslagsfästa
värden i vår demokrati och står i strid med skolans
mål att skolan skall vara en skola för alla med
demokratiska värderingar där alla skall respekteras
som individer.
Så till några andra områden i läroplanen där
utskottet i enighet -- Eva Johansson framhöll det
tidigare -- lägger fram förslag till riksdagen att i dag
besluta om.
Först om miljöfrågorna och deras betydelse. Här
lämnar vi ett förslag om det skall bli ett
tillkännagivande till regeringen. Utskottet anser att
miljöfrågorna är så viktiga för framtiden och i
skolans undervisning, att de skall ha karaktären av
ett eget övergripande kunskapsområde. Eleverna
skall lära sig att ta ansvar för sitt eget liv, för de egna
konsumtions- och levnadsvanorna. Efter att ha
börjat med det lilla kan de gå vidare till mera
övergripande och globala frågor. Eleverna skall
lära sig att de genom sitt sätt att leva, arbeta, bruka
marken och de förnyelsebara resurserna kan
påverka samhället i miljövänlig riktning på lång
sikt.
Vi skriver att de delar som berör
utbildningsområdet i Agenda 21,
överenskommelsen från Rio, skall komma in som
rekommendationer i det fortsatta arbetet.
Också Skolverket skall ta itu med dessa frågor. Man
skall i sina kommentarer och i sitt referensmaterial
föreslå att miljöfrågorna skall behandlas
strukturerat. Man skall vidare föreslå
samordningar mellan olika ämnesgrupper,
teoretiska, faktiska -- alla skall ta upp
miljöfrågorna i sina kursplaner och på sina
dagordningar.
Som det tidigare här har sagts råder det
samstämmighet kring de internationella frågorna.
Som utskottet skriver är det synnerligen viktigt att
den internationella förståelsen lärs ut i skolan och
att eleverna får lära sig att förstå de globala
sammanhangen. Eleverna måste lära sig att inse
hur beroende vi är av varandra i världen. De
globala frågorna kan tyckas avlägsna och inte så
angelägna, men genom att verka i det lilla -- precis
som när det gäller miljöfrågorna -- kan eleverna
lära sig att på lång sikt förbättra världen genom att
ändra sin egen livsföring, sina egna konsumtions-
och levnadsvanor -- tänka globalt och handla lokalt.
Även detta är ett tillkännagivande till regeringen,
vilket är mycket glädjande.
Centern har alltid slagit vakt om en god och
likvärdig utbildning i hela landet. Därför ser jag det
nu som mycket värdefullt att vi också är eniga när
det gäller stöd till elever med särskilda behov.
Detta blir nu inskrivet i läroplanen. Det
förekommer redan i både skollag och
grundskoleförordning, men det är mycket viktigt
att vi gör denna markering om att det tydligt skall
framgå också i läroplanen. Det är skolans ansvar att
dessa elever får sina behov tillgodosedda.
Under beredningsarbetets gång har vi fått många
uttryck för hur människor reagerar på de förslag
som vi i utbildningsutskottet har haft att behandla,
och det är glädjande.
Ett ämne som har föranlett uppvaktningar och
blivit föremål för brev och reaktioner är svenska 2.
Jag ser här majoritetsskrivningen som en mycket
viktig markering av att svenska 2 även i framtiden
kommer att ha stor betydelse för skolan. Ämnet
kommer att bli väl så viktigt som det är i dag.
Farhågorna gäller att ämnet inte skall få en egen
kursplan. Men detta hänger samman med
kursplanernas nya struktur och det sätt på vilket
man uttrycker att skolans mål skall uppnås.
Jag vill också med tillfredsställelse framhålla att
ämnet hemkunskap har fått utökad timtid, något
som vi från Centern framfört i många
riksdagsmotioner under årens lopp. Hemkunskap
är det enda ämne som är obligatoriskt även sedan
man har slutat skolan är en devis som jag nyligen
läste i en Blekingeskola. Jag hälsar med
tillfredsställelse att ämnet nu får utökad timtid.
Till sist några ord om brukarinflytandet, där det
också blir ett tillkännagivande till regeringen. Det
är ett krav som vi från Centern har drivit sedan
många år tillbaka. Föräldrar och elever måste ha ett
reellt inflytande över skolans planering,
organisation och arbetsformer. Detta skall nu efter
riksdagens önskemål utredas. Regeringen skall
komma tillbaka med förslag om hur det hela skall
gå till. Elevernas inflytande är ju lagfäst, medan
däremot föräldrainflytandet inte finns inkrivet i
lagparagrafer. Ändå är det svårt att få gehör för
elevinflytandet, och enligt en undersökning som
Maktutredningen har gjort är skolan det område
där föräldrarna och medborgarna har allra minst
möjlighet att göra sin röst hörd och sitt inflytande
gällande.
Jag har nu använt den tid som jag har till mitt
förfogande. Jag hade velat säga några ord om
betygen, men jag kan kanske återkomma till dessa
i någon av mina repliker.
Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till
utskottets förslag.
Anf. 107  BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Till detta betänkande har Marianne
Jönsson fogat ett särskilt yttrande, där hon bl.a.
säger att begreppet kristen etik och västerländsk
humanism skall tolkas i relation till värdegrunden
och att det skulle kunna råda en oklarhet om detta.
Vidare säger Marianne Jönsson att begreppet skall
tolkas så, att den grundlagsfästa religionsfriheten är
orubbad. Men döm om min förvåning när jag
lyssnade till Marianne Jönssons anförande! Detta
var vad hon skrev i sitt särskilda yttrande, men i
denna talarstol står hon och säger att vi är en kristen
nation, om jag inte hörde alldeles fel. En nation
kan inte vara kristen, ett parti kan inte vara kristet,
människor kan vara kristna. Det finns inget stöd för
ett sådant resonemang, inte ens i Bibeln. Jag tycker
att det vore på sin plats att Marianne Jönsson
förklarade sig litet tydligare. Står hon för det
särskilda yttrandet, eller står hon för det som sade
i denna talarstol?
Som jag sade i mitt anförande tycker jag att
begreppet kristen etik och västerländsk humanism
används litet slarvigt. Jag vill då ställa frågan till
Marianne Jönsson: Var det så att ni tvingades att
föra in dessa begrepp återigen i betänkandet under
hot om att kds skulle lämna regeringen -- ja eller
nej? Ingen av de borgerliga företrädarna har hittills
givit mig ett rakt svar på den frågan.
Jag tycker att det är viktigt att diskutera olika etiska
frågor och moralläror, men den möjligheten måste
ju också skolan och eleverna ha. Då kan man inte
hävda en trosläras monopol. Det är orimligt om
man skall ha ett elevinflytande, om man inte vill
hämma debatten eller om man inte vill lyfta in ett
moment om att eleven inte får ifrågasätta så
mycket, för då riskerar han att få ett sämre betyg,
därför att han inte riktigt har förstått just den
skolans värdegrund. Etik och moral är inte en gång
för alla tider och rum givna.
Hur var det, Marianne Jönsson, var det under hot
om en regeringskris som ni lyfte in dessa begrepp?
Anf. 108  MARIANNE JÖNSSON (c)
replik:
Herr talman! När jag lyssnade på Björn
Samuelsons huvudanförande, gjorde jag en
reflexion. Skäms Björn Samuelson för att vi är
kristna? Vi är inte muslimer, vi är inte judar, vi är
inte hinduer. Vi talar ju om muslimska länder.
Motsatsen till en kristnad nation är ju en avkristnad
nation. Detta måste tydligt slås fast.
Genom vårt särskilda yttrande ville jag bemöta den
osäkerhet som kan uppstå ute i skolorna, vilket vi
djupt beklagar. Måhända kan vi lugna de lärare
som får signalen att utskottet är oenigt. I fråga om
de stora övergripande frågorna råder det ju
samstämmighet. Vi var ju så otroligt nära en
samsyn. Det var detta byråkratiska mening som
stjälpte det hela. Jag såg det som en nödvändighet
att avge detta särskilda yttrande just för att ta
udden av den oro som kan uppstå ute i landet.
Anf. 109  BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Marianne Jönsson svarade inte på
min fråga. Var det riktigt det som sades i ett
nyhetsinslag i TV i går kväll, att det var under hot
om att kds skulle lämna regeringen som den -- för
att citera Marianne Jönsson -- ''byråkratiska
meningen'' återinfördes. Jag undrar vad kds tycker
om det epitetet.
Jag skäms inte över kristendomen, inte jämt, men
ibland när jag ser hur den tillämpas. Jag skäms inte
över grundläggande värderingar, som jag delar med
anhängare av såväl kristendomen som islam och
judendomen. Det har inte med saken att göra. Och
vems kristendom skall jag skämmas respektive vara
stolt över? Livets ords? Nej, det gillar jag inte.
Svenska kyrkans? Ja. Befrielseteologernas
kristendom? Ja.
Det är därför som man inte kan hävda att en nation
är kristen. Det vore bra om Marianne Jönsson
medgav att det var en felsägning i hastigheten. Då
skulle det särskilda yttrandet stämma litet bättre.
Anf. 110  MARIANNE JÖNSSON (c)
replik:
Herr talman! Den fråga som Björn Samuelson
ställer till mig har han ställt till många av
meddebattörerna här i dag. Svaret är kds var
väldigt tydligt på den här punkten. Man ville ha
detta begrepp inskrivet. Det var en mycket viktig
fråga för kds, och vi sitter i en
regeringskonstellation tillsammans med kds. Det är
mycket riktigt. Om det hela tvingades fram eller
inte kan jag inte riktigt säga, utan det beror på hur
man uppfattar det. Nu har jag svarat på den fråga
som Björn Samuelson har ställt många gånger här i
dag.
Anf. 111  EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Marianne Jönsson var den tredje
utskottsföreträdaren som beklagade att vi inte är
ense om värdegrunden. Men varför kommer alla
dessa beklaganden nu, när utskottets arbete är
avslutat och bara besluten återstår? I och för sig är
det inte för sent att göra någonting åt saken, men
det är i elfte timmen.
Det låter mest som om det vore krokodiltårar över
ert eget beslut att låta kds snäva partiintressen gå
före det starka kravet på att vi skulle komma
överens, som vi kände att vi hade på oss från många
håll. Som så många här har sagt var vi ju så nära.
Vi var beredda att gå längre än halva vägen. Det
hade varit bra om samma vilja hade väglett
utskottsmajoriteten.
Marianne Jönsson riktade sig speciellt till
socialdemokraterna i sitt huvudanförande. Det
förstår jag inte riktigt. Jag tror att adressaten finns
på betydligt närmare håll. Adressaten heter
egentligen kds, och det kan också vem som helst
avläsa ur det särskilda yttrandet av Marianne
Jönsson och Christer Lindblom, som finns fogat till
betänkandet. Men vrid inte till debatten!
Frågan om vad det egentligen var som hände den
där dagen vid utskottsmajoritetens möte och om
vilka krav som ställdes från kds sida vore nog
intressant för många att få svar på. På vilket sätt har
man handskats med det som är så viktigt som
skolans värdegrund? Det är faktiskt en värdegrund
som skall kunna fungera, inte bara för Marianne
Jönsson, som tycker att vi väl kan vara kristna
allihop, utan också för den som inte bekänner sig
till den kristna tron. Det handlar om skolans
värdegrund, inte vars och ens värdegrund. Denna
skolans värdegrund uttrycks bäst genom att man
anger vad det handlar om utan att man sätter den
här typen av etikett på den. Det är etiketten som vi
är oense om.
Anf. 112  MARIANNE JÖNSSON (c)
replik:
Herr talman! Vi är överens om de grundläggande
värderingarna så när som när det gäller denna
formulering om kristen etik och västerländsk
humanism. Vi var mycket nära en samsyn i fråga
om socialdemokraternas yrkanden 1 och 2. Det
hade jag och många med mig hälsat med
tillfredsställelse.
Nu har jag också fått frågan från Eva Johansson om
vad som förevarit inom lyckta dörrar. Det brukar
inte vara så vanligt att man utförligt beskriver hur
kompromisser kommer till och hur man har
diskuterat frågorna innan man slutligen kommer
fram till ett majoritetsbeslut. Men jag tycker att
Eva Johansson skall rikta den frågan till den av kds
representanter som kommer efter mig i debatten.
Anf. 113  STEFAN KIHLBERG (nyd)
replik:
Herr talman! Jag vill bara komma med ett
klargörande för den händelse att Marianne Jönsson
inte har tagit del av vår motion. Det gäller vår
reservation i den delen. Jag sade i utskottet att vi är
överens till 98 %, och det är viktigt. Det är på en
punkt som vi inte är överens. Vi hävdar att det
ligger en målkonflikt i detta. Det håller de flesta
icke-politiker med oss om. Det ligger en
målkonflikt i att hävda det önskvärda i att Sverige
skall vara mångkulturellt och samtidigt värna och
slå vakt om den kristna etiken och den
västerländska humanismen.
Jag vill understryka att man inte löser problemet
genom att förneka målkonflikten. Vi är fullständigt
överens om att tolerans, förståelse och respekt för
medmänniskor är grundläggande fundament. Det
är alldeles klart. Vad vi är kritiska emot är att denna
målkonflikt inte behandlas och diskuteras just för
att man skall ge skolorna en etisk kompass när det
gäller dessa väldigt svåra frågor. Ute i skolorna vet
man att problemet existerar. Där ser man
målkonflikten.
Ett konkret exempel tog jag upp i mitt anförande,
nämligen att ett antal rektorer i Stockholm har vänt
sig till skolförvaltningen för att de inte vet hur de
skall hantera den situation som har uppstått just
som ett resultat av denna målkonflikt. Inte ens
rektorn klarar av att hantera situationen! Jag tror
inte rektorerna är dåliga eller inkompetenta, men
det finns ingen vägledning i styrdokumenten, dvs. i
läroplanen.
Ett annat exempel som skrämmer mig, eftersom jag
värnar vår demokrati, är när skolbibliotekarier
stoppar undan och gömmer böcker som är skrivna
av Salman Rushdie därför att de är rädda. Det
tycker inte jag är att visa civilkurage eller att värna
vår kristna etik och västerländska humanism. Det
är att krypa undan för kulturella inslag som jag inte
tycker att samhället skall tolerera.
Vi tycker att det är viktigt att de här sakerna
markeras i detta viktiga styrdokument. Men då får
det inte bara bli allmänt välmenande verbala
luftmaränger, utan det måste framgå tydligt och
klart vad det är som vi inte tolererar, just för att vi
skall kunna skydda det som vi alla vill värna.
Anf. 114  MARIANNE JÖNSSON (c)
replik:
Herr talman! Det som gjorde mig orolig i Stefan
Kihlbergs reservation är det som står om att Sverige
bör slå vakt om den kulturella homogeniteten som
har kännetecknat vårt land, och som delvis är en
förklaring till att vi har levt i ett relativt harmoniskt
tillstånd.
Vi måste se sanningen som den är: Vi lever i ett
mångkulturellt samhälle. Många människor
kommer till oss med en helt annan bakgrund och en
helt annan föreställning både om religion och
kultur. Därför är det mycket viktigt att skolan, vars
uppgift vi diskuterar, ger eleverna en identitet och
en trygghet, så att de inte behöver känna rädsla och
fiendskap gentemot det nya och främmande som
kommer till oss.
Man bör förankra det kulturarv som vuxit fram i
vårt land i undervisningen, så att eleverna verkligen
kan spegla sig i vårt förflutna och se vad vi har att se
fram emot. Först då kan motsättningen, som Stefan
Kihlberg beskrev, göras mindre och
förhoppningsvis också fås att försvinna från våra
svenska skolor.
Anf. 115  STEFAN KIHLBERG (nyd)
replik:
Herr talman! Marianne Jönsson sade att Sverige
redan är mångkulturellt. Jag vet inte om det är så.
En del av vår kritik går ju ut på att man inte ens har
definierat vad ett mångkulturellt samhälle är.
Christer Lindblom talade om ett multikulturellt
samhälle. Är det samma sak? Om Sverige är ett
mångkulturellt samhälle, är USA också det?
Jag skulle vilja citera en mycket framträdande
vänsterpartist som i ett officiellt sammanhang för
några veckor sedan sade: Jag tror inte ett ögonblick
på ett mångkulturellt samhälle. Det samhälle som
satsar på att bli det går under. Det var alltså en
vänsterpartist som sade detta, och en mycket
framträdande sådan.
Det är självklart att man skall respektera allas
grundläggande mänskliga rättigheter oavsett
kulturell bakgrund. Det behöver vi inte diskutera;
samtliga i denna kammare är överens. Men vi
menar att man måste tydliggöra de problem som
redan finns och inte sopa dem under mattan, för då
blir det stora problem.
Diskutera öppet och tydligt: Vad är okej? Vad är
inte okej? Vad tolererar och respekterar vi? Vad
tolererar vi inte? Det måste vi göra just för att värna
det samhälle som vi alla vill behålla.
Anf. 116  MARIANNE JÖNSSON (c)
replik:
Herr talman! Det är inte meningen att detta skall
bli en invandrar- och flyktingdebatt. Vi skall
diskutera skolpolitiken och hur vi i skolan skall
förhålla oss till det vi möter i form av olika
främmande inslag och olika förhållningssätt till
religion och kultur.
Vi skall ge våra elever en trygghet i den egna
identiteten, så att de med förtröstan och utan rädsla
kan möta allt det nya som kommer till oss.
Vi kan inte stänga våra gränser. Vi är ett
internationellt land. Om landet är mångkulturellt
fullt ut eller om det håller på att bli det kan jag inte
säga här i dag. Men detta är inte en utveckling som
vi kan stoppa. Därför måste vi göra oss beredda att
möta detta i den svenska skolan. Skall vi ha som
grund att varje människas egenvärde skall
respekteras, är detta ett av skolans allra viktigaste
mål. Annars hotas demokratin.
Anf. 117  BERIT LÖFSTEDT (s):
Herr talman! Kristendomen har på en rad olika sätt
betytt mycket för vårt lands utveckling. Det råder
inget tvivel eller oenighet om det. Det är ett
historiskt faktum.
Kristendomen betyder också mycket för dagens
svenska samhälle, liksom den säkert kommer att
göra det också i framtiden.
På grund av kristendomens centrala roll och starka
inflytande över vårt kulturarv, skall den självfallet
ges ett mycket stort utrymme inom ramen för
ämnet religion i vår gemensamma grundskola.
Men det har också under lång tid funnits judar i vårt
land, och de har ockå påverkat vårt kulturarv och
vår identitet.
Jag har inledningsvis velat slå fast detta för att
slippa möta påståenden om motsatsen i debatten.
Vi socialdemokrater är inte historielösa, och vi vill
absolut inte att skolan skall vara det. Vi vill inte
heller att skolan skall vara värdeneutral. Skolan
skall fostra barnen, så att de blir toleranta och
vidsynta, så att de får lära sig att känna solidaritet
med svaga och utsatta och så att de får respekt för
människolivet och lär sig inse att ingen är förmer än
någon annan. Om barnen skall växa upp med en
verklig känsla för jämställdhet, behöver de träna på
det redan i skolan.
Vi menar att det är ett bjudande åliggande för
skolan att undervisa om demokrati men även att ge
barnen en chans genom det dagliga livet i skolan
lära sig hur man arbetar demokratiskt.
Vad är det då vi är oeniga om? Oenigheten om
skolans värdegrund är kanske inte alldeles
lättfångad. Det kanske också finns skiftningar inom
majoriteten i synen på denna fråga.
Det finns, som många har sagt, en lång tradition
med enighet när det gäller läroplaner och synen på
skolans värdegrund. Nu har någonting nytt
tillstött -- detta som har betecknats som kristen
etik. Vi socialdemokrater har av flera skäl vänt oss
mot att detta begrepp skulle införas i läroplanen.
Begreppet ''kristen etik'' är långt ifrån entydigt
definierat. Kristna människor handlar i samma
givna situation på mycket olika sätt. Det är, om
uttrycket tillåtes, en himmelsvid skillnad mellan
framgångsteologer och befrielseteologer.
Genom att införa begreppet ''kristen etik'' i
läroplanstexten kan man ge ett intryck av att den
svenska skolan skall ta ställning för kristendomen
framför andra regligioner -- att skolan skall bli
kristen.
Nu har vi på någt sätt enats om ett tillkännagivande
till regeringen innebärande att det klart skall
framgå att skolan inte skall vara konfessionell. Till
detta skall jag återkomma.
Vi lever i ett pluralistiskt och mångkulturellt
samhälle. Religionsfriheten är fastslagen i vår
grundlag. Religionsfriheten garanterar människor
rätt att tro eller inte tro, alltefter personlig
övertygelse. Staten får inte blanda sig i det. Många
i andra länder eftersträvar den situation som vi har.
Vi socialdemokrater vill slå vakt om
religionsfriheten.
Ingen enda förälder skall behöva känna tveksamhet
mot att skicka sina barn till den svenska
gemensamma grundskolan. Om man är djupt
troende kristen, aktiv muslin, ortodox jude,
agnostiker eller ateist, skall man ändå med fullt
förtroende kunna låta barnen gå i den allmänna
grundskolan. Det finns i dag tecken på att
människor inte vågar göra det.
Barn från olika hem -- hem med olika religiös och
kulturell bakgrund -- behöver få gå i skolan
tillsammans. De skall leva ett vuxenliv tillsammans,
arbeta tillsammans, skapa kultur tillsammans och
bo tillsammans. Då behöver de också gå i skolan
tillsammans.
Nu säger främst kds att det är vi socialdemokrater
som har skapat oro i skolorna och bland föräldrar
genom att diskutera huruvida begreppet ''kristen
etik'' skall införas i läroplanen. Jag vill hävda att det
är den borgerliga majoriteten och främst kds som
skapat denna osäkerhet.
Vi socialdemokrater anser att det finns ett
egenvärde i att man kommer överens om
värdegrunden. Därför har vi ansträngt oss till det
yttersta. Vi var t.o.m. beredda att släppa det första
yrkandet i vår partimotion för att riksdagen skulle
kunna bli enig om ett tillkännagivande. Men kds --
jag förstår det så -- ville inte att vi skulle uppnå
enighet. Man kan inte tolka formuleringarna på
något annat sätt. Jag förstår nu att man i det
närmaste har hotat sig till att slippa bli enig med oss
socialdemokrater.
Jag är själv bekännande kristen. För mig betyder
kristendomen någonting. Jag vill inte att man skall
använda begrepp som ''kristen etik'' som politiska
slagord. Jag vill inte att man skall nedgradera
kristendomen till att bli ett slagord i den aktuella
politiska debatten. Det är därför jag känner att vi
måste ha en gemensam värdegrund och att vi måste
låta bli att slå varandra i huvudet med sådana här
begrepp.
Vi vill slå vakt om en skola för alla och om
religionsfrihet. Vi vill också slå vakt om en samsyn,
men vi vill inte att ett begrepp som ''kristen etik''
skall föras in i läroplanen. Det vore bara ägnat att
skapa osäkerhet och motsättningar. ed detta,
herr talman, yrkar jag bifall till reservation nr 1.
Anf. 118  INGRID NÄSLUND (kds):
Herr talman! Man kan inte låta bli att fråga sig
vilket inflytande läroplanen har på skolans
utveckling och på det dagliga livet i skolan. Om jag
skall vara personlig måste jag erkänna att jag aldrig
studerat läroplanen med samma intresse för
detaljer som jag nu ägnat åt förberedelserna för den
nya -- detta trots 30 år i skolan. Jag har kommit på
att när jag själv gick i skolan fanns det inte någon
läroplan alls, utan vi hade Undervisningsplan 1919.
Det betyder ändå inte jag är så lastgammal att jag
gick i skolan 1919, utan jag gick i skolan på 1940-
och 1950-talen.
Den likvärdiga skolan är en mycket
eftersträvansvärd princip, som jag helt ställer upp
på. Men tyvärr har den ibland ganska litet med
verkligheten att göra, trots att vi skriver om den i
läroplaner. Man behöver bara ha två egna barn för
att uppleva hur olika skolan kan te sig för de båda,
även om de har ganska likartade förutsättningar
och utgångspunkter från början när det gäller både
begåvning och miljö. Skillnaderna kan bestå av
tusen olika ting, alltifrån atmosfären och trivseln i
skolan, som kan vara svår att beskriva, trots att alla
vet att den finns där, till det faktum att det i en klass
finns ett bra klimat för lärande och
kunskapsutveckling, medan det i en annan klass
inte är någonting som vill sig. Detta kan faktiskt
vara samma lärares erfarenhet. I en klass är det
nästan alltid en bra arbetsmiljö och en positiv
inställning till undervisningen. I en annan klass
upptas varje klassmöte av frågan hur det skall
kunna bli tyst på det allmänna småpratet, som är så
störande. Alla i klassen är faktiskt jättetrevliga och
trivs så bra ihop. Ingen känner sig utanför, och de
gillar sina lärare. Det var faktiskt likadant på
mellanstadiet, där de av olika skäl bytte lärare ett
otal gånger. Kanske har det en hel del med oron att
göra.
Allt detta ser vi väldigt litet av i läroplanen, men
alla som arbetar inom skolan vet att detta är ett
mycket aktuellt problem.
När detta är sagt vill jag ändå framhålla vikten av
läroplanen när det gäller att ge övergripande mål
och riktlinjer, att förmedla balansen mellan skolans
kunskapsförmedlande och fostrande roll, att ge
dem som är verksamma i skolan -- rektor, lärare och
annan personal -- men också dem som skolan är till
för, elever och föräldrar, en uppfattning om vad
regering och riksdag vill åstadkomma och om det
ansvar och det inflytande som var och en kan
förväntas ha i skolan och i bästa fall även ge visioner
och inspiration.
När det gäller läroplanens struktur och inriktning
samt värdegrund ansluter sig kds till propositionens
förslag.
Kunskapsmängden har ökat, och det blir en alltmer
grannlaga uppgift för skolan att sovra bland
kunskaper som kan betecknas som tidsbundna och
flyktiga till skillnad från andra, mer tidlösa och
beständiga. Jag vill instämma i vad som i
propositionen sägs om vikten av att kunna se
perspektiv, samband och helheter.
Regeringen pekar på tre mycket betydelsefulla
perspektiv, som skall prägla hela skolans arbete --
det etiska och det internationella perspektivet samt
miljöperspektivet. Alla tre är utomordentligt
väsentliga.
Det etiska perspektivet har enligt kds sätt att se en
grundläggande betydelse även för ett
internationellt orienterat samhälle och för
miljöfrågorna.
Herr talman! Vi har från kds sida vid flera tillfällen
framhävt betydelsen av de grundläggande
kunskaperna -- att läsa, skriva och räkna. De tas
ofta som självklara, men inte minst när det gäller
den oundgängliga läsfärdigheten måste vi tyvärr
konstatera att åtminstone 10 % av eleverna har
stora svårigheter långt upp i klasserna och inte så få
ända upp i vuxen ålder. Vilket hinder detta utgör
för drabbade elever i den fortsatta skolgången och
även senare i livet borde det inte vara svårt att
föreställa sig. Skall vi få en skola med hög kvalitet,
måste vi komma till rätta med detta problem på ett
helt annat sätt än vi hittills gjort. Både skolledning,
lärare och föräldrar måste göras medvetna om
problemen med läsutvecklingen. En tidig upptäckt,
helst redan före skolstarten, av den som riskerar att
få grava problem samt tidig och adekvat hjälp bör
vara varje elevs rättighet.
Jag vill lyfta fram propositionen i detta
sammanhang. Den pekar entydigt på att det är
skolans ansvar att varje elev lämnar skolan med en
godkänd kunskaps- och kompetensnivå. Skolan
måste ''erbjuda de elever som så behöver ett
flexibelt, individuellt avpassat stöd vid just den
tidpunkt eleverna behöver det''. Detta lägger också
ett mycket stort ansvar på kommunerna, som enligt
skollagen har ansvaret för att sätta in lämpliga
stödåtgärder. Enligt vår mening behöver
kommunerna på många håll omprioritera i sin
verksamhet. Jag tillåter mig att säga det, även om
vi inte kan bestämma om detta. Skolan har alltför
länge fått vara strykpojken i den kommunala
ekonomin.
Jag vill här passa på att understryka det Christer
Lindblom sade om svenska 2-ämnet och dess stora
betydelse. Jag upptar inte tiden med annat än att
instämma med Christer Lindblom.
Synen på lärarnas roll kommer in när det gäller att
förverkliga läroplanen. Vi måste ha lärarna med oss
för att det skall bli möjligt att förverkliga
läroplanen i skolorna. Därför är det illavarslande
att en del kommuner tycks tro att skolans
resursproblem kan lösas genom att lägga mer
undervisningstid på lärarna. Det är minsann inte
den bästa utgångspunkten när den nya läroplanen
skall sjösättas.
Herr talman! Jag har genom ett särskilt yttrande
gjort klart att jag anser att det skulle ha varit en stor
fördel för samtliga ämnen med ett eget timtal med
en garanterad minimitid. Detta gäller både de
praktiskt-estetiska ämnena, där nu så skett till vår
glädje, och de samhällsvetenskapliga och
naturvetenskapliga ämnena. Detta skulle ge en
större frihet att samverka med alla andra ämnen.
Det har konstaterats att särskilt vissa ämnen har
kommit kläm. Det gäller inte minst
religionskunskapen. Jag betraktar därför den
kvarvarande låsningen till en grupp som förlegad.
Det skulle ha varit mer framåtsyftande om också de
gamla SO- och NO-ämnena hade fått sin
fullständiga frihet. Inte minst från
religionskunskapens sida har man påpekat att man
inte alls känner sig som ett med den grupp där man
är placerad, utan man skulle i stället kunna
samverka med idrott och hälsa, musik, svenska,
bild och en del andra ämnen.
Vad beträffar religionskunskapen anser utskottet
att behovet av undervisning i ämnet ökar i ett
mångkulturellt samhälle. Jag menar också att
ämnet har fått en ny viktig uppgift med tanke på
den betydelse som man i den nya läroplanen
tillmäter det etiska perspektivet. Det behövs mer
tid än tidigare för samtal och tankeutbyte med
eleverna. Detta ämne lämpar sig, som vi hört
tidigare i dag, utmärkt för den sortens samtal. Jag
anser att det hade varit befogat med ett garanterat
timtal på den nivå som ämnet har enligt Lgr 80. Vi
vet att det ganska mycket överstiger det timtal som
kan bli tänkbart i dagens läge.
Detta har det tyvärr inte varit möjligt att få stöd för
hos de övriga partierna. Jag har valt att inte
reservera mig, eftersom utskottet återfört 40
timmar från den naturvetenskapliga till den
samhällsvetenskapliga gruppen med hänvisning till
det ökande behovet av religionskunskap och det
faktum att ämnet får stå tillbaka för andra ämnen
inom SO-blocket. Vi konstaterar att på detta sätt
har humaniora förstärkts.
Utskottet utgår dessutom ifrån att Skolverket ägnar
speciell uppmärksamhet inte minst åt
religionsämnet i sin uppföljning. Jag tror också att
det är betydelsefullt att utskottet poängterar vikten
av att det finns behöriga lärare i ämnet. Det har
faktiskt varit så att ca 60 % av lärarna i
religionsämnet inte har varit behöriga. Den ökade
uppmärksamheten på den etiska dimensionen
innebär också ett fortbildningsbehov, påpekar
utskottet, framför allt när det gäller
religionsämnet.
För allt detta har kds arbetat mycket hårt, och vi vill
därför uttrycka vår tillfredsställelse för det som vi
har uppnått, även om jag hade velat se ett betydligt
högre timtal för religionsämnet. Detta gäller även
ämnet histora. Dessa båda ämnen kräver enligt vårt
förmenande mer tid än geografi och
samhällskunskap på grund av den mer djuplodande
karaktär som religion och historia har.
Om betygen vill jag säga att jag är mycket nöjd med
att det nu blir nationella betyg från årskurs 7. Jag
tycker också att det är bra att blir skriftliga
meddelanden från årskurs 5. Jag tycker att det är
fint att vi kunnat komma överens så långt.
Anf. 119  BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! Ingrid Näslund snuddade i stort sett
bara vid frågan om värdegrunden och tog annars
upp sådana saker som vi är alldeles överens om; att
det behövs perspektiv, samband, enhet,
diskussioner om etiska frågor, miljö,
internationella frågor, m.m. Men jag har märkt att
kds med viss frenesi har drivit att just begreppet
kristen etik måste finnas med i skolan. Då vill jag
fråga vad det etiska kommer att innebära.
Skall det innebära någonting nytt för skolan? Vad
skall lärarna göra? Skall de göra någonting annat än
vad de har gjort tidigare? Missar skolan när det
gäller att fostra och överföra värderingar? Jag
undrar litet grand över om det här begreppet skall
ha någon praktisk betydelse eller vad det egentligen
är.
Jag ser i ett tidningsurklipp en kds-politiker som
tycker att det nu skall bli ändring på läromedel,
lärarutbildning och undervisning, för de skall
baseras på kristen etik. Jag skulle vilja veta vad det
betyder. Vad är det för skillnad jämfört med
tidigare? Vad skall lärarna göra i skolan som de inte
har gjort förut?
Anf. 120  INGRID NÄSLUND (kds) replik:
Herr talman! Min kollega Tuve Skånberg och jag
har delat upp frågan så att Tuve Skånberg
huvudsakligen kommer att tala om det här ämnet.
Jag kan beträffande lärarutbildningen säga att det
naturligtvis är viktigt -- och det har också påpekats
av utskottet -- att det blir fortbildning när det gäller
den etiska dimensionen. Det är en fortbildning som
inte bara behövs för religionskunskapslärare, utan
för lärare i allmänhet, eftersom detta är ett av de tre
viktiga perspektiv som nu skall lyftas fram i skolan.
Anf. 121  BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! Det är nog bra. Men frågan om ökat
utrymme för etiska diskussioner och för etiska
överväganden i skolan är inte särskilt ny. Den fanns
med redan under vår tid i regeringsställning. Det är
inte riktigt det vi pratar om.
Skall lärarna nu få särskild fortbildning i kristen
etik? I så fall, vad är det för sort? Är det
framgångsteologi de skall lära sig eller är det
befrielseteologi? Vad skall man grunda den här
fortbildningen på, om det inte är på ''vanlig'' etik?
Anf. 122  INGRID NÄSLUND (kds) replik:
Herr talman! Jag skall begränsa mig till att bara
säga att när Berit Löfstedt kommer in på om det är
den ena eller den andra teologin man skall ha som
grund, är hon inne på konfessioner. Vi har i det
fallet sagt att skolan skall vara icke-konfessionell.
Jag tror att Tuve Skånberg kommer att klargöra vad
som menas med kristen etik. Det tror jag är ganska
entydigt.
Anf. 123  BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Jag respekterar och accepterar i sann
kristen och zenbuddistisk anda att kds har delat upp
de här områdena sinsemellan, så jag skall inte ta
upp allt det jag tänkte säga. Men jag måste ändå
ställa frågan till Ingrid Näslund: Var det fråga om
regeringskris eller inte?
Anf. 124  INGRID NÄSLUND (kds) replik:
Herr talman! Jag har ingen kommentar på den
punkten.
Anf. 125  MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Jag skulle vilja ta upp två delar i det
här betänkandet, dels några ord om etik och
värdegrund, dels om betyg.
För mig som liberal är människovärde och
humanistisk människosyn begrepp som utgör
normen för vårt samhälle och grunden för vår
demokrati. Demokratin bygger ju på principen om
alla människors lika värde. En man, en röst. Lika
värde för det utvecklingsstörda barnet i rullstol som
för den jämnårige fotbollsspelaren eller den vuxne
dataspecialisten.
Humanistisk människosyn innebär att människan i
sig är ett subjekt, ett jag, som har frihet, ansvar och
mänsklig värdighet. Det förutsätter att människan
kan välja mellan olika alternativ på basis av sina
egna etiska överväganden. Människan bär inom sig
ett medvetande och skapande krafter. Hon är en
social varelse, beroende av sin miljö och sina
mänskliga relationer.
Dessa begrepp, människovärde och humanistisk
människosyn, kan inte förklaras vetenskapligt.
Deras giltighet kan heller inte bevisas. De är
personliga och existentiella. Men, och det är
viktigt, i Sverige har vi inte ensamrätt på de
begreppen. De härleds ur och förklaras av judisk
kristen etik och grekisk filosofi. Sambandet mellan
våra grundläggande värden om humanistisk
människosyn och människovärde är viktigt, och det
är viktigt att våra barn och ungdomar känner till
hur det har vuxit fram ur grekisk filosofi och judisk
kristen etik. Detta utesluter inte att dessa
tankegångar finns i andra religioner.
Självfallet skall skolan möta alla barn och
ungdomar med respekt för deras integritet och
människovärde. Det lärarna säger på lektionen
måste följas upp av hur skolans elever, lärare och
personal bemöter varandra och andra. Innehållet i
lektioner, på raster, på friluftsdagar måste bygga på
de här gemensamma värderingarna om tolerans,
humanism, respekt för medmänniskor, respekt för
olika trosuppfattningar, personligt ansvar,
jämställdhet mellan män och kvinnor samt omsorg
om dem som har det svårt. Det är värden som har
djupa rötter i vår kultur och i vår historiska
utveckling.
Den viktigaste uppgiften i detta sammanhang är att
hävda dessa värden och förklara omigen hur de har
vuxit fram och förankrats hos oss. Unga människor
måste få skolans hjälp och föräldrarnas att utveckla
ett eget personligt förhållningssätt till begreppen
och till den grund de vilar på och få sådana
kunskaper att de medvetet kan ta personlig
ställning i frågorna.
Samtidigt måste skolan aktivt motarbeta åsikter
och uttrycksformer som strider mot de
grundläggande människovärdesprinciperna.
Dessutom skall skolan samtidigt vara allsidig och
neutral i livsåskådningsfrågor. Allt skall tas upp;
judendom, kristendom, islam, buddhism och
ateism.
Men den här allsidigheten, toleransen och
åsiktsmässiga neutraliteten får inte bli likgiltighet,
för då sviker vi de unga. Den etiska och moraliska
vilsenhet som många unga människor uttrycker
visar att vi hittills inte har lyckats särskilt väl.
