LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL REVISION AV GIFTERMÅLSBALK
OCH VISSA DELAR AV ÄRVDABALKEN

I.

FÖRSLAG

TILL

LAG OM ÄKTENSKAPS INGÅENDE
OCH UPPLÖSNING

M. M.

STOCKHOLM

KUKGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1918

[123787]

TILL KONUNGEN.

Genom nådigt beslut den 3 december 1909 har Eders Kungl. Maj:t förordnat,
att lagberedningen skulle företaga omarbetning av giftermålsbalken
med tillhörande författningar samt de delar av ärvdabalken, som kunde

4

höra i sammanhang därmed behandlas, ävensom föreskrivit att, därest
avtal om samarbete på förevarande område med Danmark och Norge
komme till stånd, beredningen eller vissa dess ledamöter för Sveriges del
skulle efter Eders Kungl. Maj:ts vidare förordnande deltaga i de gemensamma
förhandlingar, som kunde komma att anordnas.

Frågan om gemensam skandinavisk lagstiftning på familjerättens område
hade förut varit föremål för prövning å en preliminär konferens mellan
delegerade för de tre länderna, nämligen för Sverige undertecknad
Westring, för Danmark professorn vid Köpenhamns universitet V. Bentzon
och för Norge expeditionschefen i justitsdepartementet, numera sorenskriver
P. I. Paulsen, vilka den 13 november 1909 avgivit följande utlåtande
:

»Vid övervägande av frågan huruvida ett gemensamt skandinaviskt lagstiftningsarbete
på familjerättens område må kunna komma till stånd bör
det till en början framhållas, att genomförandet av en gemensamhet i
förevarande avseende givetvis måste möta större svårigheter än t. ex.
åstadkommande av gemensam lagstiftning inom obligationsrätten. Den
senare är till sin natur av vida mer universell art än familjerätten, vilken
på det allra närmaste berör hela folket i dess privata levnadsförhållanden
och följaktligen mera än lagstiftning på andra områden måste noga lämpa
sig efter folkets vanor och föreställningssätt. Att försöka upptaga familjerätten
i dess helhet till gemensam behandling, synes därför icke för närvarande
tillrådligt. Säkert torde emellertid vara, att även inom familjerätten
förekomma ämnen, beträffande vilka det skulle vara av stort gagn,
om gemensamhet kunde uppnås. Och de förhållanden, under vilka de tre
skandinaviska folken leva, äro helt visst så pass ensartade, att hinder ej
bör möta för åstadkommande av gemensamhet i sådana delar av lagstiftningen
på förevarande område, där en gemensamhet av en eller annan anledning
synes eftersträvansvärd.

Bland de ämnen, som då i främsta rummet synas lämpade för gemensam
lagstiftning, är utan tvivel frågan om villkoren för äktenskaps ingående
eller, såsom det ock brukar betecknas, om äktenskapshindren. Med
den livliga samfärdsel, som äger rum mellan de nordiska länderna, före -

kommer det ej sällan, att äktenskap ingås emellan personer, av vilka den
ene tillhör ett och den andre ett annat av dessa länder. Vid sådant
förhållande är det uppenbart, att likformighet i förevarande avseende
skulle medföra avsevärda fördelar. Vad angår de nu gällande lagstiftningarnas
ståndpunkt, förete de i sina grunddrag stora likheter men skilja
sig naturligtvis i fråga om åtskilliga detaljer. Gemensamt år sålunda, att
för ingående av äktenskap fordras,.att kontrahenterna uppnått viss ålder,
att i vissa fall samtycke av målsman eller annan måste inhämtas, att föregående
äktenskapsförbindelse och närmare förvantskap utgöra hinder för
nytt äktenskaps ingående, att i vissa fall nytt äktenskap ej må ingås förr
än någon tid förflutit efter ett föregående äktenskaps upplösning, o. s. v.
De mest avsevärda skiljaktigheterna hänföra sig till ålders- och förvantskapshindren.
Äktenskapsåldern är i Sverige 21 år för man och 17 år
för kvinna samt i Danmark och Norge 20 år för man och 16 år för
kvinna, dock att praxis i Norge delvis har frångått den lagbestämda
gränsen. I varje fall är emellertid detta hinder dispensabelt. Vad förvantskapen
beträffar, gäller i alla tre länderna, att äktenskap är ovillkorligen
förbudet i upp- och nedstigande skyldskap och svågerlag samt emellan
syskon. I Sverige gäller ovillkorligt förbud jämväl i avseende å giftermål
emellan personer, av vilka den ene härstammar från något av den
andres syskon. I Danmark och Norge åter är äktenskap utan vidare till
låtet emellan en man samt hans bror- eller systerdotter, men fordras särskilt
dispens för giftermål emellan en man och hans faster eller moster
samt mellan en man och hans avlidna hustrus faster och moster. Dessutom
må icke utan dispens giftermål ingås mellan en man och hans
avlidne broders änka. De skiljaktigheter, som sålunda och i övrigt förefinnas,
synas icke vara av den genomgripande beskaffenhet, att icke gemensamhet
på förevarande område, åtminstone i allt väsentligt, kan antagas
kunna uppnås.

I nära sammanhang med frågan om vilka omständigheter skola utgöra
hinder för äktenskaps ingående står frågan huruvida och i vilka fall ett
äktenskap, som kommit till stånd, oaktat lagstadgat hinder förefunnits,
skall anses ogilt eller få äga bestånd. I detta hänseende intager den

6

svenska rätten en vida strängare ståndpunkt än den danska och norska,
i det enligt svensk rätt regeln är, att i det förutsatta fallet äktenskapet
återgår, under det att enligt dansk och norsk rätt återgång äger rum,
allenast då något av de viktigaste hindren förelegat. Som emellertid
redan de äldre svenska lagförslagen i detta hänseende närmat sig den
ståndpunkt, som intages av den danska och norska rätten, synes jämväl
härutinnan utsikt förefinnas att enighet om gemensamma bestämmelser
skall kunna ernås.

I följd av vad sålunda anförts synes alltså såsom föremål för gemensam
behandling kunna upptagas frågan om villkoren för äktenskaps ingående
eller om äktenskapshindren samt, i samband därmed, frågan om i
vilka fall ett förefintligt äktenskapshinder bör föranleda återgång av äktenskap,
som det oaktat kommit till stånd.

Såsom föremål för gemensam lagstiftning kan vidare ifrågasättas förmögenhetsförhållandet
emellan äkta makar. En gemensamhet härutinnan
skulle hava stor betydelse i internationellt privaträttsligt hänseende. De
talrika blandade äktenskapen kunna ofta föranleda ovisshet om vilketdera
landets rätt skall vara att i särskilda fall använda. Och den livliga handelsförbindelsen
mellan länderna medför, att invånarne i det ena landet
ofta få fordran hos gift man eller kvinna i något av de andra länderna,
varvid de stå inför ej oväsentliga skiljaktigheter i reglerna om vilken del
av makarnas egendom kan tillgripas för fordringens gäldande. Svårigheterna
i senare hänseendet äro så mycket större, som lagstiftningen å förevarande
område i alla tre länderna är synnerligen invecklad.

Grundprincipen har sedan lång tid tillbaka varit egendomsgemenskap
mellan makarne med förvaltningsrätt för mannen. Med denna princip till
grund hade den äldre rätten inom alla tre länderna uppställt jämförelsevis
enkla regler. Men på senare tider hava ej oväsentliga modifikationer
i dessa regler, likaledes i alla tre länderna, blivit genomförda. Ändamålet
med dessa modifikationer har huvudsakligen varit att frigöra hustrun från
det beroende av mannen, vari den äldre lagstiftningen hållit henne, och
att bereda henne skydd mot förmögenhetens förstöring genom mannens
förvållande. Då man emellertid alltjämt bibehållit den äldre grundprin -

7

cipen, har man fått en lagstiftning, som vilar på varandra motsägande
grundsatser och därför i enkelhet och reda lämnar mycket övrigt att önska
och som dessutom ej heller kunnat annat än i mycket inskränkt omfattning
leda till målet.

Hustrun har väl i Danmark och Norge uttryckligen förklarats myndig,
men hennes rättskapacitet är dock såväl i dessa länder som i Sverige i
hög grad inskränkt. Frånsett de fall, att förmögenhetsförhållandet regleras
genom äktenskapsförord eller genom villkor vid gåva eller testamente,
vilka fall givetvis måste vara undantag, gäller således alltjämt såsom regel,
att såväl vad hustrun vid äktenskapets ingående äger som vad under äktenskapet
tillfaller henne ingår i det gemensamma boet och kommer under
mannens förvaltning. Denna regel har dock åtskilliga undantag. Sålunda
skall enligt svensk rätt fast egendom, som hustrun före eller under äktenskapet
ärvt eller förut förvärvat, vara hennes enskilda egendom, dock att
förvaltningsrätten tillhör mannen. Till gengäld härför får hon icke någon
del i mannens på motsvarande sätt åtkomna fasta egendom. Alldeles undantagen
från mannens förvaltning är i alla tre länderna egendom, som
hustrun under äktenskapet genom sitt eget arbete förvärvar. Däröver
äger hon själv råda. I vissa fall, särskilt vad angår fast egendom, som
tillhör eller, vad Danmark och Norge angår, inkommit genom hustrun, är
mannens förvaltningsrätt inskränkt, så att hustruns samtycke erfordras för
disposition av egendomen på visst sätt, Detsamma gäller i Danmark om
värdepapper. En följd av hustruns förändrade ställning har blivit, att hon
kan ingå förpliktande avtal; men verkan av sådana avtal är dock, särskilt
i Sverige, i hög grad begränsad. En annan följd har blivit ändrade regler
om vilken egendom skall gå i betalning för makarnas gäld. Dessa

regler höra i övrigt till de mest invecklade styckena av ifrågavarande lagÖ
o

stiftning.

Genom de åvägabragta förändringarna har, som lätt kan skönjas, gift
kvinna ingalunda vunnit den självständiga ställning, som utvecklingen med
allt större styrka för henne kräver; ej heller har erforderlig trygghet vunnits
mot den av henne i boet införda förmögenhetens ödeläggande genom
mannen. Såsom en sista resurs vid missbruk av mannens förvaltningsrätt

8

har väl medgivits hustrun rätt att vinna boskillnad; men detta medel
kommer oftast icke till användning förr än så sent, att föga återstår att
rädda.

Lagstiftningen på förevarande område synes sålunda i alla tre länderna
vara i behov av ytterligare utveckling; och därvid måste man helt säkert
övergiva den emellan olika principer haltande ställning, som den nu gällande
lagstiftningen intager. Huru en ny ordning bör gestaltas kan uppenbarligen
icke nu fastslås.. Under övervägande måste bland annat komma
ett system med fullt åtskilda förmögenhetsområden för bägge makarna.
Det bör dock framhållas, att lösningen icke nödvändigtvis måste bestå
däri, att man sålunda avskär alla förmögenhetsrättsliga band emellan makarna,
vilket ur åtskilliga synpunkter skulle möta betänkligheter. Man kan
i stället tänka sig den ordning, att bägge makarna under äktenskapet fritt
råda var över sin medförda eller sedermera förvärvade egendom, med skyldighet
för en var av dem att efter förmåga bidraga till utgifterna för det
gemensamma, samt att vid äktenskapets upplösning bägge makarnas behållna
egendom sammanslås till en massa, varav hälften tillfaller vardera
maken eller dess successorer. På sådant sätt skulle självständig ställning
under äktenskapet för hustrun vinnas, i den mån sådant är möjligt, på
samma gång som den gemensamhet i ekonomiska intressen, som karakteriserar
den nuvarande ordningen, skulle väsentligen bibehållas. I varje
fall synes en ganska genomgripande reform på ifrågavarande område vara
erforderlig. Under förutsättning att man söker vinna en sådan, torde
möjlighet förefinnas för en i det väsentliga överensstämmande lagstiftning
för de skandinaviska länderna på förevarande område.

Det synes alltså lämpligt, att jämväl frågan om äkta makars förmögenhetsförhållanden
upptages till gemensam behandling.

Förutom de i det föregående nämnda ämnen för gemensam lagstiftning
bör uppmärksamheten riktas på myndighetslagstiftningen. Det skulle vara
av stor betydelse för de ekonomiska förbindelserna mellan de nordiska
länderna, om myndighetsåldern, som nu i Sverige och Norge är 21 år men
i Danmark 25 år, kunde bliva densamma. Dessutom intaga Danmark och
Norge en särskild ställning gent emot övrig europeisk rätt genom att upp -

9

ställa ett mellanstadium mellan fullständig omyndighet och fullmyndighet
nämligen minderårighet under kuratel, i Danmark från 18 till 25 år, i
Norge från 18 till 21 år.

Vidare skulle gemensam lagstiftning om reglerna för skillnad till säng
och säte och äktenskapsskillnad kunna göra stort gagn. De sedan äldre
tid bestående lagarna på detta område hava i alla tre länderna visat sig i
åtskilliga hänseenden icke vara överensstämmande med nutidens förhållanden
och uppfattningar. Därtill kommer att det ofta uppstår spörsmål
om tillämpning av dessa bestämmelser i det ena landet, då den ena av
makarna eller bägge äro undersåtar i något av de andra länderna. A
andra sidan bör frågan om gemensam lagstiftning på detta område icke
sättas i främsta rummet. Ty dels äro olikheterna så stora och de utvägar,
som kunna väljas, så olikartade både i processuellt och materiellt rättsligt
hänseende, att uppgiften är särdeles vansklig, dels har Norge i år fått en
ny kodifikation av lagstiftningen i förevarande ämne. Det har alltså uppstått
en olikhet i de tre ländernas behov av ny lagstiftning, och det kan
vara anledning att något avvakta de erfarenheter, man gör av den norska
lagens praktiska verkningar.

Beträffande hela spörsmålet om betydelsen av en skandinavisk gemensam
lagstiftning på familjerättens område må slutligen framhållas den roll, som
de internationellt privaträttsliga reglerna här spela.

Som bekant saknas det en genomförd enhetlig ordning av förhållandet
i detta avseende emellan de tre nordiska länderna. Efter hand som de
materiella rättsreglerna komma att förete mindre skiljaktighet^ förminskas
väl den praktiska olägenheten av den bristande enheten i den internationella
privaträtten i de tre länderna. Men tillsvidare är det nog att betona
önskvärdheten därav, att det arbetas på att avlägsna de stora principiella
skiljaktigheterna, som särskilt kännetecknas därav att Sverige i överensstämmelse
med största delen av det övriga Europa antagit nationalitetsprincipen,
medan Danmark och Norge här lägga vikten på doinicilet. Detta
förhållande har särskilt medverkat därtill att endast Sverige men ej Danmark
och Norge tillträtt de två Haagerkonventionerna i fråga om äkten 2—123787.

10

skaps ingående samt. separation och skilsmässa. Ett närmande emellan de
nordiska länderna i detta hänseende skulle vara mycket önskvärt.

Därest ett samarbete på familjerättens område kommer till ^tånd, synes
detsamma lämpligast bedrivas genom samverkande, i de särskilda rikena
tillsatta kommittéer.»

Den 12 augusti 1910 meddelade Eders Kungl. Maj:t bestämmelse om
samarbete med delegerade för Danmark och Norge för behandling, bland
annat, av frågan om gemensam lagstiftning angående äktenskapshinder och
återgång av äktenskap, som oaktat sådant hinder kommit till stånd, samt
angående andra i närmare samband därmed stående frågor, och genom
nådigt beslut den 9 juni 1911 förordnades, att deltagandet för Sverige i
gemensamt skandinaviskt lagstiftningsarbete å familjerättens område finge
avse alla de spörsmål, vilka i det anförda utlåtandet upptagits. Slutligen
bestämdes genom nådigt beslut den 27 september 1912, att det skandinaviska
lagstiftningsarbetet finge omfatta även frågan om formen för äktenskaps
ingående. Att såsom delegerade för Sverige i nämnda arbete tills
vidare deltaga hava av Eders Kungl. Maj:t förordnats undertecknad Westring
samt för frågan om myndighetsreglerna undertecknad Ekeberg, för frågorna
om äktenskapsskillnad och skillnad till säng och säte samt om formen för
äktenskaps ingående beredningens ledamot juris kandidaten Lars Rabenius
och för övriga frågor undertecknad Wedberg, med skyldighet tillika för
Rabenius att jämväl tjänstgöra såsom de delegerades sekreterare.

Arbetet med revisionen av giftermålsbalken jämte tillhörande författningar
har sedermera bedrivits dels inom beredningen, dels, såvitt angår
frågorna om hinder mot äktenskap, om lysning, om vigsel, om återgång
av äktenskap samt om separation och äktenskapsskillnad, gemensamt med
delegerade för Danmark och Norge. Plenarsammanträden med dessa hava
hållits i Stockholm i oktober 1909, på Fjeldsaeter vid Trondhjem i juli
1911, i Köpenhamn i februari—mars 1912 och i Stockholm i september
—oktober samma år, och hava vid dessa sammanträden beredningens
samtliga ledamöter närvarit. Därjämte hava ordförandena för de tre landens
delegerade sammankommit för gemensamma överläggningar på Holmenkollen
vid Kristiania i juni—juli 1912, på Marienlyst vid Helsingör

11

i juli 1913, i vilket sammanträde även undertecknad Wedberg under en
kortare tid deltagit, samt i Kristiania i början av september 1913. Delegerade
för Danmark hava varit professor Bentzon och overretsassessor,
numera höjesteretsassessor V. Krarup med assistenten i justitsministeriet
H. G. Bechmann som sekreterare. Från Norge hava såsom delegerade deltagit
expeditionschefen Paulsen samt justitiarius i Trondhjems overret
F. Beichmann och byråchefen, numera expeditionschefen i justitsdepartementet
E. Hanssen, med den fördelning mellan de bägge sistnämnda att
justitiarius Beichmann deltagit i behandlingen av ärendet i dess helhet
utom beträffande frågorna om separation och äktenskapsskillnad samt att
byråchefen Hanssen deltagit endast vid behandlingen av sagda frågor; och
hava såsom sekreterare tjänstgjort till en början byråchefen i justitsdepartementet,
numera amtmanden J. Rivertz och sedermera sekretseren i justitsdepartementet
B. M. Gaden.

Såsom ett första resultat av lagarbetet på giftermålsbalkens område får
beredningen härmed i underdånighet överlämna av motiv åtföljda förslag
till lag om äktenskaps ingående och upplösning och till vissa därmed sammanhängande
författningar.

Vid utarbetandet av dessa förslag har hänsyn tagits till följande av
Eders Kungl. Maj:t till beredningen överlämnade framställningar:

1) riksdagens skrivelse den 10 maj 1899 angående ändrad lagstiftning
om skillnad i trolovning och äktenskap, tillika med utlåtanden däröver av
domkapitlen i riket ävensom av Stockholms stads konsistorium;

2) kyrkomötets skrivelse den 6 oktober 1903 angående granskning av
gällande bestämmelser om skillnad i trolovning och äktenskap;

3) en av riksdagens justitieombudsman den 8 oktober 1907 till Eders
Kungl. Maj:t avlåten skrivelse angående revision av gällande lags bestämmelser
om äktenskapsskillnad;

4) riksdagens skrivelse den 4 april 1908 angående förenklade bestämmelser
i fråga om anteckning i kyrkobok rörande från utlandet återinflyttade
svenskar, jämte konsistoriernas över denna skrivelse avgivna yttranden
;

5) en av svenske ministern i Rom den 23 april 1908 till ministern för

12

utrikes ärendena avlåten skrivelse angående ändring i visst hänseende av
förordningen den 8 juli 1904, huru svensk undersåte, som vill träda i
äktenskap inför utländsk myndighet, må erhålla äktenskapscertifikat, tillika
med yttranden däröver av Eders Kungl. Maj:ts beskickningar i Berlin, Wien,
Paris, Bryssel och Haag samt Madrid och Lissabon ävensom av konsuln i
Hamburg;

6) en av Stockholms stads konsistorium den 11 september 1908 till
Eders Kungl. Maj:t avlåten framställning angående ändring i vissa hänseenden
av förordningen den 8 juli 1904, huru utländsk undersåte, som
vill träda i äktenskap inför svensk myndighet, må styrka, att hinder mot
det äktenskaps avslutande ej är för handen;

7) en av ministern för utrikes ärendena den 1 mars 1909 till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet avlåten skrivelse rörande svårigheten
för amerikanska undersåtar, vilka vilja inför svensk myndighet ingå
äktenskap, att förete vederbörliga hinderslöshetsintyg, jämte åtskilliga handlingar
till upplysning angående denna fråga;

8) en av riksdagens justitieombudsman den 3 november 1909 till Eders
Kungl. Maj:t avlåten skrivelse angående ändring i vissa avseenden av gällande
stadganden om äktenskapsskillnad;

9) kyrkomötets skrivelse den 23 november 1909 angående ändring i
lagen om äktenskaps ingående den 6 november 1908;

10) en av härvarande tyske minister den 29 november 1909 till ministern
för utrikes ärendena överlämnad promemoria angående rätt för tyska
undersåtar av evangelisk trosbekännelse att ingå äktenskap med kyrklig vigsel;

11) en av riksdagens justitieombudsman den 7 januari 1910 till Eders
Kungl. Maj:t avlåten skrivelse angående ändring i visst avseende av lagen
om bodelning vid äktenskapskillnad m. ra. den 1 juli 1898;

12) en av riksdagens justitieombudsman den 7 januari 1910 till Eders
Kungl. Maj:t avlåten skrivelse om upphävande av punkt 22 i förklaringen
den 23 mars 1807;

13) en av riksdagens justitieombudsman den 17 februari 1910 till Eders
Kungl. Maj:t avlåten skrivelse angående lysning, när utländsk undersåte
vill inför svensk myndighet här i riket träda i äktenskap;

13

14) en av svenska ministern i Bryssel och Haag den 5 april 1910 till
ministern för utrikes ärendena avlåten skrivelse angående ändring i visst
hänseende av förordningen den 8 juli 1904, huru svensk undersåte, som
vill träda i äktenskap inför utländsk myndighet, må erhålla äktenskapscertifikat; 15)

kyrkomötets skrivelse den 2 november 1910 med tillkännagivande
att kyrkomötet för sin del antagit förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 § i lagen om äktenskaps ingående den 6 november 1908;

16) det av särskilda kommitterade den 31 december 1910 avgivna underdåniga
betänkande angående åtgärder för motarbetande av de smittosamma
könssjukdomarnas spridning, i vad betänkandet avser ifrågasatta åtgärder
för hindrandet av nämnda sjukdomars spridning genom äktenskap;

17) en av svenska missionsförbundet den 25 september 1911 till Eders
Kungl. Maj:t avlåten framställning angående viss ändring i lagen den 8
juli 1904 om äktenskaps avslutande inför svensk diplomatisk eller konsulär
ämbetsman i utlandet, tillika med yttranden däröver av ärkebiskopen

och svenska kyrkans missionsstyrelse;

18) en av ministern för utrikes ärendena den 14 november 1911 till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet avlåten skrivelse angående
ändring i visst hänseende av lagen den 8 juli 1904 om äktenskaps avslutande
inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet;

19) en av svenska missionsförbundet den 28 maj 1912 till Eders Kungl.
Maj:t avlåten framställning angående viss ändring i lagen den 8 juli 1904
om äktenskaps avslutande inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman
i utlandet;

20) en av riksdagens justitieombudsman den 1 februari 1913 till Eders
Kungl. Maj:t avlåten skrivelse rörande ändring i visst hänseende av lagen
om bodelning vid äktenskapsskillnad m. m. den 1 juli 1898; samt

21) riksdagens skrivelse den 26 april 1913 angående ändring i vissa delar
av nu gällande lagstiftning om internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län hava på framställning till beredningen avgivit yttranden,

14

huruvida enligt vunnen erfarenhet skäl finge anses föreligga att bibehålla den
för lappbefolkningen gällande särskilda bestämmelsen om äktenskapsålder.
Angående vissa spörsmål rörande avvittringshindret hava upplysningar
erhållits från rådstuvurätterna i flertalet av rikets städer, och till utredning
beträffande tillämpningen av gällande bestämmelser om lysning
och vissa därmed sammanhängande ämnen hava uttalanden inhämtats från
kontraktsprostarna i riket ävensom från kyrkoherdarna i huvudstadens
församlingar.

Vid prövningen av vissa i övervägande grad medicinska frågor har beredningen
haft att beakta yttranden, som i anslutning till en inom beredningen
upprättad promemoria avgivits av medicinska fakulteten i Uppsala
och av medicinalstyrelsen, och äro dessa yttranden, tillika med nämnda
promemoria, såsom bilagor fogade vid detta betänkande. Vidare hava
muntliga överläggningar ägt rum angående vissa medicinska spörsmål med
förste stadsläkaren i Stockholm L. I. Andersson, professorn B. E. Gadelius,
överläkaren O. V. Kinberg, framlidne professorn M. Möller, tillförordnade
överinspektören för sinnessjukvården D. A. Petrén, tillförordnade medicinalrådet
E. Sederholm, tillförordnade medicinalrådet G. R. Stenbeck, professorn
F. H. Svenson och laboratorn A. E. Westberg;. Angående frågorna
om separation och äktenskapsskillnad har beredningen samrått med förutvarande
fattigsakföraren i Stockholm, juris kandidaten F. H. von Friesen
och advokaten E. Lidforss.

Sedan förberedande förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning
blivit upprättat, hördes under våren 1912 över huvudgrunderna i
samma förslag följande med Eders Ivungl. Maj:ts tillstånd inkallade personer,
nämligen fru Emilia Brooraé, fröken Elin Cederblom, fru Elin Engström,
ledamoten av riksdagens första kammare, vice häradshövdingen
L. E. Gezelius, kyrkoherden H. E. Hallberg, advokaten Lidforss, ledamoten
av riksdagens andra kammare H. Lindqvist, fru Agda Montelius, ledamöterna
av riksdagens andra kammare, hemmansägaren D. Persson och
borgmästaren J. Pettersson samt häradshövdingen G. Ribbing, varjämte
beredningen i fråga om förslagets bestämmelser om lysning särskilt rådplägade
med kyrkoherden Hallberg ävensom kyrkoherden P. Pehrsson.

15

Genom statistiska centralbyråns försorg hava upprilttats statistiska tablåer,
ägnade att belysa vissa i förslaget behandlade frågor, och äro dessa
tablåer bilagda betänkandet.

Tablåer, utvisande antalet i Danmark och Norge på senare år beviljade
skilsmässor, bifogas även.

Enligt Eders Kungl. Maj:ts beslut har juris kandidaten Rabenius, som
den 1 november 1912 förordnades att från och med den 1 januari 1913
vara ledamot för lagärenden i socialstyrelsen, intill den 1 maj 1913 kvarstått
såsom ledamot i beredningen och deltagit i handläggningen av förevarande
ärende.

Undertecknad Wedberg, som den 11 juli 1913 utnämnts till justitieråd,
har, likaledes enligt Eders Kungl. Maj:ts beslut, till denna dag deltagit i
beredningens behandling av detta ärende.

De särskilda förslagen avse nedan angivna ämnen:

Do) lag om äktenskaps ingående och upplösning;

2:o) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om äktenskaps
ingående och upplösning;

3:o) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken;

4:o) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken;

5:o) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 § och 13. kap. 1 § rättegångsbalken;

6:o) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21 §§

strafflagen;

7:o) lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall;

8:o) lag om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps
ingående;

9:o) lag om ändrad lydelse av 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909 om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

10:o) lag om upphävande av § 29 i ridderskapets och adelns privilegier
den 16 oktober 1723;

ll:o) lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap ocfi förmynderskap;

12:o) lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i
utlandet;

16

13:o) förordning, huru svensk undersåte, som vill träda i äktenskap inför
utländsk myndighet, må erhålla äktenskapscertifikat; samt

14:o) förordning, huru utländsk undersåte, som vill träda i äktenskap
inför svensk myndighet, må styrka, att hinder mot det äktenskaps avslutande
ej är för handen.

Förstnämnda förslag är avsett att ingå i en blivande ny giftermålsbalk.
Det är i de delar, som varit föremål för skandinaviskt samarbete, väsentligen
överensstämmande med de danska och norska delegerades motsvarande
förslag, vilka jämväl bifogas.

Underdånigst
HJALMAR WESTRING.

BIRGER WEDBERG.

Stockholm den 15 september 1913.

BIRGER EKEBERG.

LAGFÖRSLAG.

Förslag

till

Lag

om äktenskaps ingående och upplösning.

1 KAP.

Om trolovning.

!§•

Trolovning är sluten, då man och kvinna överenskommit att ingå äkten -

skap med varandra.

2 §•

Dör en av de trolovade, äge den efterlevande återfå de gåvor, lian givit den
andre för äktenskapets skull, och ändock behålla vad han fått.

Brytes trolovning, äge en var av de trolovade återfå sina gåvor. Bär den
ene huvudsakligen skulden, have han dock. ej den rätt nu är sagd.

3 §.

Har kvinnan under trolovningstiden blivit hävdad av mannen; brytes likväl
trolovningen, och bär mannen huvudsakligen skulden därtill, give han
henne skäligt skadestånd.

År trolovad eljest huvudsakligen vållande till att trolovningen brytes, njute
den andre ersättning allenast för förlust till följd av åtgärd, som han vidtagit
för det tillämnade äktenskapet.

4 §•

Den, som enligt 2 kap. 2 eller 3 § skall hava föräldrars eller annans samtycke
till sitt äktenskap, vare ej ersättningsskyldig efter 3 § andra stycket,

20

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 och 2 kap.

med mindre han haft sådant samtycke. Ej heller vare mannen pliktig giva
ersättning enligt 3 § första stycket, där han vid hävdandet ej fyllt tjuguett
år.

5 §•

Vill någon framställa anspråk enligt 2 eller 3 §, instämme sin talan inom
ett år från trolovningens upplösning. Försittes den tid, vare rätt till talan
förlorad.

2 KAP.

Om hinder mot äktenskap.

1 §•

Man under tjuguett år eller kvinna under aderton år må ej träda i äktenskap
utan Konungens tillstånd.

2 §•

Den, som är under tjuguett år och ej förut varit gift, må ej ingå äktenskap
utan föräldrarnas samtycke.

År den ene av föräldrarna död eller sinnessjuk eller sinnesslö eller utan
del i vårdnaden, eller kan yttrande från den ene ej utan märklig omgång
eller tidsutdräkt inhämtas, vare den andres samtycke tillfyllest. Gäller vad
nu är sagt bada föräldrarna, tage den trolovade samtycke av förmyndaren,
eller, där särskild förmyndare ej är nämnd, av annan giftoman, som rätten
eller domaren på anmälan förordnar.

3 §•

Ej ma den, som är omyndig förklarad, ingå äktenskap utan förmyndarens
samtycke.

4§-

Vägras samtycke i fall, som i 2 eller 3 § avses, äge rätten, på ansökan, tilllata
äktenskapet, om skäl till den vägran prövas ej vara för handen.

21

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap.

5§-

Ej må den träda i äktenskap, som är sinnessjuk eller sinnesslö.

6§-

Den, som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande inre
orsaker, eller med könssjukdom i smittosamt skede, må ej ingå äktenskap,
med mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet,

7 §•

Äktenskap vare förbjudet mellan dem, som äro i rätt upp- och nedstigande
släktskap med varandra, samt mellan syskon.

8 §•

Mellan ett syskon och det andras avkomling må äktenskap ej utan Konungens
tillstånd ingås.

9 §•

Äktenskap må ej slutas mellan dem, av vilka den ene varit gift med den
andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led.

10 §•

Ej -må någon träda i nytt gifte, så länge det tidigare äktenskapet består.

11 §■

Kvinna, som varit gift, må ej inom tio månader från äktenskapets upplösning
ingå nytt gifte, med mindre hon icke är havande från tiden före upplösningen
eller tio månader förflutit, sedan sammanlevnaden med mannen
upphörde.

22

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap.

3 KAP.

Om lysning.

1§-

Till äktenskap skall lysas i den svenska församling, där kvinnan är kyrkobokförd
eller, om hon varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan församling,
där hon vistas.

Lysning skall av bägge de trolovade sökas hos den präst, som för kyrkoböckerna.

2 §•

1 mom. År mannen kyrkobokförd i annan svensk församling än i 1 §
sägs, skall han, då lysning sökes, förete intyg om vad kyrkoböckerna i
hans församling innehålla angående hans behörighet att ingå äktenskapet
(äktenskapsbetyg). Trolovad, som varken är eller bör vara kyrkobokförd i
svensk församling, skall förete det motsvarande intyg av utländsk registerförare
han kan anskaffa.

2 mom. Innehålla ej kyrkoböckerna eller intyg, varom i 1 mom. är
sagt, upplysning om trolovads ålder, har han att annorledes förebringa utredning
därom. År trolovad i den ålder, att han enligt 2 kap. 1 § ej
äger tråda i äktenskap utan Konungens tillstånd, skall han styrka att sådant
tillstånd givits.

3 mom. År trolovad under tjuguett år, och har han ej veterligen varit
gift, eller är trolovad veterligen omyndig förklarad, skall han visa att han
till äktenskapet har samtycke eller rättens tillstånd, efter ty i 2 kap. 2—
4 §§ är stadgat.

4 mom. År trolovad känd.för sinnessjukdom eller sinnesslöhet, eller har
han veterligen inom de tre sista åren varit sinnessjuk, skall han med läkarintyg
styrka att sinnessjukdom eller sinnesslöhet icke kan hos honom påvisas.

23

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 köp.

5 mom. Trolovad, som icke visar Konungens tillstånd att utan hinder
av fallandesot ingå äktenskapet, skall, där han är känd för sådan sjukdom,
förete läkarintyg att fallandesot, som härrör av övervägande inre orsaker, icke
kan hos honom påvisas, men eljest avgiva skriftlig försäkran på heder och
samvete att han, såvitt honom är veterligt, icke är behäftad med fallandesot.

Trolovad skall ock, där han icke visar Konungens tillstånd att utan hinder
av könssjukdom ingå äktenskapet, avgiva skriftlig försäkran på heder
och samvete att han, så vitt honom är veterligt, icke lider av könssjukdom
i smittosam^; skede.

6 mom. En var av de trolovade skall avgiva skriftlig försäkran på
heder och samvete att, så vitt honom är veterligt, de ej äro så besläktade
eller besvågrade, som i 2 kap. 7 eller 9 § sägs, och, där ej till äktenskapet
visas tillstånd jämlikt 2 kap. 8 §, att ej heller sådan släktskap,
som där avses, honom veterligen föreligger.

7 mom. Det åligger en var av de trolovade att i skriftlig försäkran
på heder och samvete uppgiva, huruvida han förut ingått äktenskap.

Har trolovad veterligen förut ingått äktenskap, och utvisa ej kyrkoböckerna
eller de i 1 mom. omförmälta intyg att äktenskapet blivit genom
makens död eller annorledes upplöst, skall han styrka att så skett.

8 mom. Har kvinnan veterligen varit gift, och utvisa ej kyrkoböckerna
eller de i 1 mom. omförmälta intyg att hinder till följd av stadgandet i
2 kap. 11 § ej föreligger, skall hon styrka att sådant hinder ej möter.

3 §•

Hava de trolovade fullgjort vad enligt 2 § åligger dem, och finner ej
lysningsförrättaren hinder mot äktenskapet möta, utfärde genast lysning, vari
de trolovades fullständiga namn jämte yrke och hemvist utsättas; och varde
lysningen genom utfärdarens försorg kungjord i kyrkan nästföljande tre
söndagar.

Har äktenskapsbetyg blivit utfärdat, skall genom utfärdarens försorg
nästa söndag i kyrkan uppläsas kungörelse därom med uppgift å bägge
de trolovades fullständiga namn jämte yrke och hemvist, så ock den församling,
där lysning skall ske.

24

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 och 4 kap.

4 §•

Menar någon att hinder mot äktenskapet möter, anmäle och styrke det
hos lysningsförrättaren.

5 §•

År lysning verkställd, och har ej hinder mot äktenskapet blivit jämlikt
4 § hos lysningsförrättaren anmält och styrkt eller eljest blivit honom
kunnigt, give han, när det äskas, de trolovade intyg om lysningen och att
hinder för äktenskapets ingående ej möter (lysningsbevis).

'' 6 §.

År trolovad dödligt sjuk, eller kallas mannen till uppbrott mot fienden,
må äktenskap ingås utan att lysning föregått.

7 §•

Aktenskapsbetyg må ej för trolovad utfärdas, med mindre samtycke
därtill givits av den, med vilken äktenskapet skall ingås.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående intyg och försäkran,
om vilka i detta kapitel är sagt.

4 KAP.

Om vigsel.

!§•

Äktenskap ingås med kyrklig eller borgerlig vigsel.

2§-

Kyrklig vigsel må äga rum:

inom svenska kyrkan, om båda de trolovade äro medlemmar av kyrkan eller
den ene är medlem därav och den andre tillhör annat kristet trossamfund;
och

inom främmande trossamfund, om Konungen förklarat dess prästerskap
äga att förrätta vigsel samt antingen båda de trolovade äro medlemmar av

25

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap.

samfundet eller, där samfundet är kristet, den ene är medlem därav och den
andre av annat kristet trossamfund.

Konungen äger förordna, att medlem av utländskt evangeliskt-luterskt
trossamfund skall hava samma rätt till kyrklig vigsel som medlem av svenska
kyrkan.

Vad nu är sagt om medlem av svenska kyrkan skall icke tillämpas å den
som ej är döpt.

3 §.

Till vigsel inom svenska kyrkan äga de trolovade välja den präst inom
kyrkan de själva åstunda; dock vare annan ej skyldig viga än präst i församling,
av vilken endera är medlem.

Inom främmande trossamfund förrättas vigsel av därtill behörig präst
inom samfundet.

4§-

Med borgerlig vigsel må äktenskap ingås, evad de trolovade kunde erhålla
kyrklig vigsel eller ej.

5§-

Behörig att förrätta borgerlig vigsel är, i stad, lagfaren ledamot av magistraten
eller, där magistrat ej finnes, ordföranden i den för staden särskilt
tillsatta styrelse och, på landet, kronofogden ävensom, där Konungen för
visst område det medgiver, den som Konungens befallningshavande särskilt
förordnar till vigselförrättare.

Borgerlig vigselförrättares åliggande att viga är ej beroende därav, att
någon av de trolovade har sitt hemvist inom hans tjänstgöringsomrade.

Är kronofogde bosatt i stad, äge han jämväl inom staden förrätta vigsel,
men vare ej pliktig därtill, med mindre någon av de trolovade har sitt hemvist
inom fögderiet.

6§-

Är ej sådant fall för handen, varom i 3 kap. 6 § sägs, må vigsel ej ske, med
mindre lysning är verkställd; och varde vigsel ändå vägrad, om hinder mot

4—123787.

26

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap. .

äktenskapet är vigselförrättaren kunnigt. Utan lysningsbevis må ej annan
viga än den präst, som för kyrkoböckerna där lysning skett.

Har lysning blivit verkställd, men är vigsel ej förrättad inom tre månader
därefter, må vigsel ej vidare på den lysning ske.

7§-

Vilja de trolovade vigas utan föregående lysning, efter ty i 3 kap. 6 § sägs,
åligge trolovad, som är kvrkobokförd i svensk församling, att, där vigselföiTättaren
ej för den församlings böcker, förete äktenskapsbetyg, som i 3
kap. 2 § 1 mom. är sagt; och skall i övrigt i fråga om villkor för erhållande
av vigsel vad i 3 kap. 2 och 3 §§ är beträffande lysning stadgat äga motsvarande
tillämpning.

8 §•

Vigsel förrättas i släktingars eller andra vittnens närvaro.

Vid vigseln skola de trolovade, samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren,
på hans fråga avgiva sitt ja och samtycke till giftermålet samt därpå av
honom förklaras för äkta makar.

I övrigt lände till efterrättelse, vid vigsel inom svenska kyrkan föreskrifterna
i kyrkohandboken, vid vigsel inom främmande trossamfund dess kyrkobruk
och vid borgerlig vigsel bestämmelser, som varda av Konungen meddelade.

Vigselförrättaren give makarna ofördröjligen bevis om vigseln.

9 §•

Vigsel vare utan verkan, om den ej förrättats av präst, som äger behörighet
att viga, eller av borgerlig vigselförrättare eller om därvid ej så tillgått,
som i 8 § andra stycket är föreskrivet; men ej skall vigsel anses ogin,
förty att eljest icke så förfarits, som i 8 § är sagt, eller vigselförrättaren
överskridit sin behörighet eller vederbörlig lysning ej föregått.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap.

27

5 KAP.

Om återgång ar äktenskap.

1 §•

Har äktenskap slutits, ändå att däremot var hinder, som sägs i 2 kap.
7, 9 eller 10 §, skall till återgång dömas.

För hinder, som avses i 2 kap. 10 §, äge dock återgång ej rum, där
det tidigare äktenskapet är upplöst utan att talan om återgång blivit väckt.

Allmän åklagare vare pliktig yrka äktenskapets återgång; och må talan
därom föras jämväl av vardera maken samt för hinder, som avses i 2 kap.
10 §, av den omgiftes make i det tidigare giftet.

2 §•

Var make vid vigseln sinnessjuk eller sinnesslö, gånge äktenskapet på
hans talan åter. Har han ej yrkat återgång inom sex månader från det
sjukdomen blev botad, vare sin rätt till talan förlustig.

Hade andra maken vid vigseln ej kunskap om sinnessjukdomen eller
sinnesslöheten, äge jämväl han vinna återgång, såframt han väcker talan
inom sex månader från det han fick sådan kunskap och sist inom tre år
från vigseln; dock att talan om återgång för sinnessjukdom ej må anställas,
sedan sjukdomen blivit botad.

3 §•

Äktenskap gånge ock på makes yrkande åter:

1. om han vid vigseln befann sig i tillfällig sinnesförvirring eller annat
sådant tillstånd, som utesluter rättslig handlingsförmåga;

2. om han av misstag låtit sig viga vid annan än sin trolovade eller utan
att vilja ingå äktenskap;

3. om honom ovetande andra maken vid vigseln led av fallandesot, som
härrör av övervägande inre orsaker, könssjukdom i smittosamt skede eller
spetälska eller var obotligt vanför till äktenskap;

28

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap.

4. om han bedragits till äktenskapet, därigenom att lian blivit av andra
maken genom falsk uppgift eller svikligt förtigande vilseledd angående vem
denne är eller angående sådana omständigheter rörande hans tidigare liv,
som skäligen bort avhålla den bedragne från äktenskapets ingående; eller

5. om han blivit tvungen till äktenskapet.

Återgång äge ej rum, där ej maken instämt sin talan inom sex månader,
sedan tillstånd, som i 1 sägs, upphörde eller han fick kunskap om återgångsskäl,
varom i 2, 3 eller 4 förmäles, eller blev fri från tvång, som i
5 avses; och må talan om återgång ej i något fall upptagas, sedan tre år
förflutit från vigseln.

Talan om återgång må ej heller anställas för könssjukdom, där maken ej
blivit smittad och sjukdomen redan upphört att vara smittosam, eller för
annan sjukdom, sedan den blivit botad.

4§.

I fråga om verkan av återgång skall, där ej nedan är annorlunda stadgat,
vad om äktenskapsskillnad är föreskrivet äga motsvarande tillämpning.

5 §•

Då äktenskap återgår, skall vid bodelningen så anses, som om den
egendom, en var av makarna vid vigseln infört i boet eller efteråt förvärvat
genom arv, gåva eller testamente, varit den makes enskilda. Vad nu är
sagt äge dock ej tillämpning i fråga om makes rätt till vederlag, utan så är
att den grundar sig på åtgärd av den make, vilken icke infört eller förvärvat
egendomen, och denne haft vetskap om återgångsskälet.

6§.

Sker återgång jämlikt 1 §, och var ena maken vid vigseln i god tro men
den andre ej, äge den förre rätt till skadestånd, efter ty med avseende å makarnas
förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter prövas skäligt.

Vinner make återgång jämlikt 2 § första stycket eller 3 §, och var den om -

29

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, <5>

ständighet, som föranledde återgången, vid vigseln känd för andra maken,
njute ock den make, på vars talga äktenskapet går åter, skadestånd, som
nyss är sagt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall vid talans förlust framställas i målet om
återgång eller i mål om klander av avtal, som makarna med hänsyn till återgången
träffat.

7§.

Efter återgång vare makarna ej pliktiga försörja varandra.

8 §•

Går äktenskap åter jämlikt 1 §, och var mannen i god tro men hustrun
ej, eller vinner mannen återgång jämlikt 2 § första stycket eller 3 §, och
var den omständighet, som föranledde återgången, vid vigseln känd för
hustrun, varde, där mannen i målet om återgång det äskar, förbud henne
meddelat att vidare bära hans namn.

9 §•

Upplöses genom makes död äktenskap, som jämlikt 1 § bort gå åter, skall,
såframt yrkande därom göres sist vid bodelningen, boet så delas, som hade
återgång skett.

Samma lag vare, där äktenskap, som jämlikt 2 eller 3 § kan dömas att
återgå, genom döden upplöses och tillämpning av nyss sagda regler äskas av
den efterlevande maken, om han ägde vinna återgång, eller av annan bodelägare,
om den avlidne hade sådan rätt och han förde talan om återgång eller
intill sin död befann sig i sådant tillstånd, som i 2 § eller 3 § 1 sägs.

Efterlevande make, som vid andra makens död ägde vinna återgång av
äktenskapet, njute, där han sist vid bodelningen det yrkar, skadestånd efter
de i 6 § givna regler.

Hade äktenskap bort gå åter för hinder, som sägs i 2 kap. 10 §, och dör den
omgifte, skall rätt till ersättning, pension eller annan ekonomisk förmån,
som är tillagd efterlevande make, där ej annat av omständigheterna framgår,
anses tillkomma maken i första giftet.

30

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

6 KAP.

Om separation och äktenskapsskillnad.

1 §•

Makar, som finna sig ej kunna fortsätta den äktenskapliga sammanlevnaden,
äge, när de äro ense därom, vinna rättens dom å sammanlevnadens
hävande (separation).

2 §•

Gör ena maken sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att försörja
andra maken eller barnen, eller åsidosätter han eljest i märklig
mån sina plikter mot dem, eller är han hemfallen åt missbruk av rusgivande
medel, eller för han ett lastbart liv, äge andra maken vinna separation,
där ej sådana omständigheter föreligga, att det ändock skäligen
kan fordras att han fortsätter sammanlevnaden.

Har på grund av stridighet i lynne och tänkesätt eller av annan orsak
uppstått sådan söndring mellan makarna, att sammanlevnadens fortsättande
skäligen icke kan fordras, äge en var av dem vinna separation;
dock må, där ena maken huvudsakligen bär skulden till söndringen, ej
mot den andres bestridande dömas till separation, med mindre synnerliga
skäl därtill äro.

3 §•

Hava makar levat separerade ett år, och är sammanlevnaden ej heller
därefter upptagen, varde på talan av endera dömt till äktenskapsskillnad.

4 §•

Är utan dom å separation sammanlevnaden mellan makar på grund av
söndring hävd sedan minst tre år, äge en var av makarna vinna äkten -

31

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

skapsskillnad; dock må, dar ena maken huvudsakligen bär skulden till
söndringen, ej mot den andres bestridande dömas till skillnad, med mindre
synnerliga skäl därtill äro.

5 §•

Har ena maken egenvillig! och utan giltig orsak undandragit sig sammanlevnaden
två år och ej sedermera upptagit den, äge andra maken vinna skillnad
i äktenskapet.

6§-

Är ena maken borta, och vet man ej att han inom de tre sista åren varit
vid liv, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad.

7§.

Har ena maken, i strid mot vad i 2 kap. 10 § är stadgat, ingått nytt gifte,
äge andra maken vinna äktenskapsskillnad, så framt han anställer talan därom
inom sex månader från det han fick kunskap om den nya vigseln.

8 §•

Bryter ena maken äktenskapet med hor, eller övar han annan straffbar
otukt, have andra maken rätt till äktenskapsskillnad, där han ej varit delaktig
i gärningen eller samtyckt därtill; instämme dock sin talan inom sex
månader efter erhållen kunskap om gärningen och sist inom tre år, sedan
den begicks, eller vare förlustig sin rätt.

9§-

Har make, som lider av könssjukdom i smittosamt skede, med vetskap eller
misstanke därom genom könsumgänge utsatt andra maken för fara att bliva
smittad, äge denne vinna skillnad i äktenskapet, utan så är att han med vetskap
om faran låtit utsätta sig därför. Dock må ej dömas till skillnad, med
mindre talan därom anställes inom sex månader från det maken fick veta
att han blivit utsatt för smittofara, ej heller där maken ej blivit smittad och
sjukdomen, innan talan anställes, upphört att vara smittosam.

32

Lag om äktenskaps ingående och vpplösning, 6 kap.

10 §.

Stämplar ena maken mot den andres liv, eller förövar han grov misshandel
mot andra maken eller barnen, äge den make rätt till skillnad i äktenskapet,
där han ej varit delaktig i gärningen eller samtyckt därtill; instämme
dock vid talans förlust maken inom sex månader efter erhållen kunskap om
gärningen och sist inom tre år, sedan den begicks.

11 §•

Är ena maken dömd till straffarbete i tre år eller svårare straff, äge andra
maken vinna skillnad i äktenskapet.

Har ena maken blivit dömd till straffarbete på viss tid understigande tre
år, dock minst sex månader, eller till fängelse eller tvångsarbete i minst ett
år, och yrkar andra maken äktenskapsskillnad, pröve rätten, huruvida med
hänsyn till vad den dömde låtit komma sig till last och övriga omständigheter
skillnad må ske.

För straffdom må dock skillnad ej äga rum, där andra maken varit delaktig
i brottet eller samtyckt därtill.

Vill make vinna skillnad, efter ty nu är sagt, instämme andra maken inom
sex månader efter erhållen kunskap om domen och sist inom tre år, sedan den
föll, eller have förlorat sin talan.

12 §.

Är ena maken hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, må på talan
av andra maken dömas till äktenskapsskillnad, där rätten finner äktenskapets
snara upplösning vara av synnerliga skäl påkallad.

13 §.

Är ena maken sinnessjuk; har sjukdomen under äktenskapet fortfarit
tre år, och finnes ej skälig förhoppning om den sjukes varaktiga återställande
till hälsan, have andra maken rätt till äktenskapsskillnad.

14 §.

När till separation blivit dömt, skall boet skiftas i den ordning, som om delning
av död mans kvarlåtenskap är i lag stadgad.

3 3

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

Om påföljd av underlåtenhet att före skiftet betala gäld, så ock om förvaltning
av enskild och samfälld egendom intill dess skifte sker skall i tillämpliga
delar gälla vad i lagen om boskillnad är i nämnda hänseenden stadgat för
makar, som vunnit boskillnad; och äge å makar, som blivit separerade, jämväl
tillämpning vad i samma lag för det fall, att boskillnad sökts, finnes föreskrivet
om samfälld egendoms avskiljande från boet, om undanskiftande
för gäld samt om makes betalningsrätt för vederlagsfordran.

Vad i lagen om boskillnad stadgas om utmätning för gäld skall intill dess
skifte sker lända till efterrättelse; dock att för gäld, som avses i 11 kap. 5 §
giftermålsbalken, ej må utmätas annan egendom än den, varöver hustrun
vid tiden för separationen ägde råda.

15 §.

Efter dom å separation råde hustrun sitt gods själv, med den inskränkning,
som av stadgandena i 14 § föranledes; och vare all egendom, som make efter
separationen genom arv, gåva, testamente eller annorledes förvärvar, så ock
all gäld, som make därefter gör, ansedd såsom hans enskilda.

16 §.

Hustru vare ej pliktig att med egendom, som hon efter dom å separation
förvärvar, betala under äktenskapet därförut gjord gäld, utan så är att hon
själv ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse, som hon med
mannens bifall idkat, eller gälden utgöres av böter eller skadestånd för
brottslig gärning. För gäld, som avses i 11 kap. 5 § giftermålsbalken, vare
hon ansvarig allenast med egendom, varöver hon vid tiden för separationen
ägde råda.

17 §.

Har boskillnad blivit beviljad, äge bestämmelserna i 14—16 §§ ej tillämpning.

18 §•

Varder enligt 2 § första stycket dömt till separation, och är boet ringa,
äge rätten, på yrkande av den make, som vinner separation, förordna att

5—123787.

34

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

lian må från samfällda boet uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och
andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, ändå att därigenom
den andres lott skulle lida inskränkning.

19 §.

Å makar, som blivit i äktenskapet skilda, skall vad i 14 och 16 §§ är stadgat
för makar, som blivit separerade, äga motsvarande tillämpning, så framt ej
förut blivit dömt till boskillnad eller separation.

20 §.

Sker äktenskapsskillnad på grund av ena makens förhållande, varigenom
han grovt kränkt den andre, njute denne skadestånd, efter ty med avseende
å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter prövas
skäligt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall vid talans förlust framställas i skillnadsmålet
eller i mål angående klander av avtal, som i 26 § sägs.

21 §.

Ändå att makar blivit separerade, åligge en var av dem att efter sin förmåga
och den andres behov bidraga till dennes tillbörliga underhåll; dock
må, där ena maken huvudsakligen bär skulden till separationen, den andre
ej förpliktas giva underhållsbidrag, med mindre synnerliga skäl därtill äro.

22 §.

Varda makar skilda i äktenskapet, och finnes den ene efter skillnaden bliva
i behov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll, äge rätten ålägga andra maken
utgöra sådant bidrag, efter ty med avseende å hans förmåga samt övriga
omständigheter prövas skäligt. Underhållsbidrag må likväl ej tillerkännas
make, som huvudsakligen bär skulden till skillnaden. Träder den berättigade
i nytt gifte, skall bidrag ej vidare utgå.

Anspråk på underhållsbidrag till frånskild make skall vid talans förlust

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 35

framställas i skillnadsmålet eller i mål angående klander av avtal, som i
26 § sägs.

. 23 §.

När separation eller äktenskapsskillnad meddelas, förordne rätten tillika,
vilken av makarna skall hava barnen i sin vård eller, om ej alla barnen
böra vara i ena makens vård, huru de skola delas mellan makarna. Äro makarna
ense, give rätten sitt beslut i överensstämmelse med vad de önska, så
framt det ej är uppenbart stridande mot barnens bästa; åsämjas de ej, bestämme
rätten, efter ty med hänsyn främst till barnens bästa finnes skäligt.
Bär ena maken huvudsakligen skulden till separationen eller skillnaden, och
äro de lika skickade att vårda barnen, vare den andre närmast därtill.

Innan förordnande, som nu är sagt, meddelas, varde, när anledning därtill
förekommer, yttrande inhämtat från barnavårdsnämnden.

24 §.

Under separation och efter äktenskapsskillnad åligge makarna att var
efter sin förmåga deltaga i kostnaden för barnens underhåll. Där ena
maken ej fullgör sin skyldighet genom underhåll av barn, som han har i
sin vård, vare han pliktig utgiva underhållsbidrag.

25 §.

Utan hinder av vad rätten förut beslutit om bidrag till makes eller barns
underhåll eller om barnens vård äge rätten på endera makens yrkande annorledes
förordna därom, när väsentligt ändrade förhållanden påkalla det;
dock att underhållsbidrag till frånskild make ej må utdömas, så framt talan
därom förut blivit ogillad, eller höjas utöver förut bestämt belopp.

26 §.

Hava makar med avseende å förestående separation eller äktenskapsskillnad
träffat avtal om skifte av boet eller vad med skiftet äger samband, om
skadestånd eller om bidrag till makes eller barns underhåll, vare det gällande.

36

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 och 7 kap.

Avtal, som ej under separation slutits, må likväl, så vida det är uppenbart
obilligt för ena maken, på hans talan av rätten jämkas. Sådant klander skall
vid talans förlust väckas sist i skillnadsmålet, där äktenskapsskillnad sker
jämlikt 3 §, men eljest sist inom ett år från det skillnad i äktenskapet
meddelades.

Vad makar avtalat om bidrag till barns underhåll utgöre ej heller i något
fall hinder för rätten att, på endera makens yrkande, annorledes förordna
därom, så framt avtalet är uppenbart stridande mot barnens bästa eller förhållandena
blivit väsentligt ändrade.

Under separation må ej makarna mellan sig sluta avtal i annat ämne än
nu är sagt, ej heller ena maken bortgiva något till den andre.

27 §.

Flytta makar, som blivit separerade, åter samman, förfalle verkan av separationen
utom beträffande frågor, om vilka i 14—16 §§ är stadgat.

7 kap.

Om rättegång i äktenskapsmål.

1 §•

Äktenskapsmål äro mål om återgång av äktenskap, separation och äktenskapsskillnad,
så ock mål, däri tvisten är huruvida ett äktenskap består
eller ej.

2 §•

Fråga om äktenskaps bestånd må ej bliva föremål för särskild rättegång
annorledes än såsom tvist emellan dem, vilka påstås vara eller icke
vara förenade i äktenskap, men må eljest komma under prövning när helst
någons rätt är av frågan beroende.

3 §•

Omyndig, som ej är sinnessjuk eller sinnesslö, äger själv föra talan i
äktenskapsmål. För sinnessjuk eller sinnesslö föres talan av förmyndaren.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 7 kap.

37

4 §•

Äktenskapsrnål instämmes till rätten i den ort, där svaranden har sitt
hemvist. Har han ej hemvist inom riket, höre målet till rätten i den ort,
där mannen och kvinnan sist haft gemensamt hemvist eller, om de ej här
haft sådant, där kärandens hemvist är. Skall talan föras mot såväl mannen
som kvinnan, vare den rätt behörig, där båda eller endera har sitt hemvist
eller, om ingendera här har sådant, där de sist haft gemensamt hemvist.
Finnes ej behörig domstol, efter vad nu är sagt, upptages målet av Stockholms
rådstuvurätt.

