Riksdagens Skrifvelse N:o 112

Riksdagsskrivelse 1896:112

Riksdagens Skrifvelse N:o 112.

9

W:o in.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1896.
Andra Kammaren den 13

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner
angående ändringar i förordningen om jordegares
rätt öfver vattnet ä hans grund den 30 december 1880.

(Lagutskottets utlåtande n:o 62.)

Till Konungen.

Vid innevarande Riksdag hafva flere enskilda motionärer väckt
förslag om ändringar i kongl. förordningen om jordegares rätt öfver
vattnet å hans grund den 30 december 1880.

Uti en af ifrågavarande motioner har framhållits behofvet af bestämmelser,
huru förfaras skall, då, vid fråga om uppförande i vattendrag
af ny dam för vattenverk eller förändring af äldre sådan, det
vattendrag, hvarom fråga är, sträcker sig genom eller mellan tvä eller
flere rätters domvärjo. Härom yttrar motionären:

Såsom kändt vore, förekomme på synnerligen många ställen inom
landet, att vattendrag sträckte sig genom två eller flera rätters domvärjo,
och jemväl förekomme ej så sällan, att vattendrag utgjorde gräns
mellan särskilda läns eller rätters områden, så att en del af vattendraget,
ansåges tillhöra ett läns eller eu rätts område och annan del af
vattendraget ansåges tillhöra annat läns eller annan rätts område.

Bill. till Riksd. Prof. 1896. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 29 Höft.

2

10 Riksdagens Skrifvelse N:o 112.

Exempelvis kunde anföras Göta eif, som å ej obetydliga sträckningar
utgjorde ej endast länsgräns mellan Elfsborgs län och staden
Göteborg, å ena, samt Göteborgs och Bohus län, å andra sidan, än
äfven häradsgräns mellan särskilda inom nämnda tvenne län belägna
rättsområden. Här omförmälda förhållanden hade icke blifvit opåaktade
inom den processuella delen af vattenrättslagstiftningen. Så stadgades
uti kongl. förordningen angående ändring och utrifning af vattenverk
den 20 januari 1824 § 8: »Sträcker sig vattendrag, som synas skall,
längre än genom en domsaga, förordne liofrätten, på sökandens anmälan,
särskild domare, att med uthärads nämnd saken upptaga».
Vattenrättskomitén föreslog i § 84 af dess den 5 november 1870 afgifna
betänkande ett stadgande af följande lydelse: »Sträcka sig vattendrag
eller egor, hvarom fråga är, genom två eller flera rätters domvärjo,
göre ordföranden i den rätt, hvartill saken instämd blifvit, anmälan
hos hofrätten, som förordnar, vid hvilken domstol saken upptagas
må. Erfordras i thy fall ny instämning, vare tid dertill en månad,
sedan sakegaren om hofrättens beslut kunskap fått.» I 53 § af lag om
dikning och annan afledning af vatten den 20 juni 1879 stadgades:
»Sträcka sig vattendrag eller egor, om hvilka fråga är, genom två eller
flera rätters domvärjo, höre målet under den rätt, der största delen af
den jord, om hvars torrläggning fråga blifvit väckt, är belägen.»

I kongl. förordningen den 30 december 1880 om jordegares rätt
öfver vattnet å hans grund saknades deremot föreskrift, huruledes förfaras
skulle, då vattendrag, hvarom fråga vore, sträckte sig genom eller
mellan två eller flera rätters domvärjo. Bristen på föreskrift i förenämnda
syfte hade under den tid förordningen tillämpats vållat dels i
processuelt hänseende ojemnhet och sväfvande i rättskipningen samt,
dels i praktiskt hänseende, synnerligen der fråga varit om bestämmande
af kungsådras läge, stora olägenheter för vederbörande vattenverksegare.

Enär emellertid under nuvarande tidsförhållanden vattenkraften
kommit till en, då nu gällande vattenlag antogs, icke anad användning,
torde det vara af vigt, att sådana brister i lagstiftningen, genom hvilka
ej ringa skada iörorsakas industrien, blifva snart afhjelpta.