Det här kulturarvet och historien ger våra
ungdomar anknytning bakåt och en förankring som
gör dem mindre mottagliga för irrläror och budskap
som kan leda till främlingsfientlighet.
Historielöshet är farlig för samhället och
medborgaren. Särskilt viktigt är detta för de
ungdomar som inte får grunderna hemifrån.
Jag anser att utskottet är tydligt på denna punkt.
Det finns inte någon anledning att ifrågasätta och
misstänkliggöra. Skolan är även i fortsättningen till
för alla barn, oavsett den religion eller icke-religion
de har med sig hemifrån.
Skolan är fortfarande tydligt icke-konfessionell. Vi
överger inte vår öppna och pluralistiska hållning i
livsåskådningsfrågor när vi säger att skolan skall
förklara för våra barn att våra grundvärderingar
och den männskosyn som Sveriges demokrati
bygger på har vuxit fram judisk-kristen etik och
västerländsk humanism.
Kristendom är en viktig del av vårt kulturarv men
självfallet inte någon påbjuden trosuppfattning i
den svenska skolan. Jag vill högst personligt
definiera att vara kristen som att ha en personlig
relation till Jesus Kristus. Därmed kan det heller
icke vara kollektiv process.
Med detta som utgångspunkt kan jag trots vad vi i
utskottet nu skriver att vi är överens om och den
diskussion som har förts här i dag icke yttra mig om
hur det har gått till i diskussionerna i utskottet eller
i beredningsgruppen eftersom jag inte har varit
med. Men jag blir mycket konfunderad när jag
läser ett pressmeddelande från Kds daterat den 2
december som säger att Kds har nått stora
framgångar i utskottet bl.a. när det gäller skolans
värdegrund förankrad i kristen etik.
Detta är vi överens om. Det är inte vad vi strider
om här i dag. Det är betydligt mindre saker. Det är
fråga om jag inte tycker att detta pressmeddelande
är en högst oetisk handling från det parti i riksdagen
som vill gå i bräschen för etiken.
Jag vill sedan gå över till frågan om betygen och
säga några ord om dem. Jag ingick i den
betygsberedning som först tillsattes av Göran
Persson och sedan fick nya direktiv av Beatrice
Ask. Vi hade under resans gång en rad ordförande.
I dag är det väl bara Stefan Kihlberg och jag som
den gången satt i riksdagen som fortfarande är med.
Jag undrar om Beatrice Ask egentligen inte något
beklagar att departementet inte tog tillvara
Betygsberedningens förslag bättre än vad man
gjorde. Vi hade då sluppit mycket av diskussionen
här i dag. Kanske departementet inte heller förstod
betygsfrågans sprängkraft.
Det vi i utredningen förde fram var att betygen styr
mycket mer än vad man är medveten om. Vårt
förslag var att betygen i första hand skulle vara ett
pedagogiskt verktyg i skolan som skulle
konkretisera målen för skolarbetet. Man skulle tala
om för eleverna vad de strävar mot, och därmed
skulle betygen bli en positiv kraft och inte ett
verktyg för att rangordna elever.
Det var elevernas faktiska prestationer som skulle
bedömas. Man skulle identifiera kunskaper och
erfarenheter som innebar att eleverna hade förstått
vad de hade lärt sig i skolan och utanför skolan.
Man skulle också indentifiera att eleverna hade
kunnat se samband och sammanhang och att de
kunde använda sina kunskaper.
Vi var överens om att kunskapsutvecklingen är en
process som är individuell. Det tar olika tid för
olika barn i olika ämnen. Vi var också överens om
att inget lärande sker i ett vakuum, utan all kunskap
blir till ett sammanhang; kunskap i skolan, kunskap
bland kompisar, kunskap i föräldrahemmet och på
andra håll.
Vi var också överens om att gränsen godkänd skulle
vara ett tydligt resultatansvar för grundskolan. Det
skulle ingå i lärarens profession, kompetens och
läraransvaret att löpande diagnostisera så att man
inte en dag skulle upptäcka att eleverna inte hängde
med.
Vi föreslog betyg från hösten i årskurs 7. Kraven för
de olika betygen skulle redovisas för eleverna och
deras föräldrar på förhand, och man skulle ge betyg
i sex steg. Vi ville inte ha betyg i ordning och
uppförande. Däremot föreslog vi väl strukturerade
och formaliserade utvecklingssamtal som i skriftlig
form också skulle kunna delas ut i hemmen.
Vi sade också eleverna med detta bakomliggande
resonemang i princip skall vara godkända från
grundkolan för att komma vidare till gymnasiet.
Eleverna skulle inte lämna grundskolan förrän de
var godkända.
I dagens beslut finns mycket av detta:
kunskapssynen, utvecklingssamtalen,
godkändgräns till gymnasiet i vissa ämnen och
ställningstagandet till betyg i uppförande och
ordning. Men som jag ser det är det inte förenligt
med Betygsberedningens grundläggande
kunskapssyn att t.ex. ha betyg i årskurs 5 för alla
elever.
Tror man på att inlärning är en individuell process
går det inte att mäta alla på samma gång. Däremot
kan man mycket väl säga att man skall mäta
kunskapen upp till årskurs 5, så att man får in
processen i sitt tänkande. Jag utgår också ifrån att
lokala liberala skolpolitiker inte driver på föräldrar
att begära information i betygsliknande former.
Jag anser det förödande att ge betyg i olika ämnen
till småbarn, helt i enlighet med vad
Betygsberedningen kom fram till. Däremot är
Waldorfskolornas och Montessoriskolornas väl
strukturerade utvecklingssamtal och omdömen
bra. Jag instämmer i det Christer Lindblom tidigare
sagt om att vi har gjort ett val. Jag utgår ifrån att
föräldrarna har denna insikt.
När det sedan gäller det betygssystem som nu
kommer att införas har ingen här tagit upp den
revolution det innebär i skolan att gå från ett
relativt system där man mäter och jämför eleverna
mot varandra till ett system där man hela tiden
jämförs och mäts mot sig själv och sin egen
kunskapsutveckling. Det krävs en total
omläggning, och det kräver också en väl
genomtänkt vidareutbildning av lärarna. Den delen
måste vi ägna oss mycket mer åt än vad vi hitintills
har gjort.
Anf. 126  BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Det var mycket i Margitta Edgrens
anförande som också jag kan instämma i.
Vänsterpartiet vill liksom Folkpartiet, förmodar
jag, ha en skola som ger ökad kännedom om
internationaliseringens villkor och möjligheter och
om vad begreppen solidaritet och ett riktigt
miljöansvar innebär.
Därutöver vill vi från Vänsterpartiet gå vidare och
förorda undersökande arbetssätt, en
forskningsinriktad skola som tar upp många
existensiella frågor. Det skall i sig vara en
existensiell skola där bildningen får ha ett eget
värde.
Vänsterpartiet har också föreslagit -- och även
Socialdemokraterna har i något sammanhang fört
fram samma förslag -- att de fristående skolorna
skulle ingå i en kommunal skolplan. Det förslaget
har avvisats av bl.a. Folkpartiet.
Nu skrivs det in i läroplanen att kristen etik och
västerländsk humanism skall utgöra en värdegrund.
Min fråga till Margitta Edgren blir då: Hur kommer
framöver olika fristående skolor att kunna etablera
sig i det fall de inte hävdar kristen etik och
västerländsk humanism? Detta står i
propositionen. Jag tror att det är på s. 19. Jag tog
inte med den eftersom jag nu läst den så många
gånger att jag är trött på den. Kan det tas till intäkt
för att säga nej till etablerandet av fristående skolor
om de t.ex har zenbuddistisk eller islamisk
inriktning?
Det är sant att den kristna etiken och västerländska
humanismen har påverkat vårt samhälle på en rad
områden som man räknar upp. Men det finns ju en
del undantag, t.ex. rättsväsendet där vi har stora
romerska inslag. Detta var bara ett litet
meningsutbyte i debatten.
Hur kommer det ställa sig framöver när det gäller
etablerandet av fristående skolor i relation till
hävdandet av denna värdegrund?
Anf. 127  MARGITTA EDGREN (fp)
replik:
Herr talman! Låt mig säga till Björn Samuelson att
han skall läsa detta en gång till. Det står ingenting
om det. Det står: ''Utskottet anser
sammanfattningsvis mot bakgrund av det anförda
att det tydligt bör framgå av läroplanstexten att
formuleringen om skolans värdegrund såsom
förankrad i kristen etik och västerländsk humanism
inte skall tolkas som att skolan skall överge sin
tidigare hållning i livsåskådningsfrågor.
Undervisningen i skolan skall även framdeles vara
icke-konfessionell.''
Jag vill påstå att Björn Samuelson läser helt fel. Här
står ingenting om att hävda. Här står att man skall
tala om för eleverna ur vilket samband dagens
demokrati har vuxit och var dagens
ställningstagande till förmån för människors lika
värde, för en humanistisk människosyn och
mänskliga rättigheter har kommit ifrån. Det har
inte dumpit ner uppifrån. Det finns en historisk
förklaring till, en beskrivning av, hur vi har tagit oss
till det stadium vi är i dag som svenskar i samhället.
Det utesluter inte att det finns liknande
tankegångar i andra religioner.
Det nya med kristendomen var ju att Jesus Kristus
förklarade hur man skulle leva med den här etiken
när han var på jorden. Han förklarade vilka
motiven var. Han lyfte in dem i den enskilda
människan. Han internaliserade begreppen.
Ansvaret för ett etiskt förhållningssätt blev ditt. Vi
vill lyfta fram hur den processen vuxit fram.
Anf. 128  BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Jag väntade på den här repliken. Jag
håller med om vad Margitta Edgren säger om det
personliga förhållningssättet. Jag reagerade mot att
en talare tidigare i debatten hävdade Sverige som
kristen nation.
Jag fick inte svar på min fråga om hur det kommer
att ställa sig framöver när det gäller etablerandet av
fristående skolor.
Däremot menar tydligen Margitta Edgren att man
har frångått propositionens text. Det är inte skolans
sak att hävda dessa ståndpunkter.
Anf. 129  MARGITTA EDGREN (fp)
replik:
Herr talman! Vi har inte alls frångått texten,
eftersom det inte står att man skall hävda. Där står
att man skall förankra. Jag tycker att det är en
väldig skillnad. Vi lägger tydligen helt olika
betydelse i detta. Skolan skall även i fortsättningen
vara icke-konfessionell.
Man skall förklara för eleverna hur detta med
kristendom, människovärde, etik och västerländsk
humanism har vuxit fram. Det är vad vi för in. Det
är vad jag kallar förankrad i kristen etik och
västerländsk humanism. Det utesluter inte andra
synsätt. Vi skall förklara detta.
Jag tycker att Björn Samuelson helt enkelt är ute
efter att bråka. Han kan läsa detta likaväl som jag.
Jag håller med den talare som tidigare sade att den
här diskussionen faktiskt är ganska obegriplig för
människor utanför den här kammaren. Vi är
överens om att vi är en nation som har vissa värden.
Att vi då skall förklara hur dessa värden har vuxit
fram kan inte vara så märkvärdigt. Björn
Samuelson ifrågasätter detta.
Anf. 130  BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! När jag lyssnade till den första halvan
av Margitta Edgrens anförande som handlade om
värdegrunden kände jag nästan för att resa mig upp
och instämma i det mesta av det Margitta Edgren
sade. Jag förstår att det blir väldigt förvirrande för
dem som inte finns här i lokalen eller har följt
frågan ordentligt. Vad är det egentligen de har
slagits om i utbildningsutskottet?
När jag lyssnar till Margitta Edgren förstår jag
också att oenigheten inte ser ut på det sätt som
framgår av reservationerna. Gränsen går inte
riktigt där. Den går i hur man faktiskt tolkar
begreppet kristen etik. Jag sade i mitt anförande att
vi inte är oense om historien och om hur vårt
samhälle har byggts upp. Jag förstår att gränserna
för hur man skall tolka detta och vad det skall
betyda för skolan i framtiden går inom regeringen.
Därför var det litet synd att man kröp ur enigheten.
Vi hade ju nått en överenskommelse om hur vi
egentligen såg på dessa texter.
För övrigt kan vi kanske diskutera det här med
hävdandet. Det står så läroplanen. Det är precis
detta det handlar om. Det står att skolan har en
viktig uppgift i att hävda dessa värden. Då undrar
man vad det är. Hävda är ett ganska aktivt verb.
Det kan förmodligen tolkas ganska olika mellan
regeringspartierna. För vår del är det just detta att
man ställer upp på allt vad regeringen säger i sin
sluttext som gör att det blir litet besvärligt. Annars
vill jag säga att vi verkligen har eftersträvat enighet
och inte velat krångla och gräla i den här frågan.
Avslutningsvis, och icke med något samband till
detta, vill jag yrka bifall till reservation 27.
Anf. 131  STEFAN KIHLBERG (nyd)
replik:
Herr talman! Jag hade inte tänkt att förlänga
debatten, men jag vill kort protestera mot den i mitt
tycke alltför idylliserade bild av
Betygsberedningens arbete som Margitta Edgren
ger. Jag satt, som hon påpekade, med i
Betygsberedningen och var den enda reservanten.
Margitta Edgren undrar om statsrådet Beatrice
Ask ångrar att hon inte antog Betygsberedningens
förslag. Nej, det tror jag inte en sekund att hon gör,
och tur är väl det. Om så hade skett, och utskottet
hade antagit förslaget, hade skolorna fått
bekymmer. Betygsberedningen lyckades med
konststycket att skapa nära nog fullständig
parlamentarisk enighet kring ett förslag som
praktiskt taget samtliga remissinstanser sedan
avfärdade fullständigt som oklart, motsägelsefullt
och obegripligt. Därför är det ett mycket gott betyg
att regeringen inte tar upp det.
Vi var överens om kunskapssynen, men den var så
självklar att jag hade svårt att förstå varför man satt
och diskuterade den.
Betygsberedningens majoritet har fortsatt att
känna sig missförstådd och konstaterar att ingen
förstod dem. Alla andra var antingen dumma eller
oförstående. Det är bättre att konstatera att
Betygsberedningen var ett präktigt fiasko. Det var
inte en dikeskörning. Man körde rakt in i väggen,
trots varningssignaler. Det fanns mycket av
uppvisning i politisk prestige. Man försökte göra
vetenskap av personligt tyckande. Det bästa vi kan
göra är att låta förslaget vila i frid, för dött var det
redan när det presenterades.
Anf. 132  MARGITTA EDGREN (fp)
replik:
Herr talman! Jag blev glad över att Stefan Kihlberg
reagerade. Jag väntade nästan på det. Det tillhör
skollivets skrönor att Betygsberedningens förslag
är ett fiasko och att utredningen har kört av vägen
och ned i diket.
Vi ledamöter i Betygsberedningen var själva
väldigt ödmjuka och sade att vi haft för kort tid på
oss och att det fanns delar av betänkandet som man
måste arbeta vidare med. Vi presenterade några
grundtankar.
Remissinstanserna har hoppat på två eller tre av de
12--15 grundtankar som vi lämnade ifrån oss. De
kan inte förstå dem och inte acceptera dem. I
ödmjukheten ingår ju inställningen att det går att
arbeta om förslagen. Det största problemet var
frågan om progressionen, dvs. att det skulle finnas
en möjlighet att identifiera en utveckling av
kunskaperna.
Det vi framför allt gjorde, Stefan Kihlberg, var att
visa tilltro till lärarnas kompetens och profession.
Det hade vi faktiskt underlag för efter de försök vi
själva gjorde ute i skolorna. Det förslag vi nu
kommer att anta genomsyras inte på samma sätt av
tilltro till lärarna.
Departementet och Beatrice Ask har godtagit stora
delar av förslaget. Utskottet bidrar med ytterligare
en del -- den om utvecklingssamtal. Jag tror nog att
Betygsberedningen till stor del har fått en sen
upprättelse efter remissdebatten.
Jag håller fast vid det jag sade i mitt anförande. Jag
tycker nog att man hade kunnat använda och
utveckla fler delar av Betygsberedningens arbete.
Men något fiasko var det inte! Om det hade varit
det skulle vi helt ta avstånd från det förslag som vi
kommer att acceptera i dag. Grundsynen i det
förslaget är ju densamma som den
Betygsberedningen förde fram.
Anf. 133  STEFAN KIHLBERG (nyd)
replik:
Herr talman! Jag missunnar i och för sig inte
Margitta Edgren hennes vilja att leva i en
sagovärld. Jag skall inte förlänga diskussionen
genom att gå igenom hur det faktiskt förhöll sig.
Det jag säger är ingen skröna. Det är lätt för var
och en som vill att läsa Betygsberedningens
betänkande, inklusive min reservation, och framför
allt remissvaren.
Vi som har gjort det, och gjort det utan en vilja att
tolka Betygsberedningens förslag som det enda
möjliga, kan verifiera att det riktades en
förkrossande kritik mot förslaget på just de punkter
jag indikerade. Man försöker t.ex. göra vetenskap
av personliga tyckanden.
Det är lätt att konstatera att psykologerna skulle
kalla Margitta Edgrens beskrivning av hur
regeringen och utskottet har antagit huvuddelen av
förslaget för förträngning. Den är ett fullständigt
falsifikat. Jag förstår att det är jobbigt att vidkännas
ett så präktigt misslyckande.
Betygsberedningens förslag är dött och begravet.
Låt det vila i frid!
Anf. 134  MARGITTA EDGREN (fp)
replik:
Herr talman! Nej, Stefan Kihlberg, förslaget är
faktiskt inte dött. Men låt oss inte gräla om det.
Stefan Kihlberg tar i sitt elva-
ellertjugopunktsförslag upp frågan om
vetenskaplighet. Jag vill bara säga att vi hittills trots
all vetenskap inte har haft något bra betygssystem.
Är det då inte någon vits med att försöka komma
fram på något annat sätt? Det var det vi gjorde. Vi
byggde förslaget på erfarna lärares bedömningar.
Jag tycker att det faktum att vi enats om att lägga
fram ett förslag för denna kammare förtjänar en
viss upprättelse. Utgångspunkten var att vissa
partier inte ville ge eleverna några betyg alls och att
andra ville ge betyg från första klass och i elva steg.
Om man då i en process kan komma fram till ett
förslag, skall detta förslag användas på ett eller
annat sätt.
Anf. 135  TUVE SKÅNBERG (kds):
Herr talman! Det är en säregen upplevelse att bli
apostroferad i fem timmar och inte kunna svara. Nu
kan jag svara. Något säger mig att jag kommer att
få tillfälle att svara väl för mig.
Frågan om det interna utskottsarbetet har ställts
om och om igen. Jag är själv osäker på vad som kan
bedömas vara offentligt och inte offentligt. Jag
tänker på Inger Davidsons ''bortslarvade''
handväska som ett TV-bolag hittade.
Om jag får frågan om vad som föregick i utskottet
svarar jag. Den som ställer frågan får ta på sig
ansvaret för att uttalandet kan bli prejudicerande
och att det kan bli svårt för utskottet att jobba i
fortsättningen. Det är inte mitt ansvar.
Jag har fått förtroendet att precisera kds
ställningstagande när det gäller skolans
värdegrund. Om något är oklart efter det hoppas
jag att jag får tillfälle att svara. Jag tänker vara
utförlig nu och hoppas, herr talman, på tillgift om
jag drar över någon minut. Ämnet har
apostroferats, och vi i kds har anmodats att ta till
orda.
Jag erbjuder mig att stryka mig från talarlistan för
debatten om utbildningsutskottets betänkande 2.
Jag har anmält att jag vill tala i sex minuter om det
ämne jag skall tala om nu. Man kan spara tid genom
att tala om grundskolans och de frivilliga skolornas
värdegrund samtidigt. De båda propositionernas
formuleringar om dessa skolformer sammanfaller,
liksom utskottets anslutning till dem.
I den tidigare läroplanen, Lgr 80, sades visserligen
att skolan skulle stå för demokratiska värden, men
det angavs att skolan annars inte skulle påverka
elevernas värderingar, moral och människosyn.
Skolan var alltså i praktiken värdeneutral.
Det råder i dag enighet mellan alla partier om att
skolan skall hävda vissa värden och förklara hur de
vuxit fram. Jag citerar ur betänkandet , UbU1, sid
23:
''Under rubriken En skola med goda värden -- -- --
citerar regeringen till att börja med bestämmelsen
i 1 kap. 2 § tredje stycket skollagen -- -- --. Där
föreskrivs att `verksamheten i skolan skall utformas
i överenstämmelse med grundläggande
demokratiska värderingar. Var och en som verkar
inom skolan skall främja aktning för varje
människas egenvärde och respekt för vår
gemensamma miljö.` Denna bestämmelse anger,
framhåller regeringen, de grundläggande värden
som gäller för skolan och som är oförytterliga.
Oförytterliga värden är de som i en given
kulturkrets förutsätts gälla under alla
omständigheter. Regeringen anför att de normer
som skolans verksamhet skall bygga på -- såsom
respekt för människans värdighet, individens frihet
och integritet, jämställdhet mellan kvinnor och
män, omsorgen om den som har det svårt, det
personliga ansvaret'' -- utskottet lägger också på s.
25 till orden människolivets okränkbarhet och allas
lika värde -- ''har en djup förankring i vårt land och
vår kultur. Normerna har djupa rötter i vår historia.
Som särskilt viktig framstår skolans värdegrund,
förankrad i kristen etik och västerländsk
humanism. Skolan har enligt regeringen en viktig
uppgift i att hävda dessa värden och förklara hur de
vuxit fram och förankrats.''
Utskottet ansluter sig till den syn på skolans
värdegrund som regeringen ger uttryck för i
propositionen, dock med klargörandet att ''det
tydligt bör framgå av läroplanstexten att
formuleringen om skolans värdegrund såsom
förankrad i kristen etik och västerländsk humanism
inte skall tolkas som att skolan skall överge sin
tidigare hållning i livsåskådningsfrågor.
Undervisningen i skolan skall även framdeles vara
icke-konfessionell.''
Socialdemokraterna delar enligt sin reservation 1
utskottets syn på vilka värden som skolan skall
bygga sin verksamhet på och överföra till nästa
generation, men reserverar sig mot att begreppen
''kristen etik'' och ''västerländsk humanism'' skall
förekomma i läroplanstexten.
Reservationen är djupt olycklig. Oenigheten är
djupt olycklig. Jag vill instämma i det särskilda
yttrande som Marianne Jönsson från Centerpartiet
och Christer Lindblom från Folkpartiet gjort. De
beklagar djupt att utskottet inte kunnat samla sig
kring en gemensam värdegrundsskrivning och vill
understryka att skrivningarna om skolans
värdegrund, förankrad i kristen etik och
västerländsk humanism, inte kan tolkas på annat
sätt än att den grundlagsfästa religionsfriheten är
orubbad och att den svenska skolan även framgent
är öppen för alla, oavsett trosinriktning och
religion.
Jag skall kanske flika in att klargörandet att skolan
också i fortsättningen skall vara icke-konfessionell
givetvis inte hindrar fristående skolor från att som i
dag välja olika profiler, t.ex. zenbuddistisk, islamsk
eller kristen, att religiösa företrädare, t.ex. en
präst, imam eller ateist, medverkar på en lektion,
eller att en skolavslutning äger rum i en kyrka eller
en moské om man så önskar. Samma förhållanden
som råder i dag skall alltså råda i fortsättningen.
Socialdemokraternas reservation ter sig åtminstone
för mig mycket märklig när de bara något stycke
tidigare instämmer i betänkandetexten på s. 25, där
det sägs att: ''Utskottet instämmer med regeringen
att kristendomen har haft och har stor betydelse i
det svenska samhället och att dess inflytande
sträcker sig från kultur, värde- och normsystem,
lagstiftning och rättssystem till samhällsmoral,
sedvänjor och tradition. Kristendomen har därför
en särställning för att kunna ge grunden till
förståelse för svensk och västerländsk kultur och
samhällsutveckling. Kristen etik utgör således en
del av det nationella kulturarvet.''
Inkonsekvensen är iögonfallande. Hur kan
Socialdemokraterna och Vänstern reservera sig
mot begreppen ''kristen etik'' och ''västerländsk
humanism'' i läroplanen som förklaring till varifrån
vi fått de grundläggande värden vi alla delar och
samtidigt hävda att kristendomen har en
särställning till förståelsen av just detta och att
kristen etik utgör en del av själva det nationella
kulturarvet? Det kan inte bara vara ett förbiseende,
eftersom Socialdemokraterna i den gemensamma
text jag just citerade bidrog med åtminstone ett par
olika formuleringar när texten skrevs.
Min fråga till Socialdemokraterna bli alltså: Hur
skall man å ena sidan kunna undvika begreppen
''kristen etik'' och ''västerländsk humanism'' och å
andra sidan samtidigt påstå att kristendomen har en
särställning för att kunna ge grunden till förståelse
av svenska och västerländska värde- och
normsystem, lagstiftning, rättsystem och
samhällsmoral och att kristen etik är en del av det
nationella kulturarvet?
När det gäller en annan av Socialdemokraternas
reservationer vad gäller skolans värdegrund,
nämligen reservation nr 3 om demokratisk fostran,
skriver vi i majoriteten att vi inte kan finna att det
i frågan om demokratisk fostran föreligger några
mot varandra stridande uppfattningar, och vi anger
att vi har samma åsikt som motionärerna i fråga om
vikten av demokratisk fostran. Trots detta
reserverar sig Socialdemokraterna! Kan det vara så
att Socialdemokraterna när det gäller både etik och
demokratisk fostran reserverar sig trots varje
klarläggande och instämmande, därför att man vill
markera en olikhet, om den också sakligt sett inte
finns?
Jag vill ta upp tre invändningar mot begreppen
''kristen etik'' och ''västerländsk humanism''.
1. Uttrycken skulle kunna uppfattas som att de
diskriminerar andra religioner och livsåskådningar.
2. Den som inte är kristen skulle förbjudas vara
lärare eller lärarundervisare.
3. Det är över huvud taget fel att ange en
värdegrund med någon etik. Människors relationer
skall inte regleras av annat än lagar. Detta är åsikter
framförda av Vänsterpartiets
partistyrelseledamoten Torbjörn Tännsjö i Dagens
Nyheter den 22 november 1993.
Låt mig bemöta invändningarna en i sänder.
Jag börjar med invändning nr 1. Utskottets
klargörande, att formuleringen om skolans
värdegrund såsom förankrad i kristen etik och
västerländsk humanism inte skall tolkas som att
skolan skall överge sin tidigare hållning i
livsåskådningsfrågor, kan inte med ord göras
tydligare. I det särskilda yttrandet av Marianne
Jönsson och Christer Lindblom, som jag instämmer
i, pekar de ju på att religionsfriheten är
grundlagsfäst.
När utskottet den 14 oktober 1993 uppvaktades av
företrädare för olika religioner, som kristendom,
islam, buddism och judendom, bedyrade de alla att
de gärna såg skolans värdegrund förankrad i just
kristen etik. På deras presskonferens efteråt
förtydligade t.o.m. Hüseyin Ayata, Islamiska
rådet, som representerar muslimer i Sverige: ''Jesus
är en förebild för hur man ska uppträda i samhället.
Om svenskarna vore mer kristna skulle det
underlätta också för oss. Det är inget konstigt att
det talas om kristen etik i skolans läroplan. Mycket
av rasism och främlingsfientlighet bottnar i
osäkerhet. Man är tryggare om man har en gedigen
identitet.'' Citatet är hämtat ur tidningen Dagen
den 15 oktober 1993. Gruppen sade t.o.m.: ''Det är
förmätet av socialdemokraterna att säga sig föra
invandrarreligionernas talan och tycka något som
de inte tycker.''
Alla socialdemokrater reagerar naturligtvis inte
negativt inför uttrycket ''kristen etik''. Mona Sahlin
sade i Dagen den 23 oktober 1993 att hon ville att
skolan skulle bygga på kristen etik, och hon kallade
den kristna etiken ''en del av svensk
värdegemenskap''.
Problemet ligger i missuppfattningen att kristen
etik bara skulle kunna omfattas av kristna, att den
skulle strida mot den religiösa pluralismen. Men
religiös pluralism är inte detsamma som etisk
pluralism. Ett land kan leva och bestå med religiös
pluralism -- så är förhållandet i dag -- men inte med
etisk pluralism.
Socialdemokraterna befarar att uttalar man att vi
fått våra normer från kristen etik och västerländsk
humanism, gör man ett religiöst uttalande, som kan
upplevas diskriminerande.
Låt mig ta ett exempel på normer som vuxit fram
mot en viss religiös och historisk bakgrund, men
som vi använder utan att beteckna dem som
religiösa.
Om jag nu påstår att det i dag är tisdagen den 14
december 1993, dagen efter Luciadagen, gör jag
inget religiöst påstående genom att använda denna
gemensamma tidsnorm. Ändå betyder ju ''tisdag''
asaguden Tyrs dag, och vi har också Odens dag,
Tors dag och Frejs dag, ett arv från vår förkristna
tid. Att ange en dag som Luciadagen går tillbaka till
den medeltida, katolska helgonkalendern, där
varje dag var helgad åt ett helgon, i det här fallet
den kristna jungfrun Lucia i Syrakusa, som år 304
led martyrdöden. Att säga att det är år 1993 innebär
att jag i min tideräkning utgår från Kristi födelse.
Tycker kanske Socialdemokraterna att det är
diskriminerande att säga att det i dag är 1993 och
inte 5753, som judarna, räknat från världens
skapelse, eller 1371, som muslimerna, räknat från
Muhammeds ankomst till Medina?
Av alla tänkbara bokstäver använder vi latinska,
och av alla tänkbara siffror använder vi arabiska.
Allting har sina rötter och sin historiska förankring,
så också de grundläggande normer vi diskuterar
och är överens om i betänkandet. De är nämligen,
rent historiskt och sakligt sett, i vår kulturkrets
framvuxna ur och förankrade i kristen etik och
västerländsk humanism, som har gett oss tio Guds
bud, gyllene regeln och FN:s deklaration om de
mänskliga rättigheterna. Därmed inte sagt att de
inte i många stycken skulle överensstämma med
den levnadsvisdom som kommer till utryck också i
andra religioner och livsåskådningar.
Är det kanske ett religiöst påstående när vi
relaterar vår lagstiftning från tio Guds bud?
Författaren Stig Claesson, ''Slas'', som inte själv
benämner sig som kristen, skriver i sin bok De tio
budorden: ''De tio budorden innehåller i all sin
korthet människans sen tidernas morgon samlade
erfarenheter hur vi kan leva tillsammans och
gemensamt på detta klot. Vi har stora svårigheter
att respektera varandra då vi ju avsevärt skiljer oss
till klädsel, till vanor, till uppförande, till utseende,
till hudfärg och tro. De tio budorden är kanske vårt
viktigaste arv. Om budorden överlämnades till
människorna av en gud eller inte, får var och en tro
som han vill, men vi kan inte låta bli att tro på De
tio budorden, för budorden finns.''
Även broderskaparna Berndt Ekholm och Berit
Löfstedt, som i Svenska Dagbladet den 28
november 1993 tar avstånd från begreppet ''kristen
etik'', måste erkänna: ''Men håller vi oss inte,
oavsett vilken tro vi har, i huvudsak till de tio
budorden blir samhället snabbt outhärdligt. Varken
ateister eller kristna har tillåtelse att bryta mot `du
skall icke stjäla' eller `du skall icke döda'.''
Den andra invändningen var att den som inte är
kristen skulle förbjudas att vara lärare eller
lärarutbildare. Av det jag nyss sagt framstår detta
naturligtvis som en helt orimlig tolkning. Skulle
dessa grundläggande värderingar som vi räknat upp
i betänkandet och som i vår kultur faktiskt formats
framför allt genom påverkan av kristendomen och
humanismen inte kunna omfattas av andra än
kristna? Naturligtvis.
I norska skolans mönsterplan heter det sedan
många år: ''Grundskolan skall som helhet bygga på
etiska grundvärderingar som är förankrade i
kristendomen och i humanistisk tradition.'' Ingen
har någonsin rest frågan om icke-kristna lärare
skulle diskrimineras i Norge eller om
religionsfrihet, muslimska flyktingar eller
invandrarelever skulle förtrampas i Norge.
Den tredje och sista invändningen är att det över
huvud taget är fel att ange en etisk värdegrund för
skola och samhälle och att mellanmänskliga
relationer bara kan regleras av lagregler. Detta har
hävdats av Torbjörn Tännsjö, ledamot av
Vänsterpartiets partistyrelse och talesman i etiska
frågor, i Dagens Nyheter den 22 november 1993.
Med detta tar han avstånd från att det över huvud
taget skall finnas en värdegrund inskriven i skolans
läroplan. Han frågar sig: ''Hur når vi då fram till en
uppfattning om vilka regler som ska gälla? Jo,
genom politiska beslut i demokratisk ordning.
Majoritetens vilja blir allas lag. -- -- -- Det är inte
marxismen-leninismen eller Koranens bud man vill
göra till statsfilosofi, men väl den kristna etiken och
den västerländska humanismen. Om det är det ena
eller det andra kan, tycker jag, kvitta lika.''
I Dagens Nyheter den 13 december skriver
Torbjörn Tännsjö: ''Alternativet är att skolan inte
lär ut någon grundläggande moralisk lära alls.'' Det
gäller alltså alternativet till att lära ut kristen etik.
Alf Svensson skriver i sitt svar till Tännsjö den 9
december 1993 i Dagens Nyheter: ''En
detaljreglering som ska styra ett samhälle utan vissa
etiska grunder blir ett lagverk mer omfattande än
Nationalencyklopedin och kräver en övervakning
värre än Stasi och KGB bestod sina samhällen
med.'' Här slår jag in öppna dörrar, eftersom ingen
i riksdagen har hävdat något annat än att skolan
skall ha en läroplan med en värdegrund.
Jag vill avsluta med att konstatera att
propositionerna vad gäller skolans värdegrund i
läroplanen på ett utmärkt och klargörande sätt följt
upp de intentioner som kom till uttryck i
regeringsförklaringens ord: ''Skolans verksamhet
skall bygga på de normer om tolerans och respekt
för varje människas lika och okränkbara värde som
grundas i kristen etik och västerländsk humanism
och som har djup förankring i vårt land. Hem och
skola skall ge barn och ungdomar en klar
uppfattning om rätt och orätt''.
Att ersätta behovet av tusentals detaljreglerande
lagparagrafer med att nya generationer får en egen,
inre etisk kompass, en förmåga att skilja på rätt och
orätt, på mitt och ditt, kommer att vara ett arbete
på mycket lång sikt, men läroplanens riktlinjer
kommer att bidra till det verksamt. Att denna
fostran förankras i kristen etik gör mig viss om att
våra barn och ungdomar formas såväl av strävan att
göra det goda och sanna som av förmågan att
förlåta och själv bli förlåten, när vi misslyckas att
göra allt det goda vi ville. Ty också den högsta etik,
utan kärlek och förlåtelse, blir till ouppnåeliga
ideal, som tynger och dömer, mer än de bär och
befriar.
Herr talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till
utskottets hemställan i UbU1 och UbU2, särskilt
vad det gäller skolans värdegrund.
Anf. 136  BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! För det första väntar jag nu på att
också Moderaterna skall ansluta sig till det
särskilda yttrandet. Det innebär att vi skulle bli
ganska överens om hur det egentligen skall vara
med kristen etik. Alla har uttryckt att vi borde vara
eniga.
Jag anser bestämt att kristdemokraterna har ett
stort ansvar för att vi faktiskt inte blev eniga. Vi var
beredda att gå mycket långt utifrån vad vi
ursprungligen hade skrivit i våra motioner för att
uppnå detta väsentliga, att vi blev överens om
värdegrunden. Det vet Tuve Skånberg. Det var ni
som spräckte uppgörelsen vid målsnöret, det var
baske mig inte vi -- ursäkta franskan.
Tuve Skånberg citerar delar av min artikel i
Svenska Dagbladet och den referens jag gjorde till
de tio budorden. Men de flesta av budorden är
mycket allmänmänskliga. De omfattas av
människor från helt andra religioner. Det är inte
tillåtet att stjäla. Det är i de flesta länder och
kulturer respektabelt att vörda sina föräldrar osv.
För övrigt vill jag hoppas att jag inte blir ihopsopad
med Torbjörn Tännsjö. Han har en alldeles egen
sorts argumentation.
Jag vill fråga Tuve Skånberg om det som Ingrid
Näslund inte ville svara på: Vad är det som skall bli
nytt i skolan? Skall lärarna göra någonting annat än
de gjorde tidigare? Vad skall ingå i den fortbildning
som Ingrid Näslund talade om? Skall de nu lära sig
någonting som innebär en förändring? Har lärarna
inte överfört värderingar förut? Har ungarna inte
fått lära sig i skolan att de inte får stjäla och vara
dumma mot varandra? Vad är det som är nytt? Det
behöver jag veta.
Anf. 137  TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! Jag ser det som två frågor: Vad är nytt
och vad har försiggått i utskottet? Jag ser det som
ett klartecken från Berit Löfstedt att det som har
pågått internt i utskottet nu är offentligt och att
man kan samtala om det. Jag ser att Berit Löfstedt
skakar på huvudet. Då har jag gjort en
missbedömning. Det var alltså inte den fråga som
ställdes. Då svarar jag i stället på frågan vad som är
nytt i och med talet om kristen etik och
västerländsk humanism.
Det nya är att det sägs uttryckligen att skolan skall
hävda grundläggande värderingar. Jag läser
innantill vilka värderingar det gäller: tolerans och
respekt för varje människas lika och okränkbara
värde, respekt för människans värdighet,
individens frihet och integritet, jämställdhet mellan
kvinnor och män, omsorgen om den som har det
svårt, det personliga ansvaret, människolivets
okränkbarhet och allas lika värde. Detta är de
värden vi är överens om. Varifrån har vi då fått
dem? I vår kulturkrets har vi fått dem via den
kristna etiken och den västerländska humanismen.
