1 §  Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 22 april.

2 §  Meddelande om arbetsplenum fredagen den
29 april

Andre vice talmannen meddelade att fredagen den
29  april skulle beslut fattas endast i eventuellt
återstående ärenden från dagens sammanträde och
i utrikesutskottets ärende om säkerhetspolitiska
frågor. Övriga voteringar skulle äga rum onsdagen
den 4  maj.

3 §  Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Proposition

1993/94:216 till näringsutskottet

Motionerna

1993/94:So64--So66 till socialutskottet

1993/94:Kr4--Kr13 till kulturutskottet

1993/94:So60--So63 till socialutskottet

1993/94:Sf45 och Sf46 till socialförsäkringsutskottet

1993/94:Ub88 och Ub89 till utbildningsutskottet

4 §  Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter

Utrikesutskottets betänkande 1993/94:UU18

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1993/94:SfU12

5 §  Beslut rörande utskottsbetänkande som
slutdebatterats den 27  april

JoU24 Vissa fiskeripolitiska frågor

Mom. 1 (flexibla fartygslicenser)

1. utskottet

2. res. 1 (s)

Kammaren biföll utskottets hemställan med
acklamation.

Mom. 3 (individuella kvoter)

1. utskottet

2. res. 2 (nyd)

Votering:

274 för utskottet

21 för res. 2

54 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

116 s, 72 m, 27 fp, 24 c, 21 kds, 11 v, 3 -

För res. 2:

21 nyd

Frånvarande:

22 s, 8 m, 6 fp, 7 c, 5 kds, 2 nyd, 3 v, 1 -

Mom. 11 (fisket och fiskerinäringen)

1. utskottet

2. res. 3 (s)

Votering:

166 för utskottet

128 för res. 3

55 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

72 m, 27 fp, 24 c, 21 kds, 21 nyd, 1 -

För res. 3:

116 s, 10 v, 2 -

Frånvarande:

22 s, 8 m, 6 fp, 7 c, 5 kds, 2 nyd, 4 v, 1 -

Mom. 14 (miljökonsekvensbeskrivningar)

1. utskottet

2. res. 4 (s)

Votering:

166 för utskottet

127 för res. 4

1 avstod

55 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

72 m, 27 fp, 24 c, 21 kds, 21 nyd, 1 -

För res. 4:

114 s, 11 v, 2 -

Avstod:

1 s

Frånvarande:

23 s, 8 m, 6 fp, 7 c, 5 kds, 2 nyd, 3 v, 1 -

Mom. 18 (fredningstiderna vid Norrbottenskusten)

1. utskottet

2. mot. Jo414 (m)

Kammaren biföll utskottets hemställan med
acklamation.

Mom. 23 (information om sjukdomsförekomst
m.m.)

1. utskottet

2. res. 5 (nyd)

Votering:

273 för utskottet

19 för res. 5

57 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

115 s, 71 m, 27 fp, 24 c, 21 kds, 1 nyd, 11 v, 3 -

För res. 5:

19 nyd

Frånvarande:

23 s, 9 m, 6 fp, 7 c, 5 kds, 3 nyd, 3 v, 1 -

Mom. 27 (stödåtgärder vid fiskebegränsning)

1. utskottet

2. res. 6 (nyd)

Votering:

272 för utskottet

21 för res. 6

56 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

115 s, 71 m, 27 fp, 24 c, 21 kds, 1 nyd, 10 v, 3 -

För res. 6:

20 nyd, 1 v

Frånvarande:

23 s, 9 m, 6 fp, 7 c, 5 kds, 2 nyd, 3 v, 1 -

Mom. 30 (allmän fiskevårdsavgift)

1. utskottet

2. res. 7 (s)

Votering:

161 för utskottet

129 för res. 7

4 avstod

55 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

72 m, 26 fp, 24 c, 20 kds, 18 nyd, 1 -

För res. 7:

113 s, 3 nyd, 11 v, 2 -

Avstod:

2 s, 1 fp, 1 kds

Frånvarande:

23 s, 8 m, 6 fp, 7 c, 5 kds, 2 nyd, 3 v, 1 -

Mom. 33 -- 35(fiskelicens m.m.)

1. utskottet

2. utskottets hemställan med den ändring däri som
föranleddes av bifall till mot. Jo417 (s)

Kammaren biföll utskottets hemställan med
acklamation.

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

6 §  Grundlagsändringar inför ett svenskt
medlemskap i Europeiska unionen

Föredrogs

konstitutionsutskottets betänkande

1993/94:KU21 Grundlagsändringar inför ett
svenskt medlemskap i Europeiska unionen (prop.
1993/94:114).

Anf. 1  BENGT HURTIG (v):

Herr talman! Svensk demokrati vilar på vår
nationella suveränitet. Ingen skall kunna ställa sig
över folkets eller riksdagens mening. Så har det
varit sedan Gustav Vasas dagar. Vi har beslutat om
lagar giltiga i vårt land, och vi har fattat de besluten
inom landet. I 500 år har Sverige varit en suverän
nation. Landet har bara varit ockuperat till vissa
delar.

En stor majoritet i Sveriges riksdag vill nu att den
här suveräniteten skall få ett slut. Det är bara
folkomröstningen i höst som ser ut att kunna hindra
den här utvecklingen. Om EU-förespråkarna
lyckas få in Sverige i Europeiska unionen är det
EG:s och EU:s regler som kommer att styra här i
landet.

Huvudprincipen är att inom fördragsområdet, som
hela tiden vidgas, kommer EG-rätten att gälla här i
landet. Om EU-rätten skulle strida mot svensk rätt
viker den svenska rätten. Om detta undervisas nu
det svenska folket av den politiska eliten i vårt land.
Ja-sidan försöker visst att trolla med orden och
hävda att genom att svenska ministrar i Bryssel får
4--5 % av makten över franska bönder och de andra
ländernas ministrar får 95 % av makten över
Sveriges bönder samtidigt som riksdagens makt
över svensk jordbrukspolitik i stort sett försvinner
har Sveriges suveränitet i själva verket ökat. Ja-
sidan kommer inte att vinna det svenska folkets
förtroende med en sådan -- lite tillspetsat--
halvimperialistisk advokatyr.

Sveriges grundlag präglas av folksuveränitetens
principer. All offentlig makt utgår från folket
genom riksdagen som är dess främsta företrädare.
Statsmakten utövas under lagarna och dessa kan
bara stiftas av riksdagen som är direkt ansvarig
inför folket. Suveränitetens upplösning innebär att
principen om att all offentlig makt utgår från folket
upphör att gälla i hela sin vidd. Då upphör också,
enligt min mening, riksdagen att vara folkets
främsta företrädare.

Även om vårt system inte är perfekt och präglas av
sociala och politiska klasskillnader och har starka
tendenser mot politisk elitism har det baserats på
ett folkligt inflytande över staten. Men de problem
vi i dag kan kalla demokratins problem kommer
inte att minska utan att öka med ett EU-
medlemskap.

Redan EES-avtalet, såsom det hittills börjat
tillämpas, innebär minskade möjligheter att
påverka och minskade möjligheter till insyn --
vilket vi i vårt parti påpekat nyligen i en särskild
motion.

EG/EU utgår inte från folksuveränitetens princip.
EG/EU har under några decennier vuxit fram som
en organisation för överenskommelser mellan
regeringar. Efter hand som EG/EU-rättens område
har vidgats har inflytandet för den byråkrati som är
uppbyggd kring detta ökat. Kommissionen
utarbetar förslag, bereder och följer upp beslut
med näst intill formell ensamrätt. Den tillåter bara
den insyn den själv vill ha. Domstolen har alltmer
blivit en författningsdomstol.

Man kan säga att EG/EU innebär den upplysta
europeiska förhandlingsbyråkratins suveränitet.
Det är inte att förvåna sig äver att entusiasmen för
ett EU-medlemskap är stor också i vår
statsbyråkrati. De löner och anställningsvillkor som
EG/EU:s institutioner erbjuder är givetvis starkt
lockande. EG/EU kommer sannolikt inte att ha
några svårigheter att rekrytera svenska byråkrater
till topptjänsterna i Bryssel.

Vi står också inför en systemskifte när det gäller
rättskulturen. Våra lagar är normalt omsorgsfullt
förarbetade från idé till förverkligande. De är
granskade i en offentlig debatt. Vi har fått hyggligt
pregnanta lagar. Där själva lagtexten inte ger
klarhet finns förarbeten som kan vägleda kring
avsikten med lagen och ge tolkningsmöjligheter av
lagen.

I EG/EU växer lagarna fram utan den systematiska
offentlighet vi är vana vid. I avgörande skeden
faller normskapandet under utrikessekretessens
principer. Förslagen bereds i kommissionen under
lobbyisternas tryck och blir sedan föremål för
förhandlingar mellan regeringar. Ofta blir
produkten kompromisser som präglas av både
oklarhet och mångtydighet. Genom det oändliga
kompromissandet mellan olika regeringar,
branschintressen, storföretag, arbetsgivar- och
arbetstagarintressen blir lagstiftningen otydlig och
svårtolkad. Den präglas av en snårskog av tillägg
och protokoll kring olika detaljer. I stället för att
skriva om lagen väljer man att lägga till protokoll.
Regelverket växer därför med inbyggd automatik.

De som skall tillämpa bestämmelserna vet ofta inte
hur de skall tolka lagarna och väljer inte sällan
vägen att helt strunta i dem tills någon domstol
beslutar att de måste följas. Det är alltså ett sådant
rättssystem, herr talman, som ja-sidan nu kämpar
för att dra in det svenska näringslivet i. Detta
rättssystem kommer att bli ett eldorado för jurister.

Vi överger ett system med någorlunda juridisk
klarhet för ett system som skapar ständiga
tolkningskonflikter. Över det vakar en domstol vars
domar inte är prejudicerande på samma sätt som i
vår rättsuppfattning, eftersom domstolen skall
verka för gemenskapens fördjupning.

Utskottet anser liksom regeringen att en
överlåtelse av statsorganens beslutanderätt till EU
skall ske utan fastlagda begränsningar. En
överlåtelse av statsorganens beslutanderätt kan låta
som om vår statsbyråkrati lämnar över
beslutanderätten till en annan byråkrati. Men
statsorganen är här ett annat ord för framför allt
riksdagen. Det är den folkvalda riksdagen -- folkets
främsta företrädare -- som skall lämna över sin
beslutanderätt till EU:s instanser, och detta skall
ske utan fastlagda begränsningar.

Men när riksdagen lämnar över en
lagstiftningsbefogenhet eller tvärtom när vi går in i
ett system vars rätt står över den svenska rätten och
där vid en konflikt den svenska rätten får vika då
har vi, enligt min mening, upphävt en stor del av
vår suveränitet och vår självbestämmanderätt på
alla de områden EU-rätten omfattar.

Vi kringgärdar grundlagar med en särskild
beslutsordning därför att det inte utan vidare skall
gå att ändra de grundläggande spelreglerna. Men
vid ett medlemskap i EU kan en dom av EU:s
domstol medföra åsidosättande t.o.m. av svensk
grundlag. Grundlagen kan då i något avseende
hävas av ett domstolsbeslut, av en instans, där våra
nationella intressen inte ens får tas tillvara av en av
Sverige utsedd domare. Det blir skillnaden i det
systemet jämfört med det vi har nu, som innebär att
två likalydande beslut skall fattas med val emellan.

Även utskottsmajoriteten tycks inse detta. Den
skriver: ''Om en regel i en förordning eller ett
direktiv -- -- -- framstår som konstitutionellt
oacceptabel, bör enligt utskottet den svenska
hållningen inte vara att tala om en konflikt mellan
EG-rätt och nationell rätt.'' I sådan konflikt har ju
EG-rätten företräde.

I stället skall Sverige då söka driva att EG-beslutet
ligger utanför det område där beslutanderätten
överlåtits. Man kan fråga sig vem som skall avgöra
detta. Men om det nu inte ligger utanför det här
området? Då är det ju klart att EU-rätten står över
den svenska rätten. EU:s instanser står över den
svenska riksdagen. Därmed upphör Sveriges
riksdag att vara den framstående företrädaren för
det svenska folket som vi har avsett att den skall
vara.

Detta skiljer EU från allt annat internationellt
samarbete. EU är inte bara ett mellanstatligt utan
också ett överstatligt samarbete där
överstatligheten blir alltmer markerad.

Utskottet försöker emellertid att krypa bakom den
tyska författningsdomstolens tolkningar och säger
att dessa skulle gälla för Sverige. Varför skulle de
gälla för Sverige men inte för en rad andra
medlemsländer? Konflikten mellan EU:s rätt och
den tyska författningsdomstolens syn är inte på
något sätt löst. Sveriges position som nytillträdande
stat i EU:s utkant är en annan än det stora
Tysklands, EU:s starkaste medlemsstat.

Men om den tyska författningsdomstolens utslag
gäller i Tyskland och Sverige, måste de väl
rimligtvis gälla också i andra länder? Var hamnar vi
då? Jo, i påståendet att EG-domstolens eventuella
beslut om utvidgning av EU-rätten inte gäller i
något land. Det hade varit rimligt om Sverige hade
fört fram detta i förhandlingarna. Har den här
tolkningen godtagits av Europeiska unionen?

Herr talman! Detta betänkande har en något
märklig förhistoria. I grundlagsutredningen inför
EG var alla partier utom Vänsterpartiet och
experten från Miljöpartiet överens om att i
grundlagen skriva in att EU-rätt har företräde
framför svensk rätt. Vår representant betraktade
detta som en plattläggningsparagraf, och den
efterföljande debatten har gett oss rätt på den
punkten.

Utredningen sade i klarspråk vad som gäller för
medlemsländer och ville ha inskrivet att Sverige
underdånigt skulle acceptera detta. Men den här
plattläggningen blev för mycket för regeringen,
som bara efter någon veckas offentlig diskussion
tillsatte en grupp för att göra plattläggningen
mindre tydlig.

När nu propositionen har kommit kan vi se att
plattläggningen har stuvats undan i
regeringsformens 10 kap. 5 §. Där står det att
frånsett fri och rättigheter skall ett i princip
gränslöst överlämnande av beslutsbefogenheter
ske. Därmed har man dolt den formella
plattläggningen.

Den politiska grundståndpunkt som ja-
representanterna intog i utredningen har emellertid
inte förändrats, och ingen har heller bestridit
utredningens sakmaterial. EU-rätten står över
nationell rätt, inklusive våra grundlagar. Ett
medlemskap med obegränsad beslutsöverlåtelse
innebär en underkastelse i stort sett samma
omfattning som utredningen angav i sin paragraf.

Vi har, herr talman i vår motion och i
meningsyttringen till betänkandet pekat på de
undantag från beslutsöverlåtelsen som Sverige
borde markera för att kunna bevara viktiga delar av
sin suveränitet. Jag vill säga att ett bifall till denna
linje kanske skulle kunna stärka Sveriges
konstitutionella ställning inom EU, men inte ens då
skulle några garantier föreligga. EU:s domstol och
övriga instanser skulle hävda sin överhöghet, och
maktpolitiskt skulle vi troligen tvingas ge vika även
med vårt lagförslag.

Det säkraste sättet att slå vakt om demokratin är att
slå vakt om nationellt självbestämmande och om att
staten skall styras efter folksuveränitetsprincipen
med riksdagen som folkets främsta företrädare.
Slutsatsen av detta blir att Sverige inte bör bli
medlem av den europeiska unionen.

Samarbete i Europa bör så långt som möjligt
grundas på folkstyresprinciper. Det kan ingen
hävda att Europeiska unionen gör.

Medlemskapet innebär uppgivande av viktiga delar
av vårt självbestämmande, oavsett hur vi skriver
vår grundlag. Men vi kan värna suveräniteten
bättre eller sämre, och jag menar att den lösning
som Vänsterpartiet förespråkar skulle kunna vara
litet effektivare.

Oavsett vilka förändringar av regeringsformen som
riksdagen beslutar om nu anser vi att det andra
beslutet skall läggas på riksdagens bord först efter
folkomröstningen -- och endast om det i
folkomröstningen skulle bli ett ja. Vår grundlag bör
inte innehålla formuleringar som bäddar för ett
medlemskap i EU om majoriteten av svenska folket
skulle vara emot ett sådant.

Jag har i meningsyttringen särskilt markerat detta
vid momentet om val till EU-parlamentet, men
ansluter mig i den här delen till den ståndpunkt som
Hans Göran Franck uttrycker i sitt särskilda
yttrande.

När det gäller övriga förslag som tas upp i
betänkandet har jag funnit det angeläget att
markera att vi inte bör göra eftergifter när det gäller
förhandsgranskning av tryckt skrift. I EU har man
inte samma klara prinicp mot detta. Jag har också
velat göra en markering mot den förändring som
underlättar för internationella mediakoncerner att
lägga under sig svensk press.

Herr talman! Med hänvisning till det som jag nu har
sagt yrkar jag bifall till samtliga moment i min
meningsyttring.

Anf. 2  BIRGER HAGÅRD (m):

Herr talman! Med det beslut som vi i dag står i
begrepp att ta skapar vi det instrument som behövs
för att Sverige skall kunna träda in i den europeiska
unionen och bli en fullvärdig medlem i den stora
europeiska kretsen av stater.

Tyvärr har Sverige inte varit med i detta samarbete
från början. Länge, alltför länge, stod vi utanför,
endast till glädje för kommunister och för sådana
som ställde sig negativa till det europeiska
samarbetet. De förstod inte vad det betydde att
folken i Europa slog sig samman på frivillig grund
och bildade en enhet som skulle integreras och
verka på det ena fältet efter det andra -- allt i syfte
att nå det stora målet: Aldrig mera krig i Europa.
Aldrig mera krig mellan broderfolken.

Sverige var inte med. Sverige har kommit på
efterkälken, liksom de andra nordiska länderna
med undantag av Danmark. Likväl har vi haft en
bestämmelse som har gjort det möjligt att överlåta
befogenheter till en internationell organisation,
men den har begränsats just av det lilla
uttryckssättet att befogenheterna bara kan
överlåtas i begränsad omfattning.

Det fanns klara strävanden redan före förra valet
att få till stånd en grundlagsändring. Många
utredningar har under senare tid verkat för detta,
och vi står nu inför situationen att för första gången
besluta om ett tillägg till vår författning. Det är ett
stycke som skjuts in i 10 kap. 5 § i regeringsformen.

Stycket kommer att lyda: ''Riksdagen kan överlåta
beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna så
länge som dessa har ett rättighetsskydd
motsvarande det som ges i denna regeringsform och
i den europeiska konventionen angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna. Riksdagen beslutar om sådan
överlåtelse genom beslut, varom minst tre
fjärdedelar av de röstande förenar sig. Riksdagens
beslut kan också fattas i den ordning som gäller för
stiftande av grundlag.''

Där har vi fått instrumentet för att kunna träda in i
de europeiska staternas gemenskap. EU, den
europeiska unionen, är en sällsynt företeelse.
Aldrig tidigare har det hänt att så många stater på
frivillig grund har slutit sig samman, fast beredda
att verka för sina gemensamma intressen.

EU, den europeiska unionen, uppvisar, vilket har
framhållits i betänkandet och också togs fram av
Bengt Hurtig, en unik blandning av mellanstatliga
och överstatliga drag. Inget av de gamla
uttryckssätten eller definitionerna passar in på EU.
Är det en förbundsstat? Är det ett statsförbund,
eller vad är det? Den tyska författningsdomstolen
har använt det tyska uttrycket ''Staatenverbund'',
som närmast skall översättas med ''en förening av
stater''. Men det är alltså inte en förbundsstat, och
det är heller inte ett löst statsförbund.

Som jag sade finns det mellanstatliga och
överstatliga drag i den europeiska unionen. De
mellanstatliga dragen kommer framför allt till
uttryck i att det är de olika medlemsstaterna som
utser Rådet, EU:s viktigaste organ. Men där kan i
vissa fall beslut också fattas med kvalificerad
majoritet.

De överstatliga dragen finner vi framför allt i
Europaparlamentet och i EG-domstolen.
Europaparlamentet är direktvalt, men det hade --
i varje fall innan den europeiska unionen trädde i
kraft -- ytterligt begränsade befogenheter.
Parlamentet har ännu i dag begränsade
befogenheter, men det finns anledning att tro att
parlamentet kommer att fortsätta på den inslagna
vägen och successivt tillvälla sig allt större
möjligheter att gripa in på olika områden.

EG-domstolen var det andra av de exempel som jag
ville anföra på överstatliga drag i Europeiska
unionen. EG-domstolen kan genom allmänna
uttalanden vid sidan av de domar som den
avkunnar få stor betydelse för utvecklingen inom
gemenskaperna.

Det är naturligtvis alldeles riktigt, som Bengt
Hurtig säger, att vi ger upp en del av den folkliga
suveräniteten över Sverige i det ögonblick som vi
träder in i den stora europeiska gemenskapen.
Också konsekvensutredningen, som studerade
dessa frågor, konstaterade att Sverige visst kommer
att förlora suveränitet i de fall där vi lämnar över
befogenheter till de gemensamma organen. Men
samtidigt vinner vi suveränitet. Vi avstår en viss
beslutanderätt över våra egna angelägenheter men
får i gengäld också ett inflytande på och möjlighet
att gripa in i de andra medlemsländernas göranden
och låtanden. Man kan alltså säga att suveräniteten
finns där men förflyttas. Suveräniteten får i detta
sammanhang andra objekt.

Bengt Hurtig var negativ till ett inträde i den
europeiska unionen, och det skall han självfallet
vara från sina utgångspunkter. Man har från
Vänsterpartiets sida alltid bekämpat ett
internationellt samarbete mellan Sverige och i
första hand de västeuropeiska staterna. Nu när det
kommunistiska oket väl är avkastat är
förhoppningen den att också de central- och
östeuropeiska staterna så småningom skall kunna
knytas ännu närmare till den europeiska
gemenskapen. Ungern, Tjeckien, Polen och
därutöver i första hand de baltiska staterna står och
knackar på dörren, och det är min förhoppning att
vi också där skall kunna se en utveckling som gör
det möjligt för dessa stater att etablera ett fast
samarbete med den europeiska unionen.

Vi går in i en ny era. Vi står i beredskap för att
förverkliga det som stora delar av min generation
alltid har drömt om. Alltför länge var det bara en
dröm, men nu är den på väg att kunna förverkligas.
Vi såg under vår uppväxt och i tonåren ett
fullständigt sönderslaget Europa med lemlästade
människor och hemlösa människor som i sin
förtvivlan inte visste vad de skulle ta sig till i
framtiden. Vi sade oss då att detta aldrig får hända
igen. Vi följde de många som under århundraden
hade talat för en sammansmältning av Europa till
en enhet.

Nu har vi skapat instrumenten. Det är positivt, herr
talman. Nu kan vi med stort eftertryck säga ja till
Europa och ja till framtiden.

Anf. 3  BENGT HURTIG (v) replik:

Herr talman! Jag talade i mitt inledningsanförande
om vikten av samarbete i Europa och om att detta
skulle baseras på nationernas demokratiska
beslutsmekanismer. Vi är naturligtvis positiva till
samarbete i Europa. Vi tycker att samarbete inom
ESK, FN, Europarådet och andra internationella
organisationer är oerhört viktigt, och det är vi
positiva till.

Jag skulle vilja ställa några andra frågor till Birger
Hagård. Det har varit en strävan från
konstitutionsutskottet att det när det lägger fram
förslag till Sveriges riksdag skall vara kristallklart
vad man beslutar om. På s. 16 i betänkandet heter
det: ''Tolkningarna av gällande rättsläge vad
beträffar relationerna mellan EU och
medlemsstaterna är som framgått av det
föregående delvis motstridiga.'' Dessutom
framhålls att ''Maastrichtöverenskommelsen
nyligen genomgått stora förändringar, vars
konsekvenser för utvecklingen av förhållandet
mellan EU och medlemsstaterna det ännu är för
tidigt att uttala sig om''. Man skriver längre ned:
''Denna s.k. legalitetsprincip innebär dock inte,
som närmare utvecklats ovan, att
beslutsbefogenheterna låter sig lätt fastställas.''

Längre fram i betänkandet, under rubriken
''Överlåtelse av beslutanderätt'', anför man att EU-
organens beslutsbefogenheter inte låter sig lätt
fastställas.

Är det tillfredsställande att lämna ifrån sig ett
betänkande till Sveriges riksdag med sådana här
uttryckligen angivna oklarheter?

Anf. 4  BIRGER HAGÅRD (m) replik:

Herr talman! Visst kunde man möjligen önska att
det hade kunnat skrivas kristallklart på varje punkt.
Det kan man nu inte göra, Bengt Hurtig, eftersom
hela EU är en enda stor dynamisk process, där
förhållandena förändras. Den europeiska union
som vi förhoppningsvis kommer att inträda i den 1
januari 1995 ser då sannolikt inte riktigt ut på
samma sätt som den gör i dag. Vi träder in i och ger
vårt bidrag till denna ständigt fortgående
utveckling, och det är positivt.

Man har skapat olika instrument för att lösa de
problem som naturligtvis uppstår när så många
länder frivilligt sluter sig samman och skall
samordna sina rättssystem. Instrumenten finns
alltså där. Hittills har det i en del fall hankat sig
fram, i andra fall gått betydligt lättare.

Samarbete kan många gånger vara svårt. Vi ser en
rest av det i det tidigare kommunistiska
slavsamhället Jugoslavien. Vi ser hur man där inte
är van vid detta samarbete och har fallit varandra i
strupen, och vi skådar där några av de värsta
skändligheter och grymheter som har begåtts i vår
tidsålder. Det är detta som skall undvikas. Det kan
många gånger bli besvärligt i
sammanträdesrummen, men det finns en vilja att
komma överens och att tillhandahålla de
instrument som behövs, och det är det centrala.

Herr talman! Jag glömde i mitt tidigare inlägg att
yrka bifall till utskottets hemställan. Jag ber att få
reparera detta nu.

Anf. 5  BENGT HURTIG (v) replik:

Herr talman! Det är tydligt att vårt normsystem
skall anslutas till denna dynamiska process. Jag
hade i mitt inledningsanförande några frågor om
varför man lyfter fram den tyska
författningsdomstolen och säger att dess synsätt bör
gälla också för Sveriges vidkommande. Varför just
för Sverige? Det måste väl då rimligtvis gälla också
för andra länders vidkommande?

Det betyder i så fall att vi har tagit ställning för den
tyska författningsdomstolen gentemot EU-
domstolen, som hävdar sitt tolkningsföreträde
inom hela EU-området. Har man berört de här
förhållandena i samband med de förhandlingar som
har bedrivits med den europeiska unionen?

Anf. 6  BIRGER HAGÅRD (m) replik:

Herr talman! Som Bengt Hurtig vet har jag haft
samma roll som Bengt Hurtig själv i de
förhandlingar som har förevarit, snarast en roll som
rådgivare eller som den som haft möjlighet att bli
informerad om vad som hände. Men varken Bengt
Hurtig eller jag har direkt deltagit i några
förhandlingar. Vi får väl lämna därhän vad som har
sagts och inte har sagts i dessa frågor.

Det är alldeles självfallet oavsett detta väldigt
intressant. Tyskland är precis som Bengt Hurtig
sade den mäktigaste delen av den europeiska
unionen. Vad dess författningsdomstol säger är
naturligtvis någonting som man vill lyssna till.
Ännu har det inte uppstått någon konflikt mellan
den tyska författningsdomstolen och EU-
domstolen. Vi får se om någon sådan över huvud
taget dyker upp i framtiden.

Men också detta är som jag sade ett led i den
dynamiska process där tankar utbytes mellan olika
organ, folk och stater. Ur det hela kommer det fram
synteser som i sin tur bäddar för framtiden. Något
svar på alla detaljfrågor ges inte nu. De får
framtiden utvisa.

Anf. 7  CATARINA RÖNNUNG (s):

Herr talman! Världen har sedan 1989 bevittnat hur
det forna Sovjetväldet med sina kommunistiska
lydstater kollapsat. De europeiska stater och
etniska grupper som tvingats samman med våld av
en totalitär ideologi håller på att frigöra sig -- icke
utan stor vånda.

Samtidigt pågår i Västeuropa ett omfattande
projekt där suveräna demokratiska stater närmar
sig varandra och går samman. Denna process
inleddes med kol- och stålunionen mellan Tyskland
och Frankrike 1951. Efter andra världskrigets slut
skulle den ha en freds- och stabiliseringsskapande
effekt mellan två tidigare vid upprepade tillfällen
med varandra krigförande länder. 1957 slöts
fördragen om de europeiska ekonomiska
gemenskaperna -- EEG. Genom
Maastrichtfördraget 1993 har den europeiska
unionen bildats.

Det är alldeles för tidigt att i dag ha någon mening
om hur långt denna integrationsprocess kan gå.
Man kan endast spekulera i om utvecklingen drivs
vidare mot en mer federativ statsbildning. Unionen
bygger på principen om att den har begränsade
kompetenser. Unionen har inte kompetens att själv
bestämma om omfattningen av sina
beslutsområden. Utökade uppgifter och
befogenheter för EU kommer till stånd endast om
de nationella parlamenten har beslutat om
fördragsförändringar i denna riktning.

Vad innebär Europeiska unionen ytterligare? Vi
har ansökt om medlemskap i en sammanslutning av
suveräna stater. Denna sammanslutning har inslag
av både överstatlig och mellanstatlig karaktär.
Vidare kan man säga att vi avhänder oss en del av
vår formella suveränitet, men vi vinner i faktisk
suveränitet genom att vi som medlemsnation har
inflytande över organisationens gemensamma
beslut.

Det svenska folket har i den folkomröstning som
äger rum den 13 november det slutgiltiga
avgörandet om det förhandlingsresultat som
uppnåddes sedan Sverige ansökt om medlemskap
skall godtas.

I dag skall vi i kammaren debattera och rösta om
grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap.
Mer specifikt handlar det om en ändring av
bestämmelsen i 10 kap. 5 § i regeringsformen som
skall göra det möjligt att överlåta beslutanderätt till
de europeiska gemenskaperna.

Utskottet föreslår den 1 december 1994 som ett
möjligt ikraftträdandedatum när det gäller en
förändring i regeringsformen och
tryckfrihetsförordningen.

Med anledning av en socialdemokratisk motion
uttalar KU också mer exakt på vilka områden det
inte går att överlåta beslutanderätt utan att
samtidigt ändra svensk grundlag. I propositionen
anges inte någon precis gräns för detta. Det sägs
endast att den föreslagna bestämmelsen inte
medger att beslutanderätt överlåts i sådan
utsträckning och med sådant innehåll att
bestämmelserna om statsskickets grunder upphör
att vara giltiga.

Detta anser vi socialdemokrater vara en alltför vag
och otydlig formulering. Inte bara riksdagens
ställning som det främsta statsorganet, rösträtten,
val till riksdagen och regeringens
beslutsbefogenheter är av betydelse. En
grundläggande och för oss mycket viktig princip i
konstitutionen är den fria åsiktsbildningen. I
regeringsformens 1 kap. 1 § heter det: ''Den
svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning
och på allmän och lika rösträtt.''
Offentlighetsprincipen med sin meddelarfrihet,
censurförbudet, skyddet av uppgiftslämnare,
ansvarighetssystemet och andra bestämmelser i
tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen garanterar den fria
åsiktsbildningen. Detta bör klart framgå i
motivtexten.

Vi har i den socialdemokratiska motionen också
hävdat att våra grundlagsskyddade fri- och
rättigheter på två punkter går längre än de
europeiska gemenskapernas. Allemansrätten
kommer att bli skyddad i grundlag. Vårt fri -och
rättighetsskydd på tryckfrihets- och
yttrandefrihetsområdena, vilket jag tidigare
redogjorde för, är mer långtgående.

Vid jämförelse mellan de bägge rättsordningarna
har utskottet stannat vid att ordet ''motsvarar'' är
det lämpligaste ordet för att förklara att de står i
nivå med varandra utan att till alla delar vara
identiska. Det är riksdagen som har att göra den
bedömningen i samband med överlåtelse.

Vi medger också att det genom ett beslut skall vara
möjligt att överlåta beslutanderätt med enkel
majoritet efter de båda grundlagsomröstningarna.

Detta skall föregås av en folkomröstning, vars
resultat i enlighet med partiöverenskommelsen
skall anses bindande. Om det blir aktuellt med
ytterligare överlåtelse får en framtida riksdag
avgöra om beslutet skall fattas med två beslut med
val emellan eller med tre fjärdedels majoritet vid
ett tillfälle.

Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i
utskottets betänkande, där den socialdemokratiska
motionens förslag tillgodosetts.

Anf. 8  BENGT HURTIG (v) replik:

Herr talman! Jag uppfattade Catarina Rönnung så,
att EG:s institutioner inte kan vidga sina
befogenheter. På s. 6 i betänkandet talas det om
legalitetsprincipen. Det står att Romfördraget är
ett ramfördrag med påfallande allmänt angivna
målsättningar. Fördraget fylls fortfarande ut genom
EG-domstolens rättsskapande verksamhet.

Ett exempel på det är att det är EG-domstolen som
har fattat beslut om hur lagarna skall rangordnas
inom unionen. Det är inga politiska organ som har
fattat det beslutet. Domstolen har alltså lagt fast
denna ordning mellan olika lagar.

Dessutom finns artikel 35 i Romfördraget. Den ger
rådet möjligheter att besluta om åtgärder som från
gemenskapens sida är nödvändiga för att
förverkliga gemenskapens mål.

Denna information sprids fortfarande i Sverige. Jag
undrar om ni tänker ställa till med någon ändring
av det.

Det sägs på s. 15 i betänkandet att alla förhållanden
skall redovisas öppet. Varför redovisas då inte t.ex.
artikel 240 i Romfördraget i betänkandet? Den
anger att medlemsskapet skall vara för evigt.
Varför redovisas inte vilka villkor som enligt
Wienkonventionen skall gälla för utträde? Varför
redovisas inte det som skrivs om EES-avtalet, dvs.
att vi faktiskt genom detta system har vetorätt och
möjlighet till utträde och att det också finns en
beslutsmekanism där parlamentariker är
inblandade inom EES-systemet? Jag tycker att
utskottet borde ha kostat på sig att ge dessa faktiska
upplysningar om vad det är som gäller.

Anf. 9  CATARINA RÖNNUNG (s) replik:

Herr talman! Jag skall uttrycka mig litet tydligare
och säga så här: Uppgifter och befogenheter som
ingår i nuvarande fördrag ligger fast. Om man skall
utöka uppgifter och befogenheter som inte finns i
nuvarande fördrag måste de nationella
parlamenten besluta om fördragsförändringar.

Det var min mening att uttrycka mig så. Bengt
Hurtig nickar. Vi är överens på den punkten.

Anf. 10  BENGT HURTIG (v) replik:

Herr talman! Ja, inom de fördrag som gäller kan
nya uppgifter tillfalla EG:s myndigheter, men det
var inte det som var min huvudfråga, utan det var
den som jag från början tänkte ställa så här: Varför
redovisar man inte vad som står i artikel 240, att
medlemskapet skall vara för evigt, principerna för
utträde som finns enligt folkrätten och också
principerna för hur EES fungerar?

Det var detta min fråga huvudsakligen gällde, och
på det svarade inte Catarina Rönnung.

Anf. 11  Tredje vice talman BERTIL
FISKESJÖ (c):

Herr talman! När man har lyssnat på de tidigare
inläggen här, skulle man nästan kunna tro att vi i
dag skall besluta om att gå med eller ej i Europeiska
unionen -- man har angett fördelar med att vara
med och nackdelar med att vara med -- men den
fråga det gäller i dag är ju inte denna. Vad frågan
gäller är om vår författning skall ha en sådan
utformning att det blir möjligt för Sverige att gå
med i Europeiska unionen, om svenska folket säger
ja i den folkomröstning som alla är överens om att
vi skall hålla.

Här är det ju då viktigt att grundlagen inte lägger
hinder i vägen för att förverkliga folkviljan. Det
innebär att om man följer det förslag som har lagts
om avslag på propositionen, finns det inte
grundlagsmässiga möjligheter att förverkliga ett ja
i folkomröstningen. Det betyder att det skulle
uppkomma en mycket konstig situation, om
riksdagen biträdde det avslagsyrkande som finns.

Alltså: Förslaget som vi i dag behandlar syftar till
att möjliggöra ett inträde. Skulle svenska folket
säga nej i en omröstning, vilket jag personligen
hoppas att man inte gör, gör paragrafen såvitt jag
kan förstå i den utformning som den här har fått
ingen som helst skada. Det är ju
folkomröstningsresultatet som skall gälla.

För den skull är det enligt min mening inte särskilt
relevant att i det här sammanhanget alltför mycket
fördjupa sig i argumenten för eller emot EU. Den
debatten får vi tillfälle att föra i många andra
sammanhang.

Men själva den omständigheten att frågan har
kommit på tal och att vi ansökt om medlemskap och
lyckats träffa avtal under betydande enighet mellan
olika partier i den svenska riksdagen är ju ett
symptom, ett viktigt sådant, på att världen
förändrats och att vi måste förändras med den.

Här sägs det i mycket fosterländska ordalag att den
svenska demokratin vilar på vår suveränitet och att
vi nu är beredda att sälja ut denna. Det intressanta
tycker jag är vad man har kunnat uppleva under
särskilt de senaste 20 åren, i vilken snabb takt som
det internationella beroendet har utvecklats och
manifesterats.

Det gäller hela vårt näringsliv. Det gäller grunderna
för vårt materiella välstånd. Det gäller
informationsspridning, kunskapen om vad som
händer i olika delar av världen. Det är alldeles givet
att allt detta påverkar vår reella suveränitet.

Detta är, kan man säga indirekt. Men även direkt är
det ju på det sättet att Sverige har biträtt en mängd
internationella konventioner i de mest skilda
ämnen som innebär åtaganden från vår sida. Det
här gäller inte bara Sverige, utan det gäller alla
möjliga andra länder också, självklart.

En del länder hyllar den s.k. monistiska principen,
dvs. har man skrivit på ett internationellt avtal så är
det en del av den nationella rätten. Vi har inte
hyllat den principen, utan Sverige har tillhört de
länder som i de här avseendena brukar kallas för
dualistiska, dvs. vi har tillämpat principen att vi
skall transformera till svensk lag de förpliktelser
som vi åtar oss i internationella avtal.

Det här kan diskuteras, och jag har i olika
sammanhang diskuterat vad som är rätt. Det är
klart att om man tillämpar den monistiska
principen, blir man mera noggrann med att granska
vad man verkligen skriver på. Helt allmänt har vi
den uppfattningen i Sverige att har vi skrivit på ett
internationellt avtal av något slag, skall vi också
följa det.

Men sedan har vi också formella bindningar som
sällan nämns men som jag brukar ta fram. Sverige
är med i FN. Det är enligt min mening mycket
diskutabelt om det är i god överensstämmelse med
gällande grundlag. Säkerhetsrådet kan fatta en lång
rad beslut å medlemmarnas vägnar som utan tvivel
griper över den nationella suveräniteten.

Vi är med i Europarådet, och vi har åtagit oss att
följa Europadomstolens utslag, vilket vi också har
gjort i en lång rad frågor. Det är klart att detta är
en formell inskränkning av vår suveränitet som vi
så att säga en passant har godkänt.

Numera har vi också EES-avtalet. Jag tycker att det
var bra att det kom till stånd, men det gör att vi blir
tvungna att följa beslut som fattas inom EU utan att
vi har haft någon möjlighet att påverka dem.

Vi är alltså, inte minst på det europeiska planet,
redan inne i ett mycket integrerat samarbete. En
formell anslutning till EU är, som jag ser det, inte
alls så dramatisk som nejsägarna vill framställa det.
Det är en naturlig konsekvens av den utveckling
som har varit. Det är också en klok åtgärd, om vi
vill utöka våra möjligheter att påverka beslut på
övernationellt plan som vi är väldigt beroende av.

Jag har uttryckt det på följande sätt i min enkla
marknadsföring och ser nu till att det också
kommer in i kammarens protokoll: Min politiska
erfarenhet har lärt mig att det alltid är bättre att
sitta med vid det bord där besluten fattas än att sitta
i farstun och vänta på besked om innehållet i beslut
som man ändå måste följa.

Jag ser alltså ett medlemskap i EU som ett sätt att
vidga våra möjligheter att påverka sådana saker
som direkt angår oss själva.

Sedan tycker jag att det i och för sig är rimligt att
också framhålla ett mera altruistiskt motiv. I
förlängningen är det också egoistiskt, men i varje
fall ytligt sett är det altruistiskt. Varför skall inte vi
från svensk sida bidra till en någorlunda harmonisk
utveckling i Västeuropa och i Europa som helhet?
Varför skall inte vi vara med och hjälpa till att
säkerställa goda relationer i ett område som har
varit sargat sedan tidernas begynnelse av de mest
förödande konflikter och krig som ägt rum
någonstans i hela världen?

Det bör vara en inspirerande uppgift, inte minst för
unga människor att kunna arbeta inte bara på det
nationella planet utan också på ett europeiskt plan.

Jag skulle vilja ta upp några saker som ligger litet
vid sidan av dagens förslag, nämligen på vilket sätt
vi i grundlag skall markera hur vi skall möjliggöra
ett lagenligt inträde i EU; det har ju diskuterats i
olika sammanhang, och det har funnit olika förslag.
Det är alldeles givet att innebörden, även i den
utformning som föreligger här och som till en del
skiljer sig från den som utredningen om grundlagen
och EU föreslog, är att vi skall kunna se det
förenligt med svensk grundlag att följa beslut inom
en överstatlig organisation som Sverige är medlem
i.

Det är många som då säger: Detta är ju ett elände!
Som jag tidigare påpekat är det till stor del en
formell historia, men den kan naturligtvis bli reell.
Jag skulle vilja fråga dem som är kritiska: Vad är
alternativet? Är alternativet att vi på varje område
där det kan uppkomma konflikter mellan vad vi gör
och vad man inom den europeiska unionen gör skall
sätta i gång ett intrikat, tidsödande byråkratiskt
förhandlingsarbete?

Det har yttrats farhågor om att EU tar över allting.
Det kommer ju inte att ske. Det är en felaktig
varubeskrivning. Det finns angivet vad EU skall
syssla med. Det är inte för alla tider givet,
självfallet inte. Detta är en organisation som kan
vara dynamisk. Visserligen kan den stelna också,
och det vet vi. Men den kan vara dynamisk och gå
vidare. Huvudparten av alla de beslut som rör
svenska medborgare kommer dock fortfarande att
fattas i detta hus. För min del tror jag att det
kommer att så förbli. Kanske tror jag t.o.m. att
man så småningom inom EU aktar sig för att hamna
i problem med detaljfrågor av olika slag, helt enkelt
därför att en övernationell organisation av detta
slag inte orkar med ett alltför vidgat fält. Det är helt
enkelt inte praktiskt. Det är också direkt uttryckt i
Maastrichtfördraget att besluten inte skall läggas på
högre nivå än vad som är praktiskt och nödvändigt
från gemenskapens synpunkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
konstitutionsutskottets hemställan.

Anf. 12  BENGT HURTIG (v) replik:

Herr talman! Det finns mycket att säga efter ett
sådant här anförande. Man får nästan intrycket att
Sverige skall gå med i EU för att upplösa det.

I inledningen sägs det att hela vårt näringsliv är mer
och mer beroende. Om man granskar påståendet
finner man att Sverige vid sekelskiftet hade ungefär
samma andel utrikeshandel av BNP som nu.
Naturligtvis har vi ökat vår inhemska produktion
och ekonomi i samma omfattning. De gjorda
påståendena behöver alltså granskas.

I betänkandet säger utskottsmajoriteten: ''I de
fördrag som Sverige tillträder vid ett medlemskap
är enligt utskottets bedömning gemenskapernas
beslutsbefogenheter på de områden där
grundläggande principer i vårt konstitutionella
system berörs utomordentligt begränsade.'' Nu
skall ju Sverige anslutas till t.ex. artikel 109 E. I den
sägs det som skall gälla från början av tredje fasen,
som skall kunna inledas redan 1996--1997 om allt
går bra. Beträffande utövandet av de befogenheter
samt fullgörandet av de uppgifter och förpliktelser
som tilldelats den europeiska centralbanken, med
dess banksystem, gäller att man inte skall fatta
beslut och att man skall ledas av ECBS:s råd. Dessa
råd består av cheferna för de nationella
centralbankerna.

Låt oss delta i den europeiska debatten. För någon
tid sedan sade chefredaktören för tidningen Le
Monde Diplomatiques, Ignacio Ramonet, att:
''Dessa uteslutande monetaristiska kriterier som --
-- --  ska göra det möjligt att överlåta makten över
den gemensamma valutan till en centralbank
oberoende av varje politisk myndighet och
demokratisk påverkan. Det är en mycket tydlig
försmak av medborgarnas framtida belägenhet,
utlämnade åt bankdirektörer som inte är
redovisningsskyldiga inför någon.'' Det säger alltså
en ledande fransk debattör. Det handlar väl ändå
om att överlåta viktiga befogenheter som rör
penning- , valuta- och räntepolitik till det centrala
bankorganet. Denna process har redan inletts inom
EU.

Anf. 13  Tredje vice talman BERTIL
FISKESJÖ (c) replik:

Herr talman! Jag hoppas att mitt anförande inte gav
intrycket att jag menade att Sverige skulle gå med i
EU för att upplösa detsamma. Det får stå för Bengt
Hurtigs tolkning.

Jag tycker att vi skall gå med i EU med liv och lust,
för att ta till vara de samverkansfördelar som där
finns och för att vidareutveckla EU, inte minst i de
avseenden där vi i Sverige anser oss ha kommit litet
längre. Vad gäller hela offentlighetssidan bedömer
jag att en utveckling i vår riktning vad gäller
principen om offentlighet redan är på gång inom
EU. Men som medlemmar kan naturligtvis Sverige
skjutsa på ytterligare. Jag tror att vi inom
miljöområdet kan göra en hel del insatser inom
EU. Och jag förutsätter att vi på område efter
område är beredda till positiva insatser inom EU.

Men det intressanta är, om man nu skall gå in denna
debatt, att på huvudparten av de områden där man
säger att den svenska suveräniteten nu överlämnas
till en överstatlig organisation är vi redan fast. Vi
har ett sådant rejält beroende att vi inte är suveräna
och inte kan handla sjävständigt, om vi inte vill
rasera grunderna för vår välfärd och lägga om hela
strukturen på exempelvis vår utrikeshandel. Från
den synpunkten, över vida fält, är det inte särskilt
dramatiskt att Sverige är med i EU. Det är inget
dramatiskt upphävande av nationell suveränitet,
eftersom Sverige redan står i detta
beroendeförhållande.

Vad gäller andra frågor som har med valutaunion
och gemensam centralbank och annat att göra, är
det ju så att vi kan påverka de framtida besluten om
vi är med i unionen. Det ligger för övrigt långt in i
framtiden om detta kommer att realiseras, vilket är
ytterligt osäkert. Det är ju få länder, om ens något
land, som för närvarande har en sådan ekonomisk
ställning att villkoren uppfylls för en gemensam
valutaunion -- möjligen Luxemburg fortfarande.
Men det ligger långt in i framtiden.