Vilja båda makarna erhålla separation enligt 6 kap 1 § eller äktenskapsskillnad
enligt 6 kap- 3 eller 4 §, göre ansökan därom hos den rätt, som
enligt första stycket är laga domstol i mål mot dem bägge.

Fråga om återgång eller skillnad för brott, därför ansvar yrkas, må ock
väckas vid den rätt, där brottmålet är anhängigt.

5 §•

I mål om återgång av äktenskap för hinder, som avses i 2 kap. 10 §,
varde jämväl den omgiftes make i tidigare giftet instämd, där han ej själv
väckt talan.

6 §•

Har svarande i äktenskapsrnål ej hemvist inom riket, och vet man ej var
han uppehåller sig, må stämning delgivas på sätt i 11 kap. 9 § andra
stycket rättegångsbalken sägs, ändå att han ej veterligen är ur riket faren
eller omständigheter ej förekomma, som giva anledning antaga, att han
håller sig undan eller att han har för avsikt att för framtiden bosätta sig
i främmande land.

7 §‘

Äktenskapsrnål skall handläggas inom stängda dörrar, där ej rätten finner
lämpligt att rättegången hålles offentligt och parterna därtill samtycka.

8 §•

Kommer vid underrätten svaranden ej tillstädes, och har stämningen ej
annorledes än i 11 kap. 9 eller 10 § rättegångsbalken sägs delgivits honom,

38 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 7 kap.

skall, där ej laga förfall visas, rätten förordna god man att utföra svarandens
talan.

Uteblir eljest svarande, som behörigen erhållit del av stämningen, och
visar ej laga förfall, äge rätten ändock företaga målet till avgörande, där
det finnes kunna ske. Varder mål sålunda avgjort, skall vad i 12 kap.
3 och 4 §§ rättegångsbalken sägs om återvinning ej i något fall äga tilllä
rapning.

God man, varom i första stycket är sagt, njute ersättning av allmänna
medel, efter ty rätten bestämmer. Beslut om sådan ersättning gånge i
verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft; och skall skriftligt besked
om beslutet genast utan avgift tillhandahållas gode mannen. I slutliga
utslaget pröve rätten, huruvida ersättningen skall av part återgäldas till
statsverket.

9 §•

Visas ej, när mål om separation förekommer till handläggning, att medling
mellan makarna företagits av präst inom svenska kyrkan eller främmande
trossamfund eller av häradshövding eller magistratsledamot eller
av annan person, som av häradshövding eller borgmästare förordnats, skall
målet för beredande av tillfälle till medling uppskjutas till annan dag, så
framt ej makarna bo avlägset från varandra eller målet av annan särskild
orsak finnes icke böra för sagda ändamål uppehållas. Rätten förordne
lämplig person till medlare; och varde makarna av medlaren kallade att
sammankomma inför honom. Hörsammas ej kallelsen, eller har av annan
orsak medling ej skett före den dag, till vilken målet blivit uppskjutet,
äge vidare uppskov för medling ej rum, med mindre båda makarna det äska.

10 §•

När mål om äktenskaps återgång, separation eller äktenskapsskillnad är
anhängiggjort, meddele rätten eller domaren, där endera maken det äskar,
förordnande för magistratsperson, kronofogde, länsman, rättens betjänt eller
annan lämplig person att utan dröjsmål förrätta uppteckning av boets tillgångar
och skulder; och åligge makarna att under edsförpliktelse redligen
uppgiva allt, som till boet hör.

39

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 7 kap.

Vad nu är sagt skall ej äga tillämpning, där boskillnad förut blivit beviljad
eller skillnad sökes enligt 6 kap. 3 § och i anledning av föregången
separation bouppteckning förrättats eller skifte hållits.

11 §•

Rätten har i äktenskapsmål att sörja för fullständig utredning och äger
för sådant ändamål införskaffa erforderlig bevisning. Ej vare parts erkännande
av viss omständighet gällande, där det ej styrkes av annan bevisning.
Ed må ej bjudas.

Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning beträffande särskilda,
i sammanhang med huvudsaken förekommande frågor, om vilka parterna
kunna träffa avtal.

Har rätten förordnat att part skall personligen inställa sig, och kommer
han ej, varde, där så tinnes lämpligt, till rätten hämtad.

12 §.

Yrkas återgång av äktenskap enligt 5 kap. 2 § eller äktenskapsskillnad
enligt 6 kap. 13 §, skall bevis om makes sinnessjukdom eller sinnesslöhet
föras genom läkarintyg enligt närmare bestämmelser, som av Konungen
meddelas.

13 §.

I mål om återgång av äktenskap, separation eller äktenskapsskillnad äge
rätten, på yrkande av endera maken, att för tiden intill dess laga kraft
ägande dom föreligger förordna, efter ty skäligt finnes, om sammanlevnadens
hävande, barnens vård och bidrag av ena maken till den andres eller
barnens underhåll. Vid förordnande om sammanlevnadens hävande äge rätten
bestämma, vilken av makarna må sitta kvar i det gemensamma hemmet;
och äge den make innehava makarnas gemensamma bohag, där ej rätten
beträffande viss egendom annorlunda förordnar. Bestämmelse, som sist är

40 Lag om äktenslcaps ingående och upplösning, 7 och 8 kap.

*

sagd, skall, där till återgång, separation eller skillnad dömes, gälla till
dess skifte sker.

Beslut, varom i denna paragraf är sagt, kan när som helst av rätten
återkallas. Beslutet må överklagas i samma ordning som slutligt utslag
men gånge utan hinder av förd klagan i verkställighet lika som laga kraft
ägande dom.

14 §.

Finner rätten i mål om äktenskaps återgång, separation eller äktenskapsskillnad,
att prövning av särskild i sammanhang med huvudsaken förekommande
fråga föranleder tidsutdrägt, äge rätten, där det. å någondera sidan
yrkas och rätten finner det lämpligen kunna ske, särskilt företaga huvudsaken
till slutligt avgörande.

15 §.

Klagan över rättens slutliga utslag i äktenskapsmål föres genom besvär.

8 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Då enligt denna lag tid skall räknas efter månad eller år, varde den
dag för slutdag ansedd, som genom sitt tal i månaden motsvarar den,
från vilken tidräkningen börjas. Finnes ej motsvarande dag i slutmånaden,
varde den månadens sista dag ansedd för slutdag.

2 §•

Med könssjukdom förstås i denna lag syfilis, enkelt veneriskt sår och
dröppel; och skall sjukdomen anses vara i smittosamt skede, så länge
symtom å smittosamhet förefinnas eller förnyat framträdande av sådana
symtom är att befara.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 8 kap.

41

3 §•

Anteckningar om äktenskaps ingående och upplösning skola göras i
kyrkoböckerna enligt de föreskrifter Konungen giver.

4 §•

Om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap är särskilt
stadgat.

G—123787.

Förslag

till

Lag

om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om äktenskaps ingående
och upplösning.

1 §•

Den nu antagna lagen om äktenskaps ingående och upplösning skall
jämte vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1
januari 191 .

2 §•

Genom nya lagen upphävas:

1—7 kap., 10 kap. 7 § och 12—15 kap. giftermålsbalken;

15 och 16 kap. kyrkolagen;

förordningen den 3 april 1810 angående fullbordande av äktenskap med
kvinna, som blivit lägrad under äktenskapslöfte;

förordningen den 27 april 1810 angående äktenskapsskillnader;

förordningen den 20 januari 1863 angående giftermål emellan kristen
och mosaisk trosbekännare;

lagen den 1 juli 1898 om bodelning vid äktenskapsskillnad, så ock om
frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet;

lagen den 6 november 1908 om äktenskaps ingående;

lagen den 10 juni 1910, innefattande vissa bestämmelser om styrkande
av hinderslöshet till äktenskap;

43

Lag ang. införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning.

8 kap. 1—5 §§ ärvdabalken;

10 kap. 9 och 10 §§ rättegångsbalken;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller
förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill,
där ej här nedan annorledes stadgas;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot
nya lagens bestämmelser.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tilllämpas.

4 §•

Har, innan nya lagen trätt i kraft, man hävdat sin fästekvinna eller
hävdat kvinna under äktenskapslöfte eller avlat barn med kvinna i lönskaläge,
därå sedan fästning följt, skall i avseende å sådan förbindelse äldre
lag gälla; dock att upplösning av förbindelse med fästekvinna skall,
evad den blivit av rätten stadfäst eller ej, ske i den ordning, som är
stadgad i förordningen den 3 april 1810 angående fullbordande av äktenskap
med kvinna, som blivit lägrad under äktenskapslöfte.

5 §•

Är lysning verkställd före den dag, då nya lagen trätt i kraft, må
vigsel på den lysning ske inom tre månader, räknade från sagda dag.

6 §•

Mål om återgång av äktenskap, som äro anhängiga när nya lagen träder
i kraft, skola handläggas och bedömas enligt äldre lag. Går äktenskapet
åter, skall i fråga om verkan därav äldre lag lända till efterrättelse.

Väckes efter det nya lagen trätt i kraft talan om återgång av äktenskap,
som dessförinnan är slutet, må ej till återgång dömas, med mindre orsak

44

Lag ang. införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning.

därtill finnes enligt både nya lagen och äldre lag. Sker återgång, galle
beträffande makes rätt i boet och skyldighet att gälda skadestånd vad i
äldre lag stadgas, men skall i övrigt beträffande återgångens verkningar
nya lagen tillämpas.

7 §•

Mål om äktenskapsskillnad eller skillnad till säng och säte, som äro vid
domstol anhängiga när nya lagen träder i kraft, så ock ansökningar om
äktenskapsskillnad, som då äro beroende på Konungens prövning, skola
handläggas och bedömas enligt äldre lag.

Hava makar undergått sådana varningsgrader, som i 14 kap. 1 §
giftermålsbalk^! sägs, må, även efter det nya lagen trätt i kraft, skillnad
jämlikt äldre lag sökas hos Konungen.

Frågan om verkan av skillnad, som enligt äldre lag meddelas, varde
efter den lag bedömd.

Sker jämlikt nya lagen äktenskapsskillnad av orsak, som inträffat före
det nya lagen trätt i kraft, må ej dömas till skadestånd jämlikt 6 kap.
20 §, men galle vad i äldre lag stadgas om förverkande i vissa fall av
rätt i boet.

8 §•

I stället för vad 5 kap. 1 § giftermålsbalken och 8 kap. 1—5 §§ ärvdabalken
innehålla samt med ändring av bestämmelserna i 7 § av sistnämnda
kapitel stadgas:

1. Barn, som är avlat i trolovning eller vars föräldrar efter avlelsen
ingått trolovning med varandra, är äkta barn.

2. Barn, som är avlat i äktenskap eller vars föräldrar efter avlelsen
ingått äktenskap med varandra, är äkta barn, ändå att föräldrarna voro
så besläktade eller besvågrade med varandra, att äktenskapet måste återgå,
eller endera av dem var gift med annan.

Vad sålunda är stadgat skall tillämpas även med avseende å äktenskap,
som slutits före den dag, nya lagen träder i kraft, men då ännu består.

3. Avlar man barn med sin trolovade eller i lönskaläge, därå sedan
trolovning följer; upplöses trolovningen genom mannens död och är kvin -

45

Lag ang. införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning.

nan i behov av underhåll, njute hon, där hon inom sex månader efter
dödsfallet framställer sitt anspråk hos den som i boet sitter eller hos
rätten eller domaren, skälig andel av hans kvarlåtenskap, dock ej utöver
hälften därav.

9 §•

Genom nya lagen och vad härovan förordnats skola ej anses upphävda:

kungl. brevet den 24 januari 1745 angående livstidsfånges giftermål;

vad i 19 § av förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande
trosbekännare och deras religionsövning är stadgat om den troslära, i vilken
barn skall uppfostras, då föräldrarna eller endera är mosaisk trosbekännare
;

kungl. kungörelsen den 6 augusti 1894 angående vissa skyldigheter, som
åligga föreståndare för församling av främmande kristna trosbekännare;
samt

lagen den 14 oktober 1898, innefattande tillägg till 15 kap. 18 § kyrkolagen.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 1 § giftermålsbalken skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Vilja man och kvinna göra förord sig emellan före äktenskapet; då
skola de det skriftligen och med tvenne vittnen upprätta, innan vigsel
sker; omyndig tage ock förmyndarens samtycke, på sätt nyss är sagt.
Ej må förord göras om annat än makarnas giftorätt eller förvaltningen av
hustruns enskilda egendom. Förord må ej heller göras till förfång för
dem, som bättre rätt till någonderas egendom å den tid hava. Äktenskapsförord
skall öppet ingivas till rätten i den ort, där makarna hava
sitt bo och hemvist, eller sätta sig neder att bo, i staden inom åttonde
dagen och på landet sist å det ting, som infaller näst efter en månad
sedan vigsel skett, och läte rätten det i protokollet införas. Är vigsel
å annan ort förrättad, och kan förty den lagföljd ej ske, som nu föreskriven
är, då skall förord inom sagda tid hos rätten i vigningsorten företes,
och varde det, då makarna till boningsorten kommit, sist inom en
månad i stad, och å landet vid det ting, som näst efter tre månader infaller,
till rätter domstol ingivit, med bevis av rätten i vigningsorten, att
det där företett varit. Är ej med förord så förfaret, som nu sagt är;
vare det kraftlöst. Var som begär, äge att hos rätten undfå del av
äktenskapsförord.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 2 §, 19 kap. 4 §, 20 kap. 1, 3 och
4 §§ samt 22 kap. 1 § ärvdabalken skola erhålla följande ändrade lydelse:

11 KAP.

2 §• #

Nu vill en, eller flera, och icke alla, arv skifta; have den vitsord, som
skifta vill.

Har efterlevande make med annan träffat förening som i 1 § sägs, och
ingår maken nytt äktenskap, äge en var av dem erhålla skifte, oavsett
vad de sig emellan överenskommit.

19 KAP.

4 §•

År någon för vanvett, slöseri eller andra orsaker ur stånd att vårda
gods sitt, varde under förmyndare ställd. Är det hustru och varder annan
än mannen förordnad till förmyndare, lände det ej till inskränkning i
mannens målsmanskap.

20 KAP.

1 §•

Fader vare sina barns rätte förmyndare.

Dör modern, och går han i annat gifte, tage nästa mödernes fränders
råd i de mål, som barnens välfärd angå. Har ej bodelning efter tidigare

48 Lag om ändring i årvdabalken.

giftet blivit verkställd, träde han från förmynderskapet, till dess sådan
delning skett.

3 §•

Går föräldrarnas äktenskap åter eller varda de separerade eller skilda,
vare den barnens förmyndare, som skall hava dem i sin vård; och skall
vad i 1 och 2 §§ sägs om skyldighet för fader eller moder, som går
i annat gifte, att frånträda förmynderskapet äga motsvarande tillämpning.

4 §•

Aro både fader och moder, döda; vare då den barnens förmyndare, som
de med tvägge manna vittne, eller skriftligen därtill nämnt hava, och
tage han domarens bevis därå.

Nu hava de ej någon nämnt, vare då den förmyndare, som skyldast och
därtill fallen är; och give han domaren till känna vid nästa rättesrånersdag,
att han det förmynderskap tillträtt.

22 KAP.

1 §•

Nu är förmyndare lagligen nämnd; underrätte sig då noga, om den
omyndigas arv i löst och fast. Är det ej upptecknat; läte det genast
ske, som förr sagt är, och värde han barnagodset som sitt eget, eller
gälde skadan.

Går den omyndigas fader eller moder i nytt äktenskap, och har ej bodelning
skett efter tidigare giftet, drage förmyndaren därom försorg.

Denna lag träder i ki''aft den 1 januari 191 .

År dessförinnan god man förordnad för hustru enligt förutvarande lydelsen
av 19 kap. 4 § ärvdabalken, vare så ansett, som vore han hennes
förmyndare.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 kap. 8 § och 13 kap. 1 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 8 § och 13 kap. 1 § rättegångsbalken
skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 KAP.

8 §.

År trolovning bruten, och uppkommer därav tvist emellan mannen och
kvinnan, döme rätten i den ort, där hon har sitt hemvist, evad hon är
kärande eller svarande. Vill hon söka honom vid den rätt, därunder han
jämligt 1 § lyder, have ock lov därtill.

13 KAP.

1 §■

Nu vill kärande eller svarande jäva domaren; göre det beskedligt, och
döme domaren själv om det jäv. Dessa äro laga jäv: Om domaren år
med part i den skyldskap eller det svågerlag, som i 2 kap. 7—9 §§ av
lagen om äktenskaps ingående och upplösning sägs, eller om han med
part är syskonbarn eller i svågerlag i ty, att den ena år eller varit gift
med den andras syskon eller syskons avkomling eller med någon, från
vilkens syskon den andra härstammar: eller är domaren parts vederdeloman,
eller uppenbara ovän: eller äger domaren, eller hans skyldeman,

7—123787

50

Lag om ändring i rättegångsbalken.

som nu nämnda äro, i den saken del, eller kunna de någon synnerlig
nytta eller skada därav vänta: eller haver han i annan rätt i samma sak
domare varit, eller förr varit fullmäktig däri, eller vittnat, eller förut såsom
betjänt i någon rätt, eller hos Konungens befallningsh avande, något
slut fattat, som den saken rörer: eller haver han själv en lika sak i annan
rätt. Vet domaren, att sådant jäv emot honom är, ändå att parten ej är
därom kunnig; träde självmant ifrån rätten. Söker endera parten, sedan
rättegång anhängig är, sak med domaren, eller tillfogar honom något med
ord eller gärning, i uppsåt att honom därmed jävig göra; det skall ej för
jäv räknas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21 §§
strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

15 KAP.

21 §.

Fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder, som tvingar son
eller dotter till giftermål, straffes med fängelse i högst sex månader eller
i straffarbete i högst två år. Tvingar någon eljest annan till giftermål; dömes
till straffarbete i högst sex år.

Brott, som nu är sagt, må ej till bestraffning åtalas; där ej på grund
av tvånget blivit dömt till återgång av äktenskapet.

22 KAP.

8 §.

Gifter sig någon med den, som till följd av sinnessjukdom, tillfällig
sinnesförvirring eller annan sådan orsak ej äger rättslig handlingsförmåga,
eller ingår någon äktenskap, som på yrkande av andra maken kan för

l

52

Lag om ändring i strafflagen.

villfarelse eller svek dömas att återgå; straffes med fängelse i minst ett
år eller straffarbete i högst fyra år.

Bedrager man, vilken fyllt tjuguett år, genom äktenskapslöfte, som ej
fullbordas, kvinna till lägersmål; straffes med fängelse eller böter.

Avgiver någon emot bättre vetande falsk utsaga i sådan försäkran, som
enligt lag skall avläggas till utredning angående frihet från äktenskapshinder;
dömes till fängelse eller, om han av egen drift återkallar utsagan
innan vigsel sker, till böter.

21 §•

Brott, som i 2 § 4 mom. 8 § 2 inom., 12 §, 13 § 1 mom., 19 och 20
§§ omförmälas, må ej åtalas av annan än målsägande; ej heller brott, varom
i 5 § 3 mom. förmäles, där det ej skett i kronans magasiner, vid in- och
utlastning å fartyg, eller i öppna bodar eller magasiner, där handel och
rörelse idkas. Brott, varom i 13 § 2 mom. sägs, må ej åtalas av annan
än målsägande, där ej någon vid försäljning eller annan föryttring av livsmedel
avyttrat ont för gott, mängt för omängt eller det, var uti han vetat
fel vara, utan att sådant uppenbara.

Brott, som i 10 § sägs, må ej åtalas av annan än den, som brevet avsänt
eller till vilken det skrivet år, eller av den, som äger, i vård haver
eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnat blivit.

Brott, som i 8 § 1 mom. omförmäles, må ej åtalas, där ej av anledning,
varom fråga år, blivit dömt till återgång av äktenskapet.

Ej må brott, som i 11 och 14 §§ sägs, åtalas av allmän åklagare, där
ej brottet av målsägande till åtal angivits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om ansvar för vigselförrättare i vissa fall.

Med upphävande av 18 § andra stycket i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning förordnas
härigenom som följer:

Viger särskilt förordnad vigselförrättare, som ej är diplomatisk eller
konsulär ämbetsman, eller präst i främmande trossamfund då laga hinder
mot äktenskapet möter eller utan att lysning eller annat kungörande i
stadgad ordning föregått, eller åsidosätter han eljest vad honom i egenskap
av vigselförrättare åligger; dömes till fängelse i högst sex månader
eller böter, högst ett tusen kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps

ingående.

Vill någon klaga över beslut angående lysning eller annat kungörande
till äktenskap, utfärdande av äktenskapscertifikat eller företagande av vigsel,
må han anföra besvär, där beslutet meddelats av präst, hos domkapitlet,
där det givits av borgerlig vigselförrättare, hos Konungens befallningsha
vande och, där det meddelats av myndighet utom riket eller av kabinettssekreteraren
i utrikesdepartementet, hos Konungen i vederbörande statsdepartement.
över domkapitlets eller Konungens befallningshavandes beslut
må klagan föras hos Konungen genom besvär, som vid talans förlust
skola ingivas eller insändas till vederbörande statsdepartement sist å
trettionde dagen från det klaganden erhöll del av beslutet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts

regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt skall hava följande ändrade lydelse:

Mål om antagande av släktnamn;

mål om kyrkoskrivning, lysning eller annat kungörande till äktenskap,
utfärdande av äktenskapscertifikat, företagande av vigsel, anteckning i
kyrkobok.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om upphävande av § 29 i ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober
1723.

Härigenom förordnas att § 29 i ridderskapets och adelns privilegier den
16 oktober 1723 skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 2, 3, 4, 7 och 8 §§, 2 och 3 kap. samt
5 kap. 2 och 4 §§ i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap skola erhålla följande
ändrade lydelse:

1 KAP.

2 §•

Vill utländsk undersåte inför svensk myndighet träda i äktenskap, varde
hans rätt att äktenskapet ingå prövad efter lagen i den stat, han tillhör.
År enligt den lag medgivet, att lagen å annan ort i sagda avseende tilllämpas,
må sådan lag i stället lända till efterrättelse.

Ej må dock i något fall utländsk undersåte, som är gift, inför svensk
myndighet ingå äktenskap; ej heller må äktenskap slutas mellan dem, som
äro i rätt upp- och nedstigande släktskap med varandra eller äro syskon
eller av vilka den ena varit gift med den andras släkting i rätt upp- eller
nedstigande led.

8—123787

58 Lag om ändring i lagen om internationella rättsförhållanden rörande äktenskap.

3 §.

Intyg att svensk undersåte, som vill träda i äktenskap inför utländsk
myndighet, enligt svensk lag äger det äktenskap ingå, må ej av svensk
myndighet utfärdas, innan sökandens avsikt blivit offentligen kungjord.

Närmare föreskrifter huru sådant intyg må erhållas, så ock bestämmelser
huru utländsk undersåte, som vill inför svensk myndighet träda i äktenskap,
må styrka, att hinder mot äktenskapets avslutande ej är för handen,
varda av Konungen meddelade.

4 §•

Vad svensk lag stadgar i fråga om lysning till äktenskap, så ock i övrigt
om formen för äktenskaps avslutande, skall äga tillämpning även för
det fall att utländsk undersåte vill inför svensk myndighet här i riket
träda i äktenskap.

Innehåller främmande stats lag föreskrift om lysning för det fall att
undersåte i den stat vill ingå äktenskap utom sitt hemland, äger Konungen
förordna, att giftermål inför svensk myndighet ej må ske, innan visat
varder att sådan lysning ägt rum eller att behörig myndighet i den
främmande staten från den lysning meddelat befrielse. Ej må dock sådan
lysnings försummande här föranleda giftermålets ogiltighet, ändå att den
påföljd är i den främmande statens lag stadgad.

7 §.

Giftermål, som i främmande stats tjänst anställd diplomatisk eller konsulär
ämbetsman å utrikes ort förrättat i enlighet med lagen i sagda stat,
vare här i riket gällande, såframt varken mannen eller kvinnan var undersåte
i den stat, å vars område giftermålet skett, samt sistnämnda stat icke
förvägrat ämbetsmannen att giftermål förrätta.

8 §.

År giftermål mellan svenska undersåtar å utrikes ort av präst inom

Lag om ändring i lagen om internationella rättsförhållanden rörande äktenskap. 59

svenska kyrkan förrättat i enlighet med svensk lags föreskrifter, vare det
här för gillt hållet.

Om giftermål inför svensk myndighet utrikes i andra fall är särskilt
stadgat.

2 KAP.

Om återgång av äktenskap.

1 §•

Väckes talan om återgång av äktenskap, som i behörig form slutits mellan
utländska undersåtar; är orsak till återgång för handen enligt lagen i
den stat, makarna vid äktenskapets ingående tillhörde, eller, om de tillhörde
olika stater, enligt någondera statens lag, och har Konungen förordnat,
att lag, som nu är sagd, må i ty fall vinna tillämpning, ändå att
orsak till återgång ej finnes enligt svensk lag, gånge äktenskapet åter.
Ägde make, enligt sitt hemlands lag, för behörighet att träda i äktenskap
åberopa lagen å annan ort, skall beträffande den make sådan lag vinna
tillämpning, om enligt den lag orsak till återgång ej är för handen.

Är ej förordnande, varom här förut är sagt, av Konungen meddelat,
må ej till återgång dömas, med mindre orsak därtill finnes jämväl enligt
svensk lag.

2 §•

Ej må i något fall till återgång av äktenskap här i riket dömas av den
anledning att det ingåtts i strid mot främmande lags föreskrift, att tidigare
äktenskap skall, oaktat det är genom skillnad upplöst, utgöra hinder
för nytt äktenskap, eller emot förbud mot äktenskap mellan dem, som äro
av olika religion, eller emot äktenskapsförbud, som grundar sig å prästerligt
kall eller å löfte att förbliva ogift.

60 Lag om ändring i lagen om internationella rättsförhållanden rörande äktenskap.

3 KAP.

Om äktenskapsskillnad och separation.

1 §•

Talan om äktenskapsskillnad eller separation mellan utländska undersåtar
må här i riket upptagas, om den make, mot vilken talan väckes,
här har sitt hemvist. Lag samma vare, om makarna samtidigt haft hemvist
inom riket, men den make, mot vilken talan väckes, övergivit den
andre eller, efter det orsak till skillnad eller separation uppstått, flyttat
ur riket.

År enligt lagen i den stat, makarna tillhöra, åt inländsk myndighet
förbehållet, i allmänhet eller för vissa fall, att pröva talan om äktenskapsskillnad
eller separation mellan sagda stats undersåtar, må ej, i strid mot
dylikt förbehåll, sådan talan här i riket upptagas, med mindre fråga är om
skillnad eller separation i äktenskap, som i makarnas hemland anses ej vara
i behörig form avslutat.

2 §•

Skillnad i äktenskap mellan utländska undersåtar må ej beviljas, utan
så är att enligt lagen i den stat, makarna tillhöra, äktenskapsskillnad må
äga rum samt orsak till skillnad är för handen ej mindre enligt sagda lag
än ock enligt svensk lag.

Hava makarna förut tillhört annan främmande stat, må ej för vinnande
av skillnad åberopas vad som under den tid inträffat, med mindre skillnad
på grund därav är medgiven jämväl enligt där gällande lag.

Vad nu är sagt om äktenskapsskillnad skall äga motsvarande tillämpning
i avseende å separation.

3 §•

Makar, som tillhöra främmande stat men hava hemvist här i riket, må,
där talan om äktenskapsskillnad eller separation är anhängiggjord i deras

Lag om ändring i lagen om internationella rättsförhållanden rörande äktenskap. 61

hemland, var för sig utverka förordnande, som i 7 kap. 13 § av lagen om
äktenskaps ingående och upplösning sägs, ändå att skillnad eller separation
i äktenskapet ej kan här meddelas. Dock skall förordnandet upphöra att
gälla, där den i makarnas hemland väckta talan varder återkallad eller
ogillad eller förordnandet ej inom ett år stadfästes av behörig myndighet
därstädes.

4 §•

Är av myndighet i främmande stat äktenskapsskillnad eller separation
beviljad mellan undersåtar i samma stat, lände det beslut här i riket till
■efterrättelse.

5 §•

Har myndighet i främmande stat beviljat äktenskapsskillnad mellan undersåtar
i annan stat, må, med iakttagande likväl av vad i 7 § sägs, det
beslut här lända till efterrättelse, under villkor

att, med motsvarande tillämpning av vad i 1 § är stadgat i avseende å
svensk myndighets behörighet att upptaga talan om äktenskapsskillnad
mellan undersåtar i annan stat, det finnes hava tillkommit myndighet i
den stat, där beslutet meddelats, att målet upptaga; samt

att orsak till skillnad varit för handen enligt lagen i den stat, makarna
tillhörde.

Är beslutet meddelat av annan myndighet än domstol, må det, där
fråga är om utländska undersåtar, ej lända till efterrättelse, om det av
sagda anledning ej kan vinna erkännande i makarnas hemland.

Vad i denna paragraf är sagt om äktenskapsskillnad skall äga motsvarande
tillämpning i avseende å separation.

6 §•

Vill någon här i riket erhålla stadfästelse å beslut, varom i 5 § sägs,
göre därom ansökan hos Svea hovrätt, och pröve hovrätten, om de i
sagda paragraf stadgade villkor äro för handen. Har i ärende, varom nu
är sagt, beslutet blivit stadfäst, galle stadfästelsen såsom laga kraftägande

62 Lag om ändring i lagen om internationella rättsförhållanden rörande äktenskap.

dom. Varder ansökan om stadfästelse avslagen, vare det ej hinder för ny
ansökan.

7 §•

Såvitt angår frånskild makes rätt att träda i nytt äktenskap, må beslut
om äktenskapsskillnad, varom i 5 § sägs, ej vinna tillämpning, innan
stadfästelse å beslutet meddelats i den ordning, 6 § stadgar.

5 KAP.

2 §•

Fråga, som angår äktenskapsskillnad eller separation mellan makar,
vilka äro undersåtar i olika stater, skall bedömas som om bägge makarna
vore undersåtar i den stat, de sist gemensamt tillhört, eller, om de ej
hava tillhört samma stat, i den stat, mannen tillhör.

4 §•

Gitter ej den, som väckt talan om återgång av äktenskap, om äktenskapsskillnad
eller om separation, styrka innehållet av främmande lag, vilken,
efter ty här förut är sagt, skall lända till efterrättelse, och är ej lagens
innehåll ändå för rätten känt, må hans talan ej bifallas.

Har Konungen förordnat, huru underrättelse om innehållet av främmande
lag må av rätten sökas, vare rätten, där ej lagens innehåll förut är för
rätten känt, pliktig att i sådan ordning därom söka underrättelse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet.

Med upphävande av lagen den 8 juli 1904 om äktenskaps avslutande
inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet förordnas
härigenom som följer:

1 §•

Konungen äger uppdraga åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman
i främmande stat att förrätta vigsel mellan svenska undersåtar eller
mellan svensk undersåte och undersåte i främmande stat.

• 2 §.

Vigselförrättare, som i 1 § sägs, skall, då begäran om vigsel framställes,
tillse, att de trolovade äro oförhindrade att ingå äktenskap med
varandra. Trolovad, som är kyrkobokförd i svensk församling, vare pliktig
att inför vigselförrättaren förete äktenskapsbetyg; och skola de trolovade
i övrigt fullgöra vad enligt lag åligger dem, som vilja erhålla lysning
till äktenskap.

Har Konungen förordnat, att äktenskap ej må slutas i strid mot hinder,
som är stadgat i den främmande statens lag, lände det till efterrättelse;
och vare de trolovade pliktiga styrka frånvaron av sådant hinder, på sätt
Konungen föreskriver.

64

Lag om äktenskaps ingående inför svensk myndighet i utlandet.

3 §•

Fullgöra de trolovade vad enligt 2 § åligger dem, och finner ej vigselförrättaren
hinder mot äktenskapet möta, utfärde han genast kungörelse
om äktenskapet, upptagande de trolovades fullständiga namn samt
ålder, födelseort, yrke och hemvist, så ock anvisning att hinder mot
äktenskapet må före viss dag anmälas hos honom. Kungörelsen skall
hållas anslagen å beskickningen eller konsulatet intill nämnda dag
samt, där så ske kan, på de trolovades bekostnad införas i tidning inom
varderas hemort, så ock, i fall någon av dem inom ett år före det begäran
om vigsel framställdes haft sitt hemvist å annan ort, i tidning inom
sådan ort.

Har kungörelse varit anslagen utan att hinder mot äktenskapet yppats,
må vigsel ske, dock ej senare än tre månader efter det anslagstiden utgick.

4 §•

Har lysning i laga ordning skett i svensk församling, och skall vigsel
förrättas inom tre månader efter lysningstidens utgång, äge vad i 2 §
första stycket sägs ej tillämpning och skall kungörande enligt 3 § ej ske.

5 §•

Då uppdrag att förrätta vigsel meddelas underordnad konsulär ämbetsman,
äge Konungen tillika anförtro åt honom överordnad diplomatisk
eller konsulär ämbetsman att pröva, huruvida hinder mot äktenskapet möter,
och ombesörja äktenskapets kungörande.

6 §•

Vistas svenska undersåtar å ort utom Europa, avlägsen från svensk beskickning
eller konsulat, äge Konungen förordna svensk undersåte, som ej
är diplomatisk eller konsulär ämbetsman, att å den ort förrätta vigsel
mellan svenska undersåtar. År sådant förordnande meddelat, tillkommer
det den diplomatiske eller konsuläre ämbetsman, som Konungen därtill

Lag om äktenskaps ingående inför svensk myndighet i utlandet.

65

utser, att pröva, huruvida hinder mot äktenskapet möter, och ombesörja
äktenskapets kungörande.

7 §•

Angående förrättande av vigsel enligt denna lag galle vad i avseende å
borgerlig vigsel är stadgat. Vad vid vigseln förekommit skall i protokoll
upptagas, och varde protokollet av vittnen bestyrkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191 . Har kungörande eller
lysning skett före nämnda dag, må vigsel på det kungörande eller den
lysning äga rum inom tre månader därefter.

9—123787

Förslag

till

Förordning,

huru svensk undersåte, som vill träda i äktenskap inför utländsk myndighet,

må erhålla äktenskaps-certifikat.

Med upphävande av förordningen den 8 juli 1904, huru svensk undersåte,
som vill träda i äktenskap inför utländsk myndighet, må erhålla
äktenskaps-certifikat, och kungörelsen den 16 februari 1906 med bemyndigande
för kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet att utfärda äktenskapscertifikat
förordnas härigenom som följer:

1 §•

Vill svensk undersåte för äktenskaps ingående inför utländsk myndighet
erhålla svensk myndighets intyg, att han enligt svensk lag äger det äktenskap
ingå (äktenskaps-certifikat), skall, på de villkor och i den ordning
här nedan är stadgat, sådant intyg honom meddelas enligt bilagda
formulär.

2 §•

Svensk undersåte, som är kyrkobokförd i svensk församling, äger begära
äktenskaps-certifikat hos den präst, som för kyrkoböckerna i församlingen.

Fullgör sökanden vad i lag är såsom villkor för erhållande av lysning
stadgat, och finner ej prästen hinder mot äktenskapet möta, varde

Förordning, huru svensk undersåte må erhålla äktenskaps-certifikat. 67

kungörelse om äktenskapet genast utfärdad och i kyrkan uppläst på sätt
om lysning är föreskrivet.

Har kungörande ägt rum utan att hinder mot äktenskapet yppats, skall
certifikat utfärdas.

3 §.

Svensk undersåte, som har hemvist utom riket och ej är eller bör vara
kyrkobokförd i svensk församling, äger begära äktenskaps-certifikat hos
diplomatisk eller konsulär ämbetsman, åt vilken Konungen uppdragit att
utfärda sådant intyg, i

Fullgör sökanden vad i lag är om villkor för erhållande av lysning
stadgat, och finner ej ämbetsmannen hinder mot äktenskapet möta, utfärde
han genast kungörelse om äktenskapet, upptagande de trolovades fullständiga
namn samt ålder, födelseort, yrke och hemvist, så ock anvisning
att hinder mot äktenskapet må före viss dag anmälas hos honom. Kungörelsen
skall hållas anslagen å beskickningen eller konsulatet intill nämnda
dag samt, där så ske kan, på sökandens bekostnad införas i tidning i hans
hemort så ock, i fall han inom ett år före det begäran om certifikat framställdes
haft sitt hemvist å annan ort, i tidning inom sådan ort.

Har kungörelse varit anslagen utan att hinder mot äktenskapet yppats,
skall certifikat utfärdas.

4 §•

Rätt att utfärda äktenskaps-certifikat för svensk undersåte, som i 3 §
sägs, tillkommer jämväl kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet.

Vill någon erhålla certifikat av kabinettssekreteraren, göre framställning
därom hos diplomatisk eller konsulär ämbetsman, åt vilken Konungen uppdragit
att sådant ärende handlägga; och varde vidare förfaret efter ty i
3 § andra stycket stadgas.

Sedan kungörande ägt rum, skola handlingarna med bevis därom insändas
till utrikesdepartementet. Finner ej kabinettssekreteraren hinder
mot äktenskapet möta, skall certifikat utfärdas.

68

Förordning, huru svensk undersåte må erhålla äktenskaps-certifikat.

5 §•

Har lysning i laga ordning skett i svensk församling och hava tre månader
ej därefter förflutit, skall certifikat på begäran utfärdas utan att
kungörande, varom i 2, 3 eller 4 § sägs, äger rum.

6 §.

Sedan tre månader förflutit från det kungörande eller lysning skett,
galle certifikatet ej vidare såsom bevis om rätt att ingå äktenskap.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 191 .

Formulär

till

Äktenskapscertifikat.

Svenske undersåten*

född den ..............................................................................................................

för närvarande boende ........................................................................................

vilken uppgivit sig vilja ingå äktenskap med ............................ undersåten

*

född den .................................................... i ....................................................

för närvarande boende ......................................................................................

är, så vitt utrönas kunnat, enligt svensk lag oförhindrad att ingå äktenskap.
............................................................ står veterligen icke i skyldskaps- eller

svågerlagsförhållande till

(eller)

. står till

i den skyldskap, det svågerlag, att

Enligt svensk rätt är lysning i Sverige ej erforderlig, då svensk undersåte
vill ingå äktenskap inför utländsk myndighet.

Ingår svensk man äktenskap med utländsk kvinna, förvärvar hon genom
giftermålet svensk medborgarrätt. Barn, som i sådant äktenskap födas,
bliva svenska undersåtar.

Vilket intygas; ............................................ den .........................................

(ÄmbetsmanneDS titel.)

*

Fullständigt namn och yrke.

Förslag

till

Förordning,

huru utländsk undersåte, som vill träda i äktenskap inför svensk myndighet,
må styrka, att hinder mot det äktenskaps avslutande ej är för handen.

Med upphävande av förordningen den 8 juli 1904, huru utländsk undersåte,
som vill träda i äktenskap inför svensk myndighet, må styrka,
att hinder mot det äktenskaps avslutande ej är för handen, förordnas härigenom
som följer:

1 §•

Utländsk undersåte, som vill träda i äktenskap inför svensk myndighet,
har att förebringa

antingen intyg av behörig myndighet i hemlandet att enligt dess lag
hinder mot äktenskapet icke möter

eller och

1) intyg av behörig myndighet i hemlandet, vilka hinder mot äktenskap
i dess lag äro stadgade;

2) där prövning, huruvida hinder mot äktenskapet möter, skall företagas
av annan än den präst som för kyrkoböckerna i svensk församling, varest
sökanden är kyrkoskriven: sådant äktenskapsbetyg, som i 3 kap. 2 § av
lagen om äktenskaps ingående och upplösning sägs, eller, om han varken

Förordning, huru utländsk undersåte må styrka, att hinder mot äktenskap ej år för handen. 71

är eller bör vara kyrkobokförd i svensk församling, det motsvarande intyg
av utländsk registerförare han kan anskaffa; samt

3) om enligt hemlandets lag för rätt att ingå äktenskapet fordras myndighets
tillstånd, annans samtycke, bevis av läkare, avvittring efter föregående"''
äktenskap, iakttagande av väntetid eller dylikt, bevis att sådan
fordran är uppfylld.

Sökanden skall därjämte i skriftlig försäkran på heder och samvete uppgiva,
huruvida han förut ingått äktenskap, samt betyga att, så vitt honom är
veterlig^ de trolovade ej äro så besläktade eller besvågrade, som i 2 kap.
7 eller 9 § av lagen om äktenskaps ingående och upplösning sägs.

Varder det kunnigt att sökanden förut ingått äktenskap, och utvisa ej
handlingarna att äktenskapet blivit genom makens död eller annorledes
upplöst, skall han styrka att så skett.

Har Konungen med avseende å undersåte i den stat sökanden tillhör
förordnat, att giftermål inför svensk myndighet ej må ske, innan visat
varder att lysning enligt lagen i den stat ägt rum eller att behörig myndighet
därstädes från den lysning meddelat befrielse, skall sökanden jämväl
styrka att sådant villkor är uppfyllt.

Intyg att hinder mot äktenskapet enligt lagen i sökandens hemland icke
möter eller vilka hinder mot äktenskap enligt den lag äro stadgade skall,
där det ej utfärdats av här i riket anställd diplomatisk eller konsulär ämbetsman,
vara åtföljt av sådan ämbetsmans eller ock svensk diplomatisk
eller konsulär ämbetsmans bevis, att intyget är av behörig myndighet utfärdat.

2 §•

Äger utländsk undersåte, jämlikt 1 kap. 2 § i lagen om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, för sin
rätt att ingå äktenskap åberopa annan lag än lagen i den stat, han tillhör,
varde, där han det begär, i avseende å sin skyldighet att styrka hinderslöshet
behandlad, som om han vore undersåte i den stat, vars lag han
åberopar.

72 Förordning, huru utländsk undersåte må styrka, att hinder mot äktenskap ej år för handen.

3 §•

Har med främmande stat överenskommits, att med avseende å dess undersåtar
rätt att ingå äktenskap må styrkas annorledes än nu är stadgat,
lände sådan överenskommelse till efterrättelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 191 .

MOTIV.

10—1237S7

.

Förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning.

1 KAP.

Om trolovning.

I de äldsta germanska rättssamhällena ingicks äktenskapet regelmässigt genom
ett slags köp, som slöts mellan mannen och kvinnans ättemän eller en representant
för dessa. Mannen hade att erlägga det vederlag, varom parterna kunde enas, mot
det att han fick bruden till sig högtidligen överlämnad. Därefter fördes bruden till
brudgummens hem, där äktenskapet genom bilägret kom till rättslig fullbordan.
Efter hand kommo de till äktenskaps ingående hörande rättshandlingarna att sönderfalla
i tvenne till tiden skilda akter, fästningen, innefattande ett avtal om kvinnans
framtida överlämnande och om vederlaget därför, och bröllopet, då bruden överlämnades
och hemfördes till brudgummen och betalningen jämväl erlades, där den
ej, såsom under ett tidigare skede var regel, guldits redan vid förlovningen. Ännu
ganska långt fram i tiden betraktades kvinnan icke såsom avtalande part, utan såsom
rättshandlingens föremål.

I skarp motsats till denna gammalgermanska ståndpunkt trädde den kristna kyrkans
uppfattning. Ursprungligen lärde kyrkan i nära anslutning till den justinianska
rätten, att för äktenskaps ingående de blivande makarnas samtycke var
tillräckligt, men också erforderligt. I vilken form deras vilja att förena sig i
äktenskap kom till synes tillmättes ingen betydelse; visserligen utvecklade sig efterhand
den seden, att brudparet i sammanhang med äktenskapets ingående besökte
gudstjänsten och mottog den kyrkliga välsignelsen, men rättsligen sett hade detta

Trolovning:
och äktenskap.

Historisk
översikt.
Den gammalgermanska
rätten.

Den kanoniska
rätten.

Förhållandet
mellan
kanonisk och
germansk
rätt.

76 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

lika litet att betyda som det bos de hedniska germanerna spårade bruket att omgiva
äktenskapsstiftandet med religiösa ceremonier.

Med utgångspunkt från bibelns uppfattning av äktenskapet såsom ett heligt ting,
en res sacra, kom kyrkan redan tidigt att i äktenskapet sa ett kyrkligt institut,
vars reglering, med undantag dock av dess förmögenhetsrättsliga sida,
ansågs förbehållen kyrkan, och dessa anspråk fingo ökad skärpa, allt efter som läran
om äktenskapets sakramentala natur utvecklades. I princip gingo kyrkans anspråk
ända därhän, att hon såsom en från staten skild maktfaktor borde få ensam övertaga
såväl lagstiftning som rättsskipning på det ifrågavarande området. Detta sitt ideal
kunde hon dock blott i vissa länder och för begränsad tid förverkliga. I övrigt
fick hon nöja sig med att söka för sina synpunkter vinna beaktande hos den världsliga
lagstiftningsmakten och domstolarna och att på övertygelsens väg eller genom användande
av sin disciplinära myndighet söka förmå sina medlemmar att följa den
kanoniska rättens bud. Mångenstädes kommo sålunda på det äktenskapsrättsliga området
två självständiga rättssystem att stå emot varandra, kyrkans och statens, av
vilka det förra i allt väsentligt ägde internationell natur.

Liksom den kanoniska äktenskapsrätten vuxit fram på den justinianska rättens
grund, påverkades den naturligtvis av de olika profana rättssystem, mot vilka
den kom att bryta sig. På denna väg hävdes de tvivelsmål, som vid beröringen
mellan germansk och kanonisk rätt uppstodo, huruvida ett enligt germansk rätt ingånget
äktenskap skulle av kyrkan anses slutet redan genom fästningen, som ju innefattade
ett avtal om äktenskap, eller först i och med bröllopet. Påven Alexander
III (1159—1181) fastslog nämligen, att en skillnad måste anses föreligga mellan
en blott förlovning (sponsalia de futuro), som avsåg ett framtida inträde i äktenskap,
och ett äktenskapsavtal, som genast skulle gå i fullbordan (sponsalia de praesenti);
genom ett avtal av sistnämnda beskaffenhet blevo nupturienterna äkta makar,
varemot en förlovning allenast i förening med därpå följande bröllop eller könsumgänge,
copula carnalis, gav upphov till ett giltigt äktenskap. På detta sätt
bereddes inom det kanoniska systemet nödtorftig plats för det germanska begreppet
fästning, ja, detta omfattades av kyrkan med ganska stort intresse, bland annat
med hänsyn till det rådrum, som genom fästningen vanns till rannsakan om den
kanoniska rättens äktenskapshinder.

Svårare var det att komma till rätta med den germanska regeln, att kvinnans

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

77

samtycke saknade betydelse för tillkomsten av ett giltigt äktenskap; här förelåg en
principiell motsats, som skolastiken icke kunde bortförklara. Det kyrkliga inflytandet
verkade emellertid efter hand därhän, att jämväl den germanska rätten uppställde
fordran på kvinnans samtycke. I och med giftomannainstitutionens försvagande
banades också väg för prästerlig medverkan vid förlovningar och bröllop,
ett kyrkligt önskemål i ordningens och sedlighetens intresse, och därmed för
stadgandena om lysning och vigsel.

Många tecken tyda på att brudköpet även i vårt land en gång varit den vanliga
formen för äktenskaps ingående. Redan i landskapslagarna är visserligen denna
ståndpunkt i princip övervunnen, men deras stadganden i ämnet hänvisa flerstädes
tydligt på brudköpet såsom sitt historiska ursprung.

För tillkomsten av ett äktenskap förutsatte landskapslagarna fästning samt giftermål
i förening med biläger (»sängliggning»). Fästningsavtalet slöts i vittnens närvaro
mellan mannen och kvinnans giftoman och fick ökad rättslig helg genom de gåvor,
som mannen därvid hade att utgiva, enligt vissa svealagar till giftomannen, enligt
götalagarna till andra kvinnans fränder. Vid fästningastämman träffades avtal om
morgongåva och hemföljd, enligt götalagarna även om en gåva till giftomannen,
som skulle utgå vid bröllopet. Genom fästningen vann mannen en rätt att få bruden
till sig utlämnad, men själv blev han ej i annan måtto bunden, än att han, om
han bröt avtalet, såg sina redan givna skänker fruktlöst förspillda och enligt vissa
bland lagarna drabbades av böter. I normala fall, då fästmannen ej blev nödsakad
att tillgripa i lagarna föreskrivna exekutiva åtgärder för att utfå sin brud, realiserades
hans rätt genom giftermålet eller brudens högtidliga överlämnande genom giftomannen
till brudgummen, vartill voro anknutna vissa andra ceremonier, nämligen
brudfärd, gästabud i brudgummens hem och sängliggning, med vilket sistnämnda
moment äktenskapets borgerliga rättsverkningar i allmänhet inträdde. De viktigaste
äktenskapsstiftande fakta voro sålunda enligt landskapslagarna fästningen
och sängliggningen, och denna ståndpunkt framträder än mera utpräglad i landsoch
stadslagarna. Dessa lagar avvika däremot i det hänseendet från flertalet landskapslagar,
att de icke stadga någon skyldighet för mannen att lämna gåvor åt
giftomannen eller andra kvinnans släktingar.

De här i all korthet antydda reglerna om äktenskaps ingående skilja sig från
den germanska rättens ursprungliga ståndpunkt framför allt däri, att mannens eko -

Landskapsoch
landslagarna.

78 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

nomiska prestationer både i form och i sak förlorat sin egenskap av köpeskilling
ock i sin helhet eller åtminstone till största delen skulle utgå till kvinnan själv.
Härmed sammanhänger att kvinnans ställning såsom avtalande part var på
väg att vinna erkännande; principen att hon ej fick bortfästas mot sin vilja var direkt
eller indirekt uttalad redan i flera av landskapslagarna. Man torde ej taga
miste, om man tillskriver detta kyrkligt inflytande. Även på åtskilliga andra
punkter hade det lyckats kyrkan att få sina principer mer eller mindre fullständigt
erkända av den borgerliga lagstiftningen. Till förekommande av att äktenskap
ingingos i strid mot den kanoniska rättens äktenskapshinder hade laterankonsiliet
år 1215 påbjudit lysning, och påföljande år hade beslutet härom kungjorts
till efterlevnad även för Sverige; äktenskap utan förutgången lysning stämplades såsom
hemliga äktenskap (matrimonia clandestina) och förbjödos vid äventyr av kyrkliga
straff utan att dock förklaras ogiltiga. Kyrkans avoghet mot hemliga äktenskap
hade även lett till allt starkare betonande av vigselns önskvärdhet, och redan i
ett brev från påven Alexander III till ärkebiskopen i Uppsala och hans lydbiskopar
hade föreskrifter i detta hänseende givits. Dessa kyrkliga stadganden angående lysning
och vigsel hade icke lämnat de borgerliga rättskällorna oberörda. I de flesta
landskapslagarna liksom i lands- och stadslagarna återfinnas sålunda bestämmelser
om lysning, låt vara att ljusningen knappast torde hava uppfattats såsom obligatorisk,
utan allenast såsom en förutsättning för att vigsel skulle få äga rum. Vigsel omnämnes
i alla lagarna med undantag av den äldre västgötalagen. Något nödvändigt
villkor för laggillt äktenskap var den emellertid ingalunda, och endast enligt ett
par av landskapslagarna kunde den ersätta något av de moment, som enligt den
inhemska rätten hörde till äktenskaps ingående, nämligen enligt östgötalagen giftermålet
och enligt den yngre västmannalagen sängliggningen.

Redan av de nu givna exemplen framgår, att de rättssatser av kyrkligt ursprung,
vilka upptagits i våra medeltidslagar, icke med de borgerliga rättsreglerna
sammansmälts till ett verkligt helt. Dessa lagar äro emellertid icke de enda
rättskällor, till vilka man här har att taga hänsyn. Vid sidan av dem stodo jämväl
andra med anspråk på tillämplighet: den inhemska kyrkliga lagstiftningen,
framför allt de s. k. synodalstatuterna, och i sista hand den allmänna kanoniska
rätten. I mycket fingo väl dessa allenast en kompletterande betydelse, men på
vissa punkter förelågo, oaktat lagarnas eftergifter för den kyrkliga åskådningen,

70

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

oförenliga motsatser mellan borgerlig och kyrklig rätt. Huru starkt flessa motsatser
i det praktiska rättslivet kommo till synes, berodde naturligtvis ytterst på viljan och
förmågan hos de andliga domstolarna och prästerskapet över huvud att i det särskilda
fallet hävda den kyrkliga ståndpunkten, där den avvek från vad lagen bjöd.

Särskilt vad rannsakningen angående äktenskapshinder beträffar synas de kanoniska
principerna hava med ganska stor stränghet upprätthållits; av intresse är bland
annat att äktenskapslöfte i förening med copula carnalis därvid torde hava ansetts
grunda ett giltigt äktenskap. Till stor del synas konflikter hava undvikits
därigenom att nupturienterna av omtanke om sitt äktenskaps bestånd i allt större
utsträckning iakttogo kyrkans fordringar vid sidan av den borgerliga rättens. Det
blev sålunda vanligt ej blott att de läto lysa för sig, utan även att de efter giftermålets
förrättande begåvo sig till kyrkan för att vigas och först sedermera fortsatte
till brudgummens hem.

Enligt vad de från denna tid bevarade kyrkohandböckerna utvisa, sönderföll
vigselakten i tvenne delar, av vilka den förra, som försiggick vid kyrkdörren, innefattade
en högtidlig upprepning av fästningen i syfte att förvissa prästen om kontrahenternas
ömsesidiga samtycke, den senare åter utgjordes av själva brudmässan
inne i kyrkan.

Reformationens genomförande i Sverige var av största betydelse för äktenskaps- Re/ormarättens
utveckling. Kyrkan förlorade sin självständiga lagstiftningsmakt. Den tl0nenkanoniska
rätten upphörde att gälla, och sambandet med den katolska kyrkorättsliga
utvecklingen avskars; tridentinerkonsiliets klara och fasta föreskrifter, enligt vilka
kyrklig vigsel blev obligatorisk och varje äktenskap, som ej blivit ingånget i prästens
och två vittnens närvaro, frånkändes giltighet, blevo aldrig tillämpliga i vårt
land. I stället framstodo luterska principer med krav på beaktande. Luthers
lära om äktenskapet innebar i huvudsak en återgång till den kristna kyrkans ursprungliga
uppfattning. Han avvisade den katolska läran om äktenskapet såsom
ett sakrament; äktenskapet vore väl till sitt ursprung ett heligt ting, en Guds gåva,
men liksom mycket annat, som Gud skänkt mänskligheten, vore det underkastat
världslig lagstiftning och världslig överhet och utgjorde i denna mening en borgerlig
ordning. Äktenskapet uppstod enligt Luther genom kontrahenternas ömsesidiga trohetslöften
: »Jag är din och du är min. Det är äktenskap.» Samtycket skulle givas vid
trolovningen, som städse borde avse ett omedelbart inträde i äktenskap; sponsalia de

80

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

futuro fördömdes såsom ägnade att locka de lättrogna i fördärvet. Trolovningen
skulle ske öppet, d. v. s. med föräldrars eller förmyndares samtycke. Alla hemliga
äktenskapsavtal borde principiellt sett vara ogiltiga. Från denna regel gjorde emellertid
Luther, om också motvilligt, ett undantag för det fall att hävd tillkommit.
Sanna kristna borde ej försumma att låta sitt äktenskap kungöras genom lysning från
predikstolen, offentligen bekräftas vid kyrkdörren och välsignas inför altaret, men
det ena som det andra vore en frivillig sak, som icke borde påtvingas någon.

