Riksdagens Skrifvelse N:o 98

Riksdagsskrivelse 1891:98

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

N:o 98.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 14 maj 1891.
Andra Kammaren den 14

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående ändringar i kongl.

kungörelsen den 11 maj 1883 angående vilkor en för tidningars
och tidskrifters postbefordran.

(Bevillningsutskottets betänkande n:o 16 samt memorial n:o 25.)

Till Konungen.

Uti en den 13 sistlidne mars till Riksdagen aflåten, nådig proposition
har Eders Kong]. Maj:t, under åberopande af hvad till protokollet
öfver fiuansärenden för samma dag blifvit i ämnet anfördt, föreslagit
att Riksdagen måtte för sin del besluta:

dels att till § 1 mom. 1 af nådiga kungörelsen den 11 maj 1883
angående vilkoren för tidningars och tidskrifters postbefordran må fogas
följande tillägg:

Å tidning, som utkommer mindre ofta än en gång i veckan, må
prenumeration ske å enahanda vilkor jemväl vid postanstalt å den ort,
der tidningen utgifves;

dels ock att § 3 af samma nådiga kungörelse må erhålla följande
förändrade lydelse:

Varder, för att såsom försändelse under band med post befordras,
till postanstalt aflemnadt exemplar af tidning, tidskrift, författningssamling,
handlingar utgifna af sällskap eller föreningar o. s. v., hvarå ej

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

prenumeration vid postanstalt egt rum, skall för kvar särskild försändelse,
ehvad denna utgöres af ett eller flera exemplar af samma eller
olika tidningar eller tidskrifter m. in., befordringsafgiften utgöra 1 öre
för hvar vigt af 50 gram eller Överskjutande del deraf, dock så, att icke
i något fall afgiften för en särskild försändelse understiger 4 öre, om
den med post eller af landtbrefbärare fortskaffa, samt 2 öre, om densamma
å postanstalt behandlas utan att med post eller af landtbrefbärare
fortskaffas.

I öfrigt varda å tidningar och tidskrifter m. in., som på förenämnda
sätt med post fortskaffas, tillämpade de bestämmelser, som i
allmänhet gälla för befordran af korsbandsförsändelser med undantag
likväl för hvad rörande högsta vigten för hvar särskild försändelse finnes
föreskrifvet.

Hvad Eders Kongl. Maj:t sålunda föreslagit, har Riksdagen
bifallit.

Riksdagen finner derjemte önskvärdt, att berörda tillåtelse till
lokalprenumeration jemväl utsträckes till de s. k. veckotidningarna.
Vid sitt afstyrkande från en sådan utsträckning synes generalpoststyrelsen
hafva utgått från det antagande, att såväl tidningsutgifvarne som
allmänheten skulle vara angelägna om dessa tidningars ofördröjliga befordring.
Detta antagande torde icke vara rigtigt. Af »Taxa för år
1891 å svenska tidningar och tidskrifter, hvilka reqvireras genom kongl.
postverket», framgår nemligen, att af de till ett antal af ungefärligen
160 uppgående veckotidningarna omkring hälften äro orttidningar, tre
åttondelar dels facktidningar, dels religiösa eller nykterhetstidningar,
dels illustrerade tidningar samt slutligen omkring en åttondel af blandadt
innehåll.

Om man nu frånser orttidningarna, hvilka utan olägenhet torde
kunna afhemtas af prenumeranterna i de små samhällen, hvari de utgifvas
och för hvilkas utgifvare och prenumeranter den ifrågasatta
tillåtelsen knappast torde eg a sådant värde att den kommer att begagnas,
äro de öfriga veckotidningarna således af det innehåll, att de ingalunda
kunna anses som nyhetstidningar. Hvarken för utgifvare eller allmänheten
förefinnes derför något särskildt intresse att fortast möjligt få
dem utdelade. I fråga om utdelningen af dessa torde derför kunna
sägas detsamma, som generalpoststyrelsen yttrar om de tidningar, hvilka
utkomma mindre ofta än en gång i veckan, eller att »på dessa publikationers
ögonblickliga utdelning icke lägges samma vigt, vare sig af
utgifvarne eller af allmänheten, som i fråga om de egentliga nyhetstidningarna,
hvadan, äfven om prenumeration å dessa publikationer

4

Riksdagens Skrifvelse N-.o 98.

vid utgifningsortens postanstalt för lokalbefordran korning att anlitas i
större utsträckning, det icke synes möta några väsentliga svårigheter
för postanstalterna att utan anordnande af särskilda utdelningsturer
på ett tillfredsställande sätt verkställa utdelningen.»

Men om den ifrågavarande utsträckningen af den tidningsbefordran
som sker genom posten således icke kan antagas medföra synnerlig
tunga för postverket, måste den deremot erkännas såväl för veckotidningarnas
utgifvare som för allmänheten ega stor betydelse. För tidningar,
som hafva den mindre betydliga spridning en veckotidning i
allmänhet har inom utgifningsorten, torde det nemligen möta stora svårigheter
att mottaga lokalprenumeration, enär omkostnaderna för utdelningen
naturligtvis ställa sig synnerligen höga, då densamma endast
skall eg a rum i mindre antal exemplar och allenast en gång i veckan.
Följden häraf lärer ock vara den, att tidningsutgifvaren måste afböja
hemsändning, om tidningen skall lemnas i någon aflägsna^ stadsdel,
och att den derstädes boende derför måste antingen sjelf genom särskilt
bud afhemta sin tidning eller afstå från den af honom åstundade
prenumerationen.

Man har invändt, att den ifrågasatta utsträckningen skulle för
postverket medföra ökade utgifter. Hvad Stockholm särskild! beträffar,
har postdirektören derstädes uppgjort en beräkning å de inkomster och
utgifter, som genom sist berörda utsträckning skulle för postverket
uppkomma. Af denna framgår, att de ökade inkomsterna skulle uppgå
till 10,034 kronor 47 öre och utgifterna till 19,002 kronor, hvartill
borde läggas kostnaderna för hyra af lokal med inredning, belysning
och uppvärmning samt för expenser. Af Eders Kongl. Maj:ts proposition
till innevarande Riksdag angående rikets tillstånd och behof framgår
emellertid, att för år 1892 postverkets inkomster blifvit, efter afdrag
af 100,000 kronor, hvarmed postverkets kassaförlag borde ökas, beräknade
till 7,700,000 kronor, samt dess utgifter till 7,250,000 kronor,
hvadan ett öfverskott skulle uppstå å 450,000 kronor. Under sådana
förhållanden synes den ifrågavarande utgiften icke kunna betraktas
såsom synnerligen afsevärd, särskildt med hänsyn fästad derå, att postverkets
egentligaste betydelse icke är att inbringa staten inkomster,
utan att på bästa sätt betjena allmänheten.

Då Riksdagen emellertid icke ansett sig hafva tillgång till tillräckligt
material för att tillförlitligt kunna bedöma, huru stor tunga och
huru höga omkostnader berörda utsträckning af tillåtelse till lokalprenumeration
skulle komma att vålla postverket, har Riksdagen icke ansett
sig böra besluta en dylik utsträckning, utan anhåller derför blott,

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

att det af Riksdagen på framställning af Eders Kongl. Maj:t nu beslutade
medgifvande till lokalprenumeration må, när sådant utan särskild
eller synnerlig tunga för postverket kan ske, utsträckas äfven till tidning,
som utkommer högst en gång i veckan.

Stockholm den 14 maj 1891.

Med undersåtlig vördnad.

r

I