Riksdagens Skrifvelse N:o 101

Riksdagsskrivelse 1891:101

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

11

N:o 101.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 14 maj 1891.
Andra Kammaren den 14

Riksdagens skrifvelse till Konungen, med begäran om ändring af
41 § i gällande tidlstadga.

(Bevillningsutskottets betänkande n:o 6.)

Till Konungen.

De uti 46 och 47 §§ i Eders Kongl. Maj:ts tullstadga den 2
november 1877 lemnade stadganden gälla allenast för däckade fartyg
under trettio tona och öppna båtar och äro framkallade af farhåga för
att smugglingsförsök lättare skola kunna ske med dylika fartyg än
med andra. Vid skeppares uraktlåtenhet att ställa sig till efterrättelse
tullstadgans föreskrifter har man i allmänhet åtnöjt sig med att bestraffa
skepparen; men enligt 47 § varder i nu föreliggande fall jemväl
godset förverkadt och således äfven lastegaren straffad. Har denne
ingen del uti den begångna förseelsen, är ett sådant straff ytterst
obilligt och tydligen stridande emot allmänt antagna straffrättsliga
grundsatser. Straffbestämmelsen hvilar på den presumtionen, att lastegaren
är delaktig uti förseelsen, men denna presumtion torde i de
flesta fall icke vara rigtig och borde väl åtminstone icke få gälla, der
dess origtighet klarligen ådagalägges.

Bland berörda bestämmelser är det i synnerhet stadgandet om
att skepparen skall före afresan till svenske konsuln å platsen ingifva
den upprättade märkrullan jemte afskrift af densamma, hvilket vanligast

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

föranleder den i 47 § stadgade ansvarspåföljd. Denna föreskrift är tydligen
lemnad för att konsuln skall kunna om fartygets afgång underrätta
tullkammaren å vare sig destinationsorten eller å den plats, der
fartygets hemort är belägen, så att tullmyndigheten derstädes skall
kunna vaka öfver, att- någon lossning der icke sker före fört-ullningen.
Redan det för skepparen stadgade ansvaret för underlåtenhet att uppvisa
märkrullan för konsuln synes Riksdagen vara ovanligt strängt, då
han för denna förseelse straffas såsom för oloflig varuinförsel, eu
stränghet som förefaller så mycket hårdare, som skepparen i de uti 3
och 4 mom. af 46 § uppräknade fall är befriad från bei-örda skyldighet
och således lätt kan af glömska eller af okunnighet om svenskt konsulats
befintlighet på platsen råka att förbise förpligtelsen i sådana
fall, då befrielse derifrån icke är lemnad. Men vida hårdare är det
naturligtvis för varuegaren att få plikta och dyrt plikta för eu dylik
skepparens uraktlåtenhet. Äfven uti öfriga i 47 § uppräknade fall, der
godset till följd af annan försummelse från skepparens sida skall vara
förverkadt, synes stadgandet härom vara obilligt gent emot en till förseelsen
alldeles oskyldig varuegare. Strängheten uti stadgandena att,
derest å märkrullan saknas tullpligtigt gods, som i farkosten anträffas,
eller i farkosten saknas tullpligtigt gods, som å märkrullan är upptaget,
i förra fallet godset och i senare fall dess värde skall vara förbrutet,
framträder desto skarpare, som en dylik straffpåföljd icke är föreskrifven,
om en sådan förseelse begås å större fartyg än dem, för hvilka berörda
stadganden gälla. Utom rättvisa och billighet tala äfven praktiska skäl
för upphäfvandet- af ifrågavarande stadgande. Bestämmelser, sådana
som de här omnämnda, äro synnerligen egnade att afskräcka varuförsändare,
såväl svenska som i synnerhet utländska, från att använda
berörda mindre, svenska farkoster, och den sjöfartsnäring, som i ganska
stor utsträckning drifves af vår kustbefolkning, blifver, allt eftersom
handelsverlden hinner att bli bekant med den ofantliga risk en varuafsändare
utsätter sig för genom att anförtro sin egendom åt dylika
svenska fartyg, i högsta grad försvårad och inskränkt.

Slutligen bör ock påpekas, att det straff, som stadgats för i berörda
paragrafer omförmäld uraktlåtenhet, kan, ehuru uraktlåtenheten
är densamma, ena gången, om lasten är obetydlig, blifva ringa, men
en annan gång deremot, om lasten är dyrbar, ytterst svår.

En ändring af ifrågavarande stadganden finner Riksdagen derför
vara synnerligen önsklig. Vid en sådan förändrings vidtagande är
emellertid att iakttaga, att man dels icke förbiser syftet med dessa
stadganden, förebyggandet af eu oloflig varuinförsel, dels ock tillser,

13

Bil! sdag ens Skrifvelse N:o 101.

att det med förändringen afsedda ändamålet varder uppnådt. Af förstberörda
anledning torde man icke kunna våga att utan all inskränkning
fritaga lastegaren från ansvar för ifrågavarande förseelser. Klart
är nemligen, att om en varuförsändare önskar smuggla in varor i
landet och af sådan anledning vill frigöra sig från den kontroll, som
innefattas uti ifrågavarande föreskrifter, skall han söka välja en skeppare,
som är beredd att, om smugglingsförsöket misslyckas, underkasta
sig den för dessa föreskrifters uraktlåtande stadgade ansvarspåföljden.
I sådant fall bör naturligtvis lastegaren kunna straffas, och en konfiskation
af den honom tillhöriga lasten är då ock en synnerligen lämplig
påföljd.