Jag uppfattar det som att vi är överens om vilka
värden som skall hävdas. Jag uppfattar det också
som att vi är överens om varifrån vi har fått dem i
vår kulturkrets, utan att därmed diskriminera
andra religioner. Men vi var inte överens om
varifrån de hade kommit.
För ett par timmar sedan sade Björn Samuelson: Vi
hade förhandlat bort kristen etik och västerländsk
humanism. Det var hans uppfattning av det
preliminära ställningstagandet i utskottet. Den
uppfattningen delar inte jag.
Anf. 138  TREDJE VICE TALMANNEN:
Repliken gällde Berit Löfstedt.
Anf. 139  TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! Det nya är att vi i dag skall hävda
dessa värden. Det kommer inte att påverka för
någon lärare. Jag utgår från att alla i Sverige redan
gör så.
Anf. 140  BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! Om Tuve Skånberg vill avslöja vilka
diskussioner man har haft inom den borgerliga
gruppen lägger jag mig inte ett dugg i det. Jag
förstår att diskussionerna har förekommit där och
att det var det som gjorde att man bestämde sig för
att ha en mening i betänkandet som innefattar det
mycket aktiva verb som ''hävda'' är. Det säger
också Tuve Skånberg nu mycket tydligt. Men det är
när man sätter likhetstecken mellan de
allmänmänskliga värden som vi alla ställer upp på,
inte bara i den västerländska kulturkretsen, och
kristen etik som det blir tokigt. Det är då man blir
på det klara med att detta är ett politiskt slagord,
när det måste läggas ovanpå. Det är ungefär som att
Moderaterna ofta har skyggat för ordet solidaritet.
Här måste man lägga detta ord ovanpå.
Kristendomen är en utomordentligt väsentlig del av
vårt samhälle. Men säg inte att allting som är gott
är kristet. Det är inte riktigt så enkelt.
Anf. 141  TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! Jag har inte i denna debatt sagt och
kommer inte att säga att allt som är gott skulle vara
kristet eller för den delen att allt som gäller för att
vara kristet är gott. Det jag har sagt är att de
värderingar som vårt samhälle bygger på, som vi
var överens om och som jag med någon möda
hittade i mina röriga papper, dem har har vi, rent
sakligt och historiskt sett, som ett arv från vår
kristna historia sedan 1000-talet eller strax före och
från den västerländska humanismen, som framför
allt har yttrat sig i FN:s deklaration om de
mänskliga rättigheterna. Det är frågan om varifrån
vi har fått de normer vi skall hävda. Är vi inte
överens om vilka normer som skall hävdas, Berit
Löfstedt?
Anf. 142  BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Först vill jag säga att Torbjörn
Tännsjö inte är talesman i etiska frågor. Tuve
Skånberg får nöja sig med Björn Samuelson just
nu. Torbjörn Tännsjö är visserligen docent i
filosofi, det är inte så dåligt det heller.
Vad jag sade i mitt anförande var att etik eller
moral är inte något en gång för alla tider givet.
Därför måste det kunna diskuteras och resoneras i
skolan. Om man säger att skolan skall hävda dessa
värden hämmar man, anser jag, ifrågasättandet och
det kritiska analyserandet av dessa värden.
Farhågor för detta har framkommit. Det är viktigt
att man är försiktig med att använda dessa begrepp.
Det är inte så många år sedan det var regel att aga
barn i hemmen och i skolan. Det var under en tid
då vi var minst lika kristna som i dag. Det finns väl
ingen, åtminstone inte här i kammaren hoppas jag,
som i dag skulle hävda att det tillhör kristen etik och
har med våra traditioner och rötter att göra att aga
barn. Dessa begrepp är alltså inte entydiga över tid
och rum.
Anf. 143  TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! Med kristen etik avses framför allt tio
Guds bud och gyllene regeln; jag tar bestämt
avstånd från att aga barn.
Vad det gäller uppgiften om Torbjörn Tännsjö hade
jag fått den av en av Vänsterpartiets
riksdagsledamöter.
Anf. 144  MONA SAHLIN (s) replik:
Herr talman! Jag hörde mitt namn nämnas av Tuve
Skånberg. Jag väntade nästan på det, med
anledning av intervjun.
Litet ironiskt kan jag ju först säga att har ni inga
bättre argument att komma med än vad
socialdemokrater uttrycker, har ni problem. Om
det är så att det är socialdemokrater som ansvar för
det mesta -- också för den här typen av
argumentation -- är det väl bättre att vi får ta över
och regera.
För mig som inte är religiös innebär värdet av den
s.k. kristna etiken inte någon konflikt, utan
någonting väldigt viktigt. Det är naturligt att
försöka förstå vad det är i vår historia och vårt
kulturarv som bygger på kristendomen. Det är
naturligt att man då får större förståelse för andra
gruppers religion och historia. Detta råder det
ingen oenighet om. Detta lärde jag mig under min
skoltid, detta lär sig mina tre barn nu under sin
skoltid. Det är ingenting nytt.
Men ju mer jag hör Tuve Skånberg och andra
motivera begreppen kristen etik och västerländsk
humanism desto mer övertygad blir jag om att detta
icke skall stå i någon läroplan. Det skapar bara mer
oklarheter. Det har inte minst debatten här i
kammaren i dag visat. Jag undrar om majoriteten
här är medveten om hur argumentationen låter.
Man säger: Vi är ju kristna. Vi är ju inte judar eller
muslimer. Vilka vi? Det kan ju t.o.m. finnas någon
här i kammaren som har en annan tro än
kristendomen. Vilka är vi? Dessutom är det något
slags märklig tävlan här om vem som är mest
human, och vem som mest står för etik.
Jag tycker att debatten har klargjort att detta är ett
begrepp som inte bör stå i vår läroplan. Jag hoppas
att kds kan stå upp för andra etikvärden, som t.ex.
bära varandras bördor, och dra slutsatser av det i
övrig politik och inte bara driva en tes utan också
använda detta i praktisk handling. Jag kommer att
yrka bifall till reservation nr 1.
Anf. 145  TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! Jag tackar Mona Sahlin för det
klargörandet, som jag inte har några invändningar
emot. När det talas om ett kristet land, en kristen
bok eller en kristen sång etc., avser jag ett land, en
bok eller en sång som är färgad av kristen tro,
kristna värderingar eller kristen historia. Jag håller
med om att landet som sådant inte kan vara kristet.
Jag håller också med om att ett parti inte kan vara
kristet. Kristdemokraterna är inte något kristet
parti, men vi hävdar värden som har kommit från
kristen tro. I vårt parti finns judar, buddister,
ateister, kristna -- i majoritet, förvisso, men inte
enbart -- och muslimer. I mitt eget hemlän
samarbetar jag med muslimer i kds.
Anf. 146  MONA SAHLIN (s) replik:
Herr talman! Jag undrar om inte Tuve Skånberg
efter den debatt som förts här i dag, och under
många veckor tidigare, inser att oklarheterna,
otydligheten och bristen på svar om vad begreppet
betyder i den praktiska hanteringen av läroplanen
innebär att det för allas skull kanske vore bäst att
avstå från att skriva in detta i läroplanen och låta
lärare och elever, precis som under min skoltid och
under mina barns skoltid, på ett mycket förnuftigt
sätt visa hur kristendomen har spelat en så viktig
roll i vår historia. Förstår inte Tuve Skånberg att
detta förstör en konstruktiv debatt?
Anf. 147  TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! På mitt enkla sätt har jag försökt
bringa reda i vad kds menar med kristen etik. Det
är den idébakgrunden som har gett oss de normer
som vi är överens om.
Anf. 148  BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Jag tar till orda med anledning av två
motioner, dels en motion som har väckts med
anledning av grundskolepropositionen där frågan
om kristen etik har tagits upp, dels en motion som
väcktes under den allmänna motionstiden som tar
upp en hel rad frågor. Om tiden medger det tänker
jag även säga något om religionskunskapen.
Jag är kristen och socialdemokrat. Ändå tycker jag
att det är fel att föra in kristen etik i skolans
värdegrund. Jag skall försöka förklara varför. För
det första vill jag slå vakt om det som är gemensamt
i det svenska samhället eftersom det har så oerhört
stor betydelse för utvecklingen av vårt land. Man
bör försöka undvika att bygga in onödig
konfrontation i politiken och samhället. Det är en
rent praktisk utgångspunkt.
Jag vill slå vakt om den gemensamma skolan. Jag
tycker att alla föräldrar skall kunna känna att de har
förtroende för skolan. De skall inte behöva känna
oro för någon religiös påverkan som de inte kan
ställa upp på. Om man för in uttrycket kristen etik
i läroplanen riskerar man att splittra skolan. Att det
finns många som upplever det på det sättet är
tillräckligt för att man skall undvika att föra in
begreppet i läroplanen.
Många av dem som känner oro för detta och är
rädda för att den allmänna skolan kan komma att
förändras kommer naturligtvis att söka sig till olika
friskolor. Starkt fundamentalistiska grupper, som
tillväxer i det svenska samhället -- inte minst i
kristna led -- kommer säkert att kunna utnyttja
detta. De kommer att säga att, nu står det att vi
skall ha kristen etik i skolan och nu får ni visa att
vi får det. Sedan upptäcker de att det i vissa skolor
kanske inte blir som de tänkt sig, och då kräver de
att det skall finnas kristna skolor.
Jag tycker att den borgerliga regeringen redan har
inlett tillräckliga förändringar som leder till
splittring av det svenska skolväsendet och skapar
friskolor. Det torde vara alldeles självklart att om
vi slår sönder det svenska skolsystemet så att vi får
en mängd olika skolor kommer de ungdomar som
lämnar skolan vid 15 års ålder -- vi kan nöja oss med
grundskolan -- att gå ut i det svenska samhället med
helt olika värdegrunder. Vilken betydelse kommer
det att få för splittringen i samhället och för
utvecklingen av åsiktsskillnader som kan leda till
ökat våld etc.? Jag tycker att vi skall vara rädda om
det gemensamma vi haft under så lång tid i det
svenska samhället och inte ta några risker. Riskerna
kan stå oss dyrt.
Jag menar alltså att vi kan riskera att gå mot en
segregation när vi så väl behöver integration i det
svenska samhället.
Varför skall vi slå sönder, när vi behöver
sammanfoga, när vi behöver läka den splittring som
vi redan har i det svenska samhället? Enligt min
mening lever vi i en tid då gemensamhet behöver
prioriteras. Varför skall vi utsätta oss för risken för
en motsatt utveckling?
Begreppet kristen etik upplevs av en del som
harmlöst, men varför skall vi då föra in det? Räcker
inte nuvarande läroplan? Kan vi inte påstå att vi
redan har en allmänmänsklig etik i skolan?
Nu vill framför allt kds göra ett avsteg från den här
etiken, genom att sätta etiketten ''kristen etik'' på
en annan form av etik, om jag uppfattar det rätt.
Vad motiverar denna förändring? Vad vinner vi?
Vad riskerar vi?
Man kan inte undgå att tro att kds har syften med
det här, att det skall bli litet mer som det var i den
gamla skolan, litet mer kristendom i skolan på det
gamla sättet, om ni förstår vad jag menar.
Jag tycker att vi som kristna också kan visa litet
ödmjukhet, att vi när vi blickar framåt kan erkänna
att alla värden inte behöver utgå från
kristendomen. Det finns andra religioner och andra
filosofiska betraktelsesätt som kan vara väl så
värdefulla som vår tradition. Vi har ingen
ensamrätt på det här området. Tuve Skånberg
nämner Tio Guds bud, och de finns faktiskt i
åtminstone tre religioner. Det säger ju en del om att
det inte bara är fråga om en förankring i kristen
etik. Vi måste tala om förankring i en massa andra
etiska grundvalar också.
Kristen etik är inte heller något enhetligt. Ställer
Tuve Skånberg upp på att kristen etik är rättvis
fördelning, eller gör han det inte?
Som socialdemokrat vill jag alltså slå vakt om den
gemensamma värdegrunden. Vi har i vår motion
bl.a. nämnt människolivets okränkbarhet,
individens frihet, solidaritet med svaga och utsatta,
alla människors lika värde. Jag kunde lika väl lägga
till det jag sade om rättvis fördelning, därför att jag
tycker att det i allra högsta grad hör hemma i
kristen etik, om vi nu skall försöka definiera vad vi
verkligen menar.
Jag tycker att skolan skall bygga på en gemensam
värdegrund, och vi skall i stället låta kyrkan och
församlingen skapa opinion för det som vi vill kalla
kristen etik. Den skall naturligtvis debatteras och
föras ut, och man skall slåss för den. Förmodligen
har vi inte exakt lika uppfattning om detta, men det
är rimligt att olika grupperingar i det svenska
samhället, även de som kallar sig kristna, försöker
föra ut sina åsikter när det gäller etiken. Det är
viktigt. Men vi skall inte tvinga in andra i detta
system.
Vi lever i ett mångkulturellt samhälle, och det är
mycket viktigt att ta hänsyn till det. Det finns olika
religiösa strömningar, olika filosofiska strömningar
och olika ideologiska uppfattningar. I ett sådant
läge tycker jag att vi skall visa varsamhet.
Jag kan inte förstå vad vi skulle vinna med att nu
föra in begreppet kristen etik och västerländsk
humanism. Det är uppenbart -- det visar den debatt
vi har fört hittills, som så många har varit
engagerade i -- att det här skapar oro. Jag kan inte
förstå att man skall utsätta sig för den risk som det
innebär att förändra läroplanen på det här sättet,
vilket kanske medför en negativ utveckling, som
jag har försökt beskriva. Man borde ha visat större
eftertänksamhet i den här frågan än vad man har
gjort.
Jag vill också säga något om religionskunskapen.
Det är mycket viktigt att vi stryker under
religionskunskapens roll i den svenska skolan. I det
här fallet tänker jag framför allt på grundskolan.
Det tas upp i betänkandet, och det föreligger i stort
sett enighet.
I dagens mångkulturella samhälle, med den stora
invandringen och internationaliseringen, har det på
något sätt tillförts en ny dimension, som gör det än
mer angeläget att hävda religionskunskapen. Man
möter alltför ofta människor som inte begriper sig
på religionskunskap. De lever kvar i den gamla
uppfattningen att det är lika med någon form av
negativ kristendomsutbildning, som man skall ha
enligt den gamla modellen, där man lärde sig
katekesen. Det tycks vara omöjligt att förklara att
vi lever i en ny tid nu, med nya behov, där
religionskunskapen naturligtvis speglar både
kristendomen och andra religioner.
Jag tror att Sverige, för att utvecklas i sina
utrikeskontakter, för att ta något mycket konkret,
måste lära sig att förstå exempelvis hur muslimer
tänker. Hur skall vi kunna handla med
Saudiarabien eller andra arabiska länder om vi inte
begriper hur de tänker? Religionen är så integrerad
i samhällslivet där. Därför är det helt enkelt
nödvändigt att många tänker om i den här frågan.
Det är nödvändigt när det gäller livsetik och sättet
att förhålla sig till olika livsproblem.
Därför ser jag det som oerhört värdefullt, när SO--
blocket nu skall omsättas i den svenska skolan, att
man inte glömmer att vi lever i Sverige 1993, inte
1953. Då såg världen annorlunda ut. I dag kräver
internationaliseringen ett svenskt engagemang,
utanför vårt lands gränser och i Sverige, och att vi
lär oss mer om olika religioner. Slutligen vill jag
därmed ha sagt att det är nödvändigt att vi får
kompetenta lärare när det gäller både
grundkunskaper och fortbildning i det här ämnet.
Anf. 149  TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Fru talman! Berndt Ekholm sade att Tio Guds bud
finns i tre religioner. Jag tror att han avsåg den
gyllene regeln, som säger att allt vad ni vill att
människorna skall göra mot er skall ni göra mot
dem. Rätta mig om jag har fel, men Tio Guds bud
hör nog judendom och kristendom till.
Berndt Ekholm menade att kds syfte bl.a. är att
införa ''litet mer kristendom''. Jag vill göra
utskottstexten på sidan 25 till kds egen, och jag
läser upp den:
Kristdemokraterna vill betona att det inte är
skolans uppgift att ge en konfessionell
undervisning. Särskilt i frågor där det föreligger
olika uppfattningar skall skolans undervisning vara
saklig och allsidig. Regeringen -- där
Kristdemokraterna ingår -- har inte förutskickat
några ändringar i Läroplanskommitténs skrivning i
förslag till läroplan att ''alla föräldrar skall med
samma förtroende kunna skicka sina barn till
skolan, förvissade om att dessa inte blir ensidigt
påverkade till förmån för den ena eller andra av
mot varandra kämpande åskådningar''.
Kristdemokraterna anser att en sådan markering
självfallet skall tas in i läroplanen.
Kristdemokraterna anser sammanfattningsvis mot
bakgrund av det anförda att det tydligt bör framgå
av läroplanstexten att formuleringen om skolans
värdegrund såsom förankrad i kristen etik och
västerländsk humanism inte skall tolkas som att
skolan skall överge sin tidigare hållning i
livsåskådningsfrågor. Undervisningen i skolan skall
även framdeles vara icke-konfessionell.
Med detta klargörande ansluter sig
Kristdemokraterna till den syn på skolans
värdegrund som regeringen ger uttryck för i
propositionen.
Så läser vi utskottets betänkande.
Anf. 150  BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Jag vill bara göra den kommentaren till
vad Tuve Skånberg här säger -- jag har också läst
detta avsnitt -- att jag framför allt vill inrikta mig
på att risken med att införa det här begreppet är att
många människor upplever att skolan blir mer snäv.
Dessutom är risken uppenbar att extrema kristna
grupperingar -- och även andra grupperingar --
kommer att utnyttja det här för att sätta press på
skolan på ett sådant sätt att det kommer att bli fler
friskolor. Jag tror att det vore en väldigt olycklig
utveckling för Sverige på lång sikt.
Det borde ha framgått av mitt anförande att
riskerna ligger i hur detta tolkas. Många kommer
inte ens att läsa det särskilda yttrandet från
Folkpartiet och Centern eller texten i
utskottsbetänkandet, utan det är begreppet kristen
etik och västerländsk humanism som kommer ut.
Det innehåller ett så stort riskmoment att jag menar
att vi måste värna den gemensamma grundvalen i
det svenska samhället och i skolan, att det är värt
att avstå från sådana sammanfattande benämningar
på de etiska frågorna som ni vill göra.
Anf. 151  TALMANNEN:
Innan jag ger ordet till nästa talare vill jag vädja till
ledamöterna att försöka fatta sig så kort som det
över huvud taget är möjligt, så att detta ärende kan
avgöras, tillsammans med de ärenden från förra
veckan som återstår att besluta om.
Anf. 152  INGRID NÄSLUND (kds) replik:
Fru talman! Jag skulle bara vilja replikera när det
gäller religionskunskapen. Jag gick i skolan på 40-
och 50-talet, och redan då var religionskunskapen
förnämlig, även om den kallades
kristendomskunskap.
Jag vågar påstå att jag fick en utförligare
undervisning om såväl buddhism som islam,
hinduism och naturreligionerna än man nu får i
skolan, med den begränsade tid som finns för
religionskunskapen.
När ämnet kristendom fick beteckningen
religionskunskap sade man från SÖ:s sida följande:
''Eftersom kristendomen, globalt sett, spelar en
väsentlig roll, och då den kristna religionen i vår
kulturkrets har ett avgörande inflytande på
människors livshållning, måste undervisningen i
religionskunskap i första hand vara en undervisning
om kristen tro och etik. -- -- -- Bibeln skall ha en
central plats vid undervisningen om
kristendomen.''
Att man tar ställning för den kristna etiken är icke
något nytt. Det har skett under en
socialdemokratisk regering.
Anf. 153  ÅKE CARNERÖ (kds):
Fru talman! Skolans huvuduppgift är att ge nästa
generation kunskaper och fostran av hög kvalitet.
På denna stora arbets- och mötesplats knyts
livslånga vänskapsband, och här sörjs för kulturens
fortbestånd. Betydande delar av de äldres
kunskaper och erfarenheter förs vidare till de
yngre.
Det är därför bra att propositionen utvecklar den
värdegrund som vårt skolsystem vilar på. Det
handlar om de grundläggande värden som genom
kristen etik och västerländsk humanism har en djup
förankring i vårt land. Om vår skola inte klart
deklarerar ett normsystem som ger eleverna en
etisk kompass och moralisk kompetens kan
kommersiella och odemokratiska värderingar lätt
ta överhanden. Jag hävdar att detta är en av de
viktigaste färdigheter med livslångt värde som
skolan kan ge de unga. Skolan får en i demokratiskt
avseende hållbar grund för sin verksamhet.
Fru talman! Utskottet instämmer med regeringen
om att kristendomen har haft och har stor betydelse
i de svenska samhället och att den har en
särställning för att kunna ge grunden till förståelse
för svensk och västerländsk kultur och
samhällsutveckling. Kristen etik utgör således en
del av det nationella kulturarvet.
Utskottet menar att det är viktigt att man utvecklar
medvetenhet och kunskap om kulturarvet samt en
trygg identitet tillsammans med förmågan att förstå
och leva sig in i andras villkor och
värderingsgrunder. I Lgr 62 hävdades bl.a. detta.
Det är bra att det åter betonas inom svenskt
skolväsende.
Fru talman! Separata, konkreta kursplaner i de
olika ämnena, med tydliga krav på vad eleverna
skall lära sig, garanterar att alla ämnen verkligen
blir behandlade under skoltiden. Detta hindrar på
intet sätt ämnesövergripande
undervisningsplanering eller temaarbeten. Jag
beklagar dock att de separata ämnena i SO och NO
inte får ett garanterat timtal. Jag instämmer därför
i det särskilda yttrande nr 6 som min partikollega
Ingrid Näslund har lämnat.
I en motion betonar jag att kristendomen måste få
en mycket central roll i ämnet religionskunskap och
att bibelkunskapen skall stå i centrum i
kristendomsundervisningen. Det är därför
glädjande att utskottet utgår från att eleverna även
fortsättningsvis, som det uttrycks i Lgr 80, skall få
vidgade kunskaper om den kristna religionen med
Bibeln i centrum.
Språket är vårt viktigaste medel för att få kontakt
med andra människor. Med tanke på den
internationalisering som pågår och den mängd
information som formligen sköljer över oss överallt
måste man i svenskundervisningen betona
betydelsen av att vårt modersmål vårdas. I många
sammanhang används svordomar, nedvärderande
och vulgära uttryck och ord. Denna utveckling är
inte lätt att vända, men vikten av ett vårdat språk
måste klart framgå i kursplanen. Jag noterar att
utskottet hänvisar till att man vid arbetet med
kursplanen för svenska särskilt skall
uppmärksamma behovet av språklig säkerhet,
språkriktighet och god språkbehandling.
Fru talman! Två viktiga ämnesövergripande
kunskapsområden är undervisningen i samlevnad
och undervisningen om droger, dvs. ANT.
Samlevnadsfrågorna förutsätts bli sakligt och
allsidigt belysta. Det är värdefullt att utskottet
markerar att frågor om äktenskap, trohet och
föräldraskap har en självklar plats.
Följderna av drogmissbruk kan vi se varje dag i
massmedias rapportering. För alla oss medborgare
är det betydelsefullt att skolans ANT-undervisning
lyfts fram. Regeringen har pekat på tre perspektiv
som skall prägla skolans arbete. Ett av dessa är
miljöperspektivet. Alkoholmissbruket, som är vårt
största medicinska och sociala problem, borde ha
betonats, eftersom det är ett allvarligt
miljöproblem.
För att ANT-undervisningen skall kunna integreras
och bedrivas under hela grundskolan måste
skolorna åläggas att i den lokala skolplanen
konkretisera denna undervisning. Rektorerna skall
ha ansvaret för detta. Om ANT-undervisningen
anges som ett obligatoriskt moment kan
lärarutbildningen säkerställas. Utskottet menar att
insatserna mot ANT, för att undervisningen skall
bli saklig och allsidig, bör göras enligt en särskild
handlingsplan, vilken med fördel kan ingå i
kommunens skolplan eller i de enskilda skolornas
arbetsplaner.
Fru talman! Jag välkomnar vår nya läroplan för
grundskolan, Lgr 93. Särskilt bra är det att den blir
kortare och tydligare än tidigare läroplaner och att
det finns en klar ansvarsfördelning mellan olika
befattningshavare. Jag yrkar bifall till hemställan i
UbU1.
Anf. 154  CHRIS HEISTER (m):
Fru talman! I debatten om en ny läroplan för
grundskolan vill jag i denna sena timma lyfta fram
jämställdhetsarbetet.
Är dagens skola bra för flickorna? Är den bra för
pojkarna? Ger skolan flickor och pojkar lika
utrymme, villkor och förutsättningar? Vad innebär
det att skolan skall behandla alla -- oavsett kön --
lika? Hur skall skolan bli bättre anpassad till de
gemensamma och skilda behov som flickor och
pojkar har?
Sedan 1970-talet har det bedrivits ett aktivt
jämställdhetsarbete i skolorna. Tyngdpunkten har i
första hand legat på studie- och yrkesorienteringen.
Insatserna har främst varit inriktade på den
situation då könsskillnaderna syns allra tydligast,
nämligen då eleverna väljer utbildning och yrke.
Ofta har flickornas val setts som problem som har
krävt speciella insatser och åtgärder.
Ibland har arbetet varit framgångsrikt i den
meningen att det t.ex. nu är fler flickor på de
studieförberedande tekniska och
naturvetenskapliga utbildningarna. Men frågan är
vilka genomgripande och bestående förändringar
som arbetet har resulterat i.
Jämställdhetsfrågorna har ofta vilat på en
yrkesgrupp i skolan eller på några få kvinnliga
eldsjälars axlar. Jämställdhet har definierats som
ett problem för flickor och kvinnor och är en fråga
enbart för de kvinnliga lärarna.
Många gånger har arbetet i skolan varit mer inriktat
på att förändra den könsmässiga sammansättningen
bland skolledare, i arbetsgrupper och i lärarkåren
som helhet. Det är en viktig aspekt av jämställdhet.
Men det är viktigt att jämställdhet också blir en
pedagogisk fråga som berör alla och som alla som
arbetar inom och med skolan känner ansvar för.
Det är viktigt att vi kommer bort från det
kortsiktiga tänkandet med tonvikt på ''matematisk''
jämställdhet. Om pojkar inte väljer att utbilda sig
till yrken inom vård och omsorg och flickor väljer
tekniska yrken mindre ofta än pojkar beror det inte
på att det är fel på pojkarna eller flickorna. Det
väsentliga är att de djupt bakomliggande orsakerna
blir belysta och att vi får en djupare och bredare
kunskap om dem.
En väg att förnya och blåsa nytt liv i
jämställdhetsarbetet är därför att fördjupa
kunskaperna om skillnaderna mellan könen och att
öka medvetenheten om könstillhörighetens
betydelse för flickors och pojkars villkor och
förutsättningar i skolan.
Detta innebär t.ex. att vi inte får nöja oss med att
det är för få flickor eller pojkar på en viss utbildning
och försöka ''informera bort'' problemet. Vi måste
i stället fråga oss varför det är så. I sin tur innebär
detta att vi inte heller skall förneka de
könsskillnader som finns mellan flickor och pojkar
i olika åldrar.
Vi måste nu på allvar fundera över hur skolan skall
organisera undervisning och inlärning med hänsyn
till skillnader mellan flickor och pojkar, detta för att
ge varje individ -- oavsett kön -- samma möjligheter
att utveckla sina personliga ambitioner, intressen
och talanger.
Arbetsgruppen Kvinnligt och manligt i skolan
presenterade alldeles nyligen en debattantologi
med titeln Visst är vi olika!. I den medverkar ett
tiotal forskare. De skriver om vad man nu känner
till om likheter och olikheter mellan flickor och
pojkar. Med deras bilder av verkligheten vill vi få i
gång en fördjupad diskussion om dessa viktiga
frågor.
Forskarna visar, var och en utifrån sina teorier, att
könstillhörigheten har betydelse för hur elever
bemöts och bedöms i skolan. De visar också att
könsskillnader konserveras eller t.o.m. förstärks i
skolan.
Men -- och det är glädjande -- de anser alla att det
går att göra någonting åt det. Arbetet med dessa
frågor är en viktig del av det reformarbete som nu
pågår på skolans område.
Regeringen säger också i propositionen att man vill
lyfta fram jämställdhetsaspekterna på skolans
verksamhet såväl i läroplanen som i kursplanerna
och därigenom lägga en grund för både uppföljning
och utvärdering av hur skolan lever upp till
jämställdhetsmålet.
Fru talman! Vi i arbetsgruppen hoppas att
debattantologin skall intressera såväl lärare,
skolpolitiker, skolledare, lärarutbildare och
lärarkandidater som föräldrar och kanske också
elever. Ökade kunskaper i dessa frågor är viktiga.
Och vi vill ta del av reaktioner, synpunkter och
förslag till åtgärder. Vi vill se debattboken som en
öppen brevlåda.
Till våren har vi för avsikt att återkomma med
förslag till åtgärder som förhoppningsvis skall ge
ytterligare underlag för detta viktiga
jämställdhetsarbete i skolan.
Anf. 155  KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Jag vill verkligen instämma i det viktiga
resonemang som Chris Heister framförde här. Jag
hoppas verkligen att det arbete som arbetsgruppen
kommer fram till kommer att leda till stora
förändringar inom skolan.
I dag har vi dock att diskutera en ny läroplan för
grundskolan. Den utgör ett mycket stort och
omfattande dokument för skolan och är därmed
även på sitt sätt avgörande för vår framtid. Jag vill
inte på något sätt förringa betydelsen av timplaner,
religionsundervisning eller ens skolans värdegrund,
men jag vill ändock ta upp ett par andra saker:
Att bli utsatt för mobbning i skolan är ett av de allra
värsta övergreppen ett barn kan råka ut för. Många
som själva har varit utsatta vittnar också om att det
kanske allra värsta är att omgivningen, de andra
eleverna men kanske framför allt lärare och övriga
vuxna, ofta väljer att se bort.
Jag är mycket glad över det förslag som regeringen
och utskottet nu har lagt fram om ett tillägg i
skollagens första kapitel, andra stycket om att var
och en skall främja aktning för varje människas
egenvärde. Utskottet skriver att detta betyder att
alla som verkar inom skolan skall ''bemöda sig om
att hindra varje försök från elever att utsätta andra
för kränkande behandling''.
Sigge Godin och jag tog upp dessa frågor i motion
Ub416 under den allmänna motionstiden. Den
motionen behandlas här, och jag tycker att vi i
princip har blivit väl tillgodosedda. Jag vill bara
passa på att framhålla vikten av att de olika
skolorna och kommunerna verkligen upprättar
lokala handlingsplaner och handlingsprogram mot
mobbning i skolan. Så många erfarenheter och
forskningsprojekt visar entydigt att detta är en
oerhört bra metod för att i alla fall komma en bra
bit på väg mot en skola där alla elevers värde
respekteras och där ingen behöver vara rädd för att
gå till skolan.
Fru talman! ''Skolans huvuduppgift är att ge nästa
generation kunskaper och fostran av hög kvalitet.''
''De grundläggande värden som vårt samhällsliv
vilar på är inte en gång för alla givna. De måste
förstås, förankras, förklaras, försvaras och
utvecklas. De normer som skolans verksamhet ska
bygga på är -- -- -- respekt för människans
värdighet, individens frihet och integritet,
jämställdhet mellan kvinnor och män -- -- -- ''.
Så skriver regeringen i inledningen till proposition
1992/93:220. Ingenting kan vara mera sant.
En viktig del i skolans huvuduppgift måste då vara
att förmedla kunskap och fostran kring sex- och
samlevnadsfrågor, och inte bara i en biologisk-
teknisk bemärkelse.
I propositionen anförs att många undersökningar
visar att ungdomar sätter en egen familj högt, att
tendenser finns till att man bildar familj tidigare och
att ''kvalitativa livsmål'' som att finna någon att dela
livet med, sexuell och känslomässig trohet osv.
hamnar högre i ungdomars framtidsdrömmar än
tidigare. Om det är fråga om en varaktig förändring
i folks faktiska livsmönster eller ej må vara osagt.
Kanske är det t.o.m. så att skolan i någon mån skall
vara med och komplettera dessa drömmar.
Klart är dock att även dessa livsmål kräver en god
undervisning i sex- och samlevnadsfrågor. Skolan
skall icke överföra normer som går ut på att
skuldbelägga eller föra in stora livsfrågor och
livsproblem i mörka garderober.
För att uppnå de i läroplansförslaget uppställda
målen krävs att den ämnesövergripande behandling
av sex- och samlevnadsfrågor görs
ämnesövergripande, såsom skrivs i
utskottsbetänkandet.
Jag tycker att syftet skall vara att öka elevens
möjlighet att uppleva sexualiteten som en positiv
kraft och att ge de kunskaper som behövs för att
eleven skall kunna skydda sig mot oönskade
graviditeter och sexuellt överförbara sjukdomar.
Man måste också lära sig att vara rädd om både sig
själv och sin partner, om sina egna och andras
känslor. Det är också viktigt att man lär känna sig
själv. Det handlar inte bara om blommor och bin
eller om att lära eleverna att varken barn eller
klamydia kommer med storken. Det gäller
nämligen också att ta upp psykologiska, etiska och
sociala aspekter på samlevnad och sexualitet.
Utskottet är mycket tydligt på den här punkten.
Det är desto märkligare att kds representanter i
utskottet i sitt pressmeddelande påpekar, som en
framgång för kds, ''betoningen av äktenskap och
trohet i undervisningen om sex- och samlevnad''.
Jag undrar därför vad övriga utskottsledamöter
tycker om denna tolkning. Jag hoppas verkligen att
det bara är en produkt av fria fantasier.
Fru talman! Till sist vill jag, när det gäller
betygssystemet, för min egen del -- inte för mitt
partis del -- ansluta mig till Björn Samuelsons
meningsyttring. Jag tycker att mycket viktigare än
att hitta på nya betygssystem vore att sträva efter
ett system där elevernas egna önskemål när det
gäller antagningen till gymnasieskolan kunde vara
styrande.
Anf. 156  MARGARETA VIKLUND (kds):
Fru talman! Beträffande det globala perspektivet i
propositionen om ny läroplan för grundskolan
m.m. är jag inte ensam om att anse att det
perspektivet hade tonats ner jämfört med den ännu
gällande läroplanen. Därför är det glädjande att se
att utskottet i det betänkande vi nu diskuterar bl.a.
påpekar att ''Utskottet anser det synnerligen
viktigt, som framhålls i motionerna att skolan
medverkar till en ökad internationell förståelse och
aktivt söker få eleverna att inse de globala
sambanden. Eleverna måste bli medvetna om de
kriser som kan hota världssamhället genom
överbefolkning, fattigdom och vidgade klyftor
mellan länder, liksom om vårt gemensamma
beroende av att visa solidaritet.'' Utskottet anser
också att det jag nyss citerat måste klart uttryckas i
läroplanen och bifaller bl.a. min motion genom ett
tillkännagivande till regeringen.
Fru talman! Jag är glad över att utskottet så
välvilligt behandlat min motion när det gäller det
globala perspektivet i förslaget till läroplan för
grundskolan. Men samtidigt kan jag inte förstå
varför inte samma välvilja funnits när det gäller min
nästan likalydande motion beträffande förslaget till
Ny läroplan för gymnasieskolan m.m.
Fru talman! Jag kan inte heller förstå att Sveriges
internationella åtaganden i form av konventioner
och rekommendationer inte föreslås ingå i den nya
läroplanen. Detta tog jag också upp i min motion
även om jag inte formulerade det som ett yrkande
eller en hemställan. Det gäller bl.a. FN:s
deklaration om de mänskliga rättigheterna -- som
alla har talat så varmt för här i dag --, konventionen
om barnets rättigheter, rekommendationen om
utbildning för internationell förståelse, samarbete,
fred, undervisning om de mänskliga rättigheterna
och grundläggande friheterna, deklarationen och
rekommendationerna om undervisning i
miljöfrågor samt UNESCO:s handlingsplan för
undervisning om mänskliga rättigheter och
demokrati. De skall inte ens få finnas med som
bilaga på en förteckning då de i så fall, enligt
utskottet, skulle få förordningskaraktär, vilket inte
anses lämpligt.
Fru talman! Jag förstår inte det resonemanget. Det
måste väl höra till allmänbildningen och andra olika
rättigheter att få reda på och att själv kunna läsa
den text som olika konventioner omfattar. Hur
skall man annars kunna få full förståelse och insikt
i det som kan ses som en bas i det internationella
arbetet och samarbetet? Skolans uppgift är ju att
utbilda för livet och till en värld med ökade
internationella kontakter både mellan länder och
individer. I undervisningen måste naturligtvis också
ingå vad en konvention, deklaration och resolution
står för och vilken tyngd den har i olika nationella
och internationella sammanhang. Här ges ju i så fall
ett ypperligt tillfälle att förklara vad förordningar
och andra bestämmelser står för och sätta det i
relation till konventioner, deklarationer,
resolutioner m.m.
Jag anser att de internationella konventionerna och
rekommendationerna är så viktiga att de på alla sätt
måste göras kända, framför allt för dem som i
skolan skall rustas för livet, d.v.s. eleverna. Dessa
konventioner, resolutioner etc. är så viktiga för det
direkta internationella samarbetet och förståelsen
för det att de inte bara kan vara utgångspunkt för
läro- och kursplaner och bli kända för dem som
arbetar i skolan, som antyds i betänkandet.
Eleverna måste också få ta del av dem.
Fru talman! Vår värld krymper mer och mer. Vi blir
mer och mer beroende av varandra oavsett i vilket
land vi bor och verkar. Vårt ansvar för vår
medmänniska gäller inte bara dem vi dagligen ser
runt omkring oss och som bor i vårt eget land. Det
gäller också dem som samtidigt med oss lever och
verkar på jorden i olika världsdelar och länder.
Ansvaret gäller också våra barns och barnbarns
framtida liv. Med våra barn och barnbarn menar jag
allas våra barn och barnbarn, och alla, det är vi som
lever på jorden nu.
