Regeringens skrivelse
1993/94:106
Alternativ till burhållning av värphöns

Regeringen överlämnar denna skrivelse till
riksdagen.

Stockholm den 2 december 1993

Bengt Westerberg

Karl Erik Olsson
(Jordbruksdepartementet)

Skrivelsens huvudsakliga innehåll
I skrivelsen lämnar regeringen en redogörelse för
utvecklandet av nya system för hållande av värphöns
och för regeringens bedömning och
ställningstaganden i fråga om förbudet att hålla
värphöns i bur fr.o.m. år 1999. Regeringens
ställningstagande innebär att ikraftträdandet av
förbudet år 1999 ligger fast. Regeringen anser
vidare att ett system liknande EG:s för frivillig
märkning av ägg efter produktionssätt bör införas.

1
Innehållsförteckning

1 Inledning......................................3
2 Allmänna utgångspunkter........................3
2.1Gällande bestämmelser.......................4
2.1.1Sverige................................4
2.1.2EG.....................................5
2.1.3Andra länder...........................6
3 Forskning och utvecklingsarbete................6
3.1Forskningsprogram, m.m......................6
3.2Var bedrivs forskningen?....................7
3.3Finansiering................................8
3.4Vissa frågeställningar vid utvecklandet av
nya inhysnings-
system......................................9
4 Program för provning av ny teknik.............12
5 Produktionskostnader..........................13
6 Regeringens ställningstagande.................14

Bilaga 1Sammanfattningen i Statens jordbruksverks
rapport (1993:14) Alternativa
inhysningssystem för värphöns.............22
Bilaga 2Förteckning över de remissinstanser som
avgett yttrande över Statens jordbruksverks
rapport (1993:14) Alternativa
inhysningssystem för värphöns.............26
Bilaga 3Förteckning över myndigheter och
organisationer som var företrädda vid
Jordbruksdepartementets diskussion den 12
novem-
ber 1993 om alternativ till burhållning av
värphöns.........................................27

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2
december 1993....................................28

2
1 Inledning
Djurskyddslagen (1988:534), som trädde i kraft den
1 juli 1988, föreskriver bl.a. att djur skall
hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett
sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem
möjlighet att bete sig naturligt. Enligt
djurskyddsförordningen (1988:539) får höns för
äggproduktion inte inhysas i burar. Enligt en
övergångsbestämmelse till förordningen får vid
ikraftträdandet befintliga anläggningar för burhöns
användas intill utgången av år 1998.
I samband med riksdagens beslut om den nya
djurskyddslagen (prop. 1987/88:93, bet.
1987/88:JoU22, rskr. 1987/88:327) beslutade
riksdagen att en utvärdering av arbetet med
forskning och försök beträffande olika system för
hållande av värphöns skulle göras i form av en s.k.
kontrollstation efter en femårsperiod, dvs. år
1993. I samband därmed skulle regeringen i lämpligt
sammanhang för riksdagen redovisa resultatet av
detta arbete.
Utöver den tidigare beslutade kontrollstationen
beslöt riksdagen i mars 1991 om en lägesavstämning
under våren 1991 för pågående försök med
alternativa produktionsmetoder (bet. 1990/91:JoU18,
rskr. 1990/91:137). I regeringens skrivelse den 31
oktober 1991 beredde regeringen riksdagen tillfälle
att ta del av en redogörelse för pågående försök
rörande alternativ till burhållning av värphöns
(skr. 1991/92:68, bet. 1991/92:JoU11, rskr.
1991/92: 113).
Statens jordbruksverk har den 1 september 1993 på
uppdrag av regeringen bl.a. redovisat en
utvärdering av den forskning och de försök kring
alternativ till burhållning av värphöns som
bedrivits och en redovisning av utvecklingen inom
äggproduktionen (Jordbruksverkets rapport 1993:14
Alternativa inhysningssystem för värphöns).
Sammanfattningen av Jordbruksverkets rapport finns
i bilaga 1. Rapporten har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga
2. Remissyttrandena finns tillgängliga i
Jordbruksdepartementet, dnr 1413/93.
Jordbruksverket har den 30 september 1993 på
regeringens uppdrag redovisat hur de medel som
anvisats under nionde huvudtitelns anslag
Djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgärder
använts och en bedömning av vilka resultat som de
gjorda insatserna har gett. Jordbruksverket har
redovisat uppdraget i rapporten (1993:15)
Djurskyddsfrämjande åtgärder: Forsknings-, försöks-
och utvecklingsprojekt 1990/91-1993/94.
Jordbruksverkets rapport om alternativa
inhysningssystem för värphöns har den 12 november
1993 varit föremål för en diskussion med
företrädare för bl.a. berörda myndigheter, för
äggproducenter samt djurskydds-, konsument- och
arbetstagarorganisationer. En förteckning över de
myndigheter och organisationer som var företrädda
vid diskussionen finns i bilaga 3.

2 Allmänna utgångspunkter
År 1992 var antalet värphöns i Sverige drygt 6
miljoner och den genomsnittliga
besättningsstorleken 528 höns per besättning.
Majoriteten av antalet besättningar, drygt 10 500,
hade färre än 200 höns. Flertalet höns, 96 %, fanns
dock i besättningar med fler än 200 höns och 82 %
av värphönsen fanns i besättningar med fler än
5 000 höns (se tabell 1). Ca 90 % av värphönsen
hålls i bur.
År 1992 var den totala produktionen 110 miljoner
kilo ägg. Ca 2/3 av äggproduktionen levereras till
partihandeln.

Tabell 1. Antal värphöns, besättningar och
genomsnittlig besättningsstorlek åren 1988 och 1992
Antal besättningarAntal höns per
besättning Summa höns
Besättningsstorlek199219881992 1988 1992 1988
1-49 9 26811 688 18 18 164 759214 546
50-199 1 267 1 803 79 79 99 958143 203
200-999 367 507 424 488 155 597247 308
1 000-4 999 285 326 2 381 2 336 678 680761 433
5 000- 296 301 16 78116 7624 967 3635 045
331
Samtliga 11 48314 688 528 4376 063 3576 411
821
Källa: Statistiska Centralbyrån (SCB).

2.1 Gällande bestämmelser
2.1.1 Sverige
Bestämmelser om hållande av höns
finns i djurskyddslagen (1988:534),
djurskyddsförordningen (1988:539) och i
föreskrifter meddelade av Jordbruksverket.
I 4 § djurskyddslagen anges bl.a. att djur som föds
upp eller hålls för produktion av bl.a. livsmedel
skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på
ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger
dem möjlighet att bete sig naturligt.
Enligt 9 § djurskyddsförordningen får höns för
äggproduktion inte inhysas i burar. Enligt en
övergångsbestämmelse till förordningen får vid
ikraftträdandet befintliga anläggningar för burhöns
användas intill utgången av år 1998.
I Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 1993:129) om
djurhållning inom lantbruket m.m. finns
bestämmelser om utrymme, inredning, stallklimat,
fönster och belysning, buller, utfodring, vattning
och renhållning av stallar, m.m.
Endast hönsraser som har en medelvikt under
2,4 kilo får hållas i burar och hönsen får hållas i
burar högst två år. Vid burhållning av höns skall
varje höna ha minst 600 cm2 utrymme om det i buren
hålls 3 eller flera höns. Antalet burvåningar får
vara högst tre. Inredningar i hönsstallar skall
vara utformade så att djuren inte utsätts för
foder-, vatten- och gödselspill. Fr.o.m. den 1 ja-
nuari 1994 skall hönsburar vara försedda med täta
sidoväggar och klonötare. I stallar som förprövas
enligt bestämmelserna i 7 § djurskyddsförordningen
skall burarna dessutom vara försedda med
sittpinnar.
När höns hålls på nätgolv eller annat dränerande
golv, skall minst en tredjedel av stallgolvet vara
försett med ströbädd. Den högsta tillåtna
beläggningsgraden är exempelvis 6 höns/m2 om
stallet inte har gödselbinge. Om en gödselbinge
upptar 2/3 av golvarean och hönsrasens medelvikt
understiger 2,5 kilo får beläggningsgraden vara 9
höns/m2. Det skall finnas minst 165 mm sittstång
för varje höna. Vidare finns det bl.a. bestämmelser
om utrymme vid foder- och vattentråg och om ett
högsta antal höns per värprede.