Det är klart att det kan bli så att man på område
efter område bygger ut samverkan. Vad är det för
märkligt med det? På flertalet av de områden som
kan bli aktuella krävs det ju enhälliga beslut. Vad
är det då för fel på att gå med på att utvidga
samarbetet på de områden som vi själva tycker är
bra att utvidga det på?

Anf. 14  BENGT HURTIG (v) replik:

Herr talman! Ett samarbete för att komma fram till
den ekonomiska och monetära unionen inleddes
redan den 1 januari 1994. Det är ju bara fråga om
att vi skall ansluta oss till den här processen. Det
står klart i Maastrichtfördraget hur det skall gå till,
och det är alltså redan på gång.

Det är mycket märkligt om det är så att vi först
ansluter oss till ett fördrag som vi senare skall
avgöra om vi skall tillämpa. Det framgår klart av
debatten att det här skall tillämpas. Den frågan har
varit uppe också när vi har diskuterat med de andra
parlamenten.

Jag skulle vilja ge ett exempel på hur den dubbla
informationen kan ta sig uttryck. Regeringsorganet
Sekretariatet för Europainformation skickar ut sina
skrifter från Utrikesdepartementet för att
undervisa svenska folket. Man säger t.ex. i nr
15/1993: EG-domstolens uppgift är att säkerställa
en enhetlig tolkning av EG-reglerna i alla
medlemsländer. Domstolarna i Sverige, även
Högsta domstolen, måste därför rätta sig efter EG-
domstolens tolkning av EG-rätten. Det är EG-
domstolen som avgör om EG:s rättsakter
överensstämmer med EG:s fördrag eller om de
skall förklaras ogiltiga.

Det är alltså EG-domstolen som avgör. I det här
betänkandet hävdar man ju att vi i Sverige skall
avgöra vilket som står högst när det gäller
grundlagen, om det är den svenska konstitutionen
och lagstiftningen eller om det är EG-rätten.

Sekretariatet för Europainformation säger vidare:
Trots att EG:s lagstiftning skall utgöra en del av den
svenska rättsordningen kommer Högsta domstolen
i Sverige att sakna behörighet att ogiltigförklara
sådana delar av vår lagstiftning.

Tänker man sig nu att gå ut med annan information
än den som Europainformation försörjer svenska
folket med?

Anf. 15  Tredje vice talman BERTIL
FISKESJÖ (c) replik:

Herr talman! Det är ingen som har förnekat eller
försökt dölja att ett medlemskap i EU kommer att
innebära formella suveränitetsinskränkningar. Det
är det grundläggande skälet till att vi måste ändra i
vår egen grundlag, dvs. för att på ett korrekt sätt
möjliggöra vårt inträde i EU och för att möjliggöra
vårt medlemskap.

Sedan kan jag tillägga att det inte kan vara så
förfärligt, när medlemskapet uthärdas med sådant
tålamod av alla de stater som redan är med i EU
och när den ena staten efter den andra i det tidigare
Östeuropa står i kö för att komma med i EU.

Från nej-sägarnas sida framställs EU som en
ondskefull organisation, som vi mer eller mindre
tvingas in i, för att därmed också i fortsättningen
delta i denna organisations ondskefulla
konspirationer. EU är ju en demokratiskt
uppbyggd organisation, bestående av demokratiska
stater i Europa, som har funnit det klokt att
samarbeta över vida fält och att ge detta samarbete
en viss institutionell utformning. Den har
naturligtvis också brister, och jag har kritik, som jag
dock inte kan gå in på här. Organisationen kan
självklart förändras.

Jag vill gå tillbaka till den fråga som den här
debatten egentligen gäller, om vi verkligen håller
oss till ämnet, nämligen förslaget till ändring av
framför allt 10 kap. 5 § regeringsformen. Hur
menar Bengt Hurtig och andra att man skall bete
sig om ert förslag vinner och detta avslås? Skall vi
förverkliga folkomröstningsresultatet i alla fall, om
det nu händelsevis skulle bli ett ja?

Anf. 16  YLVA ANNERSTEDT (fp):

Herr talman! När man lyssnar till Bengt Hurtig här i
dag och i andra sammanhang, liksom till andra nej-
sägare, får man intrycket av att demokratin i
Sverige skulle ha varit fastlagd i evärdlig tid och för
all framtid. Men så är det inte alls.

Demokratins uttrycks- och beslutsformer i Sverige
präglas ju av en ständig utveckling. De senaste 50
åren har vi t.ex. gått från beslut på sockennivå till
kommunreformerna på 70-talet. De små
kommunerna klarade inte av att lösa en ny tids
utmaningar, de stora satsningarna på utbildning och
på infrastruktur. Så småningom blev också de stora
kommunerna för små för att lösa utbyggnaden av
sjukvården, och landstingen kom till.

Vissa frågor har vi lyckats lösa i samarbete med
våra nordiska grannar. Vi har uppnått en
passfrihet. Vi har uppnått en gemensam
arbetsmarknad. Vi har försökt att ta bort
handelshinder, men långtifrån lyckats med det.

Den här processen har inte alls varit utan problem,
och det kommer inte samarbetet med övriga
Europa att bli i fortsättningen heller. Men stegen
har varit nödvändiga för att lösa de stora problemen
för framtiden.

Nu står vi inför nästa steg i utvecklingen. Vi har
funnit att varken vårt eget land eller de nordiska
länderna tillsammans klarar de utmaningar som
ligger framför oss. Då är det självklart att vi väljer
våra närmaste grannar i Europa för samarbete.

De här utmaningarna är i sanning enorma. Hur
skall vi säkerställa en fredlig och demokratisk
utveckling i Öst- och Centraleuropa, utan
gemensamt handlande och utan gemensamma
ansträngningar? Hur skall vi gå vidare i arbetet för
en bättre miljö, om vi inte tillsammans utformar
reglerna med resten av Europa? Hur skall vi säkra
jobben och välfärden i Sverige, om vi inte
tillsammans med övriga europeiska stater lägger
fast gemensamma regler och ramar för hur den s.k.
marknaden skall få agera?

Herr talman! Att som fullvärdig medlem utforma
framtiden i Europa och de politiska reglerna för
samarbetet för både Öst- och Västeuropa är
faktiskt inte att förlora sin suveränitet. Det är i
stället att lägga en del av sin suveränitet där den får
störst effekt, nämligen där de viktiga
framtidsbesluten fattas.

För oss fattas de viktigaste besluten i den
europeiska unionen. Det är därför vi skall sitta med
i deras beslutande församlingar. Vi kan inte, som
tredje vice talmannen framhöll, sitta utanför och
vara tvungna att anpassa oss efter regler som vi inte
har haft möjlighet att påverka.

I det här skedet är det viktigaste sättet att utöva vår
suveränitet på att lägga ihop den tillsammans med
de övriga staterna i Europa och i den europeiska
unionen. Det är alldeles uppenbart att det är flera
än de tolv som tycker att det här samarbetet är
utomordentligt framgångsrikt. Det är mängder av
stater som vill vara med här -- det finns en lång kö
av ansökningar om medlemskap, inte minst från de
stater som äntligen har lyckats kasta av sig det
kommunistiska oket. För dem är det självklart att
den europeiska unionen är garanten för en fredlig
och demokratisk utveckling. Man kan också se hur
den europeiska unionen på många områden och i
stor omfattning medverkar till att stärka den här
utvecklingen. Vi har också sett hur man nu vill
medverka till att stänga Tjernobyl och satsa på nya
och säkrare kärnkraftverk.

På det ena området efter det andra finner man
alltså att det är den europeiska unionen som lyckas
klara framtidsutmaningarna eller åtminstone att ta
rätt steg i den här riktningen.

Jag vill understryka att jag tycker att Sverige har
mycket att komma med i det här sammanhanget. Vi
har på många områden nått en utveckling där vi kan
dela med oss av metoder och modeller, som skulle
gagna många delar av det europeiska samarbetet.
Men detta kan vi inte göra utifrån. Det måste finnas
regler och bestämmelser som gör det möjligt för oss
att sitta med i de beslutande församlingarna.

Herr talman! Med det beslut som vi fattar i dag gör
vi det möjligt för Sverige att delta i det viktiga
samarbetet -- om det svenska folket säger ja i
folkomröstningen i höst, vilket jag verkligen
hoppas. Som jag har sagt är det i de beslutande
församlingarna som vi kan påverka framtiden i
Europa och världen i övrigt. Den europeiska
unionen står ju också för ett ökat internationellt
samarbete.

Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i detta
betänkande.

Anf. 17  BENGT HURTIG (v) replik:

Herr talman! När vi tidigare diskuterade EES slog
både regeringen och ja-anhängare i riksdagen fast
att EES-avtalet stod på egna ben.

När Jacques Delors var här fick han en fråga om
vad som skulle hända med EES-avtalet om det
svenska folket sade nej. Han svarade att det
naturligtvis skulle bestå även i fortsättningen.

Det finns länder som har ett starkt intresse av att
förbättra demokratin och möjligheten att delta i
beslutsprocessen i EES. Island har valt att stå
utanför, och Schweiz får förmodligen ett liknande
avtal. Jag kan inte heller se att EU skulle ha något
intresse av att inte förankra besluten inom EES
också i parlamenten.

Diskussionen om hur EES skall förbättras borde
redan föras, med hänsyn till hur folkopinionen är i
detta land.

I betänkandet står det:

''Utskottet vill framhålla att risken för kollisioner
på fri- och rättighetsområdet minskar om de
bestämmelser som finns i Maastrichtfördragets
inledning följs. -- -- -- När det gäller
tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen med sina detaljrika
regler är konfliktriskerna enligt utskottets
uppfattning större.''

Vi vet att detta har varit ett stort problem i
förhandlingarna. Nu har regeringen gjort en
deklaration, och EU har gjort en motdeklaration
där det sägs att man förutsätter att Sverige följer
det gemensamma regelverket också på detta
område.

Vad tycker Ylva Annerstedt om att utskottet måste
skriva så här när det gäller tryckfrihetsförordningen
och yttrandefrihetsgrundlagen?

Anf. 18  YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:

Herr talman! Vi kan först titta på vad som händer
med EES-avtalet.

Bengt Hurtig, om majoriteten av de länder som har
ingått ett avtal plötsligt faller bort därför att de har
ansökt om medlemskap i den europeiska unionen
är det klart att man måste ompröva om avtalet över
huvud taget håller.

Folkpartiet har på grund av att EES-avtalet inte
medför något inflytande på besluten aldrig ansett
att det är tillräckligt. Vi har inte kunnat vara med
om att utforma reglerna i tillräckligt stor
omfattning. Det är inte relevant att i detta
sammanhang ta upp Island som har 250 000
invånare och en ekonomi som till 90 % är baserad
på fiske.

75--80 % av Sveriges export går till EU-länderna.
Det gör att Sverige är i en väsentligt annorlunda
situation jämfört med Island.

Vi har skrivit att det finns konfliktrisker. Det har
vi gjort eftersom EU i dag inte har exakt lika stor
offentlighet som vi har i vårt samhälle. Vi har också
talat om att vår offentlighetsprincip icke är
förhandlingsbar. Därför har vi inte haft med det i
förhandlingarna. Vi har uttalat att vi i
fortsättningen tänker använda
offentlighetsprincipen på samma sätt som vi har
gjort de senaste 200 åren.

Det kan inte heller vara okänt för Bengt Hurtig att
vår offentlighetsprincip har tjänat som modell för
de riktlinjer som den europeiska kommissionen har
lagt fast för det fortsatta arbetet när det gäller
handlingar och beslut i EU.

Att man inte omedelbart har tagit över vår modell
kan man möjligen ha förståelse för när man vet att
det i den europeiska unionen både finns länder som
har nästan samma offentlighetsprincip som vi och
länder där allting är hemligt om inget annat sägs.

Det är självklart att man också i dessa sammanhang
får ta ett steg i taget. Jag tycker att man har nått
mycket långt när man har lagt fast de
offentlighetsregler som man har gjort. Det fanns ju
ett klart uttalande i Maastrichtavtalet om att
offentlighet och öppenhet skall råda så långt det är
möjligt.

Anf. 19  BENGT HURTIG (v) replik:

Herr talman! Den fråga som jag ställde berörde
närmast vad Ylva Annerstedt tyckte om den
motdeklaration som kom från EU:s sida. Där slås
det fast att man förutsätter att Sverige följer EU:s
regelverk på detta område.

Anf. 20  YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:

Herr talman! Man visste från början att EU skulle
komma med en kommentar. Vi sade klart ifrån att
vi inte tänker vika ifrån vår offentlighetsprincip. Vi
har inte några kommentarer till
offentlighetsprincipen i avtalet. Det betyder att
EG-domstolen inte har någon jurisdiktion över vår
offentlighetsprincip.

Anf. 21  INGVAR SVENSSON (kds):

Herr talman! Den här dagen är mycket viktig för
Sverige. Det beslut som vi skall fatta lägger den
lagliga grunden för ett medlemskap i den
europeiska unionen; jag säger hellre de europeiska
gemenskaperna.

I detta beslut lägger vi stor vikt vid den
folkomröstning som skall hållas senare i november.
Genom en särskild övergångsbestämmelse betonar
vi att den har en alldeles speciell betydelse när det
gäller överlåtelse av beslutsbefogenheter.

Som Birger Hagård tidigare var inne på skall de
europeiska gemenskaperna bygga upp freden i ett
söndertrasat Europa. Under århundraden har det
funnits ständiga konflikthärdar och krig mellan
Tyskland och Frankrike. Efter andra världskriget
fanns det en känsla av att vi nu måste göra något
radikalt för att undvika kommande krig.

Det var faktiskt tre betydelsefulla kristdemokrater
som tog initiativ till det som vi sedan har sett i form
av EG och EU. Det var Alcide de Gasperi från
Italien, Konrad Adenauer från Tyskland och
Robert Schumann från Frankrike som tillsammans
kom på att freden skulle kunna bevaras genom att
Europa integrerades ekonomiskt. Att binda ihop
länderna skulle skapa sådana beroenden att man
inte utan vidare kastade sig i krig med varandra.

Detta är den viktiga idén bakom EU. EU är framför
allt en fredens union.

En stor del av det här betänkandet handlar om
suveränitetsfrågorna. De har redan förekommit
mycket i debatten, och den debatten kommer väl
att accentueras inför folkomröstningen.

Frågan om suveräniteten är viktig. Kommer vi att
behålla ett rimligt mått av suveränitet vid ett
medlemskap? Varje gång man ingår ett
samarbetsavtal, oberoende av på vilken nivå det
gäller, avhänder man sig suveräniteten. Om
personen A och jag ingår ett samarbetsavtal kan jag
sedan säga att jag har kvar min individuella
suveränitet. Men när det kommer till kritan -- om
det blir en konflikt -- kommer det att visa sig att det
är avtalet som gäller. Det är alltså en inskränkning
av suveräniteten.

Att teckna ett avtal är ju helt frivilligt. Man
avhänder sig suveräniteten helt frivilligt. Det är
likadant i ett äktenskap. Det är ett typiskt sådant
avtal. När man ingår ett äktenskap avhänder man
sig en del av sin individuella suveränitet. Det är
inget konstigt med det. Vill man inte avhända sig
suveränitet, får man leva i ett slags isolering, både
som individ eller som stat. Jag tror inte att det är en
lycklig utveckling.

Jag tror att det är nödvändigt att vi går in i de
europeiska gemenskaperna. Det innebär att vi
avhänder en viss, men avgränsad, suveränitet till de
gemensamma organen. Det är inget konstigt med
det.

Egentligen ville jag ha en betydligt klarare
skrivning på den punkten redan i första kapitlet i
regeringsformen. Grundlagsutredningen inför EG
hade också lagt fram ett förslag om det. Bengt
Hurtig kallade det för en plattläggningsparagraf.
Egentligen var det en ärlig deklaration om hur det
faktiskt ligger till, dvs. en frivillig överlåtelse av
suveränitet.

De europeiska gemenskaperna brukar anklagas för
centralism, maktkoncentration, klåfingrighet,
byråkrati osv. Herr talman! Det är inget typiskt
EG/EU-problem. Det är ett typiskt mänskligt
problem. Det är ett problem som finns i Sverige, i
bygemenskaperna, i partierna osv. Det finns ett
naturligt mänskligt intresse att utöka sina
maktbefogenheter. Det gäller bara att bygga in
maktbalanser i det hela.

Jag kan ta fram ett exempel. Häromdagen fattade
riksdagen ett beslut om att framlägga synpunkter
på hur regeringen fördelar sitt arbete. Det kan vara
ett intressant uttalande. Men det hade ingen
speciell laglig grund. Det var ett slags klåfingrighet.
Men riksdagen hade egentligen ingen laglig
kompetens för att fastställa att det skulle vara så.
Inom EG/EU finns den typen av verksamheter. Jag
konfronterades häromdagen med ett
familjerättsligt uttalande från EU-parlamentet. Jag
tillfrågades av en tidning hur jag såg på detta
uttalande om Sverige skulle bli medlem i EU. Det
var lätt att konstatera att familjerätten inte ligger
inom gemenskapsrätten. Därför är det helt
ointressant ur juridisk synvinkel att EU-
parlamentet har gjort detta uttalande. Det ligger
inte inom de befogenheter som gemenskapen ger i
juridisk mening.

I Maastrichtfördraget har ett mycket viktigt
korrektiv byggts in gentemot denna typ av
klåfingrighet. Grundlagsutredningen inför EG
besökte EG-domstolen i samband med
utredningsarbetet. Domstolen uttryckte stor glädje
över att subsidiaritetsprincipen skrivs in i fördraget.
Det blir ett korrektiv för EG-domstolen riktat mot
dem som vill vidga sina maktbefogenheter inom
EG/EU:s organ. Det blir ett viktigt korrektiv.

Inom parentes vill jag uttrycka en viss tacksamhet
över att både regeringen och konstitutionsutskottet
har låtit bli att översätta närhetsprincipen. T.ex.
utrikesutskottet använder det begreppet.
Närhetsprincipen är en irrelevant beteckning för
subsidiaritetsprincipen. Jag kallar det för en
språklig bastard.

Jag är tacksam för att konstitutionsutskottet har
lyssnat på mig när det gäller frågan om
ikraftträdande. Inom Grundlagsutredningen inför
EG ville man skapa en konstitutionell innovation så
till vida att ikraftträdandet av
grundlagsförändringarna inte skulle anges i form av
datum utan i stället med hjälp av en enkel lag. Jag
har hela tiden tyckt att det är konstigt att riksdagen
skall besluta om grundlagsförändringar men inte
veta när de skall träda i kraft. Jag är tacksam för att
utskottet har lyssnat på den argumenteringen så att
vi därför slipper ifrån dessa konstigheter i den
kommande debatten om medlemskap.

Herr talman! Vi kan ha olika uppfattningar om
varför vi skall gå med i den europeiska unionen/de
europeiska gemenskaperna. Jag hade en häftig
ideologisk debatt med en företrädare för det norska
kristelig folkparti för ett par år sedan. Han var
oerhört kritisk mot EG/EU. Han talade om
krämarliberalism osv. Jag sade åt honom att lägga
de ideologiska principerna åt sidan och frågade
honom sedan hur Norge skulle ställa sig om Sverige
blev medlem i EU. Då sade han att Norge måste bli
medlem. Jag frågade honom vad det var för princip
som då skulle gälla. Då var han tvungen att säga att
det var just krämarliberalismens princip som gällde
för detta ställningstagande.

Man kanske kan ha det synsättet på de europeiska
gemenskaperna. Men för mig är freden och
samhörigheten helt avgörande för att vi skall gå
med i den europeiska gemenskapen. Detta är helt
grundläggande. Det finns alltid fördelar och
nackdelar i alla mänskliga sammanhang. Det måste
göras en helhetsbedömning. Min
helhetsbedömning är att freden och samhörigheten
kräver att vi tar ställning för de europeiska
gemenskaperna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan i betänkandet.

Anf. 22  BIRGITTA HAMBRAEUS (c):

Herr talman! Menar Ingvar Svensson att om vi inte
blir medlemmar i unionen hotas freden i Europa?
Jag tycker att det skulle vara egendomligt.

Jag har ett svar till tredje vice talmannen. Vad
skulle hända om svenska folket den 13 november
sade ja till medlemskap och det inte skulle finnas
ett vilande grundlagsförslag? Många av EU:s
medlemsstater har inte ändrat sina grundlagar. EU
har inte ställt några villkor för vår anslutning att vi
skall ändra grundlagen. Det kan alltså inte vara
någon brådska.

Herr talman! Jag anser inte att riksdagen bör ändra
grundlagen, så att det blir möjligt att lämna över
beslutanderätt till EU. Därför kommer jag att
stödja Vänsterpartiets meningsyttring där bifall
yrkas till min och Tage Påhlssons motion K13.

Detta är det viktigaste beslutet sedan Gustav Vasas
dagar. Sverige är berett att ge upp sin suveränitet.

Med det förslag som KU nu förelägger kammaren
bevisas att en anslutning till Europeiska unionen är
ett helt unikt stort beslut. Det har funnits en
tendens i debatten i dag att vilja tona ned
betydelsen av ett EU-medlemskap och jämställa
avtalet med EU med andra internationella avtal
som Sverige ingår oavbrutet. Men för dessa avtal
har vi inte behövt ändra grundlagen. När vi skriver
under mängder av internationella
överenskommelser, så ger vi inte upp rätten till
självbestämmande i vårt eget land.

Skulle riksdagen besluta enligt
konstitutionsutskottets betänkande 21 och
riksdagen sedan bekräfta beslutet efter valet i höst,
frånsäger Sverige sig rätten att själv bestämma över
vilka lagar som skall gälla i landet. Beslut av
europeiska unionen tar över svensk lag, även
grundlag. Vi ger därmed upp vår suveränitet.

Liksom landsting har rätt att besluta i vissa frågor
kommer också Sverige i fortsättningen att kunna
göra det inom områden som EU inte anser vara en
gemensam angelägenhet för unionen. Blir vi
medlemmar i unionen har vi därmed avsagt oss
rätten att föra en egen utrikes-, säkerhets-,
försvars-, handels-, jordbruks-, fiske-, konsument-,
transport- och miljöpolitik. Vi kommer inte att ha
rätt att hindra utländskt kapital från att köpa upp
våra företag och vår mark. Vi tvingas gå in för en
ekonomisk politik som skall leda till en gemensam
valuta och en gemensam centralbank, som inte
kontrolleras demokratiskt och som har uppgiften
att prioritera låg inflation framför arbete åt alla. Vi
blir tvungna att rätta oss efter vad som beslutas i
Bryssel av storföretagens lobbyister, byråkrater,
diplomater och en och annan minister. EU:s lagar
kommer att gälla i stället för våra egna. Det blir
omöjligt att utkräva ansvar av dem som beslutar
över oss.

Utskottet citerar utredningsbetänkandet
Suveränitet och demokrati. I betänkandet myntas
begreppen formell och faktisk suveränitet. Genom
medlemskap i EU får vi vara med och bestämma
över andra EU-länder. Ja, det är sant. Men både
vårt formella och faktiska inflytande blir självfallet
litet, eftersom vi är ett till folkmängden litet land.
Vi förlorar samtidigt rätten att bestämma över oss
själva.

Ju mer ekonomiskt beroende ett litet öppet land
som Sverige är, desto viktigare är det att behålla
rätten till självbestämmande. Det kan gälla rätten
att behålla egna ekonomiska styrmedel som parerar
inflytandet utifrån. Det är mycket oklart vilka
beslut i EU vi måste rätta oss efter i alla fall om
Sverige inte blir medlem. Jag vill gärna ha en
precisering på den punkten. Har EU tagit över
också suveräna staters beslutanderätt?

Ingen kan påstå att Sverige är isolerat nu. Varför
skulle vi bli det därför att våra grannländer bildar
en union? Sverige ligger i Europa, och vi är sedan
länge med och deltar aktivt i Europas utveckling
och fattar beslut om Europa. Vi deltar på lika
villkor i standardiseringsarbetet, har en gemensam
arbetsmarknad, ett gemensamt studentutbyte,
forskningssamarbete osv.

Liksom de andra EFTA-länderna har vi sedan länge
ett frihandelsavtal med EU. Det finns alltså inga
tullar oss emellan.

Sverige tillhör de tio länder i världen som
samarbetar mest internationellt. Förutom i täta
ministerkonferenser deltar våra rikspolitiker och
ämbetsmän från statliga verk och myndigheter,
enligt en rapport till Finansdepartementet, i 3 754
organisationer i världen, varav en hel del i Europa.

Ett litet land kan inte tvinga någon. Vår möjlighet
att påverka ligger i att föra fram väl underbyggda
förslag som kan accepteras frivilligt. Vi påverkar
andra, och vi påverkas av andra. Vi har ett utbyte
mellan fria länder. Så tycker jag det skall fortsätta
att vara. Men varje land måste ha rätt att bestämma
över sitt eget.

Alternativet till medlemskap i unionen är faktiskt
att behålla suveräniteten och fortsätta det intensiva
internationella arbete som vi sedan länge är
inblandade i.

När det gäller förhandlingsresultatet är det så, att
på de områden där vi inte fått ett skriftligt undantag
i avtalet -- eller anslutningsakten, som den heter --
är vi bundna av samtliga EU:s lagar.

EU har för närvarande inte någon lag på
offentlighetsrättens område, men vad jag förstår
kan man besluta om en sådan med en kvalificerad
majoritet som Sverige inte skulle kunna stoppa. Då
skulle vi i Sverige bli bundna av den
offentlighetsprincip som anges i denna lag och kan
inte längre behålla vår egen.

Vi har inte krävt undantag från att delta i ett
gemensamt försvar och inte heller från att ge upp
vår valuta och rätt att föra en egen ekonomisk
politik.

Alltså är vi bundna av alla de fördrag som gäller på
dessa områden om vi blir medlemmar.

Vi har bara fått tidsbegränsade undantag, som
upphör efter några år -- utom snuset.

Dessutom skulle vi betala EU ca 20 miljarder
kronor per år efter en övergångsperiod. Det är mer
än t.ex. hela socialhjälpen i Sverige. För att få
tillbaka en del av dessa våra egna pengar till
jordbruk och regionalpolitik måste vi rätta oss efter
EU:s krångliga bestämmelser. Vi måste fråga EU
om råd hur vi skall använda våra egna resurser i vårt
eget land. Det tycker jag är en ynkedom, det är
förödmjukande.

Jag vill gärna ta upp en fråga som kommer tillbaka,
nämligen reglerna för folkomröstningen. Det
föreligger ett förslag, men frågan hör också hemma
inom grundlagsändringen.

Den proposition om folkomröstning som nu ligger
på riksdagens bord föreslår tre valsedlar. Förutom
ja och nej skall samhället också erbjuda ett tredje
alternativ: blank röstsedel.

Om man räknar andelen nej och ja av dem som
totalt deltagit i folkomröstningen försvåras
möjligheten att få majoritet för något förslag! Det
fanns visserligen en blank sedel även vid förra
folkomröstningen, men där räknades endast de
som valt något av linjerna 1, 2 eller 3. Kommer
detsamma att ske denna gång? Det tycker jag är en
viktig fråga.

När Ulf Dinkelspiel vid presskonferensen om
denna proposition om folkomröstningen med
emfas betonade att ett resultat för nej över 50 %
gör att avtalet förkastas, så har han inte sagt vad
som händer om t.ex. 49 % säger nej, 40 % säger
ja och resten valt valsedlen där det är tryckt ''blank
röstsedel''.

Alla partier säger sig ämna följa folkomröstningens
resultat. Då är det viktigt att det är entydigt. Om
man bara räknar ja- och nej-sedlar, då blir utslaget
entydigt ja eller nej, om vi nu inte skulle få exakt
lika röstetal. Det sista är väldigt osannolikt.

Det är alltså mycket viktigt att vi redan nu kan slå
fast att man visserligen använder den blanka
röstsedeln för att få veta hur många som har
deltagit, men när det gäller att svara ja eller nej, så
räknas endast rösterna från dem som använt ja-
eller nej-sedlar.

Grundlagsändringen innebär ju också att riksdagen
med enkel majoritet kan ansluta Sverige efter
folkomröstningen. Det står inte något om resultatet
av folkomröstningen.

Det är viktigt att redan nu få veta om man kommer
att räkna in de blanka sedlarna och hävda att det
inte fanns en majoritet för nej, även om det var fler
som röstade nej än som röstade ja.

Någon borde också inför grundlagsändringen ge
besked om den punkten.

Herr talman! Jag anser alltså att riksdagen inte bör
ändra grundlagen så att det blir möjligt att
överlämna beslutanderätt till EU. Därför kommer
jag att stödja Vänsterpartiets meningsyttring i de
fall bifall yrkas till min och Tage Påhlssons motion
K13.

Anf. 23  Tredje vice talman BERTIL
FISKESJÖ (c) replik:

Herr talman! Bara en kort fråga till Birgitta
Hambraeus. Hörde jag verkligen rätt när jag tyckte
mig höra att Birgitta Hambraeus anser att vi mycket
väl kan gå med i EU även om vi inte ändrar den
svenska grundlagen?

Anf. 24  BIRGITTA HAMBRAEUS (c)
replik:

Herr talman! EU har inte ställt som krav att vi skall
ändra grundlagen. Det innebär att om de
accepterar oss utan en grundlagsändring, så
kommer vi när vi deltar i de beslutande organen
inom EU att säga att vi inte kan ta ställning till vissa
frågor förrän vi gjort en grundlagsändring eller
riksdagen ändrat andra lagar. Därmed behåller vi
fortfarande vår beslutanderätt och har inte överlåtit
den.

Eftersom EU inte krävt en grundlagsändring tycker
jag detta är en intressant möjlighet att lämna frågan
öppen. Jag hoppas och arbetar för, som tredje vice
talmannen vet, att svenska folket skall säga nej i
folkomröstningen. Men även om man skulle säga ja
tycker jag det är en intressant möjlighet att ansluta
sig utan att ge upp suveräniteten.

Anf. 25  Tredje vice talman BERTIL
FISKESJÖ (c) replik:

Herr talman! Detta är onekligen en originell
ståndpunkt, som det är svårt att finna stöd för
någonstans, såvitt jag kan förstå.

I 10 kap. 5 § RF står att vi kan överlåta befogenhet
i begränsad omfattning. Birgitta Hambraeus har ju
själv i sitt anförande vältaligt illustrerat hur mycket
EU kommer att besluta om och så mycket EU
övertar redan vid vårt inträde i EU.

Anser Birgitta Hambraeus att den suveränitet vi
överlämnar är endast i begränsad utsträckning och
väl förenligt med 10:5 i dess nuvarande lydelse?

Anf. 26  BIRGITTA HAMBRAEUS (c)
replik:

Herr talman! Om jag är rätt underrättad har
Danmark inte ändrat sin grundlag på den här
punkten. Danmark har vid flera tillfällen, när EU
gått över det som Danmark ansett vara riktigt, sagt
att det här måste vi ha en folkomröstning om. Det
är inte obekant att man faktiskt första gången
röstade nej till Maastrichtavtalet i
folkomröstningen. Man var alltså tvungen att gå
tillbaka till folket i en sådan fråga.

Jag tycker att detta är en intressant möjlighet. Som
jag sade i min förra replik önskar jag ju att Sverige
över huvud taget inte skall gå med i Europeiska
unionen, men att nu forcera fram en
grundlagsändring innan folket tagit ställning tycker
jag är felaktigt och kanske också onödigt. Vi skulle
kunna tänka oss en övergångsperiod, om folket
säger ja, där vi alltså är medlemmar men med
bibehållen grundlag. Då blir vi en medlemsstat som
i allra högsta grad fördröjer processen. Ofta går den
nog litet för fort, så det skulle snarast ha en positiv
inverkan på EU.

Anf. 27  INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Visserligen är jag suppleant i
konstitutionsutskottet, men jag har tyvärr inte haft
möjligheter att följa hela den här debatten om detta
viktiga betänkande som riksdagen skall ta ställning
till i dag.

Med mitt inlägg här i dag avser jag varken att
propagera för eller emot medlemskap i Europeiska
unionen. Däremot skulle jag vilja ha klarhet när det
gäller vissa frågor om offentlighetsprincipen.

Jag tycker att det står oklart skrivet om vi har några
garantier för att offentlighetsprincipen inte
kommer att rubbas i samband med ett EU-
medlemskap. Efter att ha läst betänkandet känner
jag mig inte heller övertygad om att vi har sådana
garantier.

Förslaget till beslut innebär att riksdagen skall
kunna överlåta beslutanderätt till Europeiska
gemenskapen utan begränsningar. Sedan kommer
förbehållet: så länge dessa har ett fri- och
rättighetsskydd motsvarande det som ges i denna
regeringsform och i den europeiska konventionen
angående skydd för mänskliga rättigheter och de
grundläggande friheterna. Såvitt jag kan se finns
det ingen garanti för att vi inte kan komma att
tvingas ändra våra grundlagar. Det är i grundlagen
som offentlighetsprincipen regleras, närmare
bestämt i tryckfrihetsförordningen. I betänkandet
står att EG-rätten har företräde framför nationell
rätt. Om en lagbestämmelse i ett medlemsland
strider mot en EG-regel är landets domstolar och
myndigheter skyldiga att tillämpa EG-regeln
framför den inhemska regeln. Detta gäller i princip
även om den inhemska normen tillhör landets
konstitution.

Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att om
ett EG-direktiv t.ex. strider mot vår
tryckfrihetsförordning så kommer EG-rätten att ha
företräde om vi inte ändrar på grundlagen.

Socialdemokraterna har lagt fram en motion där
det sägs att beslutanderätten över grundläggande
principer såsom offentlighetsprincipen och
meddelarfriheten inte bör kunna överlåtas utan
samtidig ändring av grundlagen. Utskottet svarar
att ändringen av regeringsformen inte kan anses
öppna möjlighet att överlåta beslutanderätt som
väsentligt rubbar dessa principer utan samtidig
ändring av grundlagen. Det kan uppfattas som om
man har gett Socialdemokraterna garanti för att vi
inte skall tvingas ändra på
tryckfrihetsförordningen. Jag undrar vad
''väsentligt rubbar'' innebär. Den frågan skulle jag
vilja ställa till tredje vice talman och tillika
statsvetaren Bertil Fiskesjö. Hur skall vi tolka det
som sägs i betänkandet? Finns det verkliga
garantier för att vi inte skall behöva ändra
någonting i tryckfrihetsförordningen framöver?

Jag tänker särskilt på det förslag som ligger i
ministerrådet om att man avser att införa ett EG-
direktiv när det gäller integriteten. Vi som deltog i
Datalagsutredningen kunde konstatera att det
förslag som EU-parlamentet har tagit ställning till
inte är förenligt med svensk offentlighetsprincip.
Om EG-direktivet går igenom och vi inte ändrar
våra grundlagar kan jag inte förstå annat än att EG-
direktivet i alla fall kommer att gälla. EG-rätt går
före våra konstitutionella lagar.

Det här är ett sakområde som inte ingår i
överlåtelseprincipen. Daniel Tarschys utredning
om sekretessbestämmelser har också visat att när
det gäller sakområden kan det uppstå förändringar
som medför att vi är tvungna att t.ex. ändra i
tryckfrihetsförordningen. Därför skulle jag gärna
vilja ha ett besked på den här punkten ifrån Bertil
Fiskesjö eller någon annan hågad person i
utskottet. Hur skall man se den här texten? Skall
man se det som ett förbehåll? Skall vi, om ett infört
direktiv i den europeiska unionen kommer i
konflikt med våra lagar, se texten som utskottet
skriver som ett förbehåll så att vi kan hävda att vi
har tagit ställning till att lagen inte skall ändras?
Hur skall man uppfatta texten? I förhandlingarna
om offentlighetsprincipen har vi tyvärr inte tagit
upp frågan om garanti så att vi inte behöver göra
förändringar.

I en deklaration sägs att offentlighetsprincipen är
en omistlig del i vår demokrati som ingår i vårt
kulturarv som vi inte är benägna att ändra. I
deklarationen finns såvitt jag kan se inte heller
några garantier. Tvärtom har EU deklarerat att
Sverige måste följa EG-rätten. Därför känner jag
mig fortfarande orolig på den här punkten. Jag
skulle vilja att vi klarade ut den här frågan. Det här
betänkandet handlar inte bara om hur vi skall
komma in i EG och vilka möjligheter vi skall ha
enligt regeringsformen. Det handlar också om
socialdemokraternas motion och om vi har några
garantier för offentlighetsprincipen.

Anf. 28  CATARINA RÖNNUNG (s):

Herr talman! Jag vill svara på en fråga som Bengt
Hurtig ställde till mig tidigare. Han frågade
nämligen om det är möjligt för Sverige att träda ut
ur unionen. Jag håller med Bertil Fiskesjö när han
säger att vi naturligtvis inte skall gå in i EU för att
upplösa organisationen utan för att verka i den, dra
fördel av den och kanske själva ge vårt tribut till
utvecklingen i unionen. Jag ser också gärna att nya
stater i Östeuropa blir medlemmar.

Det är riktigt som Bengt Hurtig säger att det för
närvarande inte finns någon utträdesparagraf i
fördragstexten. Men som medlemsnation kan vi
naturligtvis tillsammans med övriga stater verka för
att en sådan kommer till stånd. Jag tycker att det är
naturligt att en sådan paragraf skall finnas. Jag
finner det mycket konstigt att man skall kunna
binda upp sig för evärdlig tid. I alla sammanhang är
det barockt om ett evighetsperspektiv skall gälla för
en sammanslutning. I utskottet har vi också haft en
diskussion om huruvida en stat som skulle låta bli
att betala sina avgifter och inte håller sig till
fördragen förr eller senare kommer att mäla sig ut
ur gemenskapen. Det tror jag sker med viss
automatik om tillräckligt lång tid har gått.

När det gäller frågan om offentlighetsprincipen såg
jag att Bertil Fiskesjö begärde ordet men inte blev
uppmärksammad. Jag skall försöka svara på frågan
om offentlighetsprincipen. Jag tycker att vi säger så
tydligt i motivtexten att vi anser att
offentlighetsprincipen har samma vikt som andra
oerhört viktiga konkreta delar i regeringsformen.
Av den anledningen tillåter vi inte att man på något
sätt ruckar på offentlighetsprincipen här hemma.
Förhoppningsvis kommer de intentioner som
Daniel Tarschys gett uttryck för i sin utredning att
bli verklighet så att man lättar på
utrikessekretessen.

När det däremot gäller offentlighetsprincipens vara
eller icke vara inom EU kan vi naturligtvis bara
utöva påverkan såsom medlemsnation. Det kan vi
förhoppningsvis göra tillsammans med de övriga
skandinaviska länderna och Nederländerna, som
har tryckfrihets- och yttrandefrihetsregler som
påminner om våra.

Anf. 29  BENGT HURTIG (v) replik:

Herr talman! Om jag minns rätt gällde min fråga att
utskottet säger att man öppet skall redovisa
förhållandena. Men man har inte redovisat artikel
240 i Romfördraget som innebär att det här gäller
för evigt. Det har inte heller redovisats vad som
gäller enligt internationell rätt om man skulle vilja
begära utträde. Man har inte heller redovisat vad
som gäller i det här avseendet för EES-avtalet. Det
finns faktiskt en vetorätt inom EFTA. Det finns
möjligheter till utträde och en beslutsmekanism där
parlamentariker är inblandade. Jag tycker att
utskottet borde ha redovisat dessa förhållanden
öppet.

Anf. 30  INGELA MÅRTENSSON (fp)
replik:

Herr talman! Jag tycker att Catarina Rönnungs
replik uttryckte en förhoppning om att man skall
kunna ta hänsyn till t.ex. vår offentlighetsprincip i
samband med ett medlemskap. Jag känner mig
dock fortfarande inte övertygad om att det
verkligen kommer att bli så. Jag uppfattade att den
socialdemokratiska motionen gav uttryck för att vi
skall ha garantier på det här området så att vi inte
behöver ändra på offentlighetsprincipen.
Fortfarande tycker jag att det är mycket viktigt att
vårt konstitutionella utskott här i parlamentet
också kan tala om hur det blir på den punkten. Har
vi garantier eller inte?

Anf. 31  BJÖRN VON DER ESCH (m):

Herr talman! Jag är ganska övertygad om att ingen
av oss som har varit uppe i talarstolen i dag är emot
ett utvidgat samarbete med Europa, tvärtom. Om
det målet tror jag att vi alla är rörande ense. Det är
den väg som man har valt för att nå dit, nämligen
Maastrichtavtalet, som jag och några få
tillsammans med mig är emot.

Maastrichtavtalet är inte bara utopiskt. Det
motverkar direkt sitt eget syfte. Nu är det
emellertid så lyckligt den här gången att det inte är
vi här i riksdagen som avgör frågan. Det är svenska
folket självt som i en folkomröstning avgör om
Sverige skall bli en del av unionen. Det är folket
som vi skall försöka att övertyga, inte
riksdagsledamöterna. Därvidlag är jag betydligt
mer optimistisk än vad jag är när det gäller mina
kolleger här i riksdagen.

Anf. 32  BENGT HURTIG (v):

Herr talman! Jag vill gärna instämma med Björn
von der Esch, att samarbetet i Europa är viktigt.

Jag vill ändra mitt tidigare yrkande. Jag yrkar alltså
bifall till mom. 1, 2 och 5.

Anf. 33  CATARINA RÖNNUNG (s):

Herr talman! I utskottets betänkande förklarar vi
vilken stor vikt vi tillmäter den fria åsiktsbildningen
i Sverige och därmed också vår
offentlighetsprincip. Det står klart skrivet.

Däremot kan jag hålla med Ingela Mårtensson om
att när man jämför de bägge fri- och
rättighetsförordningarna i EU respektive i Sverige,
är ordet ''motsvarar'' kanske inte glasklart. Men ett
enigt utskott har kommit fram till det ordet. När
man jämför de bägge rättsordningarna är ordet
''motsvarande'' det lämpligaste för att förklara att
fri- och rättighetsförordningarna står i nivå med
varandra fast de i alla delar inte är identiska. Det är
alltså utskottets skrivning.

Utskottet uttalar också mycket klart att den
svenska offentlighetsprincipen och den fria
åsiktsbildningen är för oss viktig.

Anf. 34  Tredje vice talman BERTIL
FISKESJÖ (c):

Herr talman! Jag skall inte ytterligare gå in på alla
intressanta frågor som än en gång har tagits upp
här. Men för att inte allt skall bli hängande i luften
vill jag anknyta till det som Birgitta Hambraeus
sade i sitt senaste inlägg. Hon sade att vi inte
behöver ändra grundlagen i Sverige därför att det
har man inte behövt att göra på annat håll.

Till att börja med var detta en halv sanning. En del
länder har ändrat sina grundlagar. Men att andra
länder inte har behövt ändra sina grundlagar beror
på att de redan har haft en sådan utformning att det
har möjliggjort medlemskap i EU.

Birgitta Hambraeus nämnde särskilt Danmark. Då
vill jag läsa direkt ur 20 § i den danska grundlagen.
Jag gör en fri översättning från danskan, så det blir
kanske inte ett perfekt juridiskt språk. Så här står
det: Befogenheter som enligt denna grundlag
tillkommer rikets myndigheter kan genom lag i
närmare bestämt omfång överlämnas till
mellanfolkliga myndigheter som har upprättats vid
en ömsesidig överenskommelse med andra stater
för att främja mellanfolklig rättsordning och
mellanfolkligt samarbete.

I Danmark ansåg man att denna paragraf var till
fyllest för att möjliggöra ett medlemskap. Men vår
grundlagsparagraf har inte denna utformning,
Birgitta Hambraeus.

Anf. 35  BIRGITTA HAMBRAEUS (c):

Herr talman! Jag tycker att det är värdefullt att
tredje vice talmannen har läst in detta till
protokollet, så det finns med hur Danmark har
beslutat.

Jag vill betona att jag sade att ''många'' länder inte
har ändrat sin grundlag. Jag sade inte att det inte
var något land som hade gjort det.

Eftersom EU inte har krävt att vi skall ändra vår
grundlag -- man är fullt införstådd med de regler
som gäller i Sverige -- för att bli medlemmar, skulle
det naturligtvis vara möjligt för oss att bli
medlemmar, om svenska folket säger ja, utan att
överlämna beslutsbefogenheter till EU. När en
lagändring måste ske borde vi i varje fall ta upp
denna i riksdagen och sedan får det ta den tid som
det tar, precis som i Danmark när det gäller
folkomröstning om grundlagsändring. Det är ju det
som har stoppat upp processen. Man har varit
tvungen att invänta grundlagsändringarna och
förändringarna i de övriga länderna. Vi skulle
också kunna gå in för samma sak.

Även om det nu inte framgår lika tydligt, är detta
förslag till grundlagsändring en
''plattläggningsparagraf''. Vi ger oss utan att ge de
människor som -- om vi blir medlemmar -- skall
förhandla någon laglig möjlighet att bromsa. Vi
skall vara med på rubbet och vi blir överkörda. Vi
har inga möjligheter att hävda att vi enligt vår
konstitution inte kan fatta vissa beslut. Jag tycker
att det är onödigt och felaktigt att besluta om en
grundlagsändring, även om svenska folket skulle
säga ja i folkomröstningen.

Anf. 36  INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Jag hade hoppats att Bertil Fiskesjö
skulle säga någonting om offentlighetsprincipen.
Innebär detta några garantier för att vi inte behöver
ändra på offentlighetsprincipen? Bertil Fiskesjö
inledde sitt anförande med att säga att det är några
frågor som hänger i luften, och den här frågan
hänger mycket i luften. Att veta om vi har nåra
garantier eller ej är en principiellt viktig fråga. Skall
vi betrakta detta betänkande som ett förbehåll som
Sverige sedan kan använda sig av om t.ex. förslaget
till EG-direktiv skulle gå igenom i ministerrådet?
Kan vi i så fall använda oss av detta betänkande
som ett förbehåll för att inte behöva ändra på
tryckfrihetsförordningen? Förslaget till EG-
direktiv innebär ett krav på förändring av vår
tryckfrihetsförordning. Jag vill att Bertil Fiskesjö
skall svara på den frågan.

Anf. 37  Tredje vice talman BERTIL
FISKESJÖ (c):

Herr talman! Man kan naturligtvis aldrig säga
aldrig i olika frågor när det gäller EU:s framtida
utveckling. Vi vet inte hur det blir.

Vad vi kan konstatera är att EU inte har någon
lagstiftning på yttrandefrihets- och
sekretessområdet som är gemensam för alla länder.
Den grundläggande orsaken till detta är att
formerna skiftar så kolossalt i olika länder. I ena
kanten finns England med sin oerhört stränga
sekretess och längst ut på den andra kanten ligger
Sverige med en väldig öppenhet. Danmark och
Holland ligger oss närmast. Därefter kommer
Tyskland och de övriga länderna i en fallande skala.

Det är klart att jag inte kan ge något fribrev för all
framtid. Om sådana här frågor kommer upp, måste
det fattas beslut i dem. Om vi är medlemmar, kan
vi vara med och bestämma hur dessa beslut skall se
ut. Direktivet om den personliga integriteten, som
Ingela Mårtensson tydligen är ängslig för, har ännu
inte beslutats. Det har ju ifrågasatts även inom EU,
om man över huvud taget skall ge sig in på en
lagstiftning av det slaget.