Redan i Västerås ordinantia av år 1527 kom denna nya åskådning i visst hänseende
till synes, varvid den dock, förklarligt nog, anknöts till det inhemska begreppet fästning.
Det hette: »Händer fästerman lägra sin piga eller lagfästa hustru (= fästmö),
höte där intet före, efter emellan dem är rätt äktenskap för Gudi, och må
han icke åtskiljas vid henne, övergiver han henne, straffas efter lagen.» Närmast
riktar sig detta stadgande mot förut gällande bestämmelser om bötesstraff
för den, som hävdade sin fästekvinna innan vigsel ägt rum, men stadgandet
innehåller på samma gång ett principuttalande av stort intresse. I 1572 års kyrkoordning,
där den svenska evangeliskt-luterska kyrkans uppfattning i hithörande
frågor på ett mera. fullständigt sätt framträder, möter ett stadgande i samma
riktning: »Där trolovan är skedd med laga gåvor och närvarandes vittne och sedan
är sängelag tillkommet, slik handel måste man räkna gill och rätt inför Gud, ändock
laga (— kyrklig) fästning och vigning icke haver efterföljt. Men med trolovan
utan sängelag haver det sig annorlunda.» Fästningsavtalets grundläggande betydelse
framhålles i dessa stadganden med skärpa, låt vara att avtalet, såsom avseende
framtida äktenskap, icke redan i och för sig. utan först i förening med efterföljande
lägersmål skulle göra mannen och kvinnan till äkta makar. Den här intagna
ståndpunkten avviker i själva verket endast föga från landslagens, enligt vilken
ju fästningen och sängliggningen voro de väsentliga äktenskapsgrundande fakta.
Av icke mindre intresse är följande bestämmelse i kyrkoordningen: »Ingen hemlig
kontrakt med äktenskap skall gillad vara, som där någon piga förlovar sig föräldromen
eller rättom målsmanne ovetandes, med mindre de vilja det sedan gilla, såsom
tilläventyrs ske måste, var sängelag där inkommet är. ty barnen äro efter Guds
bud föräldromen undergiven, såväl i denna sak som alla andra. Dock skola föräldrar
eller målsmän icke något handla i denna sak med våld och trug, ty det
tager sällan gott lag, när någon varder nödgad till att taga den, som han icke

81

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

haver lust och kärlek till.» Detta stadgande tager sikte på en fråga, till vilken
Luther själv ställde sig mycket tveksam, nämligen frågan om giltigheten av hemliga
äktenskapsavtal, särskilt för det fall att hävd tillkommit. Svaret går visserligen
här i den riktningen, att icke ens för sistnämnda händelse giltigt äktenskap
skall anses föreligga, med mindre föräldrarna efteråt meddelat sitt samtycke och
förbindelsen sålunda upphört att vara hemlig, men samtidigt gives en antydan åt
föräldrarna, att samtycke i dylikt fall ej bör vägras. Vid sidan av dessa stadgande^
som utgå ifrån att äktenskap kunde giltigen ingås utan prästerlig medverkan,
stå emellertid andra, där önskvärdheten av att den kyrkliga formen anlitas
betonas med långt större skärpa än som överensstämde med Luthers egen uppfattning
och den anförda bestämmelsen i Västerås ordinantia. Sålunda återinfördes
genom kyrkoordningen bötesansvar för den, som hävdade sin fästekvinna, innan
han »anammat kyrkans välsignelse»1. Man möter vidare här en strävan att ersätta
den gamla borgerliga fästningen med en kyrklig sådan. Denna skulle regelrätt
försiggå vid kyrkdörren eller i sakristian å bröllopsdagen; det synes i själva verket
hava varit meningen att det utbyte av äktenskapliga försäkringar, som enligt
den första evangeliska kyrkohandboken av år 1529 liksom förut enligt de medeltida
vigselritualen utgjorde vigselns förra del, i allmänhet skulle träda i stället för fästning
i hävdvunnen ordning. Voro brud och brudgum förut »lagligen (= kyrkligen)
fäste hemma», borde visserligen trolovningen icke upprepas, utan prästen vid
kyrkdörren allenast »hava en förmaning» till dem och »minna dem på de ord, som
tillförene uti fästningen talat voro», men ej skulle fästning, som skett i borgerlig
ordning, göra »laga fästning» överflödig. Denna avoghet mot »fästningar, som bönder
göra», motiveras av kyrkoordningen med hänsyn till den osäkerhet och oreda,
vartill de ofta gåve upphov. Redan såsom innefattande avtal om framtida äktenskap
måste de för övrigt ses med oblida ögon av de luterska teologerna. En
naturlig konsekvens av den »laga fästningens» natur var att hindersprövning
och lysning förlädes till tiden före densamma.

Försöket att upphäva fästningens hävdvunna karaktär synes i praktiken hava
visat sig fåfängt, oaktat kyrkoordningens ståndpunkt under de närmaste decennierna
upprepade gånger inskärptes genom kyrkliga förordnanden. År 1611 bekvämade
sig också kyrkans män att i stället intaga den ståndpunkten, att en fästning,

1 Förslaget till straffordning av år 1665 intager däremot samma ståndpunkt som ordinantian.
11—123787.

82

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

Kyrkolagen.

som skett med iakttagande av vad Sveriges lag föreskrev, visserligen skulle anses
giltig, men att det likväl vore nyttigt, att de, som ämnade ingå äktenskap, trolovades
i kyrkan i församlingens närvaro.1 Frågan upptogs ånyo i det s. k. 1619 års
kyrkolagsförslag, som visserligen med skärpa betonade att trolovning borde ske i
kyrkan, men likväl utgick från att den innebar ett avtal om framtida äktenskap.
På samma principiella ståndpunkt stodo såväl Laurelii som Emporagrii förslag till
kyrkolag (1659), om också i det senare trolovningen till vinnande av en yttre överensstämmelse
med Luther betecknades såsom avtal de praesenti.

Redan genom Olaus Petris kyrkohandbok av år 1529 hade vigseln fått en i vissa
hänseenden ny gestaltning. Än viktigare voro de nyheter, som möta i 1614 års
handbok. Genom denna upptogs för första gången i den svenska vigseln ett verkligt
stadfästelsemoment. Yigseln förlädes i sin helhet in i kyrkan och inleddes med förmaningar
till brudparet, vilka tidigare regelmässigt skolat meddelas vid trolovningen.
Genom dessa och andra förändringar antog ritualet i det hela den gestalt,
det än i dag äger.

Yänder man härnäst uppmärksamheten till 1686 års kyrkolag, skall man
även där finna trolovningen klart uppfattad såsom sponsalia de futuro; den luterska
ståndpunkten kommer här till synes allenast genom ett påbud om förmaningar
till folket »att intet lätteligen ingå någre villkorlige och till lång tid anstående
trolovningar» (15 kap. 17 §). Någon föreskrift om prästerlig medverkan vid trolovningen
förekommer icke, blott en uppmaning till oerfaret folk att i tid underrätta
sin själasörjare om förestående trolovningar, »att han må varna dem för de hinder,
som dem till skada, af skyld- och svågerskap, kunna i vägen ligga» (15 kap. 11 §).
Liksom i de kyrkliga rättskällorna i allmänhet, framstår trolovningen såsom ett avtal
mellan nupturienterna själva. Men för en giltig trolovning förutsättes ej blott dessas
frivilliga ja, utan även »vederbörandes samtycke», och i sistnämnda hänseende
givas regler ej blott beträffande den kvinnliga kontrahenten, utan även beträffande
mannen. »Yill en mansperson träda i äktenskap — heter det — och äger föräldrar
i livet, då bör han förut intaga deras råd och samtycke» (15 kap. 6 §). I förhållande
till landslagen innefattade detta stadgande eu nyhet; det har sin förklaring i Luthers

1 Jämväl under den följande tiden uttalades dock stundom frän kyrkligt häll att prästens närvaro
erfordrades vid trolovning; Wallquist, Ecclesiastiqne Samlingar I s. 91, II s. 316, 634. Enligt 1643 års
första lagberednings utlåtande skulle däremot trolovning gälla, »antingen präster tillstädes voro eller ej».

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik. 83

starka betonande av barnens lydnadsplikt mot föräldrarna och har förebilder i de
förut nämnda kyrkolagsförslagen. Beträffande samtycke till dotters äktenskap
hänvisades visserligen till »Sveriges lag och privilegierna», men med hänsyn såväl
till det sammanhang, vari denna hänvisning förekom, som till innehållet av motsvarande
bestämmelser i de tidigare förslagen torde det vara fullt befogat att med
Abrahamsson anse landslagens giftomannaordning ändrad därhän, att giftomannaskapet
i första hand skulle utövas av båda föräldrarna. Jämväl så tillvida införde
kyrkolagen en nyhet som den — även här i anslutning till kyrkolagsförslagen —
beredde den, som önskade träda i äktenskap, utväg att komma till sin rätt för det
fall, att samtycke vägrades utan giltigt skäl.

Angående trolovningens form stadgas dels att ingen trolovning skall hållas,
»där icke tvenne ärlige och trovärdige vittnen av mankön, en å vardera sidan, förutan
föräldrar och förmyndare, äro närvarande» (15 kap. 10 §), dels att trolovningen
skall ske med klara och tydliga ord och vara förrättad, när »bägge därtill

säga ja, förutan räddhåga och tvång, samt giva var annan handen--antingen

där gives gåvor, eller icke» (15 kap. 12 §). Av dessa stadganden framgår, att trolovningen
i motsats till äktenskapslöftet, vilket jämväl i kyrkolagen omförmäles,
måste äga formen av ett uttryckligt avtal om äktenskaps ingående. Föreskriften om
trolovningens beseglande medelst handslag lärer allenast hava avsett att inskärpa,
att överenskommelsen .skulle vara definitiv; att åsidosättandet av denna formalitet
skulle medföra avtalets ogiltighet torde icke få antagas. Stadgandet om vittnens
närvaro framstår däremot enligt ordalagen såsom en bindande formföreskrift,
1 men kom likväl i allmänhet icke att så uppfattas. I k. brevet till hovkonsistoriet
den 6 mars 1691 förklarades sålunda i anledning av framställd fråga en genom
brevväxling mellan kontrahenterna med vederbörandes samtycke sluten trolovning
äga laga verkan. Visserligen resolverades sedermera genom k. brevet till konsistoriet
i Härnösand den 18 april 1700, att ett trolovningsavtal, vilket genom
kontrahenternas erkännande och vissa andra omständigheter, bland annat
brevväxling, var till fullo bevisat och som slutits med föräldrarnas samtycke,
skulle anses ogiltigt på den grund att trolovningen icke ägt rum i

1 I ett i Uppsala domkapitels arkiv förvarat, antagligen år 1685 avgivet »Project till Kyrkeordningen»,
vilket i allmänhet utmärkte sig för större utförlighet, hette det uttryckligen: »Alla hemliga
förpliktelser, fast än de skriftligen eller edeligen gjorde äre,---vari ogilla.»

84

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

sådana vittnens närvaro, som i kyrkolagen omförmältes, men i k. resolutionen
på prästerskapets besvär den 22 oktober 1723 bette det åter: »De trolovningar, som
äro skedda med gott och moget betänkande, och vederbörandes råd och samtycke,
men icke av räddhåga och tvång, eller av lättsinnighet, fylleri eller annat sådant,
böra ej, för det inga vittnen därvid tillstädes varit, för ofullkomlige anses, utan, uti
trolovnings- och äktenskapstvister, kunna eget tillstående och skriftelige försäkringar,
som på ovanberörde sätt skedde äro, varom ock noga av vederbörande domare
bör undersökas, där det bestridas skulle, vara lika gällande skäl och bevis, som
laglige och ojävaktige vittnen.» Detta stadgande, som sedermera till sitt väsentliga
innehåll upprepades i förordningen den 14 januari 1726 § 1, betraktades av Nehrman
såsom icke innefattande en ändring utan allenast en tolkning av kyrkolagens
föreskrift i ämnet, och ej heller Abrahamsson synes hava ansett lagbuden i fråga vara
mot varandra stridande.1

Frågan om trolovningens bindande verkan blev genom kyrkolagen ordnad, i det
att utförliga regler meddelades angående rätten att vinna skillnad i trolovning, regler,
vilka naturligtvis utgingo ifrån att trolovningen skulle vara lika bindande för
mannen som för kvinnan. Den gamla, med den motsatta uppfattningen sammanhängande
föreskriften om mannens skyldighet att vid fästningen giva vissa gåvor
var också ersatt med det förut berörda stadgandet, att trolovningen skulle vara
lika giltig, »antingen där gives gåvor eller icke».

Enligt kyrkolagen framstår vigseln såsom den normala formen för äktenskapets
fullbordan. Folket skulle »varnas för otidigt sängelag och avrådas samt av vederbörande
hindras att hålla hus och bohag tillsamman, intill dess vigningen vore förrättad»
(15 kap. 17 §). Den som ej fogade sig härefter, utsatte sig för vissa straffpåföljder.
Vigseln skulle förrättas enligt kyrkohandboken och sålunda bland annat
innefatta ett äktenskapsavtal; vid äktenskaps ingående borde alltså förekomma både
sponsalia de futuro och sponsalia de praesenti.

Ett giltigt äktenskap kunde emellertid enligt kyrkolagen uppstå även utan vigsel.
Vid tiden för kyrkolagens tillkomst torde giftermålet åtminstone i det närmaste
hava kommit ur bruk, och från den borgerliga rättens synpunkt framstodo
därför tydligare än förr fästning och sängliggning såsom de äktenskapsstiftande
fakta. Att ett giltigt äktenskap uppstod genom hävdande av fästekvinna uttalades ock -

1 Se ock Sjögren, Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686—1734, III s. 152—155.

85

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

så i de båda borgerliga lagförslagen från Karl IX :s lid, låt vara att i det s. k. Karl
IX :s förslag lägersmål före vigseln belädes med dryga böter.1 Denna uppfattning var
redan erkänd från kyrkligt håll, senast i 1572 års kyrkoordning, och i samma riktning
gingo även kyrkolagsförslagen. L Laurelii förslag hette det: »Kommer sängelag
dem emellan, som rätt och lagligen trolovade äro, då hålles trolovningen för fullt
och fullkomligt äktenskap och skall oundvikligen med vigning stadfästas. Och var
någon hårdnackat däremot strävar, så skall hans lägersmål räknas för ett fullkomligt
hor.» En till sitt innehåll härmed nära överensstämmande regel var upptagen
i Emporagrii förslag, och i ett vid 1682 års riksdag av prästeståndet upprättat
förslag upptogs den först citerade punkten nästan ordagrant. Kyrkolagens huvudstadgande
i detta ämne lyder: »Om de trolovade var annan hävda, så är det ett äktenskap,
som med kyrkones band fullkomnas skall. Undandrager han sig vigslen,
då förklaras hon för hans hustru, och have så den ene, som den andre, att undfå
hos världslig rätt, vad lag förmår» (15 kap. 13 §).1 2 På tal om trolovningar under
villkor heter det, att visserligen ingen skall tvingas till äktenskap, så länge villkoret
icke är uppfyllt, »men om de trolovade var annan hävda, måste äktenskapet
fullbordas, antingen villkoren äro fullgjorde eller intet.» (15 kap. 15 §). Medan
förbindelsen i fråga enligt såväl Laurelii som prästeståndets förslag skulle »hållas
för fullt och fullkomligt äktenskap», låt vara att detta skulle »genom vigning stadfästas»,
talas här om »ett äktenskap, som med kyrkans band fullkomnas skall».
Sammanställes denna omständighet med vad 15 kap. 13 § i övrigt innehåller,
kunde det ligga nära till hands att så tolka detta stadgande, att ett fullgiltigt äktenskap
finge anses uppstå först i och med vigseln eller den förklaring av domkapitlet,
som för fall av tredska kunde träda i vigselns ställe. Ordalagen synas emellertid
också medgiva följande utläggning. Ett äktenskap med fulla rättsverkningar uppstod
i och med hävdandet, men vigseltvång förelåg det oaktat. Rättsverkningarna
kunde dock ej göras gällande vid världslig domstol, innan domkapitlet, som enligt
kyrkolagen hade att handlägga frågor om äktenskaps byggande och upplösande,
fått tillfälle att uttala sig om giltigheten av en förbindelse, vars tillkomst undan 1

Enligt 1643 års första lagberednings utlåtande skulle också den, som efter att hava hävdat sin trolovade
begick lägersmål med annan, straffas såsom för hor.

2 I det förut omnämnda förslaget av 1685 var första pnnkten likalydande, men därefter hette det
»Om han sig vigslen undandrager, då förklares hon för hans hustru, och hos världslig rätt att söka och
undfå hvad en äkta maka tillägnas.»

86

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

dragit sig kyrkans granskning. Genom domkapitlets förklaring vann förbindelsen
även en offentlighet, som ansågs önskvärd. Denna tolkning, som står i bättre samklang
med den förut gällande rätten, torde i själva verket vara den riktiga. Genom
särskilda k. brev från 1600-talets sista år förklarades också, att en trolovning, vartill
kommit hävdande, i skillnadshänseende och beträffande ansvar för hor och
tvegifte skulle anses lika med vigselfäst äktenskap.

I kyrkolagens uppfattning av den nu berörda äktenskapliga förbindelsen möttes
den borgerliga och den kyrkliga åskådningen. Den av kyrkolagen jämväl erkända
grundsatsen om äktenskapliga rättsverkningar av hävdande under äktenskapslöfte var
däremot av rent kyrkligt ursprung, ett arv från den mosaiska rätten.1 De borgerliga
lagförslagen från Karl IX :s tid innehålla inga bestämmelser, som tillägga
hävdande under äktenskapslöfte andra rättsverkningar än lönskaläge. Enligt det principbetänkande
och det lagförslag, som år 1643 avgåvos på, bland annat, straffrättens
område, skulle visserligen den, som lägrat kvinna under äktenskapslöfte, hänvisas
till de kyrkliga myndigheterna, vilka hade att med all makt söka förmå honom att
taga henne till äkta, men enligt förslaget gällde denna regel även för fall av lönskaläge
utan äktenskapslöfte, och varken enligt förslaget eller betänkandet skulle någon
äktenskaplig förbindelse uppstå redan genom hävdandet. På en liknande ståndpunkt
stod även 1665 års förslag till straffordning, dock att mannen här tillförbands
att giva kvinnan morgongåva, om han ej tog henne till äkta. Om 1572 års kyrkoordnings
ståndpunkt till den föreliggande frågan är redan talat, och 1619 års förslag
anslöt sig rätt nära därtill. Även i Laurelii förslag betonades, att ett »hemligt äktenskapsavtal»
saknade laga verkan, såframt det ej vann föräldrarnas godkännande.
Förslaget innehöll emellertid också följande regel med avseende å det fall, att hindret
för äktenskaps ingående i första hand låg hos mannen och icke hos föräldrarna:
»Om någon lockar en mö till lägersmål under äktenskapslöfte, då skall han vara
förpliktad efter Guds bud att taga henne till äkta och icke övergiva henne i hans
livsdagar. Nekar han till löftet, och hon kan ensam honom det icke övertyga, då
värje han sig med sin ed. Tillstår han löftet, och dock motvilleligen övergiver henne,
varde straffad lika med den, som utan laglig sak övergiver sin trolovade fästmö.

1 Ändra Mosebok 22 kap''. 16 v.: »Om någon förför en jungfru, som icke är trolovad, och lägrar
henne, skall han giva brudgåva för henne och taga henne till sin hustru.» Se ock femte Mosebok 22 kap.
28 och 29 v.

87

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

Dock var han ännu är icke kommen till en mogen ålder, utan är under föräldrars
eller förmyndares välde, så kan han icke så högt strängas till äktenskapet, med
mindre föräldrarna det samtycka vilja. Och såsom det ofta befunnes, att gamla
pigor och slynor bedraga unga drängar, vars ålder fast olika är, ty skall det tagas
i god akt, att man icke tvingar sådana ynglingar, emot deras egen välfärd och föräldrarnas
vilja, till att vigas med dem, utan stånde eljest sin tillbörlige plikt.» Meningen
var sannolikt denna. Lägersmannen var »enligt Guds bud» — ett uttryck för
stadgandets kyrkliga ursprung — pliktig att låta sig viga vid kvinnan. Prästerskapet
skulle med till buds stående medel söka tvinga (»stränga») honom till att uppfylla
denna skyldighet, dock med en viss urskilning. Kom vigsel ej till stånd, skulle han
straffas såsom hade han övergivit sin trolovade; förbindelsen skulle med andra ord
för mannen vara lika bindande som en i laga form ingången trolovning. Härmed
överensstämde nästan ordagrant 1682 års förslag och i allt väsentligt även
Emporagrii förslag. Kyrkolagens stadgande i ämnet (15 kap. 14 §) är av
följande lydelse: »Om någon lockar en mö till lägersmål, under äktenskaps löfte,

då skall han efter Guds bud vara förpliktad, att taga henne till äkta, och
icke övergiva henne. Nekar han till löftet, och icke kan bringas till förening,
då förvises han till världslig rätt, att där, på behörigt sätt, sig befria. Tillstår
han löftet, och dock motvilleligen övergiver henne, då njuter hon lika rätt, som en
trolovad fästemö, och han straffas, som den där utan sak en sådan övergiver; dock,
om han icke ännu är kommen till mogen ålder, utan står under föräldrars och förmyndares
välde, bör han intet så högt strängas till äktenskapet, med mindre föräldrarna
vilja det samtycka.» överensstämmelsen med de sist nämnda kyrkolagsförslagen
är påfallande. Den väsentliga skiljaktigheten ligger i tillfogandet av orden
»då njuter hon lika rätt som en trolovad fästemö» framför straffstadgandet. Läser
man paragrafen i sammanhang med dess historiska förebilder, faller det sig onekligen
naturligast att i detta tillägg allenast se ett än klarare uttryck för tanken, att
mannen genom hävdande under äktenskapslöfte blev bunden på samma sätt som genom
en trolovning. Med denna tolkning överensstämmer ock bäst den följande delen
av lagrummet. Sammanställer man däremot stadgandet med föreskriften i näst föregående
paragraf om sängelag mellan trolovade, frestas man att anse de nyss citerade
orden innefatta en hänvisning till denna. Antages detta, blir lagrummets innebörd följande.
Då kvinna hävdades under äktenskapslöfte, uppstod visserligen icke ome -

88

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

delbart ett äktenskap, såsom då kvinnan var mannens trolovade, men om mannen
tredskades att låta sig viga, ägde kon rätt att förklaras för hans hustru och sedan
»hos världslig rätt undfå vad lag förmår». Mannen hade däremot ingen motsvarande
rätt. Tolkar man 14 § på detta sätt, blir det emellertid svårt att förstå,
varför mannens tredska i detta fall, tvärt emot vad händelsen var enligt 13 §, jämväl
skulle ådraga honom bötesstraff. Vad i lagrummets sista rader säges om strängande
till äktenskap får också en helt annan betydelse än motsvarande uttryck i kyrkolagsförslagen.
Ehuru det av dessa och andra skäl är tvivel underkastat, om denna
tolkning var den riktiga, synes den dock hava varit den förhärskande. Inom lagkommissionen
utgick man sålunda ifrån, att kvinnan skulle förklaras för äkta hustru
och njuta giftorätt.1 I brev till Åbo hovrätt den 14 februari 1711 förklarade rådet
att den, som under äktenskapslöfte lägrat någon, vilken »därpå för hans hustru blivit
förklarad», men sedermera trolovat sig med en annan och jämväl hävdat henne,
skulle drabbas av samma straff, som om den förra varit hans laggifta hustru. Genom
rådets brev den 5 april 1714 och den 8 april 1715 förordnades, att världslig domstol
ej skulle befatta sig med någon lägersmålssak, där äktenskapslöfte påstods, förrän
parterna jämlikt 15 kap. 1 och 14 §§ kyrkolagen blivit från domkapitlet hänvisade
till världslig rätt, samt att domstolen därvid allenast skulle upptaga »det
mål och moment, som remitterat bliver, utan att förklara någon för äkta eller ledig,
lämnades sedan, enär med trolovningen eller äktenskapslöftet finnes vara riktigt
tillgånget, domkapitlet, i kraft av bemälte kapitels 13 och 14 §§ att göra slut i saken».
Här ställes sålunda hävdande under äktenskapslöfte i paritet med hävdande
av fästekvinna. Denna likställighet synes hava kommit att sträcka sig ända därhän,
att även förstnämnda faktum ansågs omedelbart och oberoende av domkapitlets förklaring
grundlägga ett äktenskap. Genom k. resolutionen på prästeståndets besvär
den 10 mars 1719 § 48 förklarades sålunda, att förbudet mot kvinnors giftermål
med krigsfångar ej avsåge krigsfångar av vår religion, »besynnerligen när
med dem kan vara lägersmål skett under äktenskapslöfte, då redan dem emellan
ett äktenskap är stiftat, det efter Guds och världslig lag bör bliva ständigt
och oryggligt».2 I överensstämmelse med denna uppfattning förklarades genom k.
brevet till konsistoriet i Karlstad den 7 september 1726 den, som först hävdat en

1 Förarbetena I s. 301.

* Se oek Förarbetena Till s. 7.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik. 89

kvinna under äktenskapslöfte och därefter inlåtit sig i lägersmål med en annan,
böra straffas för hor. Härmed sammanhänger att kvinnan, som till en början antogs
kunna eftergiva sin rätt emot mannen, kom att anses såsom jämväl för sin del
omedelbart bunden; hon fick lika litet som mannen ingå nytt gifte, innan Konungen
tillåtit äktenskapsskillnad dem emellan, något som dock torde hava skett på rätt
lösa grunder, då hopp om förbindelsens fullkomnande genom vigsel ej förelåg (k. brevet
till hovkonsistoriet den 26 november 1725 m. fl.). Det uttryckliga betonandet av
kvinnans bundenhet föranleddes bland annat av det stundom förekommande missbruket,
att konkumbenterna först under förebärande av äktenskapslöfte förskaffade
kvinnan rätt att kyrkotagas såsom ärlig hustru, men därefter »emot vissa dem
emellan betingade villkor» förklarade sig å ingendera sidan vilja påstå äktenskap
och därmed ansågo sig berättigade att inlåta sig i äktenskapshandel å annat håll
(k. brev den 20 och Svea hovrätts brev den 25 november 1728) — en omständighet,
som är av intresse med hänsyn till 1734 års lags ståndpunkt i ämnet. Gränsen
mellan de fall, då en trolovning och då ett blott äktenskapslöfte förelåg, blev slutligen
så förflyktigad, att man finner ordalagen i 13 § använda för att beteckna den
situation, som uppstod, då kvinna blivit hävdad under äktenskapslöfte. Det synes
antagligt, att detta förhållande stått i samband med den år 1726 uttryckligen bekräftade
uppfattningen av trolovningen såsom ett icke formfordrande avtal.

Att vederbörande giftoman icke vägrade sitt samtycke till förbindelsen var även
i fall, som avses i 15 kap. 14 § kyrkolagen, en i praktiken upprätthållen förutsättning.
Sålunda förklarade Svea hovrätt i resolution den 8 oktober 1730, att en kvinna, som
först låtit lägra sig under äktenskapslöfte utan att föräldrarna givit sitt bifall till
förbindelsen och sedan trätt i äktenskap med annan än lägersmannen, icke skulle
straffas för tvegifte, utan allenast för lönskaläge, alldenstund nyssnämnda lagrum
»ej kunde lämpas till en under föräldrars och förmyndares välde stående kvinna».
För det mera sällsynta fall, att mannen befann sig i sistnämnda läge, innehöll ju
lagrummet ett uttryckligt stadgande, vilket så tillämpades, att hävdandet under
äktenskapslöfte, därest mannens föräldrar satte sig emot förbindelsen, ej medförde
annan påföljd än lägersmålsböter (k. resolutionen den 22 juni 1725).

Den omständigheten att lägersmål under äktenskapslöfte ansågs grundlägga ett
äktenskap medförde ingalunda att vigseltvånget bortföll; tvärtom stadgades genom
k. resolutionen på prästerskapets besvär den 22 oktober 1723 och förordningen den

12—123787.

90

1734 års lag.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

14 januari 1726, att mannen för fall af tredska skulle straffas med fängelse på mer
eller mindre tid. Samtidigt förordnades, att domstolarna för framtiden skulle ''>med
tvistiga lägersmålssaker utan remiss till konsistorierna efter målets omständigheter
förfara, till deras så mycket skyndsammare avhjälpande».

Slutligen kan nämnas, att från denna tid spår icke saknas av den uppfattningen,
att jämväl en trolovning eller ett äktenskapslöfte, som följde efter lägersmål, skulle
anses grundlägga ett slags äktenskapsförbindelse. Bakom uttalandena i detta
ämne torde framför allt hava legat det kyrkliga strävandet att framtvinga sådana
förbindelsers fullbordande genom vigsel.

Författarna till 1734 års lag både på det äktenskapsrättsliga området åtskilliga
svårigheter att övervinna. Yad särskilt angår frågorna om äktenskaps ingående och
upplösning, erbjödo väl kyrkolagens regler en grund att bygga på, men hänsyn
måste jämväl tagas till äldre och nyare civilrättsliga stadganden samt till den
praxis, som utvecklat sig vid sidan om lagar och förordningar. Det kan ingalunda
sägas om kyrkolagens hithörande bestämmelser, att de till ett enhetligt system förenat
de rättssatser dels av borgerligt, dels av kyrkligt ursprung, vilka under sekler
kämpat med varandra om herraväldet; man hade stannat vid en kompromiss, varvid
ej blott germanska och luterska, utan jämväl kanoniska grundsatser kommit till
heders. En viss villrådighet härskade också i senare lagstiftning och praxis ej blott
på grund av kyrkolagens vacklande hållning, utan ock till följd av den ovisshet, som
rådde angående de äldre borgerliga rättsreglernas fortfarande giltighet.

Lagkommissionens strävanden på detta som på så många andra områden gingo
ursprungligen knappast längre än till att fastslå vad som redan förut kunde anses vara
gällande rätt. Sålunda var det till en början meningen att så vitt möjligt lämna
kyrkolagens regler i ämnet oberörda. I december 1689 beslöt man att beträffande
»allt det, som ceremoniale är», såsom fästning, lysning och vigsel, nöja
sig med en hänvisning till kyrkolagen, och vid flera tillfällen, bland annat
i ett memorial, som medföljde de år 1690 till hovrätterna remitterade balkarna,
uttalades den principen, att vad kyrkolagen innefattade icke borde i det nya lagverket
upptagas, utan där allenast åberopas, eftersom även kyrkolagen hade »full
kraft för alla domare».1 Denna grundsats kunde dock ej upprätthållas och blev, såsom
åtskilliga exempel i det följande skola visa, efter hand övergiven. De bestäm -

1 Förarbetena I s. 127, 128, 224, 284; se ock s. 266, 269, 270, 301.

91

Lag om uktenslcaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

melser angående vissa i kyrkolagen redan behandlade ämnen, som därvid upptogos i
förslagen, avveko ej sällan från vad i nämnda lag stadgades. Meningen var, att motsvarande
ändringar eller uteslutningar skulle vidtagas vid den revision av kyrkolagen,
som år 1723 uppdrogs åt en ecklesiastik deputation.1 Dennas till 1731 års
riksdag avgivna förslag till »ny kyrkoordning» blev visserligen aldrig upphöjt till
lag, men är av stort intresse för förståendet av hithörande stadganden i 1734 års lag
och deras förhållande till kyrkolagens motsvarande regler.

Bland 1734 års lags bestämmelser om fästning eller trolovning, såsom institutet Trolovning.
här omväxlande kallas, möta stadganden både av borgerligt och av kyrkligt ursprung.
Om landslagen erinrar redan föreskriften i 1 kap. 1 § giftermålsbalken, att
friaren skall »mö av hennes giftoman begära», och vidare exempelvis stadgandet, att
giftomannen skall tillsägas viss tid före vigseln med den påföljd, att om kvinnan likväl
utan laga skäl undanhålles fästmannen, denne kan anlita offentlig myndighets
hjälp för att betvinga giftomannens motstånd (7 kap. 1 §). Dessa och vissa andra regler
synas ju ansluta sig till den germanska uppfattningen av fästningen såsom ett
avtal mellan friaren och giftomannen. Meningen var dock ingalunda att söka föra utvecklingen
tillbaka från den punkt, dit den hunnit vid tiden för det nya lagverkets
tillkomst. Även enligt 1734 års lag framstår fästningen såsom ett avtal mellan mannen
och kvinnan; det är formen och icke andemeningen, som i vissa hänseenden erinrar
om den medeltida rätten. Något liknande gäller beträffande det omtvistade
stadgandet i 3 kap. 1 §: »Då fästning ske skall, bör giftoman med fyra vittnen när
vara, tvenne å mannens vägnar och tvenne å hennes.» överensstämmelsen med landslagens
motsvarande regel är här slående: »Nu än man wil Konu fästa, Tha skal

Giftoman henna när vara, och fyra "Withne, thw a mans weghna och thw a qwinno
weghna: Och tha är laglika fäst.» Denna överensstämmelse i ordalagen kunde synas
vara så mycket mera betydelsefull, som lagkommissionen i de tidigare förslagen
i anslutning till 15 kap. 10 § kyrkolagen fordrat allenast två vittnens närvaro och
stadgandet först i 1731 års förslag fick sin nuvarande lydelse, uppenbarligen i syfte
att vinna överensstämmelse med den äldre borgerliga rätten. Ett närmare studium
av tredje kapitlets innehåll i övrigt och av lagrummets tillkomsthistoria
ger emellertid vid handen, att föreskriften i fråga icke avsåg att göra trolovningen
till en formbunden rättshandling. Av kapitlets 2 §, som godkänner

1 Förarbetena III s. 321.

92

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

skriftlig trolovning, framgår, att fyra vittnens närvaro icke såsom enligt landslagen
var den enda lagliga formen, och läser man 1 § till slut, finner man vid en
otvungen tolkning av ordalagen meningen vara, att underlåtenhet att tillkalla
fyra vittnen icke ovillkorligen gör trolovningen ogiltig, utan allenast under förutsättning
att giftomannen därom väcker yrkande; lagrummet riktade sig mot »hemliga»
trolovningar och uttalade i sammanhang därmed såsom ett önskemål, att trolovning
ägde rum med hävdvunnen högtidlighet. Då vid överläggningarna angående
giftermålsbalken vid 1731 års riksdag den anmärkningen framställdes, att fyra
trolovningsvittnen vore för mycket, svarade också lagkommissionens ledamöter, »att
lagen talar i denna § allenast om det som ordinärt hör ske», och blev stadgandet
därefter bifallet.1

Den uppfattningen, att trolovningen enligt 1734 års lag icke är att anse såsom ett
formalavtal, har i allmänhet hyllats av doktrinen och jämväl kommit till uttryck
i författningar och äldre rättsfall.2 I senare tid har däremot domstolarnas
hållning till denna fråga varit mera vacklande. Beträffande ett från praktisk synpunkt
betydelsefullt fall råder dock full enighet; så snart nupturienterna i vederbörlig
ordning anhållit om lysning, anses en giltig trolovning föreligga, oberoende av om
äktenskapsavtal tidigare slutits i den form, som omnämnes i giftermålsbalken, eller
icke.3 I motsatts till vad tidigare varit händelsen anses numera enligt stadig praxis ett

1 Förarbetena Vill s. 8; se oek III s. 152—155. I 1731 års förslag till kyrkoordning återfinnes ett
stadgande att trolovning skall ske »uti tu trovärdiga vittnens närvaro å vardera sidan». Däremot säges,
anmärkningsvärt nog, intet om skriftlig trolovning.

2 K. brevet till Åbo hovrätt den 13 augusti 1745, som föreskrev, att straffbestämmelsen i 54 kap. 2 §
missgärningsbalken för fästman, som lägrar ofäst kvinna, skulle tillämpas, oaktat fästningen ej skett i
lagens former; K. Maj:ts dom den 9 augusti 1842 (Backman, Ny Lagsamling, supp! s. 2—3), innehållande
fastställelse å en Svea hovrätts dom, i vilken det bland annat heter att en »fästning, enär
någon giftoman därå ej talat, icke finge anses till sina laglige följder förringad därigenom att, så vitt
upplyst vore, det uti 3 kap. 1 § giftermålsbalken i avseende å trolovningar i allmänhet stadgade förfarande
härvid icke blivit iakttaget»; i detta rättsfall avsågs tillämpligheten av 5 kap. 1 § giftermålsbalken.

3 K. Maj:ts utslag den 19 juni 1849 (C. E. Backmans Handbok s. 16), den 31 januari 1852 (J. H.
Backmans Handbok s. 24), och den 31 januari 1852 (Schmidt J. A. XXIV s. 573), K. Maj:ts domar
den 23 november 1871 (Naumanns tidskr. 1872 s. 241) och den 28 september 1886 (N. J. A. not. A n:r
278), K. Maj:ts utslag den 28 november 1890 (N. J. A. s. 456), den 11 maj och den 5 oktober 1894
(N. J. A. s. 251, 489), den 19 juni 1896 (N. J. A. s. 282), den 20 oktober 1899 (N. J. A. s. 451), den
23 februari 1900 (N. J. A. s. 57), den 12 oktober 1906 (N. J. A. s. 444) och den 7 februari 1908 (N. J. A.
s. 56); se ock K. Maj:ts utslag den 26 juli 1815, den 27 juni 1855, den 1 mars 1859 (J. H. Backmans
Handbok s. 21, 20) samt rättsfall i N. J. A. 1885 not. A n:r 30, 1888 s. 82 (hovrättens utslag

93

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

lägersmål jämväl vara övat i trolovning, om det ägt rum, sedan kvinnan vunnit dom
å mannen enligt 3 kap. 10 § giftermålsbalken eller, efter att hava nedkommit med
barn, på hans begäran kyrkotagits såsom hans fästekvinna.1 Högsta domstolen har
även eljest i åtskilliga rättsfall från de sista tjugu åren ansett en giltig trolovning
föreligga, oaktat det icke varit styrkt att trolovning skett i den av lagen omnämnda
formen. Sålunda har trolovning ansetts vara för handen mellan personer, som
varit på vanligt sätt ringförlovade eller eljest i sitt yttre uppträdande tydligen
lagt i dagen, att avtal om äktenskaps ingående dem emellan träffats, även om
närmare upplysning saknats angående omständigheterna vid avtalet.* i 2

och 1903 s. 228. I ett par rättsfall (N. J. A. 1891 s. 257 och 1893 s. 392) har dock K. Maj:t på
högsta domstolens tillstyrkan upplöst en förbindelse mellan nupturienter, för vilka lysning avkunnats,

i den ordning som i förordningen den 3 april 1810 stadgas beträffande förbindelser, grundlagda genom
lägersmål under äktenskapslöfte, och detta oaktat lägersmål, som föregått lysningen, icke synes hava ägt
rum under äktenskapslöfte; se ock N. J. A. 1894 s. 251 (högsta domstolens hemställan). — Har hävd
under äktenskapslöfte föregått lysningen, anses denna icke verka någon förändring i äktenskapsförbindelsens
natur; se K.. Maj:ts förutnämnda utslag den 20 oktober 1899 ävensom utslag den 15 mars 1907 (N. J. A. s. 113).
— Att det icke är lysningens avkunnande, utan begäran därom, som anses konstituera en trolovning,
framgår bäst därav att i praxis trolovning ansetts föreligga på grund av begäran om lysning, som avslagits
på grund av tillfälligt äktenskapshinder (bristande avvittring); se det N. J. A. 1886 not. A. n:r
278 noterade rättsfallet. Jfr vad nedan s. 106—107 säges om lagkommitténs och äldre lagberedningens
förslag.

1 I ett stort antal äldre rättsfall har K. Maj :t i statsrådet i anslutning till högsta domstolens hemställan
förklarat att det icke på grund av den omständigheten att sådan kyrkotagning skett finge anses
ådagalagt att laga fästning ägt rum; K. Maj:ts utslag den 14 mars 1808 (C. E. Backmans Handbok
s. 37—38), den 31 februari 1848, den 16 januari 1854, den 23 juni 1857 (J. H. Backmans Handbok s.
23—24); rättsfall i Schmidt J. A. XX s. 484, Naumanns tidskr. 1864 s. 86-87, 1875 s. 204, 206, 1882
s. 7, X. J. A. 1877 s. 151, 1879 s. 169, 1891 not. A n:r 27. I flera av dessa fall uttalade emellertid
justitierådet Naumann en avvikande mening, framhållande att det ingenstädes i gällande lag föreskreves
såsom oundgänglig formalitet, det vittnen skulle vara tillstädes, då trolovning skedde; det vore endast
för det fall att giftoman därå kärade, som trolovning utan vittne bleve ogin enligt 3 kap. 1 § giftermålsbalken;
se ock Naumanns tidskr. 1869 s. 109. På senare tid har också först K. Maj:t i statsrådet (N. J. A.
1881 s. 568, 1894 s. 249) och sedermera jämväl högsta domstolen (N. J. A. 1901 s. 159, jfr ock 1891
s. 310) uttalat den uppfattningen, att ett nytt lägersmål, som följt efter kyrkotagningen, får anses övat
i fästning och förty grundlägga en äktenskapsförbindelse av den art, som avses i 3 kap. 9 § giftermålsbalken;
se ock för det fall att lägersmål följt å dom enligt 3 kap. 10 § giftermålsbalken N. J. A.
1884 s. 472, 1906 s. 588. I dessa nyare rättsfall torde man hava att se ett utslag av den åsikten, att
trolovningen ej är ett formfordrande avtal, låt vara att utgången i vissa av dessa fall även kan hava
sin förklaring däri, att man ansett sig berättigad att i det hänseende, varom här är fråga, å förbindelser,
som avses i 3 kap. 10 § giftermålsbalken, analogisk! tillämpa vad som är stadgat med avseende
närmast å trolovning.

2 K. Maj:ts domar den 13 oktober 1896 (N. J. A. not. A n:r 278; bevisningen mot mannen, som
bestred att trolovning förelåg, gav framförallt vid handen att parterna vid en fest, som hållits samma

94 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

Om följaktligen enligt den historiskt riktiga och i rättspraxis härskande uppfattningen
iakttagandet av viss form icke förutsattes för trolovnings giltighet, blir det
så mycket angelägnare att söka klargöra, vad som i andra hänseenden är för detta
avtal utmärkande. För att en trolovning skall anses vara för handen torde till en
början vara erforderligt, att såväl mannen som kvinnan givit uttryck åt sitt uppsåt
att med varandra ingå ett fullgiltigt äktenskap.1 Ett löfte om trohet, som endast
åsyftar en fri förbindelse, lärer ej vara att räkna såsom trolovning. Fordras enligt
lag giftomans samtycke, kan giltig trolovning ej anses föreligga, med mindre sådant
samtycke uttryckligen eller tyst givits. Men härmed är ej trolovningens begrepp
på ett uttömmande sätt angivet. Ägde man ej rätt att uppställa något ytterligare
kännetecken, skulle till exempel trolovning i regel föreligga, när en kvinna, som
ej står under giftoman, låtit lägra sig under löfte om äktenskap, då hennes samtycke
till lägersmålet i allmänhet lärer fa anses innefatta ett antagande av giftermålsanbudet.
Ett dylikt resultat skulle emellertid illa överensstämma med lagens mening
och är fullkomligt främmande för rättspraxis. Den svenska lagstiftningen har
alltid ogärna sett hemlighetsfullhet i fråga om äktenskapsavtal, och domstolarna
torde ganska väl ha träffat lagens andemening, då de i fall, där de av lagen anvisade
formerna ej iakttagits, tillmätt avgörande betydelse åt den omständigheten, huruvida
parterna låtit sina avsikter att med varandra inga äktenskap tydligt framstå
för omgivningen eller tvärt om latit sig angeläget vara att förhemliga sina planer,
huruvida de slutit och bekantgjort sin förbindelse i de former, som i det dagliga livet
brukas vid sidan av de i lag anvisade, eller tvärt om visat motvilja mot att se de konventionella
formerna tillämpade.2

Med den nu i sina huvuddrag antydda uppfattningen av trolovningens begrepp får
detta en mycket vidsträckt räckvidd, och rätt stor osäkerhet uppstår, då det gäller

dag, trolovningen uppgavs hava ägt rum och som skulle hava givits till de nyförlovades ära, uppträtt
iförda ringar och mottagit lyckönskningar av gästerna), den 7 juni 1898 (N. J. A. not. A 178; mannen,
mot vilken talan fördes under åberopande av o kap. 9 § giftermålsbalken, hade först medgivit att ringförlovning
ägt rum, men sedan invänt att lagens former därvid ej iakttagits; ingen närmare utredning
förelåg, huru vid förlovningen tillgått) och den 14 mars 1902 (N. J. A. s. 48) samt K. Haj:ts utslag
den 30 maj 1910 (N. J. A. s. 305) och den 13 januari 1913 (N. J. A. s. 2).

1 Jfr K. Maj:ts dom den 23 juli 1878 (N. J. A. s. 255).

2 Se utöver redan citerade rättsfall särskilt de i N. J. A. 1889 not. A n:r 502 och not. B n:r 844 samt
1903 not. B n:r 394 antecknade; jfr rättsfall i Naumanns tidskr. 1874 s. 424 och N. J. A 1890 s. 50.

Lag om uktenxlcapii ingående och upplösning, 1 kap. Historik. 95

att i det särskilda fallet avgöra, huruvida en trolovning föreligger eller icke. Detta
är av betydelse särskilt med hänsyn till reglerna om ofullkomnade äktenskap och om
formerna för och rättsföljderna av trolovnings brytande. Ett blott löfte eller hemligt
avtal om äktenskap är icke för parterna bindande och får rättslig betydelse först
om hävd tillkommer, men annorlunda förhåller det sig med en trolovning. Denna
får icke ensidigt brytas utan laga skäl, och även om de trolovade äro ense om att
skiljas, skall enligt lagens bokstav viss form iakttagas vid förbindelsens upplösning
(4 kap. giftermålsbalken). Att åvägabringa trolovningens formliga upplösning
kan vara av intresse särskilt på den grund att trolovning utgör hinder för ingående av
ny äktenskaplig förbindelse. Har trolovningen vunnit notorietet genom ansökan om
lysning eller kyrkotagning, skall dess egenskap av äktenskapshinder ex officio beaktas;
i andra fall står i den övergivnes skön, huruvida han vill genom jävsanmälan göra
sin rätt gällande.1 Blir trolovningens egenskap av hinder på ena eller andra sättet
aktuell, återstår ingen annan utväg än att söka vinna skillnad. Detta lärer, så som
gällande regler numera tillämpas, sällan möta någon större svårighet. Kunna
de trolovade enas, är en ansökan hos domkapitlet allt vad som erfordras; i motsatt
fall går saken till domstol. Finner domstolen, att den, som påyrkar skillnad, varit
den huvudsakligen vållande, torde i allmänhet skillnad det oaktat beviljas, men
förknippas med förbud för honom att bygga äktenskap med någon annan, så länge
den övergivne ej är förlikt.1 2 Från sådant förbud har Konungen ansett sig
kunna dispensvis medgiva befrielse.3 I praktiken spelar trolovningens egenskap
av äktenskapshinder, där ej dess förhandenvaro skall ex officio beaktas, en
mycket obetydlig roll, då den andra parten så gott som aldrig framträder för att göra
sin rätt gällande. Det är därför också företrädesvis i samband med frågor om uppkomsten
av ofullkomnade äktenskap eller om tillämpligheten av 5 kap. 1 § giftermålsbalken,
som domstolarna haft att fatta ståndpunkt till spörsmålet om trolovningens
begrepp.

De ekonomiska rättsverkningarna av trolovnings brytande skall beredningen i
annat sammanhang något beröra.

1 Jfr K. Maj:ts utslag den 10 oktober 1848 (Backman, Ny Lagsamling VII s. 6).

2 K. Maj:ts dom den 23 november 1879 (Naumanns tidskr. 1872 s. 241); jfr K. Maj .ds dom den 13
juni 1871 (Naumanns tidskr. s. 647). Med förlikning torde vara att jämställa den oskyldiges död eller
giftermål.

s K. Haj:ts utslag den 3 februari 1888 (N. J. A. s. 5).

96

Fullkomnade
och
ofullkomnade
äktenskap.

3 kap. 9 §
giftermålsbalken.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

I fråga om förutsättningarna för uppkomsten av ett fullgiltigt äktenskap var
det ursprungligen knappast lagkommissionens avsikt att göra någon ändring i vad då
ansågs gälla, om ock vissa uttalanden under kommissionens överläggningar vittnade
om sympati för den gamla inhemska rätten. I mars 1690 förklarade kommissionens
förste ordförande Lindskiöld, att »trolovning är äktenskap och vigningen en ritus».
Men kort däi''efter vände han sig mot landslagens regel, att giftorätt inträdde först
med sängliggningen; denna regel vore alltför brutal och borde utbytas mot ett stadgande,
som överensstämde med »Guds ordning». »Och slöts», heter det i kommissionens
protokoll, »att här införes så: när vigseln är skedd, bliver full giftermål och
giftorätt, jämväl att morgongåva gives för vigseln-»1 Denna uppfattning av vigselns
betydelse även för uppkomsten av äktenskapets borgerliga rättsverkningar genomgick
de följande förslagen1 2 och vann erkännande i lagen, oaktat anmärkning däremot
framställdes av Abrahamsson vid 1731 års riksdag.3

Ehuru lagkommissionen sålunda redan tidigt tilläde vigseln ökad rättslig betydelse,
synes meningen till en början icke hava varit att bryta med den då gällande rättens
regel, att ett fullgiltigt äktenskap kunde ingås jämväl utan vigsel. Men redan i det
sista av de förslag till giftermålsbalk, som upprättades under år 1690, framträdde på
denna punkt en annan uppfattning. Enligt 8 kap. 5 § av detta förslag skulle vad
beträffande vigselfästa äktenskap stadgades om giftorätt och om hustrus delaktighet
av »mannens heder och värde» väl gälla till förmån för den, som blivit genom laga
dom förklarad för annans äkta maka, men den andra parten, som motvilligt undandrog
sig vigseln, skulle icke njuta någon rätt i den förstnämndes egendom, med mindre
han gav efter och lät sig viga. Om morgongåva talades alls icke. Avvikelsen
från kjAkolagens ståndpunkt är uppenbar: där förutsattes ju, att en dylik förbindelse
skulle ge upphov åt fulla ömsesidiga rättsverkningar, medan enligt kommissionens
förslag de utan vigsel ingångna äktenskapen framstodo såsom varande av en
annan och lägre ordning än de vigselfästa, såsom »ofullkomnade äktenskap». Trots
framställda anmärkningar bibehölls i princip denna ståndpunkt i de följande förslagen.
1692 års förslag innehöll emellertid i visst hänseende en märklig nyhet. Där

1 Förarbetena I s. 195, 231; se ock II s. 317.

2 Se dock det märkliga yttrandet angående tidpunkten för målsmansrättens inträde i protokollet den
13 november 1712; Förarbetena III s. 100.

3 Förarbetena VIII s. 10; 9 kap. 1 och 3 §§ samt 10 kap. 1 § giftermålsbalken.

97

Lo.g om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

stadgades nämligen, att om trolovad undandrog sig vigsel och framhärdade i denna
sin motvilja, skulle den oskyldiga förklaras för hans äkta maka och njuta i den
brottsliges egendom sin fulla giftorätt. En blott trolovning skulle sålunda enligt
detta förslag kunna giva upphov till samma äktenskapliga rättsverkningar som en
trolovning, vartill kommit hävdande. Först i 1731 års förslag uteslöts denna bestämmelse.
Dessförinnan hade emellertid vid sidan av denna upptagits särskilda regler
om trolovning, vartill kommit hävd. Sålunda stadgades i 1726 års förslag 3 kap.
9 §. »Hävdar man sin fästekvinna; da är det ett äktenskap, som med vigsel fullkomnas
skall, evad trolovningen är med eller utan villkor, ändå att samma villkor
icke fullgjorda äro; undandrager han sig vigseln, gånge därom som i 7 kap. 3 § sägs».
Sistnämnda lagrum innehöll den nyss berörda regeln om trolovads rätt för fall av
den andra trolovades tredska. I sammanhang med denna regels uteslutande i 1731
års förslag fick den nyss citerade bestämmelsen i 3 kap. 9 § i allt väsentligt den
lydelse, som återfinnes i 1734 års lag.

Med den seghet, som varit för den svenska rätten i dess utveckling karakteristisk,
bibehölls sålunda, vid sidan av de nya reglerna om vigseln såsom det väsentliga äktenskapsstiftande
momentet, i viss mån även den äldre principen, enligt vilken trolovningen
var den huvudsakliga grunden för äktenskapet. I sak var emellertid brytningen
med den förut gällande rätten betydande nog. De s. k. ofullkomnade äktenskap, som
uppstå genom lägersmål i trolovning, äro i mycket äktenskap allenast till namnet;
manga, ja, de flesta bland de rättsverkningar, som följa med ett vigselfäst äktenskap,
uppstå här alls icke eller allenast till förman för ena maken. Lagkommissionen synes
emellertid icke hava klart överskådat konsekvenserna av den förändrade karaktär
och ställning i systemet, som det gamla borgerliga äktenskapet erhöll i det nya lagverket;
åtminstone har den givit ytterst knapphändiga och otillräckliga regler till avgölande
av vilka rättsverkningar skola tillkomma ett dylikt äktenskap i jämförelse med
det vigselfästa. Ganska stor ovisshet råder också i detta hänseende, så mycket mera
som man här har att räkna med två olika slag av ofullkomnade äktenskap; redan
hävdandet ger ju enligt 3 kap. 9 § upphov till ett sådant, men detta får en högre valör,
om det domfästes. Före domfästandet torde blott i ytterst ringa utsträckning
rättsverkningar uppstå utöver vad som gäller beträffande en trolovning; så främmande
som vår tid star för detta formlösa sätt att ingå äktenskap, lärer man numera
i rättstillämpningen knappast vara sinnad att tillmäta dessa förbindelser större be13—123787.

98

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

lydelse än som följer av uttryckliga lagbud. Intresset knyter sig numera huvudsakligen
till stadgandet i förordningen den 27 april 1810, att allt vad om äktenskapsskillnader
i allmänhet blivit förordnat skall tillämpas å »sådana äktenskap, som med
hävdad fästekvinna äro begynta, men ej genom vigsel fullbordade». Föreskriften,
som även gäller de domfästa äktenskapen, torde i tillämpningen ej lägga synnerliga
hinder i vägen för vinnande av skillnad; vad särskilt angår skillnad på grund
av hat och bitterhet, förutsättes för dess beviljande icke att skillnad till säng
och säte föregått, utan allenast att parterna varnats av kyrkoherden och inför
kyrkorådet.1 Sedan förbindelsen blivit domfäst, skall den såsom äktenskapshinder
städse ex officio beaktas. Skulle make i strid mot detta hinder ingå nytt
äktenskap, inverkar det ej på den tidigare förbindelsens giltighet, och det senare
äktenskapet går sålunda åter; ett icke domfäst äktenskap torde däremot, lika väl som
en trolovning, få anses upplöst i och med det att endera maken genom vigsel eller dom
förenas i äktenskap med annan och följaktligen ej inverka på det nya äktenskapets
bestånd. Sedan dom åkommit, torde vidare den ömsesidiga rätten till trohet få
anses ställd under skydd av strafflagens regler om hor och tvegifte. Enligt
3 kap. 9 § innebär domfästandet för den, som utverkat detta, dels förklaring
för äkta make, dels tillerkännande av giftorätt. Där domen gives till förmån
för kvinnan, medför den alltså rätt att bära mannens namn och dela hans villkor.
Vad giftorätten angår, hava beträffande tidpunkten för dess inträde synnerligen
växlande meningar gjort sig gällande. På den tid, då vid vigselfäst
äktenskap de borgerliga rättsverkningarna inträdde först med sängliggningen,
föll det sig helt naturligt att vid här ifrågavarande förbindelser räkna den tilldömda
giftorätten tillbaka från tiden för hävdandet. Men sedan vigseln erhållit avgörande
betydelse i nyssnämnda hänseende, lärer det vara riktigast att för de ofullkomnade
äktenskapen räkna giftorättens inträde först från det förbindelsen genom frågans
dragande inför domstol blivit mera allmänt kunnig. Så har också skett i praxis,
och har man därvid i överensstämmelse med allmänna civilprocessuella grundsatser
tillmätt tidpunkten för stämningens delgivning avgörande betydelse.2 Någon
''rätt till morgongåva uppstår icke. Då det i övrigt gäller att avgöra, vilka rättsverk 1

K. Maj:ts utslag den 23 februari 1900. (N. J. A. s. 57); se ock Naumanns tidskr. 1868 s. 614; jfr
N. J. A. 1891 s. 486.

ä K. Maj: t-i dom den 9 augusti 1839 (Schmidt J. A. X s. 113 och 319).

99

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

ningar dessa äktenskap skola anses medföra, lärer stor vikt få tillmätas den
omständigheten, att lagen icke tänkt sig dem byggda på äktenskapligt samliv.1
Under sådana förhållanden får ej antagas, att målsmansrätt bär kan uppstå, ej heller
att någon förändring inträder beträffande förvaltningsrätten till den egendom,
vari giftorätt skall äga rum. Ytterst tvivelaktigt är, huruvida, såsom för ett närliggande
fall blivit antaget, reglerna om fördel av oskiftat bo få anses tillämpliga.1 2 Med
hänsyn till det samband, som råder mellan makars inbördes underhållsplikt och möjligheten
att fullgöra denna under äktenskapligt samliv, lärer vidare vara ovisst, huruvida
sådan plikt för någondera maken uppstår.3 Även i åtskilliga andra hänseenden,
såsom beträffande vårdnadsrätt till makarnas barn och vad därmed sammanhänger,
hemortsrätt i fattigvårdshänseende,4, mantals- och skattskrivningsort m. m. torde den
anförda synpunkten äga betydelse.

Lagkommissionens tidigare förslag innehöllo inga bestämmelser därom att kvinnas 3 kap. 10 §
hävdande under äktenskapslöfte skulle medföra äktenskapliga rättsverkningar för kon- ''^^balhexi*
kumbenterna; även i detta hänseende tänkte man låta bero vid kyrkolagens stadganden.
I 1723 års förslag voro däremot till det redan tidigare förekommande stadgandet,
att barn avlade i, bland andra, dylika förbindelser skulle vara äkta, fogade
orden: »och kvinnan njute laggift hustrus rätt». 1726 års förslag innehöll därutöver
i 3 kap. 9 §, vid sidan av det redan anförda stadgandet om fästekvinnas
hävdande, jämväl denna regel: »Hävdar man kvinna under äktenskapslöfte, då skall
han taga henne till äkta, och där han motvillig är, vare lag som i samma kap. och
§ stadgas. Nekar han till löftet, döme då rätten därom». Hänvisningen avsåg de.t
förut berörda stadgandet i 7 kap. 3 §, att trolovads tredska att låta sig viga kunde
föranleda den andra trolovades förklarande för äkta make, varmed följde giftorätt.

1 Förbudet för fästehjon att sammanflytta före vigseln (12 kap. 3 § giftermålsbalken) torde jämväl
här vara tillämpligt; jfr K. Maj:ts dom den 12 januari 1863 (Nanmanns tidskr. 1864 s. 86—87).

Enligt 1731 års förslag till kyrkoordning skulle >de trolovade varnas för otidigt sängelag, och avrådas,
samt av kronobetjänterna på landet och magistraten i städerna hindras, att hålla hus och bohag samman,
in till dess vigseln är förrättad»; se ock 15 kap. 17 § kyrkolagen.