2.1.2 EG
Inom EG finns minimibestämmelser i
direktiv 88/166/EEG om hur höns får hållas i bur.
Direktivet trädde i kraft den 1 januari 1988 för
nyproduktion. För buranläggningar som var i bruk
vid denna tidpunkt träder bestämmelserna i kraft
den 1 januari 1995.
Enligt direktivet skall burarna vara konstruerade
så att varje höna har minst 450 cm2 fri horisontell
rörelseyta. Vidare finns bestämmelser om lägsta
burhöjd, maximal golvlutning, utrymme vid fodertråg
och vattentillförsel. Burar får endast placeras i
fler än tre våningar om det är möjligt att
inspektera varje våning utan svårighet.
Enligt direktivet får medlemsländerna ha strängare
nationella bestämmelser än de som anges i
direktivet. Det är för närvarande endast två länder
inom EG som har strängare utrymmeskrav. I Danmark
gäller att varje höna skall ha minst 600 cm2
utrymme. I Tyskland är motsvarande krav 500 cm2. I
övriga EG-länder gäller således direktivets
minimikrav om 450 cm2/höna.
I EG:s förordning (1274/91/EEG) om vissa
handelsnormer för ägg finns bl.a. bestämmelser om
frivillig märkning av ägg med avseende på
produktionssystem. Reglerna innebär att märkning av
ägg efter produktionssystem är frivillig men om
sådan märkning görs får endast vissa i förordningen
definierade märkningstermer användas.
Bestämmelserna gäller inte för ekologiskt eller
biologiskt producerade ägg. I förordningen är
följande märkningstermer och produktionssystem
definierade.
*Ägg från utehöns* (free range eggs) skall
produceras av höns som bl.a. har möjlighet till
utevistelse dagtid. Marken måste till största delen
vara täckt med vegetation och beläggningen får inte
vara högre än 1 000 höns per hektar eller en höna
per 10 m2.
*Ägg från utehöns med begränsad areal*
(semi-intensive eggs) skall produceras av höns som
har möjlighet till utevistelse dagtid. Marken måste
till största delen vara täckt med vegetation och
beläggningen får inte vara högre än 4 000 höns per
hektar eller en höna per 2,5 m2.
*Ägg från höns på ströbädd* (deep litter eggs)
skall produceras av höns i anläggningar där
beläggningen inte får vara högre än 7 höns per m2
tillgänglig golvyta. Minst en tredjedel av golvytan
skall vara täckt med strömaterial såsom halm,
träspån, sand eller torv. En tillräckligt stor del
av den tillgängliga golvytan skall användas för
uppsamling av hönsens spillning.
*Ägg från höns i voljärer* (perchery eggs) skall
produceras av höns i anläggningar där beläggningen
inte får vara högre än 25 höns per m2 tillgänglig
golvyta. I anläggningen skall finnas sittpinnar med
en längd motsvarande minst 15 cm per höna.

2.1.3 Andra länder
Efter en folkomröstning år 1978
beslöt Schweiz att införa förbud mot konventionell
burhönshållning fr.o.m. år 1992. I den schweiziska
djurskyddslagen anges bl.a. att värphöns skall ha
tillgång till sittpinnar och reden för äggläggning.
I stallar med gödselbinge och ströbädd får hållas
högst 7 höns/m2 om hönsens vikt inte överstiger 2
kilo. Om hönsens vikt överstiger 2 kilo får belägg-
ningen vara högst 6 höns/m2. I anläggningar där
hönsen hålls på nätgolv eller i bursystem gäller
följande utrymmeskrav. För höns som hålls i grupper
om upp till 10 djur skall varje höna ha 1 400 cm2.
I gruppstorlekar om 11-20 höns skall varje höna ha
1 200 cm2. I grupper om 21-40 höns skall varje höna
ha 1 000 cm2 och om hönsen hålls i grupper om fler
än 40 höns skall varje höna ha minst 800 cm2. Om
värpreden eller andra inredningar som ökar den
tillgängliga ytan är arrangerade vertikalt i flera
våningsplan får en proportionell reducering av
beläggningen per kvadratmeter golvyta göras.
Enligt den norska djurskyddslagen skall värphöns i
bur ha minst 700 cm2 och högst 3 hönor får hållas
per bur. I Finland gäller att varje höna skall ha
480 cm2 och högst 4 hönor får hållas per bur.

3 Forskning och utvecklingsarbete
3.1 Forskningsprogram, m.m.
De nya system för hållande av värphöns som nu
utvecklas är i princip en vidareutveckling av de
traditionella golvsystemen. Genom att fler
våningsplan införs i systemen, t.ex. i form av
näthyllor, ökar den totala tillgängliga ytan i
anläggningen och beläggningen per kvadratmeter
byggnadsyta kan ökas. Som redovisats ovan är den
högsta tillåtna beläggningsgraden enligt nu
gällande föreskrifter under vissa förutsättningar 9
höns/m2 vid golvhållning av höns. I de nya systemen
har de försöksmässiga beläggningsgraderna
vanligtvis varit mellan 15-20 höns/m2 byggnadsyta.
I regeringens inledningsvis nämnda skrivelse till
riksdagen i oktober 1991 om forskning och försök
rörande alternativ till burhållning av värphöns
redogjordes bl.a. för de resultat som forskningen
redovisat och de problem som uppgavs förekomma i de
nya systemen. Institutionen för husdjurens
utfodring och vård vid Sveriges
lantbruksuniversitet uppgav i sin summering av då
framkomna resultat att det varit möjligt att
förbättra systemen i flera avseenden. Det gällde
t.ex. utformningen av reden och sittpinnar,
sänkning av frekvensen golvägg och förbättring av
äggkvaliteten. Förutom att alternativen till
burhållningen ger hönsen ett kraftigt utökat
beteendemönster visade försöken att skelettstyrkan
påverkas positivt. De problem som hade förekommit
gällde bl.a. förekomst och behandling av endo- och
ektoparasiter, risk för att medicinering ger
restsubstanser i äggen och därmed förlorad
produktion samt uppkomst av fotbölder och
bröstbensdeformationer. Höga dödlighetstal på grund
av fjäderplockning/hackning/kannibalism hade
förekommit i vissa fall. Arbetsmiljön var ett
problem både i fråga om luftkvalitet och ergonomi.
Hösten 1991 beslutade Jordbruksverket och Skogs-
och jordbrukets forskningsråd om ett samlat program
för forskning, utveckling och försök inom området
alternativ till burhållning av värphöns. I
programmet delades problemställningarna in i tre
huvudområden, nämligen biologi, ekonomi och teknik
inkl. arbetsmiljö. Programmet löper under perioden
1992-1994. Jordbruksverket beräknar den totala
kostnaden för programmet till ca 7 miljoner kronor.
De biologiska frågeställningar som studeras i
programmet är bl.a. fjäderhackning och kannibalism,
koccidios och djurmaterial. Inom området teknik och
arbetsmiljö studeras bl.a. hur utformningen av
olika inredningsdetaljer, t.ex. sittpinnar, inver-
kar på hygien samt på fot- och bröstbenshälsa.
Vidare har medel anslagits till utveckling av
ventilationssystem för utsugning av gödselgaser och
till en litteraturstudie om ljus i värphönsstallar.
Medel har också avsatts för uppföljning av nya
system i praktisk drift. I ett särskilt projekt
studeras djurhälsan och djurmiljön i ett
traditionellt golvsystem med totalt 40 000 höns.
Jordbruksverket och Stiftelsen lantbruksforskning
beslutade i september 1993 om ett samordnat
forskningsprogram för alternativa inhysningssystem
för värphöns. Programmet skall löpa under perioden
1994-1996. Forskningsprogrammet har som mål att
utveckla inhysningssystem för värphöns som upp-
fyller djurskyddslagens krav och riksdagens
uttalande att alternativa system inte får leda till
försämringar från djurhälso- eller
arbetsmiljösynpunkt. Samtidigt skall systemen ge
producenterna en lönsam produktion som klarar en
internationell konkurrens.

3.2 Var bedrivs forskningen?
Den huvudsakliga forskningen om alternativ till
burhållning av värphöns bedrivs vid Sveriges
lantbruksuniversitet. Vid institutionen för
husdjurens utfodring och vård fokuseras forskningen
på djurhälsa, beteende, produktion och äggkvalitet.
Vid institutionen för husdjurshygien bedrivs
forskning med målet att skapa grundläggande
kunskaper om hönans biologi samt kunskaper om sam-
spelet mellan miljö och värphönans hälsa och
beteende för att göra det möjligt att skapa
inhysningsformer som medger ett gott hälsotillstånd
under rationella produktionsformer. Vid
institutionen för lantbrukets byggnadsteknik
bedrivs forskning som främst rör olika
miljöfaktorer i inhysningssystemen såsom
luftföroreningar, ergonomi och olycksfallsrisker
samt betydelsen av naturligt ljus. Vid
institutionen för husdjursförädling och
sjukdomsgenetik startades våren 1993 ett projekt
med målet att utvärdera de i landet tillgängliga
värphönshybridernas produktionskapacitet på golv.
Lantbruksuniversitetet bedriver också i samarbete
med Ekhagastiftelsen försök kring rationell höns-
hållning inom ekologiskt lantbruk.
Vid Statens veterinärmedicinska anstalt pågår ett
projekt som syftar till att erhålla kunskap om de
parasiter som orsakar sjukdomen koccidios hos
värphöns. Målet är att kunna anvisa förebyggande
hygieniska åtgärder mot sjukdomen och att utvärdera
effekterna av i dag tillgängliga vacciner. På
längre sikt är målet att producera och studera
experimentella vacciner baserade på definierade
antigener från i Sverige isolerade arter och
stammar av den parasit som orsakar sjukdomen. Vid
anstalten pågår vidare kontinuerlig
hälsoövervakning och registrering av försöken med
alternativa inhysningssystem vid
Lantbruksuniversitetets Lövstaanläggning.
Svenska lantmännens riksförbund bedriver på sin
försöksgård Smedsmora försök med ett nytt
uppfödningssystem för unghöns. Systemet är anpassat
till de nya alternativa systemen för äggproduktion
med frigående höns. Principen är att hönsen skall
vara vana vid olika våningsplan vid insättningen i
den slutliga produktionsanläggningen.