Sverige som nation avsätter för närvarande
närmare 1 % av BKI i bistånd för att visa praktisk
solidaritet med fattiga och utsatta folk i världen.
Det är viktigt att detta på ett kraftfullt sätt kommer
till uttryck i skolans värdegrund och uppgifter.
Det är också viktigt att skolans undervisning
präglas av internationalisering i ett globalt
perspektiv och inte bara ur en europeisk
dimension. Sveriges bistånds- och
solidaritetspolitik beträffande bl.a. annat
utvecklingsländerna måste i de sammanhangen ha
en övervägande roll.
Häromdagen, liksom i dag, kunde vi läsa i
dagspressen att intresset för internationella frågor
och frågor om bistånd har ökat i vårt land, särskilt
bland de unga. Det är ju glädjande.
Jag anser, fru talman, att det är viktigt att det
intresset fördjupas, vidareutvecklas och sprider sig.
En minskad undervisning om tredje världen och det
globala perspektivet kan på sikt leda till ett minskat
intresse och en minskad förståelse för bistånds- och
solidaritetsfrågor.
Det talas i dag om främlingsfientlighet, och det görs
också stora insatser för att motverka den och öka
förståeelsen för de människor som på grund av krig
och förföljelse har kommit till vårt land. En
undervisning om vikten av solidaritet med andra
länder, både i vår egen världsdel och andra delar av
världen, om kulturella och andra skillnader anser
jag kan motverka främlingsfientligheten, vilket
också berörs i betänkandet.
I den nu gällande läroplanen anges att ''skolan
måste göra aktiva insatser för att eleverna skall
förstå utvecklingsländernas problem och vårt
beroende av dessa länder''. Den grundtesen måste
också gälla i den framtida läroplanen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i
utskottets betänkande och är särskilt glad att man
har lyft fram det viktiga globala perspektivet, även
om jag tycker att man kunde ha gått ett ytterligare
fördjupningssteg i den riktningen.
Anf. 157  MARTIN NILSSON (s):
Fru talman! Det är tre olika områden jag tänkte gå
in på. Först vill jag kort än en gång försöka förklara
den otydlighet som jag tror många känner inför
begreppet kristen etik. Den har diskuterats ganska
länge här i dag, och jag tror att mina partikamrater
mer principiellt har förklarat skiljelinjen. Men jag
vill berätta att jag i våras hade en debatt med en
tidigare debattör här i dag om abortfrågan. Där
kom begreppen kristen etik och människolivets
okränkbara värde att nämnas i ett sammanhang,
men vi kom fram till ganska olika slutsatser. Jag tror
att den andre debattören kom fram till en ganska
avvikande slutsats utifrån dessa två begrepp i
jämförelse med vad den övriga borgerliga
majoriteten då kom fram till. Det är just denna
otydlighet vi bygger in i den nya läroplanen genom
den här formuleringen. Det är en betydande
otydlighet som vi inte vet vad den innebär.
Nästa område jag tänkte ta upp gäller betygsfrågan.
Det betygssystem vi nu får är tyvärr en
tillbakagång. Vi får återigen en skola som har det
tidigare betygssystemets alla nackdelar. Det
premierar enbart de mätbara kunskaperna. Det
leder till utslagning i en eller annan form. Dessutom
skapar det en konkurrenssituation mellan olika
elever, på bekostnad av samarbete.
Utöver detta innebär det nya betygssystemet en
omfattande och betydande centralstyrning av
vilken sorts kunskap och vilka kunskaper som skall
läras ut. Man tar bort en betydande del av den
lokala självstyrelse som tidigare har funnits i
skolan. Det är ytterligt negativt.
Nästa punkt handlar om skolans arbetssätt och
skolans syn på omvärlden. Det finns en rad
områden där man drar ner kontakten med
omvärlden och det som ibland brukar kallas
verkligheten. En sak är den praktiska
arbetslivsorienteringen, som med majoritetens
förslag inte ges något timutrymme. Det kommer
med största sannolikhet att innebära att det
minskas eller dras ned eller i värsta fall helt
försvinner. Det vore djupt olyckligt.
Ett annat sådant område är arbetssättet i skolan.
Majoriteten hävdar i det närmaste att denna fråga
är ''upp till skrået'', d.v.s. att lärare och
skolpersonal får forma den. Då måste jag fråga vad
den demokratiska fostran innebär. Med denna
skrivning kommer enligt mitt synsätt den
demokratiska fostran att innebära att man lär ut
litet om parlamentarisk demokrati ur en
samhällskunskapsbok. Det blir inte den aktiva och
deltagande demokratin, och inte den aktiverande
demokratin. Jag tycker att skrivningarna antyder
att det tyvärr kommer att bli så.
Ett tredje område är blockundervisningen. Med
skrivningarna kanske det är möjligt att bedriva
sådan också i framtiden, men man gör ingenting för
att stimulera den. Det är synd. Verkligheten är inte
ämnesindelad, och det finns ingen anledning att
göra skolan ämnesindelad. För de låg- och
mellanstadieelever som skall läsa kemi och biologi
ter det sig som en ibland ganska konstig indelning.
Jag tycker det är synd att man gör en sådan
uppdelning. Det gör att verkligheten i mångt och
mycket blir en pappersprodukt. Det tycker jag är
djupt beklagligt.
Så tänkte jag nu sluta två minuter tidigare än min
utsatta tid och ger därmed kammaren litet mera tid
till votering.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
JuU11 Grovt rattfylleri m.m.
Mom. 2, 3, 9, 12 och 24 (grovt rattfylleri m.m.)
1. utskottet
2. res. 1, 2, 3, 5 och 7 (s)
Votering:
185 för utskottet
137 för res. 1, 2, 3, 5 och 7
3 avstod
24 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
78 m, 29 fp, 30 c, 25 kds, 23 nyd
För res. 1,2,3,5 och 7: 128 s, 8 v, 1
Avstod:
3 v
Frånvarande:
10 s, 2 m, 4 fp, 1 c, 1 kds, 3 v, 3
Mom. 10 (bildråp)
1. utskottet
2. res. 4 (nyd)
Votering:
299 för utskottet
23 för res. 4
27 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
127 s, 78 m, 29 fp, 29 c, 25 kds, 10 v, 1
För res. 4:
23 nyd
Frånvarande:
11 s, 2 m, 4 fp, 2 c, 1 kds, 4 v, 3
Mom. 11 (alkoholutandningsprov)
Yrkanden:
1. utskottet
2. bifall till prop. i denna del samt avslag på mot.
Ju13
Votering:
296 för utskottet
23 för yrkandet
6 avstod
24 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
128 s, 78 m, 29 fp, 30 c, 25 kds, 5 v, 1
För yrkandet:
23 nyd
Avstod:
6 v
Frånvarande:
10 s, 2 m, 4 fp, 1 c, 1 kds, 3 v, 3
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
NU7 Redogörelse för bankstödet och förslag om
bidrag till
Mom. 1 (Gota Bank)
1. utskottet
2. men. (v)
Votering:
311 för utskottet
11 för men.
27 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
127 s, 77 m, 29 fp, 30 c, 25 kds, 22 nyd, 1 v
För men.:
10 v, 1
Frånvarande:
11 s, 3 m, 4 fp, 1 c, 1 kds, 1 nyd, 3 v, 3
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
NU11 Småföretagsutveckling
Mom. 1 (småföretagspolitiken)
1. utskottets motivering
2. motiveringen i res. 1 i motsvarande del (s)
3. men. i motsvarande del (v)
Förberedande votering:
129 för motiveringen i res. 1
12 för men.
185 avstod
23 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1
Huvudvotering:
185 för utskottets motivering
130 för motiveringen i res. 1
11 avstod
23 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.:
78 m, 29 fp, 30 c, 25 kds, 23 nyd
För:
129 s, 1
Avstod:
11 v
Frånvarande:
9 s, 2 m, 4 fp, 1 c, 1 kds, 3 v, 3
Motiveringen.
Mom. 2 (avslag på propositionen, m.m.)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
311 för utskottet
11 för men.
1 avstod
26 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
127 s, 78 m, 28 fp, 30 c, 25 kds, 22 nyd, 1
För men.:
11 v
Avstod:
1 s
Frånvarande:
10 s, 2 m, 5 fp, 1 c, 1 kds, 1 nyd, 3 v, 3
Mom. 3--8, 10, 12, 14 och 15
(verksamhetsinriktningen hos de regionala
utvecklingsbolagen, m.m.)
1. utskottet
2. res. 2--11 (s)
Votering:
184 för utskottet
141 för res. 2--11
24 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
78 m, 29 fp, 30 c, 25 kds, 22 nyd
För res. 2--11:
129 s, 11 v, 1
Frånvarande:
9 s, 2 m, 4 fp, 1 c, 1 kds, 1 nyd, 3 v, 3
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
NU12 Ändringar i lagstiftningen för
värdepappersfonder
Kammaren biföll utskottets hemställan.
UBU01 Ny läroplan för grundskolan, m.m.
Mom. 1 (skolans värdegrund såsom förankrad i
kristen etik och västerländsk humanism)
1. utskottet
2. res. 1 (s)
3. res. 2 (nyd)
4. men. i motsvarande del (v)
Förberedande votering 1:
25 för res. 2
18 för men.
282 avstod
24 frånvarande
Kammaren biträdde först res. 2
Förberedande votering 2:
146 för res. 1
24 för res. 2
155 avstod
24 frånvarande
Kammaren biträdde härefter res. 1
Huvudvotering:
158 för utskottet
142 för res. 1
22 avstod
27 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
1 s, 76 m, 27 fp, 28 c, 25 kds, 1 nyd
För res. 1:
128 s, 1 m, 1 c, 11 v, 1
Avstod:
1 c, 21 nyd
Frånvarande:
9 s, 3 m, 6 fp, 1 c, 1 kds, 1 nyd, 3 v, 3
Mom. 18 (arbetssätt och arbetsformer inom skolan)
1. utskottet
2. res. 6 (s)
Votering:
185 för utskottet
141 för res. 6
23 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
78 m, 29 fp, 30 c, 25 kds, 23 nyd
För res. 6:
129 s, 11 v, 1
Frånvarande:
9 s, 2 m, 4 fp, 1 c, 1 kds, 3 v, 3
Mom. 20 (kursplaner i samhällslära och naturlära,
m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ub1
yrkandena)
1. utskottet
2. res. 7 (s)
Votering:
185 för utskottet
141 för res. 7
23 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
78 m, 29 fp, 30 c, 25 kds, 23 nyd
För res. 7:
129 s, 11 v, 1
Frånvarande:
9 s, 2 m, 4 fp, 1 c, 1 kds, 3 v, 3
Mom. 32 (riktlinjer för ett mål- och
kunskapsrelaterat betygssystem utom såvitt avser
betygsskalan)
1. utskottet
2. res. 11 (s)
3. res. 12 (nyd)
4. men. i motsvarande del (v)
Förberedande votering 1:
29 för res. 12
18 för men.
278 avstod
24 frånvarande
Kammaren biträdde först res. 12
Förberedande votering 2:
138 för res. 11
24 för res. 12
162 avstod
25 frånvarande
Kammaren biträdde härefter res.11
Huvudvotering:
182 för utskottet
141 för res. 11
3 avstod
23 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
78 m, 27 fp, 30 c, 24 kds, 23 nyd
För res. 11:
129 s, 11 v, 1
Avstod:
2 fp, 1 kds
Frånvarande:
9 s, 2 m, 4 fp, 1 c, 1 kds, 3 v, 3
Mom. 33 (betygsskalan)
1. utskottet
2. res. 13 (s)
Votering:
184 för utskottet
142 för res. 13
23 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
77 m, 29 fp, 30 c, 25 kds, 23 nyd
För res. 13:
129 s, 1 m, 11 v, 1
Frånvarande:
9 s, 2 m, 4 fp, 1 c, 1 kds, 3 v, 3
Mom. 34 (det nationella provsystemet)
1. utskottet
2. res. 14 (s)
Votering:
183 för utskottet
142 för res. 14
1 avstod
23 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
78 m, 27 fp, 30 c, 25 kds, 23 nyd
För res. 14:
129 s, 1 fp, 11 v, 1
Avstod:
1 fp
Frånvarande:
9 s, 2 m, 4 fp, 1 c, 1 kds, 3 v, 3
Mom. 45 (timmar för elevens val)
1. utskottet
2. res. 18 (s)
Votering:
185 för utskottet
141 för res. 18
23 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
78 m, 29 fp, 30 c, 25 kds, 23 nyd
För res. 18:
129 s, 11 v, 1
Frånvarande:
9 s, 2 m, 4 fp, 1 c, 1 kds, 3 v, 3
Mom. 57 (kommunens skyldighet att anordna
undervisning i B-språk)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
309 för utskottet
13 för men.
27 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
125 s, 78 m, 29 fp, 30 c, 25 kds, 22 nyd
För men.:
1 s, 11 v, 1
Frånvarande:
12 s, 2 m, 4 fp, 1 c, 1 kds, 1 nyd, 3 v, 3
Mom. 58 (hemspråksundervisning)
1. utskottet
2. res. 24 (nyd)
Votering:
300 för utskottet
23 för res. 24
26 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
127 s, 78 m, 29 fp, 29 c, 25 kds, 11 v, 1
För res. 24:
23 nyd
Frånvarande:
11 s, 2 m, 4 fp, 2 c, 1 kds, 3 v, 3
Mom. 66 (utökad tjänstgöringsskyldighet för
lärare)
Yrkanden:
1. utskottet
2. mot. Ub14 yrk. 7 (nyd)
Votering:
303 för utskottet
23 för mot. Ub14 yrk. 7
23 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
129 s, 78 m, 29 fp, 30 c, 25 kds, 11 v, 1
För mot. Ub14 yrk. 7: 23 nyd
Frånvarande:
9 s, 2 m, 4 fp, 1 c, 1 kds, 3 v, 3
Mom. 69 (extraresurser till kommunerna)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
307 för utskottet
11 för men.
31 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
127 s, 77 m, 28 fp, 29 c, 24 kds, 21 nyd, 1 v
För men.:
10 v, 1
Frånvarande:
11 s, 3 m, 5 fp, 2 c, 2 kds, 2 nyd, 3 v, 3
Mom. 74 (lagregler om självstyrande skolor)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
311 för utskottet
12 för men.
1 avstod
25 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
128 s, 77 m, 29 fp, 29 c, 25 kds, 23 nyd
För men.:
11 v, 1
Avstod:
1 s
Frånvarande:
9 s, 3 m, 4 fp, 2 c, 1 kds, 3 v, 3
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
9 §  Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den 9 december
Beträffande debatten i dessa ärenden, se prot. 40.
FIU04 Frågor om offentlig upphandling (prop.
1993/94:78)
Kammaren biföll utskottets hemställan.
FIU05 Ingripande mot otillbörligt beteende
avseende offentlig
Mom. 1 (lag om ingripande mot otillbörligt
beteende vid offentlig upphandling m.m.)
Propositioner ställdes först beträffande utskottets
hemställan och därefter ifråga om motiveringen.
Hemställan:
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp, c, kds)
Votering:
163 för utskottet
162 för res. 1
24 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
128 s, 1 c, 23 nyd, 10 v, 1
För res. 1:
1 s, 78 m, 29 fp, 29 c, 25 kds
Avstod:
26 m, 7 fp, 11 c, 9 kds
Frånvarande:
9 s, 2 m, 4 fp, 1 c, 1 kds, 4 v, 3
Motiveringen:
1. godkännande av utskottets motivering
2. godkännande av motiveringen i res. 2 (nyd)
245 för utskottet
23 för res. 2
53 avstod
28 frånvarande
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
127 s, 51 m, 22 fp, 17 c, 16 kds, 11 v 1
För res. 2:
23 nyd
Avstod:
26 m, 7 fp, 11 c, 9 kds
Frånvarande:
11 s, 3 m, 4 fp, 3 c, 1 kds, 3 v, 3
Mona Saint Cyr (m) och Barbro Westerholm (fp)
anmälde att de avsett att avstå från att rösta men
markerats ha röstat ja.
Mom. 2 (lag om reglering av offentliga sektorns
egenregiverksamhet)
1. utskottet
2. res. 3 (nyd)
Votering:
297 för utskottet
24 för res. 3
3 avstod
25 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
128 s, 77 m, 29 fp, 29 c, 25 kds, 8 v, 1
För res. 3:
23 nyd, 1 v
Avstod:
1 m, 1 c, 1 v
Frånvarande:
10 s, 2 m, 4 fp, 1 c, 1 kds, 4 v, 3
Mom. 3 (konsekvensbeskrivningar till uttalanden
som innehåller politiska ambitioner m.m.)
1. utskottet
2. res. 4 (s)
Votering:
184 för utskottet
140 för res. 4
25 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
77 m, 29 fp, 30 c, 25 kds, 23 nyd
För res. 4:
128 s, 11 v, 1
Frånvarande:
10 s, 3 m, 4 fp, 1 c, 1 kds, 3 v, 3
LU09 Vårdnadshavares skadeståndsansvar
Kammaren biföll utskottets hemställan.
LU11 Tillsyn över stiftelser i vissa fall
Kammaren biföll utskottets hemställan.
JOU09 Strategi för biologisk mångfald
Mom. 2 (strategi för biologisk mångfald)
1. utskottet
2. res. 1 (s)
Votering:
185 för utskottet
140 för res. 1
24 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
1 s, 78 m, 28 fp, 30 c, 25 kds, 23 nyd
För res. 1:
127 s, 1 fp, 11 v, 1
Frånvarande:
10 s, 2 m, 4 fp, 1 c, 1 kds, 3 v, 3
Mom. 8 (informationskampanj om ett mer
ekologiskt jordbruk m.m.)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
313 för utskottet
11 för men.
25 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
128 s, 77 m, 29 fp, 30 c, 25 kds, 23 nyd, 1
För men.:
11 v
Frånvarande:
10 s, 3 m, 4 fp, 1 c, 1 kds, 3 v, 3
Mom. 21 (naturvårdsavgift på skogsprodukter
m.m.)
1. utskottet
2. res. 7 (s)
Votering:
187 för utskottet
138 för res. 7
24 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
3 s, 78 m, 29 fp, 30 c, 24 kds, 23 nyd
För res. 7:
126 s, 11 v, 1
Frånvarande:
9 s, 2 m, 4 fp, 1 c, 2 kds, 3 v, 3
Mom. 26 (generellt förbud mot markavvattning
m.m.)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
311 för utskottet
11 för men.
1 avstod
26 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
127 s, 78 m, 28 fp, 30 c, 24 kds, 23 nyd, 1
För men.:
11 v
Avstod:
1 fp
Frånvarande:
11 s, 2 m, 4 fp, 1 c, 2 kds, 3 v, 3
Mom. 32 (stöd till landskapsvård)
1. utskottet
2. res. 12 (s)
Votering:
185 för utskottet
141 för res. 12
23 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
1 s, 78 m, 29 fp, 30 c, 24 kds, 23 nyd
För res. 12:
128 s, 1 kds, 11 v, 1
Frånvarande:
9 s, 2 m, 4 fp, 1 c, 1 kds, 3 v, 3
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
JOU11 Lagändringar på djurhälsoområdet
Mom. 1 (bekämpningen av tuberkulos hos
hjortdjur)
1. utskottet
2. res. (s)
Votering:
184 för utskottet
140 för res.
25 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
78 m, 28 fp, 30 c, 25 kds, 23 nyd
För res.:
127 s, 1 fp, 11 v, 1
Frånvarande:
11 s, 2 m, 4 fp, 1 c, 1 kds, 3 v, 3
Mom. 2--6
Kammaren biföll utskottets hemställan.
JOU12 Avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
NU06 1993 års redogörelse för företag med statligt
ägande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
LU08 Ändringar i trafikskadelagen
Kammaren biföll utskottets hemställan.
NU10 Ändring i Studsvikslagen
Mom. 1 (Ändring i Studsvikslagen)
1. utskottet
2. res. (nyd)
3. men. (v)
Förberedande votering:
32 för res.
16 för men.
273 avstod
28 frånvarande
Kammaren biträdde res.
Huvudvotering:
301 för utskottet
24 för res.
24 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
128 s, 77 m, 29 fp, 30 c, 25 kds, 11 v, 1
För res.:
1 m, 23 nyd
Frånvarande:
10 s, 2 m, 4 fp, 1 c, 1 kds, 3 v, 3
Pehr Löfgreen (m) anmälde att han avsett att rösta
ja men markerats ha röstat nej.
Beslut om uppskjuten votering
På förslag av talmannen medgav kammaren att de
ärenden som hann debatteras färdigt under
återstoden av dagens sammanträde fick företas till
avgörande i början av morgondagens
arbetsplenum.
Ajournering
Kammaren beslöt kl. 18.29 att ajournera
förhandlingarna till kl. 19.15 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.15.
10 §  Ny läroplan för gymnasieskolan, m.m.
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1993/94:UbU2 Ny läroplan för gymnasieskolan,
m.m. (prop. 1992/93:250).
Anf. 158  INGER LUNDBERG (s):
Herr talman! Riksdagen fattade ett strategiskt
beslut när den våren 1991 slog fast alla Sveriges
ungdomar skulle ha rätt till en treårig
gymnasieutbildning. Utbildningen skall bidra till
att alla unga människor skall ges redskap som ökar
deras möjligheter att delta i framtidens
samhällsbygge.
Det kräver stor anspänning av kommuner,
skolledningar, lärare och elever att sätta den nya
gymnasieskolan i sjön och ge den bärkraft för
framtiden. Därför vilar ett tungt ansvar på regering
och riksdag när först läroplan och betygssystem och
sedan kursplaner för ett gymnasium för alla elever
läggs fast.
När den socialdemokratiska regeringen i Växa med
kunskap lade fram riktlinjerna för den nya
gymnasieskolan var ambitionen att genom brett
upplagda program ge eleverna en stabil bas för
framtida utveckling i yrkeslivet och för studier på
högskolan. Kärnan av basämnen skulle ge varje
ungdom en god grund för att förkovras i sitt arbete
och delta aktivt i samhällslivet. De egna valen
skulle ge eleverna möjlighet att utveckla sina
speciella intressen och också medge nya och
spännande studiekombinationer. Här fanns
utrymme för kreativitet från elever, enskilda
kommuner, lärare och skolledningar.
Att genomföra en så stor förändring av
gymnasieskolan är ingen enkel uppgift. Det finns
därför anledning för riksdagen att följa
utvecklingen av gymnasieskolan med stort intresse
och vara öppen för förändringar i verksamheten
som kan leda till att göra framtidens gymnasieskola
ännu bättre.
Det är bra att ett enigt utskott nu ställt sig bakom
socialdemokraternas förslag om en parlamentarisk
arbetsgrupp som skall ges i uppdrag att följa
utvecklingsarbetet i gymnasieskolan. Detta är inte
minst angeläget genom att utvecklingsarbetet i
gymnasieskolan sker på litet olika sätt och med
delvis olika utgångspunkter. Flertalet kommuner
och skolor inriktar sin kraft på att utveckla de
nationella programmen och att med den
sammanhållna klassen som bas utveckla
sammanhållning, delaktighet och innehåll i
utbildningen för eleverna. Andra gör intressanta
försök med en ganska långtgående kursutformning
av gymnasieskolan.
Vi socialdemokrater menar att det är angeläget att
skolorna ges goda möjligheter att använda de
förutsättningar den nya gymnasieskolan ger. Här
måste finnas utrymme för försök. Alla måste ha det
gemensamt att de ger eleverna en god och likvärdig
utbildning.
Vi vänder oss däremot starkt mot att regeringen nu
lägger fast en närmast ofattbar centralstyrning av
gymnasieskolan genom att slå fast kursplaner för
delkurser i olika ämnen. Låsningen blir inte mindre
av att betygskriterier på två nivåer, godkänt och väl
godkänt, låses för varje enskild delkurs. Visserligen
varnas för delkurser om bara 30 poäng, men det vi
hittills kunnat se av kursindelningen tyder på att
ämnena kommer att bli kraftigt uppdelade och
uppsplittrade.
Det strider mot grundsynen att staten skall lägga
fast de gemensamma målen för ämnet, medan
skolan själv i nära samarbete med eleverna
utformar kurserna eller det som tidigare betecknats
som delkurser.
Jag träffade för några dagar sedan en erfaren lärare
som skakade litet betänksamt på huvudet och
undrade hur hon skulle kunna förena hårt styrda
kursplaner som för att citera propositionen ''skall
anges så tydligt att det inte råder något tvivel om
vad som avses'' med de krav på flexibilitet,
anpassning till händelser i nuet och elevernas vilja
till påverkan av utbildningen. En centralt
uppstyckad och sönderdelad gymnasieutbildning
strider mot tidigare storstilade uttalanden om
målstyrning, elevmedverkan och helhetssyn. Vi
vänder oss mot det och menar att det måste vara
ämnen eller samverkande ämnen som är grund för
centralt fastställda kursplaner.
En konsekvens av regeringens styrning av skolan är
ett helt nytt betygssystem. Nu ska varje kurs
betygsättas. Eleverna kommer inte att få
sammanvägda slutbetyg i olika ämnen. I stället
berordras lärarna utforma betyg på varje enskild
kurs. Slutbetygen kan komma att motsvara några
av idrottsvärldens mer komplicerade
resultatprotokoll.
Det här är ingen liten förändring av
betygssystemet. Ändå har den hastats fram inom
Utbildningsdepartementet. Vilken tid har lagts ned
på försöksstudier tillsammans med lärare som nu
jobbar i gymnasieskolan? Vilket samråd har skett
med eleverna och deras organisationer? Vilka
analyser har gjorts av det nya betygssystemets
effekter för högskolan? Vilken egen analys har
borgerligheten uppriktigt sagt gjort av det nya
betygssystemet? När vi inledde diskussionen om
systemet i utskottet tyckte flera av oss
socialdemokrater att det verkade som om inte ens
hela den borgerliga gruppen hade tagit till sig vilken
radikal förändring propositionens betygsförslag
innebär.
Vi socialdemokrater är positiva till att ge utrymme
för försök i kommuner som kommit långt i
tänkande kring kursutformningen och där elever,
lärare och föräldrar tror på den. Men vi kan aldrig
acceptera att ett så oprövat system läggs på hela
gymnasieskolan. Det är inte rätt mot de ungdomar
det drabbar. Skolan skall vara öppen för försök och
utveckling, men våra ungdomar får inte utsättas för
centrala beslut som inte är genomtänkta och
analyserade.
Herr talman! Vi socialdemokrater beklagar att
utskottet inte har velat rubba den barriär som
regeringen ställt upp för elever som inte har
godkända grundskolebetyg i matematik, engelska
och svenska. Varför föreslår regeringen en så
okänslig utslagning av och spärr för de elever som
inte har godkänt i alla tre basämnena?
Oftast är det naturligt för den elev som har stora
kunskapsluckor att börja gymnasieskolan på ett
individuellt program för att där få chansen att
komplettera sina kunskaper. Det rådet ger lärare
och syofunktionärer många gånger. Varför skall
systemet vara så stelbent? Det finns situationer då
eleverna trots ett underkänt betyg i t.ex. engelska
bör ha goda möjligheter att följa de nationella
programmen. Varför vill man då skapa onödiga
trösklar och till varje pris tala om för en ung
människa att hon eller han inte hör hemma på de
nationella programmen?
Kanske är det i det här fallet som så många andra
gånger som ordspråket säger: Det är intresset och
inte den praktiska verkligheten som talar. Det finns
andra uttryck för att intresset talar i betänkandet.
På s. 34 skriver utskottet om läraryrket. Samma
borgerlighet som i alla andra sammanhang talar om
lärarprofessionalitet är beredd att ge avkall på
denna professionalitet om utbildningar lämnas ut
på entreprenad. Utskottets formulering är farlig.
Den ger utrymme för godtycke och kan betyda att
en grupp ungdomar inte får den helgjutna
gymnasieutbildning som borde vara en rättighet för
alla. Risken är stor att bristen på krav på
entreprenörerna lockar fram olika former av
företagsanknuten utbildning utan egentligt
pedagogiskt innehåll.
En allt större grupp av gymnasieskolans elever har
invandrarbakgrund. De behövs i framtidens
samhällsbygge. Samtidigt vet vi att språket kommer
att spela en allt större roll i utvecklingen mot det
vi kallar informationssamhälle. Ett av de viktigaste
instrumenten för att ge barn i invandrarfamiljer
likvärdiga förutsättningar att göra en god insats i
det svenska samhället är att säkra att de får goda
svenskakunskaper. Då måste skolan använda de
kunskaper forskningen givit oss om hur barn som
vuxit upp med ett annat språk lär sig svenska.
För någon månad sedan kom Skolverkets rapport
om barn som har vuxit upp med ett annat hemspråk
än svenska. Den visar otvetydigt och klart att en av
skolans viktigaste uppgifter när det gäller dessa
barn är att ge dem goda svenskakunskaper och att
svenska 2 är strategiskt i det arbetet.
Christer Lindblom sade i debatten om grundskolan
att det inte får råda något tvivel om behovet av
svenska 2. Beslutet att icke upprätta en kursplan
innebär att det råder stort tvivel om ambitionerna
när det gäller svenska 2.
Det må vara så att regeringen och den borgerliga
majoriteten tror att det de nu gör är tillfyllest, men
de många reaktioner vi har fått från
lärarförbunden, lärare, universitet och högskolor
är entydiga. Det är mycket olyckligt att en särskild
kursplan för svenska 2 inte läggs fast.
Det är beklagligt att inte utskottsmajoriteten velat
se behovet av att säkra svenskakunskaper för barn
med invandrarbakgrund. Dessa barn skulle då få
samma språkkunskaper som barn med svensk
bakgrund och samma möjligheter att utnyttja sin
kompetens på den svenska arbetsmarknaden och
att finna sig till rätta i det svenska samhället.
Herr talman! Vi socialdemokrater har fogat nio
reservationer till betänkandet om gymnasieskolan.
Det är beklagligt att det har varit nödvändigt. Vi
står självfallet bakom alla s-reservationer, men för
att spara kammarens tid vill jag nu bara yrka bifall
till reservation 3 mom. 7, reservation 4 mom. 10,
reservation 7 mom. 16 och reservation 9 mom. 36.
Om särskilda yrkanden görs under andra moment
där s-gruppen gjort reservationer, yrkar jag också
bifall till våra reservationer under dessa moment.
I särskilda yttranden har vi också markerat vår syn
på det internationella perspektivet, skolans
värdegrund och ett nytt lärlingssystem.
Anf. 159  BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! Jag står naturligtvis bakom hela min
meningsyttring, men jag nöjer mig med att yrka
bifall till mom. 2, 3, 7 och 10.
Frågan om värdegrunden tas upp också i detta
betänkande. Jag behöver inte upprepa den
argumentation jag framförde i debatten om
utbildningsutskottets betänkande 1 tidigare i dag. I
stort sett samma ståndpunkter gäller för
Vänsterpartiets del i detta avseende.
Den formulering som finns i propositionen om att
det skall vara skolans uppgift att hävda dessa
värderingar blir ännu litet märkligare i detta
sammanhang. Här handlar det ju ändå om vuxna
människor. Man borde ha en större tilltro till dem
och ge dem möjlighet att diskutera och analysera
olika moralläror utifrån olika aspekter.
Jag tycker att karaktären på de frågor man får när
man är ute i gymnasieskolor -- sådana besök sker
ofta -- har ändrats sedan mitten av 80-talet. I slutet
på 70-talet och början på 80-talet hände det t.o.m.
att man fick beskäftiga frågor från ungmoderater
om lånekonstruktionen och bidragen till
varvsindustrin. Detta skedde på gymnasieskolan i
Arvika av alla ställen. Sedan mitten av 80-talet
tycker jag att frågorna mer och mer har blivit av
existentiell karaktär. Jag tror inte att jag är ensam
om den erfarenheten. Jag åberopar ingen
vetenskaplig undersökning, men mot bakgrund av
det ökade miljömedvetande, den ökade
internationalisering och det ökande intresse för
solidaritetsfrågor som man möter bland unga
tonåringar i dag är det är klart att frågeställningarna
får denna karaktär.
I det perspektivet kanske det inte är särskilt
lyckosamt att öka kursbaseringen i undervisningen.
Man löper större risk för fragmentisering av
kunskaperna.
Från Vänsterpartiets sida tycker vi dessutom att det
finns för litet erfarenhet och att det gjorts för dålig
utvärdering av den programbaserade skolan. Det
är ändå bara ett fåtal år sedan vi fattade beslut om
att införa denna programbaserade skola. En del
kommuner har först nyligen startat verksamheten
och satt den treåriga gymnasieskolan i sjön.
Det är litet svårt att avgöra när det är fråga om en
kursutformad undervisning och utbildning och när
det inte är det. Det är naturligtvis i hög grad
definitionsfrågor.
En alltför stor uppdelning, som kan leda till en
fragmentisering, skulle som sagt också begå våld på
den verklighet som omger oss, och den är ju
komplicerad i dag. Jag är inte man att mot
bakgrund av dagens politiska, ekonomiska och
sociala situation våga sia särskilt mycket om
framtiden. En del saker har väl utkristalliserats. Jag
tror att försöken att ändå se helheten också skall
prägla skolans verksamhet.
En kursuppdelning som försöker efterlikna
högskolans system ger ju inte precis känslan av
uppnåendet av några pedagogiska höjder. Den
erfarenheten har vi ju absolut inte av högskolan,
men däremot av folkhögskolan.
En annan kritisk synpunkt mot en kursutformning
är att den, om den känns påtvingad, kan förta
lärarens professionalitet.
Det är som sagt svårt att riktigt förstå vad som avses
och vad som är drivkraften bakom den mer
kursutformade gymnasieskolan. Jag har erfarenhet
av det gamla linjesystemet, och om jag tänker efter
kommer jag naturligtvis på vissa moment där som
jag skulle kunna beteckna som kursutformade. Det
beror på hur vi kom överens om att vi ville ha
undervisningen upplagd.
Inom ramen för programmen -- och t.o.m. inom
linjerna, vill jag hävda -- finns visst stora
möjligheter till självvalda fördjupningar inom olika
ämnen och kombinationer av kunskapsfält. Detta
sägs i propositionen och i betänkandet. Att gå på
och säga att skolan skall vara mer kursutformad
vittnar egentligen om en ganska så
institutionaliserad syn på undervisnings- och
bildningsprocessen. Det är helt enkelt klåfingrigt,
herr talman. Låt dem i stället avgöra själva hur de
vill lägga upp undervisningen och utbildningen.
En annan intressant fråga i det här sammanhanget
är vad som kommer att hända med klassen.
Kommer klassen i allt högre grad att ryckas isär?
Kommer klassen så att säga att luckras upp? Jag
tror att det vore olyckligt. Olika rapporter och
annat har på senare tid visat att klassen trots allt har
en ganska stor social funktion för människor under
de år då man begår gymnasiestudier. I tider av
sönderfall och stora ekonomiska och sociala
problem, arbetslöshet och annat tror jag att klassen
för en del unga människor faktiskt kan vara ett
socialt och moraliskt stöd. Det är inte svårt att
tänka sig att det kan vara så.
Det hade varit mer intressant att i samband med
debatten om ett gymnasieskolebeslut här i
kammaren utveckla frågan om hur gymnasieskolan
i samarbete med t.ex. grundskolan bättre skulle
kunna verka mot den sociala snedrekryteringen till
högre studier. En gymnasieskola där
kursutformningen så att säga dras ut in absurdum
tror jag får en mer sorterande funktion gentemot
speciellt dem som i dag i allt mindre grad, beroende
på socialgruppstillhörighet, söker sig till högre
studier.
Anf. 160  ULF MELIN (m):
Herr talman! Det framtida arbetslivet kommer att
ställa allt högre krav på medarbetarnas kunskap
och kompetens. Det kommer att vara av avgörande
betydelse att vi som bor i det här landet är
välutbildade och att vi har en bred kompetens. Det
räcker med att se på den utveckling som sker i
arbetslivet. Det framtida arbetslivet kommer att
ställa högre krav på matematiska färdigheter men
också på goda språkkunskaper. Den utveckling som
vi ser i vår omvärld, den ökade
internationaliseringen och den ökade
integreringen, gör naturligtvis att också vi i Sverige
kommer att blir mer konkurrensutsatta.
Vi tror ibland att vi i Sverige, i Europa, USA och
Japan har de långa utbildningarna. Det är vi i de här
länderna som ser till att många människor går i
grundskolan och gymnasieskolan, att man kan gå
vidare till högre utbildning och forskning. Men så
är det inte. Det finns mängder av u-länder som är
på väg att bli i-länder och en del som i dag har blivit
i-länder, där man kanske satsar mer pengar på
skolan och ser till att fler går i gymnasieskolan, där
man satsar mer på högre utbildning och mer på
forskning. För att kunna klara den ökade
konkurrensen gäller det att vi ser till att vi har en
utbildning och en skola som håller måttet och ligger
i världsklass.
Vi skall nu diskutera gymnasieskolan. I den
proposition som regeringen har lagt fram finns en
hel del bra grundpelare i det här bygget, sådant som
gör det möjligt för gymnasieskolan att bli ännu
bättre än vad den är i dag.
Det finns ett par delar i propositionen som jag
särskilt vill nämna. Vi får nu en gemensam läroplan
för de frivilliga skolformerna. Vi underlättar för
kommunerna att skapa en mer kursutformad
gymnasieskola inom programramarna. Vi
underlättar för skolhuvudmännen att inrätta
specialutformade program. Vi ändrar tiden till
poäng. I det avseendet, Björn Samuelson, närmar
sig gymnasieskolan högskolan. Vi får ett mål- och
kunskapsrelaterat betygssystem, där betyg sätts på
avslutad kurs. Vi säger att eleverna bör ha en
individuell studieplan. Vi lyfter också fram lärarna
och deras professionalitet.