2 K. Maj:ts dom den 23 mars 1887 (N. J. A. not A n:r 82) och nedan s. 105.

3 K. Maj:ts dom den 18 november 1909 (N. J. A. s. 547); se ock angående änkas rätt enligt lagen
den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete K. Maj-.ts dom den 14
november 1912 (N. J. A. s. 474); jfr K. Maj-.ts domar den 18 februari 1885 (Nanmanns tidskr. s. 722)
och den 26 januari 1894 (N. .1. A. s. 13).

4 Fattigvårdsmål 1904 s. 45; jfr rättsfall i N. J. A. 1891 s. 341, där skillnad i hemortshänseende
gjordes mellan domfästa och icke domfästa äktenskap; se ock N. J. A. 1884 s 266.

106 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

Förslaget, som tydligen har sin förebild i 15 kap. 14 § kyrkolagen, är klart därutinnan,
att några äktenskapliga rättsverkningar icke skulle uppstå redan genom hävdandet,
men väl genom domstols förklaring, och att denna skulle hava alldeles samma verkan
i detta fall, som då fästekvinna blivit hävdad. Långt dunklare äro stadgandena i 1731
års förslag, vilka sedermera inflöto i lagen. Här är den nyssnämnda regeln i 7
kap. 3 § struken och i sammanhang därmed bestämmelser om påföljd av tredska att
låta sig viga inarbetade i tredje kapitlets grundläggande stadganden om ofullkomnade
äktenskap. Det heter i 3 kap. 10 §: »Hävdar man kvinna1 under äktenskapslöfte;
då skall han taga henne till äkta, om hon det påstår, och hennes fader
och moder därtill samtycka. Är han motvillig; vare lag, som förr sagt är. Nekar
han till löftet; döme då rätten därom. Varder löftet för fast förklarat, eller har
han låtit intaga henne i kyrkan såsom sin fästekvinna, have sedan ej makt det
löfte ändra, ändå att hon sin rätt till äktenskapet eftergiva vill». Enligt detta
lagrum skall, i olikhet mot vad som ansågs gälla i tiden närmast före 1734 års lag,
hävdandet icke omedelbart giva upphov till någon äktenskaplig förbindelse, utan
allenast till en plikt för mannen att taga kvinnan till äkta.2 Beträffande påföljden
av vigselvägran hänvisas först till vad i 3 kap. 9 § är stadgat, en hänvisning, som
knappast kan betyda annat än att kvinnan skall förklaras för mannens äkta hustru
och njuta full giftorätt i hans bo. Men strax därefter betecknar lagrummet domstolens
bifall till kvinnans talan för det fall att mannen nekar till löftet såsom ett
löftets förklarande för fast och karakteriserar verkan därav med orden »have sedan
ej makt det löfte ändra, ändå att hon sin rätt till äktenskapet eftergiva vill».
Denna omständighet har i rättstillämpningen föranlett ovisshet. I åtskilliga rättsfall
har kvinnan, i övereasstämmelse med vad som lärdes av Nehrman och Schlyter, förklarats
för mannens äkta hustru,3 medan på senare tid domstolarna i allmänhet undvikit
detta och inskränkt sig till att förklara löftet för fast och tillerkänna kvinnan *

* I 15 kap. 14 § kyrkolagen talades blott om det fall att mö blivit hävdad. I 1731 års förslag till
kyrkoordning återfinnes ingen motsvarighet till 15 kap. 13 och 14 §§ kyrkolagen.

a Att den äldre rättsuppfattningen emellertid rätt länge fortlevde, se derå exempel hos Flintberg,
Lagfarenhets-Bibliotek II s. 50 f; se däremot N. J. A. 1899 s. 401.

s Se rättsfall i Schmidt J. A. X s. 113, Naumanns tidskr. 1864 s. 82, 88, 1885 s. 542 (underrätternas
domar); X. J. A. 1889 not. B n:r 844 (enligt 3 kap. 10 § och 5 kap. 1 § giftermålsbalken förklarades
löftet för fast och kvinnan för mannens äkta hustru med den rätt i hans bo, laggift hustru tillkommer),
1891 not. B n:r 27. Se ock Flintberg, anf. st.

101

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

giftorätt i mannens bo.1 Den förra uppfattningen torde bäst stämma överens med vad
som avsågs vid lagrummets tillkomst. 1726 års förslag lämnade ju ej rum för tvivel
på denna punkt, och hänvisningen till 9 § hade förvisso ej år 1731 fått inflyta i den
nya 10 §, om man haft för avsikt ätt, med avvikelse såväl från sagda förslag som
från den då gällande rätten, göra en skillnad beträffande domens innebörd i ena
och i andra fallet. Måhända har det olyckliga uttryckssättet i 10 §:s sista punkt
sin förklaring i att man där, synbarligen med hänsyn till de erfarenheter, som beröras
i k. brevet den 20 november 1728, inryckte ett stadgande angående betydelsen
av att mannen låtit intaga kvinnan i kyrkan såsom sin fästekvinna och därvid kom
att i uttryckssättet hopblanda två slags förbindelser av väsentligt olika betydelse.

Sådana förbindelser, som avses i 3 kap. 10 §, sågos särskilt av prästerskapet
med oblida ögon. Detta kom framför allt till uttryck genom förordningen den
23 juli 1755, som innehöll följande bestämmelser i ämnet. När domaren »förklarat
löftet fast», men parterna ändock icke kunde av prästerskapet förmås till vigsel,
skulle de anmälas hos domkapitlet för undfående av ytterligare förmaningar
och varningar. Hjälpte ej heller detta, skulle saken förvisas till domstol, som,
därest fullgoda skäl för vigsel vägran ej företeddes, skulle meddela föreläggande om
äktenskapets fullbordande vid äventyr av kortare frihetsstraff. Visade sig upprepade
förelägganden av denna art fruktlösa, hänsköts saken ånyo till domkapitlet,
som, där förnyade förmaningar ej hjälpte, överlämnade saken till Konungen.
Vilken befattning Konungen skulle taga med ärendet säges ej uttryckligen, men
meningen var tydligen, att Konungen skulle kunna efter fritt skön förordna om
förbindelsens upplösning.2 Förbindelser av denna natur borde med andra ord icke
tolereras, utan antingen vigselfästas eller ock upplösas. De stadgade tvångsmedlen
visade sig emellertid föga verksamma. Det stred också mot en senare tids uppfattning
att tillgripa dylika medel för att förmå till äktenskap. Genom förordningen den
3 april 1810, som utfärdades på riksdagens hemställan, upphävdes därför 1755
års förordning och meddelades nya, ännu gällande bestämmelser av helt annat inae 1

K. Maj:t8 utslag den 10 juli 1903 (N. J. A. not. B n:r 394), den 26 februari 1904 (N. J. A. s. 36),
den 23 februari 1905 (K. J. A. not. B n:r 144) och den 26 februari 1913 (N. J. A. not. B n:r 96) samt
K. Maj:ts domar den 23 mars och den 2 april 1909 (N. J. A. not. A n:r 137 och 154); jfr rättsfall i
N. J. A. 1905 s. 345; se ock uttryckssättet i k. cirkulärbreven den 16 november 1841 och den 29 oktober
1842.

8 Eiempel hos Flintberg, anf. st.

102

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

håll. Därest äktenskapslöftet »blivit av domaren ansett vara bevist och gällande,
men mannen icke dess mindre vägrar att detsamma genom vigsel fullborda», skola
parterna instämmas till domkapitlet för att erhålla »nödiga föreställningar», d. v. s.
förmaningar att låta sig viga. Bliva dessa utan verkan, skall domkapitlet, såframt
parterna förena sig om »äktenskapsförbindelsens» upplösning, genast utfärda skiljebrev,
men i motsatt fall överlämnas skillnadsfrågan till Konungens eget avgörande,
»dock att vad lagen om kvinnans och barnets övriga rättigheter stadgar,
utan hinder av det utfästa äktenskapets upphävande kommer att äga bestånd».1 Mot
fortvaron av dessa förbindelser är sålunda förordningen lika avogt stämd som sin
föregångare. Det lärer också ytterst sällan hava förekommit att Konungen vägrat
upplösa ett dylikt äktenskap.2 Sedan vigseltvånget bortfallit och skillnad alltså
blir den normala följden, ter sig förbindelsens domfästande snarast som en egendomlig
omväg för beredande av vissa rättigheter åt kvinnan; för mannen.blir här
aldrig tal om någon äktenskaplig rätt, utan allenast om ett äkenskapligt band.
Angående domens rättsverkningar torde, därest genom denna kvinnan förklarats
för mannens äkta hustru, gälla detsamma som beträffande en dom, vilken av den
kvinnliga parten utverkats enligt 3 kap. 9 § giftermålsbalken. Har domstolen,
såsom numera plägar ske, inskränkt sig till att förklara löftet för fast, torde allenast
så tillvida en olikhet beträffande rättsverkningarna inträda, som kvinnan i detta
fall icke lärer få rätt att bära mannens namn och dela hans villkor.

Angående verkningarna av kvinnans kyrkotagande såsom fästekvinna meddelar
1734 års lag ingen annan upplysning än att mannen sedermera ej äger återkalla
sitt äktenskapslöfte, även om kvinnan vill eftergiva sin rätt till äktenskap. Förbindelsen
utgör sålunda äktenskapshinder och skall såsom sådant ex officio beaktas. T
övrigt torde den ej medföra andra rättsverkningar än en vanlig trolovning.3 Om dess
upplösning anses gälla vad som stadgats med avseende närmast å förbindelser, som
blivit domfästa jämlikt 3 kap. 10 §.4 — Det kan förtjäna anmärkas att, ehuru för

1 Angående tillämpningen av denna förordning se rättsfall i Schmidt J. A. XX s. 484, XXX. s. 378,
Nannianns tidskr. 18(59 s. 224, N. J. A. 1879 s. 169, 1891 s. 83, 1901 s. 47, 304, 1906 s. 86, 588, 1911
s. 61 samt nedan not 4. Numera lärer knappast förekomma, att dylikt ärende npptages ex officio.

2 Se dock K. Haj:ts resolution den 17 mars 1911 (N. J. A. s. 61); avsikten med att skillnadsansökningen
avslogs lärer hava varit att förmå mannen till en skälig ekonomisk uppgörelse.

3 Se ovan s. 93 not 1.

4 K. Majtts utslag den 21 februari 1848, k. breven den 8 augusti 1848 och den 10 januari 1849
(Backman, Ny Lagsamling VII s. 6), k, brevet den 23 juni 1857 (J, H. Backmans Handbok s. 23),

103

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, t kap. Historik.

kvinnans kyrkotagning såsom fästekvinna icke fordras någon utredning angående
omständigheterna vid hävdandet, likväl den omständigheten ätt sådan kyrkotagning
ägt rum i praxis torde räknas såsom bevis för att hävdandet skett under äktenskapslöfte.

1734 års lag innehåller, såsom redan blivit antytt, vid sidan av bestämmelserna i 5.^aV- \ §

_ gifternials 3

kap. 9 och 10 §§ giftermålsbalken ytterligare ett stadgande, som tillerkänner kvinna hälben.
vissa äktenskapliga rättigheter oberoende av vigsel. I 5 kap. samma balk »Om barn,
som avlas i fästom, eller tvegifte, och om giftorätt i ty mål» stadgas i 1 §: »Avlar
man barn med sin fästekvinna, eller under äktenskaps löfte, eller i lönskaläge, därå
sedan fästning, eller äktenskap följer; de barn äro äkta barn, och kvinnan njuter laggift
hustrus rätt». Angående detta lagrums tolkning och särskilt angående dess förhållande
till 3 kap. 9 och 10 §§ hava mycket växlande meningar gjort sig gällande.

Går man till stadgandets förhistoria, vinner man ej heller någon säker utgångspunkt.
I lagkommissionens tidigare förslag förekommer, såsom nämnt, ingen motsvarighet
till 3 kap. 9 och 10 §§, men väl från och med 1692 års förslag en regel därom
att trolovads tredska kunde föranleda uppkomsten av en domfäst förbindelse. Därjämte
mötte i tredje kapitlet av dessa förslag ett stadgande, som beträffande barns
börd nära överensstämde med lagens 5 kap. 1 §, men där kvinnans rättsställning allenast
antyddes genom dessa avslutande ord: »ty då moderns villkor bättras, då bättras
ock barnens». I 1723 års förslag hade lagrummet alldeles samma lydelse som i lagen,
och i det därpå följande förslaget (1726) hade även rubriken fått sin slutliga
formulering. I detta förslag återfunnos icke blott det nämnda stadgandet om påföljden
av trolovads tredska (7 kap. 3 §), utan även en motsvarighet till 3 kap. 9 och
10 §§ i lagen. Vid sidan av dessa bestämmelser torde stadgandet i 5 kap. 1 § om
hustruns rätt hava saknat självständig betydelse och allenast hava utgjort en erinran
om vad de gåvo vid handen: att kvinnan i alla de fall, som i lagrummet om förmäldes,
ägde rätt att förklaras för äkta hustru och vinna full giftorätt i hans bo. Helt
annat blev emellertid förhållandet, sedan i 1731 års förslag regeln i 7 kap. 3 § blivit
struken och 3 kap. 9 och 10 §§ i sammanhang därmed fått sin nuvarande mera
självständiga lydelse. Att icke samtidigt härmed 5 kap. 1 § omredigerades, berodde
sannolikt på ett förbiseende. Dess bestämmelse att kvinnan skulle »njuta laggift
hustrus rätt» jämväl för det fall att barnet avlats i lönskaläge, vara fästning följt, kom
nämligen efter uteslutandet av den allmänna regeln i 7 kap. 3 § att i viss mån sväva

104

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

i luften; den närmare innebörden av kvinnans rätt finnes för detta fall ej längre
någonstädes angiven. Meningen torde dock knappast hava varit att härutinnan avvika
från det föregående förslagets ståndpunkt. Detta antagande bestyrkes av
ordalydelsen i 10 kap. 7 §; där nämnes ju såsom förutsättning för giftorätt,
vilken förmån obestridligen avses i 5 kap. 1 §, att kvinnan blivit »för äkta
hustru förklarad». Med stöd av sistnämnda lagrum och 8 kap. 1 § ärvdabalken antogs
också ganska länge inom teorien — bland annat av Nehrman, Calonius och Schly^er
att de fall, då pa lägersmål följt äktenskapsavtal, voro att likställa med dem, då
ordningsföljden varit den motsatta, och sannolikt är, att rättstillämpningen till en
början gick i samma riktning. Genom k. brevet den 27 februari 1765 fastslogs
emellertid, med avseende närmast å tillämpligheten av förordningen den 23 juli
1755, att en skillnad här vore att göra, och i samma riktning gick k. brevet den 10
november 1772, där den uppfattningen uttalades, att, »då avtal om äktenskap ej
skett förr än eller lägersmålet», avtalet, »ehuru domarens stadfästelse därå kommit
dock icke annorlunda än för en vanlig fästning eller trolovning vore att anse».
Detta uttalandes betydelse för tolkningen av 5 kap. 1 § har varit omtvistad, bland
annat på den grund att det närmast hade avseende på ett fall, då på lägersmål
följt äktenskapslöfte. I senare tid har dock enighet rått därom, att man icke med
stöd allenast av detta lagrum äger antaga tillvaron av ofullkomnade äktenskap. Lagrummets
betydelse vid sidan av 3 kap. 9 och 10 §§ är emellertid icke därmed klargjord.
Inom doktrinen hava åtskilliga försök gjorts att här uppdraga eu gräns
pa sådant sätt, att 5 kap. 1 § finge sitt självständiga tillämpningsområde; man har
sålunda gjort gällande, att detta lagrum skulle äga tillämplighet allenast då på grund
av endera partens död eller eljest hinder möter mot uppkomsten av ett äktenskap.
Dessa försök torde emellertid få betecknas såsom ohistoriska och äro även från
synpunkten av en objektiv lagtolkning oriktiga, då ju ej gärna åt lagrummet, i
vad det avser barns äkta börd, kan givas en sådan snäv tolkning. I praxis har man
ej heller tvekat att tillämpa detsamma även då möjlighet att ingå äktenskap stått parterna
öppen, och detta ej blott beträffande barnet, utan även beträffande modern.1 Om
härvid förutsättningarna för tillämplighet av såväl 3 kap. 9 eller 10 § som 5 kap. 1 §

1 K. Maj:ts utslag den 27 november 1889 (K. J. A. not. B n:r 844), samt K. Maj:ts domar den 11
februari 1891 (N. J. A. not. A n:r 27) och den 14 mars 1902 (N. J. A. s. 48); se ock rättsfall i N. J. A.
1885 s. 315.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap.

105

varit för handen, har det ansetts stå i kvinnans skön, huruvida hon velat påyrka förklaring
jämlikt någotdera av förstnämnda lagrum eller icke.1 Stadgandet i 5 kap. 1 §
har sålunda enligt nu rådande rättsuppfattning praktisk betydelse ej blott därutinnan,
att det äger tillämplighet i vissa fall, där förutsättningarna för uppkomsten av ett
dom fäst äktenskap brista, utan även så att kvinnan, när dessa förutsättningar
äro tillstädes och hon nedkommit med barn, kan vinna vissa äktenskapliga
rättigheter utan att behöva se sig bunden i ett domfäst äktenskap. Dessa rättigheter
pläga, vare sig talan anställes under mannens livstid eller först efter
hans död, i anslutning till stadgandets ordalydelse bestämmas så att kvinnan
tillerkännes »laggift hustrus rätt» eller, som det stundom heter, »den rätt i
N. N:s bo, som laggift hustru tillkommer».1 2 Att kvinnan härigenom vinner giftorätt
i mannens bo står utom tvist. Däremot är det mer än tvivelaktigt, huruvida
hon, såsom i ett rättsfall antagits,3 på grund av en dylik dom skall anses berättigad
att, där mannen avlidit, jämväl tillgodonjuta fördel. Att hon icke följer
mannens stånd och villkor är i ett rättsfall uttalat,4 och ej heller eljest torde några
rättsverkningar uppstå för henne utöver vad nyss sagts.

Såsom den föregående historiska översikten ger vid handen, var enligt den
gamla inhemska rätten fästningen det grundläggande äktenskapsavtalet, och trots
de försök, som från kyrkligt håll gjordes att beröva den dess itrsprungliga natur,
hade den ännu på lagkommissionens tid mycket i behåll av sin gamla betydelse.
De kyrkliga strävandena hade visserligen bragt det därhän, att vigseln var allmänt
i bruk, och vissa straffpåföljder voro stadgade för underlåtenhet att låta

1 Där så sker, pläga båda lagrummen åberopas.

a K. Maj:ts domar den 9 augusti 1842 (Backman, Ny Lagsamling, suppl. s. 2—3) och den 30 april

1846 (Scbmidt J. A. XYIII s. 296) samt K. Maj:ts utslag den 23 juni 1905 (N. J. A. g. 345), den 8

maj 1906 (N. 3. A. s. 284) och den 26 februari 1913 (N. J. A. not B n:r 96) ävensom de s. 104 not 1
antecknade rättsfallen av åren 1889 och 1902.

3 K. Maj:tB dom den 23 mars 1887 (N. J. A. not A n:r 82).

4 K. Maj:ts utslag den 31 mars 1884 (N. J. A. s. 231). I K. Maj:ts dom den 14 mars 1808 (C. E.

Backmans Handbok s. 37—38) karakteriseras kvinnans rätt enligt 5 kap. 1 § såsom en rätt att »såsom

äkta anses».

Förslagets
bestämmelser
om trolovning.

A llmänna
grunder.

14—133787.

106

Ijag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap.

sig viga, men vigseln föregicks av trolovning, på grundvalen av denna kunde
ett fullgiltigt äktenskap uppstå oberoende av kyrkans medverkan, och det vigselfästa
äktenskapets borgerliga rättsverkningar voro icke anknutna till vigseln utan
till sängliggningen. 1734 års lag medförde emellertid en väsentlig förskjutning
av dessa förhållanden. Ett verkligt äktenskap kunde för framtiden komma till
stånd allenast genom vigsel, och denna fick avgörande betydelse även för de borgerliga
rättsverkningarnas inträde I fråga om de »fullkomnade» äktenskapen kunde
trolovingen icke längre med någon som helst rätt sägas vara det grundläggande
avtalet. Att den likväl i 1734 års lag blivit föremål för ingående reglering och
fått sig tillagd ganska stor rättslig betydelse särskilt såsom äktenskapshinder
har kanske till en del sin förklaring däri, att man vid lagens tillkomst icke
gjort fullt klart för sig, att trolovningen genom de nya stadgandena om
vigsel erhöll karaktären av ett rent förberedande äktenskapsavtal. Det skall
emellertid icke förnekas, att den allmänna uppfattningen då för tiden på den,
som ingått ett dylikt avtal, ställde andra och strängare krav än vad nu är häri
delsen.

Angående lagens bestämmelser om trolovning yttrade lagkommittén bland annat,
att de i tillämpningen medfört flera olägenheter. Otta hade förbindelser blivit
lättsinnigt ingångna, innan man tillbörligen beräknat utvägarna till bärgning
och möjligheten att uppfylla det givna löftet. Långvarigheten av dessa förbin:
delser och själva det tvång, varuti de kontraherande under dem befunnits, hade
småningom alstrat kallsinnighet, och då trolovningsbandet likafullt av den enes
nyck eller egennytta blivit fasthållet, hade den andre nödgats antingen försaka
de tillfällen, som erbjudit sig till ingående av en lyckligare förening, eller ock genom
betydliga uppoffringar bereda sig rättighet därtill. Kommittén föreslog därför,
att laga fästning skulle anses uppstå först genom begäran om lysning hos kyrkoherden,
vilken begäran skulle framställas antingen muntligen i vittnens närvaro
eller ock i bevittnad skriftlig handling. Varje föregående löfte eller avtal skulle
bliva utan kraft inför lagen. På detta sätt ville man, så vitt möjligt, vore, undanröja
de olägenheter, som ditintills uppkommit därav att trolovningar blivit lättsinnigt
slutna, länge hållits hemliga och ännu längre tid saknat verkställighet.
Något tvång till äktenskapets fullbordan skulle emellertid den i laga form ingångna
trolovningen icke medföra. Enades de trolovade om att bryta fästningen, både de

107

Lag om äktenskap» ingående och upplösning, / köp.

att vända sig till kyrkoherden, som, där de ej kunde förmås till förlikning, skulle
meddela bevis om skillnad. Ville den ene skiljas, men den andre ej, giek frågan
till rätten, som likväl icke kunde vägra skilsmässa, utan allenast hade att pröva,
huruvida kärandén ägt laga skäl till brytningen, och, då detta icke var händelsen,
tillerkänna svaranden skäligt skadestånd. Att uppgiva någon säker måttstock
för beräkning av skadeståndet, vilket enligt motiven skulle utgöra ersättning
för det genom brytningen uppkomna lidandet, fann lagkommittén icke möjligt.
Att åt det övergivna fästehjonet fastställa en viss del i den andres egendom
ansågs skola någon gång bereda större fördelar än som svarade mot lidandet,
stundom åter mindre eller alls inga. Beloppets bestämmande skulle alltså
bero på fri prövning i varje särskilt fall. Innan prövning av skadeståndsskyldigheten
ägt rum eller förlikning träffats, skulle den, som brutit fästningen, ej äga
träda i äktenskap. Äldre lagberedningen ställde sig i princip på samma ståndpunkt,
men ville göra vägen till skillnad i trolovning än genare. Enligt dess
förslag skulle kyrkoherdens förlikningsförsök helt bortfalla. Trolovningen bröts
genom en anmälan hos honom, varvid dock, där allenast en av de trolovade infann
sig, denne skulle styrka, att han underrättat den andra om förhållandet.
Så snart sådan anmälan ägt rum, utgjorde trolovningen ej längre hinder mot
äktenskap, men trolovads rätt till skadestånd på grund av brytningen berördes
naturligtvis ej därav att den andra parten gifte sig.

Den kritik, som lagkommittén riktade mot 1734 års lag, innebar utan tvivel en
kärna av sanning. Sedan trolovningen både genom lag och sed övergått till att
vara ett rent förberedande avtal, kan det ej längre anses riktigt att låta den
verka såsom ett så starkt band på kontrahenterna som den enligt lagens bestämmelser
utgör. Ett huvudsyfte med trolovningen är enligt den hos oss
sedan länge härskande åskådningen, att den skall bereda personer, som ämna
taga varandra till äkta, tillfälle att under ett mera otvunget, av konventionella
hänsyn mindre bundet umgänge lära närmare känna varandra. Men för
detta sitt ändamål är tydligen trolovningen föga skickad, så länge den i princip
utesluter kontrahenternas valfrihet och redan i sig utgör ett band för livet, låt
vara lättare att lösa än ett äktenskap. Huru främmande lagens ståndpunkt
blivit för rättsmedvetandet framgår bäst därav att trolovningens bindande verkan
och betydelse såsom äktenskapshinder numera ytterst sällan göres gällande

108

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap.

av den övergivne. Denne anses i våra dagar knappast handla rätt, om han söker
med lagens hjälp hålla sin trolovade kvar och lägga hinder i vägen för en äktenskaplig
förbindelse med annan. I de flesta fall torde det ej ens stå klart för
honom, att lagen bereder möjlighet därtill. Med en mera fördjupad etisk uppfattning,
enligt vilken äktenskapet bör i främsta rummet byggas på kontrahenternas
redan prövade känslor av kärlek och sympati för varandra, har trolovningens
egenskap av äktenskapshinder sålunda förlorat rotfäste i rättsmedvetandet.
Härmed sammanhänger att både utom och inom juristernas krets den
åsikten vunnit stor spridning, att endast ett sådant avtal om framtida äktenskap,
som slutits i de i 3 kap. 1 och 2 §§ giftermålsbalken anvisade formerna, skulle
vara att anse som en trolovning i rättslig mening, och av det sagda förklaras
också, att man blivit alltmera likgiltig för iakttagandet av nämnda former vid
trolovningens ingående.

Beredningen är sålunda ense med lagkommittén därom att gällande lags regler
om trolovningsavtalet och dess bindande verkan icke förtjäna till sina huvuddrag
bibehållas. Men icke heller de anförda förslagen giva en lycklig lösning åt frågan.
Redan vid granskningen inom högsta domstolen anmärktes mot lagkommitténs
förslag, att lagen icke borde lämna utan allt skydd de äktenskapsavtal, som
föregingo begäran om lysning och vilka, även om förslaget i denna del antoges,
sannolikt skulle fortfara att äga rum; särdeles i ett avseende sådant som detta
borde lagstiftaren lämpa sig efter folkets redan antagna begrepp och lovliga sedvanor
för att draga nytta av dem. Dessa anmärkningar äro utan tvivel befogade.
Lagstiftningen torde böra avstå från alla försök att åstadkomma ändring i nu
rådande seder och bruk på detta område. Dess uppgift lärer allenast vara att
se till, i vilken utsträckning trolovningsavtalet, sådant det faktiskt förekommer
i det dagliga livet, bör utrustas med rättsliga verkningar.

Av det senast anförda följer till en början, att laga trolovning bör anses föreligga,
så snart en man och en kvinna överenskommit att ingå äktenskap med
varandra, oberoende av avtalets form och dess egenskap att vara hemligt eller
icke. Beträffande trolovningens rättsverkningar har redan framhållits, att nu
gällande bestämmelser om de trolovades bundenhet äro för stränga. Det överensstämmer
icke med vår tids uppfattning, att en trolovad, som inser att han begått
ett misstag och på den grund vill bryta med sin trolovade och gifta sig med nå -

109

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap.

gon annan, skall vara beroende av huruvida den förre vill förlikas. Trolovningen
bör kunna brytas icke blott efter överenskommelse mellan parterna, utan även
genom den enes tillbakaträdande. Och liksom trolovningen slutes formlöst, bör
den ock kunna formlöst brytas; det bör vara tillräckligt att båda parterna komma
överens att häva trolovningen eller att den ene av dem pa vad sätt som helst,
i ord eller handling, tillkännagiver sitt tillbakaträdande. Yad lagen nu föreskriver
om anmälan till domkapitlet och om sakens hänskjutande till domstol, vilka,
stadganden, såsom nämnts, numera endast undantagsvis vinna tillämpning, äger
alltså ingen motsvarighet i förslaget, och enligt detta utgör trolovningen icke
äktenskapshinder. Med den frihet att efter behag bryta trolovningen, som förslaget
vill upprätthålla, stämmer det uppenbarligen ej överens att, såsom i stor
utsträckning skett i 1734 års lag, stadga straff för trolovnings brytande.

Beredningens mening är emellertid ingalunda att trolovningsavtalet bör frånkännas
varje rättslig verkan. Då trolovningen av en eller annan anledning upplöses,
åligger det enligt gällande lag parterna och framför allt den, som kan hava
vållat vad som skett, att i större eller mindre utsträckning medverka till en utjämning
av upplösningens ekonomiska konsekvenser. Sålunda är föreskrivet, huru
därvid skall förfaras med de gavor, de trolovade kunna hava givit varandra, och
skadestandsplikt är stadgad för den, som är vållande till att trolovning brytes.
Om tillämpandet av dessa regler endast sällan påkallas hos domstol, så beror det
ingalunda därpå att de principer, åt vilka de giva uttryck, blivit för rättsmedvetandet
främmande, utan förklaringen torde ligga dels däri att bestämmelserna
i fråga i rätt stor utsträckning vinna beaktande förlikningsvis, dels däri att den
förorättade ofta ryggar tillbaka för att se sina personliga förhållanden underkastade
offentlighetens ljus. Att, såsom lagbommittén och äldre lagberedningen avsågo,
för alla de fall, där lysning ej uttagits, frånkänna trolovningen rättsverkningar
även i dessa hänseenden kunde förvisso verka slappande på rättskänslan och skulle
knappast gagna några andra intressen än den hänsynslöse löftesbrytårens. Då man
icke heller skulle vinna ett i alla hänseenden tillfredsställande resultat i rättstillämpningen
genom att lämna dessa frågor att lösas efter allmänna rättsgrundsatser,
har lagberedningen upptagit bestämmelser i ämnet, för vilka i det följande
skall närmare redogöras.

Beredningens förslag i denna del, enligt vilket trolovningsavtalet är formlöst

no

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap.

och ej skall medföra andra rättsverkningar än vissa förpliktelser av ekonomisk
natur för det fall att trolovningen icke leder till äktenskap, står i principiell
överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller enligt de främmande moderna
rättssystemen. Den engelska rätten och de nya tyska och schweiziska civillagarna
tillerkänna i växlande utsträckning ersättning för den skada, som kan
uppstå, då trolovning brytes. För den franska rättens del är omtvistat, huruvida
ersättning i dylika fall skall utgå, och i dansk och norsk rättspraxis frånkännes
trolovningen även denna rättsverkan.1 Från dansk sida är man emellertid
beredd att i princip ansluta sig till den här uttalade uppfattningen.

De ofull- Särskilt med hänsyn till den gällande rättens bestämmelser om ofullkomnade
äktenskapen, äktenskap och vad därmed äger samband måste noga övervägas, om och i vilken
utsträckning den omständigheten att till trolovning kommit hävd bör medföra
längre gående rättsverkningar än trolovningen såsom sådan. 1734 års lags stadganden
i detta ämne, vilka äro skäligen oklara och ganska lösligt sammanfogade
med giftermålsbalkens grundläggande regler om det vigselfästa äktenskapet, äro
ett exempel på huru lagstiftningen stundom till formen bibehåller den äldre rättens
institut, fastän dessa i det nya lagverket få en helt annan innebörd. Enligt
lagens bokstav äro dessa förbindelser äktenskap, men i verkligheten fullfölja de
med avseende å dem givna lagbuden helt andra syften än att erbjuda det rättsliga

1 Enligt äldre dansk-norsk rätt var trolovningen ett formbnndet avtal, utrustat med vittgående rättsverkningar;
så utgjorde den ett dirimerande äktonskapshinder, den kunde ej hävas genom ömsesidigt
samtycke utan endast för laga orsaker, och den medförde vigseltvång, som knnde göras gällande såväl
av det allmänna som av endera kontrahenten. I rättstillämpningen betecknades den också såsom ett
»begynt» äktenskap till skillnad från det vigselfästa »fullbordade». Denna sakernas ordning, som
väsentligen överensstämde med vad som på 1600- och 1700-talen gällde även i andra protestantiska
länder och överallt bidrog att vidmakthålla den gammalgermanska uppfattningen att trolovning var
äktenskap och vigsel sålunda överflödig, förändrades i Danmark och Norge genom förordningen den 4
januari 1799, som stadgade, att trolovningar därefter skulle vara alldeles avskaifade och att envar, som
ville ingå äktenskap, skulle låta sig viga i kyrkan utan föregående trolovning. Huruvida meningen
var, att avtal om framtida äktenskap ej ens skulle hava den begränsade betydelsen, att dess brytande
knnde föranleda skadeståndsskyldighet, är omtvistat. I äldre rättspraxis hade sådan betydelse
tillerkänts avtal, som till följd, av bristande form icke voro att anse såsom trolovning i lagens mening,
men med stöd av Örsteds auktoritet hava domstolarna i de båda länderna allt ifrån 1800-talets början
hyllat den uppfattningen, att trolovningen icke är att anse såsom något rättsförhållande. Denna menings
riktighet är dock bestridd inom teorien; se Bent zon, Den danske Familieret, Köpenhamn 1910, s. 18
^23.

in

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap.

underlaget för ett äktenskapligt samliv; deras verkliga uppgift är numera att
bereda möjlighet till upprättelse åt den, som, oaktat förhållandet antagit förenämnda
intima karaktär, blivit övergiven av sin fästman eller fästmö.

Lagkommittén intog mot lagens regler i detta ämne en lika avvisande hållning
som mot dess stadganden angående trolovning. Även förstnämnda regler ansågos
hava medfört flera olägenheter och haft menligt inflytande på allmänna sedligheten.
Den verkan, som tillädes hävdande efter trolovning, hade ej sällan haft
den följd, att man förväxlat begreppet om trolovning med det om själva äktenskapet
och ansett de för ett lagligt fullkomnande därav stadgade förmer mindre
väsentliga. Ehuru äktenskapet icke vore en blott civil akt, kunde lagen icke
såsom sådant erkänna den beblandelse, som skett emellan man och kvinna, innan
deras giftermålsavtal genom iakttagande av stadgade förmer blivit satt under
lagens skydd. Förpliktelsen av det äktenskapslöfte, som föregått beblandelse^
hörde till samvetslagen, och den borgerliga kunde icke, utan att överskrida gränsen
för sin verksamhet, sätta den under yttre tvång. Där mannen missbrukat
kvinnans svaghet och det förtroende, hon satt till honom i följd av en i påbjudna
förmer ingången fästning, borde väl lagen ej lämna henne utan skydd, men upprättelsen
skulle förgäves sökas i ett tvunget äktenskap, som endast ökade kvinnans
olycka och gjorde hennes belägenhet för framtiden mera svår än den, varuti
hon genom ledighet från förbindelsen försattes. Den enda upprättelse, som kunde
sammanstå med kvinnans välfärd, vore att hon vid skillnaden från en motvillig
man förklarades för äkta hustru, med det borgerliga anseende och de förmåner,
som henne i sådan egenskap tillkomme. Lagkommittén föreslog sålunda, att om
kvinnan blivit lägrad av mannen efter fästningen och han bröt utan laga skål,
hon skulle förklaras för äkta hustru. Bröt hon fästningen för laga skäl, skulle
detsamma gälla, så framt hon varit i god tro. Meningen var icke att hon skulle
förklaras för mannens hustru, och hon skulle således icke heller fä giftorätt i
hans bo. Den allmänna regeln om skadeståndsskyldighet för den, som bar skulden
till att en trolovning bröts, skulle jämväl här tillämpas, men tanken var helt
säkert, att domstolen vid skadeståndets utmätande skulle taga hänsyn till att hävd
förekommit. För det fäll åter att en man före vigseln dog ifrån sin fästekvinna,
med vilken han före eller efter fästningen aflat barn, skulle hon äga all den rätt,
som tillkommer laggift hustru, och således även giftorätt i mannens bo. Äldre

112 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap.

lagberedningens förslag avviker på dessa punkter i sak endast obetydligt från
kommitténs.

Att de ofullkomnade äktenskapen icke höra hemma i ett modernt rättssystem
lärer numera hos oss vara tämligen allmänt erkänt. Om man bortser från den
finska rätten, där 1734 års lag i, denna del alltjämt är gällande, och från ett
ålderdomligt stadgande i dansk lagstiftning,1 saknar också skillnaden mellan fullkomnade
och ofullkomnade äktenskap all motsvarighet i de moderna rättssystemen.
För uppkomsten av ett för den enskilde och samhället så viktigt rättsförhållande
som äktenskapet anses det numera med rätta vara en oeftergivlig förutsättning,
att mannen och kvinnan avgiva på äktenskapets omedelbara ingående
riktade, fria och ovillkorliga viljeförklaringar och detta i en form, som garanterar
såväl uppriktigheten och allvaret hos deras avsikter som nödig publicitet
åt det nyjj, rättsförhållandet. En modern lag kan redan på denna grund icke såsom
äktenskap erkänna en förbindelse, uppkommen genom en trolovning och ett
därpå följande könsumgänge, detta vare sig åt trolovningen förlänas egenskapen
av formbnndet avtal eller icke. Ej heller kan en sådan omständighet som att
mannen, sedan kvinnan nedkommit med barn, låtit kyrkotaga henne såsom sin
hustru eller fästekvinna tillerkännas äktenskapsstiftande verkan. Alldeles särskilt
stötande måste det anses att lagen låter ett äktenskap uppstå genom domstols
dom, meddelad i strid mot ena partens vilja. Undersöker man närmare 1734

1 Även enligt den äldre dansk-norska rätten gällde, att ett fnllgiltigt äktenskap uppstod genom trolovning
och därpå följande könsumgänge, men denna regel bortföll i och med Christian V:s lagar, som för
uppkomsten av ett äktenskap förutsatte vigsel. Här föreskrevs emellertid också, att den, som övat könsumgänge
med en oberyktad kvinna eller med en kvinna, om vars hand han anhållit, var skyldig att
taga henne till äkta, om hennes fränder samtyckte därtill, men eljest att förse henne med hemgift. För*
att hindra dessa bestämmelsers användande i utpressningssyfte stadgades sedermera genom förordningen
den 5 mars 1734 åtskilliga inskränkningar i dessa reglers tillämplighet. De skulle allenast gälla oberyktad
mö, som efter äktenskapslöfte — ett, så som det här fattades, ganska snävt begrepp — låtit sig
lägras av man över tjugufem år, och alls icke vara tillämpliga på tjänstehjon, som låtit sig lägras av
husbonden eller någon i hans hus varande släkting. I Norge äro bestämmelserna i detta ämne upphävda
genom promulgationslagen till 1902 års strafflag. I Danmark äga de alltjämt tillämpning, och
åt vigseltvånget kan där förlänas eftertryck genom föreläggande av vite (»daglig Mulkt»); då den nya
processlagen träder i kraft, komma andra tvångsmedel till användning (§§ 484, 490). En sådan »lovgyldig
förpligtelse» till äktenskaps ingående utgör för mannen ett äktenskapshinder, till vars undanröjande
lagstiftningen icke anvisar någon utväg. — De danska delegerades förslag går ut på att dessa
bestämmelser om hävdad kvinnas rätt skola ersättas med moderna stadganden.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. 113

års lags ifrågavarande bestämmelser och deras tillämpning i praktiken, skall man
också, såsom redan visats, finna, huru föga dessa förbindelser förtjäna namnet
äktenskap. De rättsverkningar, som lagen tillägger dem, äro i vissa fall ytterst
begränsade och komma i väsentliga hänseenden allenast ena parten till godo. Av
synnerlig vikt är, att de ofullkomnade äktenskapen enligt lagens mening ej skola
vara förenade med äktenskapligt samliv; de äro tänkta såsom ett yttre juridiskt
band utan motsvarighet i gestaltningen av makarnas liv. Den stundom hörda
uppfattningen, att 1734 års lagstiftare velat genom dessa stadganden sanktionera
ett slags civiläktenskap vid sidan av det vigselfästa, är sålunda stridande mot
lagens mening och kan efter 1908 års lag om äktenskaps ingående ej heller anses
giva uttryck åt något berättigat önskemål för framtiden. Yad särskilt de högsta
formerna av ofullkomnade äktenskap angår, de domfästa, är det så långt ifrån
att de i det praktiska rättslivet skulle förekomma för att förläna lagens helgd åt
ett framtida äktenskapligt samliv, att en dom, avseende sådant äktenskap, nästan
undantagslöst torde utgöra ett otvetydigt bevis på att förhoppningarna på äktenskaplig
lycka äro ohjälpligen grusade. Den, som påkallar sådan dom, drives i
allmänhet av en önskan att hindra sin trolovade att ingå äktenskap med annan
och att för egen del vinna upprättelse av honom i form av giftorätt i hans bo.
Det förra av dessa syftemål lärer ej förtjäna lagens hägn; att förhjälpa en person,
som ser sina egna äktenskapsplaner korsade, till dylika repressalier mot den,
vilken lian med rätt eller orätt anser vara skulden till olyckan, överensstämmer
lika litet med vår tids etiska uppfattning som att sätta medel i hans hand att
framtvinga det först tilltänkta äktenskapet. Däremot måste det för många fall
anses vara av rätt och billighet påkallat, att den övergivna äger möjlighet att
vinna ekonomisk upprättelse, men för detta ändamål är, såsom framgår redan av
5 kap. 1 § giftermålsbalken ock av lagkommitténs ock äldre lagberedningens
förslag, alls icke nödvändigt att bibehålla reglerna om ofullkomnade äktenskap.
Dessa regler leda tvärt om i mer än ett hänseende till en otillfredsställande lösning
även av ersättningsfrågan. Sålunda göra de ersättningsrätten oberoende av
huruvida den övergivna själv varit vållande till brytningen, vilket icke kan anses
rimligt, och tillägga sådan rätt även åt mannen, där han är den, som vidhåller
förbindelsen, medan förekomsten av könsumgänge de trolovade emellan enligt sakens
natur allenast bör kunna föranleda ersättning i det fall att kvinnan är den

15—123787.

114

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap.

övergivna. Vidare kan enligt gällande lag kvinnan hindras från att komma till
sin rätt därigenom att mannen förenas i äktenskap med annan. Aven beträffande
ersättningens storlek och sättet för dess utgörande kommer man till ett olyckligt
resultat med den gällande rättens system. Det motsvarar ej vår tids anspråk på
materiell rättvisa att ersättningen städse helt summariskt skall utgå i form av
giftorätt i den trolovades bo. Ofta kan därav bliva följden, att ersättningsrätten
blir av ringa eller intet värde, medan förhållandet kanske blivit ett annat, om
domstolen ägt större frihet; man tanke sig det fallet, att mannen saknar samlad
förmögenhet men har betydande inkomster, eller att mannen väl äger en större
fastighet men ej några avsevärda tillgångar av den beskaffenhet att kvinnan i
dem kan vinna giftorätt.

Såsom skäl för att i princip bibehålla den gällande rättens ståndpunkt anföres
stundom, att blotta tillvaron av bestämmelserna om ofullkomnade äktenskap verka
skärpande på vårt folks ansvarskänsla och hedersbegrepp. Även om häri må
ligga en viss sanning, lärer dess bättre ej vara nödvändigt att tillgripa ur
andra synpunkter så betänkliga utvägar för att vinna nyssnämnda syfte. För
det stora flertalet människor är det förvisso helt andra motiv än hänsynen till
de rättsliga påföljderna, som bestämma över deras handlingssätt i de stycken,
varom här är fråga. För dem åter, vilkas hedersbegrepp äro mindre utvecklade,
komma säkerligen de regler om ersättningsskyldighet, som lagberedningen föreslår
och vilka lämna utrymme för hänsyn till graden av visad ansvarslöshet, att
innefatta ett lika allvarligt hot som nu gällande bestämmelser. Under diskussionen
för och emot de ofullkomnade äktenskapen har även framhållits, hurusom
bland allmogen i vissa trakter av vårt land det överensstämmer med allmänt
vedertaget skick och bruk, att det äktenskapliga samlivet tager sin början, så
snart trolovning skett, eller i allt fall före vigseln. Det är helt naturligt, att
man i dessa orter dömer övergivandet av hävdad fästekvinna särskilt strängt,
men till den del kvinnan där behöver skyddas genom lagbud, torde de av beredningen
föreslagna bestämmelserna visa sig lika verksamma som de nu gällande.
Det lärer få antagas, att dessa senare i sin mån bidragit att hålla den nämnda
ålderdomliga uppfattningen angående trolovningens betydelse vid makt, och detta
är i själva verket ett ytterligare skäl för deras upphävande.

En annan fråga är, huruvida man bör, på sätt lagkommittén och äldre lag -

115

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap.

beredningen föreslogo, bereda hävdad fästekvinna utväg att i vissa fall få sig
tillerkänd »rättighet att i allmänna sammanlevnaden anses för äkta hustru», utan
att hon på den grund blir att anse såsom mannens hustru och sålunda utan att
något ofullkomnat äktenskap uppkommer. Särskilt där kvinnan fött barn, kunde
ett sådant stadgande synas påkallat både i hennes och barnets intresse till undanröjande
eller mildrande av de vanskligheter, som i allmänhet möta en ogift moder
och hennes barn; genom en dylik förklaring av offentlig myndighet bleve
kvinnan, så vitt möjligt vore, upprättad i sina medmänniskors ögon. Icke dess
mindre torde övervägande skäl tala emot denna lagförslagens tanke. Det synes
innefatta något för rättskänslan stötande att offentlig myndighet ålägges meddela
en förklaring, som strider emot verkliga förhållandet. Enligt lagförslagen ställde
sig saken väsentligt annorlunda, då ju fästningen enligt dessa utgjorde ett helt
annat och vida snävare begrepp än trolovningen enligt det nu föreliggande förslaget.
Man lärer ej heller kunna förvänta, att en kvinna, som blivit övergiven
av sin fästman, skall finna någon lockelse i möjligheten att bliva förklarad för
äkta hustru. Till lösningen av det viktiga sociala problem, varom här är fråga,
torde den rätt, som nu tillkommer kvinnan, att i vissa fall bliva förklarad för mannens
hustru endast i ytterst ringa grad hava bidragit, och det kan ingalunda
antagas, att bättre resultat skulle stå att vinna på den väg, lagkommittén och
äldre lagberedningen anvisat. Att söka råda bot för de ogifta mödrarnas och
deras barns tunga lott genom åtgärder, som ej innefatta annat än ett sken, vore
att slå in på en oriktig väg; det är sakliga, icke formella reformer, som här äro
på sin plats.

På nu anförda grunder föreslår beredningen upphävande av de gällande reglerna
om ofullkomnade äktenskap och har ej heller i förslaget upptagit några
stadganden, motsvarande lagkommitténs och äldre lagberedningens här senast
omnämnda. Såsom redan blivit antytt, är det beredningens mening att en
kvinna, som låtit sig hävdas av sin trolovade, för framtiden skall i annan form
skyddas mot följderna av mannens trolöshet. De i detta hänseende föreslagna
reglerna, vilka bygga på skadeståndsprincipen och för vilka beredningen i annat
sammanhang skall närmare redogöra, torde för det stora flertalet fall innebära ett
framsteg i effektivitet, samtidigt som de bättre än de förut gällande överensstämma
med rättvisans krav och vår tids åskådning. Därest trolovningen upplöses genom

116

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. 1 §.

mannens död, kan emellertid den hävdade kvinnans intressen icke vinna beaktande
enligt skadeståndsreglerna. Då hon här ej får ställas rättslös, men frågan
huru hennes intressen lämpligast skola tillgodoses kan upptagas till slutlig prövning
först i samband med vissa på beredningens program stående spörsmål, som
ej avses i det nu föreliggande förslaget, har beredningen ansett det vara riktigast
att för detta fall tills vidare i princip bibehålla den gällande rättens ståndpunkt,
sådan den kommit till uttryck i 5 kap. 1 § giftermålsbalken, och sålunda, därest
barn avlats mellan parterna, tillerkänna kvinnan viss rätt, låt vara ej, såsom för
närvarande, giftorätt. Till denna fråga skall beredningen i det följande återkomma.

Förslaget avser endast de trolovades inbördes förhållande. Frågan om den
rättsliga ställning, som tillkommer barn av trolovade föräldrar, beröres icke av
förslaget, men skall av beredningen inom en nära framtid i annat sammanhang
upptagas till behandling.

1 §•

Begreppet Såsom redan blivit anfört, anser beredningen det icke kunna komma i fråga

tro ovmng. ^ ^ £ram^.j(jen stadga viss form för trolovnings ingående. Härutinnan överensstämmer
förslaget med den tolkning av 1734 års lag, som ovan visats vara den
historiskt riktiga och numera också i rättspraxis härskande. Då 1 § stadgar, att
varje överenskommelse mellan man och kvinna om äktenskaps ingående skall
anses som trolovning, innebär detta likväl en väsentlig utvidgning av trolovningens
begrepp i jämförelse med vad för närvarande gäller. 1734 års lag nämner
vid sidan av trolovning eller fästning jämväl förbindelser, grundlagda genom
äktenskapslöfte, och så som gränsen mellan dessa båda begrepp för närvarande
uppfattas, torde under det senare falla sådana avtal om äktenskaps ingående, vilka,
ej äro slutna i de i 3 kap. 1 och 2 §§ giftermålsbalken anvisade formerna och
hållits för yttervärlden mer eller mindre hemliga, så ock avtal, som blivit ingångna
utan vederbörande giftomans samtycke. Någon skillnad mellan trolovning
och äktenskapslöfte göres ej i förslaget. Beredningen anser ingen anledning föreligga
att frånkänna sådana avtal, som kontrahenterna av en eller annan orsak
hemlighållit för sin omgivning, en trolovnings fulla rättsverkningar. Ett sådant
hemlighållande kan vara påkallat av fullt berättigade intressen. Vill man från

117

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, l kap. 1 §.

trolovningar avskilja hemliga äktenskapsavtal, torde man ställas i valet mellan
att påbjuda viss form för förbindelsens kungörande och att meddela ett stadgande
av den art, att det måste föranleda stor osäkerhet i tillämpningen, utvägar,
vilka båda synas lika otillfredsställande. Särskilt intresse knyter sig till
frågan, huruvida till trolovning skall hänföras även ett sådant fall, då mannen
lovar kvinnan äktenskap under förutsättning att hon tillmötesgår hans önskan
om könsumgänge och hon därav låter locka sig. Tvekan kunde uppstå bland
annat av det skälet, att mannens anbud om äktenskap här ofta närmast framstår
såsom ett medel att häva kvinnans betänkligheter mot samlaget och på den grund
ej i samma grad som ett vanligt frieri vittnar om hans uppsåt att taga henne till
äkta. Det överensstämmer emellertid icke med svensk rättsuppfattning att här
ställa henne rättslös. Enligt gällande lag har en kvinna, som blivit hävdad under
äktenskapslöfte, ungefär samma möjligheter att vinna upprättelse som en hävdad
fästekvinna. Även för framtiden böra dessa båda fall vara likställda. Lagtekniskt
sett vinnes detta enklast därigenom att under termen trolovning inbegripas j ämv&l
sådana fall, då kvinnan under omständigheter och på sätt som nyss sagts
antager mannens äktenskapsanbud. Från avtalslärans synpunkt torde detta ej
möta något principiellt hinder. Däremot kunde det måhända, särskilt i betraktande
av den historiska utvecklingen, synas alltför mycket stridande mot gängse
språkbruk att såsom trolovning beteckna även en dylik form för knytande av
äktenskapliga förbindelser; ett uttryckligt stadgande, att de med avseende å trolovning
givna reglerna skola tillämpas, då kvinna låtit sig lägra i förlitan på
mannens äktenskapslöfte, kunde på den grund anses påkallat. Fasthåller man
emellertid såsom ett önskemål, att trolovningens giltighet göres oberoende av
formen för dess ingående, lärer det vara inkonsekvent och för lagtolkningen
vilseledande att från trolovningsbegreppet avskilja ett visst slags överenskommelser
om framtida äktenskap. Beredningen har på den grund ansett riktigast
att åt 1 §, som angiver vad med trolovning förstås, giva sådan affattning att
därunder inbegripas även förevarande fall.

Det kan vidare ifrågasättas, om den, som på grund av sin ungdom eller eljest
saknar rätt att gifta sig utan föräldrars eller annans samtycke (förslagets 2 kap.
2 och 3 §§), må på egen hand sluta giltig överenskommelse om framtida äktenskap.
Att helt och hållet frånkänna ett sådant avtal giltighet torde ej vara

Gåvor mellan
trolovade.

118 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. 1 och 2 §§.

lämpligt. Såsom vid 4 § skall närmare utvecklas, lärer det vara riktigast att
fritaga den icke äktenskapsmyndige från vissa bland de rättsföljder, till vilka en
trolovning enligt förslaget i allmänhet skall giva upphov; men att befria honom
från alla dessa — exempelvis skyldigheten att för fall av trolovningens upplösning
återställa mottagna gåvor — synes lika litet vara med rättvisa och billighet
överensstämmande som att i något hänseende göra eftergifter på en äktenskapsmyndig
medkontrahents förpliktelser. Yad denne senare angår, synes den omständigheten
att han inlåtit sig på äktenskapshandeln, fastän andra partens giftoman
icke givit eller kanske rent av vägrat sitt samtycke, snarare böra föranleda
till stränghet än till undseende vid tillämpningen av förslagets regler om ersättningsplikt.
Såsom trolovning lärer alltså böra anses jämväl avtal, som slutits
utan samtycke av vederbörande giftoman, låt vara att sådant avtal allenast för
äktenskapsmyndig kontrahent bör medföra alla en trolovnings rättsverkningar.
Det ligger emellertid i sakens natur, att avtalet blir utan all rättslig betydelse,
där ej båda kontrahenterna nått en viss mognad. Att i detta hänseende stadga
en åldersgräns lärer varken vara lämpligt eller erforderligt; tillräcklig vägledning
vid rättstillämpningen torde ligga däri att trolovningen i 1 § betecknas såsom
ett avtal mellan en man och en kvinna.

2 §•

De nya tyska och schweiziska civillagarna innehålla uttryckliga regler, huru
det skall förfaras med de gåvor, de trolovade givit varandra, för den händelse
äktenskapet icke kommer till stånd. Såsom huvudregel gäller här, att vardera
parten, oberoende av de omständigheter, under vilka trolovningen upplöses, med
tillämpning av allmänna stadganden om obehörig vinst äger återfordra vad han
givit, dock att någon sådan återkravsrätt i allmänhet icke föreligger vid förbindelsens
upplösning genom enderas död. Den gällande svenska rättens bestämmelser
i ämnet avvika i mycket från de främmande lagarnas. Hava de trolovade
givit varandra »gåvor i reda penningar eller lösören för äktenskapets skull», såsom
det heter i 8 kap. 8 § giftermålsbalken, äger i allmänhet vardera parten,
om trolovningen sedermera upplöses, återtaga sina gåvor; finnas de ej i behåll,
kan väl bliva fråga om ersättning för värdet, men ej om tillämpning av grund -

119

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. 2 §.

satserna om obehörig vinsts utgivande. Är den ene ensam vållande till upplösningen,
har han förverkat alla sina gåvor till motparten, och upplöses trolovningen
genom mannens död, äger kvinnan »taga sina gåvor åter och behålla vad henne
givet var i lösören». För visst fall av ömsesidigt vållande gäller slutligen att
samtliga gåvor äro förbrutna till de fattiga.

Beredningen har ansett övervägande skäl tala för att jämväl i den nya lagen
upptaga uttryckliga stadganden om gåvor. Genom att, såsom i det danska förslaget
skett, överlämna frågan angående dessa att lösas med ledning av reglerna
om skadeståndsskyldighet på grund av att trolovningen brytes och av allmänna,
ännu oskrivna grundsatser angående bristande förutsättning skulle man, bortsett
från den osäkerhet i rättstillämpningen, som därav kunde bliva en följd, icke i
allo komma till resultat, överensstämmande med den hos oss rådande rättsuppfattningen.

Såsom huvudregel bör fortfarande gälla, att envar av de trolovade vid upplösningen
äger återtaga sina gåvor, men denna regel bör alltjämt underkastas vissa
modifikationer. Där trolovningen upplöses genom döden, lärer den efterlevande,
vare sig det är mannen eller kvinnan, böra helt och hållet fritagas från skyldighet
att utgiva de mottagna gåvorna. En sådan regel torde bäst överensstämma
med vad som i allmänhet kan antagas hava varit av de trolovade själva avsett;
då stadgandet lika litet som övriga bestämmelser i ämnet är av tvingande natur,
står det emellertid städse öppet för den dödes arvingar att påkalla avvikelser
från regeln, om de kunna visa att avsikten med gåvan i det särskilda fallet gått
i annan riktning. Brytes trolovningen, och bär den ene huvudsakligen skulden
därtill, synes billigheten fordra att han, liksom enligt gällande lag, går miste
om rätten att återfå sina gåvor; den andre får alltså i detta fall rätt både till de
gåvor han själv givit och till dem han mottagit.