3.3 Finansiering
Särskilda medel för djurskyddsfrämjande åtgärder
har avsatts under nionde huvudtitelns anslag
Djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgärder.
Under budgetåret 1993/94 får Jordbruksverket
disponera 4,4 miljoner kronor för prövning från
djurskyddssynpunkt av nya djurhållningsmetoder,
inredning m.m. i stallar och för andra
djurskyddsfrämjande åtgärder.
Totalt har Jordbruksverket under perioden
1990/91-1993/94 beviljat 7 792 000 kr till olika
forskningsprojekt om alternativa system för
hållande av värphöns. Här ingår 500 000 kr om året
för den provning av nya system som beskrivs i
avsnittet Program för provning av teknik.
Stiftelsen Lantbruksforskning har hittills beviljat
bidrag med totalt ca 3,2 miljoner kronor till sju
forskningsprojekt. Till det av Jordbruksverket och
Stiftelsen Lantbruksforskning beslutade
forskningsprogrammet under treårsperioden 1994-1996
planerar verket och stiftelsen att anslå totalt 13
miljoner kronor, varav 7 miljoner kronor anslås av
Jordbruksverket och 6 miljoner kronor av
stiftelsen.
Den huvudsakliga forskningen på området bedrivs som
nämnts vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Jordbruksverket uppskattar att universitetet har
avsatt 3-4 miljoner kronor i form av löner, hyra av
försöksstall, m.m. under perioden 1988/89-1993/94.
Flera djurskyddsorganisationer har lämnat stöd till
forskningen om alternativa inhysningssystem för
värphöns. Jordbruksverket uppskattar dessa bidrag
till 2 092 300 kr. Arbetsmiljöfonden har bidragit
med 1 848 000 kr till forskningen kring
arbetsmiljön i alternativa inhysningssystem.
Hushållningssällskapet i Skaraborgs län,
Västsvenska lantmän, Svenska lantägg AB, Gimranäs
Hönsgård m.fl. har totalt investerat 1 miljon
kronor under två år i försök som bedrivs vid Götala
försöksgård. Stiftelsen Veterinär fjäderfäforskning
anslog 200 000 kr under åren 1988-1992 till
Lantbruksuniversitetet för forskning om golvhöns.
Tillverkare av inredningar har bl.a. svarat för
inredningarna vid försöksanläggningarna Marielund,
Lövsta och Stora Segerstad. Föreningen Svensk
fjäderfäskötsel, Kronägg ek. för. och AB Vallberga
kontrollhönseri har bidragit med medel till en
beräknad summa av 300 000 kr för studieresor till
Schweiz. Kronägg ek. för. har anslagit ca
150 000 kr om året under perioden 1988-1992 för
praktiska tillämpningar vid forskning om
alternativa inhysningsförsök på höns. Fori
(Lantmännen) har subventionerat foder under tiden
1988-1992 motsvarande en summa av 75 000 kr.
Hittills gjorda forskningsinsatser avseende
alternativa inhysningssystem för värphöns
uppskattas av Jordbruksverket till sammanlagt ca
17 miljoner kronor.

3.4 Vissa frågeställningar vid utvecklandet av nya
inhysningssystem
De problem som har uppstått i de nya
inhysningssystemen är enligt Jordbruksverkets
rapport framför allt fjäderplockning och hackning,
risk för parasitangrepp, dålig arbetsmiljö (damm
och ergonomi) samt fotbölder och
bröstbensdeformationer hos hönsen.
Fjäderplockning och kannibalism. Hackskador och
kannibalism har visat sig vara den vanligaste
dödsorsaken i system med frigående höns. Flockens
storlek, unghönsens uppfödningsförhållanden samt
fodrets sammansättning och struktur anses ha
betydelse i sammanhanget. Försök tyder dock på att
risken för kannibalism varierar betydligt mellan
olika djurmaterial. Orsakerna till fjäderplockning
och efterföljande kannibalism är sannolikt många
och kan variera från en flock till en annan.
Koccidios. Den kontakt med strö och gödsel som höns
har i frigående system ökar risken för koccidios
jämfört med höns som hålls i bursystem. Utbrott av
koccidios speciellt i samband med att hönsen börjar
värpa har registrerats i både svenska och norska
försök. En ökad stresspåverkan under denna period
på grund av transport, miljöombyte och hönornas
omställning till äggproduktion kan vara viktiga
faktorer i sammanhanget. För att undvika utbrott av
koccidios hos höns i golvsystem under produktions-
perioden är det viktigt att det sker en
immunisering under uppfödningen. Vid Statens
veterinärmedicinska anstalt pågår forskning om och
utvärdering av vacciner mot koccidios.
Kvalster. Problem med hönskvalster har rapporterats
både från svenska och utländska försök med
frigående höns. Risken för att få in hönskvalster i
anläggningarna är troligen oberoende av
inhysningssystem. Erfarenheterna från flera försök
tyder dock på att kvalstren har bättre
förutsättningar att föröka sig i system med
frigående höns än i bursystem.
Fot- och bröstbensskador. Deformation av
bröstbenskammen förekommer ofta hos höns som har
tillgång till sittpinnar. Bröstbensskadorna
uppträder tillsammans med infekterade sår eller
bölder i huden över bröstbenskammen. Frekvensen
fotbens- och bröstbensskador har kunnat reduceras
bl.a. med en förbättrad utformning av sittpinnarna.
En fotskada som förekommer i konventionella
bursystem men inte i system för frigående höns är
s.k. hyperkeratos i klofalsen. Det har i försök
visat sig vara stor skillnad mellan olika djur-
material framför allt i fråga om frekvensen fot-
skador.
Skelettkvalitet. Benbrott i samband med transporter
av värphöns till slakterier och vid hantering av
djuren vid slakteriet är i många länder ett
betydande djurskyddsproblem. Registreringar vid
slakt och mätningar av skelettets brottsstyrka har
visat att höns i frigående system och i burar med
sittpinnar har en betydligt starkare skelett än
höns inhysta i konventionella burar.
Ströbäddens funktion och egenskaper har stor
betydelse för luftkvalitet och djurmiljö i
fjäderfästallar. Ströbädden påverkar bl.a.
avgivningen av ammoniak, fukt, koldioxid, damm,
djurens hygien och hälsa samt risken för utbredning
av koccidios. Viktiga egenskaper hos ströbädden som
påverkar miljön är fukthalt, andelen strömedel,
pH-värde, konsistens, volym per enhet och ålder.
Det behövs emellertid ytterligare kunskaper om hur
ströbäddar skall anläggas och skötas.
Gödselhanteringen påverkar både avgivningen av
gödselgaser i stallet och fjäderdräktens renhet.
För att begränsa förekomsten av gödselgaser bör
gödselns uppehållstid i stallet begränsas. Vilken
teknik som används för hanteringen av gödseln
påverkar också möjligheten att med
ventilationstekniska metoder begränsa avgivningen
av ammoniak från t.ex. gödselmattor och
gödselbingar. Kunskaperna om hur ströbäddar och
gödsellager i form av gödselbingar inne i
stallbyggnaden påverkar avgivningen av gödselgaser
är ännu ofullständiga.
Fellagda ägg. Andelen ägg som inte värps i reden
kan minskas om man föder upp unghönsen i ett
liknande system som de senare skall producera ägg
i. Djuren skall således vara vana vid att söka sig
upp på pinnar och haft tillgång till nätvåningar
med foder och vatten. På mörka ostörda platser är
det attraktivt för hönan att placera ägget. Genom
att belysa olämpliga värpplatser kan man minska
andelen fellagda ägg. Ökad ljusstyrka ökar dock
risken för utbrott av kannibalism.
Ljus och fönster. Vilken ljusintensitet som når
olika delar av ett stall är beroende av fönstrens
placering och byggnadens utformning. Eftersom
ljuset har en direkt påverkan på djurens beteende
och produktion är kunskap om hur dagsljusinsläpp
skall utformas samt dess påverkan på djuren viktig.
Ventilation och uppvärmning. Stallarnas
konstruktion och planlösning påverkar värmebalansen
och möjligheterna att åstadkomma en väl fungerande
ventilation. Valet av uppvärmnings- och
ventilationssystem kan vidare påverka förekomsten
av ammoniak.
Arbetsmiljö. De arbetsmiljöaspekter som måste
beaktas vid införande av nya system inom
värphönshållningen är enligt Jordbruksverket
följande. Luftkvaliteten med avseende på ammoniak,
koldioxid, damm och endotoxiner samt
olycksfallsrisker, arbetsställningar och
arbetsrörelser, arbetsorganisation och
arbetstidsåtgång samt övriga faktorer såsom psykisk
belastning, buller och belysning.
Högre halter av ammoniak, damm och endotoxiner har
konstaterats i de alternativa systemen jämfört med
bursystemen. Genom vissa skötselåtgärder och
tekniska lösningar kan enligt Jordbruksverkets
bedömning halterna minskas till fullt acceptabla
nivåer.
I djurstallar bildas ammoniak vid bl.a. mikrobiell
omsättning av kväve i gödseln. Ventilationsflöde,
gödselns lagringstid i stallarna, gödselns
fukthalt, storleken av de ytor som är belagda med
gödsel och temperatur påverkar emission och
koncentration av ammoniak. Begränsning av gödselns
lagringstid är den viktigaste åtgärden för att
minska ammoniakemissionen. En annan åtgärd är att
minska fukthalten i gödseln, t.ex. med
golvvärmesystem och genom ventilationstekniska
lösningar.
Huvuddelen av den koldioxid som förekommer i
stallar kommer från djurens utandningsluft. En viss
mängd kan också avges genom nedbrytning av gödseln.
Halten av koldioxid ger främst ett mått på ett
stalls luftkvalitet. Med normala ventilationsflöden
för värphönsstallar skall koldioxidhalten enligt
Jordbruksverket kunna hållas på nivåer som med god
säkerhetsmarginal underskrider
Arbetarskyddsstyrelsens gränsvärden.
De faktorer som påverkar dammförekomsten i stallar
är främst djurens aktivitet, djurtäthet och
fuktförhållanden. Ventilation, foderslag och
strömedel bedöms ha relativt liten inverkan jämfört
med nyss nämnda faktorer. Vid pågående projekt vid
institutionen för lantbrukets byggnadsteknik testas
olika tekniker för att reducera dammet. Resultaten
av dessa kommer att redovisas efter hand.
Exponering för organiskt damm kan också reduceras
med lämpligt andningsskydd. Vid insättning och
uttagning av fjäderfä i burar och stallar för
lösgående höns kan filterskydd med fläkt behöva an-
vändas.
De arbetsmoment som är besvärligast i alternativa
inhysningssystem är insamling av fellagda ägg och
renhållning. Inredningar i alternativa system är
oftast av material och utformning som gör
rengöringen besvärlig och tidsödande.
Olycksfallsrisker finns vid den direkta
djurhanteringen (hackning, rivsår etc.) och vid
hantering av teknisk utrustning såsom
utgödslingsanläggningar. Bullret i fjäderfästallar
ligger ofta på så hög nivå att det finns risk för
hörselskador. Jordbruksverket anser det svårt att
bedöma om riskerna för olycksfall och bullerskador
ökar eller minskar vid arbete i alternativa system
jämfört med i bursystem.
Belysningen i fjäderfästallar, oberoende av system,
är ofta mycket svag (endast några lux). Det kan
bidra till dåliga arbetsställningar och ökad
olycksfallsrisk. Det kan också medföra en allmän
otrivsel. Tillsynen av djur samt foder- och
vattenautomater innebär besvärliga
arbetsställningar både i alternativa system och
bursystem. Den maskinella utgödslingen med s.k.
gödselmattor är densamma i båda systemen.
Utplockning av djur bedöms vara mer ansträngande i
stallar för frigående höns än i burhönsstallar. Vid
insättning av djur råder det omvända förhållandet.
Den nära kontakten med hönsen i frigående system
kan av skötare upplevas som psykiskt pressande.
Andra skötare kan se positiva aspekter i en
närkontakt med djuren där de kan se mer av djurens
naturliga beteende. Kunskapen om attityderna bland
djurägare och skötare avseende alternativa system
är dock bristfällig.
Tidsåtgången och hur arbetet organiseras är viktiga
faktorer som påverkar dels lönsamheten, dels i
vilken utsträckning personalen utsätts för olika
miljöfaktorer och risker. En välplanerad
arbetsorganisation utnyttjar också tillgänglig
personal på ett optimalt sätt vad gäller omväxlande
arbetsuppgifter, ökat ansvar, fördjupade kunskaper
och en minskad arbetsbelastning.
I en enkätundersökning som Jordbruksverket
genomfört bland 30 äggproducenter med fler än 500
golvhöns har 15 av 22 svarande uppgett att de inte
hade några problem med arbetsmiljön medan två
producenter uppgav att de hade problem med damm. De
övriga fem angav olika problem nämligen rengöring,
avsaknad av automatisk utgödsling, fukt på vintern,
golvägg samt att lokalen inte var anpassad för
djurhållningen.
När det gällde stallmiljön uppgav 19 av de 22
svarande producenterna att de inte hade några
problem medan tre angav problem med fukt, hög
ammoniakhalt resp. damm.