När det gäller läroplanen har alla reformer för den
frivilliga skolan utgått från principen att man skall
möjliggöra ökad samverkan mellan olika
utbildningar. För utbildningsformer som skall
samverka bör det i så stor utsträckning som möjligt
finnas gemensamma mål. Detta är bakgrunden till
att regeringen föreslår att läroplanen skall vara
gemensam för gymnasieskolan och den kommunala
vuxenutbildningen. Genom den gemensamma
läroplanen uppnår man värdegrunden, och de
övergripande målen, riktlinjerna och
ansvarsfrågorna blir gemensamma för hela det
frivilliga skolväsendet.
Även om läroplanen och delvis också kursplanerna
blir gemensamma för ett antal frivilliga skolformer,
är det angeläget att de skilda uppgifter och
förutsättningar som de olika skolformerna har
kommer till uttryck i läroplanen. Jag kan i det
sammanhanget konstatera att Socialdemokraterna
så att säga har vänt på kuttingen. I de direktiv
Göran Persson gav till Läroplanskommittén talas
det ju faktiskt om att det skall finnas en gemensam
läroplan för hela skolan. Men det är kanske lätt att
säga en sak i regeringsställning och en annan i
opposition.
I propositionen föreslår regeringen ökade
möjligheter för de kommuner som så önskar att
övergå till en mer kursutformad gymnasieskola.
Propositionen föreskriver inte precis hur en
kursutformad gymnasieskola skall se ut eller när
den skall införas, utan man räknar med de
möjligheter till lokalt utvecklingsarbete som redan
finns i dag.
I det sammanhanget vill jag nämna att man på
departementet har bildat en särskild arbetsgrupp,
som bedriver ett antal lokala projekt mot en mer
kursutformad gymnasieskola. Också Inger
Lundberg borde ju veta att så är fallet.
Det har under den debatt som har förts förekommit
en rad missuppfattningar om innehållet i
propositionen och vad regeringen menar med en
mer kursutformad gymnasieskola. En del har sagt
att regeringen kommer att driva en gymnasial
diversehandel och att det blir som att gå till ett
smörgåsbord. Detta är helt fel.
Vad vi föreslår är att det ges större möjligheter att
göra gymnasieskolan mer kursutformad, mer än
vad den är i de nationella programmen. Eleverna
skall läsa kärnämnena, och det skall finnas en
genomtänkt plan för varje elevs studieprogram. De
specialutformade program som en kommun
erbjuder eleverna som valalternativ jämte de
nationella programmen skall ha programmål. Det
viktiga är att vi med denna proposition sänder
signalen ut på fältet, att man skall starta lokala
utvecklingsprojekt. Utifrån den erfarenhet som de
ger kommer regeringen att återkomma med förslag
till riksdagen.
Vad vinner man då med denna process? Man vinner
bl.a. följande:
- ökad frihet för eleverna att påverka sin utbildning,
- bättre möjligheter att successivt och i takt med
arbetslivets förändrade behov förnya utbildningen
genom utbyte av kurser,
- större möjligheter för kommunerna att profilera
sin utbildning mot arbetslivets behov,
- större möjligheter för eleverna att sätta samman
sina program efter individuella önskemål, vilket
ökar elevernas studiemotivation,
- större möjligheter för eleverna att kombinera
studieförberedande och yrkesförberedande kurser
än de nuvarande nationella programmen ger samt
- möjlighet för elever att gå långsammare eller
snabbare igenom gymnasieskolan än på
normaltiden tre år.
Jag måste ställa mig frågan: Vad har
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet mot detta?
Sedan till det resonemang som både Inger
Lundberg och Lena Hjelm-Wallén var inne på förut.
Lena Hjelm-Wallén sade att det var en våldsam
centralstyrning. Inger Lundberg använde uttrycket
ofattbar centralstyrning. Det verkar som om
Socialdemokraterna har vaknat upp med en rejäl
baksmälla och inte kommer ihåg vad man har varit
med och fattat beslut om dagen innan, i berusat
tilstånd. Det är faktiskt efter de direktiv som
Socialdemokraterna gav Skolverket 1991 som
karaktärsämnen och även kärnämnen i många fall
har blivit indelade i många korta kurser om minst
30 timmar. Det är dags att vakna nu!
Det är litet dålig stil att skylla på den nuvarande
regeringen. Däremot vill jag lyfta fram att vi i
utskottet säger att det inte är något självändamål att
kurserna i karaktärsämnena i de olika programmen
skall vara korta. Vi ser gärna att de är längre i
många fall. Jag tror att det är bra att regeringen tar
till sig det. Det nämns också i propositionen.
Det var en stor miss att man inte kopplade beslutet
1991 till ett nytt betygssystem. Man behöll det
relativa betygssystemet. Om man delar upp
ämnena i kurser skall man naturligtvis ha dels ett
mål- och kursrelaterat system, dels betyg på
kursen. Socialdemokraterna är fullständigt
ologiska när de säger att man skall ha terminsbetyg.
Hur sätter man ett terminsbetyg om en kurs börjar
i december månad? Det logiska är att man ger
betyg när kursen är avslutad. Det föreslår också
regeringen.
Inger Lundberg talade om ett tillkännagivande. Jag
tycker att det är bra att vi har varit överens om att
en parlamentarisk kommitté skall tillsättas för att
följa frågan. Det är framför allt viktigt att det är
riksdagspartierna som gör detta. När man läser
Socialdemokraternas motion förstår man också att
det är nödvändigt att se till att även
Socialdemokraterna får kunskap om vad de en gång
föreslog riksdagen och vad riksdagen beslutade.
Avslutningsvis vill jag ta upp en sak som är viktig,
som vi sedan blev överens om. Det var att vi
ändrade till ett poängsystem. Det som är positivt är
att man kan gå igenom gymnasieskolan snabbare än
på tre år men också långsammare. Med det förslag
som regeringen lägger fram får vi också en
gymnasieskola för alla.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till
utskottets hemställan i dess helhet.
Anf. 161  BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Ulf Melin säger, som en direkt eller
indirekt argumentation, att det handlar om det
framtida arbetslivets krav, när vi talar om en större
möjlighet till kursutformning. Jag vill säga att det
framtida arbetslivets krav också handlar mycket om
arbetslivets organisation. Det beror på vilka
politiska och fackliga krafter som kommer att vinna
gehör för sin syn eller sin organisationsmodell. Men
man kan definitivt säga att nya och moderna
arbetsplatser alltmer kommer att kräva en
kompetens som innebär en helhetssyn, att
människor inte bara behärskar en specialiserad del
av en produktionskedja eller process. Det borde väl
bli ännu tydligare, om vi inser att mycket av den
framtida produktionen kanske inte handlar om
produktion av enstaka detaljer eller varor utan om
tjänsteproduktion och hela system av produkter.
Jag förstår inte riktigt det som Ulf Melin säger. Det
vore intressant om han kunde utveckla vilken
analys som har gjorts för att hamna just där
propositionen har hamnat när det gäller det
framtida arbetslivet.
Jag vill ta upp en annan aspekt som är intressant.
Ulf Melin säger att detta innebär frihet för
gymnasieskolorna. Man får välja och göra hur man
vill egentligen. Är det möjligt för en gymnasieskola
i en kommun att, om man så önskar, ha en helt
temaorienterad undervisningsmodell, där man helt
frångår kursutformningen?
Anf. 162  ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Vår taletid har varit något begränsad
i dag. Vi är uppsatta för 10 minuter, och det tycker
jag är litet synd. Vad jag menar när jag talar om det
framtida arbetslivet är att det kommer att ställas
högre krav. Jag tror att Björn Samuelson och jag
kan vara överens i det avseendet. Det kommer att
ställas mycket högre krav på dem som arbetar -- på
allmänna kunskaper men också på
specialkunskaper inom yrken. Framför allt tror jag
att det kommer att ställas högre krav på social
kompetens. Just därför är det oerhört viktigt att se
till att vi har en gymnasieskola som förmedlar alla
dessa delar. För att skapa den är det, enligt min
uppfattning, nödvändigt att lägga ut så mycket som
möjligt av besluten till den enskilde eleven. Skolan
skall se till att man kan skapa förutsättningar för
alla elevers möjlighet till lärande. Jag kan tänka
mig att gymnasieskolans program i vissa fall kan
vara för snäva i det avseendet. För att möta t.ex.
det lokala arbetslivets behov kan man då skapa
specialutformade program.
Låt mig ta upp en annan aspekt, som jag också tror
är ganska viktig. Det är att klara den framtida
försörjningen till industrin med goda medarbetare.
Under lågkonjunkturen har visserligen många
människor sagts upp. Men i framtiden kommer
industrin att behöva fler tekniker. Samtidigt vet vi
att det är få som söker till industriprogrammet. Vad
jag kan se framför mig är att det lokalt skapas ett
program där man kan ha med bra delar av
karaktärsämnena inom det
naturvetenskapliga/tekniska programmet och
exempelvis industriprogrammet och därigenom få
''praktiska tekniker''. Det är viktigt att man kan
utveckla sådant på de olika skolorna. Just därför
har vi tillsatt en arbetsgrupp inom departementet
som jag nämnde, som skall följa det lokala
utvecklingsarbetet. Vi sänder signalen. Signalen
kommer sedan underifrån. Sedan skall vi här i
riksdagen ta ställning till det utvecklingsarbete som
sker lokalt.
Anf. 163  BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! I vårt verkställande utskott har vi i
dagarna fattat beslut om att vi behöver en ännu mer
ökad satsning på forskning och utbildning. Våra
bevekelsegrunder är att en ökad hänsyn till miljö
och människor och en ökad förädling av de
produkter som vi hämtar från naturen kräver ökad
kompetens. Det kräver också en ökad förmåga att
se sammanhang och att tänka i system. Jag vet inte
om den här strukturen gynnar just en sådan
tankebaneutveckling.
Vi behöver fler tekniker och fler som väljer
naturvetenskaplig-teknisk utbildning, sade Ulf
Melin. Det var just därför som vi, när det gällde
grundskolan tidigare, var fundersamma över
överförandet av timmar från naturorienterande
ämnen till samhällsorienterande.
Det återstår dock ett problem, nämligen att
motivera unga människor att studera och se
bildningens värde. Det är svårt i dag med tanke på
den verklighet med arbetslöshet som de kommer
att mötas av. Den situationen är mycket allvarlig.
Vi talar om att inte förslösa resurser, men det är
precis det vi gör i dag med den mycket höga
ungdomsarbetslöshet vi har.
Anf. 164  ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Ulf Samuelson säger att man måste
kunna se helheten. Det är viktigt. Jag tycker att det
är angeläget att framhålla att vi just därför säger att
kärnämnena ligger fast. Vi säger också att den
programbaserade gymnasieskolan ligger fast. Man
kan alltså inte välja från ett smörgåsbord. På den
punkten är vi mycket tydliga.
Som exempel på vad man kan tänka sig som
specialutformat program nämnde jag tekniker. Jag
tror att det är viktigt att vi ser till att skapa en
gymnasieskola -- som ju ändå är en frivillig
skolform -- med ett flexibelt system där vi kan
behålla den studiemotivation som eleverna har.
Skolan förkväver alldeles för ofta elevens törst efter
kunskap genom att allt är så oerhört reglerat. Detta
arbete syftar ju dels till att lyfta ned besluten på ett
lokalt plan, dels till att ge eleverna möjlighet att
påverka sina studier mer än vad de kan göra i dag.
När det gäller ungdomsarbetslösheten och att
kunna motivera ungdomar till studier vill jag säga
att situationen naturligtvis är besvärlig. Sverige och
västvärlden befinner sig i en lågkonjunktur som vi
inte haft sedan före andra världskriget. Förutom
alla andra åtgärder som regeringen vidtar för att
underlätta för arbetsliv och näringsliv att anställa
fler människor och för att skapa en tillväxt i vår
ekonomi, tror jag att det är viktigt att man sänder
signalen att utbildning alltid betalar sig. Ju mer
välutbildade vi är och ju större kompetens vi har
som nation desto större möjlighet har Sverige att
klara sig i den ökade konkurrensen och den ökade
internationaliseringen.
Anf. 165  INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Det är bra att Ulf Melin talar så väl
om den treåriga gymnasieskolan; samma
gymnasieskola som han och moderata
samlingspartiet motarbetade för ett par år sedan.
Samma gymnasieskola som regeringen inte gav de
utvecklingsresurser man borde ha givit för något år
sedan. Men även en syndare kan bättra sig, och det
är bra att vi nu är eniga om att det är viktigt att alla
Sveriges ungdomar får chansen till den treåriga
gymnasieskolan.
Ulf Melin har hänvisat till Göran Persson när han
tycker att regeringens beslut är tokigt. Regeringens
beslut är tokigt oavsett vad Göran Persson gjorde
eller inte gjorde. Vad den socialdemokratiska
regeringen gjorde i sina direktiv i september 1991
var definitivt inte att beordra fram en uppstyckning
av den svenska gymnasieskolan i en mängd
småkurser. Det står i den skrivning som kommer
från den dåvarande regeringen: Indelning av kurser
i delkurser beslutas lokalt. Med den målstyrning
som skall prägla den reformerade utbildningen för
gymnasieskolan och komvux bör inte en central
indelning i delkurser styra undervisningens
organisation och uppläggning. I den mån
indelningen av kurser i delkurser utarbetas av
Skolverket skall dessa utgöra ett hjälpmedel för
lärarna i deras arbete med att konkretisera program
och kursmål till undervisningsmål. Delkurser får
därmed status som servicematerial med dagens
terminologi.
Det vi hittills har sett av kursindelning innebär ett
antal ganska stora kuser som väl står i linje med den
dåvarande regeringens direktiv, men också en
mängd småkurser som begränsar möjligheten till
helhetssyn och begränsar möjligheten till
flexibilitet. Ibland kan det med hänsyn till tillval
etc. -- det har vi markerat i vår motion -- vara
nödvändigt att göra den typen av kurser. Men viljan
till kursindelning har överstigit förnuftet och
innebär en allvarlig risk för centralstyrningen av
skolan.
Ulf Melin svarade inte på frågan om varför
gymnasieskolan skall ha så stelbenta
behörighetsregler. Varför skall det vara omöjligt
för en elev som inte har godkänt i ämnena
matematik, engelska och svenska att få tillträde till
ett nationellt program? Varför skall man bygga upp
trösklar när det inte är nödvändigt i varje enskilt
fall? Utredningen om snedrekrytering till högre
studier visar att ju fler trösklar och ju större
svårigheter man skapar för elevernas val desto
större är risken för snedrekrytering och desto större
är risken att ungdomarna inte utnyttjar den
kompetens de har.
Anf. 166  ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Under den tidigare debatten i dag har
socialdemokraterna ondgjort sig över att
regeringen inte har försökt genomföra läroplanerna
för grundskolan och gymnasieskolan i gott samråd.
Man kan ju fundera över vilken princip ni hade när
ni hade makten 1991 och genomdrev den nya
gymnasieskolan. Om man hade haft den princip
som ni har ondgjort er över i dag hade ni ju aldrig
lagt propositionen.
De invändningar vi hade var att man tog en mängd
timmar från de nuvarande teoretiska linjerna och
förde över dem till de tvååriga praktiska linjerna.
Det var den principen vi vände oss emot. Vi har
gjort en del nödvändiga justeringar av det förslag ni
då lade. Vi fortsätter på den vägen.
Jag noterar att Inger Lundberg måste tycka att en
hel del av Göran Perssons förslag var ganska
dumma, även om ni försöker krypa undan det
ansvar ni har. I de direktiv som ni gav Skolverket
står det bl.a.: Kursplanen anger mål för de
kunskaper och färdigheter som eleverna skall
uppnå i de enskilda kurserna. En kurs kan
motsvaras av vad som i dag benämns ämne, men
också kunskapsområde eller del av ämne och delar
av flera ämnen. En kurs kan således vara såväl
mindre som mer omfattande än dagens ämnen i
gymnasieskolan och etapper i komvux.
Ni sände ju signaler. Beslutet från 1991 innebar ju
ändå att man skulle dela upp ämnena i kurser. Det
tycker jag är bra, Inger Lundberg. Men vad beror
det som ni kallar snuttifiering på? Jag vill påstå att
man tillförde en del ämnen som inte fanns i
propositionen och gav dem 30 timmar.
Då var signalen att ämnen också kunde delas upp i
30 timmar. Den dåvarande regeringen hade ett
ansvar för det, liksom Skolverket och även
branscherna, som också var med om att påverka
detta.
Jag vill bara säga att det inom vissa program finns
många korta kurser. Byggprogrammet är ett bra,
eller dåligt, exempel på detta.
Livsmedelsprogrammet har däremot många långa
kurser.
Vad vi nu säger är att detta skall ses över. För oss
är det inget självändamål att alla kurser skall vara
30 timmar. I vissa, mera djupgående ämnen kan
kurserna naturligtvis vara längre.
När det gäller betygen vill jag säga att man med det
förslag som Socialdemokraterna här lägger fram
gör eleverna en björntjänst. Om man skickar in
elever på program utan att de har de kunskaper
som krävs lurar man dem, ingenting annat.
Anf. 167  INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Vore det inte bättre att Ulf Melin
erkände att han har ångrat sig när det gäller de
treåriga gymnasielinjerna? Det fördes på den tiden
en diskussion i utskottet och i kammaren om de
teoretiska ämnenas ställning. En socialdemokratisk
majoritet lyssnade och tog till sig opposition inom
det egna partiet och från andra partier. Därav kom
förändringar av bl.a. vissa teoretiska ämnen. Det
gällde religionsämnets ställning och justeringar i
språk och andra ämnen. De partier som ställde sig
bakom gymnasiereformen var eniga om detta.
Oavsett detta sade Ulf Melin och hans kamrater nej
till den treåriga gymnasieskolan. De ville inte
prioritera utbildningen på de yrkesinriktade
gymnasielinjerna tillräckligt högt. Det är bra att de
nu har ändrat sig.
När vi talar om kurser som motsvarar ämne eller är
i samma storleksordning som ett ämne kan Ulf
Melin och jag vara överens. Men det som är farligt
och som vi har vänt oss mot är risken för
snuttifiering. Ulf Melin tar upp
livsmedelsprogrammet som ett strålande exempel
på långa, väl avvägda kurser. Jag vet inte om det
verkligen är rimligt att man på central nivå slår fast
en kurs för styckning av gris, en annan kurs för
styckning av nöt och en tredje kurs för styckning av
övriga djur. Det är mycket möjligt att det är ett bra
hjälpmedel, en service, som Göran Persson säger i
sitt yttrande. Men det är inte rimligt att centralt och
nationellt slå fast den typen av låsningar. På några
yrkesområden är det nödvändigt, med hänsyn till
vissa behörighetsvillkor, men riksdagen får inte låsa
det utvecklings- och förändringsarbete som nu sker.
Slutligen är det så, Ulf Melin, att det finns
ungdomar som har blivit underkända i t.ex.
matematik i årskurs 9. Skälen kan vara olika. Det
kan bero på att man har mått dåligt, att man har
haft svårt med något moment eller något annat. Det
behöver inte vara så oerhört dramatiskt. Den unge
pojken eller unga flickan har möjlighet att komma
igen i det nationella programmet och ta igen det
man har tappat. Man måste ha den möjligheten.
Även om vi vuxna kan säga att det inte är hela
världen om man får tentera i det underkända ämnet
för att bli godkänd, kan det vara just sådana
trösklar som är så dumma. Vi socialdemokrater vill
inte ha en skola som formellt stänger ute någon,
utan att den enskilde själv har fått ta ställning till
vad hon eller han kan, vill eller orkar.
Anf. 168  ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Jag hann inte med allt i min förra
replik, och jag skall försöka att avsluta den först.
Det gäller just det som Inger Lundberg nämnde nu
sist, varför vi säger att man måste vara godkänd i
matematik, svenska och engelska. Det beror på att
vi gör eleverna en björntjänst om vi skickar in dem
i program som vi vet att de inte kommer att klara
av. Vår lösning är ju att vi nu ser till att eleverna
har möjlighet att komplettera sina betyg när de har
lämnat grundskolan. En elev har alltså full
möjlighet att komplettera sina betyg, för att sedan
gå i ett nationellt program.
Ni socialdemokrater vill ju ofta både det ena och
det andra. När jag läser er motion ser jag att ni i
princip håller med oss om att ribban måste höjas.
Men det gäller kanske också i vissa avsnitt att ha en
och annan reservation.
Sedan vill jag ta upp frågan om den s.k. vitboken.
Har Skolverket verkligen gjort det här på eget
bevåg? Nej, det har man naturligtvis inte gjort.
Man har självfallet fått direktiv från regeringen.
Sedan har branscherna haft ett inflytande, som jag
sade, och det är bra. Men signalen från regering och
riksdag vid den tidpunkten var 30 timmar. Både
regeringen och utskottet säger att det finns
anledning att se över det här och kanske förlänga
en del av kurserna.
När det gäller det treåriga gymnasiet har vi sagt att
vi ställer upp på gymnasiereformen. Vi har sagt i
regeringsdeklarationen att den ligger fast. Men jag
tror också att man framöver måste fundera litet på
om det är rimligt att alla elever går tre år i
gymnasieskolan. Vissa kanske behöver två år,
medan andra behöver fyra år. Jag tror att det
kommer att krävas en viss flexibilitet. Vi vet att en
hel del elever är skoltrötta när de lämnar
grundskolan. Det finns inget alternativ till
gymnasieskolan. För de eleverna kanske man i
vissa fall måste tänka sig en något annorlunda
struktur. Även de tankegångar som nu torgförs
möjliggör den aktuella propositionen.
Anf. 169  KRISTER ÖRNFJÄDER (s):
Herr talman! Ulf Melin sade att Göran Persson har
sagt att man skall ha en gemensam läroplan för de
frivilliga utbildningarna. Jag har inte frågat Göran
Persson om bakgrunden till det förslaget, men jag
vill trots det framföra följande synpunkter när den
borgerliga regeringen nu har arbetat fram sitt
förslag.
Vi socialdemokrater kan inte acceptera att det blir
en gemensam läroplan för de frivilliga
skolformerna. Har vi då någon anledning att tro att
en gemensam läroplan innebär att
vuxenutbildningen får stå tillbaka? Ja, tyvärr är det
så.
Går man tillbaka i riksdagsprotokollen kan man
klart utläsa att främst Moderaterna, men tyvärr
även Folkpartiet, har lagt fram förslag som är
riktade just mot vuxenutbildningen. Man ser
dessutom hur den borgerliga regeringen har
handlagt frågan, och det finns ingenting som tyder
på att den inställningen har ändrats.
Lägger man därtill det alltmer kärva klimat som
kommunerna lever i, kan man befara att de signaler
som regeringen skickar ut innebär att komvux får
stå tillbaka gentemot den gymnasiala
ungdomsutbildningen.
Vi socialdemokrater anser att det är viktigt att slå
vakt om den kommunala vuxenutbildningens
särskilda prägel, som en utbildning för vuxna
medborgare.
Att det i dag finns olika läroplaner är ingen
tillfällighet. Det är i stället effekten av ett långt och
intensivt arbete, som har belönats rikligt. Det gäller
de elever som har haft förmånen att få en
utbildning, men även det svenska samhället, som
på det sättet har fått fler välutbildade medborgare.
Vi har under flera årtionden betraktats som
vuxenutbildningens världsmästare. Det är en
inofficiell titel, som vi skall vara mycket rädda om.
Vi gör det bäst genom att ha kvar de skilda
läroplanerna. Varför då, kan man fråga sig.
Jo, under de år som har gått har komvux utvecklat
en speciell vuxenpedagogik som är anpassad till de
vuxnas förutsättningar, förkunskaper, behov och
önskemål. Den tar hänsyn till att vuxna har
erfarenheter av arbets- och samhällsliv och att
vuxna kan och måste organisera tillvaron, eftersom
de alltid har flera roller att spela, i familjen, på
arbetet och i föreningslivet. Detta innebär i sin tur
att de vuxna i högre grad än de unga måste arbeta
mer målmedvetet och koncentrerat med sina
uppgifter.
Inom komvux finns också den grundläggande
vuxenutbildningen. Den passar inte att inordna i en
läroplan som också skall gälla för
ungdomsutbildning på gymnasienivå. När det gäller
vuxenutbildningen är pedagogiken och
vuxenanpassningen något som tillämpas oavsett
nivå. Därför passar de olika delarna av komvux
mycket väl in i en gemensam läroplan för komvux i
dess helhet.
Det finns i dag fortfarande ca 800 000 vuxna som
inte har grunskolekompetens. Ytterligare flera
hundratusen saknar gymnasiekompetens. Till detta
kommer att tiotesentals elever lämnar
ungdomsskolan utan nödvändiga baskunskaper.
För alla dessa människor behövs den kommunala
vuxenutbildningen även i fortsättning. Också den
speciella kompetensen och pedagogiken behövs.
För att vi skall kunna vara säkra på att få behålla
det här måste det finnas en egen läroplan för
komvux. Vi anser därför inte att de nu skilda
läroplanerna för å ena sida gymnasial
ungdomsutbildning och å andra sidan kommunal
vuxenutbildning bör ersättas med en gemensam
läroplan för gymnasieskola, gymnasiesärskola,
komvux, SSV, sfi och särvux.
Herr talman! Jag vill därför yrka bifall till
socialdemokraternas reservation i mom. 1.
Anf. 170  ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Man kan säga att de direktiv som
Göran Persson gav till Läroplanskommittén kunde
delas upp i två delar. Det skulle finnas en
gemensam läroplan för barnomsorg och
grundskola -- det gick alltså bra att ha en gemensam
läroplan för dem som var mellan 1 och 16 år.
Dessutom sade han att det skulle vara en gemensam
läroplan för gymnasieskolan och komvux.
Nu har Socialdemokraterna, som sagt, ändrat
uppfattning. Det går bra att säga en sak i
regeringsställning och en annan i
oppositionsställning.
Jag måste göra en reflexion. Det kan alltså vara en
gemensam läroplan för dem som är mellan 16 och
19 år. De flesta som i dag går på komvux är 20--23
år. De kan inte omfattas av samma läroplan. Det
måste finnas en separat läroplan som inte gäller de
andra.
Jag har svårt att få den ekvationen att gå ihop. Det
viktiga är väl ändå att det i läroplanen står vilka mål
som skall nås, vilka målen för kursplanerna är, vilka
värdegrunder som gäller m.m. Oavsett om man
läser in en gymnasiekurs på komvux eller på
gymnasieskolan måste målen och värdegrunderna
vara lika.
Socialdemokraterna är emot detta av rent
populistiska skäl. Det handlar inte om någonting
annat.
I propositionen framhålls att det skall vara
samverkan mellan gymnasieskolan och komvux.
Detta sägs även i reservationen. Det är viktigt att
man samverkar mellan de olika
utbildningsformerna, framför allt i små kommuner.
På det sättet ser man också till att det blir en större
bredd på de utbildningar som finns. Det ökar
möjligheterna både för vuxna och ungdomar att
läsa det som de själva vill.
I läroplanen skall det givetvis kunna vara olika mål
för komvux och gymnasieskolan. Det är klart att
man kommer att framhålla att det i vissa avsnitt
krävs olika pedagogik. För mig är det självklart att
det kommer att vara så. Det står faktiskt också så i
propositionen.
Det är inte läroplanen som styr om det finns ett
utbildningsutbud i en kommun eller inte. Det är
inte läroplanen som styr om man i en kommun gör
besparingar eller inte. Det som styr är den
ekonomiska verkligheten. Krister Örnfjäder och
hans partikamrater borde tänka efter vad
orsakerna till den verkligheten är.
Anf. 171  KRISTER ÖRNFJÄDER (s)
replik:
Herr talman! Det kommer ett tillfälle senare då vi
får anledning att diskutera budgeten för
nästkommande budgetår. Då får vi föra
diskussionen om vem som är orsak till vad. Annars
tror jag att vi missar målet i den här debatten.
Jag förstår i och för sig att Ulf Melin vill glida över
i en diskussion som handlar om någonting helt
annat än det som vi i dag diskuterar.
Till en början vill jag säga att jag inte delar
uppfattningen att den övervägande delen av de
studerande på komvux är 20--21 år. Den bilden har
inte jag av vuxenutbildningen i Sverige. I min bild
är medelåldern betydligt högre.
Jag har uppfattningen att man kommer att använda
detta tillfälle till att samköra gymnasieutbildningen
för ungdomar med utbildningen för dem som är
litet äldre. Då riskerar man att hamna i en situation
där pedagogiken för de yngre kommer att ta
överhanden. Det kan i sin tur innebära att de som
vuxenutbildningen egentligen avser inte har något
alternativ kvar. Vi måste göra allt för att inte råka
i en sådan situation, inte minst med tanke på den
sysselsättningssituation som vi för närvarande har.
Jag hoppas naturligtvis att den så småningom skall
förändras.
Nu är det som det är med den saken.
Vuxenutbildningen har en funktion att fylla även i
en framtid då det inte är hög arbetslöshet. Det finns
ändå ett stort behov av att vidareutbilda människor
som på grund av den snabba utvecklingen annars
riskerar att inte hänga med på arbetsmarknaden.
Det är därför som jag argumenterar för att den här
pedagogiken skall behållas.
Ulf Melin får ursäkta, men för närvarande
bekymrar det mig inte så mycket vad Göran
Persson sade 1991. Jag utgår från förhållandena
1993. De förhållandena känner jag bäst till. Jag var
inte ens med vid den tidpunkt då Göran Persson
lade fram detta förslag.
Jag yrkar naturligtvis fortfarande bifall till vårt
förslag.
Anf. 172  ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Krister Örnfjäder bryr sig inte om vad
som sades 1991. Nu är det 1993. Det visar ganska
väl med vilken långsiktighet Socialdemokraterna
för sin politik. Perspektivet sträcker sig alltså inte
ens över två år. Det är ganska fantastiskt.
Krister Örnfjäder säger att man, om det nu blir en
gemensam läroplan för komvux och
gymnasieskolan, kommer att använda det tillfället
till att göra besparingar. Jag tror faktiskt inte det.
Bara för att det råkar finnas en gemensam läroplan
innebär det inte att det skulle bli så.
Man skulle kunna vända på steken. Krister
Örnfjäder nämnde i sitt inledningsanförande de
besparingar som nu görs inom den kommunala
vuxenutbildningen -- de kan i och för sig ibland
ifrågasättas. Mot den bakgrunden kan man fråga:
Hur kan det komma sig att dessa besparingar görs
nu, när det finns en läroplan för komvux, en annan
för gymnasieskolan och en tredje för grundskolan?
För mig förefaller resonemanget vara något
ologiskt.
Jag tror också att vuxenutbildningen kommer att
spela än ännu större roll i framtiden. Det är vi
överens om. Jag tror att kraven på både kunskap
och kompetens, precis som jag sade i mitt
inledningsanförande, kommer att vara ännu högre
framöver.
I Sverige finns det ganska många människor som är
kortutbildade. De har bara folkskoleutbildning.
Det rör sig om ungefär 800 000 människor. Sett i det
perspektivet kommer vuxenutbildningen att spela
en stor roll framöver.
Det vi talar om i propositionen är ändå att man skall
ta till vara resurserna på ett effektivt och bra sätt.
I de fall då grupperna är små skall man ta till vara
möjligheten att samläsa osv.
Då utnyttjar man resurserna på det lokala fältet på
ett bra sätt. Jag vill bara säga att det för mig och för
regeringen inte är något självändamål att man skall
slå samman komvux och gymnasieskolan i de fall
där man har undervisningsgrupper och volymen är
så pass stor att man inte behöver göra en
sammanslagning av andra skäl. I sådana fall skall
man självfallet få läsa bland sina egna.
Anf. 173  KRISTER ÖRNFJÄDER (s)
replik:
Herr talman! Jag vill bara påpeka än en gång, vilket
Ulf Melin också mycket riktigt gjorde, att vi har
sagt att man skall samverka. Det råder således
ingen motsättning här. Det resonemang som Ulf
Melin fann fullkomligt ologiskt är i stället
fullkomligt logiskt. Man har påbörjat den akt som
jag tidigare befarat. Man har börjat spara pengar
på komvux till förmån för den andra verksamheten.
Men när man nu skall slå ihop verksamheterna gör
man det helt legalt att fortsätta med den trenden.
Det tror jag vore mycket olyckligt.
På det här sättet vill vi göra en markering där vi
talar om att komvux har sin linje och sitt behov. Vi
värnar om den verksamheten. Att det har lyckats så
otroligt väl är naturligtvis ytterligare ett argument
för att man skall behålla verksamheten på samma
nivå som i dag.
Anf. 174  CHRISTER LINDBLOM (fp):
Herr talman! Låt mig ägna mig åt litet
innantilläsning. Krister Örnfjäder påpekade att
bl.a. Folkpartiets historia är något solkig när det
gäller ansvaret för komvux. Han sade att han hellre
ville diskutera läget år 1993. Då gör vi det. Jag vill
citera följande ur UbU2 som vi just nu diskuterar:
''Utskottet vill framhålla den svenska kommunala
vuxenutbildningens unika ställning, sedd i ett
internationellt perspektiv. Enligt utskottets mening
är det viktigt att bevara den särskilda kompetens
och prägel som komvux har genom att vara en
speciell utbildningsform för vuxna medborgare,
inte minst kvinnor. Särskilt viktig är komvux
kompensatoriska uppgift dvs. att ge möjlighet för
vuxna människor med begränsad utbildning att
komplettera och uppdatera denna.'' Med förlov
sagt, Krister Örnfjäder, är detta en bättre skrivning
än den ni har i er reservation.
Herr talman! Jag tänker tala litet om den flexibilitet
som vi nu har byggt in i den nya gymnasieskolan.
Att kunna bestämma över sin egen utbildning är att
kunna bestämma över sin egen framtid. Först när
man bestämmer själv kan man också förväntas ta
ansvar. En skola som är starkt reglerad utan
elevinflytande blir per definition en skola där man
knappast kan förvänta sig att elever tar något större
ansvar för sin skolgång.
Dagens gymnasieelever är väl skickade att ta ansvar
själva. Det krävs dock att skolan är tydlig och klar
över att man faktiskt överför ansvar till den
enskilde eleven. Det ställer stora krav på att t.ex.
studievägledningen fungerar bra och att
universitet, högskolor och företag är tydliga när de
ställer sina krav.
En mer kursutformad gymnasieskola ställer också
större krav på lärare och skolledning. För att unga
människor skall kunna ta ansvar krävs att skolan
förmår att ta till vara en ung människas inneboende
kraft. Om ingen lyssnar på vad man har att säga
utvecklar man knappast någon förmåga att ta
ansvar.
Den nya gymnasieskolan med program innebar att
eleverna fick mindre valfrihet. Hundratals grenar
ersattes med 16 program med några tiotal grenar.
Utan en möjlighet att välja mellan olika kurser
skulle valfriheten minska drastiskt. Jag tycker att
man skall se programmen som korgar där man
plockar åt sig olika kurser. Ramen är densamma för
alla som har valt samma program, men det faktiska
innehållet kan skilja sig ganska mycket. Dessutom
har man stor möjlighet att tenta av kurser om man
av någon anledning redan har stor kunskap. Det
gäller exempelvis elever som har varit utomlands
och fått en god kunskap i engelska, tyska eller
något annat språk. Det gör att man kan klara av
gymnasiet på kortare tid eller att man kan läsa litet
fler kurser.
Valfrihet och självbestämmande handlar dock inte
bara om att man själv skall få välja utbildning och
kurs. Det handlar också om att man skall ha ett
reellt inflytande över undervisningen. Man har
fortfarande inte kommit särskilt långt i
medbestämmandet i den svenska skolan. Inte ens
på gymnasienivå, där en del av eleverna faktiskt är
myndiga, känner eleverna att de kan påverka
undervisningens innehåll särskilt mycket. Det finns
framför allt mycket tänkvärt att läsa i rapporten
från riksdagens revisorer från förra året.
Om eleverna skall kunna ta till vara möjligheterna
till större inflytande krävs att skolan uppmuntrar
till ett mer självständigt arbete från elevernas sida.
Gymnasieskolan är fortfarande alltför lik
grundskolan i den meningen att undervisningen är
lärarledd från katedern. Det självständiga arbetet
där den enskilde eleven tar ett eget ansvar är
fortfarande alltför sällsynt.
Gymnasieskolan har också ett stort ansvar att
uppmuntra självständigt arbete för att på så sätt
förbereda för fortsatta studier. Att gå från
gymnasiet till högskolan innebär ofta en chock.
Gymnasiet är hårt styrt. I högskolan får man
däremot ta ansvar för sin utbildning från första
stund. Skillnaden skapar ofta stora problem för den
enskilde som på ett mycket hårt sätt får lära sig hur
verkligheten ser ut.
Här tror jag att specialarbetet kan fylla en viktig
funktion. När vi nu återinför betyg på
specialarbetet tror jag att statusen på specialarbetet
kommer att höjas. Detta kan vara en brygga över
till ett annat arbetssätt.
Att ge möjligheter till utbildning för alla är främst
en fråga om individens möjligheter att skapa ett
eget liv utifrån egna förutsättningar. Samtidigt är
det en fråga för hela samhället. I framtiden kommer
det att krävas alltfler välutbildade människor för att
vi skall kunna utveckla vårt näringsliv och därmed
vår välfärd.
Arbetslösheten utgör en stor del av dagens gissel.
Det är en arbetslöshet som beror på att antalet
arbeten som inte kräver en särskild utbildning har
minskat drastiskt. Vi vet också att antalet
okvalificerade jobb kommer att minska drastiskt
även i framtiden. Om vi inte ser upp riskerar vi att
få en hög arbetslöshet bland outbildade ungdomar
samtidigt som företagen letar efter välutbildad
arbetskraft. Vi kommer att få problem med både
arbetslöshet och arbetskraftsbrist samtidigt.
Om vi skall klara av att motivera ungdomar som
kanske är skoltrötta och som inte känner för att
plugga mer, så krävs en mycket stor flexibilitet.
Kursutformningen är ett steg på vägen, men det
räcker inte. Skolan måste också lyckas motivera
elever att läsa utbildningar som de kanske i förstone
inte tänkt sig.