Uti de öfriga framställningar, hvarom här är fråga, framhålles det
slöseri med vattenkraft, som flerstädes framkallats af gällande bestämmelser
om kongsådra, och hurusom genom ändring i stadgandena om
flottled och kongsådra, särskild! uti forsar och vattenfall, vattendragens
stora energiförråd borde kunna bättre än no är fallet tillgodogöras för
landets industri.

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 112.

Den förändring, som 20 kap. byggningabalk^! erhöll genom kongl.
förordningen om jordogares rätt öfver vattnet å hans grund af den 30
december 1880, vore ganska märklig i så måtto, att, då fråga vore om
anläggande af nya verk och användande af hittills obegagnad vattenkraft
i våra större vattendrag, der kongsådra förekomme, det mötte
stora svårigheter att ens kunna utröna, huru mycket vatten med rätta
tillkomme en strandegare; att förändringen utestängde möjlighet att på
nyttigt sätt få använda äfven en del, större eller mindre, af den ofantliga
vattenmängd, som genom nämnda kongl. förordning blifvit tilldelad
kungsådran; och att förhållandet mellan de båda strandegarne på ömse
sidor af ett vattendrag blefve nästan omöjligt att utreda, så att en rättvis
fördelning dem emellan af den relativt obetydliga återstod, som
kungsådran lemna!, kunde verkställas. Men äfven för äldre verk, som
möjligen icke kunde förete särskild! tillstånd till sina dambyggnader
och dessa torde vara många hade inträdt. en osäker ställning,
alldenstund de kunde utsättas för oberäkneliga rättstvister och om, i
följd af sådana, de blefve hänvisade att i enlighet med nuvarande lag
söka rättighet till ny dambyggnad, hade de icke blott blifvit beröfvade
hvad de länge innehaft och ansett sig rätteligen innehafva, utan blefve
då, liksom en anläggare af nytt verk, utsatta för alla här ofvai! anförda
svårigheter.

Skulle då vid ett vattenfall, antingen tvärt stupande eller mer
eller mindre långsträckt, kungsådran beräknas till en tredjedel af vattendragets
bredd och framgå i djupaste vattnet, vore det otvifvelaktigt,
att den vid alla förekommande fall skulle sluka den ojemförligt större
delen af framrinnande vattenmängden och lemna relativt högst litet åt
de båda strandegarne. Derjemte komme dessa sins emellan att erhålla
väsentligt olika anparter af den dem tillkommande återstod af vattenmassan.
Ty äfven om djupaste vattnet skulle ligga midt i strömfåran,
kunde medeldjupet efter den ena strandegarens tredjedel vara betydligt
mindre och, om vattnets hastighet vore lika vid båda stränderna, betydligt
mindre vatten der framrinna än på motsatta sidan, för att icke tala
om att en olika hastighet hos vattnet kunde ytterligare förstora denna
olikhet. Här antoges dock, att kungsådran läge midt i strömmen och
att de båda strandegarne finge njuta hvar sin tredjedel af bredden.
Men lika ofta och till och med i vanligaste fall befunne sig största
djupet ej midt i strömmen, utan mer eller mindre åt ena stranden, och
då tillkomme ytterligare den orättvisan, att man icke ens af vattendragets
bredd kunde åstadkomma en rättvis fördelning, ty ingen kunde

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 112.

val ifrågasätta att ena strandegaren hos grannen midt öfver skulle tillerkännas
en del af strömmens bredd, som fattades honom.

Och likväl vore den urgammal denna grundsats, äfven upptagen
i vattenrättsförordningens 1 §, att »en hvar eger att det vatten, som
å hans grund finnes, sig tillgodogöra)) eller att eganderätten till vattnet
tillkomme den, som egde stranden; och i 4 § stode äfven dessa ord:
»efter ty å hans hälft belöper».