4 Program för provning av ny teknik
Enligt 7 § djurskyddsförordningen skall nya
tekniska system och ny teknisk utrustning för
djurhållning ha godkänts från djurhälso- och
djurskyddssynpunkt innan de får användas. Frågor om
godkännande av ny teknik prövas av Jordbruksverket.
Jordbruksverket tillsatte i september 1991 en
särskild referensgrupp med uppgift att vara
rådgivande till verket vid uppläggning och
utvärdering av försöksmässig provning av nya system
för värphönshållning. I gruppen ingår bl.a.
representanter för forskningen på området,
näringen, arbetarskyddet och
djurskyddsorganisationer.
I mars 1992 fastställde Jordbruksverket ett program
för utvärderingen av nya system för frigående
värphöns. Programmet innebär att varje enskilt
fabrikat provas. Provningen genomförs i två faser,
en experimentell fas och en fältfas. För
provningarna ansvarar en forskare.
Den experimentella provningsfasen omfattar minst
två produktionsomgångar och kontrolleras av den
provningsansvarige forskaren. Fasen syftar till att
ge detaljerade kunskaper om systemets funktion och
till att ge underlag för beslut om fortsatt
provning av systemet i fältfas.
Fältfasen omfattar minst 15 produktionsomgångar och
syftar till att ge ett bredare och säkrare
kunskapsunderlag än vad som finns från den
experimentella provningen. Fältfasen är begränsad
till 10 anläggningar eller 100 000 höns.
Utvärderingen sker med utgångspunkt från dels vissa
fastställda gränsvärden och godtagbara nivåer, dels
särskilda bedömningar av ansvarig forskare.
Gränsvärden och godtagbara nivåer omfattar bl.a.
hönsens befjädring, skador, dödlighet och
luftkvalitet i systemet. För andra parametrar såsom
djurbeteende och arbetsmiljö görs särskilda
bedömningar av i första hand den provningsansvarige
forskaren. För att ett fabrikat skall godkännas
krävs enligt Jordbruksverket i princip att
provningsresultaten på alla punkter uppfyller
kraven i det av verket fastställda
utvärderingsprogrammet.
Jordbruksverket beviljar ersättning till den
provningsansvarige forskaren och dennes
medarbetare. Djurägare som medverkar i
fältprovningsfasen ersätts med 20 000 kr per
omgång.
För närvarande provas tre olika fabrikat varav två
fabrikat genomgår provning i fältfasen och ett
fabrikat genomgår provning i den experimentella
fasen. Det fabrikat som kommit längst i provningen
kan prövas för godkännande tidigast sommaren 1995.
Jordbruksverket uppskattar att det fabrikat som
provas i den experimentella fasen kan bli klart för
prövning för godkännande tidigast sommaren år 1996.

5 Produktionskostnader
Enligt Jordbruksverkets redovisning är jämförelser
mellan lönsamheten i äggproduktion i bursystem och
i alternativa system svåra att göra eftersom det
ännu är oklart vilka alternativa system som kommer
att vara godkända i framtiden. Likaså råder delade
meningar om kostnaderna i alternativa system. Ett
problem vid kalkylering av kostnaderna i
alternativa system är, enligt Jordbruksverket,
svårigheterna att förutsäga och kalkylera för
eventuella produktionsstörningar såsom
kvalsterangrepp och koccidiosutbrott.
Jordbruksverket redovisar i sin rapport en
jämförande kalkyl utförd av Kronägg ek. för. Enligt
kalkylen är produktionskostnaden i alternativa
system 3,83 kr högre per kilo ägg i alternativa
system jämfört med i bursystem. Beräkningarna är
gjorda på en buranläggning för 7 500 höns med en
beläggning på 20 höns/m2 golvyta och en alternativ
anläggning för 5 625 höns med 15 höns/m2 golvyta.
Vid beräkningarna har bl.a. följande antaganden
gjorts. Inköpspriset för unghönsen antas vara högre
på grund av att andra krav ställs vid uppfödningen
av höns avsedda för golvsystem. Foderförbrukningen
antas vara 8 % högre i det alternativa systemet på
grund av en sämre befjädring och ett ökat
foderspill. Produktionen antas vara 10 % lägre i
alternativsystemet. Vidare antas byggnadskostnaden
vara högre på grund av en lägre beläggning och
kostnaden för inredning beräknas också vara högre.
Arbete är den kostnadspost som står för den största
andelen av den merkostnad som uppstår vid
produktion i alternativa system. I den ovan
refererade kalkylen har arbetstidsåtgången
beräknats vara 3 gånger större i det alternativa
systemet jämfört med bursystemet. Jordbruksverket
bedömer dock att denna uppskattning kan vara något
hög eftersom andra studier har visat en motsvarande
ökning med 2,5 gånger. Verket bedömer vidare att
ökade kunskaper om djurhållningen och ökade
tillverkningsvolymer av inredningar kommer att
medföra sänkta kostnader för äggproduktion i
alternativa system.

6 Regeringens ställningstagande
Regeringens ställningstagande: Ikraftträdandet
av förbudet mot att inhysa värphöns i bur
fr.o.m. år 1999 ligger fast.
Regeringen har för avsikt att låta införa
regler om frivillig märkning av ägg med
avseende på hur äggen producerats.