Detta gäller inte minst flickorna. Många lever i
villfarelsen att matte och naturvetenskap inte är
något för dem. Skolan gör mycket litet för att ta
flickorna ur den villfarelsen, vilket leder till att
många platser vid det naturvetenskapliga
programmet nu gapar tomma runt om i landet.
Alldeles för få väljer denna inriktning. Det gäller
alltså särskilt flickorna. Jag tror att man i ett
kursutformat system kan skapa ''preparandkurser''
som kan visa hur ett naturvetenskapligt ämne
fungerar. Dessa kurser kan skapa ett intresse hos
både pojkar och flickor som tidigare inte alls hade
tänkt ägna sig åt ett sådant ämne.
Den något mer kursutformade gymnasieskolan tror
jag bara är ett steg på vägen mot en individanpassad
gymnasieskola. Elevernas egna önskemål måste bli
än mer vägledande. På sikt bör helt individuella
studieplaner införas, där det obligatoriska
momentet begränsas till ett baspaket av ämnen.
Resten skall den enskilde eleven välja själv.
Jag tycker att Ingenjörsvetenskapsakademien har
en mycket intressant skrivning i sin serie Agenda
2000, där man talar om en mera generell
gymnasieexamen som en kontrast till den mycket
strikta uppdelning vi i dag har.
Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till
utskottets hemställan i sin helhet.
Anf. 175  KRISTER ÖRNFJÄDER (s)
replik:
Herr talman! Christer Lindblom läste upp en
skrivning om vuxentubildning som han tyckte var
bättre än socialdemokraternas reservation. Jag
tycker naturligtvis att vår skrivning är bättre. Det
ligger i sakens natur.
Samtidigt tycker jag att Christer Lindblom
naturligtvis gör rätt i att hålla på det som han själv
står bakom. Jag vore ytterst tacksam om han
samtidigt kunde hjälpa till att se till att det här
förverkligas.
Anf. 176  CHRISTER LINDBLOM (fp)
replik:
Herr talman! Ja, Krister Örnfjäder, det skulle jag
också önska att jag kunde. Men vi kan inte utfärda
ett antal påbud härifrån riksdagen som skall styra
den kommunala ekonomin. Det är naturligtvis ett
mycket stort problem ute i kommunerna i dag att
man tvingas spara på mycket viktiga sektorer. Inte
minst i den kommun där vi just nu befinner oss har
t.ex. komvux råkat ganska illa ut. Jag menar, precis
som Ulf Melin sade tidigare, att oavsett hur vi
formulerar våra centrala dokument och oavsett om
vi delar upp läroplanen för de olika skolformerna i
en läroplan för komvux och för de övriga formerna
kan vi aldrig garantera komvux existens. Däremot
menar jag att det är viktigt att alla våra
partiföreträdare ute i kommunerna skaffar sig en
kunskap om vad komvux faktiskt är och att komvux
själv marknadsför sig som den mycket väsentliga
skolform den faktiskt är.
Anf. 177  BIRGITTA CARLSSON (c):
Herr talman! I kväll diskuterar vi och i morgon skall
vi besluta om en ny läroplan för gymnasieskolan.
Ett gediget arbete från Läroplanskommitténs sida,
en omfattande remissomgång och ett brett
beredningsarbete ligger till grund för den
proposition och det utskottsbetänkande vi har
framför oss.
De flesta med mig har säkerligen fått en hel del
synpunkter och förslag från både aktiva inom
skolan och från en hel del människor utanför. Detta
understryker, tycker jag, den vikt och den
betydelse man sätter på vår svenska skola. Det är
ur denna diskussion, som varit värdefull och
konstruktiv, som förslag och överväganden vuxit
fram till en läroplan för den frivilliga skolan, dvs.
gymnasieskolan som samlingsbegrepp, en läroplan
för en ny tid, en tid som vi kallar framtiden. Slut är
den tid då man trodde att det gick att kommendera
fram en viss sorts utbildning och en viss sorts
kunskap genom centralt fastställda former. I dag
ställs utbildning och kompetensutveckling inför
helt andra frågor än när riksdagen senast fattade
beslut om läroplaner.
Det har sagts, och det förtjänar att sägas igen, att
vi lever i ett föränderligt samhälle. Det ställer
naturligtvis stora krav, både på oss som politiker
och på dem som verkar inom skolan.
Centerns utbildningspolitik har alltid utgått ifrån
decentralisering. Jag ser med tillförsikt an den
framtid vi nu går till mötes. Med denna nya
läroplan har vi tagit stora steg för decentralisering,
där det aktiva, det professionella, ges ett betydligt
större inflytande över hur man väljer att utforma
undervisningen, vilket stoffurval man gör och vilka
arbetsmetoder man använder.
Det är min bestämda uppfattning att detta är ett av
de viktigste besluten som vi fattar vad gäller den
framtida skolans utformning. Det är i verklig
mening en decentralisering och ett erkännande av
dem som arbetar inom skolan.
I denna föränderliga tid vet vi att elevernas behov,
intressen och förutsättningar varierar. Med en mer
kursutformad gymnasieskola får eleverna
möjlighet att i större utsträckning välja den
utbildningsväg som de bäst anser tillgodoser deras
intressen och behov.
En god och likvärdig utbildning för alla elever
oavsett social, ekonomisk och geografisk bakgrund
är för mig en hörnpelare i svenskt
utbildningsväsende. Alltför ofta ställs detta som
motsättning till decentralisering. Så är inte fallet,
vilket propositionen och utbildningsutskottets
betänkande med förträfflighet visar.
Vi skall ange de mål och riktlinjer som vi ställer för
skolan. Hur man sedan fyller dessa ramar med
innehåll är en bedömning som bäst görs lokalt i
samspel mellan lärare, elever och avnämare.
Jag vill understryka vikten i den utbildningsreform
som vi nu genomför. Kunskap är inte något statiskt.
Kunskap är inte heller något statiskt för den
enskilde. Kunskap förändras och ombildas i allt
högre takt i det som vi kallar kunskapssamhället.
Nya rön och landvinningar inom vetenskapen
kommer fram. Arbetsmetoder och
arbetsorganisation förändras över tiden. Detta
ställer naturligtvis nya krav. Här är goda
baskunskaper av vikt för att den enskilde snabbt
skall kunna ta åt sig och använda nya kunskaper i
det praktiska arbetslivet.
Men även för de elever som lämnar gymnasieskolan
i dag och framöver finns det utmaningar som min
generation inte ofta ställts inför. Det påstås i dag att
vi i snitt byter arbete tre gånger under vår
yrkesverksamma ålder. En utbildning är inte
någonting som är fixt och färdigt när vi lämnar
skolan. Allt pekar på att vi måste ha förmåga att
inhämta och tillämpa nya kunskaper. Det kan bero
på att man förändrar sina arbetsuppgifter eller att
arbetsorganisationen förändras.
Huvudsaken är att våra ungdomar har en
grundläggande insikt och handlingsberedskap för
nya utmaningar. Framtidens skola måste ha ett
bildningsideal som inriktning, ett
bildningstänkande som utgår från kunskap såsom
kunskap att söka kunskap.
Jag vill bara kort beröra några punkter där det
känns viktigt att framhålla min och mitt partis
åsikter. Jag upplever och uppskattar att man
åtminstone vad gäller gymnasieskolan har kunnat
fatta beslut i någorlunda stor enighet. För min del
kan jag inte inse poängen med socialdemokraternas
krav på skilda läroplaner. Jag kan inte förstå er
argumentation.
Självfallet behöver det vara gemensam värdegrund,
övergripande mål och riktlinjer och en
ansvarsfördelning för hela det frivilliga
skolväsendet. Frågan om undervisningens
uppläggning, tidsplanering och inlärningsmetoder
kommer självfallet att variera mellan
gymnasieutbildningen och komvux. Men detta är ju
frågor som inte skall regleras centralt. Det
ankomer, som jag nämnt tidigare, på dem som
verkar i skolan.
Kraven på att anpassa pedagogik och metodik till
skilda elevgrupperns förutsättningar och efter deras
behov kvarstår alltfort, vad jag kan se.
Jag anser att utskottet klart har belyst detta och
klart belyst vuxenundervisningens specifika
former. För egen del vill jag framhålla och
understryka den vikt och den betydelse som
komvux har haft och kommer att ha i vårt
skolväsende. Komvux fyller en viktig funktion för
att ge människor en möjlighet att komplettera och
uppdatera sina tidigare utbildningar. Komvux är en
viktig utbildningsform, inte minst för att ge
människor en andra chans.
Vidare känns det oerhört lättande med det
klargörande utskottet gör vad gäller studie- och
yrkesvägledning i gymnasieskolan. Från Centern
såg vi till att det finns en studie- och
yrkesvägledarexamen. Vi framhåller alltfort de
behov som finns, inte minst med tanke på de krav
som en mer kursutformad gymnasieskola och en
decentralisering av högskolan ställer. Det behövs
kvalificerad personal inom detta område, en
personalgrupp som med formell vägledning kan
hjälpa elever att hitta rätt i sina utbildnings- och
yrkesval.
Till sist vill jag framhålla vikten av att vi i en
läroplan betonar vårt kulturarv och våra
grundläggande normer och värden. De etiska
frågorna är och kommer att bli allt viktigare
framöver. Medvetenheten och kunskapen om vårt
kulturarv ger en trygghet och en identitet som är
grundläggande för att förstå och leva sig in i andra
människors och andra kulturers värderingar och
kulturella mönster.
Skolan har en viktig uppgift i att förklara våra
normer och värderingar och om hur dessa har vuxit
fram i vår kultur. Kristen etik och västerländsk
humanism har en central plats i vår kultur och är
centrala som den etiska kompass vi önskar ge den
uppväxande generationen, dvs. vår framtid.
Därför, herr talman, vill jag yrka bifall till
utskottets hemställan i dess helhet.
Anf. 178  INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Birgitta Carlsson var mycket vältalig
om decentralisering av ansvar, men kommer såvitt
jag förstår att rösta för en centralisering av beslut
när det gäller gymnasieskolans utveckling.
På en punkt kommer hon förmodligen att rösta för
en stark decentralisering, dvs. frågan skall vara
utsatt för lokalt godtycke. Det gäller frågan om
utbildningen i svenska 2. Där har Birgitta Carlsson,
precis som övriga borgerliga ledamöter, sagt nej till
en speciell kursplan.
Jag uppskattar Birgitta Carlssons mycket tydliga
markering av vuxenutbildningens betydelse. Jag
har upplevt under riksdagsarbetet att Centern och
Socialdemokraterna står varandra mycket nära,
dvs. vi ser behovet av att successivt under livet få
del i kompetensutveckling.
Men det är inte märkligt om vi socialdemokrater
känner viss osäkerhet -- som Krister Örnfjäder
tidigare har varit inne på -- var regeringen som
helhet står, inte minst gäller detta den diskussion
som rör sig kring Studiestödsberedningens förslag
om en 40-årsgräns för vuxenstudiestöd. Vi upplever
att det är oerhört viktigt att riksdagen som helhet
gör mycket klara markeringar av behovet av
vuxenutbildning. Vidare är det viktigt att skapa
pedagogiska, organisatoriska och ekonomiska
förutsättningar för att vuxna skall ha möjlighet till
den kompetensutveckling som Birgitta Carlsson
har talat om och som är så viktig.
Anf. 179  BIRGITTA CARLSSON (c)
replik:
Herr talman! Inger Lundberg tog upp detta att vi är
både för decentralisering och för centralisering. Jag
anser inte att de förslag vi lägger fram innebär en
centralisering. Men om det i några del skulle vara
så, beror det på att det finns tillfällen då det är
tvunget att centralisera för att kunna decentralisera
inom andra grenar.
Vidare tog Inger Lundberg upp frågan om svenska
2. Vi ifrågasätter inte ämnet eller tror att det är ett
ämne som kan hanteras hur som helst. Vi är
medvetna om att alla de människor som måste ta
del av denna undervisning ligger på så olika nivåer.
Varje skola som skall ta hand om de elever som
skall tillägna sig denna undervisning måste se till att
undervisningen läggs upp på sådant sätt att
eleverna får den kunskap de behöver i svenska
språket. Jag tror inte, vilket Inger Lundberg tror,
att det är tvunget att ha denna särskilda kursplan.
Jag tror på kommunernas förmåga att tillägna de
elever som behöver kunskapen på annat sätt.
Vidare har vi frågan om vuxenstudiestöd. En
utredning har tillsatts, men inga förslag har lagts
fram än. Men vi hoppas och tror på att det skall
även i fortsättningen vara möjligt för vuxna att
studera och klara sig ekonomiskt.
Anf. 180  INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Birgitta Carlsson senaste uttalande
jämfört med utbildningsministerns uttalande i
kammaren för någon vecka sedan gör att jag
hoppas att det är Centern och inte Moderata
samlingspartiet som kommer att ha inflytande över
hur förslaget till studiestöd skall utformas i den
slutliga propositionen.
I fråga om svenska 2 har det kommit massiva
protester från hela Utbildningssverige. Det har inte
bara skett när propositionen presenterades utan
också när utskottets ställningstaganden har
tydliggjorts. Det gäller också sedan departementet
gått ut och markerat sitt synsätt. Det är inte fråga
om en allmänt yvig opinion som är bekymrad, utan
det är universiteten, lärarorganisationerna och
övriga som skall hantera svenska 2.
Jag har pratat mycket om svenska 2, men det är för
att jag tycker att det är ett utomordentligt viktigt
ämne. Jag tror också att risken är väldigt stor att
ämnet tappas bort. En professor skrev i en skrivelse
till utskottet att det är skillnad på om det i en
kursplan som har karaktären av en förordning
markeras betydelsen av svenska 2, eller om det sker
i någon form av kommentarmaterial från
Skolverket. Verket har å sin sida markerat
betydelsen av språket. Det har gjorts i den gedigna
rapporten om elever med annat hemspråk än
svenska. Där görs följande slutsats.
Eftersom svensk språkfärdighet i denna såväl som
tidigare grundskoleformer har visat sig så
betydelsefull för framgång i studierna, är det en
konsekvens att man bör satsa på svenska så tidigt
som möjligt och se till att elever som har svenska
som andra språk får denna undervisning. Det är
sannolikt så att en hel del invandrarlever och deras
föräldrar överskattar sin kompetens i svenska och
inte gärna vill delta i undervisning av svenska som
andra språk. Skolan och skolhuvudmännen i
landets kommuner måste ta sitt ansvar och
identifiera det behov som finns av undervisning i
svenska som andra språk och organisera
undervisningen därefter.
Det är mycket klara krav. Det är beklagligt att
riksdagen inte har kunnat vara lika tydlig, och det
är beklagligt att regeringen inte har förstått att en
kursplan i svenska som andra språk har både ett
stort symbolvärde och ett stort sakligt värde.
Anf. 181  BIRGITTA CARLSSON (c)
replik:
Herr talman! Jag har också tagit del av det material
som Ingrid Lundberg har fått. Förmodligen skickas
en hel del till oss som sitter i utskottet. Jag har själv
jobbat som skolpolitiker i en kommun med många
invandrare. Jag har haft kontakt med lärare som
jobbar inom detta området och som inte ser en så
stor fara i detta som Ingrid Lundberg.
Kursplaner finns i svenska. Målet är att varje
individ som kommer hit skall lära sig svenska så fort
som möjligt. Med den kunskap och erfarenhet jag
har från min egen kommun och från andra lärare
jag har pratat med, är jag övertygad om att man
kommer att göra sitt allra bästa för att de
människor som kommer hit och behöver läsa
svenska även i fortsättningen skall få göra det på ett
bra sätt.
Anf. 182  INGRID NÄSLUND (kds):
Herr talman! Från kristdemokraternas sida ser vi
det som en klar fördel att vi nu har fått en
gemensam läroplan för gymnasieskolan, komvux,
gymnasiesärskolan och särvux. Vi tycker också att
det är bra att värdegrunden, de övergripande målen
och riktlinjerna och ansvarsfrågorna blir
gemensamma för hela det frivilliga skolväsendet.
Jag kan inte låta bli att uttrycka en stilla undran när
jag säger att vi ställer upp på värdegrunden och den
syn som regeringen har uttryckt i sin proposition.
Samma sak gällde diskussionen om UbU1. Att
detta skulle åstadkomma ett sådant rabalder när
frågan enbart tas upp i ett särskilt yttrande är ägnat
att förvåna -- om man har någon logisk
slutledningsförmåga.
Den gemensamma läroplanen ger stora möjligheter
till samverkan över gränserna. Detta är angeläget
inte minst i mindre kommuner. I större kommuner
finns det däremot möjlighet att, precis som i dag,
ha särskilda undervisningsgrupper för vuxna.
Kommunerna är enligt skollagen ålagda att erbjuda
vuxna gymnasial utbildning som svarar mot deras
behov.
Kds ser med tillfredsställelse att gymnasieskolan
blir inom ramen för programmen mer
kursutformad. Fördelarna är uppenbara när det
gäller den ökade valfriheten och flexibiliteten.
Eleverna får större möjlighet att påverka sin
utbildning när det gäller valet av kurser efter egen
intresseinriktning. Förhoppningsvis skall detta öka
studiemotivationen. Det är en stor fördel att den
studerande själv kan bestämma takten i sina
studier, eftersom tiden tre år bara är att se som en
normaltid. Detta blir möjligt med hjälp av ett
system med gymnasiepoäng, som motsvarar det
minsta antalet undervisningstimmar som eleven
garanteras enligt timplanen. Den större flexibiliten
innebär också fördelar för kommunerna, som kan
ta hänsyn till lokala möjligheter och behov.
Det påpekas i propositionen att ingen kurs bör
omfatta mindre än 30 undervisningspoäng. För de
omfattande ämnen där en uppdelning i kurser kan
vara lämpligt, är det förmodligen lämpligt med en
uppdelning i kurser som är mer omfattande än 30
poäng, kanske t.ex. 50. Det påpekas med rätta att
30 poäng i flertalet fall är en alltför liten omfattning
för att eleverna skall få djup och sammanhang i sina
studier.
Med tanke på detta vill jag uttrycka min förvåning
och mitt beklagande över att tre av kärnämnena,
nämligen religionskunskap, estetisk verksamhet
och naturkunskap endast omfattar 30
gymnasiepoäng på vissa av programmen. Inte minst
i ämnet religionskunskap ökar behovet av att
tränga djupare in i ämnet i det mångkulturella
samhälle som Sverige alltmer utvecklats till. Det
blir allt viktigare för eleverna att bli mer säkra på
sin egen kulturella identitet -- som vi redan hört
många gånger i dag. Enligt vårt sätt att se kan detta
aktivt bidra till att deras förståelse och tolerans för
andra människors religion, kultur och sätt att tänka
utvecklas och fördjupas. Detta är inte minst viktigt
för att motverka varje form av främlingsfientlighet.
Religionskunskapen får en dubbel funktion genom
att på ett särskilt sätt vara så att säga värd för det
övergripande etiska perspektivet. Det är meningen
att skolan skall hävda de normer som skolans
verksamhet skall bygga på och hjälpa eleverna att
få ett personligt förhållningssätt till dessa. Därför
kommer religionskunskapen i ännu högre grad än
tidigare att ha stora svårigheter att uppnå målen för
ämnet på den knappa tid som står till buds. Det är
bara att beklaga att vi inte haft några möjligheter
att med anledning av denna proposition påverka
timplanerna, vilka redan föreslogs i propositionen
Växa med kunskaper, proposition 1991/90:85, och
som fastställdes av riksdagen i maj 1991. Det är
trots det låga timtalet en fördel att
religionskunskapen är ett kärnämne som
förekommer i alla program.
Kds anser att det är naturligt att betyg sätts efter
varje avslutad kurs, inte i anslutning till
terminsslut. De mål- och kunskapsrelaterade betyg
som nu skall sättas i en fyrgradig skala ger eleven
större förutsättningar att mäta sina kunskaper mot
kursplanernas kunskapsmål. Det är bra att
eleverna kommer att få möjlighet att komplettera
betyg.
Grundskolans ansvar för att ge alla elever sådana
kunskaper att de ger en god grund för fortsatt
utbildning är viktigt, inte minst med tanke på att
det nu kommer att krävas godkänt i ämnena
svenska, engelska och matematik för att få fortsätta
de vanliga programmen. Man måste dock vara
realistisk och inte begära det orimliga av skolan.
För ett tillfredsställande resultat krävs det ett
samarbete mellan lärare, elev och förälder -- jag
tänker på grundskolan. Ju tidigare en elev får det
extra stöd och hjälp som han kan behöva för att nå
ett gott resultat, dess bättre. Det är därför viktigt
att man i det här sammanhanget tänker på
relationen grundskola--gymnasieskola.
Lärarna har fått ett större ansvar för att i samarbete
med sina elever välja stoff, arbetssätt och metoder.
En kompetensutveckling och fortbildning som ser
till varje lärares individuella behov och önskemål
blir därför allt viktigare. Debatten om
lärarcertifikat och lärarlegitimation är intressant,
och den bådar gott inför framtiden. Vi kan med all
säkerhet framöver förvänta oss ett starkt
förändringstryck även på skolans område. Detta
kommer att kräva en ständigt pågående utveckling
av lärarkompetens och professionalitet. Jag tror
också att lärarna kommer att svara upp mot det.
Anf. 183  INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! För oss socialdemokrater är frågan
om skolans värde och de etiska värden som skolan
skall vila på alldeles för viktiga för att göras till
föremål för en billig demonstrationspolitik.
Det var därför, herr talman, som
socialdemokraterna valde att reservera sig och ta
sakdebatten vid grundskolebetänkandets
behandling. Om riksdagsmajoriteten då skulle följa
kds ultimatum -- som den tyvärr gjorde -- skulle vi
finna det följdriktigt med ett särskilt yttrande
beträffande gymnasieskolan. Det är inte så att vi
inte tycker att frågan är mindre viktig, men vi
tycker att frågan är för viktig för att det skall bli
fråga om billiga politiska poänger från något håll.
Jag måste säga, Ingrid Näslund, att jag är uppriktigt
och allvarligt besviken på den billiga släng ni i kds
gav mig i ert inlägg i debatten. Fru Näslund säger
vidare att kds inte har kunnat påverka timplanen till
gymnasieskolan. Visst hade ni i kds kunnat göra
det! Visst hade den kristdemokratiska gruppen i
riksdagen kunnat väcka en motion om att öka
timtalet för religionsämnet. Men den gjorde inte
det, därför att man förstod att det inte skulle skapas
majoritet för det förslaget i denna kammare.
Det finns partier som tagit strid för religionsämnet.
Det gjorde de kristna socialdemokraterna. De fick
stöd av centerpartister och övriga
socialdemokratiska ledamöter i riksdagen. De fick
även stöd av ledamöter i andra partier. Striden var
tuff, men socialdemokraterna vann den. Om Ingrid
Näslund verkligen menat allvar, och inte bara vill
tala för någon form av proselyter, hade Ingrid
Näslund kunnat ta ett initiativ.
Anf. 184  INGRID NÄSLUND (kds) replik:
Herr talman! Naturligtvis hade vi i kds kunnat
väcka en motion, men man måste kunna inse att det
inte går att riva upp en hel timplan på grund av ett
ämne. Man kan inte heller, i ett sådant här fall, dra
i gång en debatt om saker som inte är föremål för
behandling i propositionen.
Det enda vi i kds har gjort vad gäller värdegrunden
är att ställa upp på regeringens proposition.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)
11 §  Vissa ändringar i riksdagsordningen
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1993/94:KU8 Vissa ändringar i riksdagsordningen.
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)
12 §  Riksdagens förvaltningskontors
verksamhetsberättelse
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1993/94:KU16 Riksdagens förvaltningskontors
verksamhetsberättelse (redog. 1993/94:RFK1).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)
13 §  Justitieombudsmännens redovisning av sin
verksamhet till 1993/94 års riksmöte
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1993/94:KU17 Justitieombudsmännens redovisning
av sin verksamhet till 1993/94 års riksmöte (redog.
1993/94:JO1).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)
14 §  Domstolsförvaltningen
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1993/94:JuU10 Domstolsförvaltningen (prop.
1993/94:17).
Kammaren biföll utskottets framställning om att
betänkandet skulle avgöras efter endast en
bordläggning.
Anf. 185  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Bakom den proposition och det
betänkande som kammaren nu har att diskutera
ligger mycket onödigt arbete. Arbetstid som hade
kunnat användas för viktiga uppgifter har
förbrukats i onödan. Denna debatt hade kunnat
undvikas om propositionen aldrig lagts på
riksdagens bord. Det skulle ha varit bra med
hänsyn till både saken och kammarens nu trängda
arbetsläge.
Det onödiga arbetet började med att
Justitiedepartementet presenterade en
promemoria som bl.a. innehöll ett ogenomtänkt
förslag om att Domstolsverket skulle skrotas.
Remisskritiken var förödande, och uppslutningen
kring Domstolsverket var stor. Justitieministern
tvingades därför under hösten 1992 meddela att
skrotningen av Domstolsverket inte längre var
aktuell.
Förslaget som då hade lagts fram i en promemoria
skapade bara oro, vilket stal arbetstid från viktiga
göromål. Regeringen har ägnat mycken tid åt att
lägga fram förslag som inte har någon betydelse när
det gäller att lösa domstolarnas verkliga problem,
nämligen den stora arbetsbördan.
Herr talman! Efter ytterligare en tid hastades det
nu föreliggande förslaget fram. Ett helt nytt förslag
som regeringen inte har vågat utsätta för en normal
remissomgång. Nu handlar det inte om att lägga ner
Domstolsverket som en konsekvens av andra
organisatoriska förändringar. Nu handlar det i
stället om att, med närmast metafysiska
tankegångar om domares och domstolars
förhållande till omvärlden, överlämna
domstolsadministrationen till domarna.
Syftet sägs vara att stärka domarnas och
domstolarnas självständighet för att på det sättet
stärka tilltron till rättssamhället. Det är
nödvändigt, skriver statsrådet, att göra detta, detta
trots att hon tidigare skrivit: Ett starkt och
oberoende domstolsväsende är en
grundförutsättning för en rättsstat. Det kan utan
tvekan sägas att det svenska domstolsväsendet i dag
svarar mot högt ställda krav i detta avseende, bl.a.
beroende på nuvarande regler som tillerkänner
domstolarna en viss särställning. I detta avseende
kan nämnas, förutom domarnas grundlagsfästa
starkare anställningsskydd och det direkta skyddet
för domstolarnas självständighet i sin dömande
verksamhet, även det förhållandet att deras
viktigaste funktioner är fastlagda i grundlag.
Ändå vill regeringen -- trots ovan citerade
motiveringar -- uppta kammarens tid med att göra
ändringar!
När Domstolsverket år 1975 inrättades, ansåg de
borgerliga reservanterna att det inte fanns garantier
mot att verket skulle komma att träda domstolarnas
självständighet för när. Sedan dess har det knappast
förekommit motioner i denna kammare som riktat
sig mot verket eller dess verksamhet, i synnerhet
inte efter 1982 då kammarrättspresidenten Gustaf
Hedborg redovisade sin på regeringens uppdrag
utförda utredning om domstolsadministrationen.
Gustaf Hedborg konstaterade att Domstolsverkets
verksamhet inte medfört något intrång vad gäller
domstolarna självständighet.
När regeringen i budgetpropositionen 1983
redovisade denna utrednings resultat, anslöt sig ett
enigt utskott till statsrådets anmälan, dvs. även
företrädare för de borgerliga partier som några år
tidigare hade yrkat avslag på förslaget om att
inrätta ett Domstolsverk.
Plötsligt -- kan man säga -- dyker frågan om
Domstolsverkets nedläggning upp. Frågan är vad
det är som sakligt sett har inträffat, och som lett
fram till dagens onödiga proposition. Det skulle
vara intressant om Christel Anderberg kunde ägna
tid i sitt anförande åt att reda ut det förhållandet.
Herr talman! Jag övergår nu till att tala om de
fackliga organisationernas rätt att nominera
ledamöter till Domstolsverkets styrelse. Ingen har
under de snart 20 år som förflutit sedan verket
inrättades anfört några praktiska eller principiella
invändningar mot detta förhållande. Tvärtom är de
flesta insiktsfulla bedömare överens om att de
fackliga representanterna och deras aktiviteter
varit till nytta för verksamheten.
Något har emellertid inträffat, för nu skall dessa
ledamöter bort! Vad är det som hänt, Christel
Anderberg?
När det gäller de fackliga representanterna i
styrelsen är det enligt Socialdemokraternas
uppfattning nödvändigt att det i bl.a. de centrala
verken är väl sörjt för politisk och medborgerlig
insyn. Det är också mycket betydelsefullt att
personalen via sina organisationer har möjlighet att
föra fram sina synpunkter rörande verksamheten
och ta del i myndighetens ledning genom egna
representanter i styrelsen. Vi anser att det även
fortsättningsvis skall ingå fackliga ledamöter i
Domstolsverkets styrelse.
Regeringens och utskottsmajoritetens doktrinära
syn på fackligt engagerade personer leder till att de
ledamöter som utsetts av regeringen på förslag av
Jusek, domarförbundet och TCO-S körs ut även ur
Tjänsteförslagsnämnden, dvs. den nämnd som har
att avge förord beträffande domartillsättningar.
Det var så sent som 1990 som TCO fick rätt att
nominera en person. Därigenom bereddes den s.k.
biträdespersonalen -- som till stor del är kvinnor,
och för övrigt är många fler än domarna --
möjlighet att påverka tillsättningen av sina chefer.
Jag vet att denna möjlighet är mycket uppskattad i
denna grupp. Nu vill utskottsmajoriteten ta bort
dessa representanter, som är till stor nytta för
verksamheten.
När TCO fick denna möjlighet för tre år sedan
stöttade utskottets ordförande Britta Bjelle i en
motion förslaget. Hon skrev då tillsammans med
sina medmotionärer: ''Det kan vara värdefullt för
tjänsteförslagsnämndens verksamhet att en
representant för kanslipersonalen ingår i
nämnden.'' I dag vill hon och de andra borgerliga
ledamöterna i utskottet köra ut dessa ledmöter och
inte ha kanslipersonalen kvar i nämnden.
Mina frågor skulle ha riktat sig till Britta Bjelle, om
hon hade befunnit sig i kammaren. Men det kanske
finns någon annan som känner sig manad att svara.
Mina frågor till Britta Bjelle är: Har det inte visat
sig vara värdefullt med kanslipersonal i nämnden?
Är det inte besvärande att kasta ut ur nämnden den
kvinna som representerar så många andra kvinnor?
Vad säger andra kvinnor i Folkpartiet och i andra
partier?
Här borde finnas utrymme att stanna upp och tänka
efter, och rösta för det som är praktiskt klokt i
stället för det som är doktrinärt rätt. För övrigt var
även Centerns representanter Ingbritt Irhammar
och Anders Svärd med och stöttade den utökade
fackliga representationen för tre år sedan, dvs. år
1990. Vad har hänt sedan dess, Anders Svärd?
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan under punkten 3 och bifall till
reservationerna 1 och 2, dvs. avslag på
hemställanspunkterna 1 och 2.
Anf. 186  CHRISTEL ANDERBERG (m):
Herr talman! Detta betänkande från
justitieutskottet behandlar ett av de många ärenden
i kammaren denna vecka som har föranlett mycken
turbulens under utskottsbehandlingen. Jag kan
kanske hålla med Göran Magnusson om att den
myckna uppståndelsen står i omvänd proportion till
sakens betydelse.
Vad som föreslås i propositionen är en ökad
självförvaltning av domstolsväsendet genom att
domstolarna får större ansvar för sin egen
administration och ett större inflytande över
ledningen av sin administrativa centralmyndighet.
Detta sker genom att Domstolsverkets verksamhet
får en något annorlunda och mer decentraliserad
inriktning och genom att det får en styrelse som
består av personer som i huvudsak hämtas från
domstolarna. Styrelsen skall ha ansvaret inför
regeringen, och myndighetens chef skall i princip
ansvara inför styrelsen, dvs. en ställning liknande
den som en verkställande direktör har i ett
aktiebolag.
Det är inte några dramatiska förslag som nu läggs
fram. För något år sedan fanns -- som Göran
Magnusson också nämnde -- planer på att lägga ned
de 24 minsta tingsrätterna och införa total
decentralisering. I det perspektivet skulle
Domstolsverket på sikt helt avskaffas.
Remissutfallet på det förslaget blev emellertid
sådant att regeringen har beslutat att inte röra vid
tingsrättsorganisationen. Som en konsekvens härav
kommer Domstolsverket att behövas i framtiden,
om än i en något modifierad form.
Utskottsmajoriteten tillstyrker regeringens förslag
beträffande sammansättningen av
centralmyndighetens styrelse och
Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet. Vi
anser alltså att det i styrelsen bör ingå personer med
ledande befattningar i domstolarna och med bred
kunskap och erfarenhet från olika domstolstyper.
De bör rekryteras på rent professionella grunder.
Statsmakterna har ett betydande inflytande över
den dömande verksamheten genom normgivningen
och tillräcklig styrning av den administrativa
centralmyndigheten, främst genom budgetarbetet.
Den medborgerliga insynen och kontrollen är väl
tillgodosedd. Behovet av politiker i styrelsen måste
därmed anses mindre framträdande. Från
konstitutionell synpunkt måste det t.o.m. anses
direkt olämpligt att riksdagsledamöter sitter i just
denna styrelse. Detsamma gäller fackliga
representanter. Både i styrelsen och i
Tjänsteförslagsnämnden bör det vara tillräckligt att
det fackliga inflytandet tillgodoses inom ramen för
den arbetsrättsliga
medbestämmandelagstiftningen.
Jag minns inte om Göran Magnusson var
närvarande under den hearing som justitieutskottet
höll i denna fråga. Där framhölls bl.a. från Jusek
att man var fullt nöjd med det fackliga inflytandet i
tidigare led. Man ansåg det inte alls nödvändigt att
man skulle sitta i styrelsen.
Något litet bekymrad var man över förslagen
angående Tjänsteförslagsnämnden, men närmast
av det skälet att man befarade mindre acceptans av
nämndens förslag. Jusek framhöll att det inte fanns
några ideologiska skillnader mellan departementet
och Jusek. Det fanns litet olika uppfattningar i vissa
praktiska frågor. Jusek hade t.ex. synpunkter på att
det var kort genomförandetid. Facket självt anser
alltså inte att det är så dramatiskt som Göran
Magnusson vill framställa det som.
I utskottet uppstod beklagligtvis en annan
majoritet bestående av Socialdemokraterna och Ny
demokrati vad avser propositionen i övrigt. Det
gäller hemställanspunkten 3 i utskottets
betänkande.
Det nu föreliggande förslaget vilar på två
grundpelare, nämligen den decentralisering som är
allmän för hela statsförvaltningen och
domstolarnas konstitutionella särställning. Det
konstateras i propositionen och i betänkandet att
det grundlagsmässiga skyddet för domstolarnas
självständighet är ganska svagt utvecklat i vårt
land, liksom de legala garantierna för domstolarnas
självständighet i övrigt. Redan av denna anledning
finns det skäl för en ändrad lagstiftning på området.
Frågan om hur förvaltningen inom
domstolsväsendet bör vara anordnad måste ses i ett
bredare och mer principiellt perspektiv som har att
göra med tilltron till rättssamhället och dess
förmåga att möta påfrestningar i framtiden.
Principer finns det, Göran Magnusson, men någon
metafysik är det definitivt inte fråga om.
Den borgerliga minoriteten anser att regeringens
förslag är väl ägnat att tillgodose de krav som bör
ställas på domstolsförvaltningen beträffande
arbetsformerna för centralmyndighetens styrelse
och sättet att i övrigt leda myndigheten.
Herr talman! Jag yrkar sammanfattningsvis bifall
till utskottets hemställan under punkterna 1 och 2
och avslag på motsvarande reservationer. Jag yrkar
vidare bifall till reservation 3 och avslag på
utskottets hemställan under punkt 3.
Anf. 187  GÖRAN MAGNUSSON (s)
replik:
Herr talman! Det finns anledning för mig att
inledningsvis påpeka att jag inte fick svar på någon
av de frågor som jag ställde. Christel Anderberg
läser tvärtom upp valda delar ur propositionen. Det
kan man naturligtvis göra om man tror att detta är
ett nödvändigt och angeläget förslag för att skapa
tilltro till rättsväsendet och skydda domare och
domstolar från otillbörlig påverkan.
Eftersom det inte i något sammanhang har påvisats
att Domstolsverkets nuvarande styrelse och
organisation har lett till det som man från början
diskuterade, måste jag upprepa frågan. Vad är det
som har hänt som gör att denna kraftiga principiella
förändring beträffande innehållet i styrelsens
verksamhet måste göras? Det handlar ju faktiskt
om att överlämna administrationen av domstolarna
till framstående domare. Är det inte bättre att
använda framstående domare till dömande
verksamhet och de aktiviteter som de egentligen är
till för? Är det ägnat att stärka allmänhetens tilltro
till domstolsväsendet om man sluter sig i sitt eget
skal och sysslar med detta inom den egna styrelsen?
Det är ju själva kungstanken från departementets
sida.
Jag kan inte komma fram till något annat än att det
handlar om nästan metafysiska resonemang om vad
som egentligen ligger bakom detta. Det vore
intressant om Christel Anderberg kunde gå in på
vilka tankar som egentligen gäller.
Sedan säger Christel Anderberg att facket är nöjt,
precis som om det bara fanns ett fack, Jusek. Det
är klart att Jusek kan vara nöjt eftersom tanken är
att domstolsadministrationen skall överlämnas till
deras medlemmar. TCO:s representant, som ställs
utanför det här inflytandet, är naturligtvis av en helt
annan uppfattning. Jag tycker att TCO:s
uppfattning är lika viktig som Juseks i de här
sammanhangen.