Vållande till att en trolovning blivit bruten kan naturligtvis ligga ena parten
till last, vare sig det är han själv eller den andre, som tagit det avgörande steget,
eller bägge enats om att häva trolovningen; är det han, som »slagit upp», kommer
det an på, huruvida han därtill haft giltig orsak eller icke, i annat fall beror det
på, huruvida han genom sitt förvållande framkallat giltig orsak till det skedda.
Då det gäller att avgöra, vad som skall anses utgöra giltig orsak att bryta en
trolovning, erbjuda reglerna om laga separations- och skillnadsskäl en viss led -

120

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. 2 §.

ning, fastän man naturligtvis bär har att uppställa långt ringare fordringar, än
då fråga är om upplösning av ett äktenskap. Sålunda kan redan den omständigheten
utgöra tillräcklig anledning till en brytning, att den trolovade visar sig
mindre skickad att sköta sin syssla eller handhava ett hem. Om mannen av sin
tjänst tvingas att för en längre framtid taga sin bostad på en plats, dit kvinnan
av hälsoskäl är förhindrad att följa honom, eller om endera av de trolovade drabbas
av en sjukdom, som innebär fara för makes eller barns hälsa eller eljest hotar
att ödelägga lyckan i ett blivande äktenskap, måste en brytning anses fullt motiverad,
från vilkendera sidan den än sker. Största intresset knyter sig emellertid
till de fall, som närmast motsvara äktenskapsskillnad på grund av hat och bitterhet.
Då trolovningen just avser att ge parterna tillfälle att pröva styrkan hos
sin böjelse, är det givet, att stridighet i lynne och tänkesätt, som uppstått de
trolovade emellan, ävensom eljest uppkommen motvilja hos den ene eller å ömse
sidor måste kunna innefatta giltig orsak att slå upp trolovningen. I dylika fall,
då det gäller att värdesätta omständigheter av den mest personliga art, blir domstolens
uppgift alldeles särskilt grannlaga. När under dessa eller andra förhållanden
skall avgöras, om giltig orsak till en brytning förelegat, bör stor vikt
fästas vid, huru fast förbindelsen hunnit att knytas mellan parterna. Medan trolovningen
ännu är i ett tidigare skede och innan planerna för det blivande äktenskapet
tagit fastare form, lära i allmänhet även föga betydelsefulla omständigheter
innefatta skälig orsak att slå upp. Annorlunda ställer det sig, om brytningen
sker först sedan allt är ordnat till bröllop eller sedan hävdande förekommit
mellan de trolovade. Föreligger skuld å ömse sidor, kommer det enligt
förslaget an på, huruvida den ene kan sägas bära den huvudsakliga skulden; är
detta händelsen, blir följden densamma, som om han varit ensam vållande till
brytningen.

Det senast anförda har haft avseende å sådana grunder till trolovningens upplösning,
som närmast motsvara anledningarna till äktenskapsskillnad. Brytningen
kan emellertid även bero på orsaker, som påminna om skälen till återgång av
äktenskap. De synpunkter, som förut blivit framhållna, göra sig i det hela även
här gällande. Sålunda utgöra till exempel misstag angående den andra partens
tidigare liv giltig orsak att bryta en trolovning i många fall, då tillräckligt skäl
till återgång av äktenskap icke skulle hava förelegat, och redan ett misstag an -

121

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. 2 §.

gående den blivande makens förmögenhetsförhållanden kan berättiga en trolovad
att slå upp. De omständigheter, som här avses, äro stundom av den natur, att
någon trolovning i rättslig mening över huvud icke kan anses hava uppstått; så
om ena parten redan var gift eller de trolovade äro så nära släkt, att äktenskap
dem emellan är absolut förbjudet. För dylika fall är måhända uttrycket att
trolovningen »brytes» ej fullt träffande. Beredningens mening är att de i det
föregående uttalade grundsatserna även här skola vinna tillämpning, men det har
ej ansetts erforderligt att giva uttryckliga stadganden jämväl med avseende å
sådana endast sällan inträffande fall.

Bestämmelserna i 2 § avse sådana gåvor, som givits för det tillämnade äktenskapets
skull, sålunda icke blott ringar, smycken, konstalster, bosättningsartiklar
och dylika föremål, bestämda att bevaras för äktenskapet, utan även till exempel
värdepapper, avsedda att sparas för att giva inkomst för framtiden. Även beträffande
penninggåvor kan lagrummet bliva tillämpligt;1 har meningen varit, att
beloppet skulle på ett eller annat sätt placeras, kommer härvid återbäringsskyldigheten
att gälla de värden, som i överensstämmelse med givarens avsikter kunna
hava trätt i penningarnas ställe. Vad som givits för att under trolovningstiden
förbrukas är däremot ej avsett att inbegripas under de föreslagna reglerna om
gåvor, icke ens där fråga är om förbrukning i något det blivande äktenskapets
intresse. Att detta är förslagets mening tror beredningen vara med tillräcklig
tydlighet uttryckt, då här talas om en rätt att »återfå* gåvor. Med stadganden av
motsatt innebörd skulle man ofta komma till resultat, som innefattade alltför stor
hårdhet mot gåvotagaren. Det vore till exempel obilligt, om återbäringsskyldighet
skulle inträda, därest en fästmö i god ekonomisk ställning skänkt sin mindre
bemedlade fästman ett kapital till bekostande av dennes utbildning och trolovningen,
sedan penningarna blivit för sitt ändamål förbrukade, brytes utan någonderas
skuld, exempelvis på grund av mannens iråkade sjukdom. Att för dylika
fall tillgripa de för den svenska rätten i det hela främmande grundsatserna om
obehörig vinst synes icke heller tillrådligt. Ehuru huvudregeln sålunda blir, att
beträffande sådana gåvor ingen återbäringsskyldighet föreligger, blir naturligtvis
förhållandet ett annat, om givaren visar, att gåvan skett under villkor om åter -

1 Se ock K. Majrts dom den 13 sept. 1893 (N. J. A. s. 353), där dock gåva ej ansågs föreligga.

16—123787.

122 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. 2 och 3 §§.

betalning för fall av trolovningens upplösning. Bär gåvotagaren huvudsakligen
skulden till att trolovningen brytes, kunna 3 §:s regler om skadestånd vinna
tillämpning.

Har någon låtit fästningagåvor förfaras, vilka det ålegat honom att återställa,
inträder enligt allmänna rättsgrundsatser förpliktelse att gälda deras värde. Härom
liksom angående skyldighet att utgiva ränta, redovisa avkastning och dylikt
har beredningen ej ansett nödigt eller lämpligt att meddela uttryckliga stadganden.
1

3 §•

Skadestånd. Enligt 3 kap. 6 § och 4 kap. 5 § giftermålsbalken åligger det fästehjon, som
är till skillnad i fästning vållande, att gälda »skadan». Nehrman inbegrep härunder
allenast ersättning för »omkostningar, besvär och dylikt», sålunda redan
inträffad skada av ekonomisk art; ovisst är dock, huruvida ej åt stadgandet
bör givas en något vidsträcktare tolkning. Såsom förut blivit antytt, anser jämväl
beredningen, att trolovad, som vållar att trolovning brytes, bör vara skadeståndsskyldig
och att särskilda strängare regler böra gälla beträffande denna
skyldighets omfattning, där hävdande förekommit mellan de trolovade.

För normala fall, då hävdande ej ägt rum, skall skadeståndsplikten enligt förslaget
endast omfatta ersättning för de ekonomiska förluster, som för den oskyldiga parten
uppstå till följd därav att han för det tillämnade äktenskapet vidtagit åtgärder,
vilka bliva mer eller mindre onyttiga, då detta går om intet. Det är naturligtvis
icke blott direkta utgifter för det förestående bröllopet, för bostads förhyrande
och möblerande, för utstyrsel eller eljest i det förestående äktenskapets intresse,
som enligt denna regel kunna föranleda ersättning, utan även mera indirekta förluster;
kvinnan har till exempel för att förbereda sig till en husmoders plikter
avstått från en inbringande anställning. Vidare är att märka, att den skada,
som uppstår, då äktenskapet går om intet, ingalunda alltid belöper sig till fulla
värdet av vad som utgivits; den förhyrda bostaden, de inköpta möblerna och utstyrseln
representera ett visst ekonomiskt värde, låt vara kanske mindre än anskaffningsvärdet,
och kvinnan kan, för att fullfölja det sist givna exemplet, vinna
ny anställning, om också måhända ej så inkomstbringande som den hon lämnat.

1 Jfr lagberedningens förslag till jordabalk III s. 240—250.

123

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. 3 §.

Då förslaget för vanliga fall på detta sätt begränsar skadeståndsplikten, står
det i huvudsaklig överensstämmelse med de nya tyska och schweiziska civillagarna.
En vida längre gående ersättningsskyldighet åsyftades däremot av lagkommittén
och äldre lagberedningen, då de ville ålägga den, som utan laga skäl
bryter fästning, »att till den andra skadestånd giva, efter ty som skäligt prövas».
Här tog man, efter vad motiven giva vid handen, i främsta rummet sikte på det
lidande, som för framtiden kunde följa av brytningen. Enligt engelsk och nordamerikansk
rätt kan ersättning utdömas både för den ideella kränkning, som vållas,
och för all den skada, som i ekonomiskt hänseende uppstår till följd därav
att äktenskapet icke kommer till stånd, sålunda även för den påräknade vinst,
som uteblir. Erfarenheten från dessa länder visar emellertid, huru lätt så vittgående
och obestämda ersättningsregler kunna missbrukas i spekulativt syfte, och
faktiskt kunna de även mången gång innefatta ett tvång till äktenskap med den
trolovade eller åtminstone ett hinder för giftermål med annan. De skäl, som avhållit
den moderna lagstiftningen i allmänhet från att såsom regel tillerkänna
den kränkta parten ersättning även för lidande, i framtiden hotande förluster och
dylikt, hava sin fulla giltighet även hos oss. Något behov av att på sådant sätt
utvidga rättsverkningarna av trolovningsavtalet såsom sådant har icke yppat
sig, och särskilt olämpligt vore att vidtaga en sådan åtgärd samtidigt som trolovningens
begrepp väsentligen utvidgas.

Särskilda omständigheter kunna emellertid betinga en mera vidsträckt ersättningsskyldighet.
Sålunda tillerkänner den schweiziska lagen ersättning även för
skada av mera ideell natur åt den, som genom brytningen utan egen skuld lider
eu svår kränkning i sina personliga förhållanden.1 Under förarbetena till den
tyska civillagen framkommo förslag till bestämmelser i samma riktning, vilka
dock voro avsedda att gälla allenast till förmån för kvinnan. Förslagen väckte
stark opposition, då man fruktade processer i spekulativt syfte och ansåg utmätandet
av dylik ersättning vara förenat med de allra största vanskligheter. För
det fall att kvinnan är oberyktad (unbescholten) och låtit sig av mannen lägras
ansågs likväl rättskänslan kräva ett undantag; om trolovningen under sådana om 1

Art. 93. — Enligt art. 318 kan en liknande ersättning utdömas, då en kvinna nedkommit med
barn och fadern före lägersmålet lovat henne äktenskap. Här talas ej om trolovning, ej heller om skulden
till att äktenskap ej kommit till stånd.

124

Lag om äktenskaps ingående och, upplösning, 1 kap. 3 §.

ständigheter brytes och mannen här skulden därtill, äger kvinnan rätt till skälig
ersättning även för annan skada än förmögenhetsskada. I Norge, där trolovningens
brytande i regel alls icke ger upphov till några rättsföljder, inträder enligt strafflagen
fängelsestraff, då en man antingen utan giltig orsak vägrar att gifta sig
med eller avsiktligen framkallat hinder mot äktenskap med en kvinna, som, efter
det han fyllt 21 är, under veterlig trolovning eller i förlitan på givet äktenskapslöfte
låtit sig av honom lägras och därvid blivit havande. Mannen är skyldig
gälda, förutom ersättning för den lidna skadan, jämväl sådan ersättning för förlust
av framtida förvärv, som rätten under hänsyn till den ådagalagda skulden
och förhållandena i övrigt finner billig. Rätten kan även ålägga den skyldige
att gälda en efter billighet avpassad summa såsom ersättning för den av handlingen
vållade »torf og smerte» eller för annan skada av icke ekonomisk art.1

Förslaget innebär, i likhet närmast med den tyska lagen, att utvidgad skadeståndsskyldighet
skall inträda, då kvinnan blivit hävdad under trolovningstiden
och trolovningen sedermera brytes på grund av mannens vållande. Där detta
är händelsen, måste, såsom förut framhållits, kvinnan kunna i skadeståndets
form vinna en upprättelse, som skall träda i stället för vad som nu följer
av reglerna om ofullkomnade äktenskap. Beredningen har för dessa fall upptagit
de äldre lagförslagens regel om rätt för kvinnan att njuta skadestånd
efter ty skäligt prövas. Härunder ingår naturligtvis först och främst ersättning
för sådana förluster, som i det föregående berörts, så ock för annan
skada, som drabbat kvinnan till följd av det skedda; hon har till exempel på
grund av inträtt havandeskap gått förlustig sin anställning och ej kunnat vinna
ny sådan. Nedsättningen i hennes förvärvsförmåga för framtiden till följd av
försvagad hälsa eller på grund av den vanära, vari hon råkat, skall även komma
i betraktande. Och slutligen ger stadgandet henne rätt till ersättning för det
lidande, den skada av ideell art, som drabbar henne, när det tillämnade äktenskapet
under dylika omständigheter går om intet. Då enligt förslaget trolovningen
icke grundlägger någon förpliktelse till äktenskaps ingående och hävdandet
icke ger upphov till någon förbindelse av annan och högre art, kan det
däremot icke vara riktigt att tillerkänna kvinnan en rätt att försättas i samma

1 Strafflagen den 22 maj 1902 § 210 ocli promulgationslagen till denna § 19.

125

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. 3 §.

ekonomiska ställning, som äktenskapet för henne skulle hava medfört, och att sålunda
bereda henne ersättning för den giftorätt och den rätt till underhåll, hon
gått förlustig. En så vidsträckt skadeståndsrätt skulle ock medföra sådana
olägenheter, som ovan visats vara förknippade med den engelska rättens ståndpunkt.
Förslagets mening är endast, att mannen skall vara skyldig undanrödja
följderna av det skedda, såvitt detta genom ekonomiska värden låter sig göra.
Ersättningen skall vara skälig, det vill säga utmätas med hänsyn tagen till
samtliga omständigheter i det särskilda fallet. Om kvinnan till exempel redan
förut vanvårdat sitt rykte, kanske rent av är känd för lösaktighet, lärer
den ersättning, hon enligt förslagets bestämmelser kan påräkna för minskning
i förvärvsförmåga och för skada av icke ekonomisk art, i allmänhet bliva
ringa eller ingen. Av stor betydelse bliva de trolovades mognad, förbindelsens
varaktighet, den omständigheten, huruvida kvinnan blivit mor, samt framför allt
vardera partens och främst mannens förmögenhetsförhållanden; särskilt då det gäller
att utmäta ersättning för skada av ideell natur torde åt sistnämnda synpunkt böra
tilläggas synnerlig vikt. — Den rätt till ersättning, beredningen sålunda anser
böra tillerkännas den hävdade fästekvinnan, kan ibland ställa sig för henne
mindre fördelaktig än den möjlighet att vinna giftorätt i mannens bo, hon för
närvarande äger. För det stora flertalet fall däremot, då mannen äger ringa eller
ingen samlad förmögenhet, blir den nya regeln oftast fördelaktigare för henne,
och den verkar över huvud vida mera rättvist än 1734 års lags stadganden, för
vilka skuldsynpunkten är helt och hållet främmande. Förslaget lärer även så
till vida hava ett avgjort företräde, som dess bestämmelser lämna minsta möjliga
spelrum för de särskilt på detta område så motbjudande försöken att missbruka
lagens regler för vinnings skull. I särskilt förslag till ändring i strafflagen föreslår
beredningen straff1 för man över 21 år, vilken bedrager kvinna till lägersmål
genom äktenskapslöfte, som ej fullbordas.

Förslagets regler i fråga om skadestånd överensstämma i det väsentliga med de
föreslagna danska reglerna. Dock skall enligt dessa regler utvidgad skadeståndsskyldighet
ej inträda, om ej kvinnan blivit havande.

Både i form av gåvor och genom andra åtgärder ikläda sig ofta även andra
än de trolovade själva utgifter i det tillämnade äktenskapets intresse. De tyska

126 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. 3 och 4 §§.

och schweiziska civillagarna innehålla föreskrift att den, som väsentligen bär
skulden till trolovningens upplösning, skall vara skyldig giva sin trolovades föräldrar
eller dem, som handlat i föräldrars ställe, ersättning för den förlust, de lidit
till följd av åtgärder, som de träffat för äktenskapets skull. Beredningen har icke
ansett lämpligt att föreslå någon motsvarighet till denna bestämmelse. Trolovningen
är ett familjerättsligt avtal; det intima personliga band, som därigenom
uppstår, giver sin färg åt rättsförhållandena de trolovade emellan och påkallar
sålunda särskilda rättsregler, i vissa viktiga hänseenden avvikande från vad en
tillämpning av allmänna förmögenhetsrättsliga grundsatser skulle giva vid handen.
Frågan om utomståendes rätt mot de trolovade eller endera av dem för fall
av trolovningens upplösning torde däremot böra lämnas att avgöras med ledning
av nyssnämnda allmänna grundsatser. Ville man med nödig fullständighet
utforma dessas konsekvenser med avseende å de jämförelsevis mindre betydande
fall, varom här är fråga, bleve ganska vidlyftiga och invecklade iagstadganden
av nöden, och dessa kunde lätt verka vilseledande, då fråga uppstode, huruvida
samma grundsatser vore tillämpliga å andra områden, där uttryckliga lagbud
saknas. Eu rätt för tredje man, som givit de trolovade gåvor, att, där trolovningen
upplöses, återfå dessa lärer i många fall följa av principerna om bristande
förutsättning, och förluster till följd av andra åtgärder torde ej sällan kunna
krävas ersatta enligt samma grundsatser eller enligt allmänna skadeståndsregler.
Något behov av lagstiftningens ingripande på denna punkt har icke yppat sig.

Beredningen har ej heller ansett lämpligt att, såsom i det danska förslaget
skett, upptaga bestämmelser angående giltigheten av en utfästelse, avseende ekonomisk
ersättning för det fall, att en trolovning skulle komma att upphävas.
Av allmänna rättsgrundsatser torde följa, att en dylik utfästelse saknar giltighet,
såvitt den avser en längre gående ersättningsskyldighet än kapitlets föreskrifter
skulle föranleda.

4 §■

Trolovning, Har någon, som står under giftoman, slutit trolovning utan dennes samtycke,
sluten utan

giftoman bör han, såsom redan blivit framhållet, icke på den grund frånkännas de rättigsamtycke.
^eter, ett sådant avtal i allmänhet medför. Anledning föreligger ej heller att
befria honom från skyldighet att, därest trolovningen upplöses, återställa de

127

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. 4 och 5 §§.

gåvor, lian fått mottaga. Däremot skulle det alltför mycket strida mot de grunder,
som föranlett giftomannainstitutets bibehållande, om han jämväl vad ersättningsskyldigheten
enligt 3 § andra stycket angår underkastades allmänna regler.
Ett undantag har därför blivit gjort i detta hänseende. Beträtfande åter den skadeståndsplikt,
som kan uppstå för mannen, om kvinnan under trolovningstiden
blivit hävdad av honom, lärer avgörande betydelse ej böra tillmätas den omständigheten,
huruvida han till trolovningen haft vederbörligt samtycke eller icke.
Men väl måste denna plikt göras beroende av att han nätt. viss mognad, och har
det ansetts riktigast att i sådant hänseende stadga en gräns, som sammanfaller
med den hos oss gällande myndighets- och äktenskapsåldern. Genom att fritaga
den, som vid hävdandet ej fyllt tjuguett år, från skadeståndsskyldighet vinnes
även överensstämmelse med de danska delegerades förslag och det förut berörda
stadgandet i norska strafflagen.

5 §•

De utredningar, som bliva av nöden, då anspråk väckes med stöd av reglerna Tid för tai
detta kapitel, beröra förhållanden av den mest personliga och ömtåliga beskaf-1anlaude^
fenhet. Särskilt sedan längre tid förflutit från brytningen och den, som bär skulden
för denna, måhända hunnit knyta en ny förbindelse, är en rättegång av
detta slag ägnad att pinsamt beröra ej blott parterna utan även andra, till det
skedda helt och hållet oskyldiga. Då härtill kommer, att den rättsliga utredningen
torde bliva synnerligen svår ''att verkställa efter längre tids förlopp, anser
beredningen, att en tid av ett år från trolovningens upplösning bör stadgas för
talans anställande; bestämmelser i samma riktning återfinnas i äldre lagberedningens
förslag och i vissa främmande lagar ävensom i det danska förslaget.
Visserligen lärer det ej sällan möta svårighet att avgöra, när upplösningen skall
anses hava ägt rum, men denna omständighet kan ej lända till förlust av de
anspråk, som här avses, då bevisskyldigheten för att året lupit till ända naturligtvis
åligger den, som vill åberopa sig därå. Vill någon säkerställa sig för
efterräkningar, får han se till, att tidpunkten för brytningen i händelse av framtida
rättegång kan ledas i bevis.

128 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap.

I detta kapitel beröres alls icke frågan om trolovningens rättsverkningar på
andra områden än privaträttens. Vad särskilt angår dess betydelse i jävshänseende
(17 kap. 7 § rättegångsbalken)1 anser sig beredningen, oaktat de väsentliga
nyheter beträffande trolovningens rättsliga natur, som förslagets bestämmelser
medföra, så mycket mindre böra föreslå någon förändring, som arbetet å en
allmän revision av rättegångsbalken för närvarande är å bane.

1 Se K. Maj:ts dom den 33 november 1897 (N. J. A. not. B n:r 894).

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap.

129

2 KAP.

Om hinder mot äktenskap.

I äktenskapet äger familjen sin grund, och på familjen vilar samhällsorganisationen
i övrigt. Den rättsliga ordningen för äktenskapet är sålunda för det
allmänna av största vikt, och lagstiftningen kan ej undgå att giva tvingande
regler om, bland annat, villkoren för att ett äktenskap må ingås. Brister ett
sadant villkor, är ett hinder mot äktenskap för handen. Vad i vissa lagar (t. ex.
den franska code civil) benämnes villkor för äktenskap, i andra (t. ex. den ungerska
äktenskapslagen) hinder mot äktenskap är således samma sak, sedd från
olika synpunkter. I svensk rätt är den senare benämningen den vedertagna, och
i överensstämmelse härmed är kapitlets rubrik avfattad. De danska och norska
förslagen tala däremot om »betingelser» för äktenskap.

Av äktenskapshinder funnos i äldre tid åtskilliga, som de modärna lagstiftningarna
låtit falla. Sådana numera i allmänhet avskalfade hinder äro bland andra
de, som den kanoniska rätten uppställde av religiösa eller kyrkopolitiska grunder,
t. ex. löfte att förbliva ogift, prästerligt ämbete, olikhet i trosbekännelse, andlig
förvantskap. Men även sådana hinder hava väsentligen inskränkts, som äro av
övervägande etisk natur, såsom skyldskaps- och svågerlagshindren, eller vila på
ståndshänsyn, t. ex. fordran på tillstånd till civila eller militära tjänstemäns
giftermål. I stort sett har utvecklingen gått i riktning mot allt större frihet.

Beredningen har ock vid uppgörande av sitt förslag haft till en ledande grundsats
att ingåendet av äktenskap ej må försvåras. Liksom samhället ser i äktenskapet
den enda önskvärda formen för könsförbindelser, så utgör ock äktenskapet
för den enskildes lycka och personliga utveckling något så värdefullt att han ej

17—123787

Allmän

översikt.

130 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap.

får därifrån utestängas utan tungt vägande skäl. Äktenskapsfrekvensen är, såsom
känt, i vårt land synnerligen låg1. Varjehanda ekonomiska och sociala förhållanden
utgöra så starka faktiska hinder mot giftermål, att lagstiftaren bör
noga betänka sig att därtill lägga även rättsliga.

Ett särskilt skäl för inskränkande av äktenskapshindren utgör den ståndpunkt,
vår rätt intager i de internationella äktenskapsfrågorna. I överensstämmelse med
1902 års för Sverige ratificerade Haagkonvention i berörda ämne har genom
lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap blivit stadgat, att utländsk undersåtes rätt att inför
svensk myndighet träda i äktenskap skall prövas efter lagen i den stat han tillhör.
Detta gäller även beträffande undersåte i stat, som ej deltagit i konventionen.
Bortsett från det fall att, jämlikt hemlandets lag, annan lag skall tillämpas,
finnas från regeln allenast de undantag att utländsk undersåte, som är gift, ej må
i något fall ingå äktenskap inför svensk myndighet och att äktenskap icke må
slutas mellan dem, vilka till följd av skyldskap eller svågerlag ej enligt svensk
rätt äga äkta varandra. Konventionen gör det ej heller möjligt att mot en utländing
upprätthålla sådana hinder som, t. ex., sorgetid eller bristande avvittring,
med mindre de föreligga även enligt hans hemlands lag eller den lag, vartill
denna hänvisar. I den mån folkomsättningen länderna emellan ökas, skall
det följaktligen med nu gällande rätt allt oftare inträffa att en utländing tillätes
här i landet träda i äktenskap under omständigheter, som skulle utgjort laga
hinder mot äktenskapet därest han varit svensk medborgare, något som ej kan
sägas vara alldeles utan men för lagens auktoritet. Väl kan nu angivna förhållande
icke i och för sig äga den betydelse att ett i övrigt välgrundat äktenskapshinder
borde uppgivas allenast därför att det ej kan bliva verksamt även mot
främmande undersåtar. Men om befogenheten av ett visst hinder kan även eljest
ifrågasättas, måste den omständigheten att hindret är i allmänhet okänt i andra
länders lagstiftningar otvivelaktigt bliva ett avsevärt ytterligare skäl för att ej
uppställa det.

1 Enligt Sveriges officiella statistik i sammandrag, 1913 utgjorde antalet ingångna äktenskap årligen
1906—10 på 1,000 invånare av medelfolkmängden i Sverige 6,09, Norge 6,05, Finland 6,57, Spanien
7 08, Storbritannien med Irland 7,30, Nederländerna 7.34, Danmark 7,45, Schweiz 7,53, Österrike
7,59, Italien 7,85, Belgien och Frankrike 7,89, Tyskland 7,94, Ungern 9,10, Bnlgarien 9,33, Rumänien
9,66’ Serbien 9,96. I Ryssland var för år 1905 motsvarande siffra 7,80.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 131

Emellertid kunna nu angivna synpunkter ej vara de ensamt avgörande. En
skölpning av villkoren för rätt att träda i äktenskap, exempelvis en höjning av
äktenskapsåldern, kan påkallas av samhälleliga intressen utav den betydelse, att
de antydda betänkligheterna mot en sådan större stränghet måste vika.

I detta hänseende bör särskilt betonas, hurusom en ny lagstiftning på äktenskapsrättens
område måste framgå ur en omsorgsfull prövning av även de i övervägande
grad medicinska spörsmål, som här möta. Av den nutida rashygienen,
eugeniken, framställas med växande styrka krav pa lagstiftningsåtgärder till
skydd för kommande släkten, till vidmakthållande och förbättrande av den mänskliga
rasen. Denna rörelse avser bekämpande ej blott av de faror för folkhälsan,
vilka innefattas i företeelser sådana som emigrationen, industrialismen eller befolkningens
anhopning i de större städerna, utan ock av rasgifter sådana som
syfilis, tuberkulos, alkohol. Den vill sålunda, bland annat, förmå samhället till
ett medvetet arbete på att såväl främja äktenskapsfrekvensen hos de bättre av
sina medlemmar som motverka de undermåligas fortplantning. De åtgärder, som
i förstnämnda syfte kunna ifrågakomma, äro emellertid av företrädesvis ekonomisk
art och falla i samma mån utom området för den allmänna äktenskapslagstiftningen
. Av denna begär man att den dels genom uppställande av hinder söker
förekomma äktenskap, som ur rashygienisk synpunkt äro förkastliga, dels ock
lämnar utväg till upplösning av dylika äktenskap.

Beredningen har i nu nämnda frågor haft att närmast beakta yttranden, som
med anledning av lagarbetet avgivits utav medicinska fakulteten vid universitetet
i Uppsala samt av medicinalstyrelsen och vilka båda finnas såsom bilagor fogade
vid detta betänkande. Om de allmänna grundsatser, som i fråga om tillgodoseende
av de medicinska kraven böra vara för lagstiftningen om äktenskapshinder
bestämmande, har fakulteten yttrat i huvudsak följande, vartill beredningen
kan i allo ansluta sig. Lagstiftningsåtgärder till förhindrande av ej önskliga
äktenskap borde, säger fakulteten, vidtagas icke blott i syfte att erhålla möjligast
dugliga avkomma av äktenskapen utan även för att i samhällets eget intresse
skydda ena kontrahenten mot överhängande fara att för sitt återstående liv för Jfr

bl. a. riksdagens skrivelse den 6 maj 1911, n:r 108, i anledning av väckt motion avseende utredning
rörande undanrödjande av en på äktenskapsfrekvensen menligt inverkande oegentlighet i skatte
lagstiftningen.

132 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap.

därvas genom äktenskap med en smittosamt sjuk person. Icke minst syntes detta
samhällsintresse böra tillerkännas avgörande betydelse i sådana fall (vissa former
av venerisk sjukdom), där risken för den friska kontrahenten tillika — och måhända
i första rummet — träffade dennes förmåga för all framtid att alstra barn,
således även inom ett senare äktenskap. Till stor varsamhet i fråga om utfärdande
av inskränkande lagbestämmelser manade emellertid, förutom den omständigheten
att de i större eller mindre grad vore ägnade att motverka äktenskapsfrekvensen,
även möjligheten av deras kringgående genom illegitim könsförbindelse.
Där ifrågavarande lagbestämmelser vore av trängande behov påkallade,
syntes de dock icke böra av fruktan för kringgående inhiberas. De förekomme
dock skada i alla de fall, där de bleve effektiva; och under förutsättning att lagbudet
hade sin rot i den allmänna rättsuppfattningen, verkade dess blotta tillvaro
ytterligare uppfostrande på denna och särskilt väckande för känslan av ansvar
emot egna efterkommande. Denna moraliska verkan syntes för samhället kunna
hava till och med större betydelse än den juridiska. För de undantagsfall, där
ett äktenskapsförbud av ifrågavarande art på grund av särskilda omständigheter
tilläventyrs skulle kunna verka alltför strängt eller annars medföra icke avsedda
olägliga konsekvenser (t. ex. omöjlighet att legalisera redan förefintliga barn),
syntes möjligheten av dess sättande ur kraft på dispensväg böra hållas öppen.
Bland annat borde dispensmöjlighet finnas från äktenskapsförbud på rashygienisk
grund, då endera av de blivande makarne saknade förmåga att alstra barn.

Medicinalstyrelsen har endast i några få punkter haft erinringar att göra mot
fakultetens utlåtande och i övrigt såsom eget yttrande åberopat de av fakulteten
framställda förslag. I det följande har därför i allmänhet varit tillfyllest att
angiva blott fakultetens mening i de särskilda frågorna; denna är biträdd av
medicinalstyrelsen i varje fall, där ej annat uttryckligen framhålles.

Förutom nu nämnda utlåtanden samt det särskilda yttrande angående könsorganens
sjukdomar och de tryckta förhandlingar inom svenska läkaresällskapet,
vilka bifogats medicinalstyrelsens utlåtande, föreligger emellertid även annan
utredning från medicinskt håll, tillkommen med omedelbart avseende å förevarande
lagstiftningsarbete. I Danmark har sålunda retslsegeraadet uttalat sig i
ämnet, som jämväl eljest blivit föremål för yttranden från danska läkares sida.
Även i Norge har föranstaltats om särskild utredning i de medicinska frågorna;

133

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap.

så föreligga bland annat uttalanden från medicinska fakulteten vid universitetet
i Kristiania och från den norske medicinaldirektören.1 Här bör ock erinras om
det betänkande angående åtgärder för motarbetande av de smittosamma könssjukdomarnas
spridning, som hos oss år 1910 avgivits av den för ändamålet tillsatta
kommitté — i det följande kallad reglementeringskommittén — och som, i vad det
avser åtgärder för hindrandet av nämnda sjukdomars spridning genom äktenskap,
överlämnats till lagberedningen för att tagas i övervägande vid fullgörande av
det beredningen givna uppdrag.

I jämförelse med nu gällande rätt lämnar beredningens förslag större utrymme
åt sådana äktenskapshinder, som avse att förekomma ärftliga eller smittosamma
sjukdomars spridning genom äktenskap. Jämte det förslaget bibehåller det hittillsvarande
förbudet mot fallandesjukas giftermål, ehuru i något ändrad form,
uppställer det nämligen såsom äktenskapshinder dels sinnessjukdom och sinnesslöhet,
dels ock könssjukdom i smittosamt skede. Det är likväl allenast i avseende
å könssjukdomarna, som förslaget kan sägas i denna del innebära någon egentlig
skärpning. Den sinnessjuke eller sinnesslöe torde redan nu så gott som undantagslöst
anses obehörig att sluta äktenskapsavtal, och förbudet mot fallandesjukas
giftermål är i förslaget till och med mindre strängt än för närvarande, i det att
förslaget, liksom beträffande könssjukdom i smittosamt skede, lämnar möjlighet
öppen att erhålla dispens. Och såsom helhet betraktade torde förslagets bestämmelser
om hinder mot äktenskap finnas vara mindre stränga än de nu gällande,
ffrånsett sjukdomshindren uppställas ej andra nya inskränkningar i äktenskapsbehörigheten
än att kvinnans äktenskapsålder höjes från sjutton till aderton år
och att samtycke till omyndigs giftermål fordras enligt i viss mån strängare
regler. A andra sidan mildrar eller avskaffar förslaget vissa förvantskapshinder,
avskaffar de nu såsom äktenskapshinder gällande ofullkomnade äktenskapen, betager
trolovning dess verkan att hindra äktenskap med annan än den trolovade,
avskaffar avvittringshindret och de särskilda hindren för den, vilken med hor
brutit sitt äktenskap, samt ersätter sorgeåret för änka med annan kortare väntetid
och avskaffar sorgetiden för änkling.

1 Se Om egteskapshindringer fra et medicinsk synspunkt, Kristiania 1911 (ur Norsk magazin for
laegevidenskaben). De danska yttrandena tryckas såsom bilagor till det danska betänkandet.

134

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 1 §.

Mannens
äktenskapsålder.

1 §•

I 1686 års kyrkolag, 15 kap. 5 §, heter det att varken man eller kvinna skall gifta
sig, förr än de äro komne till en laglig och mogen ålder. Någon viss åldersgräns för
behörighet att träda i äktenskap är sålunda här ej nämnd, lika litet som i tidigare
svensk lagstiftning; men det lärer få antagas att stadgandet åsyftar den ålder, femton
år, då mannen uppnådde myndighet.

Under lagkommissionens arbeten blev en höjning av såväl myndighetsåldern som
mannens äktenskapsålder redan från början påtänkt. I dess tidigare förslag, från
åren 1689—1723, har såsom åldersgräns antagits än aderton, än tjugu år, dock städse
med bevarad likhet mellan de samtidiga förslagens stadganden om äktenskaps- och
om myndighetsåldern. Emellertid hade genom k. förklaringen den 30 oktober 1721
mannens myndighetsålder framflyttats till tjuguett år; och i överensstämmelse härmed
var i det lagförslag, som framlades för ständerna vid 1731 års riksdag, även
mannens äktenskapsålder höjd på enahanda sätt. När under förslagets granskning vid
riksdagen anmärktes att mannen ej borde tillåtas träda i äktenskap före fyllda tjugufyra
år, gavs å lagkommissionens vägnar det svar, att mannen må äga frihet att gifta
sig när han är tjuguett år, därföre att han då efter ärvdabalken är myndig. Ständerna
förklarade sig nöjda med svaret, och 1734 års lag kom sålunda att innehålla
den ännu såsom allmän regel gällande bestämmelsen (1 kap. 6 § giftermålsbalken)
att mannen ej må, innan han fyllt tjuguett år, träda i äktenskap utan Konungens lov.1

Något skäl att nu vare sig höja eller sänka den allmänna äktenskapsåldern för man
synes ej föreligga. Fakulteten har funnit sig sakna tillräcklig anledning att med hänsyn
till äktenskapets hygieniska uppgift föreslå någon ändring i hvad nu gäller,
under betonande särskilt att, trots det jämförelsevis stora antalet dispensansökningar,2
en sänkning av åldersgränsen med hänsyn till den jämförelsevis sena utvecklingen
hos individerna i allmänhet i vårt nordliga land ej är tillrådlig. Och från rättslig
synpunkt erbjuder äktenskapsålderns sammanfallande med myndighetsåldern påtagliga
fördelar.3 Samma åskådning, som för 1734 års lagstiftare var avgörande när mannens
äktenskapsålder höjdes till tjuguett år, har därför ock legat till grund för en mot 1

Se Förarbetena I s. 309, 313, VIII s. 7.

2 Se tabellen s. 138.

3 En vid riksdagen 1853—1854 väckt motion om höjning av äktenskapsåldern till 25 år för man och
18 år för kvinna avstyrktes av lagutskottet (betänkande n:r 9) under anförande, bl. a., att höjningen
vore oförenlig med rättigheten för mannen att vid fyllda 21 år sig och sitt gods själv råda och förestå.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 1 §. 135

svarande höjning i de båda nyaste utländska kodifikationerna, den tyska och den
schweiziska. I Tyskland, där mannens äktenskapsålder vid den nya civillagens tillkomst
var tjugu år, blev genom denna lag bestämt att mannen ej äger träda i äktenskap
innan han blivit myndig. Denna bestämmelse innebär att han antingen skall
hava fyllt tjuguett år eller ock vara myndig förklarad, vilket senare förutsätter att
han uppnått aderton års ålder. Genom den schweiziska civillagen har mannens
äktenskapsålder framflyttats från aderton till tjugu år, den ålder då enligt schweizisk
rätt myndighet inträder; och den man, som efter dispens ingår äktenskap i tidigare
år, blir i och med giftermålet myndig. Erånsett Tyskland och Schweiz är emellertid
för de europeiska länderna regel att mannens äktenskapsålder är lägre än myndighetsåldern.
I Frankrike, Holland, Belgien, Ungern, Italien och Portugal1 äger
mannen gifta sig vid fyllda aderton år och kan jämväl dessförinnan dispensvis erhålla
behörighet därtill; i England, Österrike och Spanien är minimiåldern ännu densamma
som i senromersk och kanonisk rätt, nämligen fjorton år. Enligt dansk gällande rätt
må mannen ej utan dispens träda i äktenskap innan han fyllt tjugu år; i Norge anses
dispens till giftermål före viss ålder icke nödig för vare sig man eller kvinna, vigselförrättaren
naturligen dock obetaget att avvisa den, som uppenbarligen ej kan anses
mogen för äktenskap.

I fråga om äktenskapsåldern för kvinna föreslår däremot beredningen en skärpning
av vad nu gäller.

Genom lag den 1 april 1892 blef kvinnans äktenskapsålder höjd från femton till
sjutton år. I den riksdagsmotion, som gav anledning till lagändringen,2 var emellertid
föreslagen en höjning till aderton år, och medicinalstyrelsen yttrade i sitt under lagstiftningsärendets
fortgång avgivna utlåtande att, om man såge saken endast från
sanitär synpunkt, den föreslagna gränsen av aderton år borde förordas. Såge man
åter på följderna av ett sådant lagstadgande och på det antal kvinnor, som, under
de närmaste åren och med allmänhetens bristande insikter om faran av för tidiga
giftermål för den unga kvinnan, sannolikt komme att söka dispens, skulle en åldersgräns
av sjutton år tills vidare kunna anses såväl i någon mån betryggande mot
faran av äktenskap för alltför litet utvecklade kvinnor som ock ägnad att i betydlig * 3

1 Portugal har 1910 erhållit en ny lag om äktenskap.

3 Se motion n:r 11 i första kammaren och lagutskottets utlåtande n:r 14 vid 1891 års riksdag.

Kvinnans

äktenskaps ålder.

136

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 1 §.

grad minska antalet av dem, vilka antagligen komme att besvära Konungen med
dispensansökningar, ifall gränsen på en gång framflyttades till fyllda aderton år.

Den utredning från läkarvetenskapligt båll, som nu ställts till beredningens förfogande,
visar att ett stort antal kvinnor vid en ålder av sjutton år ännu icke vunnit
full kroppslig utveckling för moderskapet. Den bestyrker jämväl vådorna av alltför
tidiga äktenskap såväl för de unga mödrarnas egen hälsa som för barnens utveckling.
Fakulteten anser ock att den nuvarande äktenskapsåldern för kvinnan snarare bör
höjas till aderton år än sänkas, under uttalande likväl att, särskilt med hänsyn
till det ringa antal kvinnor som gifta sig före fyllda aderton år, tillräckligt tvingande
skäl för höjning icke torde föreligga. Samtidigt har i Danmark, där kvinnans äktenskapsålder
är sexton år, en höjning till sjutton blivit tillstyrkt av retslaegeraadet,
under det att medicinska fakulteten vid universitet i Kristiania och den norske medicinaldirektören
förordat att åldersgränsen sättes till aderton år.

Det är emellertid icke blott av medicinska hänsyn som beredningen ansett att
steget upp till adertonårsgränsen nu bör tagas. Den kvinnliga ungdomens uppfostran
och utbildning avslutas i våra dagar senare än förr, och innan hon fyllt aderton
år lärer den unga kvinnan i allmänhet icke hava vunnit den erfarenhet av livet
eller den karaktärens mognad att hon kan, med insikt om allvaret däri, välja
sin make. Ej heller torde hon före nämnda ålder annat än i undantagsfall kunna
rätt fylla en moders ansvarsfulla plikter eller motsvara de allt högre anspråk, vilka
nutidens ekonomiska och sociala förhållanden ställa på den kvinna som skall sammanhålla
ett hem. I den föreslagna höjningen av åldersgränsen, som ej minst inom
kvinnornas egna kretsar torde vara ett önskemål, ser beredningen därför ett skydd
för den unga flickan mot ett obetänksamt ingående av äktenskap, en ökad trygghet
att äktenskapet bygges på säker grund, till varaktig lycka för den familj som därigenom
bildas och sålunda även till samhällets båtnad.

Till jämförelse må meddelas att i Schweiz kvinnans äktenskapsålder blivit genom
den nya civillagen höjd från sexton till aderton år. I övriga europeiska länder äger
däremot kvinnan träda i äktenskap redan innan hon uppnått den åldersgräns, som
nu är i vårt land gällande. Minimiåldern är sålunda i Tyskland, Ungern, Holland
och Portugal sexton år, i Finland, Frankrike, Belgien och Italien femton, i Österrike
fjorton, i England och Spanien tolv år. I samtliga nu angivna länder med
undantag av de två sist nämnda kan dispens erhållas.

137

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 1 §.

Av vikt är att ej förbise den inverkan, en höjning av kvinnans äktenskapsålder
kan utöva på antalet utomäktenskapliga förbindelser. Förhölle det sig så, som ej
sällan invändes, att med böjningen vore att förvänta en tillväxt i antalet lösa förbindelser,
måste detta visserligen anses vara en så menlig följd av lagändringen att
denna, om ock i övrigt väl befogad, icke borde företagas. Det är i detta hänseende
av intresse att undersöka antalet barnaföderskor utom äktenskap i åldern 15—17 år
under tiden närmast före och efter den 1 januari 1893, den dag då 1892 års lag
trädde i kraft. En sådan undersökning visar nu en icke obetydlig stegring i antalet
efter nämnda dag, såväl absolut som i förhållande till hela antalet barnaföderskor
utom äktenskap. Medan sålunda under femårsperioden 1888—1892 barnaföderskor
utom äktenskap i åldern 15—17 år uppgå i antal till 341 eller 4-89 på vart tusental
barnaföderskor utom äktenskap, äro motsvarande tal för nästa femårsperiod 536 och
7-32. Det befinnes emellertid att denna stegring blott är ett led i en jämnt stigande
skala. Talen äro 804 och 9-9G för åren 1898—1902, för den följande femårsperioden
895 och 10-45 samt, för det enda året 1910, 244 och 12-40, medan å andra sidan redan
åren 1883—1887 uppvisa en ej obetydlig ökning i förhållande till närmast föregående
femårsperiod, för vilken talen äro allenast 249 och 3-43. Statistiken ger följaktligen
ej stöd för antagandet att ökningen närmast efter år 1892 står i något som
helst samband med det då införda dispenstvånget. Den har säkerligen berott av
andra orsaker. Och man torde kunna hysa förhoppning att lagens nya bud om den
ålder, nedom vilken äktenskap ej är tillåtet, efter hand skall verka därhän att i folkmedvetandet
en fri köusförbindelse före uppnåendet av den sålunda fastställda åldersgränsen
kommer att gälla såsom i särskild grad fördömlig.

Att åldershöjningen kommer att väsentligen förstora antalet dispensansökningar
har beredningen icke kunnat tillmäta avsevärd betydelse. Huru den föreslagna
lagändringen kan antagas i sådant hänseende verka, åskådliggöres i någon mån av
nedanstående tabell. Helt visst skall antalet dispensansökningar för åldersklassen
17—18 år icke obetydligt understiga det nuvarande antalet giftermål. Statistiken
upplyser att antalet vigda kvinnor i åldern 15—17 år, som för femårsperioden 1888
—1892 utgjorde 385 eller 2-74 för vart tusental vigda kvinnor, för de följande fem
åren sjönk till 46, motsvarande 0,32 för vart sådant tusental.

18—123787.

138

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 1 §.

År

Hela an-talet in-gångna
äktenskap

Män

i å 1

d e r n

Kvinnor i åldern

17—18

år

18—19

år

19—20

år

20—21

år

21-22

år

15-17

år

17-18

år

18-19

år

1901.....

31 278

13

79

103

1682

8

313

731

1902 .....

30 896

12

57

77

1532

15

282

754

1903 .....

30 088

8

39

88

1396

ii

288

738

1904 .....

30 683

6

59

91

1319

13

266

728

1905 .....

30 888

11

47

99

1251

10

266

725

1906 .....

32 583

10

58

103

1400

17

296

775

1907 .....

33 251

17

56

87

1452

6

298

790

1908 .....

33 084

11

57

88

1454

14

314

821

1909 .....

32 546

10

57

87

1271

12

311

780

1910.....

33 162

i

12

52

84

1194

10

297

777

Dispens. Vad angår Konungens befogenhet att meddela dispens återger förslaget oförändrat
innehållet av nn gällande rätt. Beredningen har sålunda ej funnit giltiga skäl att,
på sätt fakulteten förordat, såsom villkor för dispens stadga att en viss lägsta
åldersgräns uppnåtts. En sådan inskränkning i dispensmyndighetens fria prövningsrätt
är väl icke i lagstiftningen okänd. Så innehåller den schweiziska civillagen,
varigenom äktenskapsåldern för mannen bestämts till tjugu år och för kvinnan till
aderton, att dispens må kunna meddelas en man över aderton, en kvinna över sjutton
år. Bos oss skulle en lägsta gräns icke gärna kunna flyttas högre upp än, såsom
jämväl fakulteten ifrågasatt, till aderton år för man och femton år för kvinna. Men
även en så låg gräns komme, efter vad erfarenheten visat,1 att någon gång förhindra
ett äktenskap, som bort kunna medgivas. Det synes ej heller oantagligt att en dylik
lägsta ålder lätteligen skulle för den allmänna uppfattningen framstå såsom den
gräns, med vars överskridande ynglingen eller flickan efter lagens tanke vore fullt
utvecklad för könslivet, och att ett stadgande därom sålunda bleve till skada för den
uppfostrande inverkan å folkmeningen, som är ett av lagstiftarens syften med äktenskapshindrets
uppställande.

1 Se ovanstående tabell samt, i fråga om kvinnor, 1892 års befolkningsstatistik.

139

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 1 §.

Beredningen har ej heller ansett lämpligt föreskriva att, såsom fakulteten även
föreslagit, dispens ej må givas med mindre läkarintyg företes om den underåriga
kontrahentens kroppsbeskaffenhet. Såsom hittills torde läkarintyg bliva att tillgå,
när särskild anledning därtill gives; ofta, t. ex. i flertalet fall där den underåriga
kvinnan redan är havande, lärer sådant betyg vara överflödigt. Lika litet har beredningen
funnit skäl att i lagen lämna föreskrifter om beskaffenheten av den utredning,
som eljest bör vara åvägabragt i dispensärendet — angående sökandens
frejd, den omyndige mannens förmåga att försörja familj, föräldrars eller målsmans
samtycke, varom allt en stadgad, allmänt känd praxis utbildat sig. I fråga om vederbörandes
samtycke lärer det kunna antagas att, om förslagets bestämmelser i 2 §
av förevarande kapitel bliva- lag, dispens i regeln kommer att nekas, så framt ej
visats att hinder för äktenskapet icke möter på grund av nämnda bestämmelser.

Under de senaste åren har, i motsats till vad närmast därförut varit vanligt men
i anslutning till äldre praxis, dispensen givits för visst giftermål, icke till ingående
av äktenskap över huvud, så snart av ansökningen eller övriga handlingar framgått
vem sökanden ville äkta. Det är tydligt att förslaget lämnar Konungen full frihet
att härutinnan förfara efter omständigheterna.

Redan under de närmaste årtiondena efter antagandet af 1734 års lag utkommo Lappman

och lapp flera

författningar, genom vilken det blev allmogens söner under vissa förutsätt- kvinna.
ningar tillåtet att utan dispens ingå äktenskap före fyllda tjuguett år. Såvitt tilllåtelsen
avsåg andra än lapparna, blev den upphävd genom k. kungörelsen den 10
juni 1841.1

Den ursprungligen i k. brevet den 15 februari 1745 givna särskilda föreskrift att
lappman må träda i äktenskap vid fyllda sjutton år är däremot ännu gällande; och
den höjning av kvinnans äktenskapsålder, som vidtogs år 1892, avsåg ej lappkvinnor,
vilka sålunda fortfarande äga ingå äktenskap vid fyllda femton år.

Nyssnämnda k. brev tillkom efter hemställan av direktionen över ecklesiastikverket
i Lappmarken, som förmenade att en tillåtelse till äktenskaps ingående före
tjuguettårsåldern skulle lända lapparna »ej allenast till gagn uti deras hushållning,
utan ock förnämligast till en kraftig uppmuntran att desto förr och med mera allvar
vinnlägga sig om sin kristendomskunskap samt att lära läsa i bok, såsom en oum -

1 Om skälen härtill se lagutskottets betänkande n:r 168 vid riksdagen 1840—1841.

140

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 1 och 2 §§.

gängelig- nödvändighet innan de få träda i äktenskap». När vid lagändringen år
1892 undantag gjordes i fråga om lappkvinnor, motiverades detta allenast med en
allmän hänvisning till lappfolkets egendomliga förhållanden. Att lapparna skulle
tidigare än landets övriga befolkning vinna fysisk mognad synes varken vid det,
k. brevets utfärdande eller sedermera hava antagits.

Av upplysningar, som beredningen erhållit från Konungens befallningshavande i
de län där lapparna vistas, framgår emellertid att ifrågavarande undantagsbestämmelse
numera högst sällan kommer i tillämpning. Under tjuguårsperioden 1891—1910
hava sålunda inom Norbottens län allenast sex lappmän ingått äktenskap före fyllda
tjuguett år och blott en lappkvinna före fyllda sjutton. I Västerbottens län har under
eu följd av år icke förekommit att lappman eller lappkvinna begagnat sin rätt att
tidigare än landets övriga innebyggare träda i äktenskap, och av den nu levande gifta
lappbefolkningen i Jämtlands län var vid äktenskapets ingående ej någon man under
tjuguett år eller någon kvinna under aderton. De inkomna yttrandena giva tillika
vid handen att någon anledning till bibehållande av undantagsbestämmelsen icke
finnes i lapparnas levnadsvanor eller övriga rasegendomligheter.

Beredningen har därför ansett att, i överensstämmelse med vad Konungens befallningshavande
i de tre länen ävensom fakulteten uttalat såsom sin mening, lapparna
böra vara underkastade samma regler i fråga om äktenskapsåldern som andra svenska
medborgare.

2 §•

Giftomanna- I annat sammanhang1 är framställt hurusom enligt äldre svensk rätt äktenskapsskap
f ör den .

som är under avtalet slöts mellan mannen och en representant för kvinnans släkt, giftornannen.

Ursprungligen var ej ens av nöden att kvinnan samtyckte till äktenskapet; hon
kunde bortgiftas även mot sin vilja. När det sedermera blev i lag förbjudet att
tvinga kvinnan till giftermål, var dock alltjämt giftornannen den som handlade å
hennes vägnar. Om denna ståndpunkt vittnar ännu 1734 års lag, vars främst ställda
bud ålägger den man, som vill hjonalag bygga, att mö av hennes giftoman begära
och där det icke ansetts överflödigt föreskriva, att ej någon må till giftermål tvingas
utan att så kvinnans som mannens frivilliga ja och samtycke bör giftermålet fästa

1 Se ovan sid. 75 och följ.

141

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 2 §.

(1 kap. 1 ock 5 §§ giftcrmålsbalken). Numera är dock giftomannens ställning väsentligen
en annan än förr, och äktenskapsavtalet ingås ej längre av honom såsom
släktens eller kvinnans ställföreträdare. Är hon myndig, står hon ej vidare under
giftoman (förordningarna den 8 november 1872 och den 17 mars 1882). Och även
den omyndiga kvinnan avtalar själv om sitt giftermål. Av giftomannens forna
befogenhet återstår "huvudsakligen blott, att äktenskap ej må av omyndig kvinna
ingås utan hans samtycke.

Oaktat giftomannaskapet sålunda förlorat mycket av det innehåll, det förr ägde,
hava lagens bestämmelser om vem som skall vara giftoman — om den s. k. giftomannaordningen
— bevarat en i hög grad ålderdomlig prägel. Dessa bestämmelser
vila tydligen på en uppfattning om släktens rätt, som numera länge sedan är övergiven.
Då härtill kommer att föreskriften om giftomans samtycke såsom villkor för
rätt att ingå äktenskap endast avser kvinnan och ej mannen, är det förklarligt om
giftomannaskapet över huvud kommit att anses såsom ej överensstämmande med
nutidens åskådningssätt och särskilt såsom stridande mot en modern uppfattning om
kvinnans ställning.

Om vår nuvarande lagstiftning i fråga om giftomannaskapet sålunda icke är tillfredsställande,
följer dock härav ingalunda att denna institution bör helt och hållet
avskaffas.1 I den nyare utländska lagstiftningen föreskrives allmänt, att den, som
ännu ej uppnått myndig ålder, skall hava annans samtycke till sitt äktenskap; och
denna regel gäller lika väl den omyndige mannen som den omyndiga kvinnan. En
sådan regel torde ock vara väl grundad. Den är byggd på samma princip, som påkallar
omyndigheten över huvud, nämligen att den omyndige ännu ej kan anses hava
nått den mognad, att han bör få alldeles fritt råda över sig och sina handlingar.
Skall denna grundsats gälla även mindre betydelsefulla ting, bör den än mer vinna
tillämpning, när den unge mannen eller den unga kvinnan har att bestämma sig i
livets kanske viktigaste fråga. De behöva därvid allt för väl ett säkert stöd av någon
med större erfarenhet av livet än de själva kunnat förvärva. Yad särskilt angår
kvinnan, för vilken med hänsyn till bestämmelsen i 1 § en regel av nu ifrågasatt innehåll
får sin egentliga betydelse, kan det enligt beredningens tanke ingalunda påstås,

1 En vid 1893 års riksdag väckt motion med syfte att stadgandena om giftoman och giftomannarätt
med alla därav följande bestämmelser måtte uteslutas ur lagen blev på hemställan av lagutskottet avslagen
av båda kamrarna.

142

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 2 §.

Giftomannaslcap

även för
man.

att hem vid den ålder, aderton år, då det blir henne medgivet att träda i äktenskap
utan tillstånd från det offentligas sida, vunnit den utveckling, det självständiga omdöme,
att hon hör äga fritt förfoga över sin hand. Det bör desto mindre möta betänklighet
att uppställa fordran på annans samtycke till omyndigs giftermål, som det
hinder mot äktenskap, vilket sådan fordran kan medföra, endast gäller en viss kortare
tid. När en omyndig mans eller kvinnas val av make ej" gillas av den eller
dem, vilka måste anses äga bästa vilja och förmåga att bedöma vad som länder till
den omyndiges verkliga lycka, må gärna det prov ställas på styrkan och allvaret i
hans eller hennes uppsåt, att med det avgörande steget får anstå till dess myndighetsåldern
uppnåtts.

I överensstämmelse med det nu sagda har beredningen i förevarande paragraf
givit uttryck åt den princip, att den som icke fyllt tjuguett år bör hava giftomans
samtycke till sitt äktenskap. Samma princip har antagits i de danska och norska
förslagen.

Förslagets bestämmelser om nödvändigheten av giftomans samtycke avse även
den ännu omyndige mannens giftermål och innefatta så till vida, på sätt redan är
nämnt, en avvikelse från gällande rätt.1 Denna avvikelse kunde måhända synas mindre
nödig, då ju hans behörighet att ingå äktenskap städse är jämlikt 1 § beroende av
Konungens tillstånd och, enligt stadgad praxis, i dispensärendet hänsyn tages till
förefintligheten av föräldrars eller målsmans samtycke. Beredningen har dock ej i
denna omständighet kunnat finna giltig anledning vare sig att göra en av förhållandena
i övrigt icke försvarad saklig olikhet i reglerna för man och kvinna om nödvändigheten
av gifto mannasamtycke eller att, såvitt mannen angår, uppställa såsom
oeftergivligt villkor redan för åldersdispens, att sökanden visar sig hava erhållit samtycke
enligt bestämmelserna i förevarande paragraf. I allmänhet lärer förebringandet
av en sådan utredning i dispensärendet icke vara för sökanden mera betungande
än anskaffandet av de bevis, som för närvarande pläga fordras. Fall torde emellertid
kunna förekomma, då utredningen både låter sig för sökanden bekvämligast

1 Ang. kyrkolagens bestämmelser om samtycke till sons giftermål, se ovan s. 82; jfr ock
överläggningar inom lagkommissionen (Förarbetena I s. 300, 305, 307 m. fl.) Det förslag till kyrkolag,
som avgavs år 1828, upptog i 4 kap. 7 § ett stadgande att yngling icke ägde i äktenskap ingå före
tjuguett år utan faders eller förmyndares tillstånd.