När det gäller en par mindre frågor kommer redan
nu vår tryckfrihetsförordning och
yttrandefrihetsgrundlag att påverkas genom vår
anslutning till EU. Men i dessa två avseenden har
ingen haft någonting att invända. Det har ju inte
heller förts någon debatt om detta.

Anf. 38  INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Det är ju en väsentlig fråga. Statsråd
efter statsråd har stått här i kammaren och sagt att
detta är en omistlig del av vår demokrati och att
offentlighetsprincipen inte är förhandlingsbar. Vi
skall inte rubba på den.

Det står i betänkandet att inget väsentligt skall
rubbas när det gäller grundläggande frågor
syftande till offentlighetsprincipen, meddelarskydd
osv. Hur skall man bedöma detta dokument?
Innebär det något förbehåll eller ej? Jag kan inte
tolka Bertil Fiskesjö på annat sätt än att det är
oklart inför framtiden hur det blir.

Jag har tagit upp detta exempel för att visa att det
inom en ganska snar framtid finns en risk för att vi
tvingas ändra på offentlighetsprincipen. Oavsett
om det är realistiskt eller ej måste ändå riksdagen
och det svenska folket få veta om vi har rätt till
offentlighetsprincipen eller om EU kan fatta beslut
som gör att vi väsentligt måste rubba på
offentlighetsprincipen.

Om man ändrar i offentlighetsprincipen i enlighet
med förslaget blir det en väsentlig förändring och
en väsentlig försämring, vilket jag inte tycker är
acceptabelt. Därför var det så angeläget att helst i
förhandlingsskedet få garantier för särregler.
Möjligtvis skulle man kanske kunde använda sig av
detta betänkande som ett förbehåll. Därför ställer
jag fortfarande frågan om vi i en eventuell
kommande konflikt kan använda oss av detta
dokument som ett förbehåll.

Anf. 39  INGVAR SVENSSON (kds):

Herr talman! Jag blev något förvånad över Birgitta
Hambraeus frågeställning. Hennes invändning mot
grundlagsförändringarna var att EU inte hade krävt
att Sverige skulle genomföra några
grundlagsförändringar. Detta är ett mycket
märkligt påstående, eftersom Europeiska
gemenskapen inte har någon som helst kompetens
att kräva av medlemsländerna att de skall förändra
sina grundlagar. EU har att se till att Sverige lever
upp till fördragen och de ingångna avtalen, men hur
vi gör med våra grundlagar är helt vår ensak.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

Mom. 1 (avslag på proposition 1993/94:114)

1. utskottet

2. men. i motsvarande del (v)

Votering:

271 för utskottet

13 för men.

2 avstod

63 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

113 s, 70 m, 26 fp, 21 c, 19 kds, 19 nyd, 1 v, 2 -

För men.:

2 c, 10 v, 1 -

Avstod:

1 m, 1 kds

Frånvarande:

25 s, 9 m, 7 fp, 8 c, 6 kds, 4 nyd, 3 v, 1 -

Mom. 2 (överlåtelse av beslutanderätt)

1. utskottet

2. men. i motsvarande del (v)

Votering:

268 för utskottet

13 för men.

4 avstod

64 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

112 s, 68 m, 26 fp, 21 c, 20 kds, 19 nyd, 2 -

För men.:

1 c, 11 v, 1 -

Avstod:

1 s, 1 m, 1 c, 1 kds

Frånvarande:

25 s, 11 m, 7 fp, 8 c, 5 kds, 4 nyd, 3 v, 1 -

Mom. 5 (ägare till svensk periodisk skrift)

1. utskottet

2. men. i motsvarande del (v)

Votering:

273 för utskottet

12 för men.

2 avstod

62 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

113 s, 70 m, 26 fp, 23 c, 20 kds, 19 nyd, 2 -

För men.:

11 v, 1 -

Avstod:

1 m, 1 kds

Frånvarande:

25 s, 9 m, 7 fp, 8 c, 5 kds, 4 nyd, 3 v, 1 -

Mom. 6 (ikraftträdandet av lagarna m.m.)

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Beslut om samlad votering

På förslag av andre vice talmannen medgav
kammaren att konstitutionsutskottets betänkanden
KU37 och KU46 fick avgöras i ett sammanhang
efter avslutad debatt.

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 14.22 på förslag av andre vice
talmannen att ajournera förhandlingarna till kl.
14.30 då den muntliga frågestunden skulle börja.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.30.

7 §  Muntliga frågor till regeringen

Anf. 40  TREDJE VICE TALMANNEN:

Vi återupptar förhandlingarna med en frågestund.
Frågor besvaras av statsminister Carl Bildt,
kulturminister Birgit Friggebo,
arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund,
finansminister Anne Wibble och
kommunikationsminister Mats Odell.

Ni är välkomna till denna frågestund. Reglerna är
välkända för kammarens ledamöter: korta, precisa
frågor. Statsministern svarar på övergripande
frågor och övriga regeringsledamöter företrädesvis
på frågor inom deras egna verksamhetsområden.

Tillfälliga arbetstillstånd

Anf. 41  PEETER LUKSEP (m):

Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga
kulturministern med anledning av att vi i
massmedierna de senaste dagarna har kunnat läsa
om en polsk familj som bott i sex år i Sverige och
som fött ett barn här för tre år sedan. De har
kommit hit legalt, värvade för att jobba i den
svenska sjukvården. Vidare har de inte gjort några
lagöverträdelser. De har anställning och
arbetsgivare som önskar behålla dem.

Min fråga är: Är det rimligt att de här personerna
utvisas med tio arbetsdagars varsel samt åläggs
besöksförbud under två år?

Anf. 42  Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Herr talman! Som Peeter Luksep vet kan jag inte
uttala mig i enskilda fall. Däremot kan jag uttala
mig om principerna när det gäller tillfälliga
arbetstillstånd, som det är fråga om här -- det
handlar ju inte om asylsökande eller om personer
som är i behov av skydd.

Det finns egentligen inte några riktigt fastlagda
regler för hur lång tid man får bevilja
arbetstillstånd. Men det har utbildats en praxis
mellan Invandrarverket och
arbetsmarknadsmyndigheterna. Denna praxis
utgår från att man inte bör bevilja tillfälliga
arbetstillstånd längre än under fyra år. Sedan har
bestämmelserna utvidgats under senare tid,
framför allt när det gäller idrottsmän och
företagsledare för internationella bolag och
liknande.

I förarbetena till bestämmelserna om tillfälliga
arbetstillstånd har man sagt att det inte är rimligt
att bevilja så långa tillstånd att de börjar uppgå till
den tid som behövs för att bli svensk medborgare.
Det betyder ju att är det familjer som har beviljats
tillfälliga uppehållstillstånd och dessa har förlängts
och man nu t.o.m. har gått över tiden för när man
kan erhålla medborgarskap, måste naturligtvis,
enligt min uppfattning, myndigheterna ta hänsyn
till detta.

Ny myndighetsorganisation på radio- och TV-
området

Anf. 43  BO FORSLUND (s):

Herr talman! Jag har en fråga till kulturminister
Birgit Friggebo. Alldeles strax i dag kommer
riksdagen att behandla frågan om en ny
myndighetsorganisation på radio- och TV-
området. Frågan gäller bl.a. var den nya
myndigheten skall lokaliseras.

Innan riksdagen har fattat beslut har
kulturministern i samband med ett besök i
Sundsvall så sent som i tisdags uttalat att den nya
myndigheten skall lokaliseras till Gamla stan.

Min fråga till kulturministern är: Kommer
kulturministern att delta i dagens debatt här i
kammaren alldeles strax?

Anf. 44  Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Herr talman! Först vill jag på det bestämdaste
tillbakavisa att jag skulle ha sagt vad Bo Forslund
påstår att jag skulle ha sagt i Sundsvall.

När jag tillfrågades av alla möjliga medier i
Sundsvall -- tydligen är detta en stor fråga för vissa
personer i Sundsvall -- informerade jag just om att
riksdagen denna dag skulle debattera denna fråga
och fatta beslut. Innan riksdagen har fattat beslut
kan naturligtvis varken jag eller regeringen ge
något besked om vad vi skall göra eller inte göra,
eftersom det är riksdagen som beslutar.

Jag har också informerat medierna där uppe att
man i betänkandet från utskottet säger att
regeringen bör överväga möjligheterna att
lokalisera myndigheten till annan kommun än
Stockholm. Jag har också sagt att det här inte ger så
väldigt strikta direktiv om vad regeringen bör göra
efter det att riksdagen har fattat sitt beslut.

Därför avvaktar både jag och regeringen beslutet
här i riksdagen i dag innan vi vidtar åtgärder.

Kollektivtrafiken i Göteborg

Anf. 45  JOHAN LÖNNROTH (v):

Herr talman! Jag har en fråga till
kommunikationsminister Mats Odell.

Det finns ju en proposition om Göteborgstrafiken.
Propositionen är nu under behandling i utskottet. I
propositionen finns det pengar till
kollektivtrafiken. Jag skulle då vilja veta om det
finns några hinder för eller problem med att de här
kollektivtrafikprojekten genomförs oavsett hur det
går senare med de mera kontroversiella och ännu
inte klara vägprojekt som skall finansieras med
biltullar.

Finns det alltså några hinder att
Göteborgspolitikerna och politikerna i regionen
genomför kollektivtrafikprojekten så snart det
någonsin är möjligt?

Anf. 46  Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Som Johan Lönnroth torde känna till
innebär den här propositionen att regeringen nu
återkommer till riksdagen just för att möjliggöra en
friare användning av pengarna till
kollektivtrafikdelen i Göteborgspaketet än vad som
fanns i den ursprungliga propositionen -- alltså just
för att inhämta riksdagens bemyndigande att
utbetala de här pengarna.

Detta innebär dock inte att det är möjligt att
frånträda hela huvudtanken med det här paketet.
Det handlar både om att skapa bättre villkor för
kollektivtrafiken och om att minska biltrafiken i
Göteborgs innerstad och samtidigt få en
finansiering för de kringfartsleder som ingår i den
här överenskommelsen.

Anf. 47  JOHAN LÖNNROTH (v):

Herr talman! Detta med vägtullar är så
kontroversiellt att det finns en osäkerhet om det går
att genomföra det här inom rimlig tid. Därför kan
det finnas de som resonerar så, att det är risk för att
vi får betala tillbaka de pengar som går till
kollektivtrafiken.

Jag skulle vilja ha en bekräftelse från
kommunikationsministern om att det nu är möjligt
att börja använda dessa mycket angelägna pengar
till kollektivtrafiken, oavsett hur det sedan går med
biltrafikprojekten.

Anf. 48  Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Möjligheten att använda
kollektivtrafikmedlen öppnas nu om riksdagen
bifaller regeringens proposition. Däremot utgår
regeringen från att alla parter i
Göteborgsöverenskommelsen är beredda att
uppfylla sina förpliktelser i enlighet med
överenskommelsen.

Tilläggsanslag till Utbildningsdepartementet

Anf. 49  LENA HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Jag antar att finansministern anser att
det är viktigt att hålla på principen om att
ramanslag inte får överskridas.

I tilläggspropositionen görs det ett
anmärkningsvärt undantag för
Utbildningsdepartementets eget
myndighetsanslag, som på grund av föregivet
informationsbehov och internationaliseringsarbete
vill överskrida sin budget med 43 %.

Det här kan uppfattas som en uppluckring av den
strama budgetpolitiken och som en signal till andra
förvaltningar. Därför vill jag fråga finansministern
om hon offentligt vill säga vad hon hade att säga till
Utbildningsdepartementets chef om det här
överskridandet och vad hon kommer att säga till
andra förvaltningschefer som vill överskrida sina
myndighetsanslag på likartat sätt med ungefär
samma argument.

Anf. 50  Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):

Herr talman! Jag kan försäkra, Lena Hjelm-Wallén,
att det har varit många och långa diskussioner för
att utröna vad detta överskridande beror på. Det är
ganska uppenbart att det har funnits svårigheter när
det gällt att beräkna en del poster i de olika
anslagen. Det är mycket olyckligt att detta
överskridande har skett.

Utbildningsdepartementet har självt finansierat
pengarna, vilket är en starkt förmildrande
omständighet. Det handlar alltså inte om några nya
pengar som behöver lånas upp, utan det handlar om
finansiering inom Utbildningsdepartementets
verksamheter. Tekniken med ramanslag håller ju
på att införas nu. Det är väldigt viktigt att den följs
av alla myndigheter, departement osv.

Jag är helt övertygad om att resultatet av någon
smärre försyndelse i början av processen faktiskt
ytterligare understryker behovet av att alla
myndigheter, även sådana som Lena Hjelm-Wallén
kanske har närmare beröring med, fullföljer
tankarna på att man får en påse pengar och sedan
får man inte göra av med mer.

Besparingar i statsbudgeten

Anf. 51  DAN ERIKSSON i Stockholm
(nyd):

Herr talman! Jag har en fråga till finansministern.

Kompletteringspropositionen var som en påse, tom
och innehållslös. Tycker finansministern att det
vore bra om finansutskottet förhandlade fram de
konkreta besparingar som måste till och som
regeringen misslyckats med att ta fram?

Anf. 52  Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):

Herr talman! Jag tycker alltid att det är
utomordentligt bra om utskottet kommer överens
om besparingar. Dan Erikssons medverkan hittills
har i flertalet fall gått ut på precis motsatsen. Det
räcker med att se på Ny demokratis medverkan i
beslut som har fattats här i kammaren under de
senaste veckorna för att lägga märke till att de har
resulterat i ett stort antal ökade utgifter, vilket inte
riktigt stämmer med den tanke som Dan Eriksson
här försöker göra sig till tolk för. Det är alldeles
uppenbart att Dan Eriksson talar med dubbla, för
att inte säga tredubbla, tungor.

Beredningen av bostadsfrågor i regeringskansliet

Anf. 53  LARS STJERNKVIST (s):

Herr talman! Jag vill vända mig till statsministern.

I förra veckan uttalade riksdagen allvarlig kritik
mot regeringens sätt att dela upp bostadspolitiken
på sju statsråd och nästan lika många departement.
Häromdagen kommenterade statsministern detta
och jag fick intrycket -- jag hoppas att det är fel --
att han tänkte strunta i det beslut som riksdagen
fattade.

Anf. 54  Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Min kommentar till detta beslut är
alldeles riktigt uppfattad. Regeringsformen anger
en mycket tydlig maktfördelning och
ansvarsfördelning mellan riksdagen, som har att
fatta vissa beslut, och regeringen inklusive
statsministern, som har att fatta andra. Det innebär
att frågan om fördelningen av arbetet inom
regeringen, inklusive detta, är en fråga för
regeringen och för statsministern.

Anf. 55  LARS STJERNKVIST (s):

Herr talman! Både jag och riksdagens majoritet är
medvetna om att det är statsministern som
bestämmer hur man organiserar. Däremot tycker
jag att det milt uttryckt är anmärkningsvärt att
negligera ett uttalande av riksdagen om att
konsekvensen av den arbetsfördelning som man
har bestämt sig för blir till allvarligt men för
verksamheten, för bostadspolitiken.

Anf. 56  Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Statsministerämbetet kännetecknas
av respekt för konstitutionen och den
maktfördelning och ansvarsfördelning som är
fastlagd där. Det har jag att hålla mig till och det
kommer jag att göra, alldeles oavsett om riksdagen
finner sig föranlåten att gå utöver detta.

Låt mig vad gäller bostadspolitiken generellt säga
att det vi har lyckats åstadkomma är de lägsta
hyresökningar som vi har haft i det här landet på 20
år och en minskning av byggkostnaderna på ett sätt
som jag tror att företrädare för det parti varifrån
frågeställaren kommer inte hade kunnat föreställa
sig var möjlig. Vi lägger nu grunden för en bättre
bostadsförsörjning och en bättre bostadspolitik
framöver. Jag vill inte säga att detta är en
konsekvens just av att vi har avskaffat
bostadsdepartementet. Det är en konsekvens av en
framgångsrik politik i största allmänhet.

Volvos fabrik i Kalmar

Anf. 57  BERTIL DANIELSSON (m):

Herr talman! Jag har en fråga till
arbetsmarknadsminister Hörnlund. m ungefär
två månader avser Volvo att lägga ned
tillverkningen av personbilar i Kalmar. Volvo har
nått framgångar på senare tid genom att man säljer
allt fler bilar. Kapacitetstaket är snart uppnått. Då
framstår det för många, även för mig, såsom
olyckligt och kanske tveksamt om man skall
fullfölja nedläggningsbeslutet.

Jag vill fråga arbetsmarknadsministern: Har
regeringen tagit eller avser regeringen att ta
kontakter med Volvo för att diskutera
möjligheterna att senarelägga eller förhoppningsvis
upphäva nedläggningsbeslutet?

Anf. 58  Arbetsmarknadsminister BÖRJE
HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag har ett flertal frågor som har med
Volvo att göra -- detta viktiga företag. Jag kommer
inom kort att ha ett sammanträffande där de
frågorna kommer att diskuteras. Kalmarfabrikens
framtid är en viktig fråga, oavsett vilken
verksamhet som skall bedrivas vid fabriken. Den
kommer att diskuteras.

Tidsbegränsade uppehållstillstånd

Anf. 59  GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag har en fråga till kulturminister
Birgit Friggebo.

I slutet av förra året föreslog hon och regeringen
införandet av ett system med tidsbegränsade
uppehållstillstånd för vissa grupper av asylsökande.
Detta förslag har sedermera riksdagen godkänt,
trots min kritik.

Nu har jag erfarit att kulturministern och även vice
statsministern vid flera tillfällen offentligt kritiserat
detta och sagt att man inte vill ha ett system med
tillfälliga tidsbegränsade uppehållstillstånd för
asylsökande. Innebär det att regeringen avser att
återkomma till riksdagen och upphäva det beslut
som regeringen föreslog i slutet av förra året?

Anf. 60  Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Herr talman! Som jag har svarat Georg Andersson
tidigare avser regeringen inte att komma med ett
sådant förslag. Jag har också redovisat tidigare här i
kammaren att jag inte anser, och det gör inte heller
regeringen, att tillfälliga uppehållstillstånd skall
vara ett regelrätt inslag för asylpolitiken.

Däremot har vi öppnat en möjlighet vid
massflyktssituationer, där det är fråga om
katastrofer av kortvarig längd, krig som man kan
bedöma tar slut ganska snart, miljökatastrofer eller
liknande, att reglera hur en kortvarig vistelse i
Sverige skall kunna fungera.

Det fanns inga bestämmelser om vilka myndigheter
som skulle sköta detta, vilka som skulle sköta
mottagningssystem och förläggningsplatser. Det
var viktigt att få en reglering av detta liksom under
vilka former och med vilken status som man skulle
få vistas här i riket vid sådana situationer.

Vid den normala asylprövningen, när människor
söker skydd undan diktaturer, tortyr och
förföljelse, är det däremot både min och
regeringens uppfattning att man inte bör använda
ett system av tillfälliga uppehållstillstånd.

FN:s vapenembargo mot Bosnien

Anf. 61  LENNART ROHDIN (fp):

Herr talman! Jag har en fråga till statsministern.

Två gånger, nu senast i Gorazde, har FN tvingats
ingripa med de medel som FN-stadgans artikel 41
föreskriver för att förhindra ett blodbad. Även
denna gång skedde det med framgång. Återigen
slirar man på tungan och säger att FN naturligtvis
inte alltid kan ingripa överallt i Bosnien. FN-
befälhavaren Rose har i dag kritiserat bosnierna för
att inte försvara sig tillräckligt kraftfullt själva.

Min fråga till statsministern är: Hur länge är det
försvarbart att upprätthålla ett vapenembargo som
förhindrar bosnierna att försvara sig när inte FN är
mäktigt att göra det?

Anf. 62  Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Sveriges politik är som bekant att vi
inte anser att det är klokt att förse olika typer av
konfliktområden med olika typer av
vapenleveranser. Det är svensk politik. Den
bedriver vi själva. Det vore litet konstigt om vi
skulle anbefalla världssamfundet någon annan
politik, dvs. att man nu skulle öppna slussportarna
för vapenleveranser till f.d. Jugoslavien, där det
inte verkar vara bristen på vapen som är det mest
dominerande.

Man skall ha klart för sig att ett hävande av FN:s
vapenembargo inte är ett hävande av embargot
enbart för leveranser till den bosniska
regeringssidan. Det är lika mycket ett hävande av
embargot för leveranser till den serbiska sidan, den
kroatiska sidan eller vilken annan sida som helst
som väljer att kasta sig in i dessa blodiga
drabbningar. Är det någonting som jag vill
förstärka där nere är det Förenta nationernas
möjlighet att verka framför allt genom mer trupp
på marken. Därför välkomnar jag och regeringen
det beslut som säkerhetsrådet nu har fattat, som
möjliggör en utökning av Unprofors
personalstyrka. Det kanske är den enstaka insats
som vid sidan av det politiska förhandlingsarbetet
kan bidra mest till en lösning av konflikten.

Radioprogram för bosnier

Anf. 63  HARRY STAAF (kds)

Herr talman! Jag har en fråga till kulturministern.

Vi har tagit emot ganska många flyktingar från
Bosnien. Såvitt jag förstått är de inte helt nöjda
med det programutbud som Sveriges Radio
tillhandahåller. Jag frågar därför om
kulturministern avser att ta upp överläggningar
med Sveriges Radio om serviceprogram som riktar
sig till invandrare från Bosnien. Helst skulle de vilja
ha program på bosniska.

Anf. 64  Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Herr talman! Avtalet mellan staten och Sveriges
Radio ger allmänna riktlinjer om vad Sveriges
Radio och Sveriges Television skall göra. Där finns
det också bestämmelse att man skall se till att det
finns minoritetsprogram av olika slag. Däremot är
det inte en uppgift för regeringen att i detalj
bestämma på vilka minoritetsspråk man skall sända
och omfattningen av programmen på olika
minoritetsspråk.

Det är en grannlaga uppgift för både Sveriges
Radio och Sveriges Television att ha nära kontakter
med olika grupper och göra anpassningar efter de
invandrargrupper som finns i Sverige.

Jag utgår från att både Sveriges Television och
Sveriges Radio är lyhörda för önskemål framför allt
från så stora grupper som det nu är fråga om från
det forna Jugoslavien.

Avvecklingen av statliga myndigheter

Anf. 65  BENGT SILFVERSTRAND (s):

Herr talman! Jag vill ställa en fråga till
statsministern.

När man avvecklade myndigheter, t.ex.
Universitets- och högskoleämbetet, sade man från
regeringens sida att det skulle innebära en
förenkling av den centrala myndighetsstrukturen
och ett effektivare utnyttjande av resurserna. Man
ansåg att det skulle leda till en besparing på 10
miljoner kronor. Vi vet att man i årets
tilläggsproposition överskrider anslaget på
Utbildningsdepartementets område med 20
miljoner kronor, dvs. med 43 %.

Som skäl för detta kraftiga anslagsöverskridande
anför man att det har blivit dyrare att avveckla
UHÄ och SÖ än vad som var beräknat. Förutsagda
besparingar blev alltså i stället fördyringar. Vi fick
höra tidigare att det här var ett smärre övertramp.
Delar statsministern den uppfattningen? Om han
inte gör det, vilka initiativ tänker han ta med
anledning av denna misshushållning med statens
finanser?

Anf. 66  Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Bengt Silfverstrand har kanske inte
riktigt klart för sig de olika begreppen i
sammanhanget.

Vad vi talade om och vad som var föremål för ett
meningsutbyte mellan Lena Hjelm-Wallén och
finansminister Anne Wibble var en tillfällig historia
på departementet. Så var det. Men vad vi talar om
i det stora sammanhanget är långsiktiga betydande
besparingar i hela myndighetsorganisationen, som
betyder åskilligt när det gäller att rationalisera,
förenkla och spara pengar på sikt. Jag förstår att
Bengt Silfverstrand letar varje typ av argument för
att motsätta sig den typen av åtgärder. Men jakten
på den här punkten har inte varit så framgångsrik.

Stationsbyggnad på Arlanda

Anf. 67  RUNE THORÉN (c):

Herr talman! Jag vill ställa en fråga till
kommunikationsministern.

I dag går motionstiden ut på propositionen om
Arlandabanan. I propositionen kan man läsa ordet
stationsbyggnader i fråga om Arlanda. Vi är i dag
underkunniga om att det kan betyda att det skall
byggas två stationsbyggnader. Jag ställer mig litet
frågande om det behövs för den trafik det är fråga
om. I Stockholm klarar man en omfattande
fjärrtågstrafik och pendeltågstrafik, och även i
Göteborg, med en stationsbyggnad. Ur kundens
synpunkt lär det vara bättre med ett ställe än två för
att kunna orientera sig.

Anf. 68  Kommunikationsminister MATS
ODELL (kds):

Herr talman! Jag är glad att till Rune Thorén kunna
säga följande. Med tanke på att vi har valt en privat
finansiering kommer frågan om
stationsbyggnadens omfattning kanske för en gångs
skull att bli föremål för en mycket noggrann
ekonomisk prövning.

Jag kan försäkra Rune Thorén om att den
entreprenör som lämnar in det lägsta anbudet är
också den vars förslag har de minsta utrymmena.
Jag tror inte att någon av oss vill förspilla sin
ungdom i väntan vid terminaler, hur de än ser ut, i
onödan.

Marknadsföringen av information om Sverige som
turistland

Anf.69  BENGT DALSTRÖM (nyd):

Herr talman! Jag har en fråga till statsministern.

Turismen är en näringsgren som omsätter ca 110
miljarder i dag. En betydande del av detta gäller
turister från utlandet. Vi vet att fem turister i
Sverige ger samma intäkter som en exporterad
Volvo. Genom att marknadsföringen av Sverige är
splittrad på en mängd myndigheter och två
departement blir det en ineffektiv och kostsam del
i budgeten. Skulle statsministern kunna tänka sig
att ta ett initiativ för att få litet fason på den i dag
så splittrade Sverigeprofilen utomlands?

Anf. 70  Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Jag instämmer i bedömningen av
turismens betydelse framför allt i det svenska
perspektivet men också i ljuset av utvecklingen i
den globala ekonomin. Det är uppenbart att turism
och resande tillhör de mycket stora och
betydelsefulla tillväxtsektorerna. Däremot tror jag
inte att detta framför allt är någonting som vi kan
åstadkomma genom att centralisera hela
Sverigeinformationen.

Vi har ju fattat beslut om att förändra de
organisationer som vi har för att informera om
Sverige utomlands. Det är information till olika
mottagare för att ge en bra bild av Sverige som
turistland. Jag tycker att det är för tidigt att dra den
typ av slutsatser som här dras.

Mitt intryck, när jag stundtals rör mig utanför
landets gränser, är att det har skett mycket för att
förbättra Sverigeinformationen och Sverigebilden
utomlands. Därmed inte sagt att det inte finns
utrymme för fortsatta förbättringar, för det tror jag
att det finns. Men jag tror inte att det ligger i att
åter centralisera myndighetsorganisationen.

Öresundsbron

Anf. 71  STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Jag har en fråga till statsministern,
och den gäller bron mellan Malmö och
Köpenhamn.

Är det, mot bakgrund av det material som i dag
finns och det som håller på att samlas in samt den
tidtabell som vi tidigare blivit presenterade,
statsministerns uppfattning att riksdagen kan få
besked om bron skall börja byggas eller ej innan vi
slutar inför sommaren?

Anf. 72  Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Samma besked gäller nu som tidigare,
dvs. att vi avvaktar det besked som kommer från
Vattendomstolen. Vi har fått ett besked om att
domstolen inkommer med sitt yttrande -- den skall
ju svara på en mycket specifik fråga från
regeringen -- kring den 20 maj. Vattendomstolen
har inte till regeringen redovisat, och har inte heller
skyldighet att göra det, anledningen till att den
inkommer med yttrandet den 20 maj i stället för
den tidpunkt som tidigare beslutats. Efter det att
Vattendomstolen har gjort det skall det inte vara
någon onödig fördröjning i regeringens
beslutsfattande -- det kan jag försäkra.

Ny myndighetsorganisation på radio- och TV-
området

Anf. 73  ELVY SÖDERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har en fråga till kulturministern.
Kommer kulturminister Birgit Friggebo att delta i
dagens debatt här om en ny
myndighetsorganisation på radio- och TV-
området?

Anf. 74  Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Herr talman! Jag kommer möjligen delvis att
avlyssna debatten, men jag kommer inte att vara
här hela tiden.

Utredningen av mordet på Olof Palme

Anf. 75  BJÖRN SAMUELSON (v):

Herr talman! Jag vill ställa en fråga till
statsministern. Det har under den allra senaste
tiden framkommit uppgifter runt utredningen av
mordet på Olof Palme att kontakterna mellan olika
delar av Polisen inte fungerade riktigt ordentligt.
Föranleder detta någon åtgärd från regeringens
sida?

Anf. 76  Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Det förhåller sig som bekant så att
förundersökningen leds av riksåklagaren. Det
förhåller sig också som bekant så att den politiska
makten, i det här fallet regeringen, saknar både
möjlighet och lämplighet att gå in och ge vare sig
direktiv eller andra anvisningar för hur arbetet i
förundersökningen skall bedrivas.

Det hindrar inte att det, mot bakgrund av detta falls
mycket speciella karaktär, vid några tillfällen har
varit en information från riksåklagaren och
spaningsledningen direkt till mig själv, till
statssekreteraren i statsrådsberedningen Peter
Egardt, till Ingvar Carlsson som ledare för
Socialdemokratiska partiet och till f.d.
statssekreteraren i statsrådsberedningen Kjell
Larsson. De frågeställningar som av massmedierna
nyligen berörts i några TV-program har i de
sammanhangen icke aktualiserats. Det är allt jag
kan säga för dagen.

Öresundsbron

Anf. 77  NILS T SVENSSON (s):

Herr talman! Jag vill ställa en fråga till
statsministern, och därmed följa upp den fråga som
Sten Andersson i Malmö ställde om Öresundsbron.
Han fick ett märkligt svar på den frågan.

Den 20 maj lämnar Vattendomstolen sitt yttrande
i ärendet, och det är inte så lång tid till dess. Jag
föreställer mig att det finns en planering av
beslutsordningen i detta viktiga ärende.

Då måste det rimligen också finnas ett datum i
regeringens planering som statsministern borde
kunna lämna besked om. Det svar han gav till Sten
Andersson innehöll egentligen inte något besked.

Jag frågar nu: När kommer regeringen att fatta
beslut?

Anf. 78  Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Jag tror att det vore olämpligt med
hänsyn till de krav som ställs på beredningen av
ärendet att jag gav besked om exakt vid vilken
tidpunkt regeringen skall fatta beslut i ett ärende
när jag inte ens har fått in underlaget. Då skulle jag
nog utsätta mig för möjligheten att få kritik av
riksdagens konstitutionsutskott, som jag ju känner
en betydande respekt för.

Vi kan dessutom inte vara alldeles säkra på att
yttrandet kommer den 20 maj. Vi hade ett tidigare
besked från Vattendomstolen, men det har
Vattendomstolen ändrat. Vattendomstolen har
möjlighet att ändra detta besked igen, om den så
skulle vilja. Det är någonting som ligger i dess makt
och som regeringen vare sig har möjlighet eller rätt
att påverka.

Vi är beroende av att Vattendomstolens yttrande
kommer in vid en viss tidpunkt och att den lämnar
ett klart besked. Ju tidigare yttrandet kommer in
och ju klarare beskedet är, desto snabbare kan
handläggningen gå från regeringens sida. Det säger
sig självt. Det tror jag också Nils T Svensson inser.

Anf. 79  TREDJE VICE TALMANNEN:

Därmed är denna frågestund avslutad. Jag ber att
få tacka de medverkande statsråden.

8 §  Ny myndighetsorganisation på radio- och
TV-området

Föredrogs

konstitutionsutskottets betänkande

1993/94:KU37 Ny myndighetsorganisation på
radio- och TV-området (prop. 1993/94:160):

Anf. 80  CATARINA RÖNNUNG (s):

Herr talman! Jag är glad att Birgit Friggebo är kvar
i kammaren, eftersom jag kanske får anledning att
ställa direkta frågor till henne.

Jag skall gå direkt på det som kommer att vålla
dagens häftigaste debatt med anledning av
betänkandet KU37, nämligen lokaliseringen av den
nya myndighetsorganisationen.

Den nuvarande borgerliga regeringen har vid
upprepade tillfällen givit prov på vad som med ett
modeuttryck kallas maktens arrogans. Det senaste,
men säkert inte det sista, exemplet på detta är
kulturminister Birgit Friggebos agerande.

Birgit Friggebo går på kollisionskurs mot ett enigt
konstitutionsutskotts uttalande om att de nya
myndigheterna bör förläggas utanför Stockholm.
Enligt en utskrift av en intervju med Birgit
Friggebo den 26 april i Radio Västernorrland sägs
följande:

Reportern: En intressant fråga här i Sundsvall är
frågan om de nya myndigheterna Radio- och TV-
verket. Den skall ju diskuteras i riksdagen nu på
torsdag. Har du redan tagit ställning i
lokaliseringsfrågan? Birgit Friggebo: Ja. Det här är
inga fyra myndigheter. Det är fyra små avdelningar
som slås samman. Det handlar om mindre än 30
personer, och vi tycker att de kan bli kvar där de är.

Okänsligt och arrogant låter man alltså i Sundsvall
av alla orter meddela, två dagar innan riksdagen
fattat beslut, att myndigheterna skall ligga i
Stockholm. Riksdagen och konstitutionsutskottet
är mycket tydliga i sak på den här punkten.
Riksdagens mening är en förläggning utanför
Stockholm.

Givetvis är det ett svepskäl och dålig advokatyr när
man säger att konstitutionsutskottet inte ger klara
och entydiga besked. Det är riktigt att vi inte pekar
ut vare sig Jönköping eller Sundsvall. Orter utanför
Stockholms kommun får regeringen ta ställning till.
Men vi är klara och tydliga på den här punkten.
Myndigheterna skall förläggas till en ort utanför
Stockholm.

Detta handlande inger inte något större förtroende
enligt vår mening. Vi anser att Birgit Friggebo
nonchalerar svenska folkets företrädare riksdagen.
Vi tycker att det är ett klandervärt beteende.
Därför är min fråga helt naturligt: Är Birgit
Friggebo beredd att ompröva sin ståndpunkt och
ånyo överväga en lokalisering utifrån debatten och
utifrån ett förnyat övervägande om vad utskottet
anser?

I propositionen nämns inte lokaliseringen av de
sammanslagna myndigheterna över huvud taget.
Den utredning som föregått propositionen har
snällt rättat sig efter direktiven och utgått från att
de skall förläggas i Stockholm. Det har inte gjorts
någon konsekvensanalys som har behandlat
lokaliseringen.

Riksdagen har senast 1993 lagt fast principer för
omlokalisering av befintlig verksamhet eller
lokalisering av nya myndigheter. I
arbetsmarknadsutskottets betänkande framhölls
om lokalisering av nya myndigheter att riksdagen
vid flera tillfällen uttalat sig för att det är viktigt att
välja annan lokaliseringsort än Stockholm.

Regeringen har vidare utfärdat generella direktiv
till kommittéer och särskilda utredare att redovisa
regionalpolitiska konsekvenser av sina förslag. Det
har inte skett i detta fall. Nu kan man tvista om
huruvida myndigheterna är nya eller inte.
Organisationen som sådan är ny, och
myndigheterna har delvis givits en del nya
uppgifter.

Vi socialdemokrater anser att det vore ytterst
lämligt med en lokalisering utanför Stockholms
kommun. Detta anser också utskottet i sin helhet.
Vi tänker oss enligt den motion vi skrev en ort med
ett brett medieutbud och kvalificerad kompetens.
Med det skall förstås kompetens av juridiskt slag.

Denna utlokalisering skulle vitalisera ortens
utbildningsliv, medie- och kulturliv samt bidra med
exptertis och sakkunskap på ett mycket viktigt
framtidsområde. Myndigheterna själva skulle få
ökad arbetsro när de inte arbetar mitt i storstadens
enorma medieutbud med sitt hektiska tempo.

Utskottet var alltså enig i sin uppfattning.
Beträffande lokaliseringen skulle riksdagen i sin
hemställan med anledning av en mängd motioner,
bl.a. den socialdemokratiska motionen från
utskottsgruppen, ge regeringen till känna vad
utskottet angivit, nämligen att regeringen skulle
överväga lokalisering till annan ort än Stockholm.

I övrigt anser vi i likhet med propositionen att en
ny organisationsmodell är behövlig. Två nya
myndigheter -- Radio- och TV-verket samt
Granskningsnämnden för radio och TV -- ersätter
tidigare fyra nämnder. Socialdemokraterna
reserverar sig mot att Radio- ochTV-verket, som
propositionen föreslår, blir ett enrådighetsverk
med verkschefen som ensam ansvarig. Vi vill ha en
styrelse med parlamentarisk sammansättning som
leder verksamheten.

Regeringens proposition,
Förvaltningsmyndigheternas ledning, talar under
punkt 4 om alternativa ledningsformer till ett
enrådighetsverk. Där intas en helt annan
ståndpunkt. Det är Finansdepartementet som står
för den propositionen. Man säger att regeringen
anser att en styrelse är lämplig för kultursektorns
myndigheter som ofta har speciella uppgifter som
skiljer dem från förvaltningen i övrigt.

Finansdepartementet uppmärksammar
kulturpolitikens speciella förutsättningar bättre än
vad Kulturdepartementet gör självt i den här
frågan. Man föredrar alltså styrelseformen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i
betänkandet i dess helhet utom när det gäller
mom. 4. Där yrkar jag bifall till den
socialdemokratiska reservationen.

Anf. 81  Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Herr talman! Det är uppenbart att det behövs
någon form av klarläggande inför den här debatten.

Det är riktigt att jag var i Sundsvall i början av
veckan. Jag fick då många frågor från tidningar och
TV. Det jag sade i Sundsvall var för det första att
riksdagen i dag kommer att behandla den här
frågan och fatta beslut om den.

För det andra redovisade jag hur
konstitutionsutskottets betänkande ser ut. Där står
det att regeringen bör överväga möjligheten att
lokalisera myndigheterna till annan kommun än
Stockholm.

För det tredje har jag kommenterat det och sagt att
det i sig inte är ett entydigt besked till regeringen
om vilken ort lokaliseringen bör ske till. Det är bara
en enda av det hundratal kommuner som finns i
landet som pekas ut, dvs. Stockholm, och inte bör
komma i fråga. Vi vet att det finns intressenter på
olika håll, och Sundsvall är en av dessa.

För det fjärde har jag svarat på frågan om vilken
regeringens uppfattning var, dvs. det som stod i
propositionen och som inte är någon hemlighet för
någon, nämligen att vi föreslog och utgick ifrån att
de skulle ligga kvar i Stockholm. Det är också
förmodligen ett citat av detta som Catarina
Rönnung nu refererar till när hon säger att
regeringen skulle ha bestämt sig igen oavsett vad
riksdagens beslut blir.

Jag har varit med många år här i riksdagen och vet
faktiskt spelreglerna. Det betyder att riksdagen
skall fatta sitt beslut nu. Det är klart att regeringen
då avvaktar vad det beslutet blir. Om beslutet
skulle bli det som föreslås i konstitutionsutskottets
betänkande blir det naturligtvis en nöt som behöver
knäckas.

Utskottet utgår ifrån att myndigheterna skall bildas
den 1 juli i år. Man utgår också ifrån att det bör ske
ett övervägande. Om det skall vara ett reellt
övervägande tar det en viss tid. Det skall skaffas
andra lokaler och det skall utses chefer för
myndigheterna. Det tar också en viss tid. Såvitt jag
kan se finns det inte heller något förslag i
betänkandet om särskilda avvecklingskostnader
om det är så att man skall flytta från de nuvarande
lokalerna. Det är naturligtvis något som regeringen
får försöka att hantera sedan riksdagen har fattat
sitt beslut. Jag är fullt medveten om det.

Catarina Rönnung frågar vad jag avser att göra
efter riksdagens beslut. Jag har sådan respekt för
riksdagen att jag avvaktar tills vi får skrivelsen från
talmannen när riksdagen har fattat sitt beslut. Jag
vill också informera kammaren om att det
förekommer vid den här typen av omorganisationer
att man tillsätter organisationskommittéer för att
förbereda omorganisationerna även innan
riksdagen har fattat sina beslut. Sådant har
förekommit ibland. Jag har stoppat alla sådana
propåer på mitt departement just för att visa
respekt för riksdagens beslut.

Anf. 82  CATARINA RÖNNUNG (s)
replik:

Herr talman! Det gläder mig att Birgit Friggebo
kommer att avvakta riksdagens beslut. Men folk
som bor i Norrland och har lyssnat på Radio
Västernorrlands reporter får ju inte den
uppfattningen. Han frågar Birgit Friggebo: Har du
redan tagit ställning i lokaliseringsfrågan?

Birgit Friggebo svarar mycket tydligt och klart: Ja,
det här är ju inga nya myndigheter. Vi tycker att de
kan bli kvar där de är, dvs. i Stockholm.

Det som är absolut glasklart i
konstitutionsutskottets betänkande är att riksdagen
enhälligt anser att en annan kommun än Stockholm
bör komma i fråga. Det är vad en enhällig riksdag
anser.

I motionen från den socialdemokratiska
utskottsgruppen finns det skissat hur vi tycker att
denna ort utanför Stockholm skall se ut. Den skall
ha ett brett medieutbud och den skall ha
kvalificerad juridisk kompetens. Det finns
åtskilliga motioner där Sundsvall, Jönköping,
Karlstad och Haninge kommer i fråga. Sedan är det
naturligtvis klart att Birgit Friggebo själv får
besluta lokaliseringsort efter tänkande på
Kulturdepartementet och efter läsning av
motionerna. Men om Birgit Friggebo tänker sig att
följa en enig riksdags intentioner i den här frågan
är Stockholms kommun utesluten.

Anf. 83  Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Herr talman! Jag vet inte om Catarina Rönnung
alltid har blivit definitivt rätt citerad när hon har
intervjuats av olika reportrar och att hela intervjun
alltid har varit med i medierna eller i radion.

Som jag sade tidigare är det ingen hemlighet att
regeringen har tagit ställning en gång tidigare. Det
finns redovisat i propositionen att vi anser att
myndigheterna kan ligga kvar i de lokaler som de
har eftersom vi inte anser att det är nya
myndigheter och att det inte är någon stor
förändring. Det är ingen nyhet.

Frågan är vad som nu händer. Jag har mycket
tydligt i mina kontakter med journalister redovisat
att riksdagen skall fatta beslut på torsdag. Då
frågade reportern självfallet vad jag tycker själv
och vad regeringen tycker. Jag har då sagt att vi
avvaktar till torsdag. Betänkandet ser ut på det här
sättet.

Jag vill redovisa att det inte är jag själv som skall
fatta beslut sedan. Det är regeringen. Jag har inte
haft någon diskussion med regeringen om vad som
händer om konstitutionsutskottets betänkande går
igenom. Den frågan tar jag upp efter det att
riksdagen har fattat sina beslut.

Jag skulle välkomna om Catarina Rönnung litar på
mina ord när jag säger detta. Det vore helt
oansvarigt annars. Jag har varit med för länge för
att göra sådana uttalanden eller springa i förväg
innan riksdagen har fattat sitt beslut och innan jag
har tagit upp en diskussion med regeringen om hur
riksdagens beslut skall behandlas.

Sedan har jag dessutom kommenterat och sagt att
det inte finns någon tydlig fingervisning i det
eventuellt kommande beslutet annat än att
konstitutionsutskottet önskar att någon annan
kommun än Stockholm kommer i fråga.

Anf. 84  CATARINA RÖNNUNG (s)
replik:

Herr talman! Jag vill fråga om Birgit Friggebo
förnekar det hon har sagt i intervjun med Radio
Västernorrland. Jag har en utskrift av Susanne
Hellsing och K-G Svensson som har lyssnat på
intervjun. Jag har lika stor anledning att tro att
deras utskrift är korrekt som att Birgit Friggebos
uttalanden här i riksdagen är korrekta.

På reporterns fråga säger Birgit Friggebo oerhört
tydligt att hon redan har tagit ställning i
lokaliseringsfrågan. Intervjun sändes på
tisdagsmorgonen den 26 april 1994. Ska jag lita mer
på Birgit Friggebo än på Susanne Hellsing och K-
G Svensson som alltså har avlyssnat och skrivit ut
intervjun från band?

Också en annan sak är fullständigt glasklar i
konstitutionsutskottets uttalande:
Lokaliseringsorten bör ligga i en kommun som inte
är Stockholms kommun. Man kan ju inte säga det
tydligare än så.

Anf. 85  Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO
(fp):

Herr talman! Jag vet inte om de personer som
Catarina Rönnung refererade till var med under
hela den intervjun som jag gav i radion.
Förmodligen var de inte det -- jag såg dem i varje
fall inte där.

Jag har varit med tillräckligt länge för att inte göra
uttalanden som jag inte kan stå för. Jag har över
huvud taget inte talat med regeringen om vad vi
skall göra om riksdagen nu fattar ett sådant beslut.

Jag vet mycket väl att jag vid olika tillfällen har sagt
och informerat dessa reportrar -- och de var ganska
många -- om att riksdagen kommer att fatta sitt
beslut på torsdag och att man får avvakta till dess
och se vilket beslut det blir.

Anf. 86  BENGT HURTIG (v):

Herr talman! När konstitutionsutskottet valde den
linje som jag tycker är rimlig, nämligen att denna
utlokalisering bör övervägas, fick jag uppfattningen
att det skulle bli ytterligt svårt för regeringen att
hinna klara upp detta i tid.

Dessutom skulle det naturligtvis också få
ekonomiska konsekvenser; man måste hur som
helst hålla båda dessa myndigheter i gång under
andra havlåret 1994. Men det var oklart om de
budgeterade medlen kommer att räcka.
Konstitutionsutskottet hade också en stor
arbetsbörda.

Enligt min uppfattning hade det under dessa
omständigheter varit rimligt att skjuta upp
behandlingen av betänkandet till hösten. Vi har ju
ännu inte heller den lagstiftning som skall reglera
verksamheten hos dessa myndigheter. Men nu är vi
här, och det är, vad jag förstår, inte möjligt att få
någon majoritet för att skjuta på detta nu.

Vi har i vår motion understrukit att det är en
oerhört viktig verksamhet som Radio- och TV-
verket och Granskningsmyndigheten skall bedriva.

Verkets direkta ansvarsområde skall omfatta frågor
om radio och TV. Verkets arbetsuppgifter skall
knyta an till andra institutioner, t.ex. Filminstitutet
och Kulturrådet. Det skall vara en central
förvaltningsmyndighet med verkställighetsansvar
inom område i enlighet med gällande förordningar
och lagstiftning. Verket skall också som central
myndighet följa utvecklingen på
etermediaområdet, ge ett samlat underlag för och
bedömningar av beslut om den statliga
mediapolitiken.

Vi menar att det är alldeles orimligt att det skall
vara ett enrådighetsverk. Det borde vara en utsedd
styrelse. Därför stöder vi reservationen när det
gäller mom. 4. Vi menar också att en sådan här
viktig institution rimligen borde ha en
kulturpolitisk målsättning. Radio och TV är inte
huvudsakligen affärsverksamheter, utan det är
fråga om kultur, opinionsbildning och demokrati.