Christel Anderberg säger också att detta har
åstadkommit mer turbulens än vad saken
egentligen motiverar. Det kan man ju tycka. Men
om man hade resonerat, lyssnat och dragit
slutsatser av de erfarenheter som finns av
domstolsförvaltningen hade man inte behövt lägga
fram det här förslaget och man hade inte heller
behövt ägna så mycket tid till att diskutera det. Det
har ju varit flera sammanträden i utskottet, oro,
förvirring och diskussioner bland Domstolsverkets
personal och i andra sammanhang. Först kom den
andra promemorian om nedläggning av verket.
Om det blir en socialdemokratisk regering med
majoritet i den här kammaren finns det all
anledning att återställa domstolsadministrationen
till vad som gäller för närvarande och alltså riva upp
de beslut som kan tänkas gå igenom i kammaren
nu.
Anf. 188  CHRISTEL ANDERBERG (m)
replik:
Herr talman! Det är ingenting som har hänt, Göran
Magnusson. Vi lagstiftar inte för forntiden utan för
framtiden. Skälen till dessa förslag är just de som
jag har nämnt, nämligen att vi behöver stärka
domstolarnas självständighet av konstitutionella
skäl. Vi måste kunna ställa dessa krav på
domstolsförvaltningen inför framtiden för att
stärka allmänhetens förtroende för rättsväsendet
och rättssamhället.
Det är ett jättestort bekymmer med balanserna i
domstolarna. Det sitter två domare i
Domstolsverkets styrelse i dag. Om vi då utökar
denna skara till fem kan det knappast vara ägnat att
påverka arbetssituationen inom domstolsväsendet i
någon större utsträckning.
Jag kan inte uttala mig om vad utskottsordförande
Britta Bjelle sade eller vad hon hade för inställning
för tre år sedan. Då fanns jag ännu inte i riksdagen.
Jag har nämnt vad Jusek har redovisat för
inställning. Jag har ingen anledning att räkna med
att TCO har någon annan inställning. TCO har,
precis som Jusek full insyn och full möjlighet till
påverkan på verksamheten inom Domstolsverket i
tidigare led enligt vanliga medbestämmanderegler
utan att därför behöva sitta i styrelsen. Detta är en
utveckling som pågår på många andra fronter i
samhället. Det gäller inte bara Domstolsverket.
Bl.a. av konstitutionella skäl är det särskilt
olämpligt med den typen av representation just i
den här styrelsen.
Anf. 189  GÖRAN MAGNUSSON (s)
replik:
Herr talman! Varför upptäcktes dessa
konstitutionella skäl först nu? År 1983 ansåg
moderata ledamöter i denna kammare att
Domstolsverket inte var något problem ur
konstitutionella synpunkter och att det skulle
kunna fungera alldeles utmärkt. Det finns inte en
enda motion, såvitt jag kunnat finna i det utmärkta
datasystemet, som visar att moderater eller några
andra borgerliga ledamöter har yrkat på
förändringar av det slag som nu är i fråga. Man har
egentligen inte heller yrkat på att vi skall göra andra
förändringar för att stärka domstolarnas ställning.
Det är inte det vi skall besluta om nu.
Nu är det själva domstolsadministrationen vi
beslutar om. Där finns det knappast någon
anmärkning. Alla är överens om att detta fungerar
utmärkt. Vad var det som inträffade när den första
promemorian kom? Varför är man så oerhört
intresserad av och engagerad i att genomföra det
här förslaget? Det har ju varit förhandling på
förhandling på toppnivå för att rädda denna, som
Christel Anderberg här vill framställa den, ganska
betydelselösa proposition.
Christel Anderberg säger att vi inte lagstiftar för
forntiden utan för framtiden. Vad är det som blir
bättre i domstolarnas arbetssituation genom den
här propositionen, Christel Anderberg? Vad finns
det för kritik ur konstitutionella och andra
synpunkter mot de nuvarande förhållandena, som
blir ändrade genom ett bifall till den här
propositionen? Vad är det som egentligen skulle
kunna ändras?
Herr talman! Låt mig också säga att Christel
Anderberg uppehåller sig relativt mycket vid
decentraliseringen inom domstolsväsendet. Det
gör man också i utskottsmajoritetens text. Detta är
ju alldeles okontroversiellt. Det är t.o.m. så att
Domstolsverket, som först skulle avskaffas och nu
skall organiseras på ett annat sätt, leder detta
decentraliseringsarbete. Det finns över huvud taget
ingen motsatsställning kring detta, så den här
propositionen leder ju inte till detta. Det går ju att
genomföra även i andra sammanhang.
Christel Anderberg säger att det är en utveckling på
gång nu att skrota fackliga representanters
medverkan i verksstyrelser och på andra håll i
samhället. Jag skulle faktiskt inte vilja kalla det för
en utveckling. Jag betraktar det som en avveckling.
Det är en avveckling av fackligt inflytande. Jag
minns faktiskt inte riktigt om företrädaren för
Jusek uttryckte sig så rakt på sak som Christel
Anderberg påstår här. Att Juseks företrädare är
nöjd betyder ju inte att man därmed kan säga att
alla fackliga företrädare är nöjda. Såsom jag
beskrev finns det faktiskt en skillnad i ställning i det
här sammanhanget.
Anf. 190  CHRISTEL ANDERBERG (m)
replik:
Herr talman! Även om moderata riksdagsmän inte
har beklagat sig över tingens ordning på senare år
kan jag konstatera att vi inte är sämre än att vi kan
ändra oss. Vi blir klokare med tiden.
Det finns ingen anledning att tro annat än att
styrelsen också i dess nya utformning kommer att
fungera till full belåtenhet.
När det gäller fackrepresentanter i styrelser skulle
jag vilja citera Lindbeckrapporten Nya villkor för
ekonomi och politik. Där framhåller man under
rubriken ''Den svenska krisen'' att en tydlig
ansvarsfördelning betyder att samhällets olika
aktörer har klart definierade uppgifter och tydliga
incitament. Ansvar förutsätter ett nära samband
mellan insats och resultat. Den svenska modellens
rollblandningar och otydliga maktfördelning har
tenderat att utsudda ansvaret.
Det är så sant som det är sagt. Fackföreningars
uppgift är och skall vara att tillvarata
medlemmarnas intressen. En styrelseledamot har i
första hand att se till huvudmannens, dvs. bolagets
eller myndighetens, bästa. Dessa två roller är
ibland oförenliga och måste med nödvändighet leda
till att en sådan representant ibland hamnar i
lojalitetskonflikter.
Anf. 191  BENGT ROSÉN (fp):
Herr talman! Jag önskar inledningsvis belysa den
inverkan som förslagen i betänkandet om
domstolsväsendet kan ha på arbetet med
reformeringen av statens ekonomi.
Det allt övergripande problem som vi som politiker
kommer att få kämpa med under hela 90-talet är
vårt gigantiska budgetunderskott. Klarar vi inte av
att stoppa ökningen och påbörja en återbetalning så
har vi konsumerat på våra barns bekostnad och
kommer att överlämna ett mindre välmående land.
Inom det konkurrensutsatta näringslivet fick festen
under 1980-talet ett abrupt slut. När efterfrågan
minskade visade det sig att vårt kostnadsläge var för
högt, och vi fick en lavin av konkurser. Denna
utgjorde sedan inledningen till en rekonstruktion
av hela vår industri. Detta arbete har bedrivits
utomordentligt målmedvetet. Vi har nu klara
belägg för att vårt näringsliv har stora möjligheter
att expandera och därmed börja återanställa och
generera behövliga skatteintäkter till staten när
konjunkturen vänder uppåt.
Jag har tidigare för egen del varit med och bedrivit
en intensiv kostnadsjakt när jag under åren 1965--
1985 hade ansvar för ett släktföretag. Vi ökade
under dessa år utan att använda oss av en massiv
marknadsföring omsättningen från ca 20 miljoner
per år till över 500. Vi åstadkom ökningen genom
att med sänkta kostnader öka vår
konkurrensförmåga.
Under senare år har jag på styrelsenivå deltagit i ett
par bankers arbete med att förbättra
kostnadseffektiviteten och likaså i en stiftelse som
driver näringsverksamhet med hundratalet
anställda. Det handlar ofta om svåra beslut när
företag skall organiseras om och personal friställas,
men de är nödvändiga att ta. Inom näringslivet
sätter konkurrensen obönhörligen nivån för
kostnaderna.
När det gäller att uppnå kostnadseffektivitet inom
den offentliga sektorn är svårigheterna större. Den
borgerliga regeringen har dock inlett ett
förtjänstfullt arbete med att låta enskilda alternativ
konkurrera med de delar av den offentliga sektorn
som kan konkurrensutsättas. Det kommer att ge
resultat när konjunkturen vänder uppåt och
rationaliseringen kan fullföljas inom berörda delar
av den offentliga sektorn.
Men det finns en en stor del av den offentliga
verksamheten som inte kan effektiviseras genom
ett yttre marknadstryck. Här måste man i stället
effektivisera genom en klok organisation, tydliga
mål, målstyrning och en noggrann uppföljning och
utvärdering. Till denna s.k. kärnverksamhet inom
den offentliga sektorn hör domstolsväsendet.
Detta område är speciellt i det avseendet att
domstolarna har en grundlagsskyddad
självständighet i den dömande verksamheten
gentemot riksdagen, som har den lagstiftande
makten.
Som Göran Magnusson redovisat fanns det
invändningar från borgerligt håll när
Domstolsverket inrättades i början av 1970-talet
för att samordna och effektivisera domstolarnas
administration. Man framhöll att det föreföll
omöjligt att avgränsa Domstolsverkets
kompetensområde så att domstolarnas integritet
inte kränktes.
Men som Göran Magnusson också redovisade har
de påtalade farhågorna inte besannats. Såväl den
Hedborgska utredningen under den borgerliga
regeringen på 1980-talet som remissomgången för
den s.k. departementspromemorian i år visar att
det inte finns en enda domstol som anser att
Domstolsverket kränkt dess integritet.
Mot denna bakgrund och mot bakgrund av det
stora behov av att sänka statens utgifter som jag
inledningsvis berörde är det mycket
uppseendeväckande att man från
Justitiedepartementets sida initierat en proposition
med förslag som innebär att staten avhänder sig
kontrollen över kostnadsutvecklingen inom
domstolsväsendet. I stället för en generaldirektör
som är direkt ansvarig under regeringen föreslår
man en styrelse, i huvudsak bestående av höga
domare, med samma vittgående befogenheter att
efter eget gottfinnande sköta
domstolsadministrationen som styrelsen i ett
affärsdrivande verk.
Sverige har en i internationell jämförelse mycket
kompetent domarkår och hög rättssäkerhet. Men
av naturliga skäl är domarna varken utbildade för
eller vana vid att leda stora administrativa
organisationer. Jag har i min motion framhållit att
det årligen kostar över 2,5 miljarder att hålla i gång
domstolarna. Om vi tar med verksamheten vid de
allmänna advokatbyråerna och
rättshjälpskostnaderna, som Domstolsverket också
administrerar, överstiger kostnaderna 3,6
miljarder. Alla kan räkna ut vad exempelvis en
tioprocentig effektivitetsnedgång innebär för
statskassan.
Jag vill i detta sammanhang ställa en fråga till
Christel Anderberg. Varför har inte Statskontoret
och Riksrevisionsverket fått yttra sig över
propositionsförslaget om det är så harmlöst som
Christel Anderberg har velat göra gällande?
Den rågång mellan riksdagen som den lagstiftande
makten och domstolarna som vi värnar i
grundlagen är tyvärr inte djup. Det beror på att
riksdagen även är den medelsbeviljande makten.
Denna intressekonflikt kan om vi bifaller
propositionen komma att aktualiseras på ett
mycket brutalt sätt. Jag kan framför mig se en
uppslitande massmediedebatt med en
finansminister som till slut vägrar att höja anslagen
till domstolsväsendet och en styrelse bestående av
höga domare som anklagar den lagstiftande makten
för att sätta sig på den dömande. Då är det för sent
för regeringen att ändra organisation eller att
avskeda styrelseledamöter.
Risken för en effektivitetsnedgång ökar genom att
man samtidigt vill kasta ut kanslipersonalens
representant ur styrelsen. Jag tycker att detta är
uppseendeväckande. Kanslipersonalen som berörs
mest av administrationen och utgör två tredjedelar
av domstolspersonalen får inte ha någon
representant i styrelsen. Förslaget innebär en
återgång till en svunnen epok när överklassen
styrde massan.
Under mina två år i Domstolsverkets styrelse har
Gun Haak som representant för kanslipersonalen
varit ovärderlig. Hon har varit mycket konstruktiv
och har kunnat informera om hur olika rutiner och
uppläggningar fungerar och vilken
rationaliseringspotential som finns. Det är ju helt
omöjligt att utveckla nya arbetsbesparande system
och få dem genomförda om man inte har
personalen med sig.
Utan att man kan ange ett enda bärande skäl för att
förändra styrelsen för Domstolsverket, slår man
med olika uttryck i propositionen fast att man
önskar stärka domstolarnas inflytande över
ledningen i Domstolsverket. Det är en falsk
varubeteckning. Det är inte domstolarnas
inflytande man vill stärka, utan det är domarnas,
akademikernas.
Det är betecknande att Christel Anderberg som
fackförening endast anger Jusek, akademikernas
förbund. Huvuddelen av personalen på
domstolarna får nämligen minskat inflytande, när
deras företrädare kastas ur styrelsen.
Det är svårt att förstå att företrädare för
Folkpartiet, Centern och kds har kunnat ansluta sig
till detta elittänkande, och det blir än svårare att
förstå om man betänker att det bara är tre år sedan
justitieutskottet med nuvarande ordförande i
spetsen beslöt att utöka Tjänsteförslagsnämnden
med den företrädare för kanslipersonalen som man
nu vill kasta ut. Då skrev justitieutskottet:
''När det gäller frågan om en företrädare för TCO-
S bör ha plats i nämnden bör noteras att
domstolsarbetet i stor utsträckning är ett lagarbete
som utförs av domare, notarier och kanslipersonal
gemensamt, och att det alltså är viktigt att domarna
har ett gott samarbete med övrig personal. Mot den
bakgrunden anser utskottet, i likhet med
justitieministern, att det är motiverat att bereda
TCO plats i tjänsteförslagsnämnden. Härigenom
kommer andra personalkategoriers synpunkter på
tjänstetillsättningar att kunna tas till vara på ett
bättre sätt än tidigare.''
Jag är mycket intresserad av vad de ledamöter som
finns i kammaren och som representerar
Folkpartiet, Centern och kds i justitieutskottet har
för förklaring till det ändrade synsättet.
Anf. 192  CHRISTEL ANDERBERG (m)
replik:
Herr talman! Staten avhänder sig visst inte
möjligheten att påverka domstolarnas
administration. På s. 22 i propositionen finns ett
långt stycke, där alla olika påverkansmöjligheter
finns angivna. Bl.a. har statsmakterna genom
normgivningen inflytande över domstolarnas
dömande verksamhet.
Det medborgerliga inflytandet över den dömande
verksamheten är också tillgodosett genom systemet
med nämndemän i domstolarna. I administrativt
och organisatoriskt hänseende sker statsmakternas
styrning främst genom budgetarbetet och den
verksamhet som hänger ihop med framför allt
medelstilldelningen till domstolsväsendet.
Vidare erinras om JK:s och JO:s tillsyns- och
granskningsskyldigheter liksom skyldigheten för
statliga myndigheter enligt 4 kap. 10 §
riksdagsordningen att lämna uppgifter och avge
yttranden på begäran av riksdagsutskott.
Det finns alltså en mängd kanaler där det här
inflytandet är väl tillgodosett.
Varför det inte har skett någon remiss till
statskontoret kan jag tyvärr inte svara på. Det
framgår ju av propositionen att synpunkter på
förslaget har inhämtats bl.a. från ordförandena i
Högsta domstolen och Regeringsrätten, från alla
presidenter, lagmännen i de tre största tingsrätterna
och länsrätterna samt Domstolsverket. Det har
ansetts till fyllest för de trots allt ganska begränsade
förslag som det nu gäller.
Sedan är det ju så, Bengt Rosén, att finansministern
inte heller i dag ger domstolsväsendet så stora
anslag som man där skulle vilja ha. Jag tycker
därför inte alls att det här framtidsscenariot är så
skräckinjagande som Bengt Rosén ville göra
gällande.
Jag tycker att jag i fråga om de fackliga
representanterna angav vår ställning ganska klart i
mitt replikskifte med Göran Magnusson. Jag skall
inte ta upp tiden med att upprepa mig på den
punkten.
Anf. 193  BENGT ROSÉN (fp) replik:
Herr talman! Christel Anderberg säger att staten
inte avhänder sig inflytande. Men det är ju på det
sättet att vi i dag har en generaldirektör som är
direkt ansvarig under regeringen. I ekonomiskt
hänseende har regeringen hela tiden möjlighet att
sätta press på denne generaldirektör och se till att
han effektiviserar och rationaliserar i verksamheten
så långt det är möjligt.
Generaldirektören har i denna verksamhet stor
hjälp av en styrelse med en mycket bred
kompetens. Där finns företrädare för olika
domstolar. Domstolarna är redan i dag i
beslutsmajoritet i styrelsen, eftersom det om man
räknar med generaldirektören finns fyra domare,
och generaldirektören är gammal domare.
Som jag tidigare har nämnt finns det också i
styrelsen företrädare för kanslipersonalen, och det
är enligt min uppfattning helt ovärderligt. Jag sitter
i tillräckligt många styrelser för att inse behovet av
att de stora personalkategorierna är representerade
i styrelsen. Det går inte att styra vare sig företag
eller organisationer ovanifrån. Man måste ha med
personalen om man skall kunna utveckla en
effektiv verksamhet.
Nu vill man ändra styrelsens hela konstitution. I
stället för den styrelse som mer har varit ett
bollplank till generaldirektören vill man lägga fast
en styrelse med samma stora befogenheter som
styrelser i affärsdrivande verk, som har att ta ansvar
för både inkomster och utgifter. Men den här
styrelsen får precis självständigt hantera sina
utgifter, och då är risken oerhört stor att det blir en
försämrad effektivitet. Eftersom vi rör oss med
miljardbelopp, kommer det också omedelbart att
synas i statens utgifter.
Christel Anderberg säger också att förslaget har
varit ute på remiss. Ja, det har varit hos de höga
domarna. Det har varit i Domstolsverket, som
enhälligt avslår förslaget. Riksrevisionsverket, som
ständigt granskar Domstolsverkets ekonomi och
lätt hade haft möjlighet att yttra sig, har man
däremot inte vågat låta ta del av förslaget. Man
hade kunnat få ett yttrande på 14 dagar. Nu har
man i stället i en månad låtit förslaget hanteras
inom justitieutskottet.
Anf. 194  CHRISTEL ANDERBERG (m)
replik:
Herr talman! Jag är fullständigt övertygad om att
en skicklig och modern verksledning får personalen
med sig utan att personalrepresentanter därför
nödvändigtvis behöver sitta i styrelsen.
Enligt den ordning vi har nu är generaldirektören
direkt ansvarig inför regeringen, men enligt det
förslag som vi diskuterar i dag kommer ju styrelsen
för Domstolsverket att vara direkt ansvarig inför
regeringen. Förslaget innebär alltså inte att
styrelsen kan sprattla i väg och leva sitt eget liv.
Regeringen får ändå en möjlighet att hålla en hand
över verksamheten.
Anf. 195  BENGT ROSÉN (fp) replik:
Herr talman! Det kommer inte att bli på det sättet
när man vill stärka domstolarnas makt genom att ge
denna styrelse så stora befogenheter. Den skall
självständigt sköta administrationen. Det är
kontentan av detta förslag.
Christel Anderberg har en positiv uppfattning om
att en skicklig verksledning får med sig personalen.
Möjligheterna att få med sig personalen minskar
oerhört när den stora kategori som utgör två
tredjedelar av alla anställda inom domstolarna inte
blir representerad i styrelsen. Jag skulle önska att
Christel Anderberg hade tagit del av det yttrande
som en gammal, mycket klok lagman, Carl-Anton
Spak, har skrivit. Han går i pension nästa år. Han
har suttit i Domstolsverkets styrelse under alla år.
Han var myndighetschef i den organisation som
föregick Domstolsverket under några år. Han
påpekar att det är omöjligt att företa några
rationaliseringar när man har styrelser med höga
domare. De bevakar de egna reviren och ser till att
den egna domstolen får de bästa möjligheterna.
Om man nu inrättar en styrelse av detta slag och
låter sju åtta domstolar bli representerade, blir de
då jäviga när anslagen för de särskilda domstolarna
skall diskuteras? Hur ställer sig de andra
domstolarna till detta?
Det kommer att bli mycket problem med arbetet i
denna styrelse, så jag tror att domarna helst skulle
ha varit utan detta arbete. Hela Domstolsverkets
verksamhet går egentligen ut på att lämna domarna
den service som gör att de kan ägna sig åt det som
de är duktiga på, nämligen den dömande
verksamheten. De har varken utbildning för eller
erfarenhet av att driva stora administrativa
organisationer, som jag tidigare nämnde. Detta
kommer inte att fungera, Christel Anderberg.
Jag är mycket förvånad över att Moderaterna tar så
lätt på detta samtidigt som man har så stora insikter
i att verka i olika styrelser i näringslivet. Där finns
alltid fackliga företrädrare med, och de utgör en
positiv del av styrelsearbetet.
Anf. 196  CARL-JOHAN WILSON (fp):
Värderade talman! Christel Anderberg nämnde för
en stund sedan att man kan hamna i
lojalitetskonflikter. Så är det för mig nu.
Jag blev först uppmärksammad på regeringens
proposition 1993/94:17 om förvaltningen inom
domstolsväsendet av personal vid Domstolsverket i
Jönköping. När jag sedan tog del av propositionen
blev jag så förvånad att jag inte kunde motstå att
agera i ärendet.
Jag är en del av regeringens underlag här i
riksdagen. Normalt sett borde jag ställa upp på de
förslag som regeringen presenterar. Jag tycker att
den här propositionen är så dåligt underbyggd att
jag i stället vill verka för att så litet som möjligt av
dess intentioner vinner stöd här i riksdagen.
Utskottsbehandlingen har undanröjt en del
kritiserbart i propositionen. Om vi också beslutar
enligt reservationerna 1 och 2 har vi nått ganska
långt. Jag yrkar därför bifall till reservationerna 1
och 2 i justitieutskottets betänkande 1993/94:JuU10
och i övrigt till utskottets hemställan.
Justitiedepartementet borde ha tillräckligt att göra
med att hantera alla frågor om polisväsendets och
kriminalvårdens situation utan att behöva ägna
kraft åt sådana, enligt min uppfattning, helt
onödiga ändringar som föreslås i den här
propositionen.
Ganska ofta är en regerings förslag efterlängtade --
åtminstone av några. Hur är det med den här
propositionen? Ja, jag kan inte komma på någon
grupp utanför Justitiedepartementet som tycker att
det här förslaget är vad svenskt domstolsväsende
behöver.
Har någon kritiserat Domstolsverkets skötsel av
domstolsväsendets administration? Inte såvitt jag
vet.
Blir domstolsväsendets administration billigare om
propositionen antas? Knappast. Inte ens
Justitiedepartementet tror särskilt mycket på några
ekonomiska vinster. ''I framtiden kan vissa
rationaliseringsvinster möjligen förväntas'', står det
i propositionen.
Finns det någon ideologisk grund för förslaget, så
att regeringen -- bestående av moderater,
folkpartister, centerpartister och kds:are -- därmed
kan markera hur en sådan regering ser på
domstolsväsendets administration? Knappast.
Värderade talman! Såvitt jag förstår är
huvudpoängen med den här propositionen att
Domstolsverkets relativt allsidigt sammansatta
styrelse byts ut mot några domare, som -- utöver att
vara domare -- förväntas besitta den administrativa
kvalifikation som behövs för att fatta beslut om
administrationen.
Liknelsen i Bengt Roséns motion är god. Han
skriver att Justitiedepartementets förslag är som att
''man samlar landets ledande hjärnkirurger i en
styrelse och låter denna administrera hela
sjukvården''.
Jag har använt ordet klåfingrighet när jag
kommenterat den här propositionen. Ju mer jag
sätter mig in i ärendet, desto mer tycker jag att det
uttrycket är rätt använt. Christel Anderberg tyckte
nyss att intresset för ärendet står i omvänd
proportion till dess betydelse. Ja, Christel
Anderberg, varför lägger regeringen fram en
proposition med ett så obegripligt och obetydligt
innehåll? Klåfingrighet.
I brev till justitieministern har jag redovisat min syn
på propositionen och föreslagit att propositionen
skulle dras tillbaka. I ett mycket vänligt svar har
justitieministern bl.a. skrivit att ''den föreslagna
förändringen också väl kan passas in i regeringens
allmänna decentraliseringsarbete''. För mig är
förslaget snarare en centralisering. Om man låter
en liten grupp domare överta ansvaret för
verksamhetens administration är det knappast en
decentralisering i jämförelse med den styrelse med
inflytande från annat håll som nu finns.
Justitieministern skriver också till mig att
propositionen ''är ett uttryck för regeringens
strävan att ta på allvar och på så många områden
som möjligt flytta fram rättsstatens positioner''.
Jag vill fråga Christel Anderberg hur hon anser att
en förändring av detta slag av det administrativa
ansvaret flyttar fram rättsstatens positioner. I en
replik till Göran Magnusson sade Christel
Anderberg nyss att hon tycker att det blir så.
Justitieministern har också i brevet till mig hänvisat
till artikel 6 i Europakonventionen och påstår att
den svenska rättsordningen haft svårt att leva upp
till just den.
Artikel 6 i Europakonventionen berör, såvitt jag
förstår, inte domstolsväsendets administration.
Den handlar om sådant som rätt till
domstolsprövning av myndighetsbeslut och rätt till
muntlig förhandling i överrätt. Det sistnämnda har
förresten Högsta domstolen i ett antal utslag redan
tillgodosett, och till det kommer säkert
domstolarnas praxis att anpassas.
Kan Christel Anderberg förklara hur de som stöder
propositionen anser att förändringen av
domstolsväsendets administration innebär
anpassning till just artikel 6 i Europakonventionen,
som justitieministern hävdar?
Europakonventionen anger domstolarna och dess
oberoende ställning som en grundpelare i en
rättsstat, skriver justitieministern, och menar att
den här propositionen är exempel på att Sveriges
regering också tycker det.
Värderade talman! Domstolarnas oberoende
ställning? I instruktionen för Domstolsverket står
det uttryckligen att verket skall leda
domstolsväsendets administrativa verksamhet med
iakttagande av domstolarnas självständighet. Den
delen av Europakonventionen är alltså redan
tillgodosedd.
Värderade talman! Det känns onekligen lite snopet
att stå här och angripa regeringen, som jag i de allra
flesta fall är beredd att försvara. I det här ärendet
vet jag dock att åtskilliga riksdagsledamöter i alla
regeringspartier delar mina kritiska synpunkter.
Det är min förhoppning att vi efter morgondagens
omröstning har kunnat undanröja det mest
kritiserade i det ursprungliga förslaget.
Anf. 197  CHRISTEL ANDERBERG (m)
replik:
Herr talman! Vid denna sena timme och helt
oförberedd kan jag tyvärr inte reda ut förhållandet
mellan detta förslag och artikel 6 i
Europakonventionen. Jag skall läsa på till något
senare tillfälle, när vi kan fortsätta denna debatt.
När det gäller justitieministerns svar att detta
innebär decentralisering är jag övertygad om att
hon inte syftade på hur styrelsen är sammansatt.
Det hon syftade på var naturligtvis de framtida
uppgifterna för verket. Tanken är ju att all
administration och alla organisatoriska och
administrativa beslut i fortsättningen inte skall ske
i Jönköping, utan fördelas ut på domstolarna i så
stor utsträckning som möjligt. I Jönköping skall
man i princip bara fatta de beslut som rör samtliga
domstolar, medan de beslut som rör enskilda
domstolar skall fattas av berörd domstol själv.
Ingen har påstått att detta kommer att leda till
några stora kostnadsbesparingar på kort sikt.
Erfarenheten visar dock att om man lägger ut
ansvaret för verksamhet, och även decentraliserar
budgetansvaret, leder det till högre
kostnadsmedvetande och därigenom på sikt även
till besparingar och kostnadseffektivitet. Det är det
som åsyftas med decentralisering i det här
sammanhanget.
Anf. 198  CARL-JOHAN WILSON (fp)
replik:
Värderade talman! Att budgetansvaret
decentraliseras innebär väl ingen förändring. Jag
förutsätter att det inte finns någon domstol som inte
måste visa ansvar för den budget som berör
förvaltningen. Jag hade hoppats att Christel
Anderberg skulle ge mig svar på den fråga jag
ställde, nämligen hur hon anser att den här
propositionen är ett exempel på att man flyttar fram
rättsstatens position. Det tycker jag är
huvudpoängen i det som justitieministern har
försökt att få fram när hon har letat efter halmstrån
för att besvara propositionen. Hur anser alltså
Christel Anderberg att propositionen innebär att
man flyttar fram rättsstatens position?
Anf. 199  CHRISTEL ANDERBERG (m)
replik:
Herr talman! Jag rekommenderar reservation nr 3
till läsning och begrundan.
Anf. 200  NILS NORDH (s):
Herr talman! Mycket har ju sagts om det här lilla
betänkandet. Man bör ändå tillfoga något.
Vi har kritiserat propositionen bl.a. på grund av att
Johan Hirschfeldt har uppdraget att utreda
verksamheten och ännu inte är färdig med sitt
uppdrag. Varför är det så bråttom att redan den 1
januari 1994 förändra verkets styrelse så som
propositionen föreslår? Jag skulle vilja uttrycka det
som att det här är den första spiken i kistan på lagen
om styrelserepresentation för arbetstagare som
kom 1973.
Men det är inte nog med det, Christel Anderberg.
Förutom de fackliga representanterna försvinner
med detta förslag den offentliga insynen. Det
innebär att riksdagens möjligheter att utse
representanter i styrelsen också försvinner. Det
kommer att bli ett domarkollegium som skall
ansvara för hela verksamheten. Christel Anderberg
säger kort och gott att det skall vara precis som en
vanlig bolagsstyrelse med en verkställande direktör
i ledningen.
Herr talman! Liksom Bengt Rosén har jag varit
delaktig i styrelserepresentation och vet vilka
bekymmer som kan uppstå om inte
personalrepresentanterna från början får vara med
i resonemangen. Jag tror att det är oerhört viktigt
att vi tar det under övervägande när vi i morgon
trycker på de berömda knappar vi har framför oss.
Christel Anderberg sade också att propositionen är
för framtiden. Vilken framtid? Är det framtiden för
ett domarstyrande rättsväsende i gemen, eller vad
är det fråga om? Varför är det så bråttom? Jag har
full förståelse för att det finns ideologiska skillnader
mellan regeringen och facket. Därom råder ingen
tvekan. Carl-Johan Wilson och jag och några till var
på en träff som domstolsverket anordnade i
Jönköping. Där fanns inga motsättningar mellan
TCO-S och Jusek. De var fullt införstådda med vad
detta skulle innebära för deras del. De blev
utsparkade. De kom inte i åtnjutande av den insyn
som de har i dag. De var oerhört bekymrade. Inte
nog med det; de var ännu mer bekymrade över att
de tappade en kunnig generaldirektör som på grund
av förslaget begärde sin avgång från verket. Det är
beklagligt att regeringen inte lyssnade mer på vad
som sades i de kretsarna innan de lade
propositionen. Då hade den inte lagts, det är jag
övertygad om.
Med det, herr talman, yrkar jag bifall till
reservation nr 3 och avslag på nr 1 och 2.
Anf. 201  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Jag tackar för att jag fått ordet än en
gång.
Jag känner behov av att klara ut att ett bifall till
denna proposition inte innebär någon
decentralisering inom domstolsväsendet.
Decentraliseringsfrågorna sköts ju i helt annan
ordning. Riksdagen har ju i annat sammanhang
givit möjlighet till decentralisering av budgetfrågor.
Det finns redan i dag ett stort antal tingsrätter och
andra domstolar som är budgetmyndigheter och
sköter sin egen verksamhet. Det finns inget i den
här propositionen som innebär detta. För övrigt
finns det hos regeringen förslag från
domstolsverket på olika decentraliseringsåtgärder
som kan innebära att biträdespersonalen ges
utökade möjligheter att handlägga ärenden av
enklare beskaffenhet som nu upptar domartid.
Domartiden kan då ägnas åt väsentliga dömande
frågor.
Detta ligger regeringen på. Det vore bättre att man
ägnade sig åt att ordna de förhållandena än att
syssla med det här tämligen metafysiska förslaget
om hur domarstolar skall administreras. Tack!
Anf. 202  CHRISTEL ANDERBERG (m):
Herr talman! Nils Nordh tycker att vi har bråttom.
Den Hirschfeldtska utredningen om domstolarnas
och domarnas ställning inför 2000-talet avser ju inte
det rent förvaltningsmässiga planet. Om man nu
beslutar om den här begränsade omdaningen av
Domstolsverket föregriper man på intet sätt
utredningen, oavsett vad den kommer fram till i
sinom tid.
En styrelse med lekmän, intresserepresentanter
och riksdagsmän har mycket begränsade
befogenheter. På papperet kan det se ut som om
detta leder till ett mycket stort inflytande, men i
realiteten är det inte så.
Jag redogjorde tidigare för alla de olika former av
faktisk, reell insyn, möjligheter till styrning,
påverkan och kontroll, som kommer att finnas även
med detta förslag. Jag tror inte att vi behöver vara
så oroliga på den punkten.
De fackliga representanterna har självfallet kvar
sin möjlighet att påverka verksamheten och
domstolarnas administration, enligt den vanliga
arbetsrättsliga medbestämmandelagstiftningen.
Men insynen behöver inte ske i den formen att man
har representanter i styrelsen, vilket åtminstone
JUSEK för sin del har accepterat. Då kan jag inte
riktigt förstå varför TCO inte skulle kunna göra det
för kanslipersonalens räkning.
Anf. 203  NILS NORDH (s):
Herr talman! Jag tycker ändå att det hade varit
mera riktigt att invänta Johan Hirschfeldts
utredning om domstolarnas ställning inför 2000-
talet.
Christel Anderberg pratade om framtiden, men
hastigt och lustigt gick hon tillbaka nästan till
forntiden -- då var det inte så bråttom längre. Jag
menar att det hade varit riktigt om justitieministern
och regeringen hade avvaktat med propositionen
tills Johan Hirschfeldt hade talat om hur han såg på
det hela.
Jag vill ändå konstatera att fackliga och officiella
representanter har bidragit positivt till styrelsens
medverkan och arbete -- allt enligt
Domstolsverkets egen utsago. Vi kan inte bortse
från att dessa representanter har bidragit.
Christel Anderberg citerar propositionen och säger
att de fackliga representanterna kan utöva
påverkan enligt medbestämmandelagen. Ja, men
de kan inte längre göra det i styrelsen. Där är de
uteslutna från den 1 januari. De kan alltså inte
utöva den påverkan som är nödvändig för att deras
syn på saker och ting skall kunna tas upp till debatt
på ett vettigt sätt.
Anf. 204  CHRISTEL ANDERBERG (m):
Herr talman! Det finns naturligtvis ideologiska
skillnader mellan Nils Nordhs syn på de här
frågorna och den borgerliga regeringens och min
syn på dem.
Det sägs i propositionen att
intresserepresentationen, dvs. av
arbetsmarknadens parter nominerade ledamöter,
avskaffas i vissa myndighetsstyrelser. Det kan vara
ett värdefullt tillskott till myndighetens
ledningskompetens att utnyttja rådgivande organ
eller referensgrupper i ledning av verksamheten.
Enligt regeringens mening utgör detta ett fullgott
alternativ för myndigheten, om den vill ta till vara
den obestridliga kompetens som finns inom
fackliga kretsar, utan att för den skull låta de
fackliga intressena vara representerade i styrelsen.
Så ser vi på den frågan.
Anf. 205  NILS NORDH (s):
Herr talman! Än en gång citerade Christel
Anderberg propositionen. Det är klart att man till
viss del kan utnyttja kunskapen hos de här
människorna i referensgrupper, men det blir inget
reellt resultat av det. För att det skall kunna bli det,
måste de vara aktivt medverkande i styrelsearbetet.
Det är det vi socialdemokrater eftersträvar. Låt oss
för all del inte ta bort den möjlighet som
arbetstagare har att representera i de styrelser som
ändå finns!
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)
15 §  Sjöfartspolitiska åtgärder
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1993/94:TU7 Sjöfartspolitiska åtgärder (prop.
1993/94:69).
Anf. 206  HÅKAN STRÖMBERG (s):
Herr talman! Jag vill börja med att ge litet beröm
för sakligheten i proposition 69, som utskottet
behandlat i detta betänkande. Berömmet gäller
redovisningen av regeringens och riksdagens
handläggning av frågor kring sjöfartspolitiken. Låt
mig, herr talman, gå igenom regeringens olika turer
i handläggningen av regeringens sjöfartspolitik.
I regeringens första proposition, 1991/92:38, om
inriktningen av den ekonomiska politiken, anmälde
regeringen att den tänkte föreslå riksdagen att det
år 1988 beslutade rederistödet skulle avskaffas och
ersättas med ett svenskt internationellt
fartygsregister.
I april 1992 beslöt riksdagen att fr.o.m. den 1 juli
1992 avskaffa det rederistöd som riksdagen hade
beslutat om 1988. I den proposition som då
föranledde riksdagsbeslutet anmäldes också att
regeringen senare under våren skulle förelägga
riksdagen ett förslag om nya förutsättningar för den
svenska sjöfarten. Något sådant förslag kom aldrig.
I december 1992 beslöt riksdagen att rederistödet
skulle återinföras. Beslutet innebar att det under
våren 1992 avvecklade rederistödet återinfördes i
oförändrad omfattning vad gäller återbetalningen
av sjömansskatten, men enbart fram till
halvårsskiftet 1993.
I beslutet ställde sig också riksdagen bakom de
överväganden som enligt regeringen talade för att
resultatet av rationaliseringsavtalet, som träffades
mellan parterna på sjöarbetsmarknaden, skulle
utvärderas före halvårsskiftet i år, innan beslut
fattades om en mera permanent insats från statens
sida till förmån för rederinäringen.
