Riksdagens Skrifvelse N:o 107

Riksdagsskrivelse 1896:107

28

Riksdagens Skrifvelse N:o 107.

N:o 107.

»KO :/

Dppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1896.
Andra Kammaren den 13

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner
om åtgärder till befrämjande af hushållningen med enskildes
skogar.

(Sammansätta bevillning»- och lagutskottets utlåtande n:o 2.)

Till Konungen.

Frågan om åtgärder från statens sida till främjande af den enskilda
skogshushållningen har vid innevarande riksdag upptagits af
flera enskilda motionärer, hvilka för Riksdagen härutinnan framlagt
förslag af olika innehåll. Så har bland annat hemstälts om inköp af
skogsmarker för bildande af länsallmänningar, hvilka skulle ställas
under domänstyrelsens vård. I detta afseende har anförts, att icke
allenast vårt lands utan äfven andra länders erfarenhet visat, att man
af skogar, som befunne sig i enskildes ego, icke kunde vänta någon
uthållande afkastning eller skogarnes bevarande för framtiden af det
enkla skäl, att den privatiserande egennyttan alltid funne det förenligt
med sin ekonomiska fördel att realisera skogskapitalet i penningar i
stället för att endast taga räntan af detta kapital, hvaraf framginge,
hvad statsmagterna redan länge insett, det lämpliga uti att staten
ökade sin skogsmark.

För öfrigt har uti förevarande motioner framhållits det oafvisliga
behofvet af åtgärder från lagstiftningens sida för bevarande af de
skogar, som befinna sig i enskildes ego, samt rättmätigheten af lag -

29

Riksdagens Skrifvelse N:o 107.

stiftniugens ingripande i detta syfte, och särskild! har i detta hänseende
påpekats lämpligheten af en lag, som, utan att hindra den enskildes
rätt att fritt förfoga öfver sin växande skog, skulle ålägga honom att
efter utverkning sörja för dess återväxt.

Riksdagen vill erinra derom, att, sedan domänstyrelsen i utlåtande
den 18 februari 1895 afgifvit förslag angående åtgärder till den enskilda
skogshushållningens främjande, rikets länsstyrelser och landsting
lemnats tillfälle att deröfver yttra sig. Uti samtliga dessa yttranden
med undantag för några få, uti hvilka dock särskild! betonats, att
de gälla endast vederbörande län framhålles det nödvändiga i, att
något göres på lagstiftningens väg för vården af de skogsmarker, som
befinna sig i enskildes ego. Men lika enig som man är härom, lika
skiljaktiga blifva meningarne, då det gäller att afgöra, hvilka lagstiftningsåtgärder,
som i detta hänseende böra vidtagas, en meningsskiljaktighet
som förklaras, då i de afgifna yttrandena från många håll framhålles,
att förhållandena inom landets olika delar äro från hvarandra så vidt
skilda, att en skogslag icke kan i alla sina bestämmelser gälla för hela
riket eller större delen deraf. Detta förhållande har ock varit ett af de
mest använda skälen för det ganska allmänna afstyrkandet af domänstyrelsens
förslag.

Riksdagen medgifver ock, att det icke kan förnekas, att lagstiftningen
för vården om de enskilda skogarne icke kan för vårt land,
med dess olikheter i jordmån, klimat och befolkningsförhållanden, lämpligen
gifva enahanda bestämmelser för de olika delarne af landet.

Då emellertid behofvet af en förbättrad skogsvård inom landet
kan anses vara allmänt erkändt och uttalad!, och detta behof för hvarje
år blir mer trängande och är egnadt att mångenstädes framkalla berättigade
farhågor, om icke snar rättelse sker, anser Riksdagen det icke
vara välbetänkt att af denna angifna svårighet den så vigtiga frågans
lösning undanskjutes och göres helt och hållet beroende af initiativ
från landstingen, helst det kan sägas, att deras meningar i frågans
hufvudsakligaste del redan äro uttalade.

Då denna fråga vid föregående tillfälle i Riksdagen behandlades,
uttalades farhåga, att den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden skulle kunna
fördröja eller förhindra fastställelse å förslag, som ett eller annat landsting
redan vore betänkt på att framlägga, men denna farhåga synes så
mycket mindre berättigad, som det är betonadt, att frågan icke kan
lösas endast genom antagandet af eu gemensam lag.

Ehuru således, såsom ofvan framhållits, en för alla orter lämplig
gemensam lag sannolikt icke kan erhållas, håller Riksdagen dock före,

30

Riksdagens Skrifvelse N:o 107.

att det gifves vissa hufvudgrunder, hvilka kunna vara gemensamma,
och på hvilka lagen hvilar, under det att dertill komma särskilda bestämmelser,
olika för de skilda orterna med hänsyn till der betintlijra
olika förhållanden.