Förslaget till myndighetsorganisation ligger helt i
linje med den politik som har drivits, då
sändningsrätter säljs på auktion, den traditionella
föreningsradion har förstörts och
kabellagstiftningen har egentligen förlorat all udd.

Det tycks som om regeringen önskar att vi skall få
samma utveckling som i USA, där marknadens
krafter ostört får utveckla vilka avarter som helst
och där alternativ egentligen saknas till
sensationslystna, våldsamma och spekulativa
program.

Vi har sagt att den kulturpolitiska målsättningen för
en sådan här myndighet borde vara att värna om
yttrandefrihet och öppenhet, utveckla kontakter
med omvärlden, främja konstnärlig förnyelse och
kvalitet inom radio- och TV-området, bevara och
levandegöra kulturarvet, främja mångfald genom
ett decentraliserat ansvar, främja ett vidgat
deltagande, främja barns och ungdomars intressen
och bevaka deras rättigheter.

Om detta säger man i utskottet att det inte är
möjligt att ålägga myndigheten att fördela
sändningsrätter enligt sådana kriterier. Nej, det
som regleras i lag är en sak, men som jag sade
tidigare har denna myndighet också andra
uppgifter som får konsekvenser på kulturområdet.

Jag kommer alltså att yrka bifall till min
meningsyttring när det gäller mom. 3.

Jag tror inte att den nu föreslagna ordningen
kommer att medföra någon väsentlig förbättring
när det gäller registrerings- och
anmälningsskyldighet. En helt avgörande
förutsättning för att en granskningsmyndighet skall
kunna fungera är ju att man har möjligheter att
framtvinga registrering av samtliga aktörer på
området. Det har man i andra länder och betraktar
det som en självklarhet.

Men Kabelnämnden i Sverige vet över huvud taget
inte t.ex. vilka nätinnehavare som finns, vilka som
äger näten och var de finns. Naturligtvis kan man
då inte heller informera om kabellagens
bestämmelser. Människorna som nyttjar nätet kan
egentligen köra ut sina program hur som helst och
sedan hänvisa till att de inte har fått information om
lagstiftningen.

Vi tycker alltså att nätinnehavare och
programbolag borde ha skyldighet att registrera
sig. Tidigare har man hänvisat till att
programbolagen har varit skyldiga att registrera sig
hos Patent- och registreringsverket, men det är ju
en synnerligen ineffektiv väg som inte har kunnat
utnyttjas av myndigheten.

Egentligen har kabeloperatörerna en i det
närmaste oinskränkt makt att välja utbud också på
sina programkanaler till kunderna, och de gör det
till helt olika priser. Kunderna kan i de flesta fall
inte välja operatör utan har i praktiken att lojalt
acceptera det kabelnät som fastighetsägaren har
valt. Det kan ju inte vara någon egentlig frihet på
området.

Konsumentverket får också in mängder av
klagomål från abonnenter som tvingas betala för
tjänster som de inte har fått eller över huvud taget
inte vill ha.Det finns också en rad tekniska brister i
detta system. De här förhållandena berörs inte alls
i propositionen, utan man låtsas som om allting
fungerar bra.

När det gäller det europeiska TV-direktivet vill jag
säga att det enligt min uppfattning förekommer att
utländska program som sänds från andra länder och
som förmedlas via våra kabelnät inte är i
överensstämmelse med det europeiska TV-
direktivet. Vi har i Sverige kanaler som sänder på
ett inte acceptabelt sätt.

Kabelnämnden skall då vända sig till regeringen,
som i sin tur skall ta kontakt med exempelvis den
brittiska regeringen. Denna skall därvid ta kontakt
med den myndighet som har ansvaret för
kontrollen i England. Detta sker över huvud taget
inte, eftersom det skulle bli en mellanstatlig
angelägenhet. EG-kommissionen säger i sin tur att
staterna sinsemellan får klara ut denna
mellanstatliga angelägenhet. Detta betyder att det
europeiska TV-direktivet inte fungerar.

Mot denna bakgrund och med tanke på den frihet
som i Sverige råder i synen på våldspornografi
kommer vi nog att få möta mer och mer av denna
företeelse. Det enda som krävs är att några
kabeloperatörer vidarebefordrar programmen.
Det är deras beslut som det hela hänger på, och det
kommer att bli mycket svårt att komma åt dem.

Jag tycker att denna utveckling är fullständigt
oacceptabel. Det är möjligt att man bättre kunde
komma åt det här, om man hade den ordningen att
granskningsorganet direkt fick vända sig till den
brittiska myndigheten.

Jag tycker över huvud taget att det är en slapphet i
propositionen när det gäller dessa viktiga saker.
Det gäller för den delen också beträffande
behandlingen i utskottet.

Jag yrkar bifall till mina meningsyttringar under
mom. 9 och 5.

Det är viktigt att verksamheten läggs upp på ett
sådant sätt att samtliga operatörer inom radio- och
TV-området blir skyldiga att registrera sig hos
myndigheten, men dit kommer vi inte med detta
förslag.

Anf. 87  INGER RENÉ (m):

Herr talman! I propositionen föreslås att
Radionämnden, Kabelnämnden,
Närradionämnden och Styrelsen för
lokalradiotillstånd skall ersättas av två nya
myndigheter, Radio- och TV-verket och
Granskningsmyndigheten för radio och TV. En
översyn på detta område startade redan 1991.
Utredningen resulterade i ett betänkande, som har
remissbehandlats, och dagens proposition bygger
på detta betänkande.

Dagens myndighetsstruktur är ett uttryck för hur
villkoren tidigare har varit utformade i Sverige.
Sedan början av 90-talet har förutsättningarna i
grunden förändrats. Nya sändningsformer har
tillkommit, och verksamheten har liberaliserats
bl.a. genom att möjlighet till reklamfinansiering
har genomförts.

Mot den bakgrunden föreslås den nya
myndighetsorganisationen, och så långt är utskottet
överens. Vidare föreslås att Radio- och TV-verket
skall organiseras som ett enrådighetsverk med
ansvar för all tillståndsgivning i enlighet med de
särskilda lagarna för ljudradio- och TV-sändningar
till allmänheten som inte är regeringens eller någon
annan myndighets uppgift. Genom förslagen i
propositionen vill man renodla ansvaret, och det är
bakgrunden till att man föreslår ett
enrådighetsverk. Små verk med rutinmässiga
arbetsuppgifter lämpar sig väl för denna
arbetsform.

Utskottet betonar vikten av att det skapas goda
möjligheter till insyn i verkets arbete, och det målet
torde uppnås genom att ett särskilt råd som
insynsorgan skall inrättas, såsom föreslås i
betänkandet.

När det gäller lokaliseringen av myndigheten vill
jag poängtera, eftersom det tydligen råder
missförstånd på den punkten, att texten lyder att
regeringen bör överväga möjligheterna att
lokalisera myndigheterna till annan kommun än
Stockholm. Catarina Rönnung uttryckte sig som
om en enig riksdag skulle föreslå lokalisering
utanför Stockholm.

Jag vill med användande av Catarina Rönnungs
eget sätt att formulera sig fråga om hon kan förneka
att hon står bakom utskottets bedömning, som
återfinns på s. 19 i betänkandet.

Med detta vill jag yrka avslag på samtliga motioner
och bifall till utskottets hemställan.

Anf. 88  CATARINA RÖNNUNG (s)
replik:

Herr talman! När det först gäller
förvaltningsmyndigheternas ledning har
Finansdepartementet en åsikt om hur en myndighet
på kulturområdet skall ledas, nämligen genom en
styrelse. Man säger att hänsyn måste tas till att
verksamheten inte skall ledas så strikt inom
kulturpolitikens område. Man tycker att det just på
kulturområdet är bra att en styrelse med kontakter
ute i samhället engagerar sig i en myndighet.

Detta anser alltså Finansdepartementet, men
Kulturdepartementet tycker tvärtom att Radio- och
TV-verket skall vara ett enrådighetsverk. Vi tycker
att det är märkligt att regeringen här har intagit två
ståndpunkter. Socialdemokraternas ståndpunkt är
att en styrelse med parlamentarisk sammansättning
skall leda verksamheter inom kulturområdet, och
det gäller även beträffande Radio- och TV-verket.

Självklart står jag bakom vad som uttalas i
utskottets betänkande, men jag tycker att det är
oerhört märkligt att man inte lägger in en allvarlig
intention i ordet ''överväga''. Man skall inte hur
lättvindigt som helst kunna vifta bort riksdagens
eniga mening. Skall ordet ''överväga'' vara till intet
förpliktande när det uttalas av en enig riksdag att
regeringen skall överväga lokaliseringsort utanför
Stockholm? Skall det inte betyda någonting?

Är inte detta ett uttalande från riksdagen som det
ligger tyngd i? Anser Inger René att det bara kan
viftas bort? I så fall tycker jag att det är ytterligt
märkligt. Om det som riksdagen uttalar inte skall
ha betydelse för hur departementen handlägger
regeringsärendena, underkänner vi riksdagens
egen kompetens.

Anf. 89  INGER RENÉ (m) replik:

Herr talman! Jag tycker att regeringen skall göra
det som står i vårt betänkande, dvs. den bör
överväga möjligheterna att lokalisera
myndigheterna till annan kommun än Stockholm.
Om Catarina Rönnung hade velat ha en annan
skrivning, hade vi naturligtvis också diskuterat det,
och -- för att vara ännu tydligare -- då hade hon
också kunnat reservera sig. Men utskottet står i dag
bakom denna skrivning.

Jag tycker att det är egendomligt att Catarina
Rönnung sade, om jag hörde rätt -- jag kom litet
sent till denna debatt -- att en enig riksdag föreslår
lokalisering utanför Stockholm. Vi har givit
regeringen i uppdrag att överväga detta, och jag är
alldeles övertygad om att den kommer att ta till sig
det uppdraget.

Anf. 90  CATARINA RÖNNUNG (s)
replik:

Herr talman! Vi är överens på den här punkten.
Regeringen skall överväga lokaliseringsort utanför
Stockholm.

Jag tycker också att det är oerhört märkligt att man
via en bandupptagning från Radio Västernorrland
har fått besked om att ministern redan har bestämt
sig utan att invänta riksdagens beslut i dag. För två
dagar sedan sade kulturministern att hon tyckte att
dessa myndigheter skall vara kvar i Gamla stan.
Med tanke på vad vi alla anser bad jag henne att
överväga beslutet igen.

Anf. 91  INGER RENÉ (m) replik:

Herr talman! Jag har naturligtvis ingen anledning
att gå in i en diskussion om ett radioprogram som
jag inte har hört och ännu mindre sett någon
utskrift av. Men jag vill korrigera Catarina
Rönnung på en punkt. Det gäller att vara vaksam
om orden.

Det står inte att regeringen ''skall'' överväga
lokaliseringen. Vi har beslutat att regeringen ''bör''
överväga lokaliseringen.

Anf. 92  ÅKE GUSTAVSSON (s):

Herr talman! Jag vill säga till Inger René att det är
en fördel att ha lyssnat på hela debatten om man
ger sig in i den. Det verkar faktiskt som om hon inte
hade gjort det. Nu får hon chans att begära replik
på mitt anförande också.

Herr talman! Jag skall ägna mig åt att citera en del
saker. Anledningen till det är den oro som
kulturministerns uttalande har skapat.

Dessa uttalanden har kommenterats. På
nyhetsplats i Sundsvalls Tidning från den 27 april
skriver man så här om kulturministern: '' -- Det är
inte frågan om några nya myndigheter utan om en
omorganisation, sade hon när hon besökte
Sundsvall i tisdags. Och det var uppenbart att hon
helst inte ville prata om frågan.''

I Radio Västernorrland blev kulturministern
tillfrågad om hon redan tagit ställning till
lokaliseringsfrågan. Hon svarade så här: Det är inte
fyra myndigheter utan fyra små avdelningar som
slås samman. Det handlar om mindre än 30
personer. Vi tycker att de kan bli kvar där de är.

Det betyder att de blir kvar på Svartmangatan i
Gamla stan.

I Sundsvalls lokal-TV påpekade en reporter att två
utskott har sagt att man bör utlokalisera.
Kulturministern svarade så här: Ja. Det sista
utskottet, det som skall ge grund för beslutet --
alltså KU -- säger att man bör överväga
utlokalisering utanför Stockholms kommun. Det
visar att riksdagen själv inte ger klara och entydiga
besked i den här frågan. Man har helt enkelt inte
givit några rekommendationer.

Kulturministern menar alltså att man kan strunta i
det som utskottet sagt.

Inger René sade att vi kan fundera över frågan. Jag
vill erinra om vad Dagbladet skrev på ledarplats i
går: ''Kulturminister Birgit Friggebo tycks anse att
riksdagen är ett transportkompani som bara
hindrar henne i sin maktutövning. Hur ska man
annars tolka det faktum att hon inte tänker bry sig
om vad riksdagen väntas besluta nu på torsdag?''

Inger Renés uttalande bidrar inte till att försvaga det
intryck som förmedlas i denna tidingsledare.

Jag var tidigare inte främmande för att medverka
till att skärpa skrivningarna. Men efter att ha hört
det uttalande utskottets företrädare Catarina
Rönnung gjorde är jag beredd att säga att vi skall gå
på KU:s yttrande. Det är någonting som regeringen
måste ta på allvar.

Kulturutskottet för sin del lade snarare
tyngdpunkten åt andra hållet när man i sitt yttrande
sade att dessa myndigheter bör lokaliseras utanför
Storstockholmsområdet. Detta skulle sedan ges
regeringen till känna, som framgår av
konstitutionsutskottets handlingar.

Det är viktigt att konstatera att det inte skett någon
snabb expediering av ärendet. Man kan inte säga på
någon vecka att nu har riksdagen fattat det här
beslutet och nu skall vi överväga det i vår kammare.
Det bör också Inger René känna till. Eftersom jag
nu har nämnt hennes namn så många gånger lär hon
väl begära replik på mitt anförande, herr talman!

Jag vill erinra om vad arbetsmarknadsutskottet
säger om grunden för det synsätt man valt vad
gäller lokaliseringspolitiken i betänkandet
1989/90:13: Utskottet har tidigare i sitt av riksdagen
godkända betänkande AU1987/88:13 uttalat att
beslut om omlokalisering av befintlig verksamhet
eller lokalisering av nya myndigheter bör föregås av
noggranna överväganden i de avseenden som nyss
beskrivits.

Det handlar alltså om en process som faktiskt tar
sin tid.

I ett betänkande från 1990/91 säger man så här:
Utskottet har också när det gäller lokalisering av
nya myndigheter vid flera tillfällen uttalat att det är
viktigt att pröva möjligheterna att välja annan
lokaliseringsort än Stockholm.

Det har gjorts affär av huruvida det skapas nya
myndigheter eller om det är fyra nämnder som blir
någonting annat. Detta är en tämligen poänglös
diskussion. Oavsett vad som är fallet skall det göras
noggranna överväganden i frågan. Regeringen har
inte övervägt frågan över huvud taget. Regeringen
har sagt att verksamheten skall finnas i Stockholm.
Man har förutsatt att den skall finnas på
Svartmangatan. Det kanske är en passande adress
för en granskningsorganisation -- vad vet jag?

I sammanfattningen av utskottets betänkande står
det följande: ''I detta betänkande behandlar
utskottet regeringens förslag om en ny
myndighetsorganisation på radio- och TV-
området. I propositionen föreslås att två nya
myndigheter, Radio- och TV-verket och
Granskningsmyndigheten för radio och TV, skall
ersätta Radionämnden, Kabelnämnden,
Närradionämnden och Styrelsen för
lokalradiotillstånd.''

Kulturministern försöker göra en poäng av att
omorganisationen inte är så stor. Även om hon inte
tycks inse det är vi i betänkandets sammanfattning
tämligen överens om att det juridiskt sett är nya
myndigheter. Jag tycker för min del att det är
tämligen poänglöst att diskutera om det är nya eller
gamla myndigheter.

Herr talman! Eftersom någon kanske kommer att
begära replik skall jag inte utnyttja hela min taletid.
Huvudskälet till att jag inte utnyttjar hela den
anmälda taletiden är att utskottets talesman
Catarina Rönnung på ett utmärkt sätt har talat om
för kulturministern vad ett riksdagsbeslut innebär i
dessa avseenden.

Anf. 93  BENGT HURTIG (v) replik:

Herr talman! Eftersom vi har kulturutskottets
ordförande här vill jag ställa en fråga till honom när
det gäller de synpunkter vi har haft på de kulturella
målsättningarna.

Verket skall syssla med frågor som är centrala och
viktiga för svenska etermedier. Det skall vara en
central förvaltningsmyndighet med
verkställighetsansvar inom området. Den skall som
central myndighet följa utvecklingen och ge ett
samlat underlag för bedömningar och beslut om
den statliga mediepolitiken.

Borde då inte denna myndighet också ha en allmän
kulturpolitisk målsättning?

Anf. 94  ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:

Herr talman! Det ligger mycket i det. Jag vill göra
ett tillägg, eftersom jag faktiskt uppfattade Hurtigs
frågeställning som mycket seriös och dessutom
viktig.

Det finns ett problem med kulturpolitiken och för
den delen också med mediepolitiken i dag: Man
särskiljer i mycket stor utsträckning kulturpolitik
och mediepolitik. I de kulturpolitiska mål som
antogs 1974 diskuterades inte massmediefrågor.
Kulturpolitikens område var snävare.

Nu kan jag för min del emellertid säga att det
glädjande nog har vuxit fram en insikt. Jag vill inte
uttala mig om huruvida den tar sig uttryck just i
detta förslag -- i varje fall inte i egenskap av
ordförande i kulturutskottet.

Jag sitter med i Kulturutredningen. En av de viktiga
frågor vi har att diskutera är just hur man skall
kunna se mediepolitiken i ett kulturpolitiskt
sammanhang. Vi har under senare tid många
gånger fått uppleva att regeringen enbart ser
mediepolitiken som en fråga om ekonomi,
kommersiella intressen osv. Man har glatt och
villigt satt i gång med auktioner, exempelvis på de
kommersiella radiostationerna, trots att detta är en
massmediepolitisk fråga med kulturpolitisk bäring.

Anf. 95  BENGT HURTIG (v) replik:

Herr talman! Om Åke Gustavsson har den
uppfattningen, borde han väl också tycka att
konstitutionsutskottet borde ha skrivit mera
positivt om önskemålen som vi hade formulerat i
vår motion.

Anf. 96  INGER RENÉ (m) replik:

Herr talman! Som Åke Gustavsson kanske minns,
fattade riksdagen våren 1990 -- jag misstänker att
Åke Gustavsson var med då -- ett beslut där man
lade fast allmänna principer för omlokalisering av
befintlig verksamhet eller lokalisering av nya
myndigheter.

De allmänna principerna handlade om att
myndigheterna även efter omlokalisering eller
decentralisering skulle kunna fullgöra sina
arbetsuppgifter effektivt. Förutom de
regionalpolitiska aspekterna skulle
förutsättningarna för att behålla eller rekrytera
kvalificerad personal, behovet av kontakter med
andra myndigheter samt medflyttandes möjligheter
till arbete beaktas. Man sade också att
omflyttningar borde föregås av noggranna
överväganden i dessa avseenden.

Med tanke på detta beslut, som alltså fattades våren
1990, har ett enigt utskott bedömt att den skrivning
som vi har gjort är rimlig. Denna skrivning har
också Åke Gustavssons socialdemokratiska vänner
ställt sig bakom.

Anf. 97  ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:

Herr talman! Det är riktigt att jag har deltagit i det
beslut som Inger Reneé talar om, och jag står helt
och hållet för det. Men poängen med dessa fyra
kriterier -- effektivitet, möjlighet att rekrytera
kvalificerad personal, fungerande kontakter med
andra myndigheter och att noggranna
överväganden måste göras -- är att det inte a priori
är på det sättet, vilket faktiskt är Inger Renés
slutsats, att lokaliseringsorten i det här fallet skall
vara Stockholm.

Jag vill hävda att de i motionerna aktuella
lokaliseringsorterna väl kan erbjuda en
kvalificerad, kunnig och effektiv personal. Vad är
det som säger att den bara skulle finnas i
Stockholm?

Jag vill hävda att man på dessa orter kan ha en
fungerande kontakt med andra myndigheter.
Annars skulle alla de myndigheter som ligger
lokaliserade på andra platser än Stockholm per
definition inte kunna fungera särskilt väl.

Det är alldeles självklart att besluten skall föregås
av noggranna överväganden. Men sanningen i den
här frågan är att regeringen över huvud taget inte
har övervägt någonting utan bara förutsatt att
myndigheterna skall finnas i Stockholm. Och så är
man glad och lycklig för det. Nu får faktiskt
regeringen finna sig i att bli korrigerad.

Jag kan berätta för Inger René att jag sitter själv
med som ledamot i styrelsen för en institution på
massmedieområdet, nämligen FOJO,
fortbildningen av journalister, som är förlagd till
Kalmar. Jag vill påstå att det är ett av de mera
effektivt fungerande organen inom den
samhälleliga sektorn på det område där det har att
verka.

Jag vill med stor bestämdhet hävda att det finns alla
möjligheter att få ett väl fungerande och effektivt
organ inom radio- och TV-området på andra
platser än just Svartmangatan i Gamla stan.

Anf. 98  INGER RENÉ (m) replik:

Herr talman! Jag är alldeles övertygad om att både
Kalmar och Sundsvall och alla möjliga orter som
har verk och högskolor fungerar mycket bra i de
avseenden som vi här talar om. Men jag skulle ha
blivit väldigt överraskad, om regeringen redan
hade fattat beslut.

Jag tycker att regeringen skall avvakta till dess att
vi så småningom har fattat beslut. Sedan bör
regeringen överväga, precis som det står, och det
utesluter varken Sundsvall eller Kalmar eller någon
annan ort. Om regeringen hade övervägt saken och
fattat ett klart beslut innan vi tagit ställning, då
hade man möjligen som KU-ledamot kunnat bli
litet bekymrad.

Anf. 99  ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:

Herr talman! Problemet i det här sammanhanget är
bara att regeringen inte har funderat över huvud
taget på att lokalisera de nya myndigheterna någon
annanstans än till Gamla stan och Svartmangatan.

Nu tvingar riksdagsbeslutet fram en annan situation
för regeringen. Det kan då vara intressant att se att
riksdagen inte är ett transportkompani, allra minst
i en situation med en minoritetsregering. Det kan
ju finnas någon slav på triumfvagnen som påminner
regeringen om att den faktiskt är dödlig, om inte
annat den 18 september i höst.

Anf. 100  SIGGE GODIN (fp):

Herr talman! När det gäller de nya myndigheterna
på radio- och TV-området vill jag begränsa mig till
synpunkter på lokaliseringsfrågan.

I propositionen om nya myndigheter på radio- och
TV-området skriver regeringen att den avser att
inom kort tillkalla en organisationskommitté med
uppdrag att förbereda och genomföra den nya
myndighetsorganisationen. I kommitténs uppdrag
kommer att ingå att anställa personal vid de nya
myndigheterna.

Det finns därför goda möjligheter att, som
utskottet föreslår, noga överväga placering utanför
Stockholm, innan den nya personalen anställs.
Självklart skall det finnas möjligheter för tidigare
anställda i de gamla myndigheterna att följa med till
den nya orten.

Såväl kulturutskottet som konstitutionsutskottet
anser att myndigheterna bör lokaliseras utanför
Stockholm. Det finns många skäl till detta. Dels
innebär en mediamiljö utanför Stockholm en
nyanserad syn på de frågor som myndigheten har
att handlägga, dels uppstår en större jämvikt
mellan mediafrågor i landsorten och i Stockholm.

I betänkandet redovisas de principer som lagts fast
vid lokalisering av nya myndigheter. Riksdagen har
vid ett flertal tillfällen angett att lokaliseringsfrågor
skall prövas utifrån regionalpolitiska principer.
Placeringen bör ske till länscentra eller vissa andra
orter i eller i anslutning till stödområde, och att
myndigheterna skall kunna fullgöra sina
arbetsuppgifter på den nya orten.

Jag har i motion K37 föreslagit lokalisering till
Sundsvall, och jag vill redovisa följande skäl:

Sundsvall är Norrlands ''mediatätaste'' kommun
med tillgång till högskola med mediautbildning och
ett antal statliga verk och myndigheter som
dokumenterat sig som rationella och bättre
fungerande än innan de placerades i Sundsvall.
Centrala studiestödsnämnden har exempelvis år
efter år korats till den mest effektiva statliga
myndigheten i landet.

Sundsvall har mycket god tillgång till kvalificerad
personal, inte minst mycket kvalificerade jurister.
Avståndet till centrala myndigheter i Stockholm
kan i tid jämföras med restiden från Stockholms
förorter till centrum. Flygtiden är 40 minuter.

Sundsvall är känt som kommunen med lägre
personaloch lokalkostnader än vad man kan nå i
storstäderna.

Herr talman! Utskottet skriver att hänsyn skall tas
till möjligheterna att behålla och rekrytera
kvalificerad personal samt medflyttandes
möjligheter till arbete. Sundsvalls kommun har vid
tidigare lokaliseringar visat att medflyttande har
kunnat beredas arbete genom övergripande
kontakter med det privata näringslivet, kommunen
och myndigheterna.

För cirka ett år sedan beslutade Telestyrelsen att
dra in verksamheten i Sundsvall och flytta den till
Stockholm. För de lokaler som Telestyrelsen
lämnade finns i dag ett hyreskontrakt som gäller
åtta år framåt. Förutom de anställda som blev
arbetslösa har regeringen nu möjligheter att
utnyttja de lokaler som står tomma i Sundsvall utan
att staten behöver betala en enda krona i hyra
under åtta år framåt. Dessutom borde vissa
möjligheter finnas att bereda en del av den
avskedade personalen från Telestyrelsen ny
anställning. Det skulle hedra regeringen efter den
trista behandling personalen fått av Telestyrelsen.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag hävda att
Sundsvall som lokaliseringsort ger bättre
arbetsmiljö, rationellare verksamhet, mycket god
tillgång till kvalificerad personal och närhet till
övriga statliga myndigheter.

Det är en självklarhet att regeringen skall leva upp
till de principer om regionalpolitiska hänsyn som
riksdagen vid ett flertal tillfällen har lagt fast.

Herr talman! Jag vill därför yrka bifall till motion
K37, som förordar en lokalisering till Sundsvall.

Anf. 101  BO FORSLUND (s):

Herr talman! Det finns ett mycket starkt motiv för
statsmakten att verka för att den snabba och
mycket dramatiska utveckling som sker inom
etermedieområdet inte enbart koncentreras till
Stockholm.

Det är dessutom konstigt att inget statsråd reagerar
när statliga verk och myndigheter, dvs. det statliga
ägande som regeringen kan påverka, flyttas från
exempelvis Sundsvall till Stockholm. Men när en
rad politiker för fram väl underbyggda argument
för att ett trettiotal tjänster skall utlokaliseras från
Stockholm blir regeringens besked ett blankt nej.

Herr talman! Jag påstår dessutom att den fråga som
vi nu behandlar inte är sakligt prövad, åtminstone
har inte kulturministern redovisat sitt underlag,
precis som KU mycket riktigt påtalat. Det hör då
till anständigheten att ministern inför riksdagen
redovisar konsekvenserna och att hon redovisar de
sakliga motiven till sitt ställningstagande att
förlägga denna nya myndighetsorganisation till
Gamla stan.

Myndigheterna Radio- och TV-verket samt
Granskningsnämnden för radio och TV är minsann
inga stora myndigheter. Men frågan är principiellt
mycket viktig. Riksdagen har ju gång på gång
uttalat att vid varje tillfälle av nybildande av
myndighet skall utlokalisering prövas. Detta är en
fråga med symbolvärde, där riksdagen visar att man
värdesätter det perspektiv och det synsätt som
huvuddelen av radio- och TV-publiken vanligtvis
har. Mångfalden är alltså viktig. Det är också
viktigt att de nya myndigheterna lokaliseras så att
deras integritet inte bara är organisatoriskt utan
även geografiskt säkerställd.

I Sundvall är vi nu, som mycket riktigt Sigge Godin
tidigare påpekade, på väg att utveckla
medieverksamheten. Medier och kommunikation
står för en sektor där en mycket kraftig utveckling
och omvandling är att förutse. Många kunskaps-
och tjänsteverksamheter och företag kommer att
ha stort behov av högre utbildning och forskning för
att kunna startas och utvecklas.

Radio- och TV-verksamheten är unik. Ingen annan
verksamhet har en så bred medborgerlig betydelse
och ingen annan verksamhet når så långt in i varje
svenskt hem. Detta faktum utgör grund för all
framtida utveckling och givetvis även för all
framtida mediepolitik. Jag vill här peka på de unika
initiativ som tagits i Sundsvall för att just stimulera
journalister, politiker och forskare till debatt om
demokrati och om olika tendenser i utvecklingen.
Jag tänker främst på partiveckan i Sundsvall som
arrangeras för sjunde året i rad. De nya
myndigheterna har ett betydande ansvar när det
gäller att utöver sin direkta myndighetsutövning
också medverka aktivt i mediedebatten och
demokratidebatten.

Vikten av att den nya myndigheten besitter stor
integritet är självklar. Dess personal får inte riskera
att dras in i det tätt vävda nätverk som finns i
mediebranschen i Stockholm, där dessutom alla
större medieföretag har sina huvudkontor. Då
dessa myndigheter i första hand skall representera
allmänhetens intressen bör de placeras där en stor
del av publiken finns, dvs. utanför
storstadsområdena.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till motion
K42 som är signerad av Hans Stenberg m.fl.

Anf. 102  TAGE PÅHLSSON (c):

Herr talman! Vi debatterar visserligen ett
kulturpolitiskt ärende, men jag skulle vilja påstå att
det lika mycket är ett arbetsmarknadspolitiskt
sådant. Det är också helt naturligt att vi har sådana
aspekter på dessa frågor, speciellt då det finns så
klart uttalade riktlinjer från riksdagen i flera
omgångar om att man vid varje etablerande av ny
myndighet skall pröva utlokalisering utanför
storstaden Stockholm.

Anledningen till att jag tar till orda i denna debatt
är lokaliseringen av de två nya myndigheterna. Jag
har också väckt en motion med anledning av
propositionen. Motionen innehåller förslag om ett
tillkännagivande till regeringen om utlokalisering
till annan kommun än Stockholm. I första hand har
jag nämnt Sundsvall som lämplig ort.

Under debatten har alla argument framförts som
jag hade tänkt att ta upp, och det finns ingen
anledning att upprepa dem. Vi vet att Sundsvall är
en lämplig ort av flera skäl. Den nya
myndighetsorganisationen är också lämplig att
utlokalisera.

Behandlingen i de berörda utskotten är jag i stora
drag nöjd med, även om jag gärna sett en litet
skarpare skrivning i KU:s betänkande. Jag är
medveten om att ett enskilt utskott inte kan uttala
sig för en särskild lokaliseringsort.

Det tråkiga är att vår ärade kulturminister, som inte
är i kammaren under denna debatt, tycks ha
uppfattat den måhända något veka skrivningen i
KU:s yttrande som ett klartecken till att föregripa
riksdagens beslut. Jag, som många andra, blev
mycket förvånad när jag hörde talas om hennes
uttalanden, bl.a. i lokalradio och i lokal-TV, när vi
häromdagen besökte Sundsvall. Det finns ingen
anledning att jag upprepar vad hon sagt; det har
sagts tidigare här i dag. Men det visar på en
inställning som man kan vara förvånad över,
nämligen litet nonchalans mot riksdagen.

Det som inte sagt tidigare i debatten, vad jag vet,
är att kulturministern för några dagar sedan till
personalen vid nuvarande Kabelnämnden uttalat
ungefär följande: Regeringen bör då överväga
möjligheten till utlokalisering, sägs det. Vi har
redan prövat denna fråga och vi finner ingen
anledning att ändra den nuvarande lokaliseringen i
Gamla stan. Detta sade hon inför berörd personal.

Herr talman! Det finns även annat som i detta
sammanhang kan refereras till, men det är inte
relevant, speciellt inte som kulturministern inte
finns här i kammaren och kan försvara sig. Det
väsentliga är dock att en minister i en regering visar
denna inställning till riksdagen, något som
kulturministern gör i och med att hon före
riksdagsbehandlingen uttalar sig i olika
sammanhang så klart om var den nya
myndighetsorganisationen skall etableras.

Kulturministern har också tidigare i debatten
förnekat att hon skulle ha yttrat sig i denna
riktning. Hon menar att det skulle vara oansvarigt
att göra sådana uttalanden. Det kan jag hålla med
om. Jag kan också acceptera att även en minister
inte är mer än människa. Naturligtvis tycker hon,
som är stockholmare och som också är bosatt i
Stockholm, att det är jobbigt att fatta beslut som
innebär att människor i Stockholm blir arbetslösa.
Även Stockholm har en ansträngd arbetsmarknad i
dag, och det är naturligtvis mycket svårt att fatta
beslut som innebär förlorade arbetstillfällen.

Kulturministern tycker naturligtvis att det är
smidigast och enklast att betrakta inrättandet av de
två nya myndigheterna som en omorganisation, där
två myndigheter blir fyra. Det är enklast att skaffa
nya skyltar och skriva nya organisationsplaner,
kanske flytta om litet i kontorsrum och köra vidare.
Det är minsta motståndets lag.

Om man då vill nonchalera riksdagens tidigare klart
uttalade riktlinjer om att pröva utlokalisering av
nya myndigheter kan man göra så. Men så får man
inte resonera, herr talman, inte ens om man är
kulturminister och har rötterna och boplatsen här i
storstaden.

Herr talman! Jag vill med det här inlägget yrka
bifall till min motion K45, där jag förespråkar en
utlokalisering av de två nya myndigheterna till
Sundsvall.

Anf. 103  INGER RENÉ (m) replik:

Herr talman! För det första är det inte rimligt att i
vår debatt dra upp en diskussion som ministern
möjligen kan ha haft med några personer vid något
tillfälle, som inte på minsta sätt är dokumenterad
utan bara en hörsägen.

För det andra har jag en ordagrann utskrift av
bandet från inslaget i Lokal-TV i Sundsvall, där
kulturministern säger: ''-- -- -- det som ska ge grund
för beslutet... säger att vi bör överväga
utlokalisering utanför Sthlms kommun... och det
visar att riksdagen själv inte ger klara och entydiga
besked i den här frågan. Man har helt enkelt inte
gett några ordentliga rekommendationer i den här
frågan.''

Det som jag läste upp tidigare, i replikskiftet med
Åke Gustavsson, visar att det inte är meningen,
därför att regeringen har att överväga en mängd
olika faktorer när det gäller utlokaliseringen.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets
hemställan.

Anf. 104  HANS STENBERG (s):

Herr talman! Jag kommer att plädera för att de nya
radio- och TV-myndigheterna skall placeras i
Sundsvall, och jag har tre huvudargument för det.

För det första handlar det om att bryta den starka
mediekoncentrationen till Stockholmsområdet.
För det andra är Sundsvall vid en saklig prövning
det klart bästa alternativet för att skapa en väl
fungerande myndighet. För det tredje är en
lokalisering till Sundsvall en logisk följd av
riksdagsbeslut som tidigare har fattats och som
kommer att fattas i dag.

När det gäller mediekoncentrationen till Stockholm
behöver jag inte säga särskilt mycket, eftersom Bo
Forslund så tydligt har redovisat konsekvenserna av
och nackdelarna med dagens läge.
Mediekoncentrationen till det här området
snedvrider bilden och nyhetsförmedlingen, så att
människor får en felaktig bild av vad som händer i
landet. Man borde åtminstone från statens sida
göra vad man kan för att bryta denna
koncentration.

De kriterier för en väl fungerande myndighet som
Inger René räknade upp är det lättast att uppfylla i
Sundsvall. Där finns en bred journalistisk
kompetens, flera tidningar, radio och TV,
Journalisthögskolan och
Kommunikationsvetenskapligt centrum.

I Sundsvall finns en bred juridisk kompetens, med
kammarrätt, tingsrätt och Hovrätten för nedre
Norrland. Där finns dessutom ett antal statliga
verk, och Sigge Godin beskrev tidigare utförligt hur
väl de fungerar. Jag behöver inte upprepa vad han
sade, men det är lätt att konstatera att dessa verk
fungerar på ett utomordenligt sätt.

De tekniska förutsättningarna för kommunikation
med övriga myndigheter och massmedier i landet är
helt utomordentliga. Efter flytten av telestyrelsens
verksamhet till Stockholm vid årsskiftet finns det
lediga lokaler med hyreskontrakt fram till år 2000.
Jag har tittat på lokalerna, som är helt nybyggda
och har toppmodern teknisk utrustning. Datanät
och kabelnät är installerade. Det finns möjligheter
till länkförbindelser och dessutom möjligheter att
installera multimedieutrustning, som gör att man
snabbt kan kommunicera på alla möjliga sätt med
resten av landet. Det finns alltså utomordentliga
tekniska förutsättningar för bra kommunikation.

Det tredje av av mina argument var alltså att en
utlokalisering är en logisk följd av de riksdagsbeslut
som vi har fattat. Riksdagen har, som sagts tidigare,
lagt fast att man vid bildandet av nya statliga verk
skall pröva en lokalisering utanför
Stockholmsregionen. Det har vid flera tillfällen,
senast våren 1993, klargjorts att de principerna
ligger fast.

Vi har både i kulturutskottet och i
konstitutionsutskottet pläderat för en lokalisering
utanför Stockholm, och riksdagen kommer i dag att
fatta ett beslut som självfallet måste uppfattas som
en rekommendation till regeringen att verkligen
sakligt pröva om det inte finns möjlighet att placera
de här myndigheterna utanför Stockholm. Om man
gör en sådan saklig prövning kommer man att finna
att Sundsvall är det bästa alternativet.

Innan jag slutar kan jag inte låta bli att nämna
Birgit Friggebos agerande. Jag tycker att de
uttalanden som hon gjorde i Sundsvall är en ren
skandal -- även om hon nu försöker krypa undan.
Men det är inte det värsta, utan det är de besked
som hon har gett till de representanter för
kommuner och länsstyrelser som har försökt få
uppvakta kulturministern. Hon har sagt att hon inte
vill ta emot någon uppvaktning därför att hon inte
vill ge ett negativt besked. Det är ett klart tecken
på att man har bestämt sig i förväg, och det är
upprörande. Det är en fruktansvärd arrogans, inte
bara mot riksdagen utan också mot de medborgare
som har velat göra en uppvaktning.

Det måste kännas bittert för Sigge Godin att ha en
partivän i regeringen som inte lyssnar på de goda
argument som han för fram och som dessutom
öppet och demonstrativt visar att hon inte vill lyssna
på våra argument.

Herr talman! Som jag har sagt, är det viktigt att vi
bryter massmediekoncentrationen i Stockholm.
Det är också helt klart att Sundsvall är det bästa
alternativet för en placering av de nya
myndigheterna.

Jag yrkar därför bifall till motion K42.

Anf. 105  SIMON LILIEDAHL (nyd):

Herr talman! Jag kommer att överraska alla här
genom att inte prata om lokalisering, utan det som
vi är här för att prata om, nämligen en ny
myndighetsorganisation.

Det är alltid roligt att höra Åke Gustavsson,
ordföranden i kulturutskottet. Han är vitter. Han
förde oss ner till romartidens kejsare i Rom och
talade om slaven på triumfvagnen. Den slaven hade
till uppgift, som ni alla vet, att säga ''memento
mori'' till kejsaren, dvs. kom ihåg att du är dödlig.
Det är det som vi i Ny demokrati också försöker
säga, när vi någon gång -- nu mer och mer sällan --
är med på regeringens triumfvagn: Kom ihåg att ni
är dödliga! Det har vi även gjort när vi har
diskuterat den nya myndighetsorganisationen.

Vi har i år liksom tidigare år i motioner riktat kritik
mot Kabelnämnden, Närradionämnden och även
Radionämnen. I dessa är flertalet av medlemmarna
tillsatta på politiska meriter.

I fråga om privat lokalradio ligger tillståndsgivning
och granskning också på olika myndigheter,
styrelser för lokalradiotillstånd och
Radionämnden.

Det är positivt att regeringen nu har försökt rensa
i den djungel av myndigheter som sysslar med de
viktiga radio- och TV-frågorna. I vår motion har vi
framför allt tänkt på rättssäkerheten. Vi vill att
myndigheternas roller skall renodlas ytterligare. Vi
vill ha en beslutsmyndighet som ansvarar för
tillståndsgivning, sanktioner, återkallande av
tillstånd och bedömningar av programinnehåll.
Granskningar och utredningar skall handläggas av
en utredningsmyndighet som bl.a. ansvarar för
sanktioner och återkallande av tillstånd. Vi vill att
utredningsmyndigheten skall vara sakkunnig i
radio- och TV-frågor.

Vi anser vidare att alla domstolsliknande uppgifter
skall överföras till allmänna domstolar. Man bör
inte vara främmande för att inrätta en särskild
radio- och TV-domstol som handlägger frågor om
yttrandefrihetsbrott.

Vi har vidare föreslagit att den nya
utredningsmyndigheten skulle kallas TV- och
radioombudsmannen. En sådan funktion skulle
sedan kunna omfatta hela medieområdet. Det
skulle bli något slags medieombudsman.

Ny demokrati har i motionen ansett att en allsidig
snabbutredning måste tillsättas som arbetar fram
ordentliga konsekvensanalyser av olika förslag som
rör yttrande- och informationsfriheten, dvs. den
fria åsiktsbildningen som är så viktig.

I avvaktan på att en ny utredning görs yrkar jag
bifall till vår motion. Därmed yrkar jag avslag på
propositionen.

Anf. 106  STINA ELIASSON (c):

Herr talman! Det är riksdagen som bestämmer, och
riksdagen bestämde våren 1990 att allmänna
principer för omlokalisering av befintlig
verksamhet eller lokalisering av nya myndigheter
skulle läggas fast.

Riksdagen bestämde våren 1993 att de allmänna
principerna för omlokalisering skulle ligga fast. I
betänkandet från våren 1993 framhölls det vidare
att arbetsmarknadsutskottet vid flera tillfällen hade
uttalat att det är viktigt att välja annan
lokaliseringsort än Stockholm för nya myndigheter.

Nu har vi ett lokaliseringsärende som gäller en ny
myndighet. Många talare har före mig talat för
Sundsvall. Jag vill också lägga min röst för
Sundsvall och hoppas att det går fram till
kulturministern och regeringen.

Det är en saklig bedömning som ligger bakom min
uppfattning. Skälen till att Sundsvall är en bra
lokaliseringsort har redovisats av bl.a. Hans
Stenberg, Sigge Godin, Tage Påhlsson och Bo
Forslund. Därför behöver jag inte upprepa dem.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till motion K45.

Anf. 107  NILS NORDH (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt lägga mig i den här
debatten, eftersom jag tyckte att utskottets
betänkande såg bra ut. Det fanns inte mycket att
tillägga.

Men jag kan inte låta bli att gå upp i talarstolen
efter att ha hört alla vackra ord om
Sundsvallsregionen.

Socialdemokraterna har också en motion, K41. I
den förordar vi Jönköping som lämplig
lokaliseringsort. Vi har gjort det utifrån
ståndpunkten att det där finns jurister som kan
biträda nämnden vid behov. Där finns bl.a.
Domstolsverket och Göta hovrätt. Där finns också
ett brett utbud på medieområdet. Det är inte minst
viktigt i detta läge.

Jag förordar självfallet att den nya myndigheten
lokaliseras till Jönköping.

Herr talman! Det är mycket viktigt att vi noga följer
utskottets betänkande och kulturutskottets
yttrande när det gäller sammansättningen av den
nya myndigheten. Den får inte bara innehålla
experter. Det måste finnas ett lekmannainflytande
i en sådan granskningsnämnd som nu är påtänkt.

Med detta vill jag yrka bifall till reservation 2 och i
övrigt till hemställan i utskottets betänkande.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 9 §.)

9 §  Åtgärder mot missbruk av den fria
nomineringsrätten

Föredrogs

konstitutionsutskottets betänkande

1993/94:KU46 Åtgärder mot missbruk av den fria
nomineringsrätten (prop. 1993/94:146).

Anf. 108  YLVA ANNERSTEDT (fp):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
hemställan i utskottets betänkande om åtgärder
mot missbruk av den fria nomineringsrätten.

Bakgrunden är att det har funnits ett missbruk som
har inneburit att man orättmätigt har utnyttjat
partibeteckningar för skumma syften. Hittills har
man varit tvungen att registrera det första namnet,
men i propositionen föreslås att också det andra
namnet skall vara registrerat.

I Personvalskommittén har det också föreslagits att
en utredning skall tillsättas som ser på andra
möjligheter att motverka missbruk av den fria
nomineringsrätten. Man föreslår alltså en
utredning. Detta tar regeringen upp i
propositionen, och utskottet yrkar bifall till det.
Mot den bakgrunden anser vi att kraven i den
motion som Ny demokrati har väckt under
allmänna motionstiden är tillgodosedda.

Jag vill återigen säga att jag yrkar bifall till
hemställan i betänkandet.

Anf. 109  SIMON LILIEDAHL (nyd):

Herr talman! Som Ylva Annerstedt sade har Ny
demokrati väckt en motion. I den har vi pekat på
risken att den fria nomineringsrätten kan leda till
att en registrerad partibeteckning kan användas av
företrädare för andra partier för att de skall kunna
ta sig in i riksdagen och i fullmäktigeförsamlingar.
Därför har vi föreslagit att den fria
nomineringsrätten ytterligare bör utredas om
partivalssystemet behålls.

Med detta vill jag yrka bifall till vår reservation.

Anf. 110  YLVA ANNERSTEDT (fp):

Herr talman! För formens skull vill jag yrka avslag
på Ny demokratis reservation, eftersom förslaget i
propositionen och utskottets hemställan faktiskt
tillgodoser kraven i motionen, nämligen att en
utredning också skall kartlägga andra metoder för
att förhindra missbruk av den fria
nomineringsrätten.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

KU37 Ny myndighetsorganisation på radio- och
TV-området

Mom. 1 (avslag på propositionen m.m.)

1. utskottet

2. res. 1 (nyd)

Votering:

262 för utskottet

15 för res. 1

1 avstod

71 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

113 s, 71 m, 25 fp, 20 c, 20 kds, 10 v, 3 -

För res. 1:

15 nyd

Avstod:

1 m

Frånvarande:

25 s, 8 m, 8 fp, 11 c, 6 kds, 8 nyd, 4 v, 1 -

Mom. 3 (kulturpolitiska målsättningar)

1. utskottet

2. men. i motsvarande del (v)

Votering:

268 för utskottet

11 för men.

1 avstod

69 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

112 s, 72 m, 25 fp, 20 c, 19 kds, 18 nyd, 2 -

För men.:

10 v, 1 -

Avstod:

1 kds

Frånvarande:

26 s, 8 m, 8 fp, 11 c, 6 kds, 5 nyd, 4 v, 1 -

Rose-Marie Frebran (kds) anmälde att hon avsett
att rösta ja men markerats ha avstått från att rösta.