Uti denna ursprungliga eganderätt hade visserligen tid efter annan
en begränsning måst ske för att ej lägga hinder i vägen för vissa allmänna
och enskilda intressen, såsom farled, fiske, flottled och för att
skydda ofvan- och nedanför boende jord- och strandegare, och på 1600-talet uppkom namnet »kongsådra». Uti en sådan begränsning af deras
ursprungliga rätt, så länge den höll sig blott inom behöfliga gränser,
hade strandegarne, och det med rätta, måst finna sig. Men då denna
begränsning, som under tidernas lopp blifvit allt större och större,
slutligen utmynnat i nuvarande bestämmelse, att öfverallt i vattendraget
kungsådran skulle omfatta en tredjedel af vattendragets bredd, och derigenom,
utan att det vore behöfligt för andra allmänna eller enskilda
intressen, beröfvat strandegaren större delen af det, som ursprungligen
var hans tillhörighet, torde det vara skäl, att en utredning gjordes för
att tillse, om ej sådant kunde förekommas och vårt land kunna, äfven
utan att någons rätt förnärmades, få tillgodogöra sig den rikliga och
billiga drifkraft, som försynen beskärt oss i landets många vattenfall.

Och detta torde väl ock kunna ske, då man besinnade, huru relativt
-litet vatten i en större ström behöfde tagas i anspråk för flottning,
huru liten plats och litet vatten behöfdes, för att med ganska enkla
anordningar fiskens upp- och nedgång ej skulle förhindras, och då
segel- och båtled ej förekomme i den del af vattendragen, hvarom nu
vore fråga.

Hvad beträffar den här ofvan först omförmälda framställning, anser
Riksdagen en lagändring i det deri angifna syfte vara af behof påkallad.

Äfven öfriga ofvan berörda förslag hafva synts Riksdagen vara
förtjenta af beaktande. Det är nemligen för landets industri af vigt,
att möjlighet beredes till användning i möjligaste måtto af den billiga
drifkraft, som naturen i vårt land i och genom vattenfallen och forsarne
erbjuder, och det torde med fog kunna påstås, att särskildt bestämmelserna
angående kungsådra härutinnan ställa sig hindrande i
vägen långt mera, än hvad faktiskt befintliga intressen kunna betinga.
I många fall torde kungsådras storlek kunna i väsentlig mån inskrän -

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 112.

kas, utan att något men tillskyndas de intressen, för hvilkas tillgodoseende
dess öppenliållande blifvit föreskrifvet, och under alla förhållanden
måste det anses såsom olämpligt att skapa en allmän regel för
förhållanden, som redan till sin natur äro af synnerligen skiftande art.
Kungsådras öppenhållande till nu lagstadgad bredd kan nemligen vara
af behofvet påkallad i vissa vattendrag, särskildt i de mindre eller i
sådana, der fallhöjden är ringa och stränderna låga, under det att i
andra vattendrag kungsådras bredd utan ringaste skada kan betydligt
inskränkas.

Riksdagen håller alltså före, att en med ledning af sakkunnige
personers utlåtande företagen undersökning i hvarje specielt fall bör
vara afgörande i fråga om d& inskränkningar, som kunna vara erforderliga
uti den enskilde strandegarens förfoganderätt öfver vattnet, och
hyser den uppfattningen, att med genomförande af en dylik grundsats
industriens intressen utan men för andra intressenter kunna tillgodoses
i långt högre grad, än hvad nu är förhållandet.

På grund af hvad sålunda anförts får Riksdagen anhålla, dels det
Eders Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring uti gällande förordning om jordegares rätt
öfver vattnet å hans grund, att uttrycklig bestämmelse meddelas, huru
förfaras skall, då fråga om att för vattenverk göra ny eller förändra
äldre dam anses beröra rättsegande utom den underrätts domvärjo, der
den fastighet är belägen, å hvars grund byggnaden skall göras, dels
ock att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida strandegare
bör tillåtas att i vidsträcktare mån, än nu är medgifvet, tillgodogöra
sig vattenkraften i landets forsar och vattenfall, der sådant ske
kan utan skada för fiske, flott- eller farled eller för någon, som ofvan
eller nedan eger jord, vattenverk eller annan egendom, samt, om så
anses vara förhållandet, för Riksdagen framlägga förslag till ändrade
lagbestämmelser härutinnan.

Stockholm den 13 maj 1896.

Med undersåtlig vördnad.