Jordbruksverkets förslag: Tidpunkten för förbudet
att hålla värphöns i bur flyttas fram från den 1
januari 1999 till den 1 januari 2004. En
kontrollstation bör genomföras år 1998. För att
framflyttningen av förbudet inte skall medföra att
hönsens situation i föråldrade burar försämras
ytterligare föreslås att en djurmiljöprövning av
samtliga burhönsanläggningar genomförs fram till år
1997. Prövningen föreslås utformad enligt den mo-
dell som tillämpas inom slaktkycklingproduktionen.
Den innebär att stall- och djurmiljö poängsätts.
Med utgångspunkt i antalet poäng fastställs hur
länge produktionen i anläggningen får fortsätta. I
anläggningar som inte uppnår vissa minimipoäng
måste produktionen upphöra senast den 1 januari
1999 om inte investeringar sker i nya anläggningar.
Anläggningar som uppnår högsta poäng får användas
längst till den 1 januari 2006. Investeringar i nya
buranläggningar får endast ske vid företag som den
1 januari 1994 har äggproduktion och nyinveste-
ringen får innebära högst det antal hönsplatser som
nuvarande anläggning enligt förprövning är godkänd
för.
Burhållning av värphöns bör inte förbjudas eftersom
ordet bur har vissa begränsningar och en framtida
hönshållning på något sätt måste begränsa hönsens
rörlighet. Verket föreslår att det i stället införs
krav på att höns skall kunna utöva vissa naturliga
beteenden såsom sandbada, ha möjlighet att utnyttja
sittpinnar, lägga ägg i reden och ha möjlighet till
viss rörlighet.
Jordbruksverket föreslår vidare att
djurskyddsförordningen ändras så att verket ges
möjlighet att i enskilda fall medge dispens för
flyttning av burar till ett annat hus eller en
annan anläggning under förutsättning att stall- och
djurmiljön förbättras och att antalet hönsplatser i
bur inte utökas.
EG:s regler om frivillig märkning av ägg efter
produktionssystem bör införas.
Remissinstanserna: Statens livsmedelsverk,
Arbetarskyddsstyrelsen, Konkurrensverket, Statens
veterinärmedicinska anstalt, Skogs- och jordbrukets
forskningsråd, Länsstyrelserna i Kalmar och
Hallands län, Föreningen Svensk fjäderfäskötsel,
Kronägg ek. för., Svenska lantarbetareförbundet och
Svenska lantägg AB tillstyrker eller har inga
invändningar mot att ikraftträdandet av förbudet
mot att hålla värphöns i bur senareläggs till år
2004. Konsumentverket, Föreningen Djurens vänners
riksorganisation, Konsument-forum,
Konsumentgillesförbundet, Nordiska samfundet mot
plågsamma djurförsök, Sveriges
djurskyddsföreningars riksförbund, Sveriges
veterinärförbund och Familjejordbrukarnas
riksförbund avstyrker förslaget.
Lantbruksuniversitetet anser att förbudet fr.o.m.
år 1999 så långt möjligt skall upprätthållas och
beklagar att förutsättningar ännu inte synes
föreligga för ett totalförbud i enlighet med de
ursprungliga intentionerna. Länsstyrelsen i Skara-
borgs län anser att det inte finns skäl att
burförbudet flyttas fram till år 2004 eller år 2006
men föreslår att förbudet flyttas fram tre år
eftersom det har getts felaktiga signaler till
djurägarna och att forskningsinsatserna inte varit
maximala. Lantbrukarnas riksförbund anser att en
övergång från dagens burhållning till andra
alternativ är ett nödvändigt systemskifte men
föreslår att en kontrollstation läggs in år 1996
och att beslut om lagstiftningens ikraftträdande
fattas i samband därmed. Länsstyrelsen i Jämtlands
län tillstyrker Jordbruksverkets förslag men anser
att regeringen vid ett eventuellt beslut om sena-
reläggning tydligt bör deklarera att beslutet om
förbud att hålla värphöns i bur ligger fast.
Länsstyrelsen anser vidare att det är angeläget att
endera ytterligare medel till forskning anvisas
eller att det klargörs att näringen har ansvar för
att utveckla fungerande alternativ. Länsstyrelsen
anser att en eller ett par kontrollstationer på
vägen fram till år 2004 bör anges och om det vid
någon av dessa tidpunkter finns goda alternativ bör
ikraftträdandet tidigareläggas. Sveriges
veterinärförbund har uppfattat rapporten som delvis
tendentiös och kan inte med ledning av
informationen i den ta ställning till om det är
realistiskt att avskaffa burhållning av värphöns
före den 1 januari 1999. Förbundet avstyrker
förslaget om att skjuta upp tidpunkten för
ikraftträdandet. Flera remissinstanser anser att
signalerna till näringen i fråga om ikraftträdandet
av förbudet att hålla värphöns i bur varit
otydliga.
Konkurrensverket anför att de föreslagna
övergångsreglerna skapar skilda förutsättningar för
olika producentgrupper vilket enligt verket kan
inverka menligt på nyetableringen inom branschen.
Flera remissinstanser avstyrker förslaget om att
det skall vara möjligt att investera i nya
buranläggningar. Länsstyrelsen i Kalmar län bedömer
det som osannolikt att en djurmiljöprövning enligt
Jordbruksverkets förslag kan genomföras på ett
rättvisande sätt i burhönsanläggningar. Liknande
synpunkter framförs bl.a. av länsstyrelserna i
Hallands och Jämtlands län.
Lantbruksuniversitetet anser att begreppet bur bör
definieras snarast. Statens veterinärmedicinska
anstalt förordar att vägen öppnas för en
förutsättningslös forskning på större burar med
särskild utrustning där hönsen har möjlighet att
utöva vissa naturliga beteenden. Lantbrukarnas
riksförbund, Föreningen Svensk fjäderfäskötsel,
Kronägg och Sveriges veterinärförbund anför
liknande synpunkter. Länsstyrelsen i Skaraborgs län
anser att det är ytterst väsentligt att forskningen
helt är inriktad på att få fram vettiga alternativa
system för lösgående höns och ingenting annat.
Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök och
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund anser
att det vore olyckligt om det öppnades möjlighet
att ha någon typ av modifierade burar.
Flertalet remissinstanser tillstyrker att ett
frivilligt märkningssystem av ägg efter
produktionssätt införs. Några instanser anser att
en sådan märkning bör vara obligatorisk.
Skälen för regeringens ställningstagande: Riksdagen
beslutade år 1988 om en ny djurskyddslag (prop.
1987/88:93, bet. 1987/88:JoU 22, rskr.
1987/88:327). I propositionen om djurskyddslagen
angavs bl.a. att som ett led i effektiviseringen av
jordbruket har produktionsformerna undergått genom-
gripande förändringar. Djurhållningen inom
husdjursskötseln har, från att ha varit anpassad
till klimatfaktorer och baserad på tidskrävande
mänsklig omvårdnad, utvecklats till att i dag vara
rationell samt teknik- och ekonomianpassad. Ökade
kunskaper och ändrad teknik har förbättrat djurens
förhållanden jämfört med tidigare. Utvecklingen har
dock inte enbart varit till förmån för djurens
välfärd. Djurmiljöer har skapats där tekniken mera
än djurens miljökrav har fått råda.
Rationaliseringssträvandena har varit inriktade mot
att hålla många djur i produktion i begränsat
stallutrymme och med en minskad arbetskraft för
tillsyn av djuren. Vidare anfördes att ökad hänsyn
måste tas till att levande djur ingår i
produktionen. Djurskyddshänsynen måste tillmätas
betydelse i en helt annan omfattning än hittills
även om detta skulle innebära minskad produktion.
Den nya djurskyddslagen innebär bl.a. att det för
djur inom husdjursskötseln ställs särskilda krav
som innebär att sådana djur skall hållas och skötas
i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det
främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete
sig naturligt.
Burhållningen av värphöns är ett av de mest
intensiva produktionssystemen inom
husdjurshållningen. I propositionen konstaterades
att även om en utveckling av bursystemet hade skett
under den tid som systemet tillämpats tillgodoser
burarna inte ens några av de mest grundläggande
behoven hos hönorna, som t.ex att kunna röra sig,
sprätta, flaxa, sandbada och putsa fjädrarna och
att kunna lägga sina ägg i reden. Riksdagens beslut
om förbud mot att hålla värphöns i bur fr.o.m. år
1999 innebar att det gavs en övergångstid på tio år
för utveckling av nya system för hållande av
värphöns.
Av remissbehandlingen och vid den diskussion som
den 12 november 1993 hölls i Jordbruksdepartementet
framgår att det i dag råder enighet om att nu-
varande bursystem skall avvecklas men att
uppfattningarna är delade om vid vilken tidpunkt
förbudet kan genomföras samt om vilka system som
bör vara tillåtna i framtiden.
Före år 1960 hölls värphöns i Sverige med några få
undantag uteslutande på golv. I början av
1960-talet installerades vanligen burar och i dag
hålls ca 90 % av värphönsen i bur. De nya system
för hållande av värphöns som nu utvecklas är i
princip en vidareutveckling av de traditionella
golvsystemen. Genom att fler våningsplan införs i
systemen, t.ex. i form av näthyllor, ökar den
totala tillgängliga ytan i anläggningen och
beläggningen per kvadratmeter byggnadsyta kan ökas.
Utvecklingen av de nya systemen har dock inte varit
problemfri. Enligt Jordbruksverkets rapport
kvarstår flera problem att lösa. Detta gäller
framför allt fjäderplockning och hackning. Även
inom området stall- och arbetsmiljö samt bekämpning
av koccidier och kvalster kvarstår vissa problem
att lösa. Produktionen måste enligt verket nå en
viss säkerhet innan systemen kan bli allmänt
förekommande och accepterade.
Av Jordbruksverkets rapport framgår dock också att
golvsystemen i flera avseenden har kunnat
förbättras genom den forskning som hittills
bedrivits. Enligt verket kan halterna av ammoniak,
damm och endotoxiner komma ner till fullt
acceptabla nivåer genom vissa skötselsåtgärder och
tekniska lösningar. Vidare har bl.a. frekvensen
fotbens- och bröstbensskador kunnat reduceras genom
en förbättrad utformning av sittpinnarna. Andelen
golvägg har kunnat minskas genom bättre anpassade
uppfödningssystem för unghönsen. Vidare har
identifierats flera faktorer som bedöms vara av
betydelse för resultaten i de alternativa systemen
såsom djurmaterial, uppfödningsförhållandena,
fodrets sammansättning och struktur, ströbäddens
sammansättning och egenskaper samt tekniker för
gödselhantering och ventilation, m.m.
Jordbruksverkets program för utvärdering av de nya
systemen innebär att varje enskilt fabrikat provas.
Provningen genomförs i en experimentell fas
omfattande minst två produktionsomgångar och en
fältfas omfattande minst 15 produktionsomgångar.
Vid provningen utvärderas systemen med utgångspunkt
i gränsvärden och godtagbara nivåer. Enligt
regeringens bedömning behöver inte kriterier för
ett godkännande av de nya systemen för hållande av
värphöns nödvändigtvis innebära att de måste vara
bättre för djurhälsan och arbetsmiljön än nuvarande
burhållningssystem. Resultaten skall dock vara i
överensstämmelse med de krav som skall ställas på
en godtagbar arbetsmiljö och djurhälsa. Den samlade
bedömningen måste innefatta hänsyn inte bara till
djurhälsan och arbetsmiljön utan också till hönsens
möjligheter att utöva ett naturligt beteende.
Jordbruksverkets rapport är emellertid inte
tillräcklig som underlag för en direkt jämförelse
mellan de problem som förekommer i bursystemen och
de som förekommer i andra system för hållande av
höns. Sveriges veterinärförbund anser att rapporten
inte tillräckligt väl belyser för- och nackdelarna
med bursystem resp. alternativa system. Vidare an-
för veterinärförbundet att det i rapporten inte
nämns att samma djurhälso- och arbetsmiljöproblem
som beskrivs vid golvhållning av höns delvis också
förekommer i bursystemen. Förbundet har uppfattat
rapporten som delvis tendentiös. Nordiska samfundet
mot plågsamma djurförsök och Sveriges djurskydds-
föreningars riksförbund anför i ett gemensamt
yttrande att organisationerna saknar en beskrivning
av hälsoläget i burar och de vanliga produk-