Mom. 4 (Radio- och TV-verket)

1. utskottet

2. res. 2 (s)

Votering:

153 för utskottet

124 för res. 2

2 avstod

70 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

71 m, 25 fp, 19 c, 19 kds, 18 nyd, 1 -

För res. 2:

111 s, 1 m, 10 v, 2 -

Avstod:

1 c, 1 kds

Frånvarande:

27 s, 8 m, 8 fp, 11 c, 6 kds, 5 nyd, 4 v, 1 -

Tom Heyman (m) anmälde att han avsett att rösta
ja men markerats ha röstat nej.

Mom. 5 (registrerings- och anmälningsskyldighet)

1. utskottet

2. men. i motsvarande del (v)

Votering:

268 för utskottet

11 för men.

70 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

111 s, 72 m, 25 fp, 20 c, 20 kds, 18 nyd, 2 -

För men.:

10 v, 1 -

Frånvarande:

27 s, 8 m, 8 fp, 11 c, 6 kds, 5 nyd, 4 v, 1 -

Mom. 9 (det europeiska TV-direktivet)

1. utskottet

2. men. i motsvarande del (v)

Votering:

266 för utskottet

12 för men.

1 avstod

70 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

112 s, 71 m, 25 fp, 18 c, 20 kds, 18 nyd, 2 -

För men.:

1 c, 10 v, 1 -

Avstod:

1 c

Frånvarande:

26 s, 9 m, 8 fp, 11 c, 6 kds, 5 nyd, 4 v, 1 -

Mom. 11 (lokalisering)

1. utskottet

2. utskottets hemställan med den ändring däri som
föranleddes av bifall till mot. K37 (fp), K42 (s) och
K45 (c)

Kammaren biföll utskottets hemställan med
acklamation.

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU46 Åtgärder mot missbruk av den fria
nomineringsrätten

Mom. 1

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Mom. 2 (andra åtgärder mot missbruk av den fria
nomineringsrätten)

1. utskottet

2. res. (nyd)

Votering:

263 för utskottet

18 för res.

68 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

112 s, 72 m, 25 fp, 21 c, 20 kds, 10 v, 3 -

För res.:

18 nyd

Frånvarande:

26 s, 8 m, 8 fp, 10 c, 6 kds, 5 nyd, 4 v, 1 -

Beslut om uppskjuten votering

På förslag av andre vice talmannen medgav
kammaren att de ärenden som hann debatteras
färdigt under återstoden av dagens sammanträde
fick företas till avgörande vid morgondagens
arbetsplenum.

10 §  Kommunikationsforskning

Föredrogs

trafikutskottets betänkande

1993/94:TU25 Kommunikationsforskning (prop.
1993/94:100 delvis).

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut skulle fattas den 29 april.)

11 §  Vägverket

Föredrogs

trafikutskottets betänkande

1993/94:TU26 Vägverket (prop. 1993/94:100
delvis).

Anf. 111  BO NILSSON (s):

Herr talman! Att anvisa tillräckliga medel för drift
och underhåll av vägnätet i landet ger inga rubriker.
Det ger inga blågula band att klippa, inga fanfarer,
dvs. ingen uppmärksamhet. Det är väl därför som
varken kommunikationsministern eller den
borgerliga majoriteten i utskottet lagt ner någon
större kraft och energi på detta område.

Anslaget till drift och underhåll innehåller
emellertid många värdefulla inslag såsom
framkomlighet, tillgänglighet, ökad
trafiksäkerhet -- eller om ni så vill färre olyckor --
bättre trafikmiljö, och inte minst att värna det stora
vägkapital som de svenska vägarna omfattar.

På s. 10 skriver utskottsmajoriteten vackert om att
det är viktigt att ökade insatser sätts in så snart som
möjligt och att en samlad strategi underställs
riksdagen tidigare än regeringen föreslår.

Regeringen föreslår i sin proposition att Vägverket
bör komma tillbaka om tre år, dvs. vid nästa
revidering av vägplaneringen. Detta är en mycket
låg, ja, otillåtet passiv målsättning som såvitt jag
förstår inte ens utskottets borgerliga ledamöter
accepterar.

Ser man hur mycket som anvisats tidigare år kan
man säga att det senaste socialdemokratiska året
anslogs 6,1 miljarder kronor. Nu vill Mats Odell
anslå 5,7 miljarder kronor.

Till detta bör läggas att investeringarna ökat
väsentligt under de senaste åren. Trycket på ökat
anslag till drift och underhåll har alltså accelererat
på senare tid.

För oss socialdemokrater, som inte är så mycket för
att klippa band, är anslaget till drift och underhåll
av mycket stor vikt. Utöver de trafikpolitiska
resultaten skall läggas de sysselsättningspolitiska.
Vägverket, som av regeringen och såvitt jag förstår
utskottsmajoriteten fått i uppdrag att komma
tillbaka med en plan för underhåll, har i
propositionen redovisat en underhållsplan med tre
olika alternativ på standard. Vi föreslår alternativet
med hög standard, för jobbens och
trafiksäkerhetens skull, men också för näringslivets
skull. Dess transporter kräver effektivitet och inte
tjälskadade, avstängda vägar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation 2,
som innebär ett ja till Vägverkets alternativ med
hög standard. Det betyder ett anslag om 9 886
miljoner kronor eller 4 124 miljoner kronor mer än
regeringen anser behövs.

Låt mig ta upp två saker till, som inte föranlett
någon reservation från vår sida.

Utskottets kds-are kom precis före sammanträdet
stickande och ville ha in en text om godstransporter
som har betydelse i skärgårdstrafiken. Jag skulle
egentligen vilja ha ett konkret besked på vad som
menas, men vill inte förlänga debatten här i dag.
Jag tycker dock att detta är signifikativt för
Kommunikationsdepartementet. Plötsligt kommer
man på en sådan här sak och så skickar man en
budbärare till trafikutskottet. Det är dåligt
förberett, som vanligt, men vår man i
trafikutskottet får försöka rätta till det.

Den andra frågan gäller
kompletteringspropositionen. Nu har man plötsligt
tagit fram 1,6 miljarder till en del av
vägunderhållet. I trafikutskottet ville man, men
hade inte pengar. I Kommunikationsdepartementet
ville man, men hade inte heller några pengar. Nu
har Börje Hörnlund tydligen pengar över, och då
kan man göra litet -- inte tillräckligt, men ändå.

Det behövs tydligen mer samarbete i
regeringskansliet. Då hade inte trafikutskottet
behövt föreslå riksdagen ett nej till ökade
underhållsäskanden den 28 april, dvs. i dag, och fått
mer pengar den 25 i samma månad! Förargligt? Ja,
jag tycker det!

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.

Anf. 112  KARL-ERIK PERSSON (v):

Herr talman! Det blir litet knepigt, det här. Vi har i
utskottet diskuterat ökade väganslag, men inte fått
det. Nu kommer kompletteringspropositionen, och
där finns pengar till ökade underhållskostnader,
som flera partier föreslagit i utskottet. Därför är det
egentligen litet märkligt att vi får föra den här
debatten två gånger. Först vill vi ha mera pengar
medan regeringsföreträdarna motsätter sig det.
Sedan återkommer de och tycker att det är mycket
bra med mera pengar till vägunderhåll. I morgon
bitti kommer kammaren att avslå de motioner som
yrkar på mera pengar. Det är allt en knepig
situation. Man brukar säga: Ur led är tiden. Frågan
är om den inte är det i trafikutskottet i alla fall. Vi
är åtminstone efter vår tid -- det gäller främst
regeringsföreträdarna. I den ena stunden vet man
inte om att man får pengar, och i den andra stunden
dyker det upp pengar, vilket man kommer att avslå.

Ökade satsningar på nya vägar kommer också att
öka anslagen framledes för drift och underhåll.
Därför menar vi från Vänsterpartiet att nya
gigantiska motorvägar kanske inte är det bästa. Det
kanske är bättre att bygga bort de trafikproblem
som finns och att öka underhållet av de befintliga
vägarna.

Frågan är också hur många olyckor som kommer
att inträffa under sommaren på det befintliga
vägnätet. När man i dag åker runt i Sverige finner
man att Vägverket har fullt upp med att hänga upp
skyltar om spårig vägbana. Det går mycket bra att
köra, och det är inga större problem när vägarna är
torra och fina. Problemen uppstår när det regnar.
Då blir vägbanan full av ''diken''. Dessa är fyllda
med vatten som bilisten inte kan se. Risken är att
man får vattenplaning. På sommaren är det många
som åker motorcykel. Hur många
motorcykelolyckor kommer att inträffa? Hur
många dödsfall kommer att inträffa på de svenska
vägarna till följd av dåligt underhåll? Det här
kommer aldrig fram i diskussionen om olyckorna.
Man skyller på, framför allt när yngre personer
åker motorcykel, att de har kört för fort. Vi får då
en konstig debatt. Jag tycker att det är synd att man
inte har satsat på ett bra underhåll av vägarna. Då
skulle man ha sluppit dessa följder. För många blir
det en tragisk händelse.

Som Bo Nilsson också var inne på har utskottet en
mycket bra skrivning på s. 10. Man säger att
utskottet under flera år har betonat vikten av ökade
insatser för drift och underhåll av vägar. Utskottet
avstyrker motionerna från Vänsterpartiet och
Socialdemokraterna.

Som jag sade från början är det litet knepigt att
diskutera dessa satsningar. Jag skall inte förlänga
debatten i onödan. Vi får ta upp frågan i samband
med kompletteringspropositionen. Vi får se vad
som händer. Jag står givetvis bakom
Vänsterpartiets meningsyttring men kommer inte
att yrka bifall till den.

(Applåd)

Anf. 113  JAN SANDBERG (m):

Herr talman! Jag gör möjligen kammaren
besviken. Jag ämnar yrka bifall till utskottets
hemställan. Om vi behöver gå till rösträkning
kommer framtiden att utvisa.

Herr talman! Utskottet tillstyrker förslaget i
budgetpropositionen om inriktningen av
Vägverkets verksamhet, anslaget till drift,
underhåll och nybyggande av vägar, anslaget till
drift och underhåll av enskilda vägar samt det s.k.
länstrafikanslaget.

Detta är egentligen en fortsättning på det beslut
som riksdagen tidigare har fattat om
infrastrukturinvesteringar under en tioårsperiod.

För att förkorta debatten något avser jag nu att tala
om en del mera konkreta frågeställningar. Jag kan
börja med att kommentera de frågor som har ställts
till majoriteten. Det har frågats varför vi för fram
ett förslag om ändring av stödet till båttrafiken. Vi
inbegriper numera även stöd till anläggning som
kan användas också för varutransporter. Det gäller
trafik med båtar som transporterar både människor
och varor. Man behöver göra investeringar som är
anpassade till detta. Det är således en anpassning
till verkligheten. Jag förstår inte riktigt hur man kan
kritisera ett sådant förslag.

Nästa betänkande som vi skall behandla gäller
trafiksäkerheten. Då kan vi ta upp en diskussion
om olyckor och underhåll av vägar. Jag vill bara
konstatera att visst är det viktigt med ett
omfattande underhåll. Inte minst det förslag som
regeringen lade fram för några dagar sedan om
ökade insatser för underhåll visar att vi har insett
hur viktigt det är.

Herr talman! Jag tänkte kommentera en del av
reservationerna i betänkandet. Jag skall
koncentrera mina kommentarer till
Socialdemokraternas reservation om ökade
underhållsanslag för vägar om 4 miljarder kronor.
Det är i och för sig lätt att stödja en sådan inriktning
om man befinner sig i opposition. Men vi måste ta
ansvar för hela landets ekonomi.

Men jag skulle inte vara särskilt glad om
Socialdemokraternas totala förslag till statsbudget
för Sverige genomfördes. Den skulle få ganska
förödande konsekvenser inte bara för Sveriges
ekonomi utan också för samhället i stort. Jag anser
att det finns mycket luft i det samlade
socialdemokratiska budgetförslaget. En stor del av
den luften finns också i denna del av
Socialdemokraternas budget för vägunderhåll.

Socialdemokraternas förslag följer till hundra
procent Vägverkets förslag till en alternativ hög
standard. Jag kan inte påminna mig att
Socialdemokraterna i modern tid i
regeringsställning har fört fram förslag om att
godkänna varenda krona som Vägverket önskar i
anslag för drift och underhåll av vägar. Det skulle
nog inte heller ske om Socialdemokraterna var i
majoritet. Men det kravet är väl ett utslag av vad
som kan kallas för populism. Det är ju valår i år.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i
betänkandet och avslag på reservationerna.

Anf. 114  BO NILSSON (s):

Herr talman! Det var ganska festligt att höra Jan
Sandberg tala om luft. Det är inte fråga om luft,
utan det handlar om att reparera och underhålla
vägar. Under 1991 avsatte vi socialdemokrater 6,1
miljarder kronor till underhåll. Nu säger Jan
Sandberg att eftersom underhållet har varit
eftersatt under många år är detta en oerhört viktig
fråga. Men anslaget har minskats med 300 miljoner
kronor sedan 1991 -- vårt senaste regeringsår. Detta
är struntprat.

Om ni menar allvar med att det skall vara hög
standard på drift och underhåll, måste ni
naturligtvis höja anslaget. Men den ena veckan
säger ni att det inte går men att ni gärna skulle vilja.
Nästa vecka finns det plötsligt 1,6 miljarder kronor.
Detta visar att vi har rätt och att ni skulle vilja gå
längre. Men tyvärr har ni inga pengar.

Men vi har pengar till dessa satsningar. Vi tror att
underhåll skapar sysselsättning -- mer
sysselsättning än då nya vägar byggs. Därför har vi
tagit oss råd. I fråga om ansvar för landet och
budgeten brukar vi fullt ut finansiera våra
reformförslag. Det kommer vi att göra oavsett om
vi är i regeringsställning eller i opposition. Det var
ett onödigt påhopp av Jan Sandberg. Vi brukar ha
full finansiering för våra förslag. Det har vi denna
gång också.

Anf. 115  JAN SANDBERG (m):

Herr talman! Man får klart för sig att det är ett
problem med den fulla finansieringen när man ser
Socialdemokraternas samlade alternativa
budgetförslag. Där är det om något mycket luft.

Det är möjligt att det jag sade i mitt inlägg tolkades
något hårt. Jag sade -- om jag minns rätt -- att det
var mycket luft i siffran som Socialdemokraterna
föreslog för att öka underhållet. Jag sade inte att
det bara var luft.

Faktum är att vi har lagt fram förslag om en del
ökade anslag för drift och underhåll av vägar. Det
är viktigt. Jag kommenterade i mitt inlägg -- där
fick jag inte något svar från Bo Nilsson --
Socialdemokraternas tid i regeringsställning. Jag
undrade om det någon gång förekom att
Socialdemokraterna förde fram förslag till anslag
på det området som till punkt och pricka
överensstämde med Vägverkets förslag, dvs.
alternativet med hög standard.

Bo Nilsson lär nog svara nej. Jag vänder mig mot
att det är skillnad på socialdemokratisk politik i
majoritetsställning och i oppositionsställning.

Anf. 116  BO NILSSON (s):

Herr talman! Om det är så att vi tidigare fullt ut har
godkänt Vägverkets anslag, vet inte jag. Men jag
vet så mycket att vi 1991 avsatte 300 miljoner
kronor mer till vägunderhåll än vad ni gör tre år
senare. Jag tycker att det är dåligt att man samtidigt
i budgetpropositionen skriver att underhållet av
vägarna har varit eftersatt. Det är struntprat, Jan
Sandberg. Om ni menar något som helst allvar med
detta, skulle ni naturligtvis höja anslaget. Nu
kommer ni några veckor efteråt som svansen på
katten och lägger fram ett sådant här förslag. Helt
plötsligt har ni hittat pengar någonstans.

Jag tycker att detta är dåligt. För oss är det två
saker som är viktiga, dels att förbättra underhållet,
dels att skapa sysselsättning.

Jag vet inte om vi tidigare fullt ut har godkänt
Vägverkets anslag, men vi hade i alla fall ett
betydligt högre anslag 1991 än vad ni orkar med
1994, vilket jag tycker är dåligt.

Anf. 117  JAN SANDBERG (m):

Herr talman! Om man för ett ögonblick bortser från
antalet kronor och tittar på vad resultatet blir av de
satsningar som görs, har utvecklingen när det gäller
lägre kostnader för den här typen av underhåll varit
kraftig. Om man gör en omräkning och jämför de
kronor som man föreslog 1991 och de kronor som
vi nu föreslår, är jag övertygad om att antalet meter
väg som vi kan underhålla, trots ett något lägre
belopp i år, är mycket större än vad det var 1991.

Bo Nilsson klargjorde i alla fall att
socialdemokraterna aldrig tidigare -- enligt vad han
visste -- hade landat på den linje som
socialdemokraterna nu har landat på, dvs.
Vägverkets alternativ med hög standard på
underhåll.

Jag vill avsluta med att säga att vi nog är överens
om vikten av underhåll av vägar. Ett bevis för detta
är bl.a. den skrivning som utskottet har gjort. Vi
säger att vi gärna ser att regeringen så snart som
möjligt lägger fram den långsiktiga planen för
underhåll. Jag och Bo Nilsson är i varje fall överens
om vikten av underhållsanslag. Sedan kan vi i och
för sig debattera 100 miljoner hit eller dit. Men i
grundfrågan är vi nog ganska överens.

Anf. 118  BO NILSSON (s):

Herr talman! Jan Sandberg talade om 100 miljoner
hit eller dit. Det skiljer på 4,1 miljarder kronor
varav ni har lyckats skaka fram 1,6 miljarder kronor
i efterhand. Men detta är ju stora pengar som
naturligtvis betyder väldigt mycket för det svenska
vägnätet. Försök inte att förringa detta! Det berör
tusentals jobb och hundratals mil vägar, vägar som
kanske t.o.m. kan hållas öppna året runt om man
avsätter dessa pengar.

Vi är överens om att underhållet är viktigt. Men då
borde ni också kunna vara överens med oss om att
det behövs mer pengar. Jag tycker att det är dåligt
att bara prata luft i stället för att avsätta pengar till
underhåll. Det hade varit bättre.

Anf. 119  JAN SANDBERG (m):

Herr talman! Jag jämförde inte med de
valårsalternativ som socialdemokraterna för fram i
det här betänkandet. När jag talade om några
hundra miljoner jämförde jag med det förslag som
socialdemokraterna lade fram 1991 när de befann
sig i regeringsställning. Vad jag ville ha sagt var att
det är en väldigt stor skillnad mellan
socialdemokratisk politik i regeringsställning och
socialdemokratisk politik i oppositionsställning.

Men än en gång vill jag säga att vi nog är överens
om vikten av ett bra underhåll av våra vägar.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 29 april.)

12 §  Trafiksäkerhetsfrågor

Föredrogs

trafikutskottets betänkande

1993/94:TU27 Trafiksäkerhetsfrågor.

Anf. 120  STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! När det gäller att öka
trafiksäkerheten utefter våra vägar handlar det i
mångt och mycket om att informera på ett riktigt
sätt. Det gäller att nå grupper som annars kan ha
svårt att tillgodogöra sig den allmänna
trafiksäkerhetsinformationen, t.ex invandrare,
flyktingar och skolbarn.

Beträffande information till flyktingar och
invandrare finns det goda erfarenheter av det
arbete som har bedrivits i Värmland genom
samarbete med ett av Värmlands
trafiksäkerhetsförbund och Värmlands landsting.
Vi socialdemokrater anser att dessa erfarenheter
bör tillvaratas och spridas till landet i övrigt.
Kommunerna bör redan i sina
undervisningsplaneringar för skolorna ta till vara
de möjligheter som finns för att ge barn och unga
bättre trafikkunskap.

Ett viktigt område när det gäller att öka
trafiksäkerheten är användandet av reflexer, inte
minst vid färd i mörker. Detta är något som vi i vårt
land under många år har propagerat för och under
så lång tid att många nu ser det som en självklarhet
att man skall bära reflexer när det är mörkt ute. Det
var därför med stor förvånging som vi kunde
konstatera att den borgerliga regeringen 1993
avskaffade kravet på att det skulle finnas reflexselar
i bussar och lastbilar. En reflexsele tar ju ingen
plats, och det är en mycket billig livförsäkring om
man t.ex. vid en punktering måste vistas ute på
någon väg i mörker. Vi socialdemokrater anser att
kravet på reflexsele bör återinföras den 1 januari
1995 och även gälla taxibilar. Från den 1 januari
1996 bör kravet också gälla personbilar i övrigt.
bNär det sedan gäller sänkt ålder för
övningskörning från 16 år anser vi att både
körkortsökanden och handledaren bör före
övningskörning genomgå en kort grundkurs på 2--3
studietimmar i trafikskola. Dessutom skall ett intyg
från denna kurs tillsammans med körkortstillstånd
finnas före övningskörning. Det bör också
övervägas om inte körkortsökanden före
övningskörningen bör läsa in teorikursen för att ha
en grundteori innan körningen ute i trafiken börjar.

Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till
de socialdemokratiska reservationerna.

Anf. 121  KENNETH ATTEFORS (nyd):

Herr talman! Jag vill yrka bifall till våra
reservationer nr 3 och 4. Senare kommer min
kamrat Max Montalvo att yrka bifall till
reservationerna nr 6 och 7, vilket jag också kan
passa på att göra.

Vad är en terrorist? Jo, det är ett begrepp som för
oss innebär en lapplisa. Ni kanske vet att detta är
en av vårts partis profilfrågor. Varje gång jag
kommer upp i talarstolen kommer jag att tala för
att lapplisorna skall omskolas till kvarterspoliser.
Tänk, vad tant Agda skulle bli glad om hon
skyddades av en kvarterspolis som dessutom en och
annan gång kanske kunde terrorisera en bilist som
inte lyder lagar och föreskrifter.

Nu är inte Göthe Knutson här. Han brukar
debattera med mig i dessa frågor. Men Jan
Sandberg kan kanske hålla med mig om att vi inte
längre behöver några lapplisor. I t.ex. Stockholm
har lapplisornas verksamhet inbringat ett överskott
på 80--100 miljoner kronor. Stockholms
''lappliseri'' innebär alltså en ren skatteintäkt. Vi
måste försöka att få bort lapplisorna så snabbt som
möjligt.

Sten-Ove Sundström talade om reflexselar. Jag kan
hålla med om att det gick litet för snabbt att ta bort
den regeln. Om den här ärade församlingen inför
en åtgärd borde man inte bara låta den upphöra så
där snabbt. Det var kanske ett misstag. Kravet på
reflexselar i lastbilar skulle ha gällt litet längre. Då
hade vi kunnat se om de verkligen gjorde någon
nytta. Nu vill Sten-Ove Sundström att kravet skall
gälla även taxibilar. Då kan man nästan börja undra
om Sten-Ove Sundström har aktier i 3M Company.
Om vi nu skall införa en massa lagar som bidrar till
att hålla den industri som tillverkar reflexer i gång,
tycker jag nog att det är litet misstänksamt. Men nu
vet jag att Sten-Ove Sundström har en hög moral
och att det inte ligger någonting sådant bakom. Det
var mera sagt som ett skämt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de reservationer
som jag nämnde i början av mitt anförande.

Anf. 122  STEN-OVE SUNDSTRÖM (s)
replik:

Herr talman! Om Kenneth Attefors nu tycker att
det gick litet för snabbt att avskaffa kravet på
reflexsele i bussar och lastbilar, kan jag inte förstå
varför han inte ställer sig bakom vår reservation och
röstar för kravet på ett återinförande.

Anf. 123  JAN SANDBERG (m):

Herr talman! I det här betänkandet behandlas
motioner från den allmänna motionstiden.
Förslagen omfattar ett brett spektrum av olika
trafiksäkerhetsfrågor. Men det var inte så
längesedan som riksdagen fattade ett beslut om
trafiksäkerheten på vägarna inför 2000-talet.
Beslutet innebär att de tidigare
trafiksäkerhetsmålen skall ligga fast, men den stora
skillnaden ligger i hur dessa skall uppnås. Nu ligger
ansvaret på Polisen, Vägverket och kommunerna.

Man får inte heller glömma bort att den stora
satsningen på framför allt nybyggande av vägar är
viktig även ur trafiksäkerhetsperspektiv. Vi har
också sett att olyckorna på vägarna har minskat
under de senaste åren. 1993 var minskningen
betydlig. Såväl antalet svårt som lindrigt skadade
minskade. Den stora minskningen skedde i antalet
dödsolyckor, vilka minskade från 759 år 1992 till
602 förra året. Utvecklingen är glädjande. Låt oss
hoppas att utvecklingen kan fortsätta i samma
riktning.

Herr talman! Det var inte så länge sedan riksdagen
fattade ett stort trafiksäkerhetsbeslut. Många av de
tidigare argumenten och de olika partiernas
ställningstaganden finns också i betänkandet vilka
också framfördes i debatten. Därför skall jag
ganska kort kommentera reservationerna.

När det gäller reservationerna om information till
invandrare och flyktingar, skolans roll i
trafiksäkerhetsinformationen till ungdomar och
vikten av infartsparkeringar är nog inte
skillnaderna i sak så stora mellan majoritetens och
reservanternas uppfattning. Det verkar som om
reservanterna framför allt vill markera sin
inställning något kraftigare.

Majoriteten delar dock inte de krav som förs fram
i reservationerna om att överföra
parkeringsvaktsansvaret till Polisen, resonemanget
om felparkeringsavgifternas storlek,
hastighetsgränserna på motorväg eller överförande
av sjukvårdens och sjukförsäkringens kostnader till
trafikförsäkringarna. Vi kan i och för sig debattera
dessa frågor, men det skulle bli direkta repriser av
den mycket omfattande debatten om trafiksäkerhet
som vi redan tidigare haft här i kammaren.

Herr talman! Jag begränsar mig därför till att yrka
bifall till utskottets hemställan och avslag på
reservationerna.

Anf. 124  MAX MONTALVO (nyd):

Herr talman! I motion TU228 tar Ny demokrati
bl.a. upp frågan om hastighetsgräns på motorvägar.
Jan Sandberg tog nyss upp frågan och sade att det
var en debatt som vi tidigare har fört. Men jag vill
ändå ta upp frågan, eftersom jag tycker att den är
viktig.

Vår ståndpunkt är att högsta tillåtna hastighet på
motorväg skall vara 130 km/tim. Vi hävdar att
fordonen har blivit bättre och att statistik visar att
dödsolyckor på motorvägar inte sker i någon
nämnvärd utsträckning. Skattebetalarna har
betalat mer än det dubbla priset per meter för vägar
som är 13 meter breda, för att de skall användas
som högfartsleder. Men vad blir resultatet?
Resultatet blir en hastighetsgräns som är 20 km/tim
högre. Den här sortens politik skapar inte
förtroende för trafikpolitiker och trafikregler.

Man talar i propositionen om sambandet mellan
hastighet, trafiksäkerhet och miljö. När det först
gäller miljön försökte denna kammare slå i folk att
hastighetsbegränsningar på motorväg var bra för
miljön. Centern ville 1991 minska
hastighetsgränsen från 90 km/timme till 80 km/tim.
Sedan besökte utskottet Scanias
avgasprovningsanläggning i Södertälje, där man
fick veta att hastighetsökningar i s.k.
högfartsområde inte gav nämnvärt mer
föroreningar. Därefter blev det slut på
miljösnacket.

Efter höjningen av hastighetsgränsen från 90
km/tim till 110 km/tim visade det sig att det inte blev
någon större skillnad i olycksstatistiken. En
liknande undersökning i USA, där man höjt
hastighetsgränsen från 55 till 65 engelska mil/tim,
visar t.o.m. en minskning av olyckorna. En möjlig
förklaring kan vara att man har övergått från s.k.
monoton körning till mer s.k. aktiv bilkörning.

Utskottet hänvisar till en lägesrapport från
Vägverket, vilken skall vara klar den 1 september
1994. Vidare hänvisar man till en utveckling inom
EU. Detta är väl en nationell fråga? Är det någon
som tror att tyskarna kommer att gå med på en
generell hastighetsbegränsning på sina bästa
motorvägar?

Det är mycket som talar för att man skall höja
hastighetsgränsen. Denna kammare har ingen
verklighetsförankring ute bland folket. Det är helt
och hållet bara fråga om förmynderi.

Över till motion TU911 som handlar om att man
skall testa avgaser från fordon i det enskilda fallet.
Jag har i min motion förklarat på ett mycket enkelt
sätt, som jag hoppades att alla skulle förstå, hur
tokigt dagens regler fungerar. Jag tog då exemplet
med partnummer på bildelar som betyder att bilen
antingen kan gå igenom eller inte gå igenom en
besiktning. Exemplet avsåg en påmonterad
turbosats. Om man inte hade rätt partnummer på
en vakuumklocka i fördelaren godkändes inte bilen
vid besiktningen, trots att funktionen var
densamma. Alla i denna kammaren som har sunt
förnuft måste ju inse att dessa regler är åt skogen,
annars har man helt enkelt inte sunt förnuft.

Nästa fråga gäller importerade bilar som måste ha
en motor som är av godkänd motorfamilj. Varför
vill man ha det? Det är klart att man vill ha det för
att utestänga folk från möjligheten att ta egna
initiativ, att ta hem en rolig bil. Det är enda skälet.
Man ger alltså Naturvårdsverket en chans att
hindra folk från kreativitet.

Nästa exempel handlar om eftermonterade
katalysatorer. Där har vi nästa problem i djungeln
av regler. Om man vid en bilbesiktning säger att
man har monterat en katalysator på bilen blir den
inte godkänd. Man kan undra vad reglerna
egentligen är till för. De krångliga reglerna är till för
att stoppa folks kreativitet. Här kan man inte ens
göra en sak som är bättre för miljön, för då får man
inte bilen godkänd. Det är knäppt!

Utskottet säger att frågan om tillhörighet till viss
motorfamilj skall kopplas till tillverkarens ansvar
för katalysator efter fem års användning eller med
8 000-mils-garanti. Detta gäller nyare bilar. Där är
det väl inga problem, eftersom fabrikanterna
automatiskt tar ansvar för detta. Men det skall väl
inte hindra att äldre bilar kommer in i landet och
används. Det gäller bilar från 1976 års årsmodell till
fem år gamla bilar.

Ny demokrati anser att det skall vara uppmätta
värden på det enskilda fordonet som skall
bedömas. Om man sedan vill ha en mer trovärdig
test, bör den utföras på s.k. rullande landsväg. Det
innebär att man kan testa ett fordon även i de
hastigheter där de så att säga mest är under drift.
Då får man fram något som motsvarar miljökrav.
Om man tar dessa steg blir miljön bättre.

Jag yrkar bifall till reservation 6 och 7.

Anf. 125  LENNART FREMLING (fp):

Herr talman! Det är viktigt för trafiksäkerheten att
synbarheten i trafiken ökar. Detta är vi alla överens
om. Reflexer är ett verksamt medel för att öka
synbarheten. Därför är det angeläget att
myndigheter rekommenderar vissa typer av
reflexer.

Av två skäl är det också angeläget att harmonisera
fordonsbestämmelser.

För det första: Samordning är i sig bra, för då vet
producenter och konsumenter vad de har att rätta
sig efter, produktionen förbilligas och därmed blir
utrustningen billigare för konsumenterna.

För det andra: Om många länder har vissa typer av
regler som har införts efter rimliga utredningar kan
det mycket väl vara ett tecken på att reglerna är
bra. Därför är det angeläget att harmonisera
fordonsbestämmelserna med de bestämmelser som
finns i andra länder, i första hand i våra grannländer
runt om i Europa.

Det finns ett påstående i den socialdemokratiska
reservationen om reflexselar, att en stor del av
länderna i Europa har krav på reflexsele. Det
kanske i och för sig är en liten detalj i
argumentationen, men den är viktig. Därför vill jag
fråga Sten-Ove Sundström, som tog upp frågan, om
han kan nämna några länder där fordon måste vara
utrustade med reflexsele. Vilka fordonsslag gäller
det i så fall?

Denna regel infördes för några år sedan av den
socialdemokratiska regeringen. Då gjordes ingen
nämnvärd utvärdering av nyttan med att införa
kravet. Det borde vara rimligt att göra kostnads-
och nyttoanalyser innan man inför obligatorisk
utrustning. Det är en helt annan sak att
rekommendera utrustningen. Det vore värdefullt.

Jag hoppas att man i Europa följer linjen att
rekommendera användning av reflexselar i vissa
situationer. Om man t.ex. får fel på bilen och
behöver gå ut i mörkret för att reparera den är
reflexselen ett värdefullt hjälpmedel. Men jag
menar att det vore att gå för långt att införa krav.

I den socialdemokratiska reservationen föreslås att
man bör införa krav på reflexsele vid färd med
personbil i övrigt, dvs. att alla personbilar fr.o.m.
den 1 januari 1996 skall utrustas med reflexsele.
Har någon kostnads- och nyttoanalys gjorts
beträffande detta?

Anf. 126  STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Man får verkligen hålla i sig när man
lyssnar på Lennart Fremlings argumentation i
talarstolen. Innan han blev politiker jobbade han
under många år aktivt med trafiksäkerhet. Nu går
han upp i riksdagens talarstol och argumenterar
mot användning av reflexer. Det är mycket
märkligt.

Detta är en fråga som alla som jobbar med
trafiksäkerhet borde inse vikten av. Folkpartiet,
som Lennart Fremling representerar, har ju gång
på gång under den senaste tioårsperioden
motionerat just om en ökad användning av reflexer.
Samtidigt ställer Lennart Fremling tillsammans
med sitt parti och de övriga borgerliga partierna
upp på att avskaffa kravet på reflexselar, vilka är en
mycket billig livförsäkring för i första hand
yrkesförarna och i ett andra steg för oss övriga
bilister. Argumentationen är otrolig. Det känns
som om man vore tillbaka på 40-talet, när man i
olika sammanhang skall behöva argumentera för
obligatorium för reflexer och reflexmärken.

Lennart Fremling frågade litet kryptiskt vilka
länder som har krav på reflexselar. När vi
diskuterade detta i utskottet var Lennart Fremling
minst sagt tyst. Nu var jag helt oförberedd på denna
fråga, annars hade jag gärna räknat upp de länder
som diskuterar krav på det här området. Men detta
är inte det viktigaste, Lennart Fremling. Vi brukar
inte fråga dem nere i Europa hur vi skall skapa vår
egen trafiksäkerhet. Vi var bland de första länderna
i världen med att införa obligatorium när det gäller
bilbälten. Kanske det snart är dags att börja
argumentera med de f.d. trafikexperterna, som ju
Lennart Fremling representerar, för att också
bilbälteskravet skall tas bort.

Lennart Fremlings argumentation är mycket
märklig. Jag torde vara ett välbekant faktum att en
ökad användning av reflexer och obligatorium på
många områden skapar en bättre trafiksäkerhet.
Men tydligen har det skett en förändring när det
gäller Fremlings syn på trafiksäkerhet och reflexer.

Anf. 127  LENNART FREMLING (fp):

Herr talman! Det verkar som om Sten-Ove
Sundström inte lyssnade ordentligt, för jag har
definitivt inte argumenterat mot användning av
reflexer. Tvärtom menar jag att det är viktigt att
öka synbarheten i trafiken, vilket man gör med
hjälp av reflexer. Frågan är sedan hur lagstiftningen
skall utformas.

Vi brukar samarbeta med våra europeiska
grannländer. Om vi i internationella sammanhang
har bra argument för att införa olika typer av
tekniska krav, kan vi få gehör för dessa. Det är så
vi under en lång rad av år har arbetat, och jag vill
påstå att arbetet har genomförts mycket lyckosamt.
Men ett tungt argument för att kräva reflexsele är
att en stor del av länderna i Europa har krav på
reflexsele, vilket är utgångspunkten för den
socialdemokratiska reservationen. Det är då
märkligt att det inte går att få fram information om
något land i Europa som har sådant krav på
utrustning. Jag tycker att ni socialdemokrater tar
litet för lätt på detta. Det kräver litet noggrannare
utredningar, om man skall införa tvingande
bestämmelser.

Men vi skall som sagt rekommendera
användningen av reflexer, och vi skall försöka få
fram bra reflexer i framtiden.

Anf. 128  STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Argumentationen blir allt märkligare.
Jag skall nöja mig med detta som slutreplik.

Lennart Fremling och hans parti har varit med om
att avskaffa kravet på reflexsele i tunga fordon,
trots att facken och alla som berörs av trafiken på
vägarna har protesterat mot detta. Nu säger
Lennart Fremling att det här är bra, trots att han
själv var aktiv i riksdagen för att avskaffa det. Han
säger att det är bra men att vi måste få till stånd
internationella överenskommelser för att kunna
återinföra det. Det är krångligt och omständligt.
Detta kallas för en total politisk reträtt.

Om Lennart Fremling och hans partikolleger här i
huset har ett intresse av att återinföra reflexsele och
se till att i första hand yrkesförarna syns på våra
vägar, när de måste ut i mörker, skall Fremling
rösta för den socialdemokratiska reservationen. Jag
tror inte att han eller hans partikolleger har det
politiska modet. Därför kommer vi tyvärr att gå
miste om den fina detalj som ökad
reflexanvändning i trafiken är.

Anf. 129  LENNART FREMLING (fp):

Herr talman! Sten-Ove Sundström måste skilja på
kraven på att utrusta fordon på ett visst sätt och på
att använda olika utrustningar. Jag har inte sagt att
det generellt sett är bra att kräva att fordonen skall
vara utrustade med reflexselarna. Jag talade om att
det allmänt sett är bra med ökad synbarhet i
trafiken. Det uppnår man ofta med hjälp av olika
typer av reflexer. Därför bör det bedrivas ett
standardiseringsarbete och ett samarbete mellan
olika länder för att man skall kunna skapa en
rimligt stor marknad för olika typer av utrustning.
Det skapar man i det internationella samarbetet.

Det måste utredas ytterligare om det verkligen
skulle vara lönsamt och rimligt att införa reflexsele
som obligatorisk utrustning på fordonet. Jag tror
att en sådan utredning skulle ge vid handen att den
inte bör införas som ett obligatorium.

Anf. 130  MAX MONTALVO (nyd):

Herr talman! Lennart Fremling talar om
harmonisering av trafikregler med övriga
grannländer. Det låter flott och bra. Men tycker
Lennart Fremling att alla skall dras över en kam?

Den här regeringen har en lustig inställning. Man
vill harmonisera när det passar. Jag tänker på
hastighetsreglerna. Där vill man helt plötsligt enligt
skrivningen harmonisera med EU, och därför skall
man vänta. Då kan man inte ta några egna initiativ.
Men när det gäller avgasreglerna skall vi helt
plötsligt vara långt före alla andra och ha konstiga
regler, så att ingenting fungerar i förhållande till
andra länder. Styr den här regeringen
harmoniseringen efter ministrarnas vågmästarroll i
regeringen, eller vad håller ni på med? Det lät bra,
men det ser skevt ut.

Anf. 131  SVEN-GÖSTA SIGNELL (s):

Herr talman! Den 3 december anordnades en
konferens i Sollentuna av Trafikskolornas
riksförbund. Närvarande från riksdagen var Max
Montalvo, Jan Sandberg och jag. Diskussionerna
under konferensen kom att cirkulera mycket kring
utbildning och den sänkta åldern för
övningskörning. Riksdagen hade bara några veckor
tidigare avslagit en socialdemokratisk motion, där
vi krävde att man skulle ha ett utbildningspaket för
16-åringarna. Under konferensen gjorde Max
Montalvo ett häftigt angrepp mot mig som
ordförande i trafikutskottet för att jag, bara några
veckor efteråt, inte tagit initiativ i utskottet för att
på nytt ta upp frågan. Han menade att det var
ansvarslöst att man fattade det här beslutet och
erkände att Ny demokratis ledamöter i riksdagen
hade blivit lurade av de borgerliga företrädarna. Nu
skulle man se till att en utbildning kom till stånd.

Motionstiden har gått ut, och nu behandlar vi
frågan. Men inte finns det nu något krav från Ny
demokrati om ett utbildningspaket i samband med
detta med sänkt ålder vid övningskörning.

Den här formen av politik ute är inte till gagn när
det gäller att slå vakt om förtroendet för
politikerna. Det är inte att undra på att
politikerföraktet ökar när man bär sig åt på detta
vis.

Jag är övertygad om att de bilskoleägare som var
närvarande på konferensen känner en mycket stor
besvikelse när det gäller Ny demokrati. Man kan
alltså sitta på en stor konferens och lova vitt och
brett. Men sedan blir det ingenting av det hela.
Sådant understryker, som sagt, politikerföraktet.
Men det är kanske just det som är er politiska
målsättning.

Anf. 132  MAX MONTALVO (nyd):

Herr talman! I klartext, Sven-Gösta Signell, gäller
följande. Jag står för vad jag har sagt. Jag har
ingenting att ångra på den punkten. Jag kan bara
beklaga att jag inte fick med mig riksdagsgruppen
på idén. Jag hade trott att jag skulle lyckas med det,
men det gjorde jag inte. Så är det, och så blev det.
Jag beklagar det.

Anf. 133  SVEN-GÖSTA SIGNELL (s):

Herr talman! Det var ju ett fint erkännande -- det
fanns alltså ändå en ambition att försöka jobba för
det här. Men det var också ett fint avslöjande om
hur man i Ny demokrati jobbar. Där får inga egna
åsikter komma fram. Där är det kollektivet som
gäller. Den som har en egen åsikt får lov att rätta in
sig i ledet. Ni har jämt spottat åt andra politiker
som ni menar inte är självständiga. Det här var
verkligen ett mycket fint bevis på hur ni i ert parti
arbetar.

Anf. 134  MAX MONTALVO (nyd):

Herr talman! Vi skall inte göra frågan om hur vi
jobbar till en ideologisk fråga. I så fall tror jag
faktiskt att beskrivningen bättre stämmer överens
med hur det är i Sven-Gösta Signells parti.

Jag säger som jag förut sade: Jag trodde att jag
skulle kunna ro i land den här frågan. Det gjorde
jag dock inte, och jag beklagar det.

Anf. 135  KENNETH ATTEFORS (nyd):

Herr talman! Jag återkommer till frågan om 16-
åringarna och detta med att vi blev litet lurade av
den borgerliga regeringen.

Jan Sandberg, som sitter här i kammaren just nu,
var kanske en bidragande orsak till att det faktiskt
blev litet fel i våra tankegångar. Vi hade nämligen
velat ha ett utbildningspaket. Sten-Ove Sundströms
motion i ärendet är faktiskt ganska bra. Men för att
komma fram till en medelväg sade vi att man skulle
kunna ta godbitar från tre olika motioner väckta av
tre olika partier -- Kristdemokraterna,
Socialdemokraterna och vårt parti. Men det blev
inte särskilt mycket av det hela.

Därefter bestämdes det att vi inte skulle ha något
utbildningspaket. Sten-Ove Sundström, vi kan inte
ändra fram och tillbaka i det här sammanhanget.
Beskedet kom sedan att det bara skulle bli en
broschyr i brevlådan. Vi kan inte ändra fram och
tillbaka.

Om vi nu skulle fatta beslut om ett utbildningspaket
för föräldrarna blir det samma sak som när det
gällde reflexerna. Först bestämmer vi en sak. Sedan
låter vi det gå en tid. Därefter ändrar vi tillbaka
igen. Vi kan inte hålla på så här. Därför fullföljer vi
linjen sådan den nu ser ut.

Anf. 136  SVEN-GÖSTA SIGNELL (s):

Herr talman! Man kan inte ändra sig för fort, heter
det. Men i december månad -- bara några veckor
efter det att vi fattat beslut i frågan -- skulle det
ändras. Nu på vårkanten har det plötsligt inte gått
tillräckligt lång tid. Det finns ingen logik i
resonemanget.

Anf. 137  JAN SANDBERG (m):

Herr talman! Jag hörde här i debatten ordet luras.
Därför vill jag något kommentera det här med 16-
åringarna.

När utskottet fattade det första beslutet om att
godkänna regeringens inriktning här hade vi att ta
ställning till regeringens förslag och, om jag minns
rätt, tre olika motioner med tre olika inriktningar.
Det handlade om varianter på temat och
inriktningen av systemet. Slutförslaget blev att
hänsyn togs till en av de tre motionerna. Nu
kommer alltså de som är med vid övningskörning,
jämfört med hur det är för dem som övningskör
med ungdomar som är 17 år och 9 månader gamla,
att -- vilket man inte tidigare haft möjlighet till -- få
tillgång till komplett handledning och, om så
önskas, till ett komplett utbildningspaket. Jämfört
med tidigare övningskörning får man ett mycket
bättre underlag för genomförandet av den här
typen av övningskörning.

Vi har inte på något vis lurat någon i någon
riktning. Det här är resultatet av ett beslut, och det
beslutet följs.

Logiken säger att nu valda system är bra. Jag tror
att de flesta är överens om att det är bra med en
tidig start vad gäller övningskörning. Frågan är
dock om det skall vara många som får mer
erfarenhet av bilkörning innan de får sina körkort
eller om det skall vara få. I det valet har förslaget
och beslutet blivit att det handlar om att många
skall få den här erfarenheten innan de får sina
körkort -- detta i kombination med hjälp till
handledning, hjälp med utbildningsmaterial osv.

I tidigare debatter har det förekommit påståenden
om att det har hänt många olyckor när det gäller
den här gruppen övningskörare. Det är fel.
Statistiken visar helt klart att det ännu inte finns
något som talar för att det här på något vis skulle
vara farligt från trafiksäkerhetssynpunkt.

Låt mig slutligen, herr talman, få informera
kammaren om att detta system kommer att
utvärderas. Men det är något för tidigt att göra det
i dag.

Anf. 138  MAX MONTALVO (nyd):

Herr talman! I den stora fina propositionen -- som
dock är innehållslös -- hittade vi några korn att tala
om. Då kom den fråga upp som vi nu diskuterar.
Lars Svensk, som då var er talesman, hade faktiskt
inte något svar på frågan om hur det skulle bli i det
här sammanhanget.

Jag blev faktiskt lurad av Per Egon Johansson när
vi talade med varandra på telefon. Så är det bara.
Han sade att det med nästan hundraprocentig
säkerhet skulle bli så som vi hade föreslagit. Detta
är, som sagt, ett faktum. Vi blev därför litet lurade,
för sedan kom det ju bara en liten folder. Så, Jan
Sandberg, ni lurade oss faktiskt!

Anf. 139  JAN SANDBERG (m):

Herr talman! Vi får skilja på olika instanser. Jag
kan inte förstå hur man i den här kammaren kan
antyda att man blivit lurad av ledamöter i
riksdagens trafikutskott och att man sedan, när
frågan tas upp i kammaren, hänvisar till en person
som inte ens sitter med i riksdagen och som inte var
med vid behandlingen av ärendet i trafikutskottet.

Min bild av det utskottet fattade beslut om är att
det mycket väl överensstämmer med det beslut som
sattes i sjön. Jag tror att en del ledamöter i denna
kammare måste vara litet varsammare med orden.

Anf. 140  KENNETH ATTEFORS (nyd):

Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten
ytterligare utan vill bara meddela Jan Sandberg
följande.

Jag måste erkänna att vi kände oss litet grand
överkörda i det här ärendet. Vi trodde alltså att vi
skulle få med en viss typ av kurs för den förälder,
eller vem det nu är, som övningskör med 16-
åringen. Det gick man dock förbi. Men å andra
sidan har jag i min tur därefter lyckats lura
regeringen några gånger, så jag känner mig helt
nöjd med handläggningen av ärendet.

