Riksdagens Skrifvelse N:o 8ö

Riksdagsskrivelse 1895:85

Riksdagens Skrifvelse N:o 8ö.

1

N:o 85.

Upplyst och godkänd hos Första Kammaren don 16 maj 1895.
Andra Kammaren den 16 .

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i fråga om omarbetning af
kungörelsen den 21 oktober 1804, angående förändrade
instruktioner för direktioner, läkare och syssloman vid
länens lasarett och kurhus.

''å: hiv .'',''1 a > i

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (mo 2) utlåtande n:o 9).

(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (mo 2) utlåtande n:o 25).

Till Konungen.

Hos Riksdagen har i särskilda motioner uttalats önskvärdheten af eu
omarbetning utaf kungörelsen angående förändrade instruktioner för direktioner,
läkare och syssloman vid länens lasarett och kurhus af den 21
oktober 1864, hvarvid hänsyn borde tagas till den erfarenhet, som efter
nämnda år vunnits, och de behof, som uppstått med afseende på anordnandet
al eu tillfredsställande lasarettsvård.

Till stöd härför har framhållits, att lasarettsväsendet i Sverige
under de senaste trettio åren undergått en mycket stor utveckling i följd
af landstingens behjertande af behofvet utaf en väsentligt förbättrad sjukvård,
och hade detta visat sig äfven deri, att i stället lör de små, ofta
mörka lokaler, i hvilka de sjuka fordom voro inhysta, uppstått prydliga
byggnader med god tillgång på luft, ljus och vatten; att, sedan mindre
Rik till Riksd. Prof. 1X90. in Sand. 1 Afd. 1 Rand. 20 Höft. l

2 Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

bemedlade sjuke och äfven en stor de! af landtbefolkningen kommit till
insigt derom, att genom noggrann och daglig skötsel, hvaraf de komma i
åtnjutande å de nutida sjukvårdsanstalterna, helsa och arbetsförmåga,
hvilka vore deras enda kapital, kunde återvinnas hastigare å dessa anstalter
än i de sjukes torftiga hem, den obenägenhet för inträde på lasaretten,
som förut af helt naturliga skäl funnits, gifvit vika, och patientantalet
under nämnda period tredubblats; att detta i förening dermed, att
vetenskapens raska framsteg anvisat nya områden för kirurgisk behandling,
som i allmänhet och bäst kunde erhållas å ett välordnadt sjukhus, högst
betydligt ökat anspråken på lasaretten och der anstälde läkare; a», ehuru
lasarettsväsendet under ofvan berörda tid hastigt utvecklats, de instruktioner,
som lände till efterrättelse beträffande lasarettens administrativa
och ekonomiska skötsel, dock vore oförändrade eller väsentligen desamma
som för mera än trettio år sedan, då förenämnda instruktioner utfärdades;
samt att bland sakkunnige den meningen vore allmän, att ett stort antal
af de stadganden, nämnda kungörelse innefattade, numera ingalunda motsvarade
tidens kraf.

Några exempel derpå, att vissa föreskrifter i denna kungörelse visat
sig föråldrade, under det att andra nödvändiga saknades, hafva jemväl
anförts.

I § 6 mom. 12 af instruktionen för läkare vid länens lasarett och
kurhus föreskrefves nemligen, att såvida ej anhörige bestämdt förbjödc liköppning,
skulle sådan förrättas å hvarje inom inrättningen afliden sjuk.
Lasarettsläkarne borde emellertid framför allt vara den operativa kirurgiens
målsmän i sina respektive landsändar. Den nutida vetenskapens utveckling
och de antiseptiska och aseptiska metodernas tillämpning fordrade
med bjudande nödvändighet, att kirurgens arbete på obduktionsrummet
inskränktes till det minsta möjliga. På de kirurgiska klinikerna vore sed,
att den från obduktionen kommande medicine kandidaten ej ens såsom
åskådare hade tillträde till operationssalen; men lasarettsläkaren vore skyldig
att, sedan han varit sysselsatt med obduktion, kanske af i sårfebersjukdom
afliden, måhända omedelbart derefter utföra operationer, som
kräfde den allra strängaste antiseptik. Att nämnda föreskrifters efterlefnad
kunde medföra lifsfara för deti sjuke vore klart, men föreskriften vore förklarlig,
då lasarettsstadgan vore så gammal, att den affattuts före upptäckten
af den antiseptiska behandlingsmetoden.