Att åtnöja sig med ett stadgande, att konfiskationen skulle inträda
först när varuegaren bevisligen varit i förseelsen delaktig, måste härvid
anses betänkligt, ty i de flesta fall har delaktigheten naturligtvis bestått
i att lastegaren förmått skepparen till smugglingsförsöket eller åtminstone
varit om detsamma medveten, och i sådana fall torde delaktigheten
vara ytterst svår att bevisa. Men äfven om man bibehåller nu
gällande presumtion, genom hvilken lastegaren i regel antages meddelaktig
i sådana skepparens förseelser, hvarom här är fråga, och äfven
om man, med detta antagande, likaledes bibehåller den nu gällande grundsats,
att lastegaren skall med hela lasten ansvara för att ifrågavarande
föreskrifter iakttagas, måste väl befrielse från detta ansvar kunna och
böra stadgas som en undantagsbestämmelse, hvilken får tillämpas, när
uppenbart är att lastegaren är i allo oskyldig.

Till afhjelpande af det för lastegaren obilliga uti ifrågavarande
bestämmelser har uti inom riksdagen väckt motion föreslagits, att vid
de beslag, som i 47 § omförmälas, lastegaren ej skulle fråndömas sin
egendom, så snart »vid domstolsförhöret ådagalades», att han icke varit
delaktig i skepparens lagstridiga handlingssätt eller eljest försummat
något, som honom såsom lastegare ålegat vid varuinförsel. En sådan
affattning af stadgandet torde dock icke vara tillfredsställande.
Skulle nemligen af lastegaren fordras, att han ådagalade, det vill säga
lagligen bevisade, att han icke varit delaktig i skepparens förseelse,
och således hvarken förmått skepparen till eller varit medveten om
förseelsen, skulle man på lastegaren ställa en fordran, som han näppeligen
någonsin skulle kunna uppfylla. Vida omöjligare, än det i allmänhet
för åklagaren torde vara att bevisa lastegarens skuld, skulle
det för den senare blifva att med fullt bindande bevisning ådagalägga
sin oskuld.

Olämpligheten af dylika stadgande!] har erfarenheten redan gifvit

14

Riksdagens Skrifvelse Nio 101.

vid handen. Så föreskrifves t. ex. i tullstadgan dels i 18 § att, om
tullpligtigt gods finnes i fartyget så förstucket eller undandoldt, att
oloflig införsel deraf uppenbarligen är tillämnad, men skepparen kan
i bevis leda, att lian om godsets inpraktiserande i fartyget ej egt kunskap,
skepparen varder fri från ansvar för oloflig varuinförsel och allenast
straffas för underlåtenhet i tillsynen om fartyget, dels ock i 24
§, att om vara finnes i annan förstucken eller insmugen, men egaren
eller emottagaren af godset kan visa, att försöket till tullförsnillning
blifvit utan hans vetskap vidtaget, så varder han från ansvar fri och
blott godset förverkadt. Men vid tillämpningen har det visat sig omöjligt
att åstadkomma en så stark bevisning som den af tullstadgan i dessa
fall fordrade, och domstolarne lära derför ock hafva åtnöjt sig med att af
undersökningen uppenbarligen framgått, att den åtalade icke varit i förseelsen
delaktig, för att befria honom från den högre ansvarspåföljden.
Då det nu icke gerna kan vara lämpligt att i tullstadgan införa ännu
ett stadgande, hvilket genom sin stränghet i fordran på bevisning
skulle hafva till föjd, att antingen det med förändringen åsyftade ändamålet
icke blefve uppnådt eller ock att domstolarne tvunges att vid
tillämpningen åtnöja sig med mindre bevisning än lagen fordrade, har
Riksdagen icke kunnat tillstyrka eu sådan affattning af paragrafen som
den här ofvan omförmälda. Syftet att utan allt för stora bevisningssvårigheter
å ena sidan kunna med straff åtkomma en uti ifrågavarande
förseelser delaktig lastegare och å den andra från straffpåföljd fritaga en
lastegare, som till sådan meddelaktighet är alldeles oskyldig, torde bäst
kunna vinnas genom ett så affattadt stadgande, som här ofvan antydts.

På grund häraf får Riksdagen anhålla, det täcktes Eders Kong],
Maj:t vidtaga den ändring i 47 § gällande tullstadga, att den måtte
erhålla följande lydelse:

Ȥ 47.

Mom. 4. Derest uppenbart är, att lastegare icke varit uti de i
denna paragraf omförmälda förseelser delaktig, vare det honom tillhöriga
gods icke förbrutet.»

Stockholm den 14 Maj 1891.

Med undersåtlig vördnad.