Att vid särskiljandet af de bestämmelser, hvilka böra såsom allmänna
antagas, och dem, som derutöfver erfordras för de särskilda
orterna, svårigheter kunna möta, vill Riksdagen icke förneka, men antager
dock, att dessa svårigheter kunna öfvervinnas, då frågan kommer
under vederbörlig pröfning, hvilken pröfning synes Riksdagen bäst kunna
verkställas genom för ändamålet särskildt utsedda personer.

I de flesta af de yttranden, som afgifvits i anledning af domänstyrelsens
förslag har betonats lämpligheten af en lagstiftning, som,
utan att ingripa i den enskildes förfoganderätt öfver skogen, endast
ålade honom att efter afverkning af skog sörja för dess återväxt; och
håller Riksdagen före, att ett stadgande om sådan skyldighet för skogsödare
är af den art, att det lämpar sig för hela landet med undantag
möjligen för de allra nordligaste delarne deraf. Frågan om sättet för
åstadkommande af återväxt, vare sig genom sådd, genom plantering
eller genom sjelfsådd, anser Riksdagen icke kunna bestämmas lika för
hela landet, utan böra bestämmelserna härom lämpas efter de olika
laudsdelarnes olika förhållanden, och det gemensamma lagstadgandet
stanna dervid, att skogsegaren inom viss tid skall visa, att föreskriften
för återväxtens befrämjande fullgjorts. Beträffande påföljden för underlåtenhet
att sörja för återväxten efter verkstäld afverkning har ifrågasatts
dels, såsom i gotlandslagen stadgas, bestämmelser om förbud för
skogsegaren att nyttja sin öfriga skog för annat än husbehof, dels ock
viten och vidtagande af de för återväxten erforderliga åtgärder på jordegarens
bekostnad, då denne oaktadt påminnelse tredskas att fullgöra
sin skyldighet i detta hänseende. Hvilken af dessa bestämmelser som
må anses eg a företräde framför den andra, derom tillåter sig Riksdagen
emellertid icke att göra något uttalande. Likaså anser Riksdagen, att
uti en för landet i dess helhet gällande lag kunde gifvas allmänna bestämmelser
mot eu skadlig öfverafverkning af skog, ehuru detaljstadgandena
härom torde höra vara olika för skilda delar af landet.
Riksdagen vill derjemte framhålla, att såsom en åtgärd i förutnämnda
syfte äfven kan ifrågasättas, att staten skulle tillerkännas rätt i vissa fall att
expropriera afverkad skogsmark, der jordegaren underlåtit hvad honom
med afseende å skogens återväxt ålegat, och att staten torde böra hafva
sin uppmärksamhet rigtad på att söka förvärfva till skogsbörd tjenliga
kalmarker vare sig för bildande af kronoparker eller allmänningar.

31

Riksdagens Skrifvelse N:o 107.

Då emellertid föreskrifter om skyldighet att sörja för återväxten
i flera fall icke skulle medföra den åsyftade verkan, om ej den uppväxande
ungskogen, åtminstone under någon tid, skyddades, så anser
Riksdagen, att stadgandena i detta syfte böra meddelas vare sig genom
begränsning af betesrätten eller på annat sätt.

Såsom en allmän bestämmelse bör ock ingå ett stadgande om
kontroll öfver lagens efterlefnad. Mot förslaget om kommunalnämnden
såsom kontrollerande i detta fall hafva af många utaf de myndigheter,
som uttalat sig i frågan, invändningar gjorts, under det att å andra
sidan detta förslag af flere förordats. Utan att bestämdt gifva företrädet
åt den ena eller andra af dessa meningar, anser Riksdagen dock,
att ifrågavarande kontroll icke bör öfverlemnas uteslutande åt kommunalnämnden
utan i sista hand åligga skogsstatens tjenstemän.

Till sist vill Riksdagen framhålla, hurusom det synes Riksdagen
önskligt vara, att undantag från de förpligtelser, som åläggas enskild
skogsegare rörande vården af hans skog, må kunna medgifvas egare
af mindre skogsområde.

Af dessa skäl får Riksdagen anhålla, det Eders Kongl. Maj:t
ville tillsätta en komité af sakkunnige män för att utreda, hvilka åtgärder
lämpligen kunna vidtagas för vinnande af en tillfredsställande
vård af de enskilda skogarne och derefter framlägga de förslag, hvartill
denna utredning, med hänsyn till de inom olika landsdelar rådande
förhållanden, gifver anledning.

Stockholm den 13 maj 1896.

Med undersåtlig vördnad.