143

Ijag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 2 §.

verkställa inför lysningsförrättaren och icke kan anses oundgängligen nödig för
meddelande av dispens.1

Att enligt gällande lag kvinna under tjuguett år, som varit gift, ej står under
giftoman, sammanhänger därmed att förmynderskapet för henne upphört till följd
av giftermålet. Den man, som ingår äktenskap i omyndig ålder, blir ej därigenom
myndig. Beredningen har emellertid ansett att, oavsett om giftermålet medfört
myndighet eller ej, den som varit gift icke vidare hör på grund av sin ungdom stå
under giftoman. Den, som redan levat i äktenskap, kan förutsättas hava vunnit
sådan erfarenhet att annans samtycke till nytt giftermål icke är nödigt.1 2

Av den grund, vilken, på sätt ovan är utvecklat, bör efter beredningens tanke Föräldrars
vara bestämmande för giftomannainstitutet, följer att för vanliga fall ingen kan
vara mera skickad till giftomannaskapets utövande än den omyndiges föräldrar.

De äro ock i den nuvarande giftomannaordningen ställda framför varje annan.

Förslaget innefattar emellertid den skiljaktighet från gällande rätt att båda föräldrarna
erhållit samma befogenhet med avseende å barns giftermål, medan för närvarande
fadern ensam är giftoman och modern, under hans livstid, blott äger att
giva råd. I 2 kap. 10 § och 3 kap. 10 § giftermålsbalken är väl föreskrivet att både
faders och moders samtycke kräves till äktenskap mellan deras dotter och den man,
som utan eller under äktenskapslöfte häfdat henne. Men om vad sålunda är stadgat
någonsin vunnit tillämpning såsom en från de allmänna reglerna om giftomannarätt
avvikande bestämmelse, har sådan tillämpning helt fallit ur bruk. Beredningen
har nu ansett det icke kunna vara riktigt att i förevarande hänseende moderns vilja
skall betyda mindre än faderns. Hos henne torde ej sällan, kanske i regeln, finnas
den klarare blicken, det känsligare förståendet för vad som härutinnan är hennes
barns sanna väl, särskilt när — såsom ju oftast blir fallet — fråga är om dotters
äktenskap. Det synes då icke vara rimligt, om hon skulle sakna makt att förhindra
ett äktenskap, vartill fadern förmåtts lämna sitt samtycke, men som enligt hennes

1 Ansökan om dispens har, då. sökanden saknat laga målsman, bifallits på tillstyrkan av vederbörande
kommnnalnämndsordförande och pastor (K. Maj:ts res. den 18 juli 1912) eller av blott pastor, som tilllika
var sökandens husbonde (K. Maj:ts res. den 1 nov. 1912).

Dispens har även givits mot faderns bestridande, se K. Maj:ts utslag den 17 nov. 1899. Naturligtvis
kan så ske även efter beredningens förslag; erfordras för äktenskapet såväl dispens som domstols
tillåtelse jämlikt 4 §, är det tydligen likgiltigt vilkendera meddelas först.

2 Ang. överläggning i lagkommissionen om giftomans samtycke till änkas giftermål, se Förarbetena
I s. 127, 296, 304.

144 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 2 §.

övertygelse icke kan bliva till barnets lycka. Kan det överhuvud i någon angelägenhet
anses billigt och rättvist att hustrun är fullt likställd med mannen, är så förvisso
fallet i fråga om deras barns giftermål. I utländsk rätt har ock denna uppfattning
flerstädes brutit igenom. Ännu gäller väl i allmänhet att moderns samtycke
är överflödigt vid sidan av faderns, om än i vissa lagar, efter mönstret av
den franska code civil, detta uttryckes så, att båda föräldrarnas samtycke erfordras
men att vid olika meningar dem emellan faderns är tillräckligt. Under de senare
åren har emellertid i vissa länder lagstiftningen låtit modem bliva i förevarande
hänseende fullt likaberättigad med fadern; så i Holland 1901, i Schweiz 1907 och
i Danmark 1908. I Portugal skall vid olika meningar mellan fadern och modern
rätten avgöra.1

Enligt gällande rätt är moderns befogenhet att utöva giftomannaskapet ej grundad
omedelbart på lagens stadgande i annat fall än att fadern är död. Under hans
livstid kan giftomannaskapet tillkomma henne allenast i kraft av rättens beslut, föranlett
av jäv eller annan anmälan jämlikt 1 kap. 4 § giftermålsbalken. Om fadern
sålunda, t. ex., är sinnessjuk eller vistas å okänd ort, må lysningsförrättaren ej, med
godtagande av bevisen härför, betrakta villkoret av giftomans samtycke uppfyllt
därigenom att modern lämnar sitt bifall till dotterns äktenskap. Det är domstolen
som har att pröva, såväl vilka omständigheter utgöra jäv mot fadern eller innebära
att han ej är i tillstånd att utöva giftomannarätten som ock huruvida förhandenvaron
av någon bland dessa omständigheter är styrkt.2 Motsvarande regler gälla även
när i faderns eller moderns livstid fråga är om giftomannaskapets utövande av någon,
som i giftomannaordningen följer efter modern.

Beredningens förslag avser däremot att prövning, huruvida samtycke från blott den
ene av föräldrarna är tillräckligt, städse skall äga rum omedelbart hos lysningsförrättaren
och att han i regeln jämväl skall hava att avgöra, om sådant fall är för handen
att ej någonderas samtycke erfordras. Förslaget medför den ökade börda för

1 Ang. tidigare lagbestämmelser och förslag, som jämställa moder och fader, se ovan s. 83; jfr ock
överläggningar inom lagkommissionen (Förarbetena X s. 127, 222, 224). I ärenden ang. åldersdispens är
ej ovanligt att häda föräldrarnas samtycke visas.

2 Ang. frågan huruvida rätten, när den gillar jäf eller annan anmälan jämlikt 1 kap. 4 § giftermålsbalken,
tillika bör förordna giftoman i annat fall än att veterlig sådan ej finnes, jfr diskussion inom
ridderskapet och adeln vid riksdagen 1856—1858. I praxis torde dylikt förordnande städse givas. Se
t. ex. Stockholms rådstuvurätts beslut den 10 jan. 1907 och den 17 nov. 1908: modern förordnad till
giftoman, då fadern, enligt intyg av roteman, sedan flera år vistas å okänd ort.

145

Lätt om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 2 §.

lysmngssökandena att, om samtycke visas från den omyndiges fader men ej tillika
från modern, utredning bör förebringas om orsakerna därtill. För beredningen har
häri legat en särskild uppfordran att tillse, det utredning av sådant slag må kunna
fullgöras utan tyngande omgång. Att gällande lag anförtror prövningen åt domstol
torde till väsentlig del bero därav att lagen, med sin utsträckning av giftomannaratten
aven till avlägsna släktingar, funnit det böra lämnas öppet att mot
giftomannen åberopa vilka jäv som helst. Men då förslaget ej känner annan på
grund av släktskap självskriven giftoman än föräldrar och en dylik allmän rätt att
jäva dem tydligen ej är behövlig, har det ansetts möjligt att i lagtexten med sådan
bestämdhet angiva de undantagsfall, då samtycke från blott den ene av föräldrarna
är tillfyllest eller då ej någonderas samtycke erfordras, att prövningen härutinnan
synts utan olägenhet kunna överlämnas åt lysningsförrättaren. En bidragande orsak
till lagens ståndpunkt lärer ock vara att söka däri, att lagen ansett nu ifrågavarande
provning hava till föremål, såsom orden lydde i 1 kap. 4 § giftermålsbalken
innan detta lagrum ändrades genom förordningen den 21 december 1857, en »tvist
om giftomannarätt», vilken i likhet med andra tvister om civila rättigheter borde slitas
av domaren. För nutida uppfattning om innebörden av giftomannaskapet är detta
skäl till domstolsbehandling ej avgörande.

Med gällande lag överensstämmer förslaget däruti, att giftomannaskapet icke frångår
föräldrarna redan av den anledning att särskild förmyndare är förordnad. Modern
är sålunda efter faderns död giftoman, även om hon träder i annat gifte och
följaktligen är pliktig att frånträda förmynderskapet. Ej heller har det ansetts nödigt
att i något fall förmyndarens samtycke inhämtas jämte faderns eller moderns.1
Fastmer har uttryckligen föreskrivits att när den ene av föräldrarna är död, sinnessjuk
eller sinnesslö, den andres samtycke är tillfyllest.

Förslagets stadgande att den av föräldrarna, som är utan del i vårdnaden om den
omyndige, också är utesluten från giftomannaskapet, leder däremot till bestämda avvikelser
från vad nu gäller. Sin största praktiska betydelse äger stadgandet däri,
att fader till barn, som är fött utom äktenskap, i allmänhet icke blir barnets giftoman.
Så till vida lärer förslaget ej komma att medföra några större skiljaktigheter från
tillämpningen av gällande rätt. Men stadgandet gäller även den av föräldrarna, som

1 Ang. överläggning inom lagkommissionen huruvida moder eller förmyndare borde äga företräde
till giftomannaskapet, se Förarbetena I s. 221.

19—123784.

146 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 2 §.

till följd av myndighets förordnande saknar vårdnadsrätt över barnet. Har barnet
på grund av barnavårdsnämnds beslut blivit skilt från hemmet att för vard och
uppfostran överlämnas åt annan, vittnar detta, såframt ej barnet sedermera återlämnats
till föräldrarna, om en sådan oförmåga hos dem att sörja för barnets bästa,
att giftomannaskapet icke lämpligen bör åt dem anförtros. Annorlunda kan väl
förhållandet vara, då rätten i anledning av äktenskaps återgång, separation eller
äktenskapsskillnad (5 kap. 4 §, 6 kap. 23 ''§, 7 kap. 13 §) förordnat att barnen
skola vara i ena makens vård. Ett sådant förordnande vilar icke alltid på ett underkännande
av andra makens vilja eller förmåga att fylla en faders eller modeis
plikter; det kan vara blott en nödvändig följd av beslutet om den äktenskapliga
sammanlevnadens upphörande. Emellertid lära föräldrarna, så länge dylikt förordnande
gäller, icke kunna antagas stå till varandra i den ställning av förtroende
och samförstånd, att giftomannaskapet bör utövas av dem gemensamt. Ofta torde
även barnets beröring med den av föräldrarna, som ej har med vårdnaden att
skaffa, bliva ringa eller ingen. Att märka är ock att vårdnaden av rätten fråntages
ena maken allenast till förmån för den andre. Om denne dör eller blir oförmögen
att handhava vårdnaden, blir den make, som dittills varit därifrån utesluten, åter berättigad
att utöva den och därmed även giftomannaskapet.

Det är tydligt att fadern eller modern ej kan sägas vara utan del i vårdnaden i
annat fall än att rättsligen en annan äger ensam utöva den. Att den ene av föräldrarna
faktiskt, kanske efter avtal dem emellan, ej tager någon befattning med vårdnaden
berövar honom alltså icke giftomannaskapet. Ej heller mista föraldrarna sm
giftomannarätt redan därför att de anförtrott barnets vård och uppfostran åt annan.

En föreskrift att den fader eller moder, som är utan del i vårdnaden och vars samtycke
till barnets giftermål förty ej erfordras, likväl skulle äga att med avseende
därå giva råd, har beredningen ansett icke vara behövlig.

I den danska texten till förevarande paragraf likställas de båda fall att den ene av
föräldrarna är utan del i föräldramakten och att han var det då denna upphörde. Bestämmelsen
är närmast föranledd därav att föräldramakten enligt dansk rätt städse
upphör, när barnet fyller aderton år. Även efter vår rätt lärer barnet kunna före
tjuguettårsåldern uppnå den självständiga ställning, att det ej vidare kan anses sta
under vare sig föräldrarnas eller annans vårdnad. Beredningen har emellertid trott
det vara överflödigt att uttryckligen stadga, att ett sådant upphörande av all vårdnad

147

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 2 §.

icke inverkar på giftomannarätten, varken så att föräldrarna förlora den eller så att
den, om de ej hade del i vårdnaden, åter faller dem till.

Samtycke från blott den ene av föräldrarna skall även vara tillräckligt, därest den
andres yttrande ej kan inhämtas utan märklig omgång eller tidsutdräkt. När detta
kan sägas vara händelsen, blir naturligtvis att avgöra efter omständigheterna. Såsom
exempel på fall, då stadgandet kan komma i tillämpning, må nämnas att fadern
är stadd på arbete i avlägsen obygd eller såsom sjöfarande eller fiskare för någon
avsevärd tid saknar förbindelse med hemmet. Uppenbart är att samtycke ej erfordras
av den, om vars vistelseort ingen kännedom står att vinna.

I det fall att båda föräldrarna äro döda eller att dock ingenderas samtycke erford- Förmynda•
vas ai fto ras

skall, enligt förslaget, giftomannaskapet övergå till förmyndaren. Förslaget har mannarätt.

sålunda ej blott avskaffat föräldrarnas rätt att nämna giftoman (1 kap. 2 § gifter målsbalken)

utan ock uteslutit släkten såsom sådan från allt rum i giftomannaord ningen.

Det intresse, föräldrarna kunna äga att bestämma om giftomannaskapets utövande
efter deras död, torde även i beredningens förslag vara vederbörligen tillgodosett, då
jämlikt 20 kap. 3 § (enligt beredningens förslag 4 ''§) ärvdabalken den är närmast
att efter föräldrarna bliva förmyndare, som de nämnt därtill. Med det fall att föräldrarna
icke skulle vilja anförtro giftomannaskapet åt den, som dock efter deras
mening är den lämpligaste förmyndaren, synes man icke behöva räkna. Förmynderskapet
innebär ju, även det, omvårdnad för myndlingens personliga bästa, ej blott
förmögenhetsförvaltning.

Om föräldrarna ej utsett förmyndare för barnen, skall enligt 20 kap. 4 § ärvdabalken
förmynderskapet tillträdas av den, som skyldast och därtill fallen är; endast i
den händelse att skyldeman ej finnas eller att de ej kunna vara förmyndare, äger rätten
att därtill förordna annan man (20 kap. 6 § ärvdabalken). Lagen har likväl ej
funnnit särskilda stadganden överflödiga om släktens ställning till giftomannaskapet.
I 1 kap. 3 § giftermålsbalken lämnas i detta hänseende vidlyftiga och detaljerade
föreskrifter, uttryck för den princip att giftomannaskapet skall, såframt föräldrarna
ej förordnat därom, övergå till dotterns närmaste manliga släkting, med företräde
för sidoskylda framför ascendenter, fädernesläkt framför mödernesläkt och
äldre framför yngre. Ingen kan vara giftoman för den, från vilken han härstammar
eller som i släktskap å sidan står närmare än han till den gemensamma stammen.

148

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 2 §.

men eljest medför släktskapen, utan begränsning till vissa led, en omedelbart i lagen
grundad behörighet att, framför förmyndaren och i den mellan släktingarna inbördes
gällande ordningen, utöva giftomannaskapet.1 Den unga kvinnan kan sålunda i
sin rätt att träda i äktenskap bliva beroende av en avlägsen släkting, som för henne
är helt främmande och av rätten funnits olämplig att vara hennes förmyndare. Hon
kan måhända, på sätt 1 kap. 4 § giftermalsbalken anvisar, hos rätten utverka att han
förklaras jävig eller ej i tillstånd att utöva giftomannaskapet; men i sådant fall övergår
detta till den än fjärmare släktingen, såframt hon ej på enahanda sätt kan få
även honom skild därifrån.

Den företrädesrätt till giftomannaskapet, vilken sålunda tillkommer även avlägsna
släktingar framför förmyndaren, äger utan tvivel sin grund väsentligen i den
gamla åskådningen, att släkten har ett självständigt intresse att tillvarataga vid sina
medlemmars giftermål. Ur synpunkten av den omyndiges bästa allena kan den tydligen
ej försvaras. Redan lagkommittén föreslog ock att giftomannarätten icke
skulle utsträckas till fjärmare släktingar än farbroder och morbroder. Ett närmare
deltagande i vad som rörer den omyndige kunde, anförde kommittén, i allmänhet
icke påräknas hos avlägsnare skyldeman; i saknad av giftomän inom nyssnämnda
skyldskapsgrad borde därföre förmyndaren, vars nämnande vore grundat på domarens
förtroende till en känd skicklighet och redlighet samt välvilja för den omyndige,
med sin övriga vårdnad jämväl förena giftomannarättens utövning. Högsta domstolens
pluralitet tillstyrkte emellertid, vid granskning av förslaget, att lagens utsträckning
av giftomannarätten till skyldeman i allmänhet matte kvarsta. Da mös
eller omyndig persons val av make utgjorde en angelägenhet, som rörde hela dess
släkt, vilken skulle komma i svågerskapsförhållande till samma make, och hos närmare
anförvanter, mera än hos någon annan, således borde förutsättas uppmärksamhet
och nit att förebygga ett icke passande äktenskap, ansåg pluraliteten den omständighet,
att närmaste släktingen i anseende till ålderdom, talrik egen omvårdnad, flera
äldre förmynderskap eller andra orsaker icke vore förmyndare, ej böra utestänga
honom ifrån utövningen av giftomannakallet. Äldre lagberedningens förslag intog
dock samma ståndpunkt härutinnan som lagkommitténs. Och numera torde även

1 I två av lagkommissionens förslag till giftermålsbalk av år 1690 var införd en bestämmelse att
om, efter föräldrarnas död, annan än rätt giftoman var förordnad till förmyndare, dennes råd och samtycke
skulle tagas; jfr överläggningar härom i Förarbetena I s. 225, 227, 291.

149

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 2 §.

dessa tidigare lagförslag finnas gå alltför långt i sin tilltro till släktingarnas särskilda
lämplighet för giftomannakallet. Sammanhållningen inom släkten är ej längre
densamma som förr. Den allt större rörligheten hos befolkningen har medfört att
känslan av släktskapens förpliktelser lätteligen går förlorad, och utanför den trängre
familjen, i förhållandet mellan andra än föräldrar och barn, lärer den i våra dagar
ofta ej vara synnerligen stark. Att den släkting, som ej kan eller ej vill åtaga sig
förmynderskapet, ändock skulle vara framför andra skickad att bedöma huruvida
ett ifrågasatt giftermål för myndlingen är att tillråda eller ej, kan enligt beredningens
övertygelse ej av lagstiftaren förutsättas.1

Då, av nu angivna grunder, förslaget icke anförtror giftomannaskapet åt andra
släktingar än föräldrarna, befinner det sig i full överensstämmelse med nyare utländska
kodifikationer (Ungern, Tyskland och Schweiz). Den franska code civil
och de lagstiftningar, som tillhöra samma rättsområde, låta ascendenterna i andra
led och, vid förhinder även för dem, ett familjeråd träda i föräldrarnas ställe.

Det kan tänkas inträffa att den ene av föräldrarna är förmyndare och tillika
äger ensam utöva giftomannaskapet, men att yttrande från honom ej kan inhämtas
utan märklig omgång eller tidsutdräkt. Att för sådant fall, under medgivande att
samtycke till barnets giftermål av fadern eller modern ej är behövligt, upprätthålla
fordran på förmyndarens samtycke skulle innebära, att förmynderskapet borde fråntagas
fadern eller modern och uppdragas åt annan. Detta vore dock tydligen en alltför
vittgående åtgärd. Då det emellertid icke synts beredningen försvarligt att i
antydda händelsen vare sig nödga den omyndige att uppskjuta giftermålet, till dess
yttrande kunde anskaffas från fadern eller modern, eller låta varje fordran på
annans samtycke falla, har beredningen föreslagit att särskild giftoman skall förordnas,
av vars samtycke den omyndiges rätt att ingå äktenskap blir beroende. Att

1 Vid riksdagen 1862—1863 antogo ständerna ett förslag av innehåll, bl. a., att om fader eller moder
ej vore till, giftoman skulle av rätten förordnas. K. Maj:t fann förslaget icke kunna bifallas, bl. a.
av det skäl att nämnda stadgande, enligt vilket icke någon av de nu i 1 kap. 3 § giftermålsbalken omförmälda
skyldeman vidare skulle vara till giftoman självskriven, syntes, utan att i allmänhet bereda
kvinnan någon fördel, ofta komma att medföra olägenheter genom omgång och kostnader för giftomans
förordnande, varförutan genom berörda stadgande det sammanhang skulle hrytas, som för närvarande
ägde rum emellan lagstiftningen om giftomannarätten och de i 20 kap. ärvdabalken uppställda regler
för övertagande av förmyndarevård.

Särslcildt

förordnad

giftoman.

150

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 2 §.

fastställa vissa behörighetsvillkor för sådan giftoman har beredningen lika litet
som gällande lag ansett nödigt. Ej blott rätten utan, på landet, även domaren skall
äga meddela förordnandet. När den omyndige vill ingå äktenskap utan samtycke
av vare sig föräldrar eller förmyndare, blir det sålunda ej lysningsförrättaren, utan
rätten eller domaren, som i första hand prövar, om förutsättningarna därför äro
tillstädes. De betänkligheter man möjligen kunde hysa, att inhämtande av föräldrarnas
yttrande komme att alltför villigt antagas förenat med märklig omgång eller
tidsutdräkt, torde härigenom vara väsentligen undanröjda.

Även i det fall att omyndigt barn, vars föräldrar avlidit eller ej äro kända, icke
blivit försett med laga förmyndare, kan förslagets bestämmelse om förordnande av
särskild giftoman äga tillämpning. Med hänsyn till sadana fall stadgas redan nu
i 1 kap. 4 § giftermålsbalken, sådant lagrummet lyder enligt 1857 års förordning,
att om veterlig giftoman ej finnes, rätten skall nämna giftoman. Förslaget bereder
här den lättnad att på landet förordnande kan givas av domaren.

Så länge förmyndaren kvarstår såsom sådan, är han, enligt förslaget, även behörig
giftoman. Någon anledning att uppställa särskilda hinder för giftomannaskapets utövande
torde ej finnas. Vill förmyndaren själv äkta myndlingen, lärer emellertid av
allmänna rättsgrunder följa att han ej kan till äktenskapet lämna giltigt giftomannasamtycke.
• Utan uttrycklig föreskrift torde vara tydligt att i sådan händelse annan
måste förordnas antingen att övertaga förmynderskapet i dess helhet eller att utova
den del av förmyndarevärvet, som giftomannaskapet innefattar.

För de fall, att någon blivit upptagen såsom fosterbarn i enlighet med föreskrifterna
i 19 eller 20 § legostadgan den 23 november 1833 eller 15 § 2 mom. i förordningen
den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet, kunde det ifrågasättas att
fosterföräldrarna skulle äga utan särskilt förordnande utöva giftomannaskapet, därest
annan giftoman saknades, eller till och med att giftomannaskapet borde tillkomma
dem framför de naturliga föräldrarna. Ett stadgande av sist angivna innehåll
fanns upptaget i såväl lagkommitténs som äldre lagberedningens förslag; det
hade där sin grund i dessa förslags utförliga bestämmelser om rättsförhållandet mellan
fosterföräldrar och fosterbarn. Då däremot nu gällande knapphändiga stadganden
om fosterföräldraskap icke synas äga det innehåll att å dem kan byggas en regel
om giftomannaskapets utövande av fosterföräldrarna, bär en dylik regel icke i för -

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 2 och 3 §§. 151

slaget upptagits.1 Därest det av beredningen särskilt framlagda förslag till lag om
adoption varder upphöjt till lag, komma emellertid adoptivföräldrarna att i förevarande
hänseende intaga de naturliga föräldrarnas plats.1 2

Att samtycke, varom denna paragraf handlar, måste för att bliva giltigt avse just
det äktenskap, som är i fråga, är uppenbart.

3 §.

Enligt gällande lag inverkar ej omyndighetsförklaringen på rätten att ingå
äktenskap utom för det fall att den omyndigförklarade är förut ogift kvinna.3 Till
hennes äktenskap erfordras samtycke av giftoman-, och giftomannaordningen är densamma
som i fråga om den ännu ej fullåriga kvinnan.

Härifrån avviker förslaget i dubbel måtto, då det förbjuder en var, som blivit
under förmyndare ställd, att ingå äktenskap utan samtycke av förmyndaren. Förbudet,
som med hänsyn till stadgandet i 5 § saknar betydelse i fråga om den,
vilken för sinnessjukdom eller sinnesslöhet är förklarad omyndig, har ansetts
vara en naturlig följd av den allmänna ställning de omyndigförklarade intaga i
rättsligt hänseende. Giftermålet är, även till sina ekonomiska verkningar, en alltför
viktig handling för att kunna undantagas från regeln att den omyndigförklarades
avtal ej gäller utan förmyndarens godkännande. Att här, liksom beträffande dem
vilka ej hunnit till myndig ålder, låta bestämmanderätten i första rummet tillkomma
föräldrarna, ej förmyndaren, har beredningen trott vara varken behövligt eller lämpligt.

1 Under de förhandlingar vid riksdagen 1856—1858, som föregingo antagandet av 1857 års förordning
om ändring i 1 kap. 4 § giftermälsbalken, framhölls att man borde söka förekomma den långsamma och
med kostnader förenade nödvändigheten att anlita domstol i det fall, att någon saknar giftoman. I
sådant syfte föreslogs inom prästeståndet att, ehuru känd giftoman saknades, rättens förordnande icke
skulle vara behövligt, om välviljande fosterföräldrar eller husbondefolk funnes, åt vilka giftomannarätt
kunde betros. Förslaget avstyrktes av lagutskottet, under anförande, bl. a., att så länge lagen ej bestämmer
vad med fosterföräldrar förstås samt vilka skyldigheter åligga dem, den ej torde kunna tillägga
dem några rättigheter och att förhållandet mellan husbonde och tjänare är till grund och väsende av
helt annan art än det som bör grundlägga giftomannarätt.

Enligt lagkommissionens tidigaste förslag till giftermålsbalk (1689, 1690) skulle husbonde i visst
fall sökas och tilltalas om kvinlig tjänares äktenskap; jfr överläggningar i Förarbetena I s. 220, 292.

2 Se 12 § i omförmälda lagförslag.

s Se K. Maj :ts dom den 11 aug. 1854 (Schmidt J. A. XXVII s. 517).

Förmyndarens
samtycke
till omyndigförklarads
äktenskap.

152

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 3 och 4 §§.

Rättens tillstånd
till
giftermål.

Adelsprivilegierna
§ 39

Det i förevarande paragraf upptagna förbudet återfinnes även i de tyska och
schweiziska civillagarna. Lagkommittén, liksom äldre lagberedningen, uppställde
giftomans samtycke såsom villkor för varje omyndigs äktenskap, under anförande att
undantag härifrån icke syntes kunna göras för dem, som efter uppnådd myndig ålder
blivit ställda under förmyndares vård, helst denna anstalt förutsatte hos dem en
redan ådagalagd oskicklighet att sörja för eget bästa.

Måhända kan förslaget synas onödigt strängt såvitt rörer ogift kvinna, vilken frivilligt
avsagt sig myndighetens utövning och förty jämlikt lagen den 5 juli 1884
blivit ställd under förmyndare. Skulle emellertid i något fall en av dylik anledning
förordnad förmyndare motsätta sig kvinnans önskan att ingå äktenskap, lärer hon
kunna omedelbart återvinna sin myndighet och sålunda nå sitt syfte utan att nödgas
anlita den utväg, 4 § i förslaget alltid lämnar öppen. Sådan kvinna står
ju ock redan nu under giftoman, och några olägenheter därav hava veterligen icke
försports.

4 §.

Denna paragraf överensstämmer med första punkten i 6 kap. 4 § giftermålsbalken.2
Vad i sagda lagrum är stadgat om böter och skadestånd har däremot, på sätt redan
lagkommittén och äldre lagberedningen föreslogo, blivit utelämnat.

I § 29 av ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober 1723 är det Konungen
förbehållet att, om föräldrar eller giftoman oskäligen sätta sig emot adlig mans
eller kvinnas giftermål, »disponera uti saken» eftersom han finner skäligt. Det tillkommer
alltså icke domstol att i sådant fall pröva, om samtycke till äktenskap vägrats
på giltiga grunder. Någon avsevärd förmån synes dock knappast ligga i detta
privilegiestadgande, som veterligen ej varit tillämpat under en lång följd av år.3
För så vitt samma paragraf vidare fordrar giftomannasamtjmke även till mannens
äktenskap i hans omyndiga år. och tillägger båda föräldrarna samma befogenhet i
fråga om barnens giftermål, innebär detta ingen skiljaktighet från vad som enligt
beredningens förslag skall gälla för övriga svenska medborgare. Och då vad para 1

Om tillämpningen härav se K. Maj:ts dom den 8 febr. 1860 (Schmidt J. A. XXIII s. 412).

2 Senaste kända rättsfall är avgjort genom K. Maj:ts utslag den 3 mars 1854 (Schmidt J. A. XXVII
s. 261). Att ofrälse kvinnas ansökan om tillstånd till äktenskaps ingående, ehnrn giftomannen vägrar
samtycka, ansetts innefatta ett ämne som ej tillhör K. Maj:ts omedelbara upptagande, se K. Maj:ts utslag
den 8 juli 1898.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 4 §.

153

graf en eljest innehåller — om samtycke till sons eller dotters äktenskap och om adlig
änkas eller jungfrus ofrälse gifte eller lägersmål — dels redan blivit ändrat
genom förordningen den 17 mars 1882, däri bestämts att förordningen den 8 november
1872 om ändring av lagens stadganden angående giftomannarätt skall gälla till
efterrättelse jämväl för frälsemän, och dels förlorat sin betydelse på grund av förändringar
i den allmänna lagstiftningen eller, såsom föråldrat, ej vidare torde kunna
bringas i tillämpning, har beredningen trott att, i samband med ny lagstiftning om
äktenskaps ingående, hela paragrafen lämpligen skulle kunna upphävas. Enär till
sådant upphävande erfordras bifall av ridderskapet och adeln och frågan följaktligen
bör undergå särskild legislativ behandling, har ett fristående lagförslag i ämnet
blivit av beredningen utarbetat.

De tre första paragraferna av 6 kap. giftermålsbalken innehålla föreskrifter om ö

§§ gifter äventyr

av arvlösgörelse eller böter för den, som gifter sig mot föräldrarnas vilja malsbalken.
eller utan rätte giftomans ja och samtycke.1 Med den utsträckta frihet att bortgiva
egendom i testamente, som blivit införd genom förordningen den 21 december 1857,
hava nyssnämnda lagrum numera sin egentliga betydelse däri, att de tillåta ett förfogande
över bröstarvinges laglott. De innebära sålunda en avvikelse från regeln
att bröstarvinges laglott icke får på grund av hans eget förhållande genom
testamente inskränkas eller fråntagas honom. Något annat fall, där så
skulle kunna ske, känner lagen ej heller. Då det nu ingalunda lärer kunna påstås
att ett giftermål mot föräldrars eller andra ascendenters vilja skulle utgöra en svårare
förseelse, eu grövre kränkning mot dem än varje annat bröstarvingens förfarande,
synes det undantagsstadgande, som innefattas i dessa paragrafer, icke vara tillräckligt
motiverat och förty ej heller ägnat att bibehållas. Vid den blivande revisionen
av ärvdabalken kan måhända ett stadgande av större räckvidd, med tillämpning
även å nu ifrågavarande fall, finnas påkallat. Lagkommitténs och äldre lagberedningens
förslag till ärvdabalk upptogo, i 10 kap. 5 §, en bestämmelse! av innehåll,
att arvlösgörelse för giftermål utan samtycke av skyldeman i rätt uppstigande
led kunde äga rum blott i den händelse att samtycket utgjorde ett villkor för behörighet
att träda i äktenskap, således ej i det fall som avses i 6 kap. 2 § gifter -

1 Om tillämpningen härav se K. Maj:ts domar den 18 okt. 1861 (Schmidt J. A. XXXIV s. 503) och
den 4 april 1887 (N. J. A. s. 84); jfr ock diskussion inom jnristföreningen för Skåne och Blekinge år
1878 (N. J. A. II n:r 6 s 5).

20—123784.

154

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 4, 5 och 6 §§.

målsbalken, och jämställde med dylikt giftermål vissa förbrytelser mot skyldeman.
Härigenom blev väl påföljden av arvlösgörelse för giftermål bättre inpassad i systemet,
om än förslaget vid granskning inom högsta domstolen föranledde den anmärkningen
att större skäl syntes vara för handen till arvingens uteslutande från arvsrätten
när han funnits skyldig till vanfrejdande brott, än då han felat endast genom
ingående av äktenskap mot testamentsgivarens vilja. Men genom begränsningen till
de fall, då saknaden av samtycke utgör ett verkligt äktenskapshinder, kom bestämmelsen
å andra sidan, till följd av den noggranna hindersprövningen före lysnings
utfärdande, att förlora så gott som varje praktisk betydelse.

5 och 9 §§.

Gällande be- I 1734 års lag finnes icke något stadgande, som uttryckligen uppställer sjukstämmelser
0 .

om sjukdom dom eller lyte såsom hinder mot äktenskap. Det kan dock ifragasättas, om ej

äktenskaps- sådant äktenskapshinder innefattas i vissa lagens bestämmelser om skillnad i tro hinder.

lovningar.

Bland de orsaker, för vilka sådan skillnad tillåtes, upptager 1686 års kyrkolag,
i 4 punkten av 16 kap. 2 §, »smittosamma och obotliga sjukdomar, varmed
den ena delen hemligen varit bekajad, förr än de trolovades, eller ock där efteråt
råkat uti, såsom spetälska, fallandesot, vettlösa, raseri, pockor av lösaktighet, vederstyggelige
och store fel och lyten, som städse kunna hindra en att bruka sin
hantering och näring». I 3 § av samma kapitel heter det vidare att om båda de
trolovade, oaktat skillnadsskäl föreligger, »ändå vilja bliva tillsamman, måste det
dem icke förvägras, undantagande smittosamme sjukdomar, då en behörig tid sättas
skall, på vilken må försökas om sjukdomen botas kan, var om icke, skall
trolovningen upphävas». Kyrkolagens mening synes alltså hava varit att stadga
ett ovillkorligt äktenskapshinder för den, som är behäftad med obotlig smittosam
sjukdom.1

I 1734 års lag, där smittosam och obotlig sjukdom med samma exemplifiering
som i kyrkolagen upptages såsom skäl till återgång av fästning (4 kap. 2 § giftermålsbalken),
finnes ej någon motsvarighet till kyrkolagens uttryckliga stadgande

1 I andra kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:r 45 vid 1904 års riksdag säges att man på
grund av stadgandet i 16 kap. 3 § kyrkolagen torde vara berättigad att antaga smittosam sjukdom,
som ej kan botas, vara indirekt ett äktenskapshinder.

Lag om äktenskapa ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§. 155

om trolovnings upphävande även mot de trolovades vilja. Men det förslag till
kyrkoordning, som framlades vid 1731 års riksdag och avsåg att bringa kyrkorätten
i överensstämmelse med den väntade nya borgerliga lagboken, innehåller i 15 kap.

3 §, i samband med en uppräkning av dem vilka bland annat för skyldskap, svågerskap
eller begånget horsbrott ej må trolovas, även denna bestämmelse: »Icke
heller de, som med smittosamma sjukdomar behäftade eller vettlöse äro; varom
vidare i lagboken stadgat finnes.» Då hänvisningen till lagboken utan tvivel åsyftar

4 kap. 2 § giftermålsbalken,1 vill det följaktligen synas som vore föreskriften i
sagda lagrum om fästnings återgång ämnad att, liksom kyrkolagens bestämmelse
om trolovnings upphävande, tillämpas även oberoende av yrkande från någon av de
trolovade.1 2

Om avsett varit att obotlig smittosam sjukdom i allmänhet skulle utgöra ett
verkligt äktenskapshinder, visar emellertid redan k. brevet den 25 november 1757
att lagen ej uttolkats i enlighet med lagstiftarens syfte. Nämnda k. brev var föranlett
av uppkommet tvivelsmål om rätta förståndet av 16 kap. 2 § kyrkolagen.
Det hade anförts att sagda lagrum väl anser fallandesot såsom ett laga skäl till skillnad
i trolovningar när endera parten det påstår, men icke utsätter huruvida äktenskap,
när det å ömse sidor åstundas, må tillåtas emellan personer af vilka någondera
är besvärad med berörda sjukdom, och hos Konungen hade förfrågan gjorts
om och huruvida äktenskap i sådant fall kunde beviljas. Härå lämnades i k.
brevet det svar att när någon för fallandesot känd åstundade träda i äktenskap,
undersökning om sjukdomens art skulle på närmare angivet sätt företagas; och
om sjukdomen funnes icke vara den rätta fallandesoten, eller epilepsia idiopathica,
då men icke annars vore äktenskap den sjuke tillåtet. När sålunda ett uttryckligt
äktenskapsförbud med avseende å den, som lider av den rätta fallandesoten,
inkom i vår lagstiftning, antyddes icke att förbudet redan funnes i gällande rätt.
Såsom grund till förbudet åberopades varken kyrkolagens eller 1734 års lags stadganden
om trolovnings upplösning, utan allenast att enda medlet att efterhanden
utrota den rätta fallandesoten funnes vara att alldeles förbjuda giftermål för dem.
vilka därmed äro besvärade.

1 1734 års lag är i nu förevarande avseende lika med det förslag, som av lagkommissionen förelädes
ständerna vid 1731 års riksdag.

2 Jfr ock det stadgande om återgång av äktenskap för obotlig smittosam sjukdom, som innefattas i
13 kap. 8 § giftermålsbalken.

156

Bör obligatorisk

läkarundersökning

införas ?

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

I senare författningar och lagarbeten framträder dock den uppfattningen att fallandesot
ej är den enda sjukdom, som utgör laga äktenskapshinder. Så stadgas uti
instruktionen för collegium medicum den 28 oktober 1797, att när vid giftermål
frågor hos kollegiet göras om ärftligen smittande sjukdomars beskaffenhet, böra
de med den grannlagenhet och urskilning besvaras att anledning icke gives vare
sig till generationens hindrande eller landets besvärande med obotliga sjukdomar.
En liknande bestämmelse om ärftliga eller smittosamma sjukdomar innehåller instruktionen
för sundhetskollegium den 6 december 1815. Lagkommittén, som i sitt
förslag till allmän civillag uppställde såsom äktenskapshinder verklig fallandesot
och annan ärftligen smittande sjukdom, anmärkte i motiven att detta stode i överensstämmelse
med k. brevet den 25 november 1757 och instruktionen för collegium
medicum.1 Det förslag till kyrkolag, som år 1828 avgavs av därtill särskilt utsedda
kommitterade, stadgar i 4 kap. 4 § att lysning till äktenskap icke må utfärdas
för vansinniga eller av fallandesot eller andra obotliga eller smittosamma sjukdomar
i hög grad besvärade. Och äldre lagberedningen bibehöll lagkommitténs
förslag oförändrat. Praxis torde emellertid alltjämt hava med bestämdhet omfattat
den mening att, frånsett sådana psykiska lidanden som inverka på förmågan att
i allmänhet sluta avtal, ej annan sjukdom än fallandesot utgör hinder mot äktenskap.

Med den växande insikten om samhällets plikt att sörja för släktets andliga och
fysiska hälsa och särskilt om de faror härför, som könssjukdomarna innebära, hava
under de senare åren i vårt land liksom annorstädes allt livligare påyrkats lagstiftningsåtgärder
till förebyggande att äktenskap ingås av dem, vilka icke kunna
ur medicinsk synpunkt anses därtill skickade. Olika förslag hava i sådant hänseende
blivit framställda.

Vidast går yrkandet att envar, som vill träda i äktenskap, skall vara skyldig
att inom viss kortare tid före giftermålet låta undersöka sig av läkare. Om viss
sjukdom av lagen uppställes såsom äktenskapshinder, är tydligen ett stadgande om
sådan skyldighet till läkarundersökning nödvändigt, därest full säkerhet skall vinnas
att förbudet ej överträdes. Men en läkarundersökning före giftermålet kan äga sitt
värde oavsett vad lagen förskriver om sjukdomars betydelse för rätten att ingå äkten 1

I Cassels och Norins tablå säges att 4 kap. 2 § giftermålsbalken, jämförd med 1757 års k. brev,
innefattar enahanda förbud mot lagförslaget.

157

Lag om uktenskags ingående och upplösning, 2 kap. ö och G §§.

skap. Den undersökte bliver upplyst, huruvida lians hälsotillstånd gör ett äktenskap
icke tillrådligt eller tillrådligt blott under vissa förutsättningar i fråga om
val av make, hygieniska försiktighetsmått i äktenskapet eller dylikt, varom allt
läkaren kan giva honom besked. Det är ett sådant självständigt ändamål undersökningen
avsetts skola tjäna, när under det senaste årtiondet frågan om lagfästandet
av en allmän skyldighet för blivande makar att låta undersöka sig av läkare bragts
under riksdagens prövning.

I en vid 1904 års riksdag väckt motion,1 vilken avsåg vidtagande av åtgärder
mot smittosam könssjukdoms .spridande genom äktenskap, upptogs sålunda ett tidigare
utom riksdagen framställt förslag att de blivande makarna skulle vara pliktiga
förete såväl läkarbetyg angående sitt hälsotillstånd som ock intyg över vad
en eller två trovärdiga nära bekanta till dem kände rörande deras hälsa. Under
utskottsbehandlingen1 2 uttalades starka betänkligheter mot förslaget, och motionen
ledde ej till någon riksdagens åtgärd.

Vid 1908 års riksdag hemställde en motionär3 att riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t anhålla om utredning, huruvida icke intyg om kort tid före giftermålet undergången
läkarundersökning borde stadgas såsom villkor för äktenskap och jämväl
om icke äktenskapsförbud under vissa sjukdomar eller stadier av sjukdomar
kunde vara av nöden. Denna motion anslöt sig nära till en förut inom litteraturen
förfäktad tanke att sådant intyg borde, för undvikande av de praktiska svårigheter
som mötte vid avgivandet av en detaljerad attest, innehålla allenast att undersökning
verkställts, icke ett angivande av vad därvid iakttagits.

Lagutskottet yttrade att en lagstiftning av den art, motionären ifrågasatt, enligt
utskottets tanke skulle stöta på stora svårigheter och i flera fall synnerligen kännbart
ingripa i den enskildes personliga förhållanden. De sociala hänsyn, som lagstiftaren
måste taga när det gällde att giva rättsregler å ett område, där den enskilde
i högre grad än eljest hade anspråk på att hans rent personliga intressen icke åsidosättas,
reste här så stora hinder, att de icke borde av lagstiftaren lämnas obeaktade,
om icke ett statens ingripande av förhållandena nödvändiggjordes eller detsamma.
uppbures av en allmänt gängse åskådning. Enligt utskottets förmenande

1 Av herr P. P. Waldenström i andra kammaren.

2 Se andra kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:r 45 och första kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande n:r 26.

3 Herr E. O. V. Wavrinsky i andra kammaren, motionen n:r 2.

Motion vid
1904 års
riksdag.

Motion vid
1908 års
riksdag.

Lagutskottets
yttrande
år 1908.

158 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

vore emellertid dessa betingelser icke för banden. Så vitt rörde förslaget att såsom
villkor för äktenskap borde stadgas skyldighet för nupturienterna att kort tid före
giftermålet underkasta sig läkarbesiktning, anförde utskottet vidare:

»Såsom framgår av den motivering, som motionären lämnat sitt ifrågavarande
förslag, avser detsamma i främsta rummet att förekomma, att personer, som äro
behäftade med venerisk sjukdom, ingå äktenskap och därigenom utsätta den andre
maken och de barn, som födas i äktenskapet, för de svåra följder dessa sjukdomar
ofta draga med sig. Det finnes även anledning befara, att den obligatoriska läkarundersökningen
före ingående av äktenskap gemenligen skulle anses påbjuden just
med avseende å dessa sjukdomar. Den föreskrivna undersökningen skulle därigenom
helt säkert i många fall bliva än mera motbjudande för de blivande makarna
och för mången kännas i hög grad kränkande. Särskilt i de trakter av landet,
där dylika sjukdomar äro föga utbredda, skulle en lagstiftning av angiven innebörd
möta ett bestämt motstånd. Till följd av de veneriska sjukdomarnas natur
är det dessutom mången gång omöjligt för läkaren — även om han är specialist å
ifrågavarande område — att med säkerhet avgöra, huruvida sjukdomen befinner
sig i ett sådant stadium, att han bör avråda från ingående av äktenskap, och torde
detta äga tillämplighet även å andra smittosamma sjukdomar än de nyss nämnda.
För ett effektivt bekämpande av smittosamma sjukdomar lärer ej heller den föreslagna
åtgärden vara erforderlig. Om skyldighet stadgades för kontrahenterna att
före vigseln låta underkasta sig besiktning av läkare, kunde det dessutom befaras,
att den i vårt land redan nu mycket låga äktenskapsfrekvensen skulle än ytterligare
nedgå. Vad angår det i motionen anförda uttalandet, att fordran på läkarbesiktning
för dem, som ämna ingå äktenskap, icke borde möta något motstånd,
enär allmänheten redan vore van vid att läkarbetyg ofta krävdes för anställning
inom vissa statens verk, för genomgående av vissa undervisningskurser m. m., vill
utskottet framhålla, att, med hänsyn till den stora skillnad i betydelse ett ofördelaktigt
resultat av läkarbesiktningen skulle medföra för den undersökte, en dylik
jämförelse synes i hög grad missvisande.

Beträffande innehållet i det intyg, som skulle av läkaren avgivas, har motionären
ifrågasatt, att detsamma i regel endast skulle bestyrka, att äktenskapskandidaten
undergått undersökning utan att angiva resultatet av densamma. Så vitt utskottet
kan finna, skulle ett dylikt intyg i stort sett komma att sakna betydelse

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§. 159

och den obligatoriska läkarundersökningen icke medföra det gagn, som man därmed
avsett att vinna, då det skulle stå den undersökte fritt att vid läkarens föreställningar
fästa det avseende han funne för gott. Den, som vet sig vara behäftad
med en sjukdom, vilken kan överföras på den blivande maken eller de barn,
som födas i äktenskapet, lärer för övrigt redan nu i regel låta behandla sig av
läkare före trädandet i äktenskap. En förbättrad undervisning om de smittosamma
sjukdomarnas natur och verkningar samt en därigenom åstadkommen vidgad kännedom
om de faror, de kunna draga med sig såväl för den sjuke själv som för
hans maka och ett kommande släkte, skola säkerligen i minst lika hög grad som
de lagbud, motionären ifrågaställa medföra en ökad ansvarskänsla och ett allt allmännare
iakttagande på frivillighetens väg av de fordringar, som kunna och böra
uppställas i nu förevarande avseende. Och enligt utskottets uppfattning är denna
väg till målets uppnående att föredraga framför ett tvångsbud på ett så ömtåligt område
som detta. I varje fall finnes det grundad anledning antaga, att en sådan lagstiftning,
som motionären ifrågasatt, icke skulle komma att visa sig i avsedd grad
effektiv. Med rätta har det nämligen uttalats den farhågan, att de personer, mot
vilka lagbudet egentligen vore riktat, och beträffande vilka motionären rent av
ifrågasatt ett äktenskapsförbud, nog icke skulle låta avhålla sig från att överflytta
sin sjukdom på andra blott med den skillnad, att det skedde utom i stället för
inom äktenskapet, samt att de barn, som därigenom bragtes till världen, skulle
komma att utsättas för mera vanvård och större lidanden, än om de vore födda
av en legitim förbindelse.»

Motionen blev sålunda av lagutskott avstyrkt och vann, så vitt den avsåg obligatorisk
läkarundersökning före giftermålet, icke någondera kammarens bifall.

Sedermera har jämväl reglementeringskommittén förklarat sig anse ett stadgande Reglementeom
verkställd läkarundersökning såsom villkor för lysning icke under nu rådande
förhållanden vara att förorda.1 Ett dylikt stadgande skulle nämligen, om än i »''ande.

och för sig önskligt, helt visst stöta på synnerligen stora svårigheter av såväl
allmänt mänsklig som praktisk natur. I sådant hänseende framhåller kommittén,
utöver vad redan inom riksdagen anförts, att de för nupturienterna uppkommande
kostnaderna skulle, även om själva undersökningen bleve avgiftsfri, ändock komma

1 Se dess betänkande I s. 147—149.

160 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

att med hänsyn till resor och dylikt bliva åtminstone i vissa landsändar rätt avsevärda.
Kommittén anmärker ock särskilt, hurusom det knappast torde vara att
förvänta att allmänheten skulle visa mindre motvilja mot den obligatoriska undersökningen,
om resultatet av densamma icke komme till synes i läkarintyget.
Fakultetens Fakulteten har ytterligare betonat de olägenheter, vilka skulle uppstå till följd
utlåtande. av ^en mcd läkarundersökningen förknippade kostnaden. Denna skulle komma
att verka som en avsevärd beskattning av nupturienten; åtminstone skulle den
uppfattas så av det stora flertal friska personer, som redan utan läkarundersökning
visste sig oförhindrade till äktenskap. Den sunda huvudmassan av vårt folk, särskilt
lantbefolkningen, kunde med ett visst fog anse sig genom den nya utgiften
orättvist beskattad på grund av förhållanden, som rörde en minoritet hos folket,
företrädesvis i städer och industricentra, där den förnämsta anledningen till stadgandet,
de veneriska sjukdomarna, hade sitt egentliga hemvist. Slutligen vore det
fara, att denna nya utgift för äktenskaps ingående skulle avhålla många mindre
bemedlade därifrån, varigenom vår redan låga äktenskapsfrekvens ytterligare komme
att sänkas och antalet illegitima förbindelser att stiga, utan att likväl sjukdomarnas
och sjukdomsanlagens överförande genom smitta och arv kunde hindras.
Så önskvärd en lagbestämmelse om allmän obligatorisk läkarundersökning för
nupturienter än från medicinsk synpunkt vore, har dörför fakulteten ansett sig
icke kunna för närvarande tillstyrka dess införande hos oss.

Uttalanden Det danska retslmgeraadet har, närmast till betryggande av att vissa äktenskapssak1
norska hinder varda iakttagna, förslagit att envar nupturient skall varda skyldig förete
auktoriteter ^ys om undergången läkarbesiktning. Medicinska fakulteten vid universitetet
i Kristiania, till vars uttalande den norske medicinaldirektören anslutit sig, har
åter ansett ett stadgande därom icke vara att anbefalla: läkaren skulle säkerligen
ofta bliva förd bakom ljuset, tvivelaktiga fall kunde lätt uppstå och en
obligatorisk undersökning, som måste vara ingående, skulle kännas som en förolämpning.

Beredning- Även beredningen är av den mening att ett dylikt stadgande icke lämpligen
ens yttrande. mec](]e]as_ Det skulle innebära en fordran på större personliga och ekonomiska

uppoffringar av de enskilde än som stode i rimligt förhållande till vad samhället
därmed kunde vinna; och otvivelaktigt är den anmärkning riktig att mångens
obenägenhet för äktenskapet skulle därav stärkas. Betyg om undergången läkarbe -

161

Lag om äktenskaps ingående oeh upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

siktning synes ej kunna fordras av annan nupturient än den, mot vilken gives
särskild anledning till förmodan att ett av lagen uppställt sjukdomshinder gör
honom oberättigad till äktenskaps ingående.

Frågan om ej lagen borde uppställa vissa andra sjukdomar än fallandesot såsom Förslag vid
hinder mot äktenskap har, såsom redan är nämnt, jämväl varit föremål för riksdag''™
riksdagens prövning. Den förut omtalade motionen vid 1908 års riksdag av- domshilder.
såg även utredning, om icke äktenskapsförbud under vissa sjukdomar eller stadier
av sjukdomar vore av nöden; och motionären framhöll att sådant förbud
kunde ifrågasättas särskilt med avseende å sinnessjukdomar. På grunder, som
förut återgivits, blev motionen av lagutskottet avstyrkt. Mot utskottets hemställan
hade emellertid avgivits reservation,1 däri hemställdes att riksdagen ville
hos Kungl. Maj :t anhålla om övervägande, i vad mån även andra svårare sjukdomar
än fallandesot borde i veterliga fall utgöra äktenskapshinder, samt framläggande
av det lagförslag vartill detta övervägande kunde föranleda. Det syntes
reservanten att man ej med utskottet hade rätt att slå sig till ro med en förhoppning,
att en växande upplysning skulle på deta område inom överskådlig tid på frivillighetens
väg medföra en ökad ansvarskänsla. Så länge lagstiftningen ej på något
sätt stämplade såsom obehörigt att genom äktenskaps ingående överföra de svåraste
sjukdomar på efterkommande, kunde man icke heller begära att individerna skulle
behärska sina naturliga instinkter och bättre än statens lagar förstå att vårda
sig om kommande släktens hälsa. Ett påbud att vissa svårare ärftliga sjukdomar,
som obestridligen fullt utbildade funnes hos någondera kontrahenten, borde utgöra
hinder för äktenskaps ingående, syntes därför vara på sin plats. En sådan lag
skulle även verka som en väckelse till eftertanke och såmedelst bidraga till det
av utskottet förordade upplysningsarbetet. Det funnes ej någon anledning, varför
ej även andra svårare ärftliga sjukdomar än fallandesot skulle utgöra äktenskapshinder.

Vid ärendets behandling i riksdagen bifölls utskottets hemställan av första kammaren,
medan andra kammaren biträdde reservationen.

1 Av herr C. Lindhagen med instämmande av herr J. Pettersson i Södertälje.

21—1237S7.

162

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

5 §•

Sinnessjukdom
och sinnesslöhet.

Liksom beredningen i avseende å de allmänna grundsatser, vilka böra vara bestämmande
för lagstiftarens ställning till spörsmålet om äktenskapshinder av nu
ifrågavarande art, kunnat'' ansluta sig till vad fakulteten därom anfört, så har
även fakultetens förslag till lagbestämmelser blivit av beredningen i väsentliga
delar följt. I likhet med fakulteten har beredningen sålunda ansett att lagstiftningen
om äktenskapshinder bör innehålla stadganden som avse, förutom fallandesot, tvenne
sjukdomsgrupper — sinnessjukdom och därmed besläktade tillstånd samt de veneriska
sjukdomarna.

Om sinnessjukdoms betydelse för rätten att ingå äktenskap innehåller vår lag,
såsom förut erinrats, icke något uttryckligt stadgande. Det är dock enligt gällande
rätt otvivelaktigt att den, som saknar förmågan att sluta avtal över huvud, ej heller
äger ingå äktenskap. För så vitt sinnessjukdomen berövar den sjuke rättslig handlingsförmåga,
utgör den alltså även äktenskapshinder.

Fakulteten har emellertid framhållit att sinnessjukdom enligt nutida vetenskaplig
åskådning icke alltid kan anses innebära civilrättslig inkapacitet. Det vore därför
nödigt, med avseende på sinnessjukdomens rashygieniska betydelse och den äktenskapsinkompetens
den även från andra synpunkter medförde, att sjukdomen såsom
sådan komme att utgöra äktenskapshinder. All erfarenhet utvisade att sjukdomen
mycket ofta var grundad på ett till avkomman överförbart sjukligt anlag, och
sinnessjukdom intoge i förhållande till ärftligheten i allt väsentligt samma ställning
som epilepsien. I själva verket talade starkare skäl för sinnessjukdomens an
för epilepsiens plats i lagen såsom äktenskapshinder, då de sjukdomsyttringar, som
kunde utbreda sig ur det ärftliga anlaget vid sinnessjukdom, vore av mera svårartad
beskaffenhet och därmed risken för efterkommandes andliga hälsa och utveckling
samt för deras samhällsduglighet även större.

Det har tillika av fakulteten anförts, hurusom uttrycket sinnessjukdom i vetenskapligt
språkbruk vanligen icke omfattar de tillstånd av hämmad psykisk utveckling,
vilkas högsta grad betecknas som idioti, och att även i dagligt tal sadana
tillstånd i allmänhet icke torde avses med orden sinnessjukdom och sinnessjuk. Då
de emellertid i förevarande avseende vore, åtminstone i sina svårare grader, fullt
likvärdiga med egentlig sinnessjukdom och liksom denna kunde vara yttringar av
svår ärftlig belastning, borde de uttryckligen inbegripas under samma lagbestämmelse
som denna. De kunde lämpligen betecknas som sinnesslöhet, med vilken

163

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

beteckning då avsåges grader av utvecklingshämning, vilka ligga under en utvecklingsnivå,
som motsvarar den normalt vid straffmyndighetsåldern (15 år) föreliggande.

I enlighet med vad fakulteten sålunda yttrat, upptar beredningens förslag bland
äktenskapshindren förhandenvarande sinnessjukdom och sinnesslöhet, jämväl för de
undantagsfall då den sjuke eller sinnesslöe ej måste anses sakna rättslig handlingsförmåga.
Den skärpning av gällande rätt, som hindersbestämmelsen för dessa
fall innebär, torde med hänsyn till den sinnessjukes eller sinnesslöes oförmåga
att fylla en makes plikter och på de av fakulteten i övrigt anförda grunder finnas
fullt berättigad.1

Vid jämförelse mellan parallelltexterna till 5 § möter den olikhet att det svenska
uttrycket »sinnesslö» saknar varje motsvarighet i den norska texten, medan den
danska talar om den som är »aandssvag i hojere grad».