Anf. 141  MAX MONTALVO (nyd):

Herr talman! Jag beklagar, Jan Sandberg, att jag i
min argumentering nämnde en person som inte
längre sitter med i riksdagens kammare. Det var
kanske olyckligt. Jag får väl tänka på det till nästa
gång.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 29 april.)

13 §  Studiestöd m.m.

Föredrogs

socialförsäkringsutskottets betänkande

1994/93:SfU13 Studiestöd m.m. (prop. 1993/94:100
delvis och prop. 1993/94:172).

Anf. 142  LENA ÖHRSVIK (s):

Herr talman! Det här betänkandet gäller årets
budget. Vi har alltså bara behandlat de motioner
som gäller själva budgeten med tanke på att det
skulle komma en särskild proposition som skulle
vara mera framtidsinriktad. Vi har följaktligen
sparat ett antal motioner som handlar om framtiden
och om den principiella inställningen till studiestöd
av olika slag. Vi återkommer således senare till de
frågorna. Nu gäller det, som sagt, bara själva
budgeten.

Vi socialdemokrater har ett antal förslag på de olika
anslagsområdena. De är kopplade till att vi vill ha
fler utbildningsplatser. Riksdagen har redan tagit
ställning till utbildningsplatserna. Dessutom har
det kommit en kompletteringsproposition som ger
oss anledning att återkomma i den frågan. Därför
går jag förbi också själva anslagsposterna, där vi
har reservationer, och tänker uppehålla mig vid två
frågor.

Den ena är det som vi har framfört i reservation nr
2, som gäller kollektiva ansökningar för
korttidsstudiestöd. Vi har haft det tidigare, både
när det gällt fackliga organisationer och
handikapporganisationer. Det har varit en form
som har fungerat mycket bra. Bl.a. är det en bra
metod för att nå de människor man vill uppmuntra
till studier. Dessutom är det mycket enklare för
myndigheten att någon annan gör
administrationsarbetet.

Men av någon ideologisk anledning avskaffade den
borgerliga riksdagsmajoriteten kollektiva
ansökningar tidigare. Vi har nu motioner om att
man borde återinföra detta. Vi har motioner från
olika partiföreträdare som speciellt gäller
handikapporganisationerna. Vi socialdemokrater
tycker att man gott kan ta upp den här frågan redan
nu. Även om man tittar på andra frågor som rör
studiestödet bör man kunna bifalla reservation nr
2.

Reservation nr 3 gäller en mycket viktig fråga som
jag hoppas att kammarens ledamöter funderar
noga på fram till omröstningen. Det handlar om att
särskilt vuxenstudiestöd kan utgå vid YTH-
utbildning. Regeringen föreslår att den möjligheten
inte skall finnas längre, och det har lett till att
många känner stor oro för att rekryteringen till den
yrkestekniska högskoleutbildningen skall bli
mindre, att utbildningens framtid rent av äventyras
på många håll.

Detta är ju en utbildning som är mycket viktig för
vår industri. Den har varit viktig för
egenföretagarna och den har bidragit till att många
nya företag har startats. Det är mycket viktigt att vi
bygger upp en större teknisk kompetens så att vi
kan konkurrera. Där har den här utbildningen
bevisligen varit mycket bra. Om man nu med ett
sådant här ingrepp skulle äventyra rekryteringen,
utan att ange hur man i stället skall stimulera den
här typen av studier, är det mycket allvarligt. Det
enklaste är att låta bli att göra den här försämringen
i dag och stödja reservation nr 3.

Som jag sade, herr talman, återkommer vi till en
principdebatt om studiestödsfrågorna. Anslagen
får vi diskutera en gång till i samband med
kompletteringspropositionen. Därför nöjer jag mig
i dag med att yrka bifall till reservationerna 2 och
3.

Anf. 143  HANS DAU (m):

Herr talman! Liksom Lena Öhrsvik vill jag börja
med att konstatera att detta är ett litet betänkande
som enbart innehåller några budgetposter.
Anledningen är att vi har fått ytterligare en
proposition. Därför har utskottet också skjutit på
de intressanta motionerna. Det finns ingen
anledning att diskutera dem två gånger.

I den proposition som vi har fått, som heter
1993/94:156 och som vi skall börja behandla i
utskottet i nästa vecka, tar man upp en del
begränsade frågor och föreslår en parlamentarisk
beredning. Vi får väl se vilket resultat vi når fram
till i utskottet, om vi hänskjuter allt till beredningen
eller om vi beslutar i vissa frågor. Det får vi ta upp
i utskottet.

En av de två reservationer som Lena Öhrsvik tar
upp gäller kollektiva ansökningar. Vi beslöt redan
1992 att man skulle ta bort dem. Det beslutet
trädde i kraft den 1 juli 1992. Lena Öhrsvik antydde
att man skulle diskutera detta i den föreslagna
beredningen. Men hon tyckte att man redan nu
skulle fatta beslut. Det tycker inte majoriteten i
utskottet.

Då det gäller reservation 3 om YTH tycker
regeringspartierna, och det har vi fått majoritet för
i utskottet, att den utbildningen bör jämställas med
andra högskoleutbildningar. Det innebär en
besparing i statsbudgeten på 25 miljoner. Vi tror att
denna, liksom andra högskoleutbildningar,
kommer att leda till högre lön för dem som går
YTH. Erfarenheten visar det. Dessutom säger vi
helt klart, för att stilla Lena Öhrsviks farhågor, att
regeringen skall följa upp detta. Skulle det bli som
hon säger finns det givetvis anledning att se över
detta. Men vi tror inte att det kommer att bli så.

Dessutom vill jag betona, eftersom jag har hört att
andra inte har uppfattat detta, att både regeringen
och utskottet säger att den som har påbörjat YTH
före den 1 juli 1994 skall få fortsätta de studierna
med samma studiestöd som tidigare.

Lena Öhrsvik berörde aldrig reservationerna 1 och
4. De innebär att man får en ökad belastning på
statskassan på 687 miljoner. Det anser inte vi från
utskottsmajoriteten vara rimligt. Skulle det sedan
visa sig att antalet utbildningsplatser ökas kommer
man självklart som en följd även att öka anslaget.
Men att gå den här vägen anser vi vara omöjligt.

Jag vill yrka bifall till utskottets hemställan och
avslag på de fyra reservationerna.

Anf. 144  ARNE JANSSON (nyd):

Herr talman! Vuxenutbildningen och
vuxenstudiestödet består i dag av ett näst intill
obegripligt lappverk, vilket gör det omöjligt att
överskåda. Ny demokrati har i en motion som ännu
inte har behandlats i utskottet förordat ett
samordnat vuxenstudiestöd. De olika formerna av
studiestöd skapar problem med sin komplexitet och
ger studier på olika villkor.

Efter utskottsbehandlingen har det för min del
framkommit en del ytterligare information, vilket
kanske skulle ha resulterat i ett annat
ställningstagande.

YTH-utbildning har i dag en 65-procentig
bidragsdel, och resten är lånedel. Med regeringens
förslag på en 30-procentig bidragsdel och resten lån
kan eventuellt den höga kompetensnivån bland
dem som erhåller YTH-utbildning vara i fara. Det
är nämligen ofta människor som har en mycket god
yrkeskompetens, med flera års yrkeserfarenhet,
som börjar på YTH. De flesta som studerar på
YTH har förmodligen också hunnit bilda familj och
har därmed även den sociala aspekten att ta hänsyn
till när man söker till utbildningen.

Med regeringens förslag sänks totalbeloppet till
6 846 kr för alla YTH-studerande, oavsett tidigare
a-kassenivå. Det som kanske är litet stötande i
förslaget är inte att regeringen vill försämra för en
grupp som har relativt hyfsad finansiering av sina
studier, utan att man inte vill förbättra för dem som
har det sämst, t.ex. studerande på grundläggande
vuxenutbildning.

Antalet studerande på YTH som fått SVUX under
åren 1990--1993 är inte mer än 1 000 elever. Det
skall ställas mot det totala antalet SVUX-
ansökningar under samma period som uppgått till
drygt 150 000.

Egentligen skulle man i första hand ha infört ett
samordnat vuxenstudiestöd, som vi lagt fram
förslag om i vår motion Sf526, och därefter
diskuterat eventuella justeringar för de studerande
som befinner sig i gråzonen mellan
gymnasieutbildning och högskola.

Jag kan trots det nämnda ansluta mig till
utskottsmajoritetens beslut tack vare
utskottsskrivningen som säger: Utskottet utgår från
att regeringen fortlöpande följer upp denna fråga
utan något särskilt tillkännagivande från riksdagens
sida.

Tyvärr har det visat sig att teori och praktik kan
vara två helt olika saker. Tack vare Ny demokrati
kan man emellertid snabbt rätta till felaktiga beslut
där det visat sig att de teoretiska riksdagsbesluten
blir olämpliga i verkligheten. Alla kan vi göra fel.
Måttet på kompetens visar man genom sättet att
rätta till felen.

I arbetsmarknadsutskottet fattades i mitten av 1993
ett felaktigt beslut som drabbade bl.a.
komvuxelevernas utbildningsbidrag. Riksdagens
felaktiga beslut trädde i kraft den 1 juli 1993.
Endast Ny demokrati insåg hur felaktigt beslutet i
verkligheten blev. Redan den 19 november, dvs. tre
och ett halv månad efter beslutets ikraftträdande,
kom vi in med en skrivelse till
arbetsmarknadsutskottet påpekande hur fel allting
blev och föreslog ett tillrättaläggande. Ny
demokrati fick den 8 december ett enhällig utskott
att tillstyrka vår begäran.

Många politiska partier törs inte göra de här
justeringarna, trots att de är befogade, med tanke
på att de kan bli kallade för ''vingelpartier''. Ny
demokrati rättade till ett felaktigt beslut och
naturligtvis stod det i alla politiskt styrda medier
hur Ny demokrati vinglat i sitt beslut, inte ett ord
om att vi rättat till ett felaktigt riksdagsbeslut och i
stället anpassat förutsättningarna till verkligheten.

Vi kommer att mycket noga följa utvecklingen av
fallet YTH. Skulle det visa sig att vara befogat,
kommer vi att agera på samma sätt som tidigare för
ett omedelbart tillrättaläggande. Skulle det visa sig
att man i den i betänkandet nämnda propositionen
inte tar ett radikalt grepp i riktning mot ett
samordnat vuxenstudiestöd, utan bara fortsätter
med småjusteringar av lappverket, kommer vi
fortsättningsvis att agera på ett annat sätt.

Anf. 145  LENA ÖHRSVIK (s) replik:

Herr talman! Jag tycker att det är ganska fegt av
Arne Jansson att först säga att det var ett dåligt
beslut och sedan krypa till korset. Det är enkelt att
justera det redan vid voteringen om ärendet. Det
kommer helt klart att påverka rekryteringen till
studier som börjar redan under höstterminen 1994.
Övergångsbestämmelserna gällde bara den som
redan har fått särskilt vuxenstudiestöd före den 1
juli. Skall man göra någon förändring skall det
göras nu, i samband med voteringen. Kryp inte
undan den här gången!

Anf. 146  ARNE JANSSON (nyd) replik:

Herr talman! Precis som jag anförde är jag nöjd
med den skrivning som utskottet har gjort. Man
uppmanar regeringen att noga följa utvecklingen.
Utskottets skrivning är en stark skrivning som
borde efterlevas av regeringen. Det har vi sett prov
på vid ett antal tillfällen tidigare, eller hur?

Anf. 147  LENA ÖHRSVIK (s) replik:

Herr talman! Det hjälper inte handla när
utbildningen har lagts ner.

Anf. 148  HANS DAU (m) replik:

Herr talman! Arne Jansson säger att han är rädd för
att den beredning som skall tillsättas blir kraftlös
och bara tar upp detaljer. Jag hoppas att Arne
Jansson eller den av hans partivänner som kommer
med i beredningen framför det kraftfulla, om ingen
annan gör det.

Anf. 149  ARNE JANSSON (nyd) replik:

Herr talman! Om man följer detta mycket noga,
Lena Öhrsvik, och agerar precis som vi gjort i
tidigare fall kan man rätta till saker och ting innan
det går så långt som Lena Öhrsvik befarar.

Kommer vi med i beredningen kommer vi säkert,
Hans Dau, att där ta krafttag.

Anf. 150  BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Det här betänkandet känns litet
överspelat på flera punkter: dels vad gäller
storleken på anslagen, som både vi och
socialdemokraterna har motionerat om men där
det nu finns en kompletteringsproposition, dels har
en ny proposition om vissa ändringar i
studiestödssystemet i övrigt nu kommit. Den
propositionen skall debatteras i kammaren den 30
maj.

Det som inte är överspelat i betänkandet är
frågorna om särskilt vuxenstudiestöd vid YTH-
utbildning och begäran om återinförande av
möjligheten till kollektiv ansökan för
handikapporganisationer. Det är frågor som
fortfarande är aktuella och som jag tycker är
intressanta.

Den yrkestekniska högskoleutbildning som kom till
i slutet av 70-talet har bevisligen bidragit med
värdefullt kompetenstillskott för industrin.
Utbildningsformen i sig är förenad med vissa
problem, men det finns nu långt gångna planer att
rätta till problemen. De går att lösa. Det är väldigt
intressanta planer med fjärrundervisning med TV-
teknik och möjligheter att studera på distans, på
halvfart osv. Det finns naturligtvis flera grupper
studerande -- inte bara från industrin -- som
studerar vid YTH.

Det vore väldigt dumt att i nuläget, i stället för att
utveckla och utvidga den här utbildningen, dra
undan mattan genom att försämra ekonomin för de
studerande. Vi kommer därför att rösta för
reservation 3.

Några ord om reservation 2. Vänsterpartiet
motsatte sig både ändringarna i timstudiestödet och
internatbidraget, liksom borttagandet av
möjligheten att inlämna kollektiva ansökningar. Vi
är naturligtvis fortfarande av den uppfattningen.
En begäran finns nu i en socialdemokratisk
reservation om att återinföra möjligheten för
handikapporganisationer att lämna in kollektiv
ansökan. Det är ett mysterium att utskottet inte har
tillmötesgått den. Det skulle innebära en billigare
administration både för
handikapporganisationerna och för CSN och även
ett effektivare genomförande av de anordnade
kurserna. Jag kan inte se något vettigt och hållbart
motiv till att inte återinföra den möjligheten.

Anf. 151  HANS DAU (m):

Herr talman! Jag vill bara poängtera att det inte
råder några delade meningar här om att YTH-
utbildningen är viktig. Vi har sagt att den skall
jämföras med andra högskoleutbildningar. Det
kanske kan vara värdefullt för dem som får den
utbildningen.

Dessutom vill jag poängtera vad jag sade i mitt
inledningsanförande och vad även Arne Jansson
betonade, att riksdagen uppmanar regeringen att se
över om detta skulle få negativa effekter.

Anf. 152  BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Jag vill bara konstatera att regeringen
i det här fallet, liksom i så många andra fall, väljer
att stoppa och förändra en bit i ett system, vilket
riskerar att ge återverkningar. Det blir svårare att
utvidga och utveckla YTH-utbildningen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 29 april.)

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 17.58 att ajournera
förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

14 §  Allmän kulturverksamhet m.m.

Föredrogs

kulturutskottets betänkande

1993/94:KrU19 Allmän kulturverksamhet m.m.
(prop. 1993/94:100 delvis).

Anf. 153  ÅKE GUSTAVSSON (s):

Herr talman! Socialdemokraterna vill satsa en halv
miljard extra på kulturens område. Det sker bl.a.
på följande sätt.

1. Vi vill satsa på barn och ungdom. Det är viktigt.
Det som händer runt om i landets skolor i dag är en
nedrustning inom kulturområdet. Satsningarna på
kultur i skolan är borta. Socialdemokraterna
tycker, tvärtemot detta faktum, att satsningar på
kultur och på medier i skolan måste utvecklas.
Dagens ungdom växer upp i en mediedominerad
miljö. Kunskap om och insikt i dessa frågor är
nödvändiga, inte minst ur yttrandefrihets- och
kunskapssynpunkt, vilket självfallet är oerhört
centralt i varje demokratiskt samhälle.

Tyvärr har utskottets majoritet när det gäller barn-
och ungdomskultur inte ens accepterat en blygsam
uppräkning av anslaget till Marionetteatern på en
kvarts miljon kronor.

I dag fick jag via text-TV veta att barnboken Linnea
i målarens trädgård av Lena Andersson och
Christina Björk fått priset för bästa barnbok 1993 i
Warszawa. Man kan möjligen säga att det
trädgårdsland som utgör barnkultur skall vattnas
och vårdas, inte torka ut och vanvårdas.

Reservationerna 17 och 22 handlar om att satsa på
barn- och ungdomskultur, och jag yrkar bifall till
dem.

2. Det är viktigt att bekämpa främlingsfientlighet
och rasism. I en tid då främlingsfientlighet gör sig
gällande i vårt land är det viktigt att skapa bättre
möjligheter för invandrare att leva och verka i
Sverige. Därför är det bra att ett enigt utskott --
förutom Ny demokrati -- nu föreslår en höjning av
anslaget till Immigrantinstitutets arkiv- och
dokumentationsverksamhet i Borås. Men det är
beklagligt att regeringspartierna inte gått med på
att uttala att Sveriges invandrarinstitut och museum
i Botkyrka inför kommande budgetarbete bör få
förstärkt statligt stöd. Om så sker skapas
förutsättningar för att Invandrarinstitutet skall
kunna fylla uppgiften som ett nationellt,
mångkulturellt centrum.

Jag yrkar bifall till reservation 6.

3. Utan konstnärer, ingen konst. Att en
framgångsrik kulturpolitik är omöjlig utan
fullödiga konstnärliga insatser är en självklarhet.
Här ställer kulturarbetare stora förhoppningar på
den arbetande Kulturutredningen. Det gäller
villkoren för bild- och formkonstnärer, författare,
scenkonstnärer, musiker, fotografer och flera
andra. I detta sammanhang måste frågan om en
egenavgiftsfond äntligen prövas. För regeringens
del ligger den frågan för närvarande begravd
någonstans i skrivbordet hos kulturministern.

Att arbetslösheten är extremt hög bland konstnärer
är ingen hemlighet, och att de som har jobb ofta
lever under mycket knappa ekonomiska
omständigheter är allvarligt.

Något, om än litet, borde vi kunna göra under tiden
som Kulturutredningen arbetar.
Centrumbildningarna är då viktiga organisationer
för att många konstnärer skall kunna få bättre
arbetsmöjligheter och fler jobb.
Centrumbildningarna förtjänar ett bättre stöd.

Det är också viktigt att t.ex. bildkonsten görs
tillgänglig för fler. Folkrörelsernas konstfrämjande
fyller, tillsammans med studieförbund och
samlingslokalhållande organisationer, en sådan
funktion. Staten bör också, enligt
Socialdemokraterna, stödja vandringsutställningar
i Sveriges konstföreningars och folkrörelsernas
konstfrämjandes regi.

Det är bra att utskottet begär en förstärkning av det
statliga stödet till folkrörelsernas konstfrämjande,
men det räcker inte. Därför vill vi införa en ny
anslagspost, Konstbildning och organisationer
inom bild- och formkonstområdet. Detta tillför 12
miljoner kronor, och av detta skall 5 miljoner
kronor avse utställningsersättning.

Med detta yrkar jag bifall till reservationerna 3 och
7.

4. Vi vill vidga deltagandet och skapa jämlikhet.
Flera utredningar, gjorda av bl.a. Kulturrådet,
visar att det mesta fortfarande återstår att göra för
att fler genom kulturella aktiviteter skall kunna få
del av ett rikare kulturutbud. Klasskillnader och
geografiska skillnader slår hårt.
Socialdemokraterna vill därför göra satsningar på
kultur i arbetslivet, arbetsplatsbibliotek, kultur i
vården, kultur för handikappade -- just för att
medverka till att skapa kulturell jämlikhet. Det är
för övrigt typiskt för den syn som de partier som
utgör det nuvarande regeringsunderlaget här i
riksdagen har på kulturell jämlikhet, som tar sig
uttryck i att man har slopat stödet till
arbetsplatsbiblioteken.

Inom flera fackliga organisationer pågår nu en
diskussion om att göra 1995 till ett år då speciellt
kultur i arbetslivet uppmärksammas. En sådan
satsning är bra, och den förtjänar allt stöd.

Jag yrkar bifall till reservation 23.

5. Vi vill slutligen ha kultur i hela landet. Det är
viktigt att kulturen tilllåts att inta en särställning --
kalla det gärna ''det kulturella undantaget''.

Det var bl.a. detta som fransmännen så
framgångsrikt hävdade utan något svenskt stöd i
samband med GATT-förhandlingarna. Från svensk
sida hördes inte ett pip. Fransmännen lyckades i
GATT-förhandlingarna att etablera det kulturella
undantaget.

Kultur handlar i mycket om identitet. Man skall
uppleva att man är en del av sitt samhälle, och man
skall känna till samhällets bakgrund. Vårt kulturarv
spelar självfallet en stor roll.

Museiutredningen har nyligen visat att de centrala
och regionala museerna runt om i landet har
närmare 40 miljoner föremål som måste vårdas.
Om inte det sker överlåter vi vårt kulturarv åt mal
och råttor. Vårt kulturarv förtjänar ett bättre öde.

Reservation nr 21 handlar bl.a. om föremålsvård.
Jag yrkar bifall också till den.

Socialdemokraterna vill investera i kulturen. Att
investera i kultur är att investera i människors
utveckling, framtiden, yttrandefrihet och
demokrati, öppenhet och internationalism och i vår
gemensamma rikedom.

Anf. 154  ELISABETH PERSSON (v):

Herr talman! Ett av målen för Vänsterpartiets
kulturpolitik är att ge en bättre grund och en god
förutsättning för barn och ungdomar att aktivt
tillägna sig och använda sig av olika kulturella
uttrycksmedel.

Dagens barn och ungdomar är redan stora
konsumenter av kultur. Frågan är bara vilken sorts
kultur de konsumerar. Vi vet att barnens framtida
kulturliv grundläggs i barn- och ungdomsåren.
Dagens barn är morgondagens kulturskapare och
kulturkonsumenter.

Vi i Vänsterpartiet tycker att de är värda att satsa
på även i ekonomiskt ansträngda tider. Vi kan inte
acceptera att skolan -- som berör och når alla barn
och ungdomar -- utarmas på kultur och
kulturbildning och reduceras till rena
inlärningsanstalter. Därför har vi anslagit 12
miljoner kronor till en första insats i ett projekt som
kallas Kultur i skolan.

Theodor Kallifatides säger på s. 99 i Förnyelse och
kontinuitet -- det är en essäsamling som
Kulturutredningen ligger bakom -- i ett
resonemang om vad kulturpolitik är och borde
vara:

''En kulturpolitik måste syfta till att få Kalle
kompetent att gå på teater, att läsa böcker, lyssna
på musik''.

Jag instämmer till fullo i detta. Theodor
Kallifatides har förstått vilken skolans uppgift är.

Jag säger också att Kalle och alla hans kompisar går
minst nio år i skolan. En kulturpolitik i Theodor
Kallifatides mening är kanaliserad via skolan. Den
når Kalle och alla hans kompisar oavsett vilken
socialgrupp de tillhör, var de bor och vilka
ekonomiska och andra villkor deras föräldrar lever
under.

Herr talman! I samma bok skriver Suzanne Osten
på s. 141:

Det är väsentligt att lyfta fram och fokusera de
viktigaste kultupolitiska uppgifterna och att koppla
yttrandefrihetsfrågan till att gälla konstnärliga
uttryck för och med barn. Barn som inte kan
uttrycka sig själva konstnärligt kan inte göra sig
hörda med full kapacitet.

Målgruppen små barn t.o.m. ungdomar i
gymnasieskolan borde intensivbehandlas med
storartade konstnärliga satsningar -- såsom dans,
installationer, forskning, dikt, måleri och teater --
med alla samhällets dynamiska och mest
konstnärliga uttryck och få pröva att själva uttrycka
sig i världen. Vad är världen i dig? Det är
kontinuerligt skapande.

Lämpliga vägar för att stärka kulturens ställning
bland barn och ungdomar är enligt Suzanne Osten:

-praktisk/teoretisk konstutbildning för lärare,

-öronmärkta pengar för teater, konst, musik etc. till
skolor,

-omfördelning av resurser till förmån för barn i
kulturinstitutionernas verksamhet, förskola, skola,

-egen nyskapande verksamhet med professionella
lärare för barn och ledare,

-regelbundna möten med professionell konst,

-obligatorisk undervisning i pedagogik och
barnkultur på statliga konstskolor med praktik i
skolor, förskolor, fritidshem och ungdomsgårdar.

Herr talman! Bättre argumentation än Theodor
Kallifatides och Suzanne Ostens inlägg i den här
skriften för en satsning på kultur i skolan, precis
som Vänsterpartiet har föreslagit, står inte att
finna.

Med en rekommendation om att läsa artiklarna i
dess helhet i skriften Förnyelse och kontinuitet vill
jag yrka bifall till min meningsyttring avseende
mom. 27 i betänkandet.

Anf. 155  LARS SUNDIN (fp):

Herr talman! Då jag inte kan se Göran Åstrand här
i kväll som skulle föra majoritetens talan i debatten
med oppositionen får jag nöja mig med att yrka
avslag på reservationerna och yrka bifall till
hemställan i betänkandet.

Herr talman! I detta betänkande tillstyrks en
motion av Hans Nyhage och mig om ytterligare stöd
till Immigrantinstitutet i Borås. Det är mycket
glädjande. Detta institut grundlades 1973. Det har
utvecklats till invandrarnas egen dokumentations-
och informationscentral när det gäller
invandrarfrågor. Institutet har varit pionjär inom
invandrar- och flyktingfrågor och har i dag faktiskt
Nordens största samling av litteratur i ämnet.

Immigrantinstitutet har genom ett eget förlag
utgivit över hundra publikationer, och institutet
utger tidskriften Invandrarrapport och ger en
omfattande service åt forskare, studerande,
allmänhet när det gäller invandrarfrågor. Institutet
anordnar kurser, konferenser, kulturprogram och
utställningar med anknytning till frågor som rör den
internationella immigrationen och förmedlar
medverkande till olika kulturella arrangemang runt
om i Sverige.

Som Åke Gustavsson sade har Immigrantinstitutet
under alla dessa år aktivt arbetat mot
främlingsfientlighet, både genom att arbeta med
information till allmänheten och genom riktad
information till organisationer, beslutsfattare och
politiker samt inte minst genom direkt kontakt med
skolorna.

Herr talman! Tillstyrkandet av vår motion är
mycket glädjande. Det innebär ett välförtjänt
erkännande av institutet och dess värdefulla arbete.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 29 april.)

15 §  Arkiv m.m.

Föredrogs

kulturutskottets betänkande

1993/94:KrU23 Arkiv m.m. (prop. 1993/94:100
delvis).

Anf. 156  LEO PERSSON (s):

Herr talman! Kulturutskottets betänkande nr 23
innehåller bl.a. ett tillkännagivande till regeringen
om att bygga ut Vadstena vallar. Det är bra att vi
har kommit så långt i diskussionen att vi har kunnat
enas över alla partigränser att något måste göras.
Det har varit en långdragen fråga som har
diskuterats under många år. Frågan har varit uppe
till diskussion i fyra år, och vi har förutsatt att
regeringen skall göra något i sakfrågan.

I årets budgetproposition framgår att
handläggningen fortfarande pågår i ärendet som
gäller den s.k. landsarkivorganisationen och det
uppdrag Riksarkivet har fått att meddela vilket sätt
frågan skall hanteras på. Vi i majoriteten av
utskottet har varit irriterade över att vi har fått nöja
oss med den skrivningen. Olika faktorer har gjort
att det inte har blivit ett tillkännagivande i det
avseendet just nu, utan i stället får frågan gå en
sväng till och regeringen får återkomma i den
delen. Nu gäller det frågan om den övriga allmänna
kulturella upprustningen och satsningen på
Vadstena slott som utskottet på olika sätt har enats
om. Det betyder inte på något sätt att vi
socialdemokrater är nöjda med handläggningen.

I årets budgetproposition har regeringen uttryckt
på tre rader att den av utskottet förutsatta fortsatta
beredningen av frågan om en fortsatt utbyggnad av
vallarna vid Vadstena slott ännu inte är avslutad.
Det är väldigt otillfredsställande att det är så. Men
vi hoppas att när nu utskottet gör ett
tillkännagivande i en del av ärendet att den andra
delen får sin lösning så småningom, dvs. att
regeringen och Riksarkivet kommer fram till vilken
arkivorganisation det skall vara i det området.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i
betänkandet och avslag på reservationerna.

Anf. 157  STINA GUSTAVSSON (c):

Herr talman! Arkiv kallas ibland för nationens
minne, och det är förvisso så. Här kan den enskilde
medborgaren få ytterligare upplysningar, kanske
kring något som denne läst i tidningen och vill
fördjupa sig i. Här finns den växande skaran av
släkt- och hembygdsforskare som söker sin
kunskap. Här kan den vetenskapligt skolade
forskaren med beprövade metoder vidga sin egen
och andras kunskap om det förflutna för att belysa
och bidra till lösningen av aktuella
samhällsproblem.

Det finns i dag ett ökat bevarandeintresse hos en
bred allmänhet. Bakgrunden till detta tror jag kan
sökas i den snabba omvandlingen i vårt århundrade
av hela det svenska samhället. En god försörjning
av kunskap och kultur förutsätter en rationell
arkivhantering. Stora krav ställs på effektivitet.
Men det får inte hindra arkiven från att fullgöra
sina kulturella och kunskapsförsörjande uppgifter.

Av naturliga skäl har landsarkiven sedan lång tid
tillbaka stått i centrum för debatten. De skall kunna
svara upp mot initiativ från kulturlivets olika
företrädare och ha kontakter med kommuner och
enskilda institutioner. Avsaknaden av en helt
utbyggd organisation för landsarkiven har
debatterats i riksdagen ett flertal gånger de senaste
åren. Det har gällt allt från utbyggnad av Vadstena
vallar till arkiv i Karlstad, Jönköping, Kalmar och
Växjö.

Ett förslag till ett större steg på vägen mot fler
landsarkiv finns nu på riksdagens bord. I det
betänkande vi nu debatterar finns förslag om
nylokalisering till Karlstad i samverkan med
Värmlandsarkiv.

Under en följd av år har vi i kulturutskottet och i
riksdagens kammare debatterat frågan om
Vadstena slotts vallar. Äntligen har
riksdagsledamöterna från Östergötland, som
ihärdigt år efter år väckt motioner, fått visst gehör
genom kulturutskottets tillkännagivande till
regeringen om vallarna. Ärendets gång i riksdagen
finns utmärkt refererat i kulturutskottets
betänkande. Jag hänvisar i denna del till den
redovisningen.

Kulturutskottet gör nu gemensam sak med
motionärerna och bedömer att det är nödvändigt
att försvarsvallarna runt Vadstena borggård snarast
återuppförs. Utskottet anför vidare att möjligheten
att uppföra en scenanläggning för i första hand
Vadstena-akademien måste beaktas.

Tack vare tidigare beslut här i riksdagen om
satsningar på ROT-åtgärder i statliga
kulturbyggnader och anslag till övriga
sysselsättningsskapande åtgärder, bör det nu vara
möjligt att få starta den eftersträvade
återuppbyggnaden. Det är inte enbart till gagn för
Östergötlands invånare utan för hela nationen.
Vadstena vallar utgör, som jag ser det, ett unikt
kulturhistoriskt nationellt kulturarv.

Jag har från Kulturdepartementet inhämtat färska
uppgifter som bekräftar att olika
utbyggnadsalternativ nu studeras ingående av
Statens fastighetsverk. Samtidigt pågår också ett
samråd mellan Fastighetsverket och
Riksantikvarieämbetet vad gäller utformningen.
Samråd pågår också mellan Fastighetsverket och
Riksarkivet vad gäller arkivbyggnadsfrågan. Hög
aktivitet i ärendet råder alltså.

Men naturligtvis måste hänsyn tas till
kulturmiljöaspekterna. Då kan förslaget få en
acceptabel utformning från kulturmiljösynpunkt.

Herr talman! Till betänkandet finns tre
reservationer fogade. Alla är från Ny demokrati.
De gäller anslagen till Riksarkivet och
landsarkiven, Språk- och folkminnesinstitutet och
Svenskt biografiskt lexikon. Ny demokrati vill
bevilja ett lägre anslag än vad regeringen föreslår.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan i betänkandet och avslag på samtliga
reservationer.

Anf. 158  ELISABETH PERSSON (v):

Herr talman! Tillåt mig först att vara litet nostalgisk
och historisk. Vadstena slott är, tycker vi nog alla,
från kulturhistorisk och arkitektonisk synpunkt en
av Sveriges intressantaste renässansbyggnader.

Slottet började uppföras redan 1545. Efter diverse
tillbyggnader stod det färdigt i början av 1600-talet.
Som så många andra byggnader av liknande art fick
slottet förfalla under 1700- och 1800-talen. Men
trots det är det ändå i dag en mäktig och levande
kulturbyggnad. I jämförelse med övriga Vasaslott
har byggnaden i stort sett stått orörd sedan
byggnadstiden.

Jag kan nämna portvalvets båda portaler från 1563,
som anses vara av mycket hög konstnärlig kvalitet.
Portvalven saknar faktiskt motstycke i hela norra
Europa. Stjärnvalven i slottskyrkan är också
berömda. De har den största spännvidden i hela
landet. I likhet med de andra Vasaslotten byggdes
Vadstena slott som en försvarsanläggning. Slottets
borggård var omgärdad med vallar. Dessa revs helt
sonika på 1850-talet.

Från arkivsynpunkt har slottet långa traditioner.
Ända sedan 1899 har det varit säte för landsarkivet.
För över tio år sedan byggdes den östra vallen i
syfte att ge lokaler till landsarkivet. Men vi vet alla
att det fanns ett beslut redan då att fortsätta
utbyggnaden. Det dröjde inte länge förrän det stod
klart att det behövdes ytterligare utrymme för
landsarkivet. Det problemet har man nu löst genom
att använda andra arkivlokaler ute i kommunen.
Också slottets rikssal används som arkivlokal.

Jag tror att det åtminstone för oss östgötar, som nu
under många år motionerat i den här frågan, står
helt klart att vi bl.a. är intresserade av att
landsarkivet skall få nya arkivutrymmen så att
exempelvis slottets rikssal skall kunna användas för
annat.

Slottet har stort kulturhistoriskt värde även ur en
rent pedagogisk synvinkel. Det har stor betydelse
för turismen i Vadstena och hela västra
Östergötland. Många kommer till slottet för att
besöka drottningvåningen. Jag vill påpeka att med
den har ett mycket gott och pietetsfullt arbete gjorts
av en stiftelse, Vadstena slotts möblering, som efter
bästa förmåga försöker återställa en intressant
slottsmiljö. Jag tror att många med mig tycker att
det vore mycket värdefullt om fler rum i slottet,
framför allt rikssalen, kunde frigöras och bli
tillgängliga för allmänheten.

Allt detta kan man lösa när de resterande vallarna
byggs ut.

Som jag sade så har frågan om uppbyggnad av
södra och västra vallarna skjutits upp av olika skäl.
Men nu, herr talman, kommer jag äntligen att få
vara med om att en, som jag hoppas enig riksdag
röstar för att vallarna skall bli återuppbyggda. Jag
måste erkänna att det känns mycket
tillfredsställande.

Under mina år här i riksdagen har det ofta hänt att
jag fått frågan vad jag, eller mitt parti, egentligen
uträttar här. Naturligtvis blir svaret olika, beroende
på vem som frågar och vilket humör man är på. Det
kan vara ett beklagande och litet gnäll över att man
som vänsterpartist så sällan får vara med om att nå
konkreta framgångar, men att man minsann med
övermått får ta del av allt arbetet. Ibland får man i
stället förklara att politiskt arbete inte så ofta ger
snabba besked om att man lyckats, utan att det är
ganska långsiktigt, och nog kan vi påverka osv.

Jag hoppas att jag efter voteringarna i alla fall kan
säga att ibland så lönar det sig med långt och
ihärdigt arbete. Nu står ett enigt utskott bakom min
och fem andra östgötamotioner, som alla vill ha en
uppbyggnad av Vadstena slotts vallar. Det finns
ingen reservation i ämnet.

Jag skall erkänna att jag är nästan litet löjligt glad
över detta. Det kommer att betyda väldigt mycket,
inte bara för Vadstena, utan för hela den västra
regionen i Östergötland. Det kommer att ge bra
med arbetstillfällen, och vi motionärer är
övertygade om att detta kommer att berika den
kulturella miljön i området.

Men säg den glädje som får vara ogrumlad. Nu
börjar redan olyckskorparna kraxa om att det
faktiskt går att läsa det här betänkadet så att det
bara blir litet sandhögar omkring borggården. Det
är möjligt, herr talman, att jag har alldeles för stor
tilltro till Kulturdepartementet, Riksarkivet,
Statens fastighetsverk, Riksantikvarieämbetet,
Länsstyrelsen i Östergötland och Vadstena
kommun. Det är möjligt att det går att schabbla
bort hela det här projektet så att det bara blir en
''tummetutt'', men jag tror inte att man kommer att
göra det. Det här är ett gemensamt intresse för alla
dessa instanser och alla oss för att det skall bli en
vettig, trevlig och berikande miljö.

Det kan inte heller råda någon som helst tvekan om
var utskottet står. Motionerna har varit närmast
likalydande under årens lopp. Det råder ingen
tvekan om att vi värnar om Landsarkivet.

Visserligen kan man säkert läsa
utskottsbetänkandet som fan läser Bibeln, men jag
vill påstå att detta med att kulturutskottet lyfter
fram kulturmiljöaspekten som det primära ger en
extra tyngd till beslutet.

Själv har jag föreslagit att man skulle utlysa en
arkitekttävling för att komma fram till ett bra
förslag på såväl själva utformningen av
arkivlokalen som scenen och åskådarplatserna,
naturligtvis efter direktiv från
Riksantikvarieämbetet och Fastighetsverket. Jag
tycker att det vore ett bra sätt, också att sprida
intresset för projektet.

Jag tänker alltså, herr talman, fortsätta att vara glad
och nöjd över att ha kunnat bidra till att Vadstena
slotts vallar äntligen blir färdiga. Jag vill med detta
yrka bifall till utskottets hemställan.

Anf. 159  SONIA KARLSSON (s):

Herr talman! Här kommer en glad motionär till.
Jag har också under årens lopp skrivit ett antal
motioner om Vadstena slotts vallar och behovet att
de skall återuppbyggas, både ur kulturhistorisk
synpunkt och med hänvisning till Landsarkivets
behov av utökade lokalytor.

Som motionär har jag nu fått min framställan i alla
fall till hälften beviljad. Det känns givetvis mycket
bra. Det gläder mig att utskottet enhälligt uttalat att
det är nödvändigt att möjligheterna för en fortsatt
utbyggnad och restaurering av Vadstena
slottsanläggning utan dröjsmål prövas.

Den del vi motionärer inte har fått tillgodosedd
gäller Landsarkivets behov av utökade lokalytor.
Som redan sagts är Landsarkivet inrymt i
slottsanläggningen i Vadstena och har inte längre
något expansionsutrymme. Eftersom det befintliga
arkivet inte räcker till hyr man i dag lokaler som
inte alls är bra för ändamålet.

Utskottet hänvisar till att det är Riksarkivet som
skall pröva behovet av utökade arkivlokaler och
menar därför att det inte krävs någon åtgärd från
riksdagens sida.

Däremot anför utskottet att riksdagen med
anledning av motionerna skall ge regeringen till
känna, att det är nödvändigt med en utbyggnad av
vallarna av andra skäl än behovet av utvidgade
arkivlokaler.

Det är, som jag sagt tidigare, mycket positivt att
utskottet så tydligt framför sin uppfattning att det
från kulturmiljösynpunkt är synnerligen angeläget
att slottsmiljön i Vadstena återställs inom den
närmaste tiden.

Vi motionärer delar gitvetvis denna synpunkt, men
vi ser också att man på det här viset skulle kunna
klara Landsarkivets behov av utökade lokalytor. Vi
menar också att det ur samhällsekonomiskt
perspektiv måste vara mer ekonomiskt att lösa
dessa frågor tillsammans och i vilket fall inte göra
sådana åtgärder att det förhindrar en gemensam
lösning.

Jag vill fråga utskottets ledamöter -- även om det
redan har kommit fram vissa synpunkter -- hur de
diskuterat i den här frågan. Innebär ert
ställningstagande att ni anser att det skall vara
möjligt att inrymma arkivutrymmen i de vallar som
man avser att återuppföra?

Jag ser fram emot att få svar på frågan. Samtidigt
yrkar jag givetvis bifall till utskottets hemställan.

Anf. 160  STINA GUSTAVSSON (c) replik:

Herr talman! Det är roligt att höra att Sonia
Karlsson, som företräder oppositionen, känner sig
nöjd. Vi som tillhör regeringspartierna är inte
bortskämda med det.

Jag skall försöka svara något på Sonia Karlssons
fråga. Det hade varit roligt om jag hade kunnat
svara ett entydigt ja på den fråga hon ställde kring
utbyggnad av landsarkivsdelen. Vi har, precis som
Sonia Karlsson sade, i utskottet förutsatt att det är
Riksarkivet som analyserar de effekter av
samhällsutvecklingen som kan medföra behov av
ytterligare utbyggnad, och att Riksarkivet därvid
vidtar de åtgärder som framstår som nödvändiga.

Skall jag vara litet lokalpatriot, herr talman, så är
ju min förhoppning att Småland också skall få sitt
landsarkiv.

Anf. 161  SONIA KARLSSON (s) replik:

Herr talman! Man kan se att intressena kolliderar
ganska snart.

Jag tackar Stina Gustavsson för svaret. Jag hoppas,
som jag sade tidigare, att man gör det som är
viktigast ur samhällsekonomisk synpunkt.

Om man återuppför slottet ur kultursynpunkt är
det också mycket viktigt att ha en levande
kulturmiljö. Här skulle man kunna kombinera ett
återuppförande av vallarna med en bra användning
för dem.

Jag kan upprepa att jag är nöjd. Jag kan väl också
säga att i Östergötland har vi oerhört eniga över
partigränserna i den här frågan. Det visar de
motioner som har avlämnats under årens lopp.

Anf. 162  LEO PERSSON (s) replik:

Herr talman! Jag vill bara säga till Sonia Karlsson
att utskottet under alla år har haft ambitionen att
man skall bestämma sig för vad man skall göra med
riksarkivet. Åtminstone i vårt parti har vi
diskuterat att om man skall restaurera bör man göra
det på ett sådant sätt att man inte förhindrar
tillgången till arkivlokaler. Vi har ansett att just nu
bör vi vänta och se vad man kommer fram till.
Utskottet får återkomma vid ett annat tillfälle och
se efter om man inte har rättat sig efter vad vi under
så många års tid har sagt.

En annan sak som är anmärkningsvärd, som Sonia
Karlsson inte rår för, är att ingen representant för
Ny demokrati är här och yrkar bifall till partiets
reservationer. Om man tycker det är viktigt...

Anf. 163  ANDRE VICE TALMANNEN:

Jag får erinra om att repliken avser Sonia Karlsson.

Anf. 164  SONIA KARLSSON (s) replik:

Herr talman! Jag är nöjd med svaret. Jag känner att
jag har utskottets ledamöter med mig i den här
frågan. Jag hoppas att man när man gör dessa
bedömningar kommer att komma fram till att den
bästa lösningen är att både återuppföra
slottsvallarna och att bedriva en bra verksamhet vid
landsarkivet i Vadstena.

Anf. 165  BIRGER HAGÅRD (m):

Herr talman! Jag kan säga att jag i viss utsträckning
står här och firar tioårsjubileum. Jag tror att det är
tio år sedan jag skrev min första motion om
utbyggnad av Vadstena vallar.

Elisabeth Persson har redan berört hela historien.
Det är delvis en eländes historia, skulle man kunna
säga. Det har genom tiderna fattats många beslut
om en restaurering av Vadstena slott -- utan att en
restaurering verkligen har kommit till stånd.

Nu skriver utskottet att man eftersträvar en
''fortsatt utbyggnad och restaurering av Vadstena
slottsanläggning''. Leo Persson konstaterade
tidigare att han och det parti han företräder är fullt
beredda att ta de hänsyn som här behöver tas, så att
de utbyggda lokalerna kan användas på bästa
möjliga sätt.

Jag förutsätter att jag slipper åerkomma med en
motion om Vadstena slotts vallar i framtiden. Den
restaurering som ägde rum var klar 1982. Då hade
man fått okej från Riksantikvarieämbetet, så till
vida att om man senast år 1992 hade färdigställt allt
kunde man få dispens för några år. Nu är det 1994.
Vi har inte sett något resultat, men om det fattas ett
beslut som sedan omsätts i praktiken är det bra.

I Vadstena är man litet rädd. Elisabeth Persson
talade om att det kunde bli fråga om att skyffla dit
ett antal sandhögar. Det är väl i så fall snarare risk
för att det blir jordhögar, och det vore sannerligen
inte mycket bättre. När man en gång i tiden gjorde
en utbyggnad gjorde man naturligtvis en mycket
stor miss, eftersom man inte byggde ut det här i sin
helhet. Som vi alla vet har man en avklippt vall.
Man kan bara hoppas att det inför framtiden görs
någon form av betongfundament som sedan kan
utnyttjas i de sammanhang som kan bli aktuella.

Utskottet har helt klart för sig att det behövs ytor.
Det kommer säkert att behövas ytterligare
arkivutrymmen. De lokaler man nu använder är
inte särskilt ändamålsenliga. Man behöver bygga ut
ytterligare utrymmen i slottet. Det behövs även för
kulturella ändamål, vilket har påpekats. Det
behövs ur rent turismsynpunkt.

Hur som helst är det roligt att kunna konstatera att
utskottet nu har varit positivt. Jag förutsätter att de
som skall verkställa beslutet tar alla de hänsyn som
talarna har anfört för att se till att Vadstena används
på bästa sätt i framtiden.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag bara
understryka att Vadstena slott förvisso inte är något
slags lokalangelägenhet vare sig för Vadstena eller
för västra Östergötland. Vadstena slott är förvisso
ett riksintresse. Jag har tidigare sagt att om slottet
hade legat i Stockholm hade problemet säkert varit
åtgärdat för länge sedan. Nu gör slottet inte det,
men en välvillig riksdag kan ändå se till att man
reparerar de fadäser som har begåtts i det
förgångna.

Tack, snälla utskottet. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Anf. 166  ELISABETH PERSSON (v)
replik:

Herr talman! Birger Hagård och jag brukar
vanligtvis befinna oss på var sin sida om vallgraven.
Även om vi kanske inte kommer att mötas på
barrikaderna ser jag fram emot att vi kan mötas på
toppen av Vadstena slotts vallar inom en inte alltför
avlägsen framtid. Jag ser fram emot detta.

Jag vill också verkligen betona att det har varit
mycket angenämt att driva den här frågan i
kulturutskottet, eftersom en enig östgötabänk har
ställt sig bakom förslagen.