tionssjukdomarna såsom äggledarinflammationer,
leverförfettningar, bölder, skelett- och
muskelsvaghet samt beteendestörningar. Vidare
nämner organisationerna flera av de problem som
sammanhänger med bursystemet.
Regeringen delar dessa remissinstansers uppfattning
att problemen i de nuvarande burhållningssystemen
inte är tillräckligt belysta i rapporten. Det hade
enligt regeringens mening varit värdefullt med en
redovisning av förekommande inhysningsformer och en
jämförelse mellan dessa med avseende på djurhälsa,
beteende och arbetsmiljö.
Flera remissinstanser har riktat kritik mot att
forsknings- och utvecklingsarbetet inte kom igång
år 1988 när beslutet om burförbudet fattades. Trots
detta har som nyss nämnts systemen redan nu i flera
avseenden kunnat förbättras. Provningsresultaten
måste dock komma upp till godtagbara nivåer för att
de skall kunna godkännas. Mot bakgrund av bl.a. det
forskningsprogram som Jordbruksverket och
Stiftelsen Lantbruksforskning beslutat om bedömer
regeringen att förutsättningarna för att målet
skall kunna nås till år 1999 har ökat betydligt.
Som verket och stiftelsen understryker i sitt
forskningsprogram är dock en grundläggande
förutsättning för att uppnå uppställda krav att
utvecklingsarbetet bygger på en helhetssyn och ett
samarbete mellan berörda forskare. Eftersom allt
fler länder i Europa, såsom Schweiz,
Storbritannien, Norge, Danmark, Holland och
Tyskland, engagerar sig i alternativa inhysnings-
system för höns är det även angeläget att på det
internationella planet samordna arbetet mellan
olika forskargrupper för att påskynda processen.
Regeringen bedömer också att takten i
utvecklingsarbetet har ökat betydligt och bedöms
öka ytterligare ju mer kunskaper som erhålls om de
nya systemen och om de faktorer som påverkar bl.a.
djurhälsa och miljön.
Mot bakgrund av detta är regeringens samlade
bedömning att förbudet mot att inhysa värphöns i
bur fr.o.m. år 1999 skall ligga fast i enlighet med
riksdagens beslut. Det återstår fortfarande fem år
tills förbudet träder i kraft och
forskningsresultaten i de alternativa systemen bör
under den tiden kunna nå godtagbara nivåer.
Regeringen vill dock betona vikten av att tillräck-
liga resurser satsas både från näringen och andra
forskningsfinansiärer, såsom Lantbruks-
universitetet, på forskningen och utvecklingen av
nya system.
Föreningen Svensk fjäderfäskötsel uttrycker
farhågor om möjligheterna att byta ut nuvarande
buranläggningar mot alternativa system till år
1999. Föreningen anför bl.a. att för närvarande
hålls 90 % av Sveriges 6 miljoner värphöns i
buranläggningar och att det för att ersätta
samtliga burar krävs att ca 1 miljon hönsplatser
årligen ersätts med alternativa system fram till år
1999. Vidare anför föreningen att prövning och
godkännande av godtagbara alternativa system kan
ske tidigast sommaren 1995. Det skulle innebära en
bytestakt av ca 2 miljoner hönsplatser per år.
Föreningen anser att detta skulle vara en
omöjlighet.
Regeringen är medveten om att vissa svårigheter kan
uppstå när ett stort antal buranläggningar skall
ersättas med alternativa system. Enligt regeringens
mening är det emellertid för tidigt att i nuläget
göra en bedömning av hur lång tid som i praktiken
kan komma att krävas för att ersätta
buranläggningarna, bl.a. eftersom något system ännu
inte är färdigprovat.
Det är emellertid viktigt att utvecklingen noga
följs på området. Regeringen uppdrog i september
1991 åt Jordbruksverket att fortlöpande följa
utvecklingen inom äggproduktionen. Uppdraget skall
redovisas årligen i verkets anslagsframställning
till regeringen. Regeringen förutsätter att
Jordbruksverket i sina redovisningar av uppdraget
årligen lämnar en lägesbeskrivning av utvecklingen
av nya system och i vilken omfattning som nuvarande
buranläggningar byts ut mot alternativa system.
För att få en samlad bedömning av eventuella
åtgärder som kan behöva vidtagas för att kunna
genomföra förbudet bör en kontrollstation inrättas
år 1997. Regeringen har för avsikt att ge
Jordbruksverket i uppdrag att inför kon-
trollstationen redovisa till regeringen de
eventuella problem som då kvarstår samt ge förslag
till åtgärder för att lösa dessa till år 1999.
När det gäller produktionskostnader i de
alternativa systemen understryker flera
remissinstanser att produktionen måste ge en rimlig
lönsamhet. Enligt Jordbruksverkets redovisning
råder dock delade meningar om kostnaderna i dessa
system. Flera remissinstanser har också ifrågasatt
den ekonomiska kalkyl med kostnadsjämförelser
mellan äggproduktion i bur och i alternativa system
som redovisas i Jordbruksverkets rapport.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län påpekar att kalkylen
är baserad på beräkningar från branschföreträdare
och från försöksresultat som i sin tur är grundade
på försök utförda med den kunskap som då var
tillgänglig om lösgående höns. Vidare ifrågasätter
Länsstyrelsen beräkningen av tidsåtgången i de båda
systemen och anför att detta är väsentligt eftersom
en avsevärd del av merkostnaden för ägg producerade
i golvhållningssystem härrör från skillnader i
arbetstid. Bl.a. Sveriges veterinärförbund,
Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök och
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund anser
att den beräknade tidsåtgången i kalkylen för
burhönsproduktion innebär att djurskydds-
lagstiftningens krav på tillsyn och skötsel av
djuren inte uppfylls.
Oavsett vilken merkostnad som dagens alternativa
system medför i jämförelse med burhållningssystem
bör enligt regeringens mening förutsättningarna för
en lönsam produktion öka i och med att kunskaperna
ökar och systemen därmed successivt kan förbättras.
Inredningskostnaderna bör också såsom Jordbruks-
verket bedömer minska i framtiden med ökade
tillverkningsvolymer. Konsument-forum anför i sitt
yttrande att konsumenterna är beredda att betala
något mer för etiskt och kvalitetsmässigt riktigt
producerade produkter och att ägg hör till ett av
våra billigaste livsmedel. Liknande synpunkter
framförs av Konsumentgillesförbundet som anger att
en prishöjning på 3 kr/kg inte skulle utgöra något
hinder.
Det är viktigt att värna om den svenska
äggproduktionen så att riksdagens beslut att
avveckla nuvarande burhållningssystem inte innebär
att svensk äggproduktion slås ut och ersätts med
ägg producerade i andra länders bursystem.
Beslutet innebär en stor fysisk omställning av en
produktionsgren. I enlighet med vad som anförs i
prop. 1990/91:191 om vissa livsmedelspolitiska
frågor kan selektiva stödåtgärder behöva vidtagas
om utvecklingen visar att svårigheter föreligger
att genomföra åtgärder t.ex. för införande av
alternativa former till hållande av burhöns.
Jordbruksverket anser att djurskyddsföreskrifterna
i likhet med vad som gäller i Schweiz inte bör
förbjuda burhållning eftersom ordet bur har vissa
begränsningar och att en framtida hönshållning på
något sätt måste begränsa hönsens rörlighet.
Jordbruksverket föreslår i stället att det i
djurskyddsföreskrifterna införs krav på att höns
skall kunna utöva vissa naturliga beteenden såsom
sandbada, ha möjlighet att utnyttja sittpinnar och
att lägga ägg i rede samt ha möjlighet till viss
rörlighet.
Lantbruksuniversitetet anser att begreppet bur bör
definieras snarast. Statens veterinärmedicinska
anstalt förordar att vägen öppnas för en
förutsättningslös forskning på större burar med
särskild utrustning där hönsen har möjlighet att
utöva vissa naturliga beteenden. Lantbrukarnas
riksförbund, Föreningen Svensk fjäderfäskötsel,
Kronägg och Sveriges veterinärförbund anför
liknande synpunkter. Länsstyrelsen i Skaraborgs län
anser att det är ytterst väsentligt att forskningen
helt är inriktad på att få fram vettiga alternativa
system för lösgående höns och ingenting annat.
Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök och
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund anser
att det vore olyckligt om det öppnades möjlighet
att ha någon typ av modifierade burar.
I propositionen om djurskyddslag, m.m.
konstaterades att även om en utveckling av
bursystemet hade skett under den tid som systemet
tillämpats tillgodoser burarna inte ens några av de
mest grundläggande behoven hos hönorna. Detta
gäller t.ex. hönornas möjlighet att kunna röra sig,
sprätta, flaxa, sandbada och putsa fjädrarna, sitta
på pinne och att kunna lägga sina ägg i reden.
De bursystem som hittills har forskats på uppfyller
endast få av de nämnda kriterierna. Enligt
regeringens mening är det viktigt att de nya
systemen ger hönsen en tillräcklig rörelsefrihet
och att djurens beteendebehov i de nyss nämnda
avseendena tillgodoses för att systemen skall kunna
anses uppfylla djurskyddslagens krav på att djuren
skall hållas på ett sådant sätt att det ger dem
möjlighet att bete sig naturligt. Systemen skall
naturligtvis också i övrigt uppfylla de krav som
bör ställas från djurhälso- och
arbetsmiljösynpunkt. Det bör inte heller accepteras
att s.k. näbbtrimning kommer till användning.
Oberoende av vilken innebörd som kan läggas i
begreppet bur skall arbetet således inriktas på att
utveckla system som uppfyller de ställda kraven
vilket enligt regeringens bedömning innebär att
utvecklingsarbetet skall inriktas på andra system
än burhållningssystem. Riksdagens beslut att
nuvarande burhållningssystem skall avvecklas och
bör vara avvecklat år 1998 bör således ligga fast.
Som redovisats i avsnittet om gällande regler inom
EG har EG särskilda bestämmelser om hur ägg får
märkas med avseende på produktionssystem.
Jordbruksverket har i sin rapport föreslagit att
ett sådant system införs också i Sverige. Som skäl
anförs att det föreligger en begreppsförvirring på
marknaden när det gäller märkning av ägg. Vidare
att konsumenternas reaktioner med en entydig
märkning kunde bli tydligare och avläsas lättare.
Flera remissinstanser understryker också vikten av
att ett märkningssystem införs.
Regeringen delar Konsumentverkets bedömning att ett
frivilligt märkningssystem med utgångspunkt från
produktionssättet bör ge konsumenten möjlighet att
välja önskad vara och att förekomsten av
vilseledande begrepp vid försäljning av alternativt
producerade ägg till konsument då kan minska.
Riksdagen beslutade i december 1992 bl.a. om
ändringar i livsmedelslagen (1971: 511) i anledning
av EES-avtalet (prop. 1992/93:119, bet.
1992/93:JoU6, rskr. 1992/93:243). Ändringarna, som
avses träda i kraft samtidigt med EES-avtalet,
innebär bl.a. att nu gällande märkningsbestämmelser
i 13 § livsmedelslagen ersätts av ett bemyndigande
för regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att meddela föreskrifter om märkning av
livsmedel. Regeringen har för avsikt att när
lagändringen trätt i kraft låta införa ett system
liknande EG:s för frivillig märkning av ägg efter
produktionssystem.
Jordbruksverket föreslår vidare att
djurskyddsförordningen ändras så att verket har
möjlighet att i enskilda fall ge dispens för
flyttning av burar till ett annat hus eller en
annan anläggning under förutsättning att stall- och
djurmiljön förbättras och att antalet hönsplatser i
bur inte utökas.
Enligt övergångsbestämmelserna till
djurskyddsförordningen får vid ikraftträdandet
befintliga anläggningar för burhöns användas intill
utgången av år 1998 utan hinder av 9 §
djurskyddsförordningen. Befintliga burar i sådana
anläggningar får bytas mot nya burar om de gamla
burarna är olämpliga från djurskyddssynpunkt.
Vidare anges att Statens jordbruksverk får, om det
övergångsvis behövs, medge undantag från 9 §
förordningen. Mot bakgrund av detta anser
regeringen att det inte finns skäl att vidta några
åtgärder i det avseendet.