De svenska och danska uttrycken äro emellertid att taga i samma betydelse.
I det svenska psykiatriska språkbruket skiljes mellan sinnessjukdom, vilken är en
pågående sjuklig process i hjärnan, och psykisk abnormitet, som beror av antingen
en medfödd abnorm sinnesbeskaffenhet eller en avslutad sjuklig hjärnprocess. Till
psykisk abnormitet äro att hänföra de ursprungliga utvecklingshämningar, vilkas
högsta grad betecknas med idioti och som i sina mindre svåra former benämnas
imbecillitet. I Danmark inbegripas såväl idiotien som imbecilliteten under »aandssvaghed»
och lagtextens ord »aandssvag i hojere grad» äro icke att fatta så snävt,
att ej även vissa fall av imbecillitet skulle därmed avses. Hos oss bär terminologien
varit vacklande. I ett år 1894 avgivet kommittébetänkande1 2 föreslogs att,
i likhet med vad förhållandet vore i våra grannländer Danmark, Norge och Finland,
ordet »andesvaghet» borde användas såsom gemensam beteckning för samtliga
grader och former av sådan fortfarande sjuklig psykisk svaghet, som är medfödd
eller uppkommen i barndomen före puberteten. En sådan terminologisk förändring

1 Enligt Bidrag till Sveriges officiella statistik K) Hälso- och sjukvården II beräknades, på
grund av kyrkoherdarnes och hälsovårdsnämndernas uppgifter, att år 1910 antalet sinnessjuka i riket
utgjorde 15 656 och antalet sinnessjuka 9164. Under år 1910 blevo 1850 personer intagna å offentliga,
självständiga anstalter för sinnessjuka. Hos 1157 av de sålunda intagna kunde sinnessjukdomen anses
hava uppkommit under inflytelse av ärftlig belastning, därav sinnessjukdom hos föräldrar eller fareller
morföräldrar i 291 fall.

2 Underdånigt betänkande och förslag till ordnande av andesvagas undervisning, avgivet i mars 1894.

164

Lag om äktenskaps ingående och upplösning■, 2 kap. 5 och 6 §§.

syntes kommittén desto hellre böra vidtagas som de vanligen nyttjade uttrycken
sinnesslöhet, sinnessvaghet, svagsinthet o. s. v. ofta gåve anledning till oklarhet
i uppfattningen och vore ägnade att missleda. Framför allt borde ordet idioti,
som begagnades dels såsom allmänt uttryck för alla grader av svaghet i själsförmögenheterna
dels blott för de svåraste fallen därav, övergivas, då i detta ord i allmänna
språkbruket inlagts något osympatiskt och föraktligt. Även Kungl. Maj:t
fann lämpligt att benämningen sålunda ändrades och föreslog i statsverkspropositionen
till 1897 års riksdag att anslagstiteln »uppfostringsanstalter för sinnesslöa
barn» skulle utbytas mot »uppfostringsanstalter för andesvaga». Riksdagen
ansåg emellertid den ifrågasatta nya benämningen icke böra godkännas, och ett
svenskt uttryck, som i likhet med det danska »aandssvaghed» omfattar såväl idiotien
som imbecilliteten i alla dess grader, saknas alltjämt. I den officiella hälsooch
sjukvårdsstatistiken nyttjas, såsom svenska benämningar, sinnesslöhet för idioti,
sinnessvaghet för imbecillitet. I senare författningar har dock ordet sinnesslö tagits
i den omfattande betydelse att därmed betecknas även svårare former av imbecillitet.
Sålunda lära de k. kungörelser, vilka utfärdats angående anslag av
allmänna medel åt uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn och åt arbetshem för
sinnesslöa samt angående understöd av statsmedel åt anstalter för obildbara sinnesslöa,
1 med sinnesslöhet förstå detsamma som fakulteten, nämligen de grader av
utvecldingshämning, vilka ligga under en utvecklingsnivå som motsvarar den normalt
vid straffmyndighetsåldern föreliggande. Det är ock denna vidsträcktare bemärkelse
ordet sinnesslö äger i beredningens förslag. Uppenbart torde å andra sidan
vara att under sinnesslöhet icke kunna hänföras de lindrigaste formerna av
imbecillitet, vilka stå på gränsen till den svaga begåvningen utan abnorm karaktär,
sålunda t. ex. ej utan vidare vad i medicinalstyrelsens cirkulär den 18 oktober
1905, rörande hinder för stamanställning vid armén och flottan, angives såsom
»inskränkt förstånd eller svag fattningsförmåga i sådan grad, att den militära utbildningen
därigenom väsentligen försvåras». Dylika gränsfall torde emellertid ej
sällan komma att hemfalla under stadgandet i 3 §.

Att åter den norska texten efter ordalagen riktar sig allenast mot den som är sinnessjuk,
ej mot idioten eller den imbecille, beror av den egendomliga utformning
begreppet sinnessjukdom erhållit i norsk rätt. Det norska lagspraket inbegriper

1 Se k. kungörelserna den 10 juni 1908 och den 31 dec. 1904.

165

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. <5 och="" g="">

nämligen under »sindssygdom» både idioti och annan »aandssvakhet» av högre
grad. Trots den formella avvikelsen från de svenska och danska texterna lärer
sålunda den norska hava i nu förevarande avseende samma sakliga innebörd som de.

Enligt fakultetens förslag borde såsom äktenskapshinder även uppställas förut- Förutgången

• 81YlVlES8''iUlC''m

gången sinnessjukdom, som icke varit betingad av yttre orsaker. I denna del dom.
har beredningen ej kunnat ansluta sig till fakulteten.

Till stöd för sin mening härutinnan har fakulteten anfört huvudsakligen följande.
I några få former av sinnessjukdom kunde den framkallande orsaken vara
av yttre natur, men så gott som regelbundet torde exogena (utifrån tillkomna) och
endogena (i anlaget, den individuella konstitutionen inneboende) faktorer samverka
för framkallandet. Vanligen torde de senare vara de övervägande, mindre ofta de
förra, men orsaksförhållandena kunde vara av särdeles svårutredd beskaffenhet.

I det ena eller andra fallet vore det icke de sjukliga yttringarna i och för sig, som
borde fälla utslaget, utan deras karaktär av att tillhöra en sjukdomsbild, som talade
för att hos den sjuke funnes ett på avkomman överförbart sjukligt anlag. Ofta vore
sinnessjukdomen kontinuerlig, men kunde ock visa en utpräglad periodicitet med
fria eller relativt fria mellantider. Sjukdomsperiodernas och mellantidernas tidsutsträckning
växlade betydligt, de senare kunde stundom omfatta flera år. Då
emellertid just dessa periodiska former stode på starkt ärftlig grund, vore ändamålet
med ett äktenskapsförbud för sinnessjuka alldeles förfelat, om lagstadgandets formulering
skulle medgiva äktenskaps ingående under en sådan friperiod. Ett
äktenskapshinder på grund av sinnessjukdom borde därför träffa icke blott de manifesta
fallen av pågående sådan sjukdom utan även skenbart eller verkligt tillfrisknade
fall.

Förslaget att förut genomgången sinnessjukdom skulle i visst fall utgöra äktenskapshinder
har medicinalstyrelsen icke biträtt. Enligt styrelsens mening skulle
säkerligen i allt för många fall möta mycket stora svårigheter att utreda, huruvida
sjukdomen varit beroende på inre eller yttre orsaker eller på samverkan av båda,
svårigheter, vilka esomoftast torde visa sig oöverkomliga. Det borde ej heller förbises
att hithörande frågor vore av synnerligen grannlaga natuf och att den särställning
inom samhället, som allmänheten med eller utan fog läte en av sinnessjukdom
drabbad person även efter avlupen sjukdom intaga, skulle med den föreslagna
regeln bliva ännu mera utpräglad, ett förhållande som ej kunde sägas vara med hu -

166

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

manitet förenligt. Det syntes överhuvud kunna ifrågasättas, huruvida man under
några förhållanden kunde med tillräckligt fog genom lag förbjuda en frisk person
att ingå äktenskap.

De betänkligheter mot förslaget, vilka sålunda av medicinalstyrelsen uttalats, delar
beredningen i allt väsentligt. Uppenbart är att lagstiftningen i fråga om stadgande
av nya äktenskapshinder på rashygienisk grund måste framgå med den
största försiktighet, och det lärer kunna omtvistas huruvida den vetenskapliga
ärftlighetsforskningen nått så säkra resultat, som måste krävas för uppställandet
av ett äktenskapshinder sådant som det ifrågasatta. Ett förbud för den, som
är sinnessjuk, att träda i äktenskap medan sjukdomen varar påkallas icke blott
av omtanken för kommande släktens hälsa utan i kanske ej mindre grad till
skydd för honom själv och av hänsyn till de vådor för ett lyckligt äktenskapligt
samliv, som sjukdomen måste anses medföra. Men det synes ej försvarligt
att från äktenskap utestänga den, vilkens egen hälsa är god och mot vars lämplighet
att bilda familj följaktligen ur nu förevarande synpunkt väsentligen intet
annat är att anmärka än att han vore bärare av ett sjukligt anlag, som möjligen
kunde gå i arv till efterkommande och hos dem framträda i svårare former. Ett
på medicinska grunder fotat äktenskapsförbud för den, som själv är frisk, skulle
enligt beredningens tanke vara ett starkare tvång mot den enskilde än han rimligen
bör vara skyldig att i samhällets intresse underkasta sig.

I så måtto synes dock vad fakulteten härutinnan anfört böra vinna avseende
att den, vilken varit sinnessjuk, icke må under den närmaste tiden därefter ingå
äktenskap, med mindre bevis företes att sådan sjukdom icke då kan hos honom
påvisas. Genom en sådan bestämmelse, som upptagits i 3 kap. 2 § 4 mom. av beredningens
förslag, torde, i den man lämpligen kan ske, trygghet vinnas att de
blott skenbart tillfrisknade fall, om vilka fakulteten talat, ej undgå att drabbas av
hindret förhandenvarande sinnessjukdom.

Varken det danska retslsegeraadet eller medicinska fakulteten vid universitetet i
Kristiania har förordat ett stadgande om att överstånden sinnessjukdom skulle utgöra
äktenskapshinder. Den norske medicinaldirektören har ansett det böra komma
under övervägande, huruvida icke, när den ene av kontrahenterna varit sinnessjuk,
borde finnas möjlighet för kontrahenternas föräldrar eller förmyndare ävensom vigsel -

167

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

förrättaren att fordra förklaring från kompetent sakkunnig om att ett verkligt tillfrisknande
föreligger och att det icke är övervägande fara för återfall.

En art av andlig abnormitet, som ej i sträng mening kan hänföras till vare sig
sinnessjukdom eller allmän sinnesslöhet, men liksom dessa kan vara uttryck för en
svår hereditär belastning utgöres, säger fakulteten, av en del mera partiella själsdefekter,
där endast, eller åtminstone huvudsakligen, vissa sidor av själsförmögenheterna
fått en hämmad eller sjukligt missriktad utveckling. Då dessa ärftliga själsabnormiteter,
såsom etisk imbecillitet (»moral insanity», förbrytareanlag), sexuell perversitet,
dipsomani o. d., ofta nog toge sig samhällsvådliga yttringar, syntes det fakulteten
önskligt och nödigt att, i avvaktan på kraftigare åtgärder till förekommande av
därmed behäftade personers fortplantning, lagstiftningen så vitt möjligt hindrade
dylika individer från att bilda familj och fortplanta sig genom äktenskap. En allmän
hindersbestämmelse i enlighet med den för sinnessjukdom och sinnesslöhet anbefallda
funne fakulteten därför befogad även angående ifrågavarande själstillstånd,
vilka syntes kunna i lagen betecknas såsom svårare själslyte eller sedlig defekt,
varav synnerligt stor fara för efterkommandes andliga utveckling måste förutses.
Såsom särskilt misstänkt att vara behäftad med sådan abnormitet borde anses den,
som dömts för svårare brott, för upprepade förbrytelser eller för lösdriveri. Därför
borde den sålunda dömde ävensom annan, vilken på skäliga grunder måste misstänkas
för abnormitet av ifrågavarande art, ej äga ingå äktenskap, med mindre genom
läkarundersökning blivit ådagalagt att han icke vore behäftad med sådan abnormitet
på själslivets område, som utgjorde äktenskapshinder. Dock skulle hindret vara
dispensabelt.

När beredningen ej heller härutinnan följt vad fakulteten förordat, har även denna
avvikelse från dess förslag delvis berott av en tvekan, huruvida på forskningens
nuvarande ståndpunkt den hereditära belastningen kan i de fall, som här äro i fråga,
sägas spela en sådan roll att införandet av det föreslagna nya äktenskapshindret är
påkallat. Eörsåvitt åter hindret skulle stödjas ej på de ifrågavarande själsabnormiteternas
ärftlighet utan därpå att det hem, där någon av föräldrarna är behäftad med
dylik abnormitet, ej vore en lämplig omgivning för de uppväxande barnen, må erinras
att skadliga miljöinflytelser på barnen under deras utvecklingsår böra förebyggas
ej genom äktenskapsförbud utan genom åtgärder inom barnavårdslagstift -

Partiella
själsde/ekter.

168

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

ningens område. Mot fakultetens förslag i nu förevarande del har emellertid beredningen
även betänkligheter av annan grund. Fakulteten anmärker själv att då ifrågavarande
abnormiteter i allmänhet äro för omgivningen mindre påfallande, svårigheten
att genom ett lagstadgande träffa därmed åsyftade diskvalifikationer är större än beträffande
sinnessjukdom och sinnesslöhet. Enligt beredningens tanke är i själva
verket det begrepp — svårare själslyte eller sedlig defekt — varmed fakulteten här
rör sig, för den allmänna uppfattningen ännu så främmande och till sitt innehåll
oklart att det ej lämpligen kan upptagas i ett stadgande om äktenskapshinder. Den
föreslagna bestämmelsen synes fela mot fakultetens egna grundsatser att menige man
bör kunna fatta innebörden av ett lagbud, varigenom ingående av äktenskap förbjudes
på medicinska grunder, att abstrakta sammanfattningar av olikartade diskvalifikationer
för äktenskap därför i lagen böra undvikas och endast konkreta, noga
avgränsade uttryck användas samt att medicinska och icke medicinska förutsättningar
för ett lagbuds verkan ej böra sammanslås under allmänt hållna termer. Att
utan vidare underkasta vissa grupper av brottslingar tvånget till läkarundersökning
skulle även innebära en skärpning av den påföljd brottet eljest medför; och
stadgandet skulle för sin tillämpning förutsätta anteckning i kyrkoböcker och prästbevis
om förhållanden, vilka man av humanitära skäl numera ej vill låta där
komma till synes. Slutligen håller beredningen ock före att hos de brottslingar,
lösdrivare och andra lägre stående individer, mot vilka det ifrågasatta äktenskapshindret
närmast vore riktat, näppeligen kan förutsättas den ansvarskänsla att de
skulle låta sig genom lagbudet avhålla även från utomäktenskapligt könsumgänge.
Om dem torde tvärtom gälla vad fakulteten yttrar med avseende å vissa alkoholister,
att ett äktenskapsförbud snarare skulle befrämja än hindra den illegitima fortplantningen.

kunna^givas Enligt den danska texten skall Konungen eller den han bemyndigar kunna, efter

vid sinnes- retsleegeraadets hörande, tillåta en sinnessjuk att ingå äktenskap, när under hänsyn
sjukdom ...

eller sinnes- till sjukdomens art och dess ringa fara för efterkommandes hälsa samt den sjukes
förmåga att bedöma äktenskapets betydelse är försvarligt att sådant äktenskap ingås.
De svenska och norska förslagen upptaga däremot sinnessjukdom såsom ett indispensabel
äktenskapshinder.

I det norska förslaget är denna ståndpunkt en nödvändig följd därav att, enligt
rättsuppfattningen i Korge, den som inför lagen är att betrakta såsom sinnessjuk

169

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

även anses sakna rättslig handlingsförmåga. Med den svenska rättspsykiatriska
åskådningen att sinnessjukdom eller sinnesslöhet ej ovillkorligen utesluter avtalskapacitet
vore åter en möjlighet till dispens ej oförenlig, och fakulteten har jämväl föreslagit
att ifrågavarande äktenskapshinder skulle bliva dispensabla. Fakultetens
yttrande giver dock vid handen att dispensmöjlighet förordats med tanke närmast
på de psykopatologiska tillstånd, vilka fakulteten sammanfattat under benämningen
svarare själslyten eller sedliga defekter. Att dessa tillstånd, liksom förutgången
sinnessjukdom, icke kunde uppställas såsom äktenskapshinder med mindre möjlighet
att erhålla dispens lämnades öppen, synes även beredningen ovedersägligt.
Och då å andra sidan förhandenvarande sinnessjukdom och sinnesslöhet icke med
nödvändighet måste utgöra indispensabla hinder, kunde, därest såsom hinder mot äktenskap
upptoges sinnessjukdom och därmed besläktade tillstånd i den utsträckning
som av fakulteten förordats, ur lagteknisk synpunkt vara väl försvarligt att för samtliga
fall gåves en enhetlig bestämmelse om tillgång till dispens. När däremot, såsom
enligt beredningens förslag, äktenskapsförbudet skall gälla allenast förhandenvarande
sinnessjukdom och sinnesslöhet, synes det lämpligen böra bliva ovillkorligt.

Det är väl sant att, såsom fakulteten påpekat, sinnessjukdom kan tagas i mer
eller mindre omfattande bemärkelse och att under sinnessjukdom i vidsträcktare mening
torde kunna inbegripas former av psykisk rubbning, exempelvis de av fakulteten
nämnda partiella själsdefekterna, vilka det vore allt för hårt att hänföra till de ovillkorliga
äktenskapshindren. Ett indispensabelt förbud synes ej kunna upprätthållas
utanför det område, som av fakulteten betecknas med egentlig sinnessjukdom och för
vilket även en benämning sådan som uppenbar eller tydlig sinnessjukdom blivit
ifrågasatt.1 Det torde emellertid redan utan ett sådant inskränkande predikat, som
ej lämpligen lärer kunna i lagtexten brukas, av grunderna för beredningens förslag i
nu förevarande del och vid en jämförelse med bestämmelserna i 5 kap. 2 § och 3 § 1
samt 6 kap. 13 § klart framgå att sinnessjukdom i förslaget tages i den trängre meningen,
i nära anslutning till menige mans föreställningssätt, för vilket det lärer
vara helt främmande, att giftermål skulle under några förhållanden vara den sinnessjuke
tillåtet. Vid överläggningar inom den norska läkarekåren -rörande äktenskaps 1

Se svenska läkaresällskapets förhandlingar 1910, s. 311.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Kristiania kar uttalat att >utvilsomt sindssyke» icke böra
få ingå äktenskap.

22—123737.

170 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

lagstiftningen liar framhållits att, när sinnessjukdom förordades såsom ovillkorligt
äktenskapshinder, det förutsattes, bland annat, att sådan sjukdom ej ansåges föreligga
vid varjehanda lindriga psykoser och att fullständigt tillfrisknande ansåges hava ägt
rum även om en viss defekt, ett visst lättare svaghetstillstånd kvarstode efter sjukdomen.
1 De åsikter om förhandenvaron av sinnessjukdom, vilka sålunda från norsk
sida uttalats, lära, efter vad beredningen inhämtat, allmänt omfattas även av svenska
psykiatrici.

Man har emellertid ock anmärkt, hurusom vetenskapen synes hysa en viss benägenhet
att giva begreppet sinnessjukdom en allt vidare omfattning och att försiktigheten
därför bjöde att genom en dispensregel trygga sig mot de alltför stränga följder, till
vilka vid en ändrad teoretisk uppfattning om begreppets innebörd ett äktenskapsförbud
för den sinnessjuke kunde leda. Den omständigheten att uppfattningen av be*
greppet sinnessjukdom framdeles möjligen kan komma att undergå ändring synes
dock icke innefatta tillräcklig anledning att upptaga en regel, som icke påkallas
av den nuvarande uppfattningen därav. Snarare är det av vikt att lagen icke giver
anledning därtill att en sålunda ändrad uppfattning inlägger i lagens ord en annan
mening än med dem avsetts. Och ur denna synpunkt torde en regel om dispens
ej vara att förorda. Den omständighet, att hindret är gjort ovillkorligt, lärer vid lagbudets
tillämpning innebära en kraftig erinran att lagen avser blott de fall, då enligt
hävdvunnet åskådningssätt och allmänt vedertaget språkbruk sinnessjukdom är för
handen och då förty äktenskap med den sjuke icke rimligen bör under några förhållanden
få ingås.

Vad särskilt sinnesslöhet angår, synes dispens redan av den grund icke böra ifrågakomma,
att de fall, då sinnesslöheten icke är förbunden med civilrättslig inkapacitet,
äro ytterligt sällsynta. Vissa svenska psykiatriker torde till och med vara av den
åsikt att den sinnesslöe städse är civilrättsligt inkapabel.

Saknad av Rättslig handlingsförmåga kan vara utesluten ej blott till följd av sinnessjukdom
handlings- eller sinnesslöhet, utan ock genom tillfällig sinnesförvirring eller andra avbrott eller
förmåga. omtöckningar av medvetandet, såsom vid berusning, somnambula eller hypnotiska
tillstånd, o. s. v. Alla dessa övergående anormala tillstånd hava, såsom fakulteten
erinrar, för äktenskapslagstiftningen sin enda betydelse däri, att de upphäva avtalskapaciteten.
Fakulteten har därför ansett någon särskild lagstiftning beträffande

1 Se den ovan s. 133 not 1 nämnda skrift, s. 76.

171

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

dessa tillstånd icke behövlig, om — såsom väl vore självklart — för ett äktenskaps
giltighet fortfarande från rent rättslig synpunkt fordrades att det blivit ingånget
med klart medvetande och fri vilja från båda kontrahenternas sida. Bland bestämmelserna
om äktenskapshinder bör emellertid efter beredningens mening ej heller givas
plats för ett stadgande om själva avtalskapaciteten, då ju denna utgör en given förutsättning
vid varje rättshandling och bland hindren bör upptagas allenast vad för
äktenskapsavtalet är karaktäristiskt. Även av det skäl skulle ett stadgande om rättsliandlingsförmågan
falla utom ramen för kapitlet om äktenskapshindren att, så som
beredningens förslag är byggt och för svensk uppfattning torde falla sig naturligt,
förhandenvaron eller saknaden av de bland äktenskapshindren uppställda förutsättningar
för giftermål bör åtminstone till viss grad kunna ådagaläggas redan när lysning
begäres. Såvitt frågan om avtalskapaciteten avhänger av annat än alltför låg
ålder, sinnessjukdom eller sinnesslöhet, varom allt är i hinderskapitlet särskilt stadgat,
är den emellertid beroende av så övergående och växlande omständigheter att
vad vid lysningen förekommer icke berättigar till någon slutsats om förhållandena
vid vigseln.

Främmande europeiska lagar upptaga i allmänhet ej såsom äktenskapshinder vare Främmande
sig sinnessjukdom eller saknad av rättslig handlingsförmåga. Undantag finnas dock. la9stiJtmn9-Sålunda må enligt dansk förordning av den 30 april 1824 ej den ingå äktenskap,
som saknar förnuftets bruk. Den österrikiska borgerliga lagboken stadgar bland bestämmelserna
om äktenskapshinder att rasande, vansinniga och blödsinta äro ur
stånd att sluta giltigt äktenskapsavtal, och bland dem, som icke kunna ingå äktenskap,
nämner den italienska civillagen de för sinnessjukdom omyndigförklarade. I
den schweiziska civillagen, som skiljer mellan äktenskapsbehörighet och äktenskapshinder,
upptages bland behörighetsvillkoren rättslig handlingsförmåga och uttalas
särskilt att sinnessjuka icke i något fall äro behöriga att ingå äktenskap — ett stadgande,
som enligt doktrinen lärer böra tolkas så vidsträckt att det träffar även den
från födseln psykiskt abnorme och den, som är behäftad med »moral insanity».

Även den portugisiska lagen upptager sinnessjukdom såsom äktenskapshinder.

Enligt den tyska civillagens allmänna bestämmelser om rättshandlingar är den i
saknad av rättslig handlingsförmåga, som ej fyllt sju år eller som för sinnessjukdom
är omyndigförklarad eller som befinner sig i ett icke enligt sin natur övergående

172

Lag om äktenskaps ingående, och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

tillstånd av sådan sjuklig rubbning av tankeverksamheten, som utesluter fri vilja
(§ 104). En viljeförklaring, som avgives av den vilken saknar rättslig handlingsförmåga
eller befinner sig i ett tillstånd av medvetslöshet eller övergående rubbning
av tankeverksamheten, är utan verkan (§ 105). Med hänsyn till dessa bestämmelser
blev ett under förarbetena till lagen påtänkt stadgande, att saknad av rättslig handlingsförmåga
skulle utgöra äktenskapshinder, såsom överflödigt ej upptaget i lagen.
Angående amerikansk lagstiftning må hänvisas till fakultetens yttrande.

6 §• Det förut omnämnda k. brevet den 25 november 1757 innehåller bestämmelser för
'' den händelse att någon för fallandesot känd åstundan träda i äktenskap. Prästerskapet
skall då, »innan lysning sker, giva det provincialmedico eller stadsphysico tillkänna,
med alla de omständigheter, som angående sjukdomens ursprung och beskaffenhet
äro och av den kunnoga sjukas föräldrar eller släkt och bekanta, som vistas
i staden eller socken, kunna utletas, på det bemälte läkare, sedan han sådant jämte
sitt eget yttrande hos collegium medicum till dess gillande berättat, må lämna tillförliteligt
bevis, som hos prästerskapet bör uppvisas, att sjukdomen icke är den
rätta fallandesoten eller epilepsia idiopathica, då i slikt fall, men icke annars, äktenskap
må vara den sjuka tillåtet». •

Såsom fakulteten påpekat, visar motiveringen i det k. brevet att därmed fullt medvetet
avsågs ett rashygieniskt sjette: föreskrifterna om prästerskapets åliggande givas,
emedan enda medlet att efterhanden utrota den rätta fallandesoten funnits vara
att alldeles förbjuda giftermål för de personer, vare sig man eller kvinna, vilka härmed
äro besvärade. I det k. brevet framhålles tillika, att den rätta fallandesoten
»icke bör blandas med den så kallade epilepsia sympathica, eller konvulsioner och
ryckningar, vilka ofta till utseende likna fallandesoten, fast de av andra orsaker
härröra och av en skickelig läkare kunna urskiljas och botas och sålunda på barnen
icke fortplantas samt därföre ej kunna hindra äktenskap».

Fakultetens yttrande giver vid handen att den åskådning, varpå det k. brevet sålunda
vilar, ännu i stort sett delas av den medicinska vetenskapen. Epilepsi, säger
fakulteten, är ett så pregnant och så ofta återkommande uttryck för svår ärftlig
neuropatisk belastning inom en släkt, att den fortfarande bör i vår äktenskapslagstiftning
beaktas såsom ett i rashygieniskt hänseende ytterst betänkligt släktmärke.
Belastningen kan i föregående generationer hava yttrat sig i andra former av nerveller
sinnessjukdom än fallandesot och även hos epileptikerns avkomlingar kan sjuk -

173

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. ,5 och 6 §§.

domsanlaget taga sig växlande uttryck, men likformig ärftlighet är dock regel.
Att skilja mellan olika slag av fallandesot, med olika rashygienisk betydelse, anses
ock fortfarande riktigt, om än beteckningen »den rätta» eller »den idiopatiska» fallandesoten
blivit otydlig och föråldrad och vetenskapen numera fäster avgörande
vikt vid om sjukdomens uppkomst väsentligen beror av endogena eller exogena orsaker.
Den på sjukligt anlag vilande epilepsien måste, enligt fakultetens mening, anses
såsom ett tecken på särskild fara för avkomman. Fakulteten föreslår därför att
fallandesot, som icke är betingad av yttre orsaker, stadgas såsom äktenskapshinder,
dock med möjlighet att erhålla dispens under vissa närmare angivna förutsättningar.1

Fallandesot är ej äktenskapshinder i något europeiskt land utom Sverige och Finland.
I Danmark och Norge hava de medicinska auktoriteterna nu, under erkännande
att på grund av sjukdomens farlighet för avkomman en hindersbestämmelse kunde
för vissa fall äga fog, funnit sig av hänsyn till svårigheten att uppdraga en gräns
mot övriga fall icke kunna förorda någon dylik bestämmelse. De hava tillika påpekat,
att epilepsien stundom medför sådana psykopatiska förändringar att de regler,
vilka gälla i fråga om den sinnessjukes eller sinnesslöes äktenskapsbehörighet, bliva
tillämpliga å den fallandesjuke.

Även fakulteten framhåller, hurusom det ofta är en mycket vansklig sak att avgöra,
om ett fall av epilepsi hos en äktenskapskontrahent skall hänföras till den ena
eller andra arten av sjukdomen. Svårigheten härvid har av medicinalstyrelsen blivit
ytterligare betonad. Medicinalstyrelsen säger sig från handläggning av ärenden enligt
1757 års k. brev äga stor erfarenhet av, huru vanskligt det är att på grund
av skriftliga aktstycken i ett givet fall avgöra huruvida den rätta fallandesoten
föreligger. Största svårigheten läge oftast däruti att den betygsgivande läkaren
icke varit i tillfälle att själv iakttaga ett anfall hos den, för vilken intyget utfärdas,
och att ■ konstatera att det är av epileptisk art, utan måste grunda sin
uppfattning på de mer eller mindre tillförlitliga uppgifter, som han kunnat inhämta.
För att icke äventyra ett misstag hade därför medicinalstyrelsen vanligen
nödgats inskränka det slutliga yttrandet till en förklaring, att det icke är styrkt att
vederbörande är behäftad med den rätta fallandesoten. * i

1 Antalet epileptiker i riket är ej känt. En undersökning därom är av medicinalstyrelsen påbörjad,

i anledning av riksdagens skrivelse den 28 maj 1912 (n;r 236) med anhållan om utredning i fråga om
beredande av statsbidrag för å epileptikerhem vårdad, icke sinnesslö fallandesjuk.

174

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

Enligt beredningen lämnade upplysningar har medicinalstyrelsen under åren
1899—1912 avgivit yttrande angående tjugufem för fallandesot kända personers giftermål.
1 I ett dylikt ärende, från år 1899, förklarade styrelsen i likhet med läkaren,
att de anfall, varav den sjuke lidit, med sannolikhet härrörde från epilepsia idiopathica;
men efter det sedermera en annan läkare om samme man uttalat som sin
åsikt, att intet hinder beroende på sjukdomen borde möta för hans äktenskap med
den kvinna, med vilken han redan hade tre friska barn, utlät sig medicinalstyrelsen
(år 1908) att han numera icke syntes förete symtom å epilepsi. Körande en annan
man har år 1900 av läkaren uttalats att han lede av nattlig epilepsia idiopathica, men
fyra år senare av samme läkare avgivits det yttrande att, ehuru han sannolikt lede
av fallandesot, det likväl icke med full bestämdhet kunde avgöras om det vore den
råtta fallandesoten; och vid båda tillfällena har medicinalstyrelsen anslutit sig till
läkarens åsikt.1 2 I samtliga övriga ärenden har styrelsen, i något växlande ordalag,
uttalat den mening att sjukdomen icke visats vara den rätta fallandesoten. Så
har även skett i fall, där den betygsgivande läkaren varit av annan mening. I
viss mån torde den ståndpunkt medicinalstyrelsen sålunda intagit vid prövning av
ifrågavarande ärenden äga sin förklaring däri att hindersbestämmelsen för närvarande
är ovillkorlig och att ett vitsordande av sjukdomens idiopatiska natur således
skulle utestänga den sjuke från äktenskap även i den händelse, att barn ej
vore att vänta3 eller att av annan grund de starkaste skälen talade för att giftermål
ägde rum.

Medicinalstyrelsen har uttalat tvekan, huruvida en lagbestämmelse om fallandesot
såsom äktenskapshinder verkligen medför åsyftat gagn. Under vitsordande
av att i vårt land fallandesotens egenskap av äktenskapshinder sedan länge
ingått i allmänna rättsmedvetandet, har styrelsen emellertid, då blotta befintligheten

1 Ang. envar av 3 personer har medicinalstyrelsen yttrat sig 2 gånger. Av ärendena hava 22 inkommit
Ull styrelsen ifrån läkaren på sätt i k. hrevet föreskrives; pastor har begärt styrelsens yttrande
i 3 fall, den sjnke själv i 1 fall. I 2 fall har yttrandet infordrats av K. Maj:t, sedan den sjmke i ena
fallet besvärat sig över domkapitlets besked ang. lysning, i det andra gjort ansökan om tillstånd till
giftermål (se N. J. A. 1906 s. 563).

2 En motsvarighet från äldre tid till nu nämnda båda fall återfinnes i Schmidt J. A. XXXIII
s. 516.

3 Jfr det ovan not 1 anmärkta rättsfall.

175

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

av ett stadgande härom syntes kunna hindra ett och annat äktenskap, vars ingående
uppenbarligen skulle vara ur rashygienisk synpunkt olämpligt, ansett sig icke
böra avstyrka att en dylik bestämmelse meddelas.

Efter beredningens mening vore det ock synnerligen förhastat att mäta betydelsen
av nu gällande stadgande allenast efter antalet av de ärenden rörande lysning,
däri medicinalstyrelsen haft att utlåta sig om fallandesotens beskaffenhet, och den
utgång dessa ärenden regelmässigt vunnit. Ehuru stadgandet efter orden blott
anvisar vad lysningsförrättaren har att iakttaga i de fall, då sjukdomen är för honom
känd, och således icke äger formen av ett allmänt äktenskapsförbud, har, såsom ock
erinrats av de medicinska auktoriteterna, numera otvivelaktigt ingått i folkmedvetandet
att den rätta fallandesoten städse utgör hinder mot äktenskap. Erfarenheten
visar att även sadana fallandesjuka, vilkas lidande icke varit för omgivningen veterlig^
rådfört sig med läkaren, huruvida deras sjukdom ägde en sådan karaktär
att äktenskap vore dem tillåtet. Säkerligen har sålunda i åtskilliga fall den
sjuke avstått från ett äktenskap, där barnen skulle kommit att bliva en börda för
samhället. Med rätta har fakulteten kunnat påpeka, att stadgandets inverkan på
det allmänna uppfattningssättet utgör ett slående exempel på lagens uppfostrande
betydelse.

Med hänsyn till de verkningar det nuvarande stadgandet medfört och de uttalanden
om epilepsiens rashygieniska betydelse, som från medicinskt håll föreligga,
har beredningen därför ansett riktigt att bibehålla gällande förbud mot fallandesjukas
giftermål, ehuruväl i något ändrad form.

Medicinalstyrelsen har vid fakultetens förslag erinrat att, då i många fall inre
och yttre orsaker samverka till uppkomsten av epilepsi, men blott den allenast av
yttre orsaker härrörande epilepsien torde kunna anses uti ifrågavarande avseende
oskadlig, förbudet borde gälla fallandesot, som icke är betingad allenast av yttre
orsaker.

Denna formulering synes väl så till vida äga företräde, som den tydligare angiver
vad för sjukdomens karaktär av äktenskapshinder skall vara avgörande. Beredningen
har emellertid trott det vara alltför strängt att uppställa fallandesoten
såsom hinder i varje fall, där ett sjukligt anlag, om ock i än så ringa grad, medverkat
till sjukdomens uppkomst. De sanitära kraven torde bliva vederbörligen tillgodosedda,
om hindersbestämmelsen inskränkes till den fallandesot, som härrör av över -

17(5

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

vägande inre orsaker. Prövningen om i ett givet fall inre eller yttre orsaker varit
huvudsakligen bestämmande synes ock erbjuda mindre svårigheter än att avgöra,
huruvida samverkan av orsaker utav båda slagen är helt utesluten.

Att tillfälle till dispens bör finnas även där hindret får den mera begränsade
räckvidd, beredningen sålunda föreslår, har synts beredningen vara uppenbart och
av erfarenheten bestyrkt. Fakulteten har framhållit den stora betydelse, som vid fråga
om dispens för en fallandesjuk att ingå äktenskap är att tillmäta den andra kontrahentens
hälsotillstånd och ärftliga påbrå. Om denne är frisk och tillhör en sund släkt,
finnas sålunda utsikter för att epileptikerns sjukliga anlag skall göra sig mindre gällande
hos barnen. Å andra sidan måste släktskap mellan kontrahenterna anses som
en synnerlig skärpning av faran för efterkommandes hälsa. Med hänsyn till vad fakulteten
härutinnan anfört och i överensstämmelse med dess förslag har beredningen
ansett att dispens alltid bör gälla äktenskap mellan epileptikern och viss bestämd person.
Den frihet att i detta avseende förfara efter omständigheterna, som 1 § i förslaget
inrymmer åt Konungen, finnes därför ej i de fall, om vilka nu är fråga. Att
medkontrahenten skall höras i dispensärendet har ej föreskrivits. Av bestämmelsen
i 5 kap. 3 § att han äger vinna återgång av äktenskapet, därest han vid vigseln
ej hade vetskap om sjukdomen, lärer emellertid följa att dispens ej kommer att
givas, med mindre det blir upplyst att sjukdomen är honom känd.

Det har även blivit av fakulteten förordat att som betingelse för dispens uppställes
fordran dels på kvalificerat läkareintyg angående båda kontrahenternas hälsotillstånd
och deras ärftlighetsförhållanden i konstitutionellt avseende, med hänsyn jämväl
tagen till möjligen förefintlig släktskap mellan kontrahenterna, dels ock på medicinalstyrelsens
hörande. Jämväl beredningen hyser den åsikt att sådan utredning i
allmänhet bör vara ett villkor för meddelande av dispens. För vissa fall, t. ex. då äktenskapet
uppenbarligen måste bliva barnlöst, vore den dock överflödig; och då rätten att
dispensera tillkommer Konungen, synes det icke vara behövligt eller lämpligt att om
dess utövning giva bindande föreskrifter i vidare mån än som skett genom bestämmelsen
att dispens må avse allenast visst giftermål.

Medicinalstyrelsen har fäst uppmärksamheten därpå att de läkarutlåtanden, som
kunna komma att i äktenskapsfrågor avgivas angående epilepsi, sinnessjukdom
m. m., måste, för att giva en fullgod skildring av sjukdomens art, innehålla detaljerade
upplysningar om den sjukes och hans släkts enskilda förhållanden, ja

177

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

i dispensfrågor även rörande andra kontrahenten och dennes släkt. Under åberopande
av vad styrelsen anfört i sitt den 10 november 1909 med anledning av ifrågasatt
revision av tryckfrihetsförordningen avgivna yttrande har styrelsen därför
uttalat önskvärdheten av att sådan ändring i gällande tryckfrihetsförordning kommer
till stånd, att dessa läkareutlåtanden skyddas från offentligheten. Behovet
härav står även för beredningen klart; och skyddet torde vara påkallat jämväl för
andra handlingar i äktenskapsfrågor än berörda utlåtanden. Då emellertid detta
spörsmål faller utom den allmänna lagens område, har beredningen ansett sig ej hava
att härutinnan framlägga förslag. Beredningen vill dock erinra att de bestämmelser,
vilka upptagits i det av särskilda kommitterade den 20 december 1912 avgivna
förslag till tryckfrihetsordning, icke synas tillgodose nu ifrågavarande behov.1

Angående de danska och norska förslagens regel om epilepsiens betydelse för
äktenskapsbehörigheten samt angående grunderna härför hänvisas till vad i det
följande yttras i fråga om smittosam könssjukdom såsom äktenskapshinder.

Då man i vårt land yrkat på lagstiftarens ingripande till förekommande av Könssmittosamma
sjukdomars spridande genom äktenskap, är det, såsom den förut siukdomgivna
framställningen visar, företrädesvis könssjukdomarna man åsyftat. Dessa
sjukdomars stora utbredning, smittofarlighet och fördärvlighet för folkhälsan
hava framkallat en allmän fordran på kraftiga åtgärder till deras bekämpande.

Om och i vad mån särskilt äktenskapslagstiftningen bör häri taga del är likväl
synnerligen omtvistligt och omtvistat; och det är efter ej ringa tvekan beredningen
intagit sin ståndpunkt i frågan. Innan beredningen går att framlägga
de skäl, som härvid varit bestämmande, torde emellertid böra förutskickas några
anmärkningar om vilka sjukdomar här avses och om deras benämning i lagtexten.

Under uttrycket »venerisk sjukdom» har man plägat inbegripa de tre sjuk- Begreppet
domarna syfilis, enkelt veneriskt sår och dröppel, vilka av gammalt på grund av
sin smittofarlighet och samhälleliga betydelse ansetts bilda en särskild grupp skede.
bland könssjukdomar i vidsträckt mening.1 2 Benämningen, som föranletts därav
att sjukdomarna huvudsakligen spridas genom könsumgänge, är använd i läkarinstruktionen
och lasarettsstadgan samt nyttjas jämväl i fakultetens utlåtande.
Reglementeringskommittén anmärker emellertid, hurusom benämningen »venerisk

1 Jfr nämnda förslag 2 kap. 7 § och tillhörande motivering.

2 Se reglementeringskommitténs betänkande I s. 37.

23—123787.

178

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

sjukdom) under de senare åren mer och mer övergivits såsom mindre lämplig,
och kommittén har i sina förslag antagit uttrycket »smittosam könssjukdom».
Med denna beteckning avses dock i kommitténs förslag, såsom det heter i motiven,
»de smittosamma könssjukdomarna endast så länge de befinna sig i smittosam!
skede». Kommittén använder alltså beteckningen icke som liktydig med
venerisk sjukdom över huvud, utan såsom närmast motsvarande lasarettsstadgans
»venerisk sjukdom i smittosam! stadium». Detta sistnämnda uttryck har synts
kommittén icke tillfredsställande, enär detsamma lätteligen kunde bliva och i
tillämpningen i regel också bleve tolkat såsom avseende endast sådana fall, vilka
förete kliniskt påvisbara smittosamma symtom. Då emellertid frånvaron av dylika
symptom hos en könssjuk person ingalunda vore liktydig med att fara för
smittoöverförelse ej längre vore för handen, maste lagen avfattas sa att den
bleve tillämplig jämväl å sådana fall, där visserligen inga smittosamma symtom
kunde för tillfället kliniskt påvisas, men fara för smittas överförande ändock
icke vore utesluten. En i möjligaste mån tillfredsställande definition på begreppet
smittosam könssjukdom i den bemärkelse, vari det toges i kommitténs lagförslag,
hade kommittén trott sig finna genom den formulering att till smittosamma könssjukdomar
räknas syfilis, enkelt veneriskt sår och dröppel, dock endast så länge
de förete smittosamma symtom eller nytt framträdande av sådana symtom är
att befara.

Beredningen har lika med kommittén trott benämningen »venerisk sjukdom»
böra i lagen undvikas och även ansett nödigt att genom en definition, nära överensstämmande
med den av kommittén föreslagna, tydligen utmärka under vilka
förutsättningar de ifrågavarande tre könssjukdomarna äro att räkna såsom smittosamma.
När emellertid en sådan definition gives, synes uttrycket »könssjukdom
i smittosam! skede» icke kunna föranleda olika tolkningar; och framför benämningen
»smittosam könssjukdom» äger berörda uttryck det företräde, att klarare
angives hurusom lagbestämmelserna rikta sig ej mot vissa sjukdomar såsom sådana,
vilka — ehuru ej alltid förenade med smittofara — till skillnad från andra
benämndes smittosamma, utan allenast mot vissa sjukdomars svårare förmer.
Definitionen återfinnes bland de allmänna bestämmelserna i 8 kap.

Fakulteten har i fråga om innehållet av det läkarbevis, som fakulteten ifråga -

17!)

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. <5 och="" 6="">

sätter att en för venerisk sjukdom i smittosamt stadium kos lysningsförrättaren
anmäld nupturient borde hava att förete för erhållande av lysning, använt ordalag,
vilka något avvika från beredningens definition. Sådant bevis, säger fakulteten,
borde innehålla att han vid undersökning befunnits fri från symtom av
venerisk sjukdom i smittosamt stadium och icke med sannolikhet har att vänta
recidiv av sådan. Medan enligt beredningens definition sjukdomen befinner sig
i smittosamt skede så länge nytt framträdande av symtom å smittosamhet är att
befara, blir efter fakultetens ordalag avgörande, huruvida sådant framträdande är
att med sannolikhet vänta. Det kunde sålunda måhända synas, som om enligt
fakultetens mening det smittosamma skedet kunde vara överståndet i ett fäll, då
det efter beredningens definition ännu varar. Så är dock säkerligen ej fallet.
Fakulteten nämner i annat sammanhang att det endast genom omsorgsfull undersökning
av den veneriskt infekterade och hans sjukhistoria, utförd av sakkunnig läkare,
kan avgöras, huruvida praktiskt sett nödiga garantier förefinnas att sjukdomen
redan passerat sitt smittosamma stadium. Det är tydligen just sådana praktiskt
sett tillfredsställande garantier som beredningen, härutinnan säkerligen i full
överensstämmelse med reglementeringskommittén, anser starka nog att utesluta fara
för nya symtom. Framträdande ånyo av smittosamma symtom är ej att befara i
varje fäll, då icke all möjlighet därtill är utesluten. Utsikten till symtomatiskt
recidiv skall, för att sjukdomen enligt beredningens definition må anses befinna
sig i smittosamt skede, vara så beaktansvärd att den icke enligt erfarenhetens
vittnesbörd kan lämnas ur räkningen. Beredningen finner sig därför kunna utgå
ifrån att, då fakulteten föreslagit vissa lagbestämmelser med avseende å venerisk
sjukdom i smittosamt stadium, fakulteten härmed asyftat samma sjukdomsformer,
som beredningen velat träffa med sin definition.

Det danska förslaget talar om »konssygdom der endnu frembyder smittefare»
utan att sjukdomsbegreppet närmare bestämmes. Nämnda uttryck, liksom motsvarande
norska ordalag, torde vara att förstå i full överensstämmelse med den
betydelse, som i beredningens förslag tillkommer uttrycket »könssjukdom i smittosamt
skede».

Reglementeringskommittén har framhållit, hurusom de smittosamma sjukdomar- Könssjukdonas
måhända största sociala betydelse ligger i deras fördärvliga följder för fa- socMa betydelse.

180 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och G §§.

miljen och det kommande släktet.1 »Varje läkare», yttrar kommittén, »torde nogsamt
hava sig bekant, hurusom en familjs hela lycka lätt kan förstöras, när
syfilis eller dröppel genom någondera av makarna införes i äktenskapet. Ohälsa
och lidande, ofta för hela livet, nedsatt arbetsförmåga med därav icke sällan följande
ekonomiskt obestånd, ofruktsamhet, missfall eller framfödandet av sjukliga
eller eljest mindrevärdiga barn och en för tidig död äro de mest påtagliga följderna
därav. Såväl med hänsyn till den enskildes välfärd som ur samhällets synpunkt
måste det under sådana förhållanden ligga vikt uppå att, såvitt möjligt är,
förebygga dessa sjukdomars spridning inom äktenskapet. Angelägenheten härav
är så mycket större som smittoöverförelser på denna väg äro jämförelsevis vanliga.
Inom de högre samhällsklasserna, där mannen först vid mera mogen ålder
plägar träda i äktenskap, är det i regel denne, som infekterar hustrun, under det
att inom de bredare samhällslagren även hustrun ofta för sjukdomen med sig in
i äktenskapet.»

Vad särskilt beträffar syfilis anför kommittén, att enligt den uppfattning, som
synes vara åtminstone bland läkare allmänt gängse, denna sjukdom såsom avfolknings-
och degenerationsfaktor spelar en avsevärd roll; och kommittén meddelar,
bl. a., det en undersökning å den stora idiotanstalten i DalldorfF vid Berlin givit
vid handen, att de degenerativa förändringarna hos 40 % av de intagna med största
sannolikhet hade ett syfilitiskt ursprung. Även dröppeln, säger kommittén,
kan hava följder, i hög grad ödesdigra för både mannen och hustrun liksom ock
för släktet; denna sjukdom vore icke alltid den oansenliga åkomma man förr varit
benägen att tro. Om hustrun blivit smittad, kunde genom giftets spridning
— ofta i sammanhang med första barnsängen, då förändringarna i kvinnans könsorgan
vore särdeles gynnsamma därför — grunden bliva lagd till en underlivssjukdom,
som bröte hennes hälsa. I synnerhet i en arbetarfamilj vore en dylik
årslång, stundom livslång, sjukdom hos hustrun merendels liktydig med hemmets
vanvård, ekonomiskt obestånd och ständig vantrevnad. Dröppeln ginge väl icke

1 Ang. sjukdomsfrekvensen i vårt land inhämtas av kommitténs betänkande att den 31 januari 1905
voro under läkarbehandling för smittosam könssjukdom sammanlagt 4 189 personer, därav 2 148 för syfilis,
116 för enkelt veneriskt sår och 1925 för dröppel, samt att det årliga antalet smittningsfall beräknats
uppgå bland männen till 2 300 för syfilis och 11 000 för dröppel och bland kvinnorna till omkring
800 för syfilis och 1200 för dröppel.

181

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

såsom syfilis i arv på barnen, men i stället vore den så mycket oftare anledning
till ofruktsamma äktenskap och kunde därför såsom avfolkningsfaktor med skäl
jämställas med denna. »Ettbarnsäktenskapen» hade sålunda ofta sin förklaring i ett
sådant förlopp av dröppeln inom äktenskapet som nyss skildrats. Och även de
fullkomligt ofruktsamma äktenskapen vore i en mängd fall beroende på denna sjukdom,
antingen hos kvinnan, i det att de inre könsdelarna så tidigt blivit skadade
att ingen befruktning kunde komma till stånd, eller ock, vilket vore ännu vanligare,
hos mannen. Om båda bitestiklarna eller sädessträngarna varit angripna,
vore nämligen sterilitet den regelbundna följden. Det enkla veneriska såret slutligen
vore, såsom endast av akut och lokal natur och i de allra flesta fall höfligt
på ganska kort tid, i socialt hänseende utan nämnvärd betydelse.

Kommittén anser det väl kunna förutsättas att i den mån kunskapen om de smittosamma
könssjukdomarnas stora faror för individen, familjen och samhället bliver
mera allmänt spridd bland befolkningens olika lager, de, som äro behäftade med
dylika sjukdomar, skola visa större betänksamhet i fråga om äktenskaps ingående
än för närvarande mången gång synes vara förhållandet. Särskilt de råd och anvisningar,
som enligt kommitténs förslag regelmässigt skulle av läkare tillställas
könssjuka patienter och i vilka, bland annat, borde vaimas för äktenskaps ingående
innan förefintlig smittofara upphört, syntes komma att verksamt bidraga
till, att förhindra ifrågavarande sjukdomars spridning på detta sätt. Men att
det föresätta målet skulle kunna uppnås på nu angivna vägar, torde, enligt
kommitténs mening, helt visst icke vara att förvänta. Erfarenheten gåve nämligen
tyvärr allt för ofta vid handen, att personer, som ådragit sig sjukdomar av
ifrågavarande slag och som ägde full kännedom om deras natur och smittofarlighet,
ändock icke droge i betänkande att ingå äktenskap utan att av läkare hava
förskaffat sig visshet om, huruvida sjukdomen blivit botad eller upphört att vara
smittosam. Men icke nog härmed. Exempel funnes även, hurusom könssjuka trätt
i äktenskap, oaktat läkare på det bestämdaste därifrån avrått dem. Kommittén
vore därför av den uppfattningen, att de ovannämnda åtgärderna icke vore tillräckliga
för att förhindra dessa sjukdomars överförande inom äktenskapet, utan
att särskilda restriktiva lagstiftningsåtgärder borde för ändamålet tillgripas.
Dessa åtgärder borde, synnerligast av moraliska skäl, avse ej blott syfilis och
dröppel utan även det enkla veneriska såret. Då emellertid med en dylik lag -

Könssjukdomarna

och äktenskapslagstiftningen -

182 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

stiftning åsyftades att såvitt möjligt förebygga smittans spidning inom familjen,
vore den naturligen ur allmän profylaktisk synpunkt berättigad endast i sådana
fall. där fara för smittoöverförelse är för handen, d. v. s. när sjukdomarna befinna
sig i smittosamt skede.

I fakultetens utlåtande lämnas en med kommitténs framställning överensstämmande
redogörelse för de svåra följderna av syfilis och dröppel, så för den enskilde
som för familjen och släktet, och fakulteten finner restriktiva lagbestämmelser
vara i hygieniskt hänseende i hög grad önskliga och behövliga i fråga om
dessa båda sjukdomar. Beträffande det tredje slaget av venerisk sjukdom, det enkla
veneriska såret, anför fakulteten hurusom det i frekvens och framför allt i fråga
om svårartade föjder står långt efter de båda föregående. Emellertid kunde även
detta i svårare fall medföra rätt långvarig och allvarsam sjukdom och läkas
med vanställande ärrbildningar. I vår föregående lagstiftning hade samtliga de
veneriska sjukdomarna, alltså även den sist nämnda, i allmänhet sammanförts
under gemensamma bestämmelser, och för den allmänna uppfattningen torde de
olika slagen väl icke ännu framstå som fullt särskilda. I synnerhet gällde detta
det enkla veneriska såret och den syfilitiska primäraffektionen, vilka för övrigt
kunde förekomma kombinerade. Det syntes därför fakulteten praktiskt lämpligast,
att även ifrågavarande lindrigare form av venerisk sjukdom i allmänhet
träffades av de restriktiva bestämmelser, som företrädesvis påkallades av de båda
andra, i synnerhet som den genom sin jämförelsevis lätta botlighet endast för
kortare tid behövde i det enskilda fallet medföra de olägenheter, som möjligen
kunde uppstå av bestämmelsernas tillämplighet även på densamma.

De bestämmelser, vilka inom äktenskapslagstiftningens område äro att tänka på
för motarbetande av de smittosamma könssjukdomarnas spridning, kunna hänföras
såväl till äktenskaps ingående som till upplösning av äktenskap. Att i sistnämnda
avseende sjukdomarna böra under vissa förutsättningar erkännas såsom
giltig anledning framför allt till äktenskaps återgång torde vara en rätt enhällig
mening, som även i främmande modern lagstiftning på olika sätt kommit till uttryck.
Yarder sålunda, på sätt även beredningen föreslår, ena makens sjukdom
erkänd såsom laga skäl för den andre att vinna återgång av äktenskapet, därest
den, honom ovetande, var för handen redan vid giftermålet, så innebär ju detta
också medelbart ett åläggande för den sjuke att dessförinnan uppenbara sin sjuk -

183

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

dom för den andre. En sanningsplikt de blivande makarna emellan kr härmed
av lagen anbefalld.

Huruvida åter till förhindrande av att venerisk smitta redan vid giftermålet
införes i äktenskapet ytterligare åtgärder böra av lagstiftningen vidtagas, i form
av förbud mot äktenskaps ingående eller ock med syfte att betrygga sanningspliktens
behöriga fullgörande, detta är en fråga där meningarna starkt bryta
sig.

I främmande lagstiftning finnes i allmänhet icke förbud mot äktenskap på
grund av könssjukdom. Den portugisiska lagen stadgar dock att den icke må
ingå äktenskap, som lider av obotlig smittosam sjukdom eller obotlig sjukdom,
härrörande från sexuella förvillelser.

Åt denna fråga har reglementeringskommittén ägnat en ingående undersökning, Reglementeutan
att dock bestämt uttala sig för dess lösning i ena eller andra riktningen, mitténs^yttKommittén
finner det tydligt att mycket skulle vara vunnet i kampen mot de ranf?e.
smittosamma könssjukdomarna, därest i praktiken kunde genomföras ett förbud för
personer, behäftade med sådan sjukdom, att ingå äktenskap så länge fara för
smittas överförande är för handen. Val finge man icke förbise att mycket stora
svårigheter mötte för genomförandet av en dylik, i den enskildes personliga förhållanden
synnerligen kännbart ingripande lagstiftning. Men dessa svårigheter
syntes dock kommittén icke vara av den natur att dem borde tillmätas någon
avgörande betydelse, därest principiella skäl eljes talade för en sådan lagstiftning.
Enligt kommitténs uppfattning vore detta emellertid förhållandet vare sig
man såge saken ur samhällets, familjens eller individens synpunkt. »För samhället»,
yttrar kommittén, »vars styrka ytterst beror på dess medlemmars sundhet
och livskraft, måste det givetvis vara i hög grad önskvärt, att icke sådana
äktenskap komma till stånd, där man kan befara, att barnen skola bliva fysiskt
och psykiskt vanlottade. 1 sitt eget intresse, om icke av andra skäl, måste det
vaka över, att icke rasen försämras och urartar. Likaledes måste det ligga i
samhällets intresse, att inom så många äktenskap som möjligt betingelser finnas
för barns erhållande. Då nu, enligt vad förut blivit påvisat, de smittosamma
könssjukdomarna spela en mycket stor roll såsom degenerationsorsak och avfolkningsfaktor,
kan det icke vara annat än principiellt riktigt, att samhället förbjuder
personer, som äro behäftade med dylika sjukdomar, att träda i äktenskap,

184

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

så länge lära för smittoöverförelse är för handen. Från familjens synpunkt
sett är ett sådant förbud givetvis än mera befogat, icke blott med hänsyn till
de blivande barnens hälsa utan jämväl i betraktande av den fara dessa sjukdomars
införande i äktenskapet kan innebära för makarnas samliv och hemmets ekonomiska
ställning. Ser man slutligen saken från den enskildes synpunkt, så torde
befogenheten av en lagstiftning av förevarande natur framstå med än större styrka.
De lidanden, som de smittosamma könssjukdomarna kunna medföra för den, som
därav drabbas, äro redan i och för sig så stora, att den enskilde kan hava rätt
att gent emot dessa sjukdomars ådragande genom äktenskap fordra allt det skydd,
som samhället kan lämna.»