Jag delar faktiskt också Birger Hagårds uppfattning
att det finns skäl att förutsätta att alla berörda
parter kommer att ta sitt ansvar och att det inte bara
kommer att bli sand-, jord- eller andra högar utan
väl fungerande vallar. Det här ärendet har blivit
mycket väl dokumenterat i kulturutskottets
betänkanden under årens lopp. Av olika skäl har
man visserligen avstyrkt motionsyrkandena. Det
har dock främst berott på att man har inväntat
besked om hur det skall gå med det ena eller det
andra. Man har t.ex. inväntat Riksarkivets
behandling av arkivet i Karlstad, och man har
väntat på utredningar. I utskottet har det inte
funnits några principiella skäl som har gällt arkiven.
Det är inte därför man inte har tillstyrkt
motionerna tidigare.

Jag ser fram emot att vi alla kommer att kunna
mötas på borggården. De som vill får väl klättra
upp på barrikaderna.

Anf. 167  LEO PERSSON (s) replik:

Herr talman! Regeringen hanterar det här ärendet
mycket förståndigt med utgångspunkt från de
beskrivningar utskottet gjort i ärendet under årens
lopp. Jag hoppas verkligen att Birger Hagård
hjälper till och ser till att det blir resultat av det
beslut vi här skall fatta.

Anf. 168  BIRGER HAGÅRD (m):

Herr talman! Jag tackar Leo Persson för de orden
och Elisabeth Persson för hennes vilja att mötas på
Vadstena slott. Det skall väl kunna bli ett ordentligt
gästabud där vad det lider. Förvisso behövs alla
goda krafter för att se till att det här inte sjabblas
bort. Det finns alltid en risk för det. I Vadstena
slotts månghundraåriga historia har vi kunnat se att
det inte alltid har blivit så som man har haft
anledning att tro och hoppas.

Med så många goda krafter och med så stark
uppslutning från kulturutskottets sida är det klart
att vi kommer att klara av alla onda makter och
deras angrepp på Vadstena slott i framtiden.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 29 april.)

16 §  Arkivet för ljud och bild

Föredrogs

kulturutskottets betänkande

1993/94:KrU24 Arkivet för ljud och bild (prop.
1993/94:100 delvis).

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut skulle fattas den 29 april.)

17 §  Forskning

Föredrogs

kulturutskottets betänkande

1993/94:KrU27 Forskning (prop. 1993/94:100
delvis).

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut skulle fattas den 29 april.)

18 §  Massmedier m.m.

Föredrogs

kulturutskottets betänkande

1993/94:KrU28 Massmedier m.m. (prop.
1993/94:100 delvis).

Anf. 169  MONICA WIDNEMARK (s):

Herr talman! Riksdagen skall i dag fatta beslut i ett
ärende som är av största betydelse för ett mycket
viktigt område inom kulturen, nämligen filmen. Jag
kommer i mitt inlägg att ta upp frågan om stöd till
filmkulturell verksamhet och import av vuxenfilm.

Den 1 januari 1993 började ett nytt filmavtal att
gälla. Det var ett filmavtal som alla verksamma
inom området länge hade fått vänta på.
Regeringens försening av ärendet skapade en så
stor osäkerhet att det inte är någon överdrift att
säga att den svenska filmproduktionen under en
lång tid var så gott som obefintlig.

Nu kan det konstateras att filmavtalets former för
förhandsstöd och efterhandsstöd har skapat vissa
problem. Vi har nu i enighet i utskottet
uppmärksammat detta och hoppas att frågan får en
lösning. I propositionen föreslår regeringen också
att den s.k. filmkulturella verksamheten inte längre
skall vara en del av filmavtalet, trots att
Filminstitutet klart uttalat att man ansåg att staten
och branschen, liksom tidigare, bör dela på
ansvaret för såväl filmproduktion som den
filmkulturella verksamheten.

Budet i propositionen var att staten tar över
ansvaret för finansieringen av den filmkulturella
verksamheten. Motiveringen var bra. Man ville
särskilt poängtera vikten av att det filmkulturella
området skulle garanteras en kontinuitet och en
säkrare intäktsutveckling än vad ett inordnande
under ett marknadsberoende avtalsförhållande
medger.

Men nu i efterhand vet vi vad de orden var värda.
Nu skär kulturministern i anslagen och detaljstyr
styrelsens verksamhet.

Vi socialdemokrater föreslår ett större anslag till
filmkulturell verksamhet än regeringspartierna. Vi
föreslår en höjning av anslaget med 3,5 miljoner
kronor. Jag vill understryka skrivningen i vår
motion om att Filminstitutets styrelse själv skall få
prioritera hur dessa medel skall användas. Jag är
naturligtvis glad att vi i utskottet har kunnat enas
om att man på Filminstitutet är så pass kompetent
att man kan besluta om var besparingarna eller
utgiftsökningarna skall läggas inom denna
anslagspost.

Herr talman! När det gäller importen av vuxenfilm
vill jag yrka bifall till vårt förslag om att
Filminstitutet åter skall tillåtas importera film för
vuxna. Detta förslag har vi återkommit med flera
gånger. Vi anser att det finns mycket välgrundade
skäl för att ändra på riksdagens tidigare beslut.
Dessutom kan man nu konstatera att andra
filmimportörer inte har lyckats fylla det tomrum
som riksdagens beslut skapade.

Vi har i dag ett utbud av filmer som i hög grad
domineras av de stora filmländernas produktion.
Riksdagen beslöt också om att vissa ökade resurser
skulle ges till övriga kvalitetsimportörer av
långfilmer för att på så sätt möjliggöra för dessa att
ta hem film från udda länder och därmed ersätta
den import som Filminstitutet tidigare hade
bedrivit.

Med facit i hand ser vi i dag att så inte har skett. De
ökade resurserna har i stället använts till en
nödvändig minskning av risktagandet vid de olika
företagens redan befintliga import. Det har främst
skett ute i Europa. Detta var inte riktigt meningen.
Mångfald och kvalitet är begrepp som
kulturministern ofta använder. Men det tycks inte
gälla för vilka filmer som filmpubliken skall ha
möjlighet att se.

Herr talman! Naturligtvis står vi socialdemokrater
bakom våra reservationer i detta betänkande, men
för att spara kammaren tid yrkar jag bifall endast
till reservationerna 1 och 2.

Anf. 170  ELISABETH PERSSON (v):

Herr talman! Det är mycket roligare att diskutera
saker som man är överens om i kammaren än
motsatsen. Jag kommer att vara kortfattad.

När det gäller betänkandet Massmedier m.m. har
vi i Vänsterpartiet särskilt tagit fasta på en punkt,
nämligen medelsanvisning till stöd till filmkulturell
verksamhet. Vi tycker inte att det finns skäl för att
skära ner 7--8 miljoner, som är föreslagna i
budgetpropositionen.

Vi ser att det finns stor risk för att exempelvis
filmtidningen Chaplin som verkligen har slagit
igenom, fått en bred läsekrets och ett gott renommé
när det gäller att beskriva vad som är på gång på det
filmpolitiska området kommer att drabbas.
Filmvisningsverksamheten för barn och ungdomar
kommer att få stryka på foten. Eftersom just de
grupperna är en målgrupp för alla våra
kulturpolitiska satsningar vill vi anslå 8,298
miljoner kronor extra till stöd till filmkulturell
verksamhet. Detta framgår av meningsyttringen
som berör mom. 6. Jag vill med detta yrka bifall till
meningsyttringen.

Anf. 171  BIRGITTA WISTRAND (m):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
hemställan i utskottets betänkande. Man kan säga
att det är ett slags uppsamlingsbetänkande som tar
upp en rad olika områden. Jag tänker ägna mig åt
området som berör film.

Vid årsskiftet 1992/93 kom ett nytt avtal till stånd.
Det nya film -och videoavtalet slöts mellan en rad
branschföreträdare: staten, Svensk Television och
Nordisk Television AB. Det innebär att man skall
lämna bidrag för biograf- och videoverksamhet på
mindre och medelstora orter och produktionsstöd.

Jag förvånar mig över att Monica Widnemark i sitt
inlägg påstår att det inte hände någonting inom
filmbranschen. Det som har kommit fram under
våra diskussioner vid de olika uppvaktningar som vi
har haft är att efterhandsstödet till filmerna har
blivit så stort att pengarna inte har räckt till
förhandsstöd. Det har producerats så mycket bra
film i Sverige så att man behövt mer pengar än man
har tänkt sig. Bara 65 % av stödet avser
efterhandsstöd i stället för 75 % som man sade i
avtalet. Detta har vi faktiskt haft uppe i utskottet,
och jag menar att det är viktigt att man gör en
avvägning, som det sägs i avtalet.

Man kan pröva det här i slutet av detta år och då se
över formerna.

Det var några andra frågor gällande avtalet som vi
tog upp i utskottet och som vi är eniga om. Det
gällde hur man beräknade antalet biografbesökare.
För att man skall få något efterhandsstöd måste
filmen under ett år ha setts av minst 30 000
besökare. Det måste vara en enskild person som
har betalat biljetten. Men många går på bio i grupp,
och många skolor köper föreställningar. Det visar
sig att den typen av biobesökare alltså inte får
räknas med.

När utskottet besöktes av oberoende filmare togs
dessa frågor upp. De kunde då berätta att Suzanne
Ostens film, som har setts av mer än 150 000
ungdomar och vuxna, inte får något
efterhandsstöd, eftersom största delen av
föreställningarna visades för den här typen av
grupper. Eftersom Sverige är ett oerhört biograftätt
land -- Sverige är faktiskt det mest biograftäta
landet i världen, fick jag höra vid en konferens i
våras -- är det väldigt viktigt att sådana här
besökare räknas. Jag hoppas att dessa frågor
kommer med när avtalet ses över under 1994/95.
Det var vi i utskottet också eniga om.

När det gäller den andra delen av anslaget som skall
gå till filmkulturell verksamhet har regeringen
föreslagit en minskning. Man är litet besviken över
det sätt på vilket Filminstitutet har skött
budgetverksamheten. Här har vi i utskottet också
varit eniga. Vi anser att Filminstitutet självt måste
få bestämma över sin verksamhet med hänsyn till
den korta tid som man har haft på sig sedan det nya
avtalet skrevs och sedan de nya förhållandena
började gälla. Vi föreslår därför en annan
konstruktion av stödet till filmkulturell
verksamhet. Det innebär att Filminstitutet självt
får avgöra medelsfördelningen till olika
bidragsändamål.

Däremot -- vilket Elisabeth Persson tog upp -- vill
vi i utskottet inte alls säga att pengar inte skall gå
till barn och ungdom. Elisabeth Persson var ju
orolig för detta. I stället säger vi att minst 21
miljoner kronor skall gå till barn och ungdom. Där
är det viktigt att den nivå som regeringen har
förordat för nästa budgetår uppfylls.

Någon nämnde här tidningen Chaplin. Jag håller
med om att det är en tidning som verkligen har
förändrats. Den har fått en fräsch och modern
framtoning och allt fler läsare. Men den tidningen
behöver kanske inte längre enbart bekostas av
Filminstitutet. Den kan nog leva ett eget liv på den
marknad där allt fler blir intresserade av film. Jag
tror att Chaplin har en framtid hur än läget blir.
Men, som sagt, det blir alltså Filminstitutet självt --
och inte vi här i kammaren -- som skall avgöra det.

Sedan har också beslutet från föregående år tagits
upp här. Några motioner vill få till stånd en
omprövning, så att det återigen blir tillåtet för
Filminstitutet att importera film för vuxna. Jag
besöker gärna filmfestivaler, och jag kan inte förstå
synpunkterna att det inte finns någon utländsk film
i Sverige och att all film bara kommer från Europa.
På de flesta festivaler finns det faktiskt filmer från
hela världen, Japan, Sydamerika, Indien osv.
Problemet är däremot att dessa filmer inte når en
större publik, och det har väldigt litet att göra med
importen av vuxenfilm. Det handlar helt enkelt om
intresset för den här typen av film. Det vore oerhört
bra om intresset för kvalitetsfilm kunde ökas. Men
det tror jag inte att vi gör genom att importera mera
film. Det räcker med de filmer som vi redan
importerar.

Anf. 172  ELISABETH PERSSON (v)
replik:

Herr talman! Det var många ''kanske'' och mycket
fromma förhoppningar om tidningen Chaplin i
Birgitta Wistrands anförande. Filminstitutet kan
kanske ordna någon annan finansiering. Det kan
kanske ordna sig i alla fall. Jag önskar att jag kunde
vara lika optimistisk som Birgitta Wistrand. Men
det är väldigt svårt att trolla med knäna om det inte
finns några pengar till verksamhet. Resurserna
ramlar inte ner som manna från himlen. Då är det
inte annat än indragning av verksamheten som står
till buds.

Nu skall en verksamhet som kostar 8 miljoner
kronor bort. Även om barn- och ungdomsdelen
skall få 21 miljoner, betyder det lika fullt att en hel
del viktig verksamhet försvinner. Jag är för min del
väldigt orolig för att exempelvis det nyaste
tillskottet -- detta med filmkulturell verksamhet i
skolan -- är i farozonen. Den oron delar jag med
många som är insatta i det hela. Det är den
verksamheten som är lättast att plocka bort. Men
jag vill påstå att detta med filmkulturell verksamhet
i skolan är något som Filminstitutet på sistone har
verkat för och som kanske har haft den största
betydelsen för framtiden.

Som sagt, det hade varit trevligt om Birgitta
Wistrand inte hade varit fullt så optimistisk utan i
stället litet mer realistisk och stött förslagen om mer
pengar till Filminstitutet. Jag tror att det hade gett
det bästa resultatet, trots aldrig så fromma
förhoppningar.

Anf. 173  BIRGITTA WISTRAND (m)
replik:

Herr talman! Jag är inte bara optimistisk, utan jag
är också realistisk. Jag anser att Chaplin är en
tidning för hela branschen. Enligt propositionen
skall ju inte Filminstitutet stödja den typen av
aktiviteter. Branschen har intresse av att det finns
en sådan här tidning. Därför måste också
branschen ställa upp och inte bara staten.

Anf. 174  MONICA WIDNEMARK (s)
replik:

Herr talman! Birgitta Wistrand sade att det räcker
med de filmer som vi importerar till det här landet.
Jag trodde att Birgitta Wistrands parti var för
mångfald. Nästan alla filmer som kommer in till
landet är anglo-amerikanska. Vilka filmer är det
som kommer in från de udda länderna? Indien
producerar mycket film, men därifrån importerar vi
inte särskilt många filmer.

Med facit i hand kan vi i dag se att den verksamhet
som Filminstitutet bedrev har inte tagits över av de
andra importörerna. Vi saknar kvalitetsfilmer. Jag
tycker att det är allvarligt att vi inte kan erbjuda
publiken i det här landet kvalitetsfilmer från udda
länder. Efter ett och ett halvt år kan vi nu se att de
privata filmimportörerna inte klarar av detta. Jag
måste fråga Birgitta Wistrand om hon anser att det
var rätt att förbjuda denna import.

Anf. 175  BIRGITTA WISTRAND (m)
replik:

Herr talman! Jag försökte att säga i mitt inlägg att
problemet inte är importen av vuxenfilm och
kvalitetsfilm, utan problemet är att de importerade
filmerna får en så dålig spridning. Ett oerhört
problem, som vi kan ta upp och diskutera här i
kammaren, är hur filmer distribueras i landet. Det
är det som är problemet.

Vid den senaste filmfestivalen som jag besökte
visades 25 filmer från Indien. Dessa filmer finns
alltså, men det finns inga möjligheter att visa dem
annat än i begränsade grupper, i slutna sällskap och
på filmklubbar, därför att de inte går att
distribuera. Det är en viktig fråga som vi inte har
tagit upp, men som det kan finnas skäl att
diskutera.

Anf. 176  MONICA WIDNEMARK (s)
replik:

Herr talman! Vi socialdemokrater har ett
motionsyrkande rörande Filminstitutets import av
vuxenfilm. Utskottet motiverar sitt
ställningstagande så här: Utskottet har inte kunnat
finna att skäl framkommit som motiverar ett ändrat
ställningstagande i detta hänseende.

Utskottet avstyrker alltså detta yrkande bara med
två små enkla rader. Då säger Birgitta Wistrand att
det inte är importen som är problemet, utan att
problemet är den dåliga spridningen. Om vi inte
importerar några nya filmer, blir det inte heller
någon spridning. De filmer som vi har kan ju inte
gå runt hur många gånger som helst.

Anf. 177  BIRGITTA WISTRAND (m)
replik:

Herr talman! Det kommer hela tiden in nya filmer,
Monica Widnemark. Det finns många som
importer film just ifrån Indien. Jag vet att det finns
några länder där det är speciella svårigheter, men
kontakterna med de flesta länder är goda. Jag vill
återkomma till att det är distributionen,
möjligheten att visa dessa filmer, som är problemet.
Det är inte en massa gamla filmer som åker runt,
utan det är nya filmer som har svårt att hitta tittare.

Anf. 178  INGEGERD SAHLSTRÖM (s):

Herr talman! Jämställdhetsfrågorna står numera i
fokus, vilket jag tycker är bra. Men för att kunna
föra en seriös jämställdhetsdebatt behövs
opartiska, fördjupade offentliga studier och tillgång
till statistik. Redovisningar av klass- och
könsuppdelade vanor är av mycket stor betydelse.

I det socialdemokratiska kvinnoförbundet är vi
mycket oroade över den utveckling som nu sker.
Om detta har vi motionerat.

Med SCB:s nya inriktning, att sälja sina tjänster till
olika kunder, finns det stora risker för att
kvinnostatistiken eftersätts eller blir mindre
allsidig.

Herr talman! Läget för mediestatistiken är
bekymmersamt. Tidigare fanns en omfattande
program- och publikforskning inom Sveriges radio,
PUB. Information om tittarundersökningar och
olika forskningsresultat gavs ut i den s.k.
Mediebarometern.

PUB är sedan den 1 juli förra året nedlagd. PUB
samlade systematiskt kunskaper om kvinnor och
om medier: Hur presenteras kvinnor i olika
medier? Hur ser kvinnors yrkesroller ut i
verkligheten och i fiktionen? Har barnprogrammen
förändrats till det bättre eller sämre när det gäller
könsrollsmönster? Vilka tittarvanor har kvinnor
och män?

Herr talman! Det arbete som PUB utförde på
jämställdhetsområdet är omistligt. I en mediemiljö
som innebär ökad kommersialisering och där
reklamens kvinnosyn lämnar mycket i övrigt att
önska kan vi inte acceptera att den enda seriösa och
systematiska bearbetningen av programforskning
och tittarundersökningar försvinner.

Det är viktigt med oberoende undersökningar i en
tid när tittarundersökningar och statistik i övrigt
görs till handelsvara och bara är tillgängliga för dem
som beställt undersökningarna. På
jämställdhetsområdet finns det stor risk för att
obekväma fakta aldrig får någon beställare.

För närvarande upplever vi en snabb förändring av
massmedieutbudet, främst genom det ökade
antalet kommersiella TV- och radiokanaler.
Undersökningar om hur detta påverkar
programutbud och tittarvanor, inte minst ur
könsrollsperspektiv, är därför angelägna uppgifter.

I och med att tittarmätningar tas över av
kommersiella företag blir antalet tittare det
viktigaste mätkriteriet. PUB:s mätningar innebar
en fördjupad kunskap både om vilka som tittade på
vad och vad de tyckte om programmen.

Nordiska dokumentationscentralen för
masskommunikationsforskning vid Göteborgs
universitet, Nordicom, har fått i uppdrag att sköta
några av de uppgifter som tidigare sköttes av PUB.
Det handlar om en tillfällig lösning, främst för att
bidra till att rädda insamling av underlag och
utgivning av publikationen Mediebarometern. För
detta har Nordicom tillförts medel. Samtidigt har
en utredare tillsatts för att se över frågan om
sektorsforskning om massmedierna, inkl. den typ
av forskning som tidigare bedrevs av PUB.

De medel som Nordicom tillförts är helt
otillräckliga och medger inte en fortsatt
jämställdhetsforskning i den utsträckning som är
önskvärd. Det finns alltså två problem. Dels är
tilldelningen av medel för utgivning av
Mediebarometern inte tillräcklig för att ge
Nordicom rimliga arbetsmöjligheter, dels är det
viktigt att den fortsatta finansieringen av studier
och utarbetande av mediestatistik hos Nordicom
utformas på ett sådant sätt att uppgifterna blir
tillgängliga till självkostnadspris och att Nordicom
inte görs beroende av beställare av uppgifter om
tittarvanor och tittarstatistik.

Herr talman! Med hänsyn till kommersialiseringen
av TV-mediet är det särskilt viktigt att en av
kommersiella intressen oberoende instans
offentliggör statistik på detta område och att
statistiken inte är reserverad för dem som kan
betala för den. Vi socialdemokrater föreslår därför,
utöver regeringens förslag, en ökning av anslaget
till Nordicom med 1 miljon kronor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 8.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 29 april.)

19  Anslag till högre utbildning och forskning

Föredrogs

utbildningsutskottets betänkande

1993/94:UbU8 Anslag till högre utbildning och
forskning (prop. 1993/94:100 delvis).

Anf. 179  BERIT LÖFSTEDT (s):

Herr talman! Bengt Silfverstrand och jag har delat
upp betänkandet mellan oss. Jag skall mest
uppehålla mig vid sådant som har med
grundutbildning i högskolan att göra, medan min
värderade kollega Bengt Silfverstrand skall ta upp
frågor som har att göra med forskning och
organisatoriska frågor.

Jag vill till de kära vänner som finns i kammaren
och till dem som möjligen lyssnar säga att det i vårt
betänkande finns många enhälligt avstyrkta
motionsyrkanden. Detta beror i huvudsak på två
saker. Det ena är att vi befinner oss i en treårig
budgetperiod. Av det skälet vill vi inte att så många
nya frågor skall tas upp, utan vi försöker att
bedöma dem i ett svep. Ett annat skäl är att vi har
bestämt att vi inte skall bestämma om dem. Av det
skälet har de avstyrkts. Det vore bra om detta
studerades litet grand, för det har att göra med hur
mycket man anstränger sig i framtiden när det
gäller motionsskrivande.

Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till de
motioner som jag känner mig ansvarig för,
motionerna 2, 5 och 14.

Herr talman! Vi socialdemokrater värderar
högskoleutbildningen utomordentligt högt. Det går
nästan inte att med ord beskriva hur viktig
högskoleutbildningen är. Den skall bidra till en god
och hög allmän utbildningsnivå i landet. Den skall
både möta samhällets behov av välutbildade
människor i regioner i hela landet, och den skall
möta ungas och äldres längtan efter kunskaper.
Högskolan skall utbilda, forska, sprida kunskaper
och skapa nya kunskaper. Vi är alla oerhört
beroende av högskolan.

Vi socialdemokrater tycker att det är viktigt med en
likvärdig standard och kvalitet på
högskoleutbildningen i hela landet. Det innebär
samtidigt att vi ihärdigt motarbetar och slår ifrån
oss alla påståenden om och symtom på att
högskolan skulle kategoriklyvas mellan universitet
och forskande fackhögskolor å den ena sidan och
regionala högskolor utan forskning å den andra
sidan. Det är väsentligt både för de enskilda
studenterna och för olika landsändar att vi tar
ansvar för kvaliteten och för de högskoleenheter
som vi tillsammans har skapat. Därför är detta en
av våra väsentligaste ideologiska, känslomässiga
och alla möjliga punkter.

Högskolan skall vara tillgänglig för alla. Den skall
vara tillgänglig för exempelvis handikappade,
vilket vi särskilt har tagit upp. Självfallet skall den
vara tillgänglig för ungdomar som vill studera, för
äldre som av olika skäl vill återgå till utbildning, för
dem som har möjlighet att studera på heltid, för
dem som kan, vill och behöver studera på deltid,
för dem som bor långt ifrån en högskoleort liksom
för dem som bor nära. Den skall vara tillgänglig för
män och kvinnor samt för människor med
studieintresse från alla sociala samhällsskikt.

Så kan man inledningsvis uttrycka sig, och detta
skulle kunna utgöra ett underlag för en principiell
debatt. Men riksdagen har, som jag ser saken, ett
bekymmer. Som regeringen har valt att presentera
högskolefrågorna under våren har vi nämligen fått
det här styckevis och delt. Kanske är det bäst att vid
ett annat tillfälle få en större principiell debatt.

I budgetpropositionen får vi i stort sett en
uppräkning av vad man tänkt sig göra senare. Det
gäller sommaruniversitet, trainee-utbildning osv. I
mars fick vi en särskild proposition med inriktning
på forskning och den behandlas just nu i utskottet.
Den propositionen handlar bitvis om samma saker
som det var fråga om i januari. Man tar t.ex. upp
kvalitetsdelen i resursfördelningssystemet, hur det
skall vara med Stockholm osv. Samtidigt som vi
behandlar dessa frågor i utskottet kommer
kompletteringspropositionen, som också
innehåller delar av det här. Det betyder att vi under
en och samma dag behandlar i stort sett samma
frågor flera gånger om. Det blir därför ryckigt och
litet svårt. Dessutom är det inte alldeles lätt att föra
en viktig debatt när det förhåller sig på det här
sättet. Jag tror också att högskolorna har svårt att
veta vad vi egentligen håller på med.

Möjligen har regeringen litet bråttom. Man känner
kanske att man inte får förnyat förtroende till
hösten, och därför känner man kanske att man
behöver få fram saker och ting rätt fort.

Jag skall så kommentera några reservationer på det
område som jag känner ett särskilt ansvar för. Till
en del andra frågor får vi, som sagt, möjlighet att
återkomma senare i debatten.

Först gäller det dimensioneringen,
utbildningsuppdraget. Man kan säga att det finns
tiotusentals ungdomar som vill studera -- ja, det
gäller även äldre för den delen, men framför allt
handlar det om ungdomar. Vi behöver fler
högskoleutbildade. Det säger alla. Det är alltså
allmänt omvittnat.

Arbetslösheten gör ju att det är väldigt svårt för
många ungdomar att komma in på
arbetsmarknaden. Därför skulle de, och det är ett
gott alternativ, vilja välja studier i stället för
arbetslöshet. Av det skälet, men naturligtvis också
av principiella allmänna utbildningspolitiska skäl,
har vi tyckt att man borde dels ha gett ordentliga
besked till universiteten och högskolorna -- och det
borde ha skett redan i januari -- dels ha talat om vad
dessa skulle kunna få bedriva. Dessutom tycker vi
att man kunde ha tagit i litet mera.

Därför har vi föreslagit, och detta tas upp i
reservation nr 2, att det behövs 3 000 vanliga
helårsplatser -- när jag säger ''vanliga'' skall man
jämföra med vad jag i övrigt har att säga -- utöver
vad regeringen har talat om. Därutöver behövs det
500 platser riktade särskilt mot yrkesteknisk
högskoleutbildning, 500 platser riktade särskilt mot
distansutbildning -- i andra sammanhang när det
gällt resursfördelningssystem har vi varit litet
oroliga just på den punkten -- och 500 platser i fråga
om basutbildning.

Vi har tyckt, och tycker egentligen fortfarande, att
man redan tidigare borde ha gett ordentliga besked
till högskolorna om de här sakerna. Men jag gissar
att vi får anledning att återkomma också till denna
fråga, eftersom den kommer tillbaka i
kompletteringspropositionen.

Yrkesteknisk högskoleutbildning har ju diskuterats
i ett annat sammanhang här på eftermiddagen. Där
uppfattar vi ett markant ointresse från regeringens
sida. Yrkesteknisk högskoleutbildning är ett bra
och väl beprövat instrument för det som vi alla för
närvarande vill ha, nämligen en kompetenshöjning.
Det finns goda erfarenheter på området. Dessutom
finns det intresse för att utveckla den yrkestekniska
högskoleutbildningen. Denna behöver alltså både
öka volymmässigt och utvecklas vad gäller dess
inriktning. De här frågorna har vi tagit upp.

Nu får vi ganska entydiga signaler från de högskolor
som betvivlar den yrkestekniska
högskoleutbildningen med anledning av de beslut
om en förändrad studiefinansiering som har
debatterats under eftermiddagen. Nästan alla
säger: Vi kan inte rekrytera. Det här kommer inte
att gå.

Jag tycker att det är en något märklig ordning här.
Samtidigt försöker man ju finna tekniker för att i
andra sammanhang öka kompetensen.
Riksdagsmajoriteten vill inte ha en utökning. Den
vill inte vara med och utveckla det här. Jag undrar
verkligen vad det beror på. Beror det på ett slags
ideologisk låsning, eller vad? Själv undrar jag över
beskeden för framtiden på den här punkten.

Ett stort problem är att det är för få ungdomar som
söker sig till naturvetenskaplig och teknisk
utbildning i gymnasieskolan. Vi vet att regeringen
utreder de här frågorna och har gett uppdrag åt
olika håll. Men vi menar att riksdagen behöver få
en samlad redovisning när det gäller strategin för
hur man skall komma till rätta med detta problem.
Det här problemet kommer att bli större framöver
när ungdomskullarna minskar. Ännu går det att
rekrytera till teknisk och naturvetenskaplig
utbildning. Men här kommer vi att få se ett stort
problem.

En satsning på teknisk och naturvetenskaplig
utbildning -- det gäller då kortsiktigt inom de
enheter som redan bedriver sådan utbildning, men
det gäller också en utredning för framtiden om en
ny teknisk högskola -- är en oerhört angelägen sak.
Men då måste vi veta att det finns studenter. Det
behövs alltså insatser på en rad områden i det här
sammanhanget.

Till slut, herr talman, vill jag nämna Mälardalens
högskola, som behöver kunna fortsätta att bedriva
barn- och ungdomspedagogisk utbildning. Det
behövs inte för högskolans volym utan därför att
man i trakten behöver människor med en sådan här
utbildning både för att kunna rekrytera folk till
barnomsorgen och för att kunna vidareutbilda dem
som redan finns inom barnomsorgen. Av det skälet
har vi lyft fram den här frågan.

Anf. 180  BJÖRN SAMUELSON (v):

Fru talman! Jag kommer inte att nu yrka bifall till
den motion som vi har väckt och som behandlas i
föreliggande betänkande. Med hänsyn till
kammarens arbetssituation kommer jag i stället vid
voteringen att stödja vissa socialdemokratiska
reservationer.

Högskolepolitiken -- jag tänker då på
universitetsutbildning, forskningsverksamhet och
högskoleutbildning -- vad skall vi med den till i vårt
samhälle?

För oss i Vänsterpartiet är högskolepolitiken
integrerad i den samlade politiken -- i en politik
som syftar till en rättvis fördelning av samhällets
resurser, en ökad demokratisering av samhället
samt ökad jämställdhet och jämlikhet. Vi tror
nämligen att ett samhälle mår bättre ju mindre
sociala skillnader det kännetecknas av. Därför är
högskolepolitiken mycket viktig i det
sammanhanget.

Högskolepolitiken är viktig i ett
framtidsperspektiv, eftersom vi vet att vi går in i ett
alltmer komplicerat samhälle tekniskt och kanske
också kulturellt men även ekonomiskt -- i det
avseendet är det redan så -- och socialt.

Det behövs fördjupade kunskaper för att
människor skall kunna delta i den politiska
samhällsdebatten. Därför är det viktigt att vi också
får sådana personer att söka sig till högskolestudier
som kommer från miljöer där det kanske inte är en
tradition att välja akademiska utbildningar. Detta
ställer krav på högskolans sätt att visa sitt ansikte
utåt. Det ställer också krav på den högskolepolitik
som drivs från denna kammare men också från
regeringens sida.

Vi vill liksom Socialdemokraterna ha en ytterligare
expansion av högskoleplatserna. Vi har föreslagit
att ungefär 10 000 platser till vore rimligt att vi från
riksdagen erbjuder våra högskolor. Sedan låter vi
dem avgöra så att inte kvaliteten riskeras vid en
sådan expansion.

Vi står också inför andra problem.
Ungdomskullarna minskar framöver. Vi måste inse
att det leder till att vi står inför flaskhalsproblem.
Vi menar från Vänsterpartiets sida att det kanske
är dags att vi mer riktar blickarna mot grundskola
och gymnasieskola när vi diskuterar vilken
högskolepolitik vi skall föra framöver och vilken
omfattning som skall gälla.

Vi vill ha en likvärdig högskola, liksom vi vill ha en
likvärdig grundskola och gymnasieskola. Det är i
det här perspektivet som det också är viktigt att
lyfta in diskussionen om att försöka åstadkomma en
attitydförändring i samhället, så att studier mer och
mer jämställs med arbete.

Vi tycker att den politik som förs på högskolans
område i dag innebär dubbla budskap. Om man
skall kunna få en djup attitydförändring till
högskolestudier måste vi naturligtvis bryta den
sociala snedrekryteringen till högskolorna. Men vi
måste också se till att alla de som står utanför själva
verksamheten, alla de som är med och via
skattsedeln bestrider kostnaden för
högskoleutbildningen, kan dras med i debatten, i
diskussionen, i känslan för en utvecklad, utbyggd
och kvalitativt god högskoleutbildning.

Vi menar att när regeringen privatiserar på
högskolans område -- skapar stiftelser där man
framöver avhänder riksdagen allt tänkbart
demokratiskt inflytande, skapar stiftelsehögskolor
som betalas med skattemedel, med
pensionspengar, skapar privata högskolor -- är det
att ta ett steg tillbaka, att icke allmänneliggöra
högskolan. Det ligger en mycket viktig social signal
i den här utvecklingen. Den tror jag är olycklig om
vi politiskt skall kunna motivera ökat stöd, att vi
använder mer skattemedel framöver för att bygga
ut högskoleverksamheten, med allt vad den
innebär. Därför har vi från Vänsterpartiets sida
kraftigt kritiserat detta, och vi menar att det är fel
väg att gå.

Vi tror också att det var fel väg att gå när man lade
ned UHÄ. Nu har vi fått rätt. Vi sade: Detta är fel.
I och för sig kanske UHÄ kan bantas litet grand och
vi kan lägga ut mer beslutsrättigheter på de enskilda
högskolorna, men det behövs ett gemensamt
centralt verk för att sköta en nationell
högskolepolitik.

Nu visar det sig t.ex. i den tilläggsbudget som
kammaren skall behandla snart att vi fick rätt. Det
blev dyrare att splittra den centrala
myndighetsstrukturen. Därför har vi föreslagit att
man borde utreda möjligheterna att upprätta ett
studentverk. Det är det arbetsnamn vi har gett det.
Det skulle jobba både mot högskolorna och med
högskolorna, mot studenterna och med
studenterna.

Den decentraliseringsiver som vi har sett har också
lett till problem och många knepigheter för
studenter, tycker jag. Det visar kanske -- ni får
ursäkta litet -- att tanken bakom de beslut som har
fattats här i riksdagen inte har nått ut riktigt
ordentligt till högskolorna. Jag kan t.ex. inte förstå
varför jag skall få extra poäng för att jag i första
hand söker till en läkarutbildning på en viss ort där
man utbildar läkare. Det gör väl inte mig mer
kvalificerad att bli läkare att jag råkar söka en viss
geografisk utbildningsort i första hand. Det kan jag
inte förstå riktigt.

Det har också visat sig att man ute på högskolorna
inte känner till de kvalifikationer och den
kompetens som unga studerande kämpar till sig när
de går olika gymnasieutbildningar. De vet inte att
de har allmän behörighet till högskoleutbildning
när de går de treåriga gymnasieutbildningarna. Det
finns mycket att göra på studie- och
yrkesvägledningens område, både på
högskolesidan och naturligtvis lägre ned i
utbildningsväsendet.

Det pratas ofta om konkurrens, om incitament för
att man skall bli bättre från högskolans sida. Jag
tror inte att man kan driva konkurrenstänkandet
alltför långt i de här sammanhangen. Jag tror att det
förr eller senare övergår till en kostnad. Jag tror att
det kanske är dags att vända debatten och säga:
Hur kan vi öka effektiviteten, hur kan vi förbättra
kvaliteten genom att ge incitament för ökad
samverkan mellan högskolorna? Det ligger också
inom själva högskolan. Man kanske skulle titta litet
grand på detta och ge incitament, som det heter
med ett fint ord, för att högskolorna skulle arbeta
mer aktivt med jämställdhetsinsatser. Vi har
föreslagit att det när en högskola når bra resultat
när det gäller jämställdheten, borde kunna
återspeglas i ett resurstilldelningssystem. Vi kan
återkomma till den debatten senare här i
kammaren.

De små och medelstora högskolorna spelar en
viktig roll i vår samlade högskolepolitik. Vi har i
tolv års tid i denna kammare föreslagit fasta
forskningsresurser för de små och medelstora
högskolorna. De har varit kvalificerade för detta
under en rad av år. Jag förstår inte varifrån detta
motstånd kommer. Det finns företrädare för den
här ståndpunkten i vartenda politiskt parti i den här
kammaren. I valrörelsen får vi säkert höra allihop
prata sig varma -- åtminstone om de är på ort och
ställe -- för fasta forskningsresurser. Men på något
ställe gör alltså den politiska processen halt. Jag
kan inte göra någon annan tolkning än att detta
måste bero på att kamphästarna från de stora
universitetsorterna fortfarande har ett alltför stort
inflytande i Utbildningsdepartementet. Det måste
bero på det.

Vi måste skapa fler doktorandtjänster för att få en
ökad genomströmning genom forskningssystemet,
se till så att vi får en ökad försörjning av lärare --
både lektorstjänster på gymnasienivå och fler
lärare i högskolan.

Vi vill utreda förutsättningarna för en ny teknisk
högskola. Det är nödvändigt. Det behöver inte vara
en ny enhet som skall byggas upp på någon slätt
någonstans. Den kan anta karaktären, menar vi, av
att man bygger ut den tekniska utbildningen på ett
par tre befintliga högskolor som i dag inte har
teknisk fakultet. Vi är öppna för alla möjligheter
bara de får karaktären, volymen, omfånget av en
ny teknisk högskola.

Vi vill öka forskningsanknytningen, inte bara när
det gäller småföretagsamheten. Vi vill också öka
forskningsanknytningen mellan högskola och
offentliga institutioner. Vi vill öka satsningen när
det gäller forskningen med inriktning på
tjänstesektorn. De här två politiska förslagen
hänger ihop, eftersom vi menar att en inte
oväsentlig exportinkomst för svensk del framöver
kan vara just tjänsteproduktion. Därmed har vi
visat att vår utbildnings- och högskolepolitik också
innehåller en del näringspolitik.

Fru talman! Det skulle gå att prata mycket om
detta. Jag skulle vilja att vi framöver fick en chans
att bryta våra politiska åsikter om vad vi vill med
högskolepolitiken, kanske inte enbart diskutera de
isolerade förslagen utan ha en framtidsdebatt.

Anf. 181  MARGITTA EDGREN (fp):

Herr talman! Med all respekt för Björn Samuelsons
önskan om att ha en djupare framtidsdebatt tycker
jag att vi skulle bestämma oss för att ta den när
proposition 177 skall behandlas -- där finns de
djupa ideologiska skillnaderna -- och inte just i
kväll när vi behandlar andra året i en treårig
budgetprocess. Jag skall inte säga mer om det.

Men jag skall svara på några frågor som Björn
Samuelson ställde. Han tog bl.a. upp UHÄ. Att
UHÄ:s nedläggning var orsaken till olika problem
som just nu har visat sig tycker jag är att dra för
stora växlar. Det finns ingenting som säger att det
finns ett klart samband. Vi har ersatt UHÄ med
andra typer av kvalitetskontroll, uppföljnings- och
utvärderingssystem. Jag tror inte att UHÄ i sig
skulle ha kunnat hantera den utveckling som
högskolan nu går igenom.

Dessutom skulle jag vilja säga några ord om den
allmänna behörigheten från gymnasieskolan. Vi
har varit överens om att samtliga 16 program i den
treåriga gymnasieutbildningen skall ge en allmän
behörighet. Men det är inte automatiskt detsamma
som att man också är behörig till samtliga
utbildningar på högskolan. Det är en ribba man har
passerat. Sedan måste man utifrån var man skall
studera tillägna sig ytterligare behörighet. Den
definitionen av allmän behörighet trodde jag
faktiskt att vi var överens om. Vi skall inte härifrån
sprida det som tydligen har spritts på vissa
grundskolor och gymnasieskolor, att alla linjer
tvärs över ger behörighet att komma in överallt. Då
lurar vi ungdomar, och det skall vi inte medverka
till.

Berit Löfstedt började med ett par förklaringar som
jag är tacksam för. Nu slipper jag ta upp dem. Jag
skulle med det jag säger nu mer vilja bemöta de
reservationer som har avgivits.

Vi kan börja med de handikappade studenterna
som berörs i reservation 1. Vi har ett nytt system.
Varje universitet och högskola har ett tydligt ansvar
för sina handikappade studenter. Det finns också
en procentsats som skall sättas av, och det finns en
central pott där större investeringar kan sökas. Den
ligger nära anslaget för Stockholms universitet.
Därifrån har inte kommit något larm att det inte
räcker.

Jag hade bättre förstått om vi hade kunnat föra en
diskussion om attityderna gentemot handikappade
studenter ute i högskolevärlden -- de attityder som
finns inne i högskolan, mellan studenter och kanske
även bland lärarna. Tillsammans skall vi försöka
bearbeta de här attityderna. Vi skall försöka ge
signalen att det är en självklarhet att även
handikappade studenter har en naturlig hemvist i
vårt högskolesystem och inte börja fightas om
procentsatsen skall vara 0,15 % eller 0,20 %. Det
för inte som jag ser det frågan framåt.

Berit Löfstedt tog upp frågan om att öka platserna.
Vi har faktiskt inom planeringsramen ökat
platserna mellan år 1991 och år 1995 med 50 000.
Minimum 180 000 studenter och maximum 210 000.
Det ger ett spelutrymme på 30 000 platser som de
olika högskolorna kan öka med inom sitt eget
ansvarsområde om de ser att de har resurser, lärare
och lokaler.

Berit Löfstedt, som bara kategoriskt sade att man
måste öka, glömde bort att det finns en
mottagarsida. Med det menar jag lärarna och
strukturer. Mottagarsidan har kraftsamlat sig
alldeles oerhört för att klara den stora ökning som
vi tillsammans har krävt av den. Dessutom finns i
kompletteringspropositionen ett förslag till en viss
ökning, dock inte så stor som socialdemokraterna
skulle vilja ha.

Er tredje reservation handlar om den nya tekniska
högskolan. Vi är helt överens om att Sverige som
nation, för att överleva och kunna konkurrera som
välfärdsnation, måste höja den allmänna
kompetensen bland befolkningen, inte minst den
tekniska kompetensen. Det är också en ekonomisk
fråga, dvs. hur vi hanterar de resurser som vi har
och använder dem på det allra bästa sättet.
Universitet och högskolor som har t.ex.
civilingenjörsutbildning kan mycket väl samarbeta
med högskolor som har ingenjörsutbildning och på
så vis tillsammans se till att öka den högre tekniska
utbildningen.

Som man säger i reservation 4 är detta också ett
rekryteringsproblem, inte minst ett problem att
rekrytera flickor. Uppdraget har gått till VHS och
Skolverket. Det finns två arbetsgrupper. Jag leder
den ena och Chris Heister den andra. Dessa arbetar
just med problemet hur vi kan rekrytera fler flickor
till tekniska utbildningar. Arbetsgrupperna har
stora förväntningar men också stora problem,
eftersom betinget att se till att öka de tekniska
utbildningarna är krävande. Det ställer framför allt
krav på högskolorna själva. Skall detta lyckas, skall
vi få täckning till våra tekniska högskolors
befintliga platser gäller det att rekrytera flickor.
Skall det gå, skall flickorna vilja stanna och bidra
till utvecklingen gäller det att högskolorna
förändrar sig inifrån.

Det handlar alltså om att förändra strukturer inne i
högskolan och inte bara knuffa in flickor. Då vill de
inte stanna kvar. Det handlar om seminariekultur,
metodik, pedagogik, läromedel, lärarattityder,
handledning, allt. Det jobbet kan ingen annan än
högskolorna själva göra. Sedan handlar det
naturligtvis också om hur man i gymnasieskolan,
grundskolan och t.o.m. förskolan presenterar
teknik för riktigt små barn.

Reservationerna 5 och 7 handlar om yrkesteknisk
högskoleutbildning. Där är vi som sagt överens om
att kompetensen måste öka. I dag finns YTH i 15
högskolor. Det finns också högskolor som planerar
att införa den, t.ex. Trollhättan/Uddevalla, men
som fortfarande inte sökt någon examensrätt.
Därför kan man inte heller ha gett dem den.
Särbehandlingen av dem som går på YTH har
debatterats i samband med studiestödssystemet i
kammaren i dag. Om jag förstått det rätt gäller för
dem som har sökt nu och som kommer in från den
1 juni i år fortfarande det gamla systemet.

För övrigt har vi senast i dag i utskottet kommit
överens om att vuxenutbildningen skall utredas. I
den utredningen bör också YTH ingå.

Jag skulle vilja säga något om reservation 8, som
handlar om basårsutbildningen. Det kan väl inte
vara så som ni socialdemokrater påstår att
basårsutbildningen i sig, som har funnits i sin
nuvarande form ett år, innebär fler problem än den
löser. Så har jag läst reservationen. Jag tycker med
förlov sagt att jag inte riktigt förstår. Faktum är att
basåret har medfört att ett ökat antal unga
människor fått kompetens för att gå igenom en
teknisk högre utbildning. Det har dessutom
inneburit att antalet flickor har ökat. Det är väl
ändå positivt.

Så har vi den gamla visan om Chalmers och
Jönköping. Reservationerna 9, 10, 11, 13 och 16 i
olika delar handlar om den motvilja som
Socialdemokraterna och Vänstern känner mot att
fristående enskilda högskolor finns och att två har
blivit stiftelsedrivna. Det är alltså en skillnad i
grundsyn mellan oss som ingår i den borgerliga
regeringen och socialdemokraterna. Vi anser att
det är bra att det finns olika huvudmän. Ni anser
inte det. Där står vi. Vi tror att det är bra för
utbildningarna i sig, det driver kvaliteten, det är bra
att ungdomar får olika vägar att söka, det är bra att
man kan gå olika vägar när det gäller själva
utbildningens organisation. Det viktiga är att den
enskilda studenten inte skall behöva betala.

Alla högskolor -- låt mig upprepa det -- fick
erbjudandet om att bli stiftelser. Det var tre som
svarade. Två har blivit stiftelser. I demokratisk
ordning har frågan diskuterats internt av lärare och
studenter. Det går inte att påstå att det är påtvingat,
varken i Jönköping eller i Chalmers.

Fru talman! Jag vill avsluta med en kommentar om
organisationer för forum för kvinnliga forskare,
som är ett hjärtebarn för utskottet. Trots det har
socialdemokraterna skrivit en reservation,
reservation 12, och vill ha ännu mer pengar för
forumorganisationer. Vi lever andra året i en
treårsbudget. När vi fattade beslutet var vi alla
överens om att forumorganisationer skulle få mer
pengar, att pengarna skulle öronmärkas just för att
styrka den inställning som utskottet har till
forumorganisationer. De gör ett fantastiskt arbete
och är på många sätt föregångare i att
uppmärksamma kvinnors villkor i utbildning och
forskning. De har verkligen bidragit till ökade
insikter om att en balans mellan könen är en
kvalitet i sig och har synliggjort kvinnors insatser i
vår tid och före oss.