1 § 8 af instruktionen för direktionerna öfver länens lasarett och
kurhus föreskrefves, att obotligt sjuke ej finge å lasarett intagas utan
direktionens pröfning i hvarje särskildt fall. Insändes från landsbygden
en obotligt sjuk, för hvilken mycket kunde göras till lindrande af smärtor,

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

in. in., hade lasarettsläkaren efter författningen intet annat att göra än att
återsända den sjuke till hemorten eller skaffa honom tillfällig bostad, till
dess direktionen, af hvars medlemmar vanligen några bodde på landet,
hunnit sammanträda.

I fråga om intagning på lasarett af barnaföderskor funnes inga föreskrifter,
ehuru dylika voro alldeles nödvändiga, för att läkaren skulle
kunna veta, livilka förlossningsfall han vore skyldig vårda på lasarettet
och livilka skulle skötas i hemmen.

Numera vore på flera sjukhus anstälda underläkare, och komma
dessa säkerligen att allt mera blifva nödvändiga för sjukvården; men det
oaktadt funnes inga allmänna bestämmelser om deras ställning.

I fråga om medicinska rättsfall vore läkaren skyldig att lemna
journalutdrag, som dock för domaren ofta vore otillfredsställande, men
huruvida läkaren hade rättighet till lösen för ett vidlyftigare intyg, som
domaren äskade, vore ej bestämdt.

Likaledes vore obestämdt, huruvida läkaren hade ersättningsrätt för
/(»''menligt betyg för sinnessjuk, intagen på lasarett, när sådant förut ej
voro afgifvet för inträde å hospital.

Den åberopade kungörelsen angående instruktioner för direktioner,
läkare och syssloman vid länens lasarett och kurhus, qvarstår väl icke
helt och hållet uti dess ursprungliga skick, utan hafva vissa paragrafer
af densamma ändrats genom tid efter annan utkomna kungörelser, hvarigenom
en del brister afhjelpts och förbättringar införts, men på sätt
ofvan biff vit erinradt, torde en omarbetning af ifrågavarande författning
vara nödig.

Åliggandet för lasarettsläkarnc att, såvida ej anhöriga bestämdt
förbjödo liköppning, förrätta sådan å hvarje inom inrättningen afliden
sjuk och i särskild bok införa protokoll öfver liköppningsförrättningen har
väl tillkommit för att bereda läkaren tillfälle att vidga sina kunskaper och
sin erfarenhet om sjukdomars orsaker, utveckling och verkningar, äfvensom
att få ett materiel för de utredningar, som till äfventyrs framdeles af
offentlig myndighet kunna infordras offer af annat, skäl kunna varda
behöfliga. Donna obduktionspligt. kan dock för lasarettsläkaren försvåra
iakttagandet af de stränga bud, som den under senare liden utvecklade
antiseptiska behandlingsmetoden föreskrifver, och vålla smittoämnens öfverförande
till de sjuke, hvarjemte den undanrycker läkaren eu tid, som
kanske mången gång väl behöfves för andra lasarettsbestyr. Af dessa

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

skäl och med hänsyn jemväl till den goda utbildning, läkarne numera
erhålla under studietiden, kan det dragas i tvifvel, huruvida detj för
sjukvården kan vara till synnerligt gagn, att lasarettsläkaren, utan afseende
på sjukdomens art och beskaffenhet, förrättar liköppning å alla atlidne
sjuke, hvilkas anhöriga det ej förbjuda; och föreställer sig Riksdagen, att
en begränsning af obduktionsskyldigheten skall kunna verkställas utan
att syftemålet med denna skyldighet härigenom förfelas.