Kommittén bar vidare framhållit att en lagstiftning om smittosam könssjukdom
såsom äktenskapsbinder kunde tänkas anordnad på två olika sätt. Man kunde
stanna vid ett blott förbud eller förknippa detta med en fordran att nupturienterna
skola för erhållande av lysning styrka, medelst företeende av intyg över kort
dessförinnan undergången läkarundersökning, att de icke äro med sådan sjukdom
behäftade. Av skäl, för vilka i annat sammanhang redogjorts, har kommittén
funnit ett stadgande om skyldighet att förete läkarbetyg icke kunna tillstyrkas;
man kunde enligt kommitténs förmenande ej gå längre än till eu allmän bestämmelse
om att ifrågavarande sjukdomar utgöra äktenskapsbinder. Om värdet av
en sådan allmän bestämmelse har kommittén yttrat följande. »Man kan nu visserligen
invända, att ett dylikt generellt lagbud icke komme att bliva i önskvärd
grad effektivt. Då det nämligen icke torde kunna läggas i vederbörande lysningsförrättares
band att på grund af ett sådant lagbud såsom villkor för lysnings
meddelande fordra företeende af läkarbetyg, skulle det komma att stå den sjuke
öppet att helt och hållet negligera lagbudet. Med hänsyn till den konflikt, som
i dylika fall ofta nog skulle uppstå mellan å ena sidan den sanitära synpunkten
och å andra sidan den sjukes rent personliga intressen, vore det säkerligen att
befara, att dessa senare i de flesta fall skulle bliva de bestämmande. Häremot
må emellertid framhållas, att, då hinder av ifrågavarande slag givetvis måste
vara af upplösande natur, den sjuke alltid löper risken, att, om han icke för medkontrahenten
före äktenskapets afslutande yppat sitt tillstånd, denne komme att
efter erhållen kännedom om den andres sjukdom påyrka äktenskapets återgång.
Såväl på grund härav som särskilt med hänsyn till de ekonomiska påföljder en

185

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. ö och 6 §§.

dylik äktenskapsupplösning skulle draga med sig torde nog efter tillkomsten avett
sådant lagbud åtskilliga könssjuka betänka sig mer än en gång, innan de
trädde i äktenskap. Men även om effektiviteten av det ifrågasatta lagbudet till
en början ej skulle bliva synnerligen stor, torde detsamma dock vara ägnat att
så småningom medföra en ökad ansvarskänsla hos dem, som ämna ingå äktenskap,
och därigenom jämväl komma att bidraga till ett allmännare iakttagande
på frivillighetens väg af de fordringar, som i förevarande hänseende kunna och
böra uppställas. Så länge lagstiftningen icke på något sätt stämplar såsom otill- *
låtligt att genom äktenskaps ingående överföra de svåraste sjukdomar på make
och efterkommande, kan man icke förvänta, att individerna härutinnan skola visa
nödig ansvarskänsla.»

I betraktande av det beredningen givna uppdrag har emellertid kommittén
ansett sig icke böra närmare ingå på frågan, huruvida med hänsyn till svårigheterna
att kontrollera ett allmänt förbud av ifrågavarande slag kunde finnas
lämpligare att i stället endast stadga, att äktenskap skall på makes begäran upplösas,
om den andra maken vid äktenskapets ingående utan den förres vetskap led
af smittosam könssjukdom.

h akulteten har däremot tillstyrkt att venerisk sjukdom i smittosamt stadium Fakultetens
stadgas som äktenskapshinder. Med en sådan lagstiftningsåtgärd, betonar fakul- yttrandeteten,
avser hon i första rummet att få i lagen fastslaget såsom något otillåtet, att
äktenskap ingås av de farligaste veneriska smittobärarna. Att de därmed beginge
en svår rättskränkning mot maken och eventuellt mot barnen, måste inses av en
var, som bleve upplyst om följderna av ett äktenskap under sådana förhållanden.

Men denna insikt vore för mången mindre samvetsgrann person icke tillräckligt
motiv att avstå från ett äktenskap, som erbjöde materiella fördelar. Läkarerfärenheten
lärde, att i detta avseende rättskänslan ofta vore mycket slapp även
bland personer ur den bildade klassen. Mången gång inginges äktenskap av en
patient av detta slag mot läkarens allvarliga föreställningar. Här krävdes lagens
auktoritet för att väcka och befästa ansvarskänslan emot blivande make och egna
efterkommande.

Det danska retslmgeraadet har uttalat att förbud mot äktenskap borde stadgas Medicinska
för den, som lider av smittofarlig venerisk sjukdom, likgiltigt vilken, enär dag- fräl^Danliga
exempel gåves på vilka olyckor anställas genom dessa sjukdomars införande m<%k och

24—123787. 1 0r9e''

Bered ningens yttrande.

186 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

i äktenskapet. Retslmgeraadet har jämväl tillstyrkt en föreskrift om skyldighet
för en var, som vill ingå äktenskap, att med läkarbetyg visa det han icke företer
tecken på venerisk sjukdom i smittofarligt stadium.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Kristiania har ansett att ett äktenskapsförbud
för den, som lider av syfilis, bör inskränkas till den period, under
vilken smitta oftast äger rum, och därför tillstyrkt att äktenskap ej må ingås
under de fyra första åren efter det sjukdomen förvärvades. Den norske medicinaldirektören
har anslutit sig härtill, dock under tvekan om ej väntetiden borde begränsas
till två och ett halvt år. Något äktenskapshinder med avseende å dröppel
eller enkelt veneriskt sår har ej ifrågasatts av de medicinska auktoriteterna i
Norge.

I väsentlig överensstämmelse med fakultetens förslag har beredningen i förevarande
6 § upptagit ett förbud för den, som lider av könssjukdom i smittosamt
skede, att träda i äktenskap. Dispens från förbudet skall kunna meddelas av
Konungen.

Till stöd för detta stadgande vill beredningen främst åberopa vad, på sätt ovan
är nämnt, blivit av reglementeringskommittén och fakulteten anfört som skäl för
den åsikt att lagen bör hindra de veneriska smittobärarna från att ingå äktenskap.

Emellertid föreligga med avseende å de smittosamma könssjukdomarna åtskilliga
omständigheter, vilka göra ett äktenskapsförbud beträffande dem i särskild
grad betänkligt och som dels i den offentliga diskussionen, dels under överläggningarna
inom beredningen och med de danska och norska delegerade åberopats
som skäl mot förbudets uppställande. De sålunda gjorda invändningarna
tarva sitt bemötande; och i samband därmed får beredningen tillfälle att vidare
utveckla grunderna för sin ståndpunkt. För så vitt invändningarna röra svårigheten
att vid lysningen vinna någon säkerhet för förbudets efterlevnad, skola de
likväl först under 3 kap. upptagas till närmare behandling. Av skäl, som redan
reglementeringskommittén antytt, kan nämligen frågan, huruvida ett förbud bör
uppställas, icke sägas vara i högre grad beroende av möjligheten att upprätthålla
det genom kontroll från lysningsförrättarens sida. Redan här må dock
framhållas att, enligt beredningens förslag, en var av de trolovade skall hava
att vid lysningen på heder och samvete intyga att han icke är behäftad med

187

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

könssjukdom i smittosam! skede, naturligtvis med undantag för det fall att
dispens föreligger.

Främst torde böra skärskådas den anmärkningen — närmast framställd med
avseende å förslaget om skyldighet att med läkarbetyg styrka frihet från smitta —
att det, vad syfilis och dröppel angår, icke alltid låter sig med säkerhet avgöra,
om smittofara är för handen eller ej.1 I fråga om syfilis har sålunda anförts att
läkaren väl kan uttala en förmodan, ja till och med sin personliga övertygelse
om att sjukdomen vid en viss tidpunkt är botad, men däremot näppeligen torde
kunna avgiva ett intyg, att ingen som helst fara för äktenskaps ingående förefinnes,
då han ju i förevarande hänseende endast har att räkna med sannolikheter.
Och såsom bevis på omöjligheten att giva ett svar på frågan, när äktenskap
må vara en syfilitiker tillåtet, har åberopats att i ett fall en man, redan
femton månader efter det han ådragit sig syfilis, trots läkarens protest ingått
äktenskap utan menliga följder för någon av familjen, medan åter en annan, som,
efter genomgången kraftig behandling för sin syfilis, under åtta år varit fri från
alla symtom av densamma och med läkarens medgivande trädde i äktenskap nio
år efter det han fått sjukdomen, redan efter några veckor smittade hustrun utan
att själv förete de ringaste syfilitiska symtom.1 2

Nu berörda anmärkning är obestridligen i och för sig riktig, men den drabbar
ej beredningens förslag. Med den betydelse, vari uttrycket »könssjukdom i
smittosamt skede» av beredningen tages, blir det för den föreslagna lagbestämmelsens
tillämplighet avgörande icke om möjlighet till smittas överförande finnes,
utan om sådant överförande är att befara eller, för att använda fakultetens ord,
om praktiskt sett nödiga garantier finnas att sjukdomen redan passerat sitt
smittosamma stadium. Att den sjuke ofta icke kan på egen hand besvara denna fråga
utan måste lita till läkarens omdöme torde icke med fog kunna åberopas mot förbudets
uppställande. På läkaren ställer förslaget säkerligen ej större krav än
han redan nu måste vara beredd att motsvara. Läkaren har ej kunnat skjuta

1 Ett livligt intryck av svårigheterna härutinnan lämnar det betänkande, som den 28 september 1912
avgivits av en ntav danska justitsministeriet tillsatt, av läkare och jurister bestående kommitté med
uppdrag att fastställa regler för avgörandet av frågan om tidpunkten för förhandenvaron av smittofara
vid de veneriska sjukdomarna.

2 Jfr andra kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:r 45 vid 1904 års riksdag, s. 6, och reglementeringskommitténs
betänkande I s. 148.

188 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. ö och 6 §§.

från sig uppgiften att lämna den könssjuke besked, huruvida det må vara honom
tillåtet att ingå äktenskap eller icke, och härvid har han måst nöja sig med att,
såsom förslaget påbjuder, räkna med sannolikheter.1 Förslagets innebörd är i
själva verket ej annan än att lagen förbjuder äktenskap i de fall, då läkaren efter
samvetsgrann prövning finner sig böra avråda därifrån. Lagen förlänar ökad
auktoritet åt läkarens ord.

Med hänsyn till det nu sagda kan beredningen ej heller finna den invändningen
befogad att förbudet, såvidt syfilis angår, i en del fall antagligen komme
att i praktiken verka strängare än avsett vore. Då det för en läkare ofta vore
omöjligt att med absolut visshet yttra sig om, huruvida denna sjukdom befinner
sig i sådant skede, att all fara för smittas överförande är fullkomligt utesluten,
skulle det nämligen, har man sagt,2 kunna befaras att en del personer, vilka en
gång iråkat dylik sjukdom, skulle för all framtid avstå från att ingå äktenskap,
något som givetvis icke kunde vara att önska, då man ju visste, att de flesta
syfilitiskt infekterade kunna efter längre tid och vederbörlig behandling ingå
äktenskap utan risk för att överföra sjukdomen på blivande make och barn.
Frånsett den omständigheten att dessa personers liv härigenom skulle i viss mån
bliva förfelat, vore en dylik följd av den ifrågasatta lagstiftningen även i viss
mån ägnad att sänka den redan förut låga äktenskapsfrekvensen i vårt land.

Läkarna torde väl hava gjort den erfarenheten att mer än en över hövan samvetsöm
man eller kvinna icke lätteligen låter sig övertyga om sin rätt, ja sin
plikt att träda i äktenskap. Säkerligen är det ej blott de veneriska sjukdomarna,
som giva upphov till dylika svårövervinneliga betänkligheter. Att emellertid
ifrågavarande äktenskapsförbud skulle åt sådana betänkligheter skänka ökad
styrka synes ej kunna med fog påstås. Fastmer lärer en motsatt verkan av
lagbudet kunna förväntas. I lagens ord att äktenskapshindret är begränsat till

1 .Pluraliteten i den danska kommitté, som nämnts ovan s. 187 not 1, uttalar: »Hvad lsegerne kunne
sige. og hvad de faktisk sige, naar de o phare med åt fraraade en af deres patienter åt indgaa aegteskab,
er kun dette, åt nu föreligger der kun en saa ringe sandsynlighed for åt den paagjfeldende vil kunne
overfere smitte, åt man i det praktiske liv ikke kan regne dermed.»

1 ett år 1908 av dermatologiska sällskapet i Stockholm utgivet flygblad Om de smittosamma könssjukdomarna,
Upplysningar och råd riktade till Sveriges vuxna ungdom, heter det: »Enär syfilis
ofta går i arv och gör många barn till sjukliga och olyckliga stackare, så bör ni ej ingå äktenskap,
utan att den läkare, som känner er sjukdom, anser det kunna ske utan fara för blivande familj.»

2 Se reglementeringskominitténs betänkande I s. 146.

180

Lag om äktenskapn ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

sjukdomens smittosamma skede och att detta skede ej varar längre än nytt framträdande
av smittosamma symtom är att befara torde läkaren hava den bästa
hjälp vid undanröjandet av en sådan villomening, som att en gång ådragen syfilis
borde för all framtid avhålla från äktenskap. Någon anledning att det nya
äktenskapshindret skulle medföra annan minskning i äktenskapsfrekvensen än
den, som med hindrets uppställande avses, synes ej föreligga.

Viktigare äro dock de gensagor, som gå därpå ut, att förbudet, även om det
ej verkade strängare än lagen avsett, skulle drabba alltför hårt.

Mången vill sålunda ej erkänna att ett förbud kan vara ens för något fall berättigat.
Lagen äger väl fordra, säger man, att den veneriskt sjuke icke lättsinnigt
ingår äktenskap och utsätter maken för faror, varom denne före giftermålet
varit okunnig, och gärna må tillgripas rätt kraftiga medel till tryggande
av att båda de blivande makarna äro medvetna om det moraliska ansvar, de
ikläda sig genom att trots sjukdomen ingå äktenskapet, och hava klar inblick i
de vådor för dem och familjen, som sjukdomen innebär. Men längre äger lagstiftaren
icke gå. Det må kunna försvaras att bibehålla förbudet mot fallandesjukas
giftermål; detta förbud har gammal hävd och träffar blott en ringa del
av befolkningen. Annorlunda med nu ifrågavarande nya förbud. Det berör vida
kretsar och kommer att kännas dess olidligare, som den allmänna opinionen ej
torde inse nyttan och behovet därav. Man kan därför ej heller vänta att förbudet
kommer att efterlevas; det skall blott öka antalet av de maktlösa bud i
lagen, vilka äro så menliga för dess auktoritet. För övrigt visar erfarenheten
att genom ett samvetsgrant iakttagande av försiktighetsmått den veneriska
smittans spridande i äktenskapet kan helt förekommas. Och bland de veneriska
sjukdomarna är det ju ock allenast syfilis som i likhet med fallandesoten kan
sägas medföra någon fara för efterkommandes hälsa. Det enkla veneriska såret
är i sådant hänseende utan betydelse och även dröppeln är så gott som ofarlig
för avkomman. Vill någon ingå äktenskap med risk att därigenom ådraga sig
någon av sistnämnda båda sjukdomar synes det vara ett opåkallat ingripande av
samhället att tvinga honom avstå därifrån. Han må med fog kunna anse frågan,
huruvida äktenskapet bör ingås eller ej, såsom sin enskilda angelägenhet.

Denna mening avvisar alltså tanken på ett förbud och vill inskränka lagstiftarens
uppgift till att såvitt möjligt skapa garantier mot att någon, i

190 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

okunnighet om därmed förknippade vådor, ingår äktenskap fastän han själv eller
maken är behäftad med könssjukdom i smittosamt skede. För de danska och
norska förslagen i förevarande ämne ligger denna mening till grund. Enligt
dessa båda förslag må den som lider av könssjukdom, vilken ännu erbjuder smittofara,
ej ingå äktenskap utan att den blivande maken erhållit kännedom om sjukdomen
och båda fått muntlig vägledning av en läkare om de faror sjukdomen
innebär.

Det är av mer än ett skäl beredningen funnit sig icke kunna upptaga den
dansk-norska regeln. Den ger ingen bot för det svåra och överklagade missförhållande,
som framför allt kräver lagstiftarens åtgärd: att läkaren står
utan lagens stöd, när han förbjuder sin patient giftermål. Beredningen bar
ansett det icke böra ifrågasättas att ur lagen avlägsna det förbud, som bos
oss sedan halvtannat århundrade gäller mot fallandesjukas giftermål. Ur flera
synpunkter torde ett motsvarande lagstadgande, riktat mot de veneriska smittobärarne,
finnas än mer berättigat. Vådorna av att ena maken för med sig venerisk
smitta i äktenskapet äro särskilt i ögonen fallande. De menliga följderna av
smittans överförande gå närmast ut över den andra maken, men tillika sättes,
åtminstone vad syfilis angår, de ofödda släktenas väl i fara. När förbudet
begränsas till sjukdomarnas smittosamma skede, innebär det å andra sidan ett
ringare tvång mot den enskilde än det lagstiftaren ålägger den fallandesjuke.
Det kommer, med undantag kanske för något enstaka fall, att medföra allenast
ett tillfälligt hinder, som väl tvingar till ett uppskov med giftermål men dock
efter en, ofta jämförelsevis kort tid, helt bortfaller. Att den allmänna meningen
ännu ej lärt sig tillfullo inse det sambällsonda de veneriska sjukdomarna innebära,
deras ödeläggande verkan på hemmets och familjens lycka, är snarast ett
skäl för lagstiftarens allvarliga ingripande. Den allmänna rättskänslan torde väl
behöva lagens uppfostrande ledning. Och ur denna viktiga synpunkt lärer det
svenska förslagets klara, med våra invanda föreställningar överensstämmande bud
äga obestridliga företräden framför den dansk-norska regeln, vars syfte och innehåll
ej så lätt torde fattas och som näppeligen kan för folkmedvetandet framstå
såsom ett ogillande från samhällets sida av att den veneriskt sjuke ingår äktenskap
under sjukdomens smittosamma skede. Föreskriften att de, som ämna ingå
äktenskap, skola vid lysningen avgiva försäkran att de icke lida av könssjukdom

191

Lag om äktenskaps ingående och. upplösning, 2 kap. ö och 6 §§.

i smittosam! skede kommer att föra lagens bud ut i livet och i vart särskilt fall
ställa en kraftig maning till den enskildes heder och ansvarskänsla. Såsom reglementeringskommittén
framhållit, bör naturligtvis ock lagens innehåll bringas till
de sjukas kännedom genom läkarens försorg. Om än förbudets efterlevnad väsentligen
blir en samvetsplikt, en frivillig sak, synes det vara en ogrundad farhåga
att förbudet skulle så föga iakttagas att lagens helgd bleve därpå lidande.

Vad angår möjligheten att förhindra smittans överförande, kan ju ej förnekas
att sådan möjlighet finnes. Evad makarna iakttaga fullständig avhållsamhet eller
lita till preventiva medel eller metoder, kvarstår dock alltid fåran i större eller
mindre mån. I varje fall synes man icke av hänsyn till nämnda ovissa möjlighet
böra uppgiva regeln om ett förbud, för vilket eljest så starka skäl tala. Man
må om det tillåtliga i preventiva åtgärder över huvud hysa skilda meningar;
därom borde man dock kunna enas att lagen ej kan räkna med dem när det gäller
att avgöra, huruvida ingående av äktenskap bör vara i allmänhet medgivet
för den med venerisk smitta behäftade. Att ett äktenskapligt samliv från början
bygges på överenskommelse om sådana åtgärders användande, förestavad av fruktan
för den veneriska smittans överförande, kan ej vara sunt. Avsikten med det
dansk-norska stadgandet är givetvis icke, att uppmuntra ingående av äktenskap
under nu angivna förutsättning. Enligt beredningens mening kan dock den dansknorska
regeln ej fritagas från svagheten att kunna så missförstås, som funne den
ett äktenskaps ingående under sådan förutsättning vara i sin ordning och som
om läkarens vägledning bland annat skulle kunna avse det rätta bruket av preventiv.

Att dröppeln och det enkla veneriska såret äro i den mening mindre samhällsvådliga
sjukdomar än syfilis, att de ej hava dennas degenerativa verkningar, är
oförnekligt. Dröppel hos modern är dock så till vida farlig för barnet som, därest
smittämnet under förlossningen angriper barnets ögon, fullständig blindhet kan
bliva följden. Såsom orsak till barnlöshet i äktenskap är dröppeln så betydelsefull
att den av fakulteten beteckna^ som en i detta avseende till och med allvarligare
åkomma än syfilis. Det synes därför fullt berättigat att utsträcka äktenskapsförbudet
även till dröppeln. Vidkommande slutligen det enkla veneriska såret kan
beredningen ej annat än i huvudsak dela fakultetens åsikt, att det även beträffande
denna könssjukdom måste betraktas såsom i hög grad motbjudande för samhället

192

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

att tillåta deri andre makens omedelbara nedsmittande genom äktenskapet och
att, då ett till sjukdomens smittosamma skede begränsat äktenskapsförbud i allmänhet
behöver medföra endast ett måttligt uppskov med giftermålet, någon betänklighet
att inbegripa denna sjukdom under det med avseende närmast å syfilis
och dröppel uppställda förbudet ej torde finnas.

Nu har dock vidare framhållits att i åtskilliga fall den sanitära synpunkten
har litet eller intet att betyda och att åtminstone i dessa fall ett förbud ej kan
äga fog. Såsom exempel har anförts1 att någon vill ingå äktenskap å dödsbädden
och för legalisering av barn eller att båda kontrahenterna äro sjuka och deras
ålder utesluter möjligheten av att erhålla barn.

Dylika fall måste väl alltid bliva sällsynta undantag. Beredningen har dock
funnit sig ej kunna helt bortse från dem och därför även föreslagit att Konungen
skall äga dispensera från förbudet. Angående dispensrättens utövning må hänvisas
till vad förut är sagt beträffande fallandesjukas giftermål. En sådan dispensbefogenhet
torde stå i överensstämmelse med fakultetens allmänna principer i fråga
om sjukdomshindren, ehuruväl fakulteten icke beträffande nu ifrågavarande hinder
särskilt erinrat därom. Man har emellertid anmärkt att med den benägenhet till
förhemligande, som i alla tider varit oskiljaktig från de veneriska sjukdomarna,
det icke kan antagas-att dispens kommer att sökas. Sett i belysning härav, har
man vidare sagt, utgör den omständigheten, att hindret ej kan göras ovillkorligt,
ett gott bevis för att hindret ej alls bör uppställas. Härtill må erinras dels att,
såsom redan i annat sammanhang påpekats, beredningen förutsätter att handlingarna
rörande dessa dispensfrågor skola bliva hemliga, och dels att det knappast
synes vara en omständighet att räkna med, om i något av ifrågavarande sällsynta
undantagsfall ett giftermål tilläventyrs går om intet.

Till slut bör nämnas att man såsom skäl mot en förbudslagstiftning även åberopat8
att den i fråga om hämmandet av sjukdomarnas spridning icke skulle visa
sig i avsedd grad effektiv. De personer, mot vilka densamma egentligen vore
riktad, skulle nämligen icke låta avhålla sig från att överflytta sina sjukdomar på
andra, blott med den skillnad att det skedde utom i stället för inom äktenskapet

1 Se reglementeringskommitténs betänkande I s. 148.

1 Se det s. 187 not 2 anmärkta utskottsutlåtande s. 6, lagutskottets utlåtande n:r 9 vid 1908 års riksdag
(ovan s. 159) och reglementeringskommitténs betänkande I s. 146.

193

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

samt att de barn, som därigenom bragtes till världen, skulle komma att utsättas
för mera vanvård och större lidande, än om de varit födda av en legitim förbindelse.
Mot varje äktenskapshinder kan naturligtvis anmärkas att det bidrager till
ökning av de lösa förbindelsernas antal. Beredningen har själv i fråga om äktenskapsförbud
för psykiskt defekta personer tillmätt denna anmärkning en viss betydelse.
Med avseende å nu ifrågavarande äktenskapshinder föreligga dock helt
andra föihållanden. Hos nämnda lågt stående individer lärer man sålunda hava
att räkna med en särskilt ringa mottaglighet för lagens bud, vilken ingalunda
måste förutsättas hos en var, som är behäftad med venerisk sjukdom. Även i det
viktiga hänseende äro tallen olika, att lagens straffhot synes kunna och böra riktas
mot den, som utom äktenskap överför venerisk smitta å annan, medan, såsom
fakulteten erinrat, övriga sjukdomshinder icke torde kunna på sådant sätt göras
tillbörligen verksamma.

I § 6 av det norska förslaget jämställes spetälska med epilepsien och de veneriska
sjukdomarna. För Danmark har en lagbestämmelse om spetälskans betydelse
för rätten att ingå äktenskap ej ansetts nödig, då sjukdomen där förekommer
blott i enstaka fall, vilka så gott som alltid bliva föremål för hospitalsvård.1

Hos oss har riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t av den 28 maj 1912 anhållit om
utredning angående de åtgärder, som böra vidtagas för kraftigt bekämpande av spetälskesjukdomen
i landet.2 Det torde emellertid icke böra ifrågasättas att för sådant
ändamål tillgripa ett äktenskapsförbud. Fakulteten, som avstyrker en dylik lagstiftning,
upplyser att spetälskan icke hör till de i högre grad smittosamma sjukdomarna
och att det knappast torde vara med säkerhet ådagalagt, att barn av
spetälska föräldrar oftare få spetälska än andra barn i de trakter, där sjukdomen
är gängse, bpetäiskan är ock en i vårt land numera sällsynt sjukdom. Enligt
senaste uppgifter, för år 1910, uppgick antalet fall till blott 72 för hela riket,
därav i Gävleborgs län 32 och i Kopparbergs län 22, och av dessa vårdades 33 å
det särskilt för spetälska avsedda sjukhuset i Järfsö. Åtminstone i förstnämnda

1 På Island äga de spetälska ej ingå äktenskap.

8 Se statsutskottets utlåtande n:r 42 och riksdagens skrivelse n:r 233. Skrivelsen har remitterats
till medicinalstyrelsen för utlåtande, vilket ännu ej avgivits.

25—123787.

%

Spetälska.

194 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

län torde antalet sjuka befinna sig i ett ständigt nedgående; det utgjorde nära
160 år 1873.

I Norge, där sjukdomen är mera vanlig (omkring 400 fall), bar medicinaldirektören
ansett sig icke böra förorda ett äktenskapsförbud, under åberopande bland
annat att sjukdomen i allmänhet kommer till utbrott först efter den ålder, i \ilken
de flesta äktenskap ingås.

Alkoholism. Vida betydelsefullare än spetälskan är alkoholismen. Med rätta har fakulteten
framhållit att den kroniska alkoholismen, jämte dess akuta yttringar i ruset, i
följd av sin allmänna utbredning hos oss och på grund av sina följder spelar en
långt större roll än någon annan sjukdom i fråga om ödeläggelsen av familjelivet
samt barnens fysiska och moraliska fördärvande. Fakulteten har likväl ansett
att alkoholism icke för närvarande kan stadgas såsom äktenskapshinder. Som
skäl för sin åsikt har fakulteten huvudsakligen åberopat omöjligheten att finna en
formulering, som garanterar, att stadgandets verkningar bliva på en gång rättvisa
och effektiva. I allmänhet måste utpräglade alkoholister anses misstänkta från
ärftlighetshygienisk synpunkt, och ett allmänt åläggande för dem att förete
kvalificerat läkarintyg för rätt att ingå äktenskap vore därför på sin plats. Men
det syntes ej görligt att på ett från rättslig synpunkt tillfredsställande sätt avgränsa
de fall av alkoholism, som kunde anses utpräglade. Och ett äktenskapsförbud
skulle antagligen i fråga om dessa även i andra avseenden moraliskt förfallna
individer icke hindra, snarare befrämja den illegitima fortplantningen, så
vida det icke kompletterades med oskadliggörande genom internering av sådana
degenerationsspridare. Att genom straffhot förekomma utomäktenskapligt könsumgänge,
för så vitt det beror på alkoholisterna själva, syntes fullkomligt hopplöst.

Ej heller de danska och norska medicinska auktoriteter, vilka yttrat sig i an•
ledning av lagarbetet, hava tillstyrkt ett äktenskapsförbud med avseende å alko holister.

Svårigheten att avgöra, vilka fall av alkoholism förbudet borde gälla,
har framhållits även av dem.

Beredningen har funnit de grunder övertygande, vilka sålunda åberopats mot
ett äktenskapsförbud. De stadganden med omedelbart avseende a alkoholmissbruket,
genom vilka äktenskapslagstiftningen söker avvärja dess fördärvliga verkningar
på hem och familj, måste för närvarande komma att angå upplösning av
äktenskap, ej ingående därav. I månget fall komma emellertid, såsom fakulteten

195

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

erinrat, de föreslagna bestämmelserna om den sinnessjukes eller omyndigförklarades
äktenskapsbehörighet att drabba alkoholisten.

Huruvida den nya lagstiftningen om tvångsintagning av alkoholister å anstalt
kan erbjuda en grundval för ett mera direkt ingripande mot att de fortplanta
sig genom äktenskap, synes icke kunna bedömas, innan densamma i tilllämpningen
visat sina verkningar. I Norge, där lagen ger möjlighet till tvångsinternering
av alkoholister men särskilda anstalter därför ännu saknas, har såsom
skäl mot ifrågavarande äktenskapsförbud även anförts av medicinaldirektören, att
det skulle bliva utan betydelse, därest man ej finge en helt annan möjlighet till
tvångsinternering än man för närvarande faktiskt ägde.

Den medfödda, på endogena orsaker beroende dövstumheten går, yttrar fakul- Dövstumhet.
teten, jämförelsevis ofta i arv från föräldrar till barn eller med överhoppande av
en eller annan generation till ävkomlingar i senare släktled, likasom den ofta
förekommer hos flera syskon i samma familj. Då därtill komme, att den kongenitala
dövstumheten icke blott hos individen utan även inom släkten icke
sällan vore kombinerad med idioti eller andra medfödda abnormiteter, syntes goda
skäl föreligga att betrakta densamma som en verkligt degenerativ förändring.

Det kunde därför ur rashygienisk synpunkt synas väl motiverat att stadga medfödd
dövstumhet såsom äktenskapshinder, framför allt i de fall, då skyldskap
mellan parterna ytterligare tillkomme. Däremot skulle det innebära en onödig
grymhet mot de många, hos vilken dövstumheten vore förvärvad, att fråntaga dem
den rättighet de sedan gammalt haft att ingå äktenskap och därigenom bland annat
mildra den andligaisolering från medmänniskor, deras lyte i allmänhet måste medföra.

Fakulteten har emellertid ansett sig icke böra föreslå att ens den medfödda
dövstumheten uppställes såsom äktenskapshinder. Det vore nämligen i inånga
fall ytterligt svårt, ja till och med omöjligt att med visshet avgöra, huruvida dövstumheten
är kongenital eller i tidig ålder förvärvad. En bestämmelse, som avsåge
medfödd dövstumhet, skulle således säkerligen i ett stort antal därmed
åsyftade fall icke kunna tillämpas eller ock giva anledning till talrika misstag
och orättvisor. I sin betydelse för rasen och samhället kunde dövstumheten vidare
ingalunda likställas med t. ex. epilepsi eller sinnessjukdomar. Genom vår numera
obligatoriska undervisning för dövstumma kunde även dessa vanlottade utbildas
till självförsörjande samhällsmedlemmar; och den beredde tillika möjlighet

196 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5, 6, 7 och X §§.

att på ett särskilt verksamt sätt genom ökad upplysning förmå dem att frivilligt
taga hänsyn till de ifrågavarande önskemålen.

I Norge har ej heller från medicinskt håll yrkats förbud mot dövstummas
äktenskap. Det danska retslegeraadet däremot har funnit det ej vara försvarligt
att tillåta äktenskap mellan dem, som båda äro dövstumma.

Lika med fakulteten har beredningen ansett det ej vara nödigt att förbjuda
giftermål ens för dem som äro från födseln dövstumma. Yad särskilt angår
äktenskap mellan sådana dövfödda inbördes, lära väl de rashygieniska betänkligheterna
här vara större; men å andra sidan synes en sådan förbindelse så
naturlig, framför allt med hänsyn till det för båda gemensamma uttrycksmedlet,
att ett förbud däremot, som ju ej kunde bliva av övergående art, skulle innefatta
en synnerlig hårdhet mot dessa olyckligt lottade.

Att övriga sjukdomar, lyten eller kroppsfel — tuberkulos, impotens o. s. v. —
icke giva tillräcklig anledning till uppställande av äktenskapshinder har beredningen
ansett uppenbart. *

Rätt wppoch
nedstigande

släktskap,
syskon.

Bland bestämmelserna om släktskap såsom äktenskapshinder har beredningen
främst upptagit den hos alla civiliserade folk gällande regeln att äktenskap är
förbjudet emellan släktingar i rätt upp- och nedstigande led samt emellan syskon.
Att detta hinder, liksom det i nästföljande paragraf upptagna, skall anses föreligga
även vid oäkta skyldskap och att skillnad ej är att göra mellan hel- och
halvsläkt, har beredningen funnit överflödigt att, såsom skett i 2 kap. 9 § giftermålsbalken,
uttryckligen stadga.

8 §•

Äktenskap Redan i den romerska rätten var giftermål förbjudet ej blott mellan släktingar

Syskon och i rätt upp- och nedstigande led och mellan syskon, utan ock mellan ett syskon

det andras ändras avkomling samt, under visst tidsskede, även mellan syskonbarn.

avkomlmg. ° , . . . ,

Detta var dock allenast en ringa början till det system av släktskapshmder, som

den kanoniska rätten sedermera uppbyggde. I sin rikaste utbildning omfattade

det förbud mot äktenskap mellan sidoskylda i till och med sjunde led, därvid

107

Lag om äktenskapa ingående och upplösning, 2 kap. 8 §.

leden räknades mellan blott den ena av kontrahenterna och den gemensamma
stammen, så att exempelvis syskons barnbarnsbarn ansågos besläktade i fjärde
led. Kyrkan lärde ock att genom vissa religiösa handlingar, såsom dopet och
konfirmationen, en andlig släktskap (cognatio spiritualis) skapades mellan de i
akten deltagande; och även denna andliga släktskap kom att utgöra äktenskapshinder.
Dessa kanoniska rättssatser kunde emellertid ej länge upprätthållas i all
sin stränghet. Släktskapshindren blevo redan vid det lateranska mötet 1215
inskränkta till fjärde led, och inom det sålunda begränsade området gjordes flitigt
bruk av den påvliga dispensrätten.

Med reformationen inträdde i de protestantiska länderna i allmänhet en ytterligare
begränsning av de förbjudna leden. Vårt land utgör dock härifrån ett
undantag, i det att 1572 ars kyrkoordning ännu stadgar att äktenskap ej må ingås
»innan femte led». I praxis medgavs emellertid efter hand giftermål även i
närmare led, dels efter dels utan dispens, och genom förordningen och stadgan
den 30 december 1680 förklarades att äktenskap skulle vara förbjudet allenast
till och med andra led jämna sidolinjen eller mellan syskonbarn, »så att uti
alla andra grader äktenskap utan någon vidare föregående dispensation tillåtet
vara må». Tillika förbehöll sig Konungen genom samma författning att, om syskonbarn
begärde varannan till äkta, efter omständigheternas noga övervägande
dispensera.

Pa denna ståndpunkt kvarstod 1734 ars lag.1 Sedermera har, genom förordningen
den 19 maj 1845, äktenskap mellan syskonbarn blivit tillåtet utan dispens;
och enligt nu gällande rätt utgör sålunda, frånsett förbudet mot äktenskap mellan
syskon, sidoskyldskap hinder allenast mot giftermål mellan ett syskon och det
andras avkomling, likgiltigt om i första eller senare led.

Jämväl lagstiftningen i övriga länder, där den kanoniska rätten ägt inflytande,
har liksom den svenska genomgått en utveckling mot allt större frihet för
medlemmar av samma släkt att ingå äktenskap med varandra. Denna utveckling
är lätt förklarlig. För uppställandet av äldre tiders vidtgående förbud hava
säkerligen sådana betänkligheter, som giftermål mellan närskylda ingiver den
nutida rashygienen, blott omedvetet och i ringa mån varit avgörande. Den bä I

1726 års förslag till giftermålsbalk gällde förbudet mot äktenskap i andra led blott samsyskons
barn; jfr Förarbetena III s. 276.

198 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 8 §.

rande grunden har för visso varit av etisk art: könskärleken skall ej få vinna
insteg i förhållandet mellan dem, som tillhöra samma familj eller eljest äro närmare
besläktade, enär därmed komme att tillintetgöras höga etiska värden, vilka
samhället icke kan umbära. Uppenbarligen äger denna åskådning, med sin omsorg
om sedlig renhet, fortfarande i mycket full giltighet; men tydligt är också
att den till stor del vilar på den förutsättning, att det ej är allenast blodsbandet
som förenar släktmedlemmarna, utan att även samhörighet i intressen, framför
allt gemensamt hemliv, binder dem vid varann. Det är därför naturligt att
med den minskade sammanhållningen inom släkten, med befolkningens större rörlighet
visat sig en benägenhet hos lagstiftaren att inskränka ifrågavarande äktenskapsförbud
till medlemmar av samma familj i trängre mening. A andra
sidan har emellertid genom den moderna ärftlighetsforskningen blicken skärpts
för de vådor, som äktenskap mellan närbesläktade innebära för efterkommandes
hälsa. Och sålunda har det kommit sig att ett äktenskapshinder, som uppgivits
emedan den etiska grunden därför ej fanns tillräckligt stark, numera kan av rashygieniska
hänsyn ifrågasättas till återinförande.

Fakulteten har i sitt utlåtande förklarat det icke vara bevisat att inom en fullt
frisk, andligt och kroppsligt harmoniskt utvecklad släkt förekomst av konsangvina
äktenskap skulle förorsaka degeneration. Om däremot makar äro behäftade med
sjukdomsanlag och lyten som ga i arv, torde, säger fakulteten, släktskap mellan
makarna vara ägnad att genom dessa anlags förstärkande verka skadligt på avkomman,
och detta i högre grad ju närmare släktskapen är. Ur denna synpunkt
måste, enligt fakultetens mening, bland nu tillåtna äktenskapliga förbindelser mellan
släktingar särskilt äktenskap mellan dubbelkusiner (kusiner på både fädernet och
mödernet) anses betänkligt, om ärftliga sjukdomsanlag förefinnas; och läkarintyg
om goda sanitetsförhållanden hos båda kontrahenterna och i deras ascendens vore
därför en önskvärd förutsättning för sådant äktenskap. Då likväl fakulteten här
nödgades stödja sin mening på teoretiskt övervägande och icke kunde åberopa sig
på tillräcklig direkt erfarenhet, ansåge den sig knappast kunna upprätthålla
kravet på sådant betyg. En bestämmelse därom skulle nämligen av allmänheten
utan tvivel komma att uppfattas såsom en godtycklig inskränkning i förut obestridd
rätt. Beträffande åter äktenskap mellan dem, av vilka den ena härstammar
från den andras syskon, har fakulteten anfört att, där kontrahenterna och deras

199

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 8 §.

släkt icke äro fria från konstitutionella svagheter, ett ingifte av detta slag otvivelaktigt
hör till de mera betänkliga, helst i kanske flertalet fall allt för stor
åldersskillnad råder mellan makarna, vilket i och för sig synes vara ett för avkomman
ogynsamt förhållande. Fakulteten finner det sålunda mycket tvivelaktigt
om äktenskap mellan personer i sistberörda släktskapsförhållande bör tillåtas annat
än på sin höjd i dispensväg.

Såsom en sammanfattning av sina åsikter har fakulteten uttalat, att inga grundade
skäl finnas ått frångå hittills hos oss gällande lagbestämmelser angående
skyldskap såsom äktenskapshinder, men att, därest det på borgerliga grunder
skulle befinnas önskvärt att tillåta äktenskap mellan ett syskon och det andras
avkomling, medicinska skäl tala för dels att sådant äktenskap varder medgivet
allenast efter dispens och dels att dispens må meddelas blott under viss närmare
angiven förutsättning.

Även i Danmark och Norge är äktenskap mellan kusiner fritt tillåtet, Mot
giftermål med faster eller moster är väl stadgat förbud, men därifrån kan dispenseras;
och för äktenskap med broders eller systers dotter finnes intet hinder. Nu
har emellertid från de medicinska auktoriteternas sida i båda länderna framhållits
att även äktenskap med broders eller systers dotter borde förbjudas. Det danska
retslfcgeraadet har tillika hemställt att äktenskap mellan helsyskons barn måtte
medgivas allenast under villkor att, enligt läkarbetyg, varken hos kontrahenterna
själva eller deras gemensamma familj är känt något fall av medfödd dövstumhet
eller av den ögonsjukdom, som benämnes retinitis pigmentosa.

Beredningen har, lika med fakulteten, ansett nu gällande föreskrifter om släktingars
rätt att ingå äktenskap med varandra icke böra skärpas, ej ens så att
giftermål mellan dubbelkusiner göres till föremål för inskränkande bestämmelser.
Äktenskap mellan kusiner är också i allmänhet tillåtet även utanför de nordiska
länderna, exempelvis i Tyskland, England, Frankrike och Schweiz.

Ä andra sidan tala, enligt beredningens mening, starka grunder för ett mildrande
av den svenska lagens ovillkorliga förbud mot giftermål mellan ett syskon
och det andras avkomling — ett förbud, som genom sin stränghet frestar till
överträdande och hvars skiljaktighet från motsvarande stadganden hos våra skandinaviska
grannfolk kanske mer än något annat bidragit att väcka till insikt om
betydelsen av enhetlig nordisk lagstiftning även å familjerättens område.

200 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 8 §.

Det är redan nämnt, hurusom i Danmark och Norge det står mannen fritt att
äkta sin broders eller systers dotter, medan till giftermål med faster eller moster
dispens kan erhållas. Tysklands civillag, härutinnan överensstämmande med äldre
rikslag av år 1875, uppställer intet hinder mot äktenskap mellan ett syskon och
det andras avkomling. Såsom allmänt är känt hava nn i åtskilliga fall svenska
undersåtar, för att undgå vår lags ifrågavarande förbud, sökt och vunnit dansk
eller tysk medborgarrätt och sålunda berett sig tillfälle att, med giltighet även
inför svensk rätt, sluta ett äktenskap som eljest icke varit dem tillåtet. De, vilka
på detta sätt grundat familj, hava icke därigenom äventyrat den ställning i det
borgerliga samhället, de förut intagit, eller ådragit sig det allmänna omdömets
ogillande. Inom sitt gamla fädernesland hava de byggt sitt hem och uppfostrat
sina barn; de kretsar, vilka de före giftermålet genom sin verksamhet eller annorledes
tillhört, hava även därefter stått dem öppna.

Det kan alltså icke sägas att ett äktenskap inom ifrågavarande släktskapsgrader
skulle vara för den sedliga uppfattningen inom landet stötande. Desto hårdare
och obiiligare har lagens ovillkorliga förbud drabbat i de fall, där — kanske oftast
till följd av oförmåga att bära därmed förknippade ekonomiska uppoffringar —
ovan antydda tillvägagående med förändring av medborgarrätten icke kunnat
anlitas. En känsla av bristande likhet inför lagen har säkerligen ej varit främmande
vare sig för dem, som med bibehållande av sin svenska nationalitet låtit
sammanviga sig utrikes, i Köpenhamn eller å annan ort, och därefter förgäves sökt
få förbindelsen i hemlandet erkänd såsom laga äktenskap,1 eller för dem, som på
grund av förbudet sett sig nödsakade att avstå från ett giftermål, varav de väntat
sitt livs lycka. Ansökningar om dispens ännu från de senaste åren2 vittna ock
i sin mån om att förbudet ej längre tillfyllest uppbäres av rättsmedvetandet.

1 Se K. Maj:ts utslag den 23 aug. 1879 (halvsysters dotter), den 8 jan. 1883 (brorsdotter) och den 11
mars 1898 (halvsysters dotter).

2 Se K. Maj:ts utslag den 26 febr. 1904 (brorsdotter), den 18 aug. 1907 (brorsdotter; ansökan tillstyrkt
av kyrkorådet) och den 4 febr. 1910 (systerdotter); från äldre tid K. Maj:ts utslag den 15 maj
1857 (halvsysters dotter) och den 23 maj 1857 (faders halvsyster).

Under förra hälvten av 1800-talet väcktes flera riksdagsmotioner, avseende sådan ändring i 2 kap. 2 §
giftermålsbalken, att nu ifrågavarande äktenskapshinder bleve dispensabelt. Motionerna avstyrktes städse
av lagutskottet; se ridderskapets o. adelns prot. aug. 1809 s. 1234, lagutskottets betänkande n:r 5
och utlåtande n:r 136 vid riksdagen 1834—1835 samt betänkande n:r 35 vid riksdagen 1847—1848. Om
ett par fall från 1800-talets början, då svensk man ingått för gillt hållet äktenskap med sin systerdotter,
se bondeståndets prot. juni 1834 s. 5.

201

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 8 §.

Fakulteten har väl ej ansett sig kunna tillstyrka någon ändring i vad nu
gäller, men dess utlåtande giver vid handen att den dock funnit de medicinska
skälen för upprätthållandet av nuvarande ovillkorliga förbud icke vara så starka,
att de ej möjligen borde vika för andra hänsyn, och särskilt att ur medicinsk
synpunkt fara icke föreligger, om bägge kontrahenterna kunna anses fria från
ärvtliga sjukdomsanlag. För barnen till dem, vilka allenast i halvsläkt äro med
varandra så befryndade som nu avses, är ju ock antalet förfäder i tredje led
större än för barnen till dubbelkusiner i helsläkt och vådorna av föräldrarnas
släktskap alltså ur denna synpunkt mindre.

Med hänsyn till det nu anförda och då full överensstämmelse med lagstiftningarna
i Danmark och Norge synts kunna på denna väg uppnås, har beredningen
ansett den ändring böra vidtagas i gällande rätt att tillstånd till äktenskap mellan
ett syskon och det andras avkomling må kunna givas av Konungen. Det
nordiska rättsområdet kommer med denna dispensregel att ansluta sig till vad
som gäller i de flesta övriga europeiska länder. En särställning intaga dock —
förutom Tyskland, där såsom nämnt äktenskap i nu ifrågavarande släktskapsled
kan fritt ingås, och Portugal, där samma regel gäller, — England och Schweiz,
i vilka länder dispens ej kan erhållas till gifte mellan ett syskon och det andras
barn, men ej heller erfordras för gifte mellan ett syskon och det andras avkomling
i senare led. Även de lagstiftningar, vilka uppställa hindret men medgiva
dispens, förete vissa skiljaktigheter inbördes. Sålunda anses t. ex. i Frankrike,
i motsats till vad i den ungerska lagen är föreskrivet, att hindret allenast gäller
vid äkta skyldskap, ett vittnesbörd alltså att i nämnda land de rashygieniska
grunderna icke äro de som huvudsakligen uppbära hindret.

Enligt fakultetens yttrande borde i varje fall dispens ej kunna givas, såframt
icke god beskaffenhet hos kontrahenternas egen hälsa och konstitutionella hereditet
blivit vederbörligen styrkt. Att detta bör vara regeln för de fall, där ej möjlighet
till avkomma far anses utesluten, finner också beredningen givet. I överensstämmelse
med vad förut i fråga om sjukdomshindren anförts har emellertid beredningen
trott det icke vara behövligt eller lämpligt att giva bindande föreskrifter
om dispensrättens utövning. För visso kommer dispens att meddelas blott
när fullgoda skäl tala därför, liksom det ock torde kunna antagas att dispens

endast i sällsynta fall varder sökt. Från Norge föreligger uppgift att under fem26—123787.

Svågerlag.

202 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 8 och 9 §§.

årsperioden 1894—1898 ingåtts blott tre äktenskap, där kvinnan, och tjugu där
mannen stått omedelbart under den gemensamma stammen, och dock bar endast
i förstnämnda fall dispens varit av nöden.

9 §•

Svågerlag bar under olika tider och i skilda rättssystem utgjort äktenskapshinder
i synnerligen växlande omfattning, delvis sammanhängande därmed att
själva begreppet svågerlag blivit bestämt på väsentligen olika sätt.

I romersk rätt förutsattes för uppkomsten av svågerlag ett äktenskap eller
dock ett konkubinat; genom ett blott könsumgänge blev svågerlag ej grundat.
Svågerlag räknades ock endast mellan ena maken och den andres släkt, ej mellan
bådas släkt inbördes eller mellan den ene och dem, som voro besvågrade
med den andre. Såsom äktenskapsbinder betraktades ursprungligen blott svågerlag
i rätt upp- och nedstigande led; med tiden blev jämväl förbjudet att äkta
broders änka eller avliden hustrus syster.

Enligt den kanoniska rätten åter ansågs — i överensstämmelse med kyrkans
uppfattning att man och kvinna genom beblandelse blevo ett kött, una caro
att svågerskap grundades såväl genom lägersmål som genom äktenskap och att
svågerlagshindret för den ene av konkumbenterna sträckte sig lika långt som
släktskapshindret för den andre. Även betraktades såsom otillåtet äktenskap med
förutvarande makes besvågrade (andra svågerlaget), ja med dem, vilka i andra
svågerlaget voro besvågrade med förutvarande make (tredje svågerlaget); och för
visst fall räknades svågerlag mellan de förutvarande makarnas släkter inbördes.

Under medeltiden blevo de kanoniska grundsatserna härskande även inom vår
svenska rätt, och blott långsamt hava de lämnat utrymme för en mera fri åskådning.
Det blev sålunda först genom 1734 års lag, som tredje svågerlaget helt
miste sin verkan av äktenskapshinder, och lagen bibehöll förbud mot äktenskap
ej blott i (första) svågerlag i rätt upp- och nedstigande led (2 kap. 4 § giftermålsbalken),
utan även, ehuru med viss begränsning, i (första) svågerlag å sidan
(2 kap. 5 §) och i andra svågerlaget (2 kap. 6 §). Genom förordningen den 10
april 1810 tillerkändes Konungen befogenhet att meddela dispens från de i 5
och 6 §§ uppställda hindren, en befogenhet som han redan dessförinnan utan stöd
i lag utövat; och sedan nämnda båda paragrafer blivit upphävda genom förord -

203

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 9 §.

ningen den 24 maj 1872, kvarstår numera såsom äktenskapshinder allenast rätt
upp- och nedstigande (första) svågerlag.

Emellertid är ej fullt klart, i vilken omfattning begreppet svågerlag är taget,
när det av 1734 års lagstiftare uppställes såsom hinder mot äktenskap. Då det
i 2 kap. 8 § giftermålsbalken heter att svågerskap räknas mellan mannen och
hustruns släkt samt mellan hustrun och mannens släkt, är det visserligen uppenbart
att härvid avses såväl äkta som oäkta släktskap. Detta framgår otvetydigt
av stadgandet i 9 §: »vare ock äktenskap lika förbudet, om blodsbandet kommer
av äktenskap eller lägersmål».1 Huruvida däremot den förutvarande förbindelsen
mellan mannen och kvinnan grundlägger svågerlag endast när den varit ett äkenskap,
eller om även ett blott lägersmål härutinnan har samma verkan, kan
omtvistas. Ordalagen i 4—6 §§ tyckas förutsätta ett äktenskap, och bestämmelsen
i 9 § synes gälla blott uppkomsten av släktskap (»blodsbandet»), ej av svågerlag.
Inom doktrinen har emellertid allmänt antagits att även det svågerlag, som
uppkommer genom lägersmål, det s. k. oäkta svågerlaget, utgör äktenskapshinder.
För en sådan tolkning talar att ännu vid tiden för tillkomsten av 1734 års lag
det kanoniska åskådningssättet härutinnan torde i vårt land fortlevat med oförminskad
styrka. Till stöd för densamma synes därför ock kunna åberopas att,
då lagstiftaren i 2 kap. 8 § uttryckligen avvisar den kanoniska satsen att svågerlag
kunde räknas mellan mannens och kvinnans släkter inbördes, han icke
heller skulle underlåtit att på motsvarande sätt uttala sig om den nu ifrågavarande
långt viktigare kanoniska principen, därest han velat att densamma icke
vidare borde gälla.1 2

1 Genom K. Majt:s utslag den 1 febr. 1889 har ansökan om tillstånd till äktenskap med avliden
hustrus före giftermålet födda oäkta dotter förklarats icke emot stadgandena i 2 kap. 4 och 9 §§ giftermålsbalken
kunna bifallas.

2 Lagkommittén upptog i sitt förslag till giftermålsbalk samma stadgande som nu innehålles i 2 kap.
9 §. Äldre lagberedningen, som anmärkte att ordet blodsband utmärkte egentligen endast skyldskapsej
svågerskapsförhållande, ansåg detta ord böra utbytas mot de benämningar, som uttryckte verkliga
meningen, och föreslog därför följande bestämmelse: »vare ock äktenskap lika förbudet, om skyldskap
eller svågerlag kommer av äktenskap eller av lägersmål».

Ang. domstolarnas ställning till frågan, jfr rättsfall i Schmidt J. A. V. s. 221 och XXII s. 513 samt
N. J. A. 1890 s. 534. Den vidsträcktare tolkningen har, dock knappast med fog, ansetts ligga till grund
för K. Majt:s utslag den 3 mars 1871. Pastors vägran att lysa till äktenskap mellan A. och B. hade
av domkapitlet i Uppsala gillats, enär A:s fader erkänt sig hava med B. sammanavlat ett av henne
framfött barn samt vid sådant förhållande genom giftermålsbalkens 2 kap. 9 § äktenskap mellan A.

204 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 9 §.

Beredningen, som i nu förevarande paragraf upptagit förbudet mot äktenskap
i rätt upp- och nedstigande svågerlag, bar däråt givit en avfattning som tydligen
utmärker att allenast det genom äktenskap uppkomna svågerlaget utgör äktenskapshinder.
Tillräckliga skäl synas ej förefinnas att såsom hinder uppställa
även det svågerlag, som grundas genom ett blott könsumgänge. Det kan väl
tänkas fall, då ett stadgande om hinder i följd av dylikt s. k. oäkta svågerlag
skulle kunna förebygga äktenskap, som vore ägnat att väcka anstöt, såsom
om någon ville gifta sig med en kvinna, med vilken hans fader eller
son haft en allmänt bekant utomäktenskaplig förbindelse. Sådana fall kunna
dock allenast utgöra sällsynta undantag. I allmänhet undandraga sig de utomäktenskapliga
förbindelserna offentligheten; och en undersökning, huruvida hinder
för ifrågasatt äktenskap på grund av dylik förbindelse möjligen kunde förefinnas,
skulle vara synnerligen förhatlig, varför en sådan undersökning under inga förhållanden
kunde föreskrifvas. Ett förbud mot giftermål i det oäkta svågerlaget
kunde alltså ej bliva i avsevärd mån tillämpat.

Att svågerlagshindret enligt beredningens förslag består, evad släktskapen är
äkta eller oäkta, har, lika litet som i fråga om släktskapshindren, ansetts erforderligt
att i lagtexten utsäga.

Av en jämförelse med de stadganden, beredningen föreslår om återgång av
äktenskap (5 kap.) och om vigsels ogiltighet (4 kap. 7 §), framgår att svågerlagshinder
grundas av varje med giltig vigsel ingången förbindelse, varje förbindelse,
som av lagen nämnes äktenskap, även om den slutits i strid mot ett hinder
med upplösande verkan. Nu förevarande paragraf ger ock oförtydbart uttryck
däråt, att svågerlagshinder kan uppkomma i kraft av ett äktenskap som ej
längre äger bestånd. Om, exempelvis, en kvinna varit gift två gånger och fött
barn i båda äktenskapen, är giftermål förbjudet ej blott mellan mannen i andra

och B. vore lika förbjudet, som om blodsbandet uppkommit av äktenskap mellan A:s fader och B.
K. Haj:t fann, med avseende på de i målet uppgivna och obestridda förhållanden, icke skäl att, i anledning
av A:s besvär, i domkapitlets beslut gorå ändring. I målet var utrett att Ars fader, som ännu
levde, hos pastor gjort ansökan att få B. kyrkotagen såsom sin fästekvinna. En i samband med besvären
gjord, av pastor tillstyrkt ansökan att K. Majrt måtte av nåd medgiva lysning avslogs.

Vid riksdagen 1844—1845 väcktes inom bondeståndet förslag att sista punkten i 2 kap. 9 § giftermålsbalken
skulle erhålla denna lydelse: vare ock äktenskap lika förbudet, om blodsbandet kommer av
äktenskap eller före äktenskapet lagbeivrat lägersmål. Förslaget avstyrktes av lagutskottet, då en betänklig
inskränkning i gällande stadganden därav skulle uppkomma.

205

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 9 och 10 §§.

äktenskapet och barnen i det första utan ock mellan den förre mannen och barnen
i senare giftet. Gällande rätt, som i detta avseende saknar uttrycklig föreskrift,
torde vara att förstå på enahanda sätt.

Att svågerlag i rätt upp- och nedstigande led upptagits såsom äktenskapshinder
överensstämmer med vad allmänt gäller i europeisk lagstiftning. I flera
länder består ännu förbud mot äktenskap jämväl i vissa fall av svågerlag å sidan.

Så i Frankrike och England; så även i våra grannländer Danmark och Norge,
där dispens erfordras för äktenskap dels mellan ett syskons änka och annat syskons
avkomling, dels med