Till sist, fru talman, har jag skrivit att studenter är
en bristvara. Fru talmannen tittar så strängt på mig
att jag inte tänker utveckla detta, utan jag skall
göra det när vi behandlar proposition 177. Men vi
måste vara medvetna om att studenter framöver,
till efter år 2000, kommer att vara en bristvara. Det
är inte fråga om att öka här och där, utan vi måste
behandla frågan ytterst seriöst.

Anf. 182  BJÖRN SAMUELSON (v) replik:

Fru talman! Tvärsäkert säger Margitta Edgren att
UHÄ inte hade kunnat hantera den utveckling som
vi nu ser i den svenska högskolan. Själv är jag inte
så tvärsäker som Margitta Edgren. Jag tror nog att
kompetensen fanns inom UHÄ och att också ett
bantat UHÄ hade kunnat ta hand om de frågor som
hade blivit aktuella. Jag tror inte att det var
nödvändigt att splittra det i två myndigheter.

Margitta Edgren säger att det är fel när jag säger att
det har blivit dyrare. Det är inte jag som påstår det,
utan den informationen har jag fått från
departementet. Samma information har Margitta
Edgren fått för ett par dagar sedan här på
Helgeandsholmen.

Jag kritiserade studievägledare på högskolan för att
de inte känner till vad allmän behörighet är. Nej,
det är just det de inte visste. Det är hemskt om den
som arbetar på kunskapens högborg inte vet vad
han eller hon inte vet, för då vet den inte särskilt
mycket, för att travestera Sokrates.

En ideologisk debatt kan vi ta i samband med
frågan om fonderna.

Margitta Edgren talar sig varm för de fristående
stiftelsehögskolorna. Hon säger att alla blev
erbjudna att bli stiftelsehögskolor. Det kan hända,
men det var ingen som hade bett om att få bli en
stiftelsehögskola. Det hör också till bilden. Sedan
säger Margitta Edgren att de är så bra, att de driver
kvaliteten. Här är hon också tvärsäker. Driver
kvaliteten -- gentemot vilka? Här återfinner vi
alltså den grunddiskussion som vi möter när det
handlar om privatskolorna på grundskole- och
gymnasieskolenivå. Det är som om de allmänneliga
högskolorna -- jag kallar dem så, kanske är de
''ofristående'' -- inte skulle präglas av ambitionen
att driva kvaliteten och kvalitativ utveckling i sin
verksamhet. Det är ett märkligt resonemang.

Anf. 183  MARGITTA EDGREN (fp)
replik:

Fru talman! Jag skall börja med att yrka bifall till
utskottets hemställan i sin helhet.

Jag är ledsen om Björn Samuelson uppfattar mig
som tvärsäker. Jag sade att han drog för stora växlar
när han sade att UHÄ:s avskaffande är orsak till
den tilläggsbudget som i dag har diskuterats och till
att syokonsulenterna i högskolan inte vet vad
allmän behörighet är. Såvitt jag vet har inte
innehållet i begreppet allmän behörighet ändrats.
Allmän behörighet var allmän behörighet redan
tidigare. Vet inte syokonsulenterna vad det är, är
det i alla fall inte något som följts av att UHÄ har
avskaffats.

Jag är helt övertygad att de människor som
arbetade i UHÄ i huvudsak nu arbetar vid VHS,
Överklagandenämnden, Grundutbildningsrådet,
Kanslersämbetet. Jag kan inte förstå annat än att
man väl har tagit vara på den kompetens som fanns
inom UHÄ. Det har fått till följd att det ansvar som
högskolorna själva nu skall ta har gjorts väldigt
tydligt. Tidigare har det alltid funnits någon på
UHÄ som man kunde ringa till för att få besked om
hur man skulle göra. Nu måste man faktiskt tänka
själv och ta det ansvar som följer av den nya
högskolelagen och högskoleförordningen. Sedan
finns det ett antal nya myndigheter som har ersatt
vissa delar av UHÄ och där man kan få visst stöd
och råd, t.ex. VHS.

Anf. 184  BJÖRN SAMUELSON (v) replik:

Fru talman! Jag ser fram emot den ideologiska
debatt vi skall ha med anledning av proposition 177.
Jag ser fram emot att få höra Margitta Edgren
vittna hur dräktig regeringens högskolepolitik är
med liberal ideologi.

Anf. 185  MARGITTA EDGREN (fp)
replik:

Fru talman! Jag skall med glädje ställa upp för den.
Det finns självfallet inslag i högskolepolitiken som
kanske hade sett annorlunda ut om Folkpartiet
liberalerna hade fått bestämma helt självt. I vissa
avseenden är det en kompromiss. Politik är ju
något annat än att bara prata, tycka och markera.
Politik innebär ju att man också tvingas hantera en
massa ärenden som man kanske aldrig hade tänkt
sig, i alla fall inte på det sätt man trott. Politik är
att göra det man ibland måste göra. Det är ett svar,
Björn Samuelson, så gott som något.

Anf. 186  BERIT LÖFSTEDT (s) replik:

Fru talman! Apropå handikappade studenter
talade Margitta Edgren om attityder, och att det
gäller att förändra attityder. Det instämmer jag
gärna i. Men möjligheten att kunna omfördela
pengar innebär praktisk solidaritet, och det
påverkar attityder.

När det gäller volymen i högskolorna och
resurserna att ta emot eleverna, dvs. lärare, lokaler
osv., är det självfallet så att man måste klara av det.
Men det finns skolor, särskilt mindre och
medelstora högskolor, som signalerar att de anser
att de har dessa resurser, att de är kapabla att ta
emot fler studenter och också vill det. Jag tycker att
jag för en stund sedan argumenterade för att dessa
skolor, åtminstone just nu, borde få göra det.

Frågan om teknisk utbildning är oerhört väsentlig
för oss på flera olika sätt med tanke på framtiden.
Det gäller att man har tillräckligt
rekryteringsunderlag i ungdomar som väljer sådan
utbildning, att man skapar möjligheter för vuxna
att komplettera sina kunskaper på Komvux för att
kunna söka tekniska utbildningar och att man har
rätt attyder till naturvetenskaplig- och teknisk
utbildning från barnsben.

Från socialdemokratiskt håll har vi efterfrågat just
en strategi för att kunna göra samlade insatser på
alla tänkbara nivåer. Det skulle vi vilja se. Vi
socialdemokrater tror att det skulle vara bra för
riksdagen att få diskutera frågan om rekryteringen
till teknisk- och naturvetenskaplig utbildning
utifrån ett samlat dokument. Då faller också
frågorna om högre teknisk utbildning bättre på
plats.

Flera gånger har Socialdemokraterna, Margitta
Edgren, skrivit att det kortsiktiga sättet att lösa
problemet med att det finns för få ingenjörer och
civilingenjörer är att satsa på dem som i dag har
examensrätten. Jag tror att vi skrev om det först,
annars var det någon annan som kom på att skriva
det. Men det hindrar ju inte att man inför den
långsiktiga lösningen av problemen med volym,
inriktning, kompetens i högre teknisk utbildning
också borde utreda frågan om en ny teknisk
högskola. Dessa två saker svär ju inte emot
varandra.

Vad gäller den yrkestekniska utbildningen anser jag
att det är bra att de studenter som sökt och tagits in
i år får behålla sin särskilda studiefinansiering. Men
problemet är vad man gör sedan. Framför allt
undrar jag om det finns någon vilja till att ge
signaler om att denna utbildning är värdefull och
kan och bör utvecklas. Flera högskolor umgås med
sådana planer, men de behöver signaler om att det
är bra.

Anf. 187  MARGITTA EDGREN (fp)
replik:

Fru talman! För att börja tala om de handikappade
studenterna inom högskolan upprepar jag det jag
tidigare sade. Det finns inga signaler från
Stockholms universitet, som fick den centrala
posten som skulle räcka till eventuellt större
investeringar, att pengarna inte räcker. Behovet
vad gäller den ekonomiska delen är tillgodosett.

Den andra delen i detta komplex är att man slutar
se handikappade studenter som problem till att se
dem som möjligheter. Tanken att det är bra för
högskolan att vara tvungen att visa att man faktiskt
inte är en organisation enbart för fullt friska,
kapabla människor som har alla sina sinnen i fullt
behåll, dvs. att de kan se, höra och gå själva, är bra.
Det är bra att ungdomar med olika kapacitet
blandas. Den attitydfrågan är mycket väsentligare
än frågan om pengarna. Dessutom är inte pengarna
slut. Pengarna är dessutom inte huvudsaken i denna
fråga.

Vad gäller strategin för rekrytering verkar vi vara
överens om att den framtida möjligheten till en
rekrytering är att rekrytera flickor. Där finns
potentialen, både när det gäller antal och när det
gäller kapacitet. I dag renskrapas beståndet av
pojkar. De tas in på så låga betyg som 1,9, enligt
den gamla betygsskalan, till teknisk högskola. Det
kan inte vara vettigt om man samtidigt låter flickor
som har 4,0, 4,3 osv. rinna mellan fingrarna. Man
har inte ens försökt få dessa flickor intresserade av
den utbildning som finns inom de tekniska yrkena.

Eftersom vi på lång sikt kommer att få brist på
studenter är det väl viktigt att försöka berätta detta
för flickorna, så att de söker sig till linjer som leder
till teknisk utbildning och inte automatiskt, som
första alternativ i alla lägen, söker sig till de
traditionella kvinnliga områdena, dvs. utbildning
och vård.

Anf. 188  BERIT LÖFSTEDT (s) replik:

Fru talman! Låt mig återkomma till frågan om
rekryteringsstrategin. Jag instämmer gärna i att vi
bör hitta olika modeller för att få flickor att söka sig
till teknisk utbildning.

Problemet är dock allmänt. Det gäller icke blott att
flickor inte söker; det gör inte pojkar heller. På en
del tekniskt inriktade program, exempelvis
industriprogrammet, är det förfärligt svårt att fylla
kursplatserna. Det är varken pojkar eller flickor
som söker. Men det behövs ungdomar med denna
kunskapsbakgrund från gymnasieskolan. Därför
vill jag lyfta fram dessa saker och säga att vi
självfallet behöver agitera för flickor som söker. Jag
vill se fyllda klasser med flickor i bl.a. matematiskt
och naturvetenskapligt program samt
industriprogram. Men vi behöver över huvud taget
fler ungdomar med denna bakgrund. Och vi har
inte fått någon sådan strategi. Visserligen har vi
litet arbete hit och dit med Agenda 2000, men
någon samlad strategi som underlag för en
diskussion i kammaren, fru talman, har vi inte fått.

Anf. 189  MARGITTA EDGREN (fp)
replik:

Fru talman! Jag kan egentligen inte förstå den litet
nedlåtande attityden från socialdemokraterna
gentemot arbetet med Agenda 2000. Litet av det
kunde spåras i Berit Löfstedts tonläge.

Det är en fantastisk möjlighet för många
organisationer på olika nivåer i Sverige att försöka
konkretisera och tänka igenom hur framtiden
kommer att gestalta sig sett ur deras perspektiv.
Allt detta är en del i att försöka samla ihop en
strategi inför framtiden.

Jag säger inte -- det gör säkert inte
utbildningsminister Per Unckel heller -- att detta är
hela sanningen. Men det är en stor del när det gäller
möjligheten att samla oss till en strategi för
framtiden. I den strategin har YTH en plats, och
den skall också användas. Vuxna som har viss
träning i att vara ute i arbetslivet, men som saknar
de allra nyaste kunskaperna eller som, i detta
samhälle med ett oavbrutet lärande, behöver lära
om, skall självfallet också kunna söka sig till
högskolan. Det skall finnas ett utrymme för dem.
Finansieringen för det har i dag debatterats i denna
kammare. Det har sagts att de inte skall
särbehandlas, vilket är en viss strategi. Om det
sedan visar sig att detta inte håller är det mycket
möjligt att man får söka sig en annan väg att gå.
Men det faktum att YTH är uppskattat och skall
finnas och utvecklas är vi helt säkra på.

Anf. 190  BENGT SILFVERSTRAND (s):

Fru talman! Redan i den s.k. U 68 framhölls att en
utbyggnad av högskoleutbildning på ett större antal
orter borde bidra till en socialt och geografiskt
jämnare rekrytering till högre utbildning. De
socialdemokratiska regeringarna drog därefter upp
riktlinjerna för en fortsatt utbyggnad av
högskoleutbildning utanför universitetsorterna.
För många människor är närheten till
utbildningstillfällen en förutsättning för att
återkommande utbildning skall kunna bli
verklighet.

Centerpartiet har i många år också drivit de mindre
och medelstora högskolornas sak. I en partimotion
1987 krävde Centern en strukturplan för
högskolans långsiktiga planering. De små och
medelstora högskolorna får inte bli ett slags
college-skolor, helt inriktade på korta utbildningar
inom teknik, ekonomi och vård, hette det bl.a. i
den motionen.

Senare har Centern också, liksom
Socialdemokraterna, pläderat för att de mindre och
medelstora högskolorna skulle förses med fasta
forskningsresurser, bl.a. i syfte att förstärka
forskning av betydelse för den regionala
utvecklingen.

Samma år som Centern för första gången framförde
detta krav om fasta forskningsresurser, krävde
Moderaterna i en motion precis motsatsen,
nämligen att de mindre och medelstora
högskolorna inte skulle ansvara för forskning, utan
mera utvecklas till att bli regionalt betydelsefulla
anordnare av yrkesinriktad högskoleutbildning,
som borde vara riksrekryterad.

Sedan Centerns tidigare utbildningspolitiker Larz
Johansson för något år sedan av regeringen utsågs
till chef för AMU har partiets stämma i debatten till
förmån för de mindre och medelstora högskolorna
mer eller mindre tystnat.

Det förslag om kategoriklyvning mellan
universiteten å ena sidan och de små och
medelstora högskolorna å andra sidan, som
utbildningsministern nu framför i en
vårproposition, är nästan identiskt med
Moderaternas ständiga motionskrav under 80-talet.
Nu har Centern, som då med rätta kritiserade detta
med college-skolor, tydligen gett upp motståndet
och är beredd att acceptera ett förslag som, om det
genomförs, innebär att möjligheterna till en
kvalitativt god utbildning i hela landet undergrävs.

Detta är djupt beklagligt. Det genomsyrar också
det betänkande som vi nu diskuterar att man inte
längre är intresserad av att driva de här frågorna
fram till fasta forskningsresurser, vilket är mycket
viktigt om vi skall kunna upprätthålla kompetensen
och likvärdigheten, när det gäller både
grundutbildning och forskning på de mindre och
medelstora högskolorna.

Samtidigt som Centern intar denna passiva hållning
gentemot de mindre och medelstora högskolorna i
allmänhet, gör man gemensam sak med övriga
borgerliga partier och ställer sig bakom en
särbehandling av två stiftelsehögskolor. Det är inte
så, som Margitta Edgren beskriver det, att det är en
skillnad i grundsyn. Det må vara att det till viss del
kan vara en skillnad i grundsyn, men det här
handlar om att studenterna på alla högskolor skall
ha samma möjligheter, att det skall finnas insyn och
att offentlighetsprincipen skall gälla fullt ut.

Det är alltså särbehandlingen som vi reagerar mot,
inte mot formen i sig -- den finns på andra håll.
Stiftelser är ett mycket ålderdomligt begrepp, och
stiftelselagstiftningen är ålderdomlig, även om den
i viss mån har moderniserats.

Handelshögskolan i Stockholm föreslås, trots att
den har ekonomiskt starka externa finansiärer, i en
statsfinansiellt besvärlig situation, få en
anslagshöjning från 27,4 till 51,8 miljoner. Vi
tycker att det är en orimlig höjning, bl.a. av de
statsfinansiella skäl som jag har åberopat. Vi vill
begränsa det nya anslaget till 31,8 miljoner.

Handelshögskolan finansieras till ungefär 80 % av
privata intressen. Vi tycker att det är okej om man
vill vara fristående. Vi har aldrig föreslagit någon
annan form för Handelshögskolan, men det är i
rättvisans namn rimligt att de externa finansiärerna
är med och betalar kalaset.

Jag yrkar bifall till reservation 9.

Högskolan i Jönköping privatiserades genom att
tilldelas 1,7 miljarder ur pensionsfonderna. Man
tog alltså pengar från pensionsfonderna. Från vår
synpunkt är det ingen innovation. Det är att flytta
pengar från konton som redan är ansträngda och att
lägga dem på någonting annat. Budskapet den
gången, Margitta Edgren -- det har
utbildningsministern sagt här i kammaren -- var att
avkastningen på medlen, genom aktiv börshandel,
skulle räcka för att bygga upp fasta
forskningsresurser.

Nu säger regeringen att pengarna inte räcker. Det
räckte alltså inte med 1,7 miljarder i
pensionspengar och inte med avkastningen, och
tydligen har aktiviteten på börsen inte varit
tillräckligt hög. Nu är det alltså skattepengar -- som
det enligt uppgift på andra områden är brist på --
som skall täcka upp de här förstärkningarna. Man
får ju inte bara forskning utan också inrednings-
och utrustningsbidrag för det här ändamålet.

Vi tycker att detta är en orimlig särbehandling,
bl.a. mot bakgrund av att andra mindre och
medelstora högskolor har förvägrats fasta
forskningsresurser. Det är denna motsägelse,
denna särbehandling, som vi reagerar mot, inte
någonting annat. Regeringen klarar alltså inte sina
tidigare åtaganden och löften. Så sent som förra
året skulle regeringen, efter en kompromiss som vi
åstadkommit, återkomma med klart öronmärkta
fasta forskningsresurser. Man gjorde inte detta,
men anser ändå att det för det speciella ändamålet
Jönköping plötsligt finns inte bara börs- och
pensionspengar utan också skattemedel. Det är
någonting som Margitta Edgren får förklara
närmare.

Jag yrkar bifall till reservation 10.

Kvinnoforskning är en oerhört angelägen men
hittills i alltför hög grad försummad del av
forskningspolitiken. Vi tycker därför att motiven
för att anvisa ytterligare 3 miljoner till fora för
kvinnliga forskare är mycket starka. Vi är minst
sagt förvånade över att utskottsmajoriteten, med
Margitta Edgren, som i andra sammanhang är en
stark förespråkare för ökad satsning på
kvinnoforskning, kan gå emot denna rimliga
begäran.

Jag yrkar bifall till reservation 12.

Fru talman! Låt mig slutligen något få kommentera
reservation 15, i vilken vi uttrycker våra
betänkligheter mot att regeringen kräver att få
disponera en så stor summa som 222 miljoner
kronor, utan att närmare redogöra för hur de
medlen skall användas.

Vår kritik mot den allt starkare politiseringen av
utbildningspolitiken, med avlövning av opartiska
ämbetsverk och med ökad betoning på mer eller
mindre summariska beredningsarbeten inom
Utbildningsdepartementets tillknäppta domäner,
har fått ytterligare tyngd.

Det vi säger i vår kritik, i vår motion och i vår
reservation har vi nu fått belägg för -- i dessa
yttersta dagar, skulle jag vilja säga -- när regeringen
i tilläggsproposition begär en anslagsökning på 20
miljarder kronor för att få täckning för anslag som
har överskridits med hela 43 %. Detta är bara
ytterligare en bekräftelse på att vår kritik är
befogad. Det bör alltså ges regeringen till känna att
vi kräver att man talar om vart olika pengar och
olika medel går.

Tidigare i eftermiddags under frågestunden sade
finansministern att detta bara var ett smärre
övertramp. Delar utskottsmajoriteten och Margitta
Edgren uppfattningen att det inte har någon
betydelse att man inte specificerar medel och att det
inte har någon betydelse att man överskrider anslag
med 43 %?

Anf. 191  MARGITTA EDGREN (fp)
replik:

Fru talman! Jag skall ta en sak i sänder.

Vi fick ett svar från departementet med
förklaringar som vi ansåg oss vara nöjda med. Det
fanns en mycket noggrann uppdelning av hur
anslaget skulle användas. Socialdemokraterna var
inte nöjda med dessa förklaringar, men det är deras
problem.

När det gäller det överskridande som vi i dag har
behandlat har ni fått som ni har velat. Jag förstår
inte varför Bengt Silfverstrand hackar på mig nu.

Utskottet har i dag sagt att det finns förklaringar. I
den övergång från det gamla systemet till
rambudgettekniken måste man självfallet
nollställa. En av förklaringarna är att man har vant
sig vid detta underskott och att det har vuxit under
hela 80-talet. Till det kommer att vi självfallet inte
kan vara nöjda med detta. Jag kommer ihåg att
Lena Hjelm-Wallén sade det. Vi skall naturligtvis
även i vår reservation skriva om att vi kräver
ordning och reda i de ekonomiska redovisningarna.

Bengt Silfverstrand hackade på Centern. Jag är
ledsen över att Marianne Jönsson inte är här, men
jag kan ändå säga att de mindre och medelstora
högskolorna under den borgerliga regeringens år
har fått rejält med pengar. De har bl.a. fått pengar
till forskningsstödjande åtgärder, nätverk och
samarbete med näringslivet. De har fått ett
engångsbelopp genom regionalpropositionen, och
det var tänkt att de skulle få avkastning av de nya
stiftelserna. Det handlar alltså om nästan 400
miljoner.

Detta skall jämföras med de tre tidigare budgetåren
när högskolorna tillsammans fick 30 miljoner.
Bengt Silfverstrand tar munnen väl full när det
gäller detta.

Vad vill Socialdemokraterna? Vill Bengt
Silfverstrand med detta ha sagt att
Socialdemokraterna är för fasta forskningsresurser
till samtliga högskolor? Hur skall det i så fall
hanteras praktiskt, kvalitetsmässigt,
organisatoriskt och ekonomiskt?

Jag tycker att man skall ta ett steg i taget. Antalet
kompetenta lärare skall öka allteftersom
kompetensen ökas. Då får man en utveckling. Det
visar inte minst de magisterexamensrättigheter som
flera av högskolorna har fått efter ansökan. Det är
en väg att gå.

Socialdemokraterna säger att de är beredda att ge
fasta forskningsresurser till alla nya regionala
högskolor. Det tror inte jag på.

Anf. 192  BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:

Fru talman! Margitta Edgren säger att hon är nöjd
med redovisningen. Det förutsätter att den som
redovisar talar om vad som gäller och inte säger
någonting annat. Det håller inte att skylla stora
överskridanden på en övergång till ett nytt
budgetsystem.

Det handlar faktiskt om en organisationsförändring
med en nedläggning av ett ämbetsverk. Det kan i
och för sig diskuteras. Vi var också positiva till
effektiviseringar, men det har lett till ökade
kostnader. Uppgifter som tidigare sköttes på ett
opartiskt sätt och ett beredningsarbete som alla
tidigare hade insyn i sköts i dag i departementet till
mycket höga informationskostnader. Det är mycket
övertidsarbete och enorma konsultinsatser.

Jag kan för att ge tyngd åt denna kritik, Margitta
Edgren, berätta vad OECD på hösten 1992 sade om
organisationsförändringen. Man ifrågasatte
avvecklingen av UHÄ. OECD såg bl.a. bakom
denna avveckling en strävan från regeringens sida
att centralisera vissa beslutsfunktioner till
Utbildningsdepartementet.

Denna centralisering måste väl ändå strida mot en
liberal grundsyn, Margitta Edgren?

Jag svarar gärna på frågan om vad vi menar med
fasta forskningsresurser. Självfallet drar vi inte alla
över en kam, och vi vill inte i ett enda svep ge
samtliga högskolor fasta forskningsresurser. Det
framgår klart och tydligt av våra motioner hur vi vill
bygga upp detta system. Först och främst vill vi att
regeringen och den nuvarande riksdagsmajoriteten
skall leva upp till det som vi kom överens om i fjol,
nämligen att man skall öronmärka pengar till fasta
forskningsresurser -- det är ett ganska blygsamt
krav, Margitta Edgren.

Sedan handlar det om att successivt hitta former för
att bygga upp en organisation. Vi har klart och
tydligt sagt att det inte är lämpligt att
högskolestyrelsen gör detta. Det är heller inte bra
att ha kvar dagens system. Det är oerhört stelbent
och gör det svårt att få ytterligare resurser till
högskolorna.

Att det fungerar är högskolan i Jönköping ett bevis
på. Margitta Edgren menar väl inte att högskolan i
Jönköping är den enda som skall ha fasta
forskningsresurser och att de andra inte klarar
uppgiften? Högskolan i Jönköping är ju liten, och
den har inte de rätta förutsättningarna. Detta
tarvar verkligen en kommentar.

Anf. 193  MARGITTA EDGREN (fp)
replik:

Fru talman! Jag bad om en nöjaktig förklaring till
det som reservation 15 handlar om.

När det gäller OECD:s uttalande om centralisering
vill jag säga att vi inte har centraliserat. Vi har
decentraliserat en stor del av ansvaret och
befogenheterna till högskolorna själva. Från många
håll har det vittnats om att det har inneburit en
vitalisering, ett engagemang, en omstrukturering
och ett arbete som såväl studenter som lärare och
administratörer har deltagit i, inte minst på de nya
högskolorna. Detta har varit någonting helt nytt.

Detta är inte en centralisering, men varje
decentralisering av detta slag kräver också att man
centralt håller i vissa saker oerhört hårt. Annars
glider hela systemet ur händerna. Man har
decentraliserat, men vissa funktioner behålls
centralt. Det finns funktioner som måste finnas
centralt. Genom Kanslersämbetets vidgade
betydelse har frågan om kvalitén kommit att bli
något som man vill hålla hårt i på centralt håll.

Bengt Silfverstrands anförande förvånade mig
mycket. Jag har faktiskt uppfattat att ni liksom vi
har haft en realistisk inställning till fasta
forskningsresurser på de nya högskolorna. Med
ökad kompetens skall högskolorna successivt få
mer möjligheter att bedriva forskning med eget
ansvar. Jag har uppfattat det så, men jag uppfattade
inte att Bengt Silfverstrand sade så här i kväll.

Man forskar på de nya högskolorna. Det är bara det
att man är knuten till en fakultet vid ett universitet.
Men forskning bedrivs, som sagt. På många håll är
den också mycket bra.

Högskolan i Jönköping är en nagel i ögat. Jag
tycker att vi skall se positivt på den högskolan. Det
är en liten högskola mitt i Småland som har bestämt
sig för att göra någonting annat än vad alla andra
tycker. Man går mot strömmen, medan andra säger
att det inte kommer att fungera. Högskolan i
Jönköping kommer att klara av detta.

I ett övergångsskede har högskolan fått ett
engångsbelopp på 10 miljoner så att den kan bli
tillräckligt utrustad för att bygga en
forskarorganisation. Det kan inte vara så
upprörande att man går i taket.

Det är rättvist att denna kämpande lilla högskola nu
får möjlighet att visa att den klarar av detta.

Anf. 194  BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:

Fru talman! Nej, Margitta Edgren, det är inte på
något sätt upprörande. Den beteckningen har vi
aldrig använt.

Jag har ställt en rak fråga till Margitta Edgren. Jag
har frågat varför Jönköping skulle få fasta
forskningsresurser, samtidigt som t.ex. Luleå har
blivit förnekad resurser. Vi har också framställt
krav i motioner om ökade anslag till forskning i
Luleå som den borgerliga riksdagsmajoriteten har
yrkat avslag på. Vi kräver, Margitta Edgren,
likvärdig behandling. Det är det enda vi har krävt.
Ingenting annat. Med andra ord är Jönköping inte
på något sätt en nagel i ögat. Men även andra
högskolor är också kvalificerade. En näraliggande
högskola som har byggt upp en kvalificerad
ekonomisk utbildning har inte fått samma
möjligheter. Regeringen bedriver alltså en
orättfärdig politik på området.

Vidare var det frågan om decentralisering. Det är
ingenting som introducerades med tillkomsten av
fyrpartiregeringen. Låt mig bara erinra om vissa
utredningar, Grundbulten m.m. Det var vidare
förslagen om en förenklad högskolelag och
högskoleförordning. Initiativen till förslagen kom
från den socialdemokratiska regeringen. På de
punkterna är vi överens.

Det är väl rimligt att vi kritiserar konkreta exempel
när vi ser vad en alltför hafsig, snabb, oövervägd
och oplanerad avveckling av centrala ämbetsverk
leder till -- även när en aktad internationell
organisation bekräftar att det inte var så
genomtänkt. När slöseriets politiska ekonomi på
detta sätt har drabbat Utbildningsdepartementet,
måste vi från utskottets sida reagera. Det borde vi
vara överens om.

Jag vill till sist ställa en fråga på ett annat område
till Margitta Edgren för att få en kommentar och en
precisering. Jag tycker att det är positivt att vi
enades om att de tre nationella mindre
forskningsanläggningarna skulle få sina pengar. Vi
är tacksamma för att det socialdemokratiska
förslaget har lett till att de tre berörda
forskningslaboratorierna skall få fortsätta att
arbeta i oförminskad omfattning även efter den 1
juni 1994. Vi beställde förslag i
kompletteringspropositionen. Nu säger regeringen
att det har i särskild ordning anvisats erforderliga
medel till nationella anläggningar för budgetåret
1994/95. Det är viktigt att få veta när beskedet
kommer och vidare om det kommer att bli
tillräckliga medel för att fortsätta i oförminskad
omfattning?

Anf. 195  MARGARETA ISRAELSSON
(s):

Fru talman! Låt oss stimulera tekniskt intresse. Låt
oss stimulera tekniska studier. Låt oss inrätta en ny
sjätte teknisk högskola i Västerås. Detta är en
önskan från oss socialdemokrater i Västmanland.
Idéerna om en utredning kring en nyetablering finns
också i den socialdemokratiska partimotionen.

I Västerås finns lokaler tillgängliga. De kan
förhyras med i stort sett sex månaders varsel. De
ligger inte långt från de byggnader som håller på att
uppföras för Mälardalens högskola. En högskola
skulle ge stimulans och engagemang, och jag tror
att Sverige behöver denna nya högskola.

Vidare var det frågan om innehållet. Västerås
ligger ju i det geografiska centret av Mälardalen.
Här finns kommunikationer. Här finns
internationell teknisk industri. Här finns, som jag
nämnde tidigare, intresse och engagemang.

Men då frågar någon om det finns studenter. Jag
skulle vilja vända på frågan. Inte får vi stimulans
från den sittande regeringen. Vi upplever tvärtom
att tekniska studier motverkas.

Det var nedslående att läsa brevet från de
studerande på den yrkestekniska utbildningen. Där
framgår det att de anser att om deras möjligheter
till studier slopas på grund av det dråpslag som skall
''klubbas'' igenom enligt SfU:s betänkande 13,
kommer 90 % av de studerande att lämna
utbildningen. Det är inget besked som möts med
glädje av industrin i Västerås med omnejd.

Reftec -- Sveriges teknologer i samverkan --
engagerar 25 000 studenter. Reftec skriver till oss
med anledning av regeringens proposition om
studiemedel: ''Sammantaget riskerar förslaget att
minska gymnasieelevernas vilja att söka sig till
högre teknisk utbildning.'' Reftec förklarar att
''studenter undviker svåra utbildningar för att
minska sitt ekonomiska risktagande''.

Vi vill inte att det tekniska studieintresset skall
förhindras. Vi vill inrätta en sjätte teknisk högskola
i Västerås. Men dessutom vill vi ge möjligheter till
att stimulera det tekniska intresset tidigt. I en
vändande konjunktur kommer näringslivet att
efterfråga välutbildade tekniker. Om det skall
komma fler kvinnor i en framtid till denna bransch,
måste intresseväckande åtgärder för flickor tas
fram redan i förskoleåldern.

Då kommer jag över till frågan om möjlighet till
examinationsrätt för en barn- och
ungdomspedagogisk utbildning vid Mälardalens
högskola. Vi skulle gärna se att Mälardalens
högskola utbildade barnomsorgspersonal med
kompetens att stimulera och utveckla barns
tekniska intresse. Barn och ungdomar behöver nya
upplevelser för att bli motiverade för tekniska
studier.

Det känns litet märkligt att lyssna till diskussionen
om decentralisering eller centralisering. Margitta
Edgren säger att decentralisering har vitaliserat. Ja,
visst kan det vara så att i vissa delar har detta
stimulerat diskussionerna i högskolestyrelserna till
att finna nya idéer. Men det känns också märkligt
med en nedlagd utbildning när det samtidigt finns
en så oerhört stor efterfrågan på fortbildning. Barn-
och ungdomspedagogiska institutionen vid
Mälardalens högskola skulle kunna ställa sin
personal till förfogande och utbilda
barnomsorgspersonal i nya idéer, nytänkande och
nya organisationsformer samtidigt som
barnomsorgen utvecklas.

Visst förstår jag också att vi inte kan utbilda
studenter till arbetslöshet. Visst är det en annan
politisk fråga att diskutera vilka möjligheter inom
barnomsorgen det skall finnas i Mälardalen. Men
nu finns det inte någon tillgång till fortbildning eller
utbildning på barnomsorgsområdet. Vi har inga
möjligheter att ta till vara det inarbetade samarbete
mellan teknisk utbildning och barn- och
ungdomspedagogisk utbildning som finns i dag vid
Mälardalens högskola.

Nya lokaler byggs på Gåsmyrevreten. Men nu
måste vi i högskolestyrelsen finna andra vägar,
andra saker att placera in i de lokaler som var
tänkta att använda för att utvidga och
vidareutveckla det tekniska intresset för barn på
det barn- och ungdomspedagogiska området.

Inrätta en sjätte teknisk högskola i Västerås, men
ge också Mälardalens högskola rätt att utfärda
barn- och ungdomspedagogisk examina. Gör det
för framtiden. Gör det för det tekniska intresset,
men gör det för en bra framtida utveckling av
barnomsorgen.

Anf. 196  LARS BÄCKSTRÖM (v):

Fru talman! Jag kommer som skattepolitiker som
delvis objuden gäst till utbildningsutskottets
debatt. Jag är något av en katt bland hermelinerna.
Då får man vara extra artig. Jag jobbar mestadels
med ekonomiska frågor och vill säga till er i
utbildningsutskottet att det egentligen är ni som är
den viktigaste delen i ekonomin: Tillväxtsverige.
All ekonomisk forskning är överens om att det inte
finns någon viktigare enskild åtgärd för att skapa
produktivitet och uthållig tillväxt än utbildning.
Därför är utbildningsutskottet ett tillväxtutskott.

Därför är det kanske bra att vi lägger oss i
varandras utskottsdebatter. Kanske vi som arbetar
med ekonomi och skatter och ni som arbetar med
utbildning borde delta i socialförsäkringsutskottets
debatt när man planerar att skära ned
utbildningsbidragen. Det kommer ju att skada
tillväxten för de yrkestekniska utbildningarna. Det
är mycket allvarligt. Naturligtvis är det enklaste
sättet att stärka produktiviteten att ge utbildning till
dem som redan står i produktionen. Det är just
kärnan i YTH.

Det är viktigt att stärka produktiviteten i det här
landet, särskilt på de områden som är sämst ställda.
Ett sådant område, en industrikrisregion, finns i
Västsverige, i det s.k. fyrstadsområdet. Där är nu
arbetslösheten, om vi ser till dem som står utanför
arbetsmarknaden, 20 % av arbetskraften. Det är
ett orimligt förhållande. Det är en region som har
låg andel högskoleutbildade. Där är det viktigt med
YTH-utbildning. Det inser ni naturligtvis lika väl
som jag. Då gäller det att skapa den. Det finns
motioner som går i riktning att bygga ut
högskolesatsning på YTH.

Fru talman! När det gäller mom. 69 vill jag yrka
bifall till motionen UB702 och därmed till UB614.
Under mom. 70 vill jag yrka bifall till UB644 och
därmed till UB728. Detta är motioner som kommer
att skapa det vi är överens om behövs.

Nu har ni i utskottsmajoriteten inte kunnat gå så
långt ännu, men det kommer att gå i den riktning
jag har talat om. Ni vet att det måste gå i den
riktningen. Ni har skrivit i ert betänkande att det
finns problem. Ni skriver på sid.44 att man inte
behöver fatta några särskilda beslut. Högskolan i
fyrstadsområdet kan ju komma in med en ansökan.
Ja, det kan den. Denna ansökan skall då regeringen
behandla. Då är det värdefullt om riksdagen ställer
upp bakom högskolan, för då vet högskolan att den
snabbt skall komma in med ansökan och att man
har riksdagen i ryggen, och då kommer ansökan
också att tillstyrkas.

Margitta Edgren har talat om att man skall utveckla
YTH, och då är det naturligt att ställa sig bakom
dessa motioner.

Margitta Edgren säger tillsammans med utskottets
majoritet också att vad som fordras mer än ett
tillstånd är att det kan inrymmas inom
medelsramen. Just det! Det skall rymmas under
taket. Men, Margitta Edgren, ibland måste tak
höjas. Det har denna kammare fått bevis på. Här
har man höjt tak för att det har varit nödvändigt.
På samma sätt måste man höja taket för denna
högskola. Annars klarar sig inte den regionen.

Margitta Edgren, ett statsråd sade nyligen till mig i
en debatt att hela Sverige inte får bli som
Uddevalla. Nej, det får det inte bli. Därför måste
vi ta itu med problemen. Om man nu på
regeringssidan begriper att problemen är så djupa,
då måste ni utbildningspolitiker satsa på
produktivitet och tillväxt med
utbildningssatsningar. Därför bör ni i utskottet och
kammaren i övrigt ta fasta på motionen UB644 som
säger att vi skall höja taket för högskolan i
fyrstadsområdet så att den kan klara av YTH. Det
är ingen idé att komma in med en ansökan om det
inte finns medel för att fullfölja satsningen.

Det finns i denna motion en idé om att omfördela
medel mellan högskolorna, eller att ta medel ur
löntagarfonderna. Jag har tidigare för mitt partis
räkning sagt att löntagarfondspengarna helst borde
in i pensionssystemet, men det är inte operativt. Ni
från regeringssidan är ju inne på att använda
pengarna till utbildning. Varför då inte använda
den resursen för att skapa det som krävs?

Det är svårt att argumentera mot detta. Jag
förväntar mig inte att få motargument i dag, men
jag förväntar mig handling. Det finns telefoner och
personkontakter mellan ledande
utbildningspolitiker och regeringskansliet. Jag
förväntar mig framför allt det resultatet att ansökan
kommer in och att man vet att man kommer att få
de resurser som krävs.

Det behövs, Margitta Edgren, och vi är ju överens
i sak om satsningens nödvändighet och att det finns
pengar till detta om viljan finns. Den finns väl, får
jag förutsätta.

Jag begär inte mer än så i dag. Vi borde väl
gemensamt kunna verka för att förverkliga det
nödvändiga.

Anf. 197  MARGITTA EDGREN (fp):

Fru talman! Eftersom jag tidigare klantade mig och
glömde en sak jag hade tänkt säga vill jag kort
tillägga det här.

Det gäller tre smålaboratorier: det
miljöarkeologiska laboratoriet i Umeå samt
laboratorierna för keramisk forskning, och för
vedanatomi och dendrokronologi i Lund. Dessa tre
är bedömda som nationella resurser. Vi är i
utskottet överens om att de därmed också skall
finansieras nationellt. Vi skrev i betänkandet att vi
förväntade oss pengar till dessa i
kompletteringspropositionen. I tisdags läste vi den
och fann att de inte finns med. Vi har bett om en
förklaring, som jag vill föra vidare till kammren.

Det handlar om att man enligt de regler som finns
inte kan ta upp anslag som gäller nästa budgetår i
en kompletteringsproposition. Därför är saken inte
med. Men det finns en liten anmärkning om att
detta kommer att finansieras i särskild ordning. Jag
har i dag av departementet fått bekräftelse på att
det kommer ett särskilt regeringsbeslut om detta, så
att dessa laboratorier får medel till sin fortsatta
verksamhet. Eftersom pengarna tar slut den sista
juni så kommer ett beslut i god tid innan dess, i
enlighet med vad utskottet i all enighet har beställt.

Anf. 198  BENGT SILFVERSTRAND (s):

Fru talman! Jag skall be att få yrka bifall också till
reservation 15, vilket jag tidigare förbisåg.

Sedan vill jag understryka det Margitta Edgren sagt
om de nationella anläggningarna. De är oerhört
betydelsefulla.

Jag har svårt att förstå regeringens motivering för
att inte kunna åstadkomma ett sådant anslag i
kompletteringspropositionen, där det ju finns nya
anslag på andra områden.

Men om jag tolkade Margitta Edgren rätt innebär
det sagda i alla fall att regeringen kommer med ett
särskilt beslut innan halvårsskiftet. Jag måste tolka
det så att man i god tid får ett besked att man kan
fortsätta verksamheten efter den 1 juli.

Det är nämligen så att pengarna räcker, som
Margitta Edgren vet, bara till den sista juni.
Eftersom kostnaderna i allt väsentligt är löner så
måste beskedet vara att verksamheten kan fortsätta
i samma omfattning som tidigare.

På den punkten tycker jag man svävar på målet i
kompletteringspropositionen, men jag tolkade
Margitta Edgrens besked som ett ja.

Anf. 199  MARGITTA EDGREN (fp):

Fru talman! Svaret på Bengt Silfverstrands samtliga
frågor är ja.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 29 april.)

20 §  Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Förslag

1993/94:RFK3 Förvaltningskontorets förslag om
Nordiska rådets svenska delegation

Motionerna

med anledning av prop. 1993/94:210 Särskilda
konkurrensregler för lantbruket

1993/94:N35 av Stina Gustavsson och Stina
Eliasson (c)

1993/94:N36 av John Andersson och Bert Karlsson
(-, nyd)

1993/94:N37 av Carl G Nilsson m.fl. (m)

1993/94:N38 av Anders G Högmark och Jan-Olof
Franzén (m)

1993/94:N39 av Carl Olov Persson (kds)

1993/94:N40 av Roland Sundgren och Tage
Påhlsson (s, c)

med anledning av prop. 1993/94:243 Försäljning av
AB Tipstjänst till svenskt föreningsliv m.m.

1993/94:Fi23 av Bo Forslund (s)

1993/94:Fi24 av Karin Pilsäter och Lotta Edholm
(fp)

1993/94:Fi25 av Sten Andersson i Malmö (m)

1993/94:Fi26 av Elisabeth Persson m.fl. (v)

1993/94:Fi27 av Elisabeth Persson (v)

1993/94:Fi28 av Göran Persson m.fl. (s)

1993/94:Fi29 av Göthe Knutson och Gullan
Lindblad (m)

21 §  Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 27 april

1993/94:142 av Eva Zetterberg (v) till
socialministern om barnens situation:

Jag har vid flera tillfällen under det gångna
riksdagsåret tagit upp frågan om barnens situation.
Jag har gjort detta eftersom det kommit in
rapporter om hur barn drabbas av krisen; det
ökande antalet barn som behöver psykiatrisk hjälp,
personalgrupper som går på knäna på grund av
arbetsbelastningen, oron hos föräldrar osv.

Socialstyrelsen har nu lagt fram sin slutrapport om
hur kommunernas nedskärningar drabbar barnen.
Nedskärningarna inom barnomsorgen är dubbelt så
stora som nedskärningarna i övrig kommunal
verksamhet. Barngrupperna utökas kraftigt med i
bästa fall bibehållen personal. Jag har vid ett flertal
tillfällen frågat Bengt Westerberg om var gränsen
går för en ''lagom'' barngrupp, men aldrig fått något
svar. I dag är barngrupper på 19--20 barn inte
ovanliga. Finns det fortfarande ingen övre gräns för
vad regeringen anser vara en lämplig storlek på
barngrupper?

I storstadskommunerna borde man satsa mest för
att motverka krisens effekter, men det är där man
gått hårdast fram med omfattande och kraftiga
nedskärningar. Det jag kan utläsa av
Socialstyrelsens rapport är att nedskärningarna lett
till att många kommuner saknar möjligheter att
uppnå det nationella mål som Socialstyrelsen satt
upp för barnomsorgen. Att göra så kraftiga
nedskärningar att målen med verksamheten inte
kan uppnås innebär i sin tur att regeringen inte
heller följer FN:s barnkonvention. Denna
konvention -- som svenska regeringen
undertecknat -- stadgar att barn och ungdomar skall
vara prioriterade grupper. Undertecknandet
innebär en skyldighet för Sverige att till det yttersta
av sin förmåga anstränga sig att tillgodose vad som
sägs i stadgan. Jag anser att regeringen klart brustit
i denna sin förpliktelse.

Jag har framfört tankar om en kommunakut ur
vilken pengar kunde tas för att slippa
nedskärningar inom barnomsorgen, och jag är nu
stärkt i min övertygelse att det behövs en sådan
omedelbart.

I en annan nyligen publicerad rapport från
Socialdepartementet, Statens roll inom vård och
omsorg, finns långtgående förslag om en helt ny
inriktning där kommunernas roll skulle bli att
producera barnomsorg med staten som beställare.
Exempelvis skulle föräldrar få någon sorts
''rikskuponger'' att köpa sin barnomsorg för. Detta
torde knappast höja kvaliteten på barnomsorgen.

Socialstyrelsen och Invandrarverket överlämnade
den 15 april sin rapport om flyktingbarn till
regeringen. Mycket allvarliga brister gällande
barnens sociala och rättsliga skydd konstateras i
rapporten.

Familjehemsutredningar beträffande ensamma
flyktingbarn uppvisar svåra brister. Många
kommuner förordnar inte god man för de ensamma
flyktingbarnen. Barns asylskäl och situation utreds
nästan aldrig, trots vad som anges i
utlänningslagens förarbeten. Enligt barnpsykiatern
Erling Skoglund betraktas barnen som ett slags
bagage i myndigheternas ögon.

De gömda flyktingbarnens situation är i många fall
mardrömslik. Nu kommer åtskilliga av dem att få
uppehållstillstånd med stöd av den nya
regeringsförordningen. Men alla gömda barn
omfattas inte, och om den nuvarande mycket hårda
tillämpningen av flyktingkonventionen och
utlänningslagens skyddsbestämmelser fortsätter
kommer självfallet många fler barn tvingas under
jorden.

Mina frågor till socialministern är:

1.  Vad kommer regeringen att göra för att de
kommunala nedskärningarna inte skall drabba
barnen?

2.  Ger Socialstyrelsens rapport regeringen
anledning att uttala sig om lämplig storlek på
barngrupper?

3.  Kan regeringen tänka sig ökade bidrag till
kommunerna, dvs. en kommunakut?

4.  Har regeringen planer på att låta staten överta
det ekonomiska ansvaret för barnomsorgen i landet
och ge föräldrarna någon sorts rikskupong för
inköp av barnomsorg?

5.  Vad avser regeringen göra för att
flyktingfamiljer med starka skyddsbehov i
fortsättningen inte skall behöva gömma sig av
rädsla för att skickas hem till sina bödlar?

22 §  Kammaren åtskildes kl. 21.52.

Förhandlingarna leddes

av andre vice talmannen från sammanträdets
början t.o.m. ajourneringen kl. 14.22,

av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 86
(delvis),

av andre vice talmannen därefter t.o.m. voteringen
kl. 16.43,

av tredje vice talmannen därefter t.o.m.
ajourneringen kl. 17.58,

av andre vice talmannen därefter t.o.m. 19 § anf.
180 (delvis) och

av talmannen därefter till sammanträdets slut.