3
Sammanfattningen i Statens jordbruksverks
rapport
(1993:14) Alternativa inhysningssystem
för värphöns
Uppdrag
Regeringen har gett Jordbruksverket
i uppdrag att fortlöpande följa utvecklingen inom
äggproduktionen. Verket skall årligen i samband med
anslagsframställningen redovisa uppdraget.
Riksdagen beslöt år 1988 att en kontrollstation
skulle genomföras år 1993 med anledning av förbudet
att hålla höns i bur som träder i kraft den 1
januari 1999. Regeringen har mot bakgrund av detta
uppdragit åt Jordbruksverket att i samband med
anslagsframställningen 1994/95 redovisa en
utvärdering av den forskning och de försök kring
alternativ till burhållning av värphöns som
bedrivits. Jordbruksverket skall också bedöma
möjligheterna att komma till rätta med de
eventuella problem som hittills kommit fram.

Svensk äggproduktion
Äggproduktionen i Sverige svarar
för 4-5 % av det totala produktionsvärdet av
jordbruksprodukter. Det fanns år 1992 6 miljoner
höns i landet. Av den totala äggproduktionen
beräknas 90 % produceras av höns i bur. Svensk
äggproduktion beräknas sysselsätta 2 200 personer
på heltid och ungefär lika många på deltid.
Ekonomiska beräkningar visar att produktionen i
alternativa system innebär en ökad
produktionskostnad på runt 3 kr per kg ägg.
Fördyringen beror framför allt på att
arbetsinsatsen är högre och att störningar i
produktionen förekommer oftare i system för
frigående höns. Underlaget för beräkningarna när
det gäller de nya systemen är osäkrare eftersom
antalet genomförda produktionsomgångar är få.

Hälsoaspekter
Hälsoläget inom svensk
fjäderfänäring är mycket gott. Produktionen baseras
på i huvudsak utländskt djurmaterial. Genom
karantänsförfarande och restriktioner har riskerna
för att få in smittsamma sjukdomar minimerats.
Importen sker i form av grand-parents-djur vilket
innebär att antalet kan begränsas till ca 10 000
djur per år. Skulle avelsarbetet baseras på
föräldrardjur ökar importbehovet till 100 000 djur.
På grund av smittskyddsskäl får import av ägg för
konsumtion endast ske från nordiska länder.
Genom anordnande av kontroller m.m. är
salmonellaläget i Sverige mycket gott. Sverige har
endast haft ett par utbrott av Salmonella
enteritidis. I samband med förhandlingarna om
medlemskap i EG begär Sverige undantag för EG:s
direktiv. Sverige begär att salmonellafrihet skall
kunna ställas på foder, levande djur och livsmedel
vid införsel till landet även i fortsättningen.

4
Livsmedelskontroll
Det ankommer på varje producent att
ansvara för kvaliteten på de ägg som produceras.
Livsmedelsverket fastställer vilka krav som skall
gälla. Inom EG finns direktiv om en frivillig
märkning av ägg som utgår ifrån
produktionssystemet. Någon motsvarande bestämmelse
för märkning finns inte i Sverige. Jordbruksverket
har i rapporten framfört att EG:s system med
frivillig märkning efter produktionssystem bör
införas i Sverige.

Djurskydd
I djurskyddsförordningen fastställs
att höns för äggproduktion inte får inhysas i
burar. Anläggningar som var i drift år 1988 får
användas till utgången av år 1998. År 1989 utökades
kraven på golvarean i burar från 450 cm2 till
600 cm2. Detta medför att standardburen rymmer 3
hönor. År 1994 träder av Jordbruksverket
fastställda föreskrifter i kraft om krav på hela
mellanväggar och klonötare även i befintliga burar.
Länsstyrelserna har under våren 1993 i samarbete
med Miljö- och hälsoskyddsnämnderna och på
Jordbruksverkets uppmaning genomfört en
projekttillsyn i 440 anläggningar med burhöns. I 16
% av avdelningarna förekom överbeläggning. Hela
mellanväggar fanns i 77 % av avdelningarna.
I EG finns fastställt att höns i bur skall fr.o.m.
år 1995 ha minst 450 cm2. Tyskland kräver 550 cm2
och i Danmark är kraven det samma som i Sverige
dvs. 600 cm2. Schweiz införde som första land
burförbud år 1992. I Holland fanns ett förslag om
burförbud. Detta drogs tillbaka i avvaktan på ett
ställningstagande inom hela EG.
Jordbruksverket föreslår att ordet bur bör
definieras närmare eller omformuleras. Det bör
också fastslås vilka krav som skall gälla för
hönsens naturliga beteende. För att förbättra
burhönsens miljö bör vissa dispenser kunna ges när
det gäller flyttning av burar inom befintligt
företag.