Ifrågavarande kungörelse är byggd på den grundsatsen, att hvarje
län skall vidtaga nödiga anordningar för att de kroppsligen sjuke, som
anses kunna till helsan återställas eller förbättras, må få den omsorgsfulla
läkarevård, som sjukdomarnes natur kräfver och de sjukes lefnadsförhållanden
eller ekonomiska ställning möjligen eljest ej skulle tillåta, derifrån dock
undantagna sådana, hvilka till följd af sjukdomarnes beskaffenhet (t. ex.
smittosamma febersjukdomar) äro enligt särskilda föreskrifter uteslutna från
lasarettsvård. Rätt till vård å lasarett tillkomma ej heller i regel obotliga,
hvilkas intagning beror på direktionens pröfning i hvarje särskilt fall.
Ett särdeles stort antal fall af obotliga sjukdomar äro af den art, att
deras behandling å sjukhus ej blott medför en lindring af den sjukes
tillstånd, utan äfven kan medföra ett återställande af den sjukes arbetsduglighet
och förvärfsförmåga, åtminstone för en tid och ofta i ganska
väsentlig grad, hvadan ändrade och förtydligande bestämmelser för dessa
sjukes intagning å lasaretten måste anses vara af nöden.

Innehållet uti ifrågavarande kungörelse gifver, på sätt ofvan framhållits,
icke anledning till att lasaretten skola hållas öppna för barnaföderskor,
som till intagning sig anmäla; och sjukvården vid länslasaretten
är icke heller ordnad för förlossningar, hvartill erfordras särskilda sjukrum
och en sjukvårdsbetjening med speciel öfning. För biträde vid förlossningar
hafva kommunerna dessutom dragit försorg genom att anställa barnmorskor,
som erhållit utbildning dertill uti statens undervisningsanstalter.
Men om än i allmänhet taget för förlossningar lasarettsvård icke är erforderlig
eller bör få anlitas, torde dock vid tillfallen, då för en barnaföderska
operativ behandling är af nöden eller af andra orsaker den goda
vård, som lasaretten erbjuda, är högeligen behöflig, det icke bryta mot
grunderna för länslasarett sväsendet, att barnaföderskan å lasarettet intages,
utan snarare synes ett afvisande under sådana omständigheter strida emot
den medkänsla för andras lidande, på hvilken lasarettsinstitutionen är byggd.

Den utvidgning, som länslasaretten och kurhusen efter verkställa nyoller
ombyggnader på många orter undergått, samt den starka tillväxten
i antalet af å dem vårdade sjuke äfvensom de nya eller ändrade sjukvårdsmetoder,
som vetenskapliga rön infört, hafva särdeles vid de större

5

Riksdagens Skrifvelse N:0 85.

lasaretten påkallat ökning af läkarekrafterna. Vid åtskilliga lasarett kafva
derför anstalts underläkare, hvilka aflönas med medel, som af vederbörande
landsting dertill anslagits. Hvad instruktionen för läkarne vid länens
lasarett innehåller rörande tillsättning af tjenstår samt läkarnes rättigheter
och skyldigheter m. m. eger ej tillämpning å sådana underläkare. Utan
tvifvel bör det dock lända till båtnad såväl för sjukvården som äfven
för dem, som egna sig åt läkarekallet, att jemväl underläkarnes ställning
blifver i viss mån likformigt ordnad vid de särskilda lasaretten, hvarför
det synes Riksdagen, som hvad härutinnan ofvan påpekats icke bör af
vederbörande lemnas obeaktadt. ''

Möjligen torde instruktionens stadganden om formerna för sjukes
intagning och om afgiftsfri vård för medellösa personer, som tillhöra
annat lasarettsdistrikt, jemväl vara i behof af uppmärksamhet.

Då således flerfaldiga bestämmelser i instruktionen för läkarne vid
länens lasarett och kurhus äro af den beskaffenhet, att densamma synes
kräfva omarbetning i åtskilliga stycken till vinnande af större klarhet och
fullständighet samt närmare anslutning till nu allmänt gängse uppfattning
om lasarettsväsendet, får Riksdagen anhålla, det Eders Kong]. Maj:t ville
låta verkställa omarbetning af kungörelsen angående förändrade instruktioner
för direktioner, läkare och sysslomän vid länens lasarett och kurhus
af den 21 oktober 1864, och att dervid hänsyn måtte tagas till den
erfarenhet, som efter 1864 vunnits, och de behof, som uppstått med afseende
på anordnandet af en tillfredsställande lasarettsvård.

Stockholm den 16 maj 1895.

Mod undersåtlig vördnad.

Rik till Riksd. Viol. I till Ii. 10 Sami. t Afd. 1 Rand. .20 Höft.

O