Vi socialdemokrater sade då att det praktiskt taget
är omöjligt att utvärdera ett avtal endast ett halvår
efter det att det undertecknats. Jag måste säga att
det hedrar Svenska sjöfolksförbundet att man på
den korta tid som svunnit sedan avtalet trädde i
kraft kunnat redovisa kostnadsbesparingar, till
minst och i många fall mer än det sparmål som
ställts upp om besparingar motsvarande 15 %.
Det har varit betydligt svårare att hitintills kunna
redovisa några motsvarande besparingsåtgärder på
maskin- och fartygsbefälssidan, trots att deras löner
utgör en betydande del -- ca 60 % -- av fartygens
bemanningskostnader.
Vi socialdemokrater har hela tiden hävdat att
kortsiktig sjöfartspolitik, som under de senaste
åren har varit regeringslinjen, bidragit till en
tillbakagång för svensk sjöfartsnäring. I
propositionen redovisas tillbakagången.
Antalet fartyg som har varit stödberättigade i fråga
om återbetalning av skatt och sociala avgifter har
mellan 1991 och ingången av 1993 minskat med 40
fartyg. Antalet ombordanställda har under samma
tid minskat med över 300 personer.
Denna minskning beror till största delen på att
antalet svenska fartyg som seglar under
internationellt flagg markant har ökat under de
senaste två åren.
Även om regeringen nu avfärdar tidigare
ställningstaganden om införande av ett svenskt
internationellt fartygsregister är man mycket oklar
om målen för den svenska sjöfartspolitiken. Man
talar om att Sjöfartsverket kan komma att få i
uppdrag att föreslå en sänkning av den nuvarande
minimibemanningen. Man talar också om att nå
ytterligare i fråga om rationaliseringar i avtalet
mellan Redareföreningen och
personalorganisationerna, i synnerhet vad gäller
maskin- och fartygsbefälen.
Jag måste fråga utskottets representanter, som nu
ställer sig bakom propositionen och som jag vet
både har erfarenhet och kunnande när det gäller
sjöfartsnäringen: Tror ni inte att regeringen och ni
här i riksdagen som hela tiden har ställt upp bakom
regeringens kortsiktiga turer och helomvändningar
också har skuld i den rådande situationen? Borde
ni inte ha tagit på er ett större ansvar för att skapa
mer långsiktiga spelregler för den svenska
sjöfartspolitiken?
Har ni inte tänkt på att den utflaggning som har
skett under de senaste två åren till stor del beror på
regeringens velande? Tror ni inte att det att man
hittills inte har lyckats uppnå överenskommelsen
mellan redarsidan och befälssidan beror på att
regering och riksdag inte har haft någon långsiktig
inriktning?
Ingen vet hur utvecklingen kommer att gestalta sig,
oavsett överenskommelser i avtal, eftersom
regering och riksdag kan fortsätta sin halvårslånga
sjöfartspolitik och ändra förutsättningarna för
sjöfartsnäringen.
Från vår sida har vi hela tiden motsatt oss ett
införande av ett svenskt internationellt
fartygsregister, därför att ett sådant förfarande är
orättvist för de anställda ombord. Vi har hela tiden
hävdat att man, så länge det inte går att nå
någorlunda likvärdiga förhållanden i fråga om den
internationella handelssjöfarten, får arbeta med
återbetalningar av sjömansskatter och reducering
av socialavgifter.
Herr talman! Vi socialdemokrater har fogat tre
reservationer till utskottsbetänkandet. Med tanke
på den kortsiktiga sjöfartspolitiken, som blivit
regeringens kännetecken och som innebär att såväl
antalet svenskflaggade fartyg som svensk
fartygsbesättning minskar, återkommer vi med
kravet att sjöfartspolitiken måste få en betydligt
mer långsiktig inriktning. Med tanke på att en
satsning på sjöfarten innebär stora och långsiktiga
investeringar måste man få långsiktiga garantier
från regeringens sida om vilka regler som skall
gälla.
Vi tycker inte heller att regering och riksdag skall
avgöra hur stor besättningen skall vara på ett fartyg
eller att man skall få stöd enbart för en viss
minimibemanning. Det måste vara fartygets
kondition, fraktslag och fraktturer som är
avgörande. Det är nödvändigt att fastställa en viss
minimibemanning på fartygen för att säkerställa de
ombordanställdas arbetstider och för att det är risk
att sjösäkerheten sätts ur spel med liten bemanning
på fartygen.
Vi tycker också att nuvarande regler är krångliga
när det gäller återbetalning till redarna av inbetalda
sjömansskatter och de ombordanställdas sociala
avgifter.
Med de erfarenheter som vi nu har av systemet
borde man kunna hitta enklare regler. Man skulle
exempelvis kunna reducera inbetalningen av
sociala avgifter och skatter med det belopp som
skall återbetalas till redarna och sedan göra en årlig
slutredovisning. Detta borde man kunna se över.
Herr talman! Socialdemokraterna har fogat tre
reservationer till detta betänkande. I syfte att
bespara kammaren litet tid nöjer jag mig med att
yrka bifall till reservationerna nr 1 och 2.
Anf. 207  KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! Trafikutskottets betänkande TU7 om
sjöfartspolitiska åtgärder skulle man kunna
beskriva med ett talesätt: Sent skall syndaren
vakna.
Den borgerliga regeringen har fördröjt och förhalat
möjligheterna för svensk sjöfart att expandera och
tillfredsställa många industrier här i Sverige. Det
har under en lång tid rått en osäkerhet. I detta
betänkande ser vi inte heller något tecken på den
långsiktighet som hela näringen har ställt upp på
och velat ha.
Från näringens sida har man föreslagit att de
sjöfartspolitiska åtgärderna skall sättas in och att
det inte skall vara fråga om minimibesättningar.
När det gäller förslaget om minimibesättningen,
som förespråkas i betänkande och proposition, kan
jag säga att jag ställde en fråga till
kommunikationsministern här i kammaren. T.o.m.
han aviserade att man måste ta hänsyn till om
någon vill utföra serviceåtgärder ombord under den
tid fartyget är i drift. Det skulle bespara redarna
stora belopp jämfört med om de måste lägga
fartygen i docka eller på varv. Det här var
kommunikationsministern helt införstådd med.
Men trafikutskottets borgerliga majoritet var helt
oförstående i denna fråga.
Detta gör att det fortfarande råder en viss
osäkerhet för sjöfartsnäringen. Det är en näring
som är av stor vikt för svensk handelspolitik, både
inrikes och utrikes.
Rederistödet kan inte, som Håkan Strömberg var
inne på, enbart utgå med hänsyn till
minimibemanningen och sjösäkerheten. Om man
läser betänkandet ser man att det finns motsägelser.
Jag skall inte gå in på dem. Den som vill läsa
betänkandet kan läsa på s. 7 och 8 och se vad delar
av utskottet tycker i dessa frågor. Det finns
motsägelser om när sjöfartspolitiskt stöd skall
kunna utgå.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till den
meningsyttring som jag har fogat till detta
betänkande. Det innebär att jag yrkar bifall till den
socialdemokratiska reservationen nr 2, mom. 2.
Anf. 208  TOM HEYMAN (m):
Herr talman! Så har vi då fått ett register, ett
internationellt register, men inte ett svenskt
internationellt register.
Förhoppningen om en ny svensk sjöfartspolitik
strandade vid förra höstens krisuppgörelse. Då
omintetgjordes den lösning som efter danskt
mönster hade kunnat innebära en förnyelse av den
svenska handelsflottan. Nu får vi i stället en
fortsättning av den tidigare subventionspolitiken.
Den svenskägda flottan har aldrig varit så stor och
modern som nu, men den är inte svensk. Den seglar
under afrikanska och asiatiska republikers flaggor,
eftersom vi här i denna kammare inte har haft
förmågan att ge realistiska arbetsvillkor för en
viktig näringsgren.
Därmed har jag också svarat Håkan Strömberg hur
jag ser på långsiktigheten i den här politiken.
Sjöfolksförbundet lyckades med sin kampanj. Det
kan man gratulera dem till. Det var en engagerad
debatt. Man sade: ''Ingen apartheid i svenska
båtar''. I stället blev det inga svenska båtar. 280
stora oceangående svenska skepp existerar inte i
Sjöfolksförbundets värld. Något
bemanningsproblem finns inte. Svensk
fackföreningsrörelse har skapat den bästa av
världar, som så ofta tidigare.
Men har man det -- egentligen? Den starka och
livskraftiga delen av svensk rederinäring drivs ut ur
landet. Det är knappast till gagn för
Sjöfolksförbundets medlemmar, och det är
knappast till gagn för mäklare, skeppshandlare,
konsulter och andra som är beroende av att vi har
en svensk handelsflotta.
Hur går det med resten av flottan då? Den skall i
stället leva med statliga subventioner. Som enda
land i Nordeuropa väljer Sverige den lösningen, i
den fåfänga förhoppningen att alla andra länder
skall ändra sin politik. Men det är inte längre så
många ute i Europa som tror på den svenska
modellen. Det är länge sedan Sverige var ett
föregångsland dit man for för att hämta inspiration
och för att hitta lösningar.
Socialdemokraterna konstaterar i sin reservation
att sjöfartspolitiken nu är en fortsättning på den
föregående regeringens politik. Det är sakligt
korrekt, och det är också det som är problemet.
Man har lyckats förhindra den planerade
omläggningen och förespråkar i stället mer
subventioner på mera lånade pengar. Som ett
resultat av denna föga framtidsinriktade
socialdemokratiska näringspolitik ger svenska
staten i dag stöd till en ett hundra år gammal
sandbåt i Mälarfart. Spåren borde förskräcka.
Under decennier har USA gett subventioner till en
stor handelsflotta som skulle trygga det strategiska
transportbehovet. Omoderna och orationella båtar
behölls i skattesubventionerad trafik. Men hela
denna flotta befanns vara oduglig för sin uppgift när
behov väl uppstod. Transporterna ner till Gulfen
fick lösas med annat tonnage häromåret.
Våra behov i Sverige är inte desamma som behoven
i USA, men resultatet av subventionerna blir
detsamma. Med en genomsnittsålder på 26 år är
den svenskflaggade handelsflottan i dag en av de
äldsta i världen. Subventionsberoendet skapar
ingen framtidstro, och den välbehövliga
föryngringen kommer inte till stånd.
Med ett skattesubventionerat, föråldrat och
överbemannat tonnage skall svenska redare nu
försöka konkurrera på en hård marknad. Det
kommer inte att lyckas. Det har aldrig någonsin
lyckats. Och det är fjärran från den industripolitik
som tidigare varit framgångsrik i Sverige.
Herr talman! Detta är en osund politik, men den är
resultatet av en krisuppgörelse. Jag yrkar därför
bifall till propositionen.
Anf. 209  KARL-ERIK PERSSON (v)
replik:
Herr talman! Tom Heyman nämnde dansk
sjöfartspolitik. För mig lät det först som spansk
sjöfartspolitik. Jag tycker dock att det är ungefär
samma sak.
Hela näringen tycker att ett stöd är oerhört viktigt.
Det är helt obegripligt att ett parti i riksdagen,
Moderaterna, tycker att det är helt oväsentligt med
ett sjöfartspolitiskt stöd till den svenska
sjöfartsnäringen. Jag förstår inte vem man
egentligen slår vakt om. Är det befälsförbunden
som är absolut viktigast? Tom Heyman hyllar
framför allt den amerikanska rederinäringen. Den
känner jag till mycket litet om. Den sjöfartsnäring
som finns i Sverige och de redare som tycker att det
skulle vara mycket bra med ett sjöfartspolitiskt stöd
bryr han sig inte om. Näringen här är oerhört viktig
ur ett sjöfartspolitiskt perspektiv.
Tom Heyman säger själv att han verkligen talar för
sjöfarten. Frågan är dock om han talar för sin egen
intresseorganisation eller om han talar för hela
näringen. Jag tycker att det låter som om Tom
Heyman slår vakt om sin egen intresseorganisation
och inte näringen i dess helhet. Det är beklagligt. I
fackliga sammanhang brukar jag slåss för den
fackliga delen. Det skäms jag inte för. Men jag
brukar tala om det. Om Tom Heyman slåss för
sjöbefälens räkning och över huvud taget inte bryr
sig om sjöfartspolitiken, vore det klädsamt om han
sade det. Eller om det är av rent ideologiska skäl
som Tom Heyman är så avvisande inför ett
sjöfartspolitiskt stöd, vore det också klädsamt om
han talade om det här i kammaren. Det vore bättre
än det hymlande som kommer från moderat håll,
och i synnerhet från Tom Heyman. Det är att
beklaga, herr talman.
Anf. 210  TOM HEYMAN (m) replik:
Herr talman! Jag begriper inte riktigt anklagelserna
om att jag skulle företräda någon
intresseorganisation. Jag har visserligen varit
medlem i Sveriges fartygsbefälsförening, men jag
lämnade den 1970. Jag företräder inte det
förbundet eller dess medlemmar på något sätt. Jag
är intresserad av svensk sjöfart, och jag har sett hur
den har förfallit och förslummats i än högre grad
under de senaste åren.
Jag förstår inte poängen med resonemanget om en
dansk eller spansk lösning. I det här fallet var det
en dansk lösning. För Danmark har den inneburit
en bra utveckling både för redarna, för de
ombordanställda och väl att märka även för det
danska sjöfolket.
När det gäller subventioner är det dess värre så att
de som får subventioner ofta tycker att det är
mycket bra att få subventioner, medan de som inte
får subventioner ofta tycker att det är bra att man
inte delar ut subventioner. Jag förstår ärligt talat
inte idén med att vi skall låna upp pengar i den takt
som vi för närvarande gör och låta våra barn,
barnbarn och kanske t.o.m. barnbarnsbarn betala
följderna av dagens subventionsrullning. Har
Socialdemokraterna rum för alla dessa utgifter i sin
budget?
Anf. 211  KARL-ERIK PERSSON (v)
replik:
Herr talman! Det här har blivit en mycket
besynnerlig debatt. Tom Heyman gnäller över
allting i betänkandet och i propositionen. Ändå
ställer han upp på dem. Det kan verkligen
ifrågasättas.
Sedan började Tom Heyman tala om att det
sjöfartspolitiska stöd som vi nu lämnar skall betalas
av våra barn och barnbarn. Då blir det ännu mera
absurt. Vi talar i dag om att staten lånar pengar till
ett arbetsmarknadspolitiskt stöd. Det rör sig om ett
antal miljarder kronor. Om man läser det
betänkande vi nu diskuterar finner man att det här
rör sig om några miljoner. Då kommer saken i ett
helt annat läge. Tom Heyman borde ta sig en
ordentlig funderare. I vilket sammanhang lånar
man mest pengar som kommer att drabba våra barn
och barnbarn? Tom Heyman och moderaterna
borde rimligtvis föra en helt annan politik när det
gäller andra ärenden. De borde inte haka upp sig
på några miljoner kronor i ett sjöfartspolitiskt stöd.
Anf. 212  TOM HEYMAN (m) replik:
Herr talman! Den totala kostnaden för det här
stödet är nästan en miljard kronor, om man då
räknar in den kommunalskatt som utbetalas från
staten till kommunerna, även om den aldrig
inbetalas.
Jag är ledsen att jag tidigare frågade om
Socialdemokraterna har dessa pengar. Det var en
felsägning. Det gällde ju Vänsterpartiet. Vi är
sedan tidigare vana vid att det enligt Vänsterpartiet
alltid finns obegränsat med pengar för vilka
ändamål det än vara månde.
Anf. 213  HÅKAN STRÖMBERG (s)
replik:
Herr talman! Tom Heyman började med att
beklaga att man inte har kunnat ge svensk
sjöfartsnäring en långsiktig inriktning under den
här tiden. Ja, ni kan beklaga det, men ifrån
Socialdemokraternas sida har vi ställt upp. Redan i
april 1992 lade vi fram ett förslag om en mera
långsiktig inriktning. Men det avvisades av den
borgerliga riksdagsmajoriteten och Ny demokrati.
Sedan ondgjorde sig Tom Heyman över 1988 års
beslut. Men det var ju först då det vände för
sjöfartsnäringen. Det var efter det beslutet som
man började få hem svenskflaggade fartyg. Det var
efter det beslutet redarna började göra
nyinvesteringar och började segla med nya,
svenskflaggade fartyg.
Jag tycker att vi kan vara stolta över det initiativ vi
tog då här i Sverige, med återbetalning av
sjömansskatterna och en reducering av de sociala
avgifterna. Man kan ifrågasätta om detta
egentligen är ett statligt stöd. Det är bara en
återbetalning av de avgifter som man hoptjänar
under tid då man har sin verksamhet förlagd
utanför Sveriges gränser. Man tar inte det här i
statskassan, utan det är vad de ombordanställda
tjänar in i sina löner och som man bara återbetalar
till redarna.
EG, som vi i andra sammanhang berömmer och vill
efterlikna, tittar på den här svenska modellen.
Anf. 214  TOM HEYMAN (m) replik:
Herr talman! Det är riktigt att vi måste ha en
långsiktighet. Men den tidigare långsiktigheten
byggde också på skattesubventioner ifrån
socialdemokratiskt håll.
Alla vill väl gärna ha skattefrihet. Det tror jag de
flesta även i denna kammare skulle tycka om. Men
om sjöfolket skall ha skattefrihet, vem skall då
betala deras skatter, deras barns skolgång, deras
sociala avgifter, deras pensioner?
Att hela näringsgrenar inte har råd att betala sina
skatter är möjligtvis ett tecken på att det totala
skattetrycket är för högt, men det är inte en
långsiktig lösning för den svenska ekonomin.
Den hemflaggning som skedde 1988 och framåt är
dess värre inte resultatet av någon sjöfartspolitik,
utan var snarare till helt dominerande delen
betingad av att man kunde få förmånliga
avskrivningar på de kontrakt som då tecknades.
Anf. 215  HÅKAN STRÖMBERG (s)
replik:
Herr talman! Det infördes för att svensk
sjöfartsnäring skulle få en större
konkurrensmöjlighet och ta hem inkomster på den
internationella sjöfarten. Det är där vi har haft
möjligheter att utveckla och, som jag sade, ta hem
till Sverige inkomster för det arbete vi bedriver
internationellt. Det är ungefär som med export på
andra områden, som vi i så fall skulle avbryta. I det
här fallet är det ändå bara en liten del av de totala
intäkterna.
Anf. 216  TOM HEYMAN (m) replik:
Herr talman! Ja, det är precis vad det är, men den
verksamheten bedrivs då utanför landets gränser
och för den har vi misslyckats med att skapa
realistiska arbetsbetingelser.
Anf. 217  KENNETH ATTEFORS (nyd):
Herr talman! Till detta betänkande har inte
nydemokraterna fogat någon reservation.
Eftersom parterna var överens tyckte vi att vi inte
hade någon anledning att motionera i ärendet.
Vi har ett särskilt yttrande där vi säger att vi
fortfarande tror på ett internationellt register och
hoppas att ett sådant kommer att bli infört så
småningom. Men vi tillämpar ''vänta-och-se-
politiken'' i väntan på att något nytt kommer fram.
Jag tror att vi trots allt kommer att få införa ett
danskt register framöver, hur vi än försöker tråckla
ihop det.
Till vissa delar tycker jag faktiskt att
socialdemokraterna för en bra sjöfartspolitik. Ni
nämner det i alla fall i er motion. Av det har jag inte
sett någonting från regeringssidan. Två och ett halvt
år har gått, och först i dag, när vi nästan skall gå till
val igen, kommer man till skott och vi diskuterar
det här i kammaren. Det tycker jag är jättesvagt.
Jag skyller detta på Mats Odell. Han var helt enkelt
för oerfaren för det jobb han fick. Han missade det
här totalt.
Jag har med mig Sjöfartstidningen, nr 48, och jag
vill citera vad Thorsten Rinman har skrivit:
''För tjugo år sedan var det Sverige, som ledde den
maritima utvecklingen i världen inom samtliga
sjöfarts- och varvssektorer!'' -- Det gör Sverige inte
i dag!-- ''Svaret står att finna i en enastående brist
på intresse och insikt från statens sida i frågor med
en annan maritim anknytning än vattenvård längs
våra östra landskapskuster. Denna inställning,
parad med två decenniers sjöfartpolitik, som
inneburit att vi bara har kvar en liten spillra av
Sveriges sjöfart under svensk flagg, skapar dagens
situation.''
Man kan nog inte skylla på bara den nuvarande
regeringen, utan man får nog skylla också på den
tidigare regeringen. Det har inte funnits det
genuina intresset för det viktiga transportmedel
som faktiskt sjöfarten utgör.
Kanske måste vi som danskarna ha en
sjöfartsminister, vem vet? Jag skulle mycket väl
kunna tänka mig att förorda Tom Heyman till det.
Han har kunskaperna och allt det andra.
Herr talman! Det finns, som sagt, inga
reservationer till utskottsbetänkandet, så det blir
som det blir.
Anf. 218  HÅKAN STRÖMBERG (s)
replik):
Herr talman! Jo, det finns reservationer till
utskottsbetänkandet som Kenneth Attefors kan
ansluta sig till för just det han efterlyste, att få en
mera långsiktig inriktning.
När man upptäckte för två decennier sedan att man
kunde flagga ut de svenska fartygen, så satte det
fart. Det var den saken man arbetade med. Jag kan
erkänna att det tog litet lång tid att hitta den modell
man införde 1988. Den borde helt klart ha kommit
något tidigare, för då hade man kanske haft en
betydande del kvar av de svenskflaggade fartygen,
om inte den här regeringen genast hade gått ut och
hotat med att detta skall upphöra, nu skall vi
återigen kunna släppa det fritt. Man skulle kunna
få det fasansfulla systemet att man hade personal
ombord med olika löner beroende på från vilket
land personalen kom. Det är detta vi ville undvika.
Det finns alltså möjligheter i dag. Vi har sett att
modellen håller ganska väl. Man kan vara kvar och
segla under svensk flagg. Varför inte bibehålla den?
Vi väntar självklart på att man kan skapa
någorlunda lika internationella regler och spelrum
också när det gäller sjöfartsnäringen.
Anf. 219  KENNETH ATTEFORS (nyd)
replik:
Herr talman! Jo, visserligen fanns några
reservationer, men det var
kompletteringsreservationer som inte gav så
mycket till betänkandet i sig. Det var därför jag inte
nämnde dem.
När det gäller den långsiktiga sjöfartspolitiken så
tror jag fortfarande, Håkan Strömberg, att det är
ett internationellt register som kommer att gälla.
Finland, Norge, Danmark har det. Jag kan nöja
mig med att nämna dessa tre länder. Den norska
typen skulle jag inte vilja ha, utan jag vill ha den
danska typen av register.
Dessutom skulle jag mycket väl kunna tänka mig
30-procentsspärren -- alltså att det skall segla minst
30 % svenska medborgare på dessa fartyg.
Detta försökte jag gång efter gång framföra till
kommunikationsminister Odell. Det var enda
möjligheten att kunna driva igenom det här, men på
något sätt snappade han inte upp signalen. 30-
procentsregeln var ett TCO-förslag, som stod mot
ett LO-förslag där man ville ha kvar det gamla
subventionssystemet. Det hade varit perfekt, när
det var två fack emot varandra. Men på något sätt
föll förslaget bort. Nu står vi här, två och ett halvt
år senare, med en nästan borttynad handelsflotta.
Anf. 220  HÅKAN STRÖMBERG (s)
replik:
Herr talman! Kenneth Attefors kan lägga sin röst
på våra reservationer för de kompletterar inte -- de
tar upp de brister i propositionen som gör att den
inte har en långsiktig inriktning. Vi vet inte i dag
vad regeringens proposition och
utskottsmajoritetens betänkande innebär när det
gäller de avtal som tecknades hösten 1992 mellan
Redarföreningen och fartygsbefälen och
maskinbefälen. Man har inte kommit överens än.
Det kan bero på att man fortfarande inte vet vilka
regler som kommer att gälla, oavsett om man nu
har ambitionen att nå ett rationaliseringsavtal.
Sjöfolksförbundet har gjort detta och har hittills
varit mycket nöjt. Förbundet har varit
banbrytande. Jag tycker att befälen på fartygen
också kan ta större ansvar men ändå vara anslutna.
Men jag kan förstå deras oro. Jag kritiserar dem
inte för att de inte har kommit till skott med att få
fram ett avtal. Jag förstår att de känner osäkerhet.
Anf. 221  KENNETH ATTEFORS (nyd)
replik:
Herr talman! Jag kan inte stödja reservationen. Jag
har faktist fogat ett särskilt yttrande till
betänkandet där jag säger att jag är helt övertygad
om att det kommer att finnas ett svenskt
fartygsregister framöver. Det får bli ''vänta-och-se-
politiken'' för att försöka samordna registret med
EG -- eller EU som det heter numera. Det kan vi i
Ny demokrati acceptera.
Anf. 222  KARL-ERIK PERSSON (v)
replik:
Herr talman! Jag kan till viss del hålla med Kenneth
Attefors att det kanske inte är regeringens fel att
det inte finns en bibehållen långsiktighet i
sjöfartspolitiken. Men vad har Kenneth Attefors
bidragit med för att föra en långsiktig
sjöfartspolitik? För mig framstår det som ganska
litet. Ett särskilt yttrande är visserligen fogat till
betänkandet, men det är inte mycket till
långsiktighet i det särskilda yttrandet.
Så började Kenneth Attefors att utnämna nya
kommunikationsministrar. Herr talman! Gud
bevare mig och sjöfarten för det namn som
Kenneth Attefors nämnde!
Anf. 223e KENNETH ATTEFORS (nyd)
replik:
Herr talman! Det var inte kommunikationsminister
utan det var sjöfartsminister. Men det får framtiden
utvisa.
Naturligtvis skulle jag vilja påverka
sjöfartspolitiken mycket mer, Karl-Erik Persson.
Men Ny demokrati har faktiskt bara 6,7 % av
rösterna i denna kammare. Hade vi haft 51 % kan
jag garantera att det hade funnits ett internationellt
register i dag.
Anf. 224  KARL-ERIK PERSSON (v)
replik:
Herr talman! Om Ny demokrati mot förmodan
skulle få 51 % skulle det drabba Sverige olyckligt.
Det skulle bli en helt annan politik på många andra
områden om Ny demokrati fick 51 %.
Gud bevare mig för den politiken!
Anf. 225  KENNETH ATTEFORS (nyd)
replik:
Herr talman! Jag kan erkänna att en av de personer
som jag kan tänka mig att samarbeta med, även om
jag har 51 % av rösterna i kammaren, är Karl-Erik
Persson.
Anf. 226  KENNETH LANTZ (kds):
Herr talman! Som företrädare för
utskottsmajoriteten vill jag börja med att yrka bifall
till hemställan i trafikutskottets betänkande nr 7 om
sjöfartspolitiska åtgärder och avslag på tillhörande
motioner.
Regeringens proposition 1993/94:69 kom
efterlängtat till såväl riksdagen som intresserade
närstående intresseorganisationer såsom
Sjöfolksförbundet och Redarföreningen.
Det hade varit önskvärt om propositionen hade
lagts fram tidigare. Nu kan vi i stället konstatera att
regeringen lyckats med konststycket att -- kanske
något motvilligt från vissa håll, men ändå -- föra
parterna närmare varandra. Det är inte så många år
sedan som avståndet var betydande. Som har
framgått av herr Strömbergs inlägg fanns det stora
meningsskiljaktigheter mellan olika förslag som
cirkulerade över det politiska havet. I dag kan vi
med viss tacksamhet riktad till
kommunikationsministern konstatera att ministern
lyckats med att närma parterna till varandra. Från
att ha varit många sjömil från varandra kan de nu
nära nog kasta trossen till varandra. Det har med
andra ord blivit en bra kompromiss för alla parter.
Parterna är övervägande positiva till regeringens
proposition, och därför lägger trafikutskottet fram
ett betänkande som bör komma mycket lägligt för
parterna.
Rederistödet på 29 000 kr per helårsanställd
sjöman är en kompromiss mellan parterna.
Regeringen anser det vara realistiskt med detta
rederistöd på 29 000 kr. Men det finns ett krav på
fortsatt rationaliseringsarbete. Sjöfolksförbundet
har på förtjänstfullt sätt gjort besparingar på upp
till 15 % -- vilket har nämnts i kammaren i kväll --
och i vissa fall ännu mer. Processen har tyvärr inte
kommit lika långt hos fartygsbefälen. Kostnaderna
måste läggas på en nivå som är konkurrenskraftig
på den internationella marknaden.
Utskottets uppfattning om återbetalning av
rederistödet är att det kommer att utbetalas på ett
bra och rationellt sätt. Man kan ha full förståelse
för åsikter om att bidraget borde komma snabbare.
Men som alla vet har tiden sin gång, och sjävklart
skall såväl vattenflödet soma penningflödet ha sin
gång.
Det har under flera år pågått en beklaglig
utflaggning av svenska fartyg. Jag ifrågasätter om
detta rederistöd är tillräckligt verkningsfullt för att
locka till inflaggning till Sverige igen. Tom Heyman
har redan berört frågan. Man kan dock bara hoppas
på att mängden ytterligare utflaggningar kommer
att minska. Det skulle dessutom vara önskvärt --
med vår moderna och effektiva flotta -- att återigen
få se svenskflaggade fartyg på de sju haven.
EU:s sjöfartspolitik är också under bearbetning.
Vissa delar är redan färdiga. Det bör ge oss i
Sverige ett visst lugn. Föreslagna rederistöd skall
ses som en del av ett övergångsstöd till dess att vi
har fått besked om vad EUROS kommer att
innebära. Vad beträffar herr Strömbergs undran
om långsiktighet, är det önskvärt att detta stöd får
ligga fast till dess vi vet mer om EUROS.
Herr talman! Utskottet trycker på behovet av
långsiktighet, vilket måste kopplas till
rationaliseringsåtgärder. Bemanningskostnaderna
har en avgörande betydelse för rederinäringens
internationella konkurrenskraft. Jag har ingen
anledning att ifrågasätta branschens och
Sjöfartsverkets egen förmåga att bedöma
minimibemanningen. Nämnden för rederistödet
klarar, enligt min uppfattning, av att göra detta
övervägande och fatta beslut om de rätta
svängarna.
Utbetalningen av rederistödet anses vara ett
bekymmer. Men jag håller inte med om att
rederierna måste ligga ute med pengarna. Det är
snarare så att staten efterskänker vissa avgifter till
det allmänna genom återbetalning. Vidare kan jag
läsa ur betänkandet att utskottet har för sin egen
del ingen erinran mot en snabbare återbetalning,
om så kan ske inom ramen för gällande
bestämmelser. Utskottet förutsätter att
möjligheterna härtill undersöks.
Denna proposition får anses som en god
arbetsseger för Kommunikationsdepartementet. I
det senaste numret av Sjömannen skriver man i
positiva ordalag om propositionen.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om dels
medelsanvisning på 310 miljoner kronor för
innevarande budgetår, dels regeringens förslag till
sjöfartspolitiska åtgärder i övrigt.
Anf. 227  KARL-ERIK PERSSON (v)
replik:
Herr talman! Denna debatt håller på att bli litet
knepig. Låt oss se på föredragningslistan. Vem är
det som egentligen företräder den borgerliga
fyrpartiregeringen med Kenneth Attefors och Ny
demokrati som en länk i det hela? Är det Kenneth
Lantz eller är det Tom Heyman? Åsikterna går
faktiskt litet isär.
Vad Kenneth Lantz säger i jämförelse med sin
borgerliga företrädare stämmer inte riktigt överens
i fråga om helhetssynen. Det blir en knepig debatt.
Någonstans, någon gång hoppas jag verkligen att
trafikutskottets borgerliga majoritet kan få en
företrädare för en linje i stället för att tycka att det
ena är jättebra, det andra är jättedåligt eller något
mitt emellan.
Här hyllar Kenneth Lantz Sjöfolksförbundet. Jag
kan hålla med om att Sjöfolksförbundet har gjort
de största uppoffringarna när det gäller
sjöfartspolitiken. Men vad har
Kommunikationsdepartementet gjort under tiden?
På Kommunikationsdepartementet har man gått
och väntat för att se vad som kommer att ske.
Om man någon gång har varit med och förhandlat,
vilket jag förstår att Kenneth Lantz aldrig har gjort,
vet man att en kompromiss egentligen innebär att
ingen är riktigt nöjd. Jag undrar: Vilken
kompromiss är det som gäller? Är det Svenska
sjöfolksförbundets kompromiss,
Maskinbefälsförbundets kompromiss,
Sjöbefälsförbundets kompromiss eller Sveriges
redarförenings kompromiss som gäller? Vem har
kompromissat mest och gjort eftergifter? Jag
undrar också om det som gjorts är för sjöfartens
bästa, för befälsförbundets bästa eller för
Kommunikationsdepartementets bästa?
Kommunikationsdepartementet har smitit undan
och inte visat något som helst ansvar. Om man hade
haft en ansvarsfull sjöfartspolitik, skulle man
egentligen ha lagt fram ett förslag utan att vänta på
vad alla andra bestämmer sig för. Det verkar som
man har tänkt att när nu har alla andra bestämt sig
för en viss riktning, kan man instämma. Så har det
ju blivit, och det går inte att komma ifrån. Jag
hoppas att Kenneth Lantz kan få hjälp av sin
partikamrat bredvid med en förklaring av detta.
Anf. 228  KENNETH LANTZ (kds):
Herr talman! Karl-Erik Persson nämnde den
osäkerhet som eventuellt råder i kammaren om
vem som företräder utskottet. I början av mitt
huvudanförande nämnde jag att jag gör det. Det
borde inte råda något tvivel om det.
En kompromiss innebär också att samtliga parter är
mindre nöjda med framlagt förslag. Jag är också
övertygad om att samtliga parter som är berörda i
det här fallet är mindre nöjda än om de fått gehör
för sin egen åsikt från början.
Den historieskrivning som Karl-Erik Persson anför
har vi kunnat ta del av genom det historiska
protokoll som finns. Av det kan man se att även den
förra regeringen hade uppenbara problem med
bl.a. långsiktigheten. Även om det i dag är i
opposition som man för fram sin kritik, vill jag ändå
säga att nuvarande utskottsmajoritet anser att det
föreligger långsiktighet. Det kommer också att
arbetas vidare för långsiktighet.
Anf. 229  KARL-ERIK PERSSON (v).
Herr talman! Jag fick inte svar på de frågor som jag
ställde. Jag undrade vem som företrädde utskottet.
Kenneth Lantz försöker slingra sig undan de frågor
som jag ställde. Man kan då bara konstatera, herr
talman, att det låter illa när man trampar i klaveret,
men det låter mycket mer illa om man försöker dra
foten ur det klaver som man en gång trampat i.
Anf. 230  HÅKAN STRÖMBERG (s):
Herr talman! Kenneth Lantz visar sig mycket
ödmjuk och samarbetsvillig i sitt anförande. Det är
bra att man visar tilltro till svensk sjöfartsnäring och
vill bevara den under svensk flagg. Han omnämnde
samarbetsavtalet.
Men man höjer ögonbrynen -- precis som Karl-Erik
Persson gör -- när man hör olika uppfattningar från
de partier som utgör regeringsunderlaget. Man kan
ställa sig frågan: Om Kenneth Lantz företräder
utskottet, vem företräder då regeringen? Kanske vi
skulle ha haft kommunikationsministern här i
kammaren? Kommunikationsministern skulle då
ha kunnat prata för den åsikt som han förfäktar.
Tom Heyman framhävde direkt att Sverige skall ha
ett internationellt fartygsregister så snart som
möjligt. Det fanns inga frälsarkransar mellan
redare och de anställda ombord, utan här handlade
det om ren konfrontation. Vi vet att Svenska
sjöfolksförbundet helt har motsatt sig dessa
orättvisor, eftersom de slår mot just deras
medlemmar. Det var bra att Kenneth Lantz
redogjorde att det är han som företräder utskottet.
Då är det i många frågor som vi från
socialdemokraternas sida är utskottet nära. Det
synd att vi i skrivningar inte kommit varandra
närmare genom att peka på att det måste till en mer
långsiktig inriktning.
Rationaliseringsavtalet får inte innebära att man
tummar på minimibemanningen av fartygen, så att
man åsidosätter sjösäkerheten. Det är oerhört
viktigt med tanke på de olyckor och katastrofer
inom sjöfarten som varit.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)
16 §  Beslut om fortsatt ärendebehandling
Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle
fortsättas vid morgondagens arbetspelenum.
17 §  Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Förslag
1993/94:RR3 Riksdagens revisorers förslag
angående nedläggning och flyttning av förband
Skatteutskottets betänkanden
1993/94:SkU10 Översyn av
tjänsteinkomstbeskattningen
1993/94:SkU11 Uppskovsregler vid bostadsbyten
m.m.
1993/94:SkU12 Ändringar i 19 §
kommunalskattelagen
1993/94:SkU15 Ändringar i företagsbeskattningen
1993/94:SkU16 Kvalitativa villkor för individuell
pensionsförsäkring
1993/94:SkU17 Vissa fastighetsskattefrågor
1993/94:SkU19 Försäljningsskatten för tunga
fordon
Lagutskottets betänkande
1993/94:LU13 Vissa verkställighetsfrågor
Socialutskottets betänkanden
1993/94:SoU11 Utvidgad lagreglering på
barnomsorgsområdet m.m.
1993/94:SoU14 Arvoden till privatpraktiserande
läkare och sjukgymnaster samt vissa ersättningar
till sjukvårdshuvudmännen m.m.
Trafikutskottets betänkande
1993/94:TU9 Postlag och en förändrad
verksamhetsform för Postverket, m.m.
18 §  Kammaren åtskildes kl. 22.55.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6
§ anf. 31 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 62
(delvis),
av andre vice talmannen dörefter t.o.m. anf. 101
(delvis),
av talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl.
18.29,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 14 § anf.
185 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till
sammanträdets slut.