Ny teknik
Enligt djurskyddsförordningen skall
nya tekniska system och ny teknisk utrustning för
djurhållning godkännas från djurskydds- och
djurhälsosynpunkt innan de får användas.
Jordbruksverket har tagit fram ett program för
utvärdering av ny teknik avseende system för
frigående höns. Syftet med prövningen är att utröna
om tekniken är djurskydds- och djurhälsomässig
godtagbar. Ett godkännande innebär inte
nödvändigtvis att den nya tekniken är bättre än
befintlig teknik. Provning genomförs i två faser;
en experimentell fas och en fältfas. För provningen
svarar den sökande och av Jordbruksverket godkänd
forskare. Den experimentella fasen skall omfatta
minst två omgångar och fältfasen 15
produktionsomgångar.
Utvärderingen sker med utgångspunkt från dels
gränsvärden och godtagbara nivåer, dels särskilda
bedömningar. För närvarande är tre fabrikat föremål
för provning. De resultat som hittills framkommit
visar att vissa problem med skador, fothälsa,
fellagda ägg, kvalster och coccidier efter hand
blivit bättre. När det gäller befjädringen kvarstår
dock problemen. Orsakssammanhangen tycks vara
komplexa. På grund av lönsamheten inom äggbranschen
har antalet investeringar i nya system varit lågt.
Det fastställda provningsprogrammet föreskriver att
15 omgångar skall vara genomförda och resultaten
godtagbara från djurhälso- och djurskyddssynpunkt.
Det fabrikat som har hunnit längst i provningen
kommer att ha 5 omgångar genomförda vid utgången av
år 1993. En slutgiltig prövning om ett godkännande
av detta fabrikat kan tidigast ske år 1995.

Arbetsmiljö
Högre halter av ammoniak, damm och
endotoxiner har konstaterats i de alternativa
systemen. Genom vissa skötselåtgärder och tekniska
lösningar kan halterna komma ner till fullt
acceptabel nivå. Detta gäller också dammhalterna.
Den mest påtagliga skillnaden beträffande ergonomi
och olycksfallsrisker är plockningen av golvägg och
rengöringen i system för frigående höns. I den
attitydundersökning som Jordbruksverket låtit
genomföra till 30 golvhönsproducenter med fler än
500 höns har 16 av 23 givna svar uppgivit att de
inte hade några problem med arbetsmiljön och 20 att
de inte hade problem med stallmiljön. Det är mycket
angeläget att forskningen om arbetsmiljö kan
fortsätta eftersom en acceptabel arbetsmiljö är en
förutsättning för en positiv utveckling av systemen
för frigående höns.

Forskning
Forskning om system för frigående
höns påbörjades på Lantbruksuniversitetet år 1988.
De medel som anslogs till forskning rörande de nya
systemen var mycket begränsade. De ideella
djurskyddsföreningarna har bidragit med
förhållandevis stora anslag. I den
forskningspolitiska propositionen år 1990
tilldelades Lantbruksstyrelsen ett anslag för
djurmiljöförbättrande åtgärder på 3,2 miljoner
kronor. Anslaget skulle enligt regeringsbeslutet i
första hand användas för framtagning av alternativa
system för höns. Anslaget har sedermera höjts till
4,4 miljoner. Ett forskningsprogram antogs av
Jordbruksverket i samarbete med Skogs- och
jordbrukets forskningsråd (SJFR). De medel som an-
slagits inom detta program för fjäderfäprojekt har
varit 2,5 miljoner kronor per år. I denna summa
ingår de 0,5 miljoner per år som Jordbruksverket
bidrar med till provningen av ny teknik. Fr.o.m. år
1994 kommer ett nytt forskningsprogram att tas
fram. Medel till detta kommer från Jordbruksverket
och Stiftelsen Lantbruksforskning.
I rapporten finns redovisat vilken forskning som
pågår och vilka resultat och erfarenheter som
hittills framkommit.
Resultaten från forskningen används kontinuerligt i
utvärderingen av ny teknik och det
erfarenhetsutbyte som pågår. De problem som
kvarstår att lösa är fjäderplockning och
fjäderhackning. Även inom området stall- och
arbetsmiljö kvarstår vissa problem samt när det
gäller bekämpning av coccidier och kvalster.
Produktionen i system för frigående höns måste nå
viss säkerhet innan systemen kan bli allmänt
förekommande och accepterade.

Utbildning
I takt med att intresset för
frigående system ökar måste resurser läggas på
utbildningen av producenterna. I initialskedet
kommer behovet av rådgivning att vara stort.
Jordbruksverket föreslår att man inom Föreningen
Svensk fjäderfäskötsel tar fram ett utbildnings-
och rådgivningsprogram för äggproduktion i
frigående system.

Förslag
Enligt verkets bedömning är en
utveckling i olika länder inom EG mot ett
motsvarande förbud mot burhöns som i Sverige
trolig. Sveriges redan nu höga standard när det
gäller friska djur, god stallmiljö och kunniga pro-
ducenter kommer att vara till fördel för den
svenska produktionen.
Det är emellertid enligt Jordbruksverkets bedömning
inte realistiskt att genomföra ett totalt burförbud
den 1 januari 1999. Det är alltför många problem
som ännu kvarstår och kan förväntas ta
förhållandevis lång tid att lösa. Mot denna
bakgrund föreslår verket att tidpunkten för
burförbudet flyttas fram till den 1 januari 2004.
En kontrollstation bör genomföras år 1998.
För att inte denna framflyttning av tidpunkten för
burförbudet skall medföra att hönsens situation i
gamla föråldrade burar ytterligare försämras
föreslår Jordbruksverket att en djurmiljöprövning
av samtliga burhönsansläggningar skall genomföras
under perioden fram till år 1997. Den
djurmiljöprövning som föreslås bör utformas enligt
den modell som tillämpas inom
slaktkycklingproduktionen och som innebär att
stall- och djurmiljö poängsätts. Med utgångspunkt i
antalet poäng fastställs hur länge produktionen i
buranläggningen får fortsätta. I anläggningar som
inte uppnår vissa minimipoäng måste produktionen
upphöra senast den 1 januari 1999 såvida inte
investeringar sker i nya anläggningar. Anläggningar
som uppnår högsta poäng får fortsätta längst till
den 1 januari 2006. Tidpunkten är satt med tanke på
att en rimlig avskrivningsperiod (10 år) måste
kunna tillämpas vid nyinvesteringar. På detta sätt
förbättras situationen för burhönsen samtidigt som
det öppnas möjligheter till en rimlig
avskrivningsperiod för producenterna.
Investeringar i nya buranläggningar får endast ske
vid företag som den 1 januari 1994 har
äggproduktion och nyinvesteringen får innebära
högst det antal hönsplatser som nuvarande
anläggning enligt förprövning är godkänd för.

5
Förteckning över de remissinstanser som
avgett
yttrande över Statens jordbruksverks
rapport (1993:14)
Alternativa inhysningssystem för värphöns
Efter remiss har yttranden över rapporten avgetts
av Statens livsmedelsverk, Arbetarskyddsstyrelsen,
Konkurrensverket, Konsumentverket, Sveriges
lantbruksuniversitet, Statens veterinärmedicinska
anstalt, Skogs- och jordbrukets forskningsråd,
Länsstyrelserna i Kalmar, Hallands, Skaraborgs och
Jämtlands län, Lantbrukarnas riksförbund,
Familjejordbrukarnas riksförbund, Föreningarna
djurens vänners riksorganisation, Föreningen svensk
fjäderfäskötsel, Konsument-forum,
Konsumentgillesförbundet, Kronägg ek. för.,
Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök,
Svenska djurskyddsföreningen, Svenska
lantarbetareförbundet, Svenska lantägg AB, Sveriges
djurskyddsföreningars riksförbund och Sveriges
veterinärförbund.
Dessutom har yttranden inkommit från
Konsumentföreningen Stockholm, Pelle & Lisa AB,
Stiftelsen veterinär fjäderfäforskning, Skogs- och
lantarbetsgivareförbundet, Kabi pharmacia hospital
care, Krokom kommun, Skara kommun, AB Vallberga
kontrollhönseri, Svenska foder AB, Västerbottens
läns äggcentral förening upa, Källbergs industri
AB, Sveriges ost & ägg grossister,
Konsumentberedningen, Bo Algers; Sveriges
lantbruksuniversitet, Ingvar Ekesbo; Sveriges
lantbruksuniversitet, anställda vid AB Verntofta
fjäderfä samt enskilda personer.

6
Förteckning över myndigheter och
organisationer som
var företrädda vid
Jordbruksdepartementets diskussion
den 12 november 1993 om alternativ till
burhållning av
värphöns
Statens jordbruksverk, Statens livsmedelsverk,
Arbetarskyddsstyrelsen, Konsumentverket, Sveriges
lantbruksuniversitet, Statens veterinärmedicinska
anstalt, Skogs- och jordbrukets forskningsråd,
Lantbrukarnas riksförbund, Familjejordbrukarnas
riksförbund, Föreningarna djurens vänners
riksorganisation, Föreningen svensk
fjäderfäskötsel, Konsumentberedningen,
Konsumentforum, Konsumentgillesförbundet, Kronägg
ek. för., Nordiska samfundet mot plågsamma
djurförsök, Svenska djurskyddsföreningen, Svenska
lantarbetareförbundet, Svenska lantägg AB, Sveriges
djurskyddsföreningars riksförbund och Sveriges
veterinärförbund.

7
Jordbruksdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2
december 1993

Närvarande: statsrådet B. Westerberg, ordförande,
och statsråden Friggebo, Johansson, Laurén,
Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson,
Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg

Föredragande: statsrådet Olsson

Regeringen beslutar skrivelse 1993/94:106
Alternativ till burhållning av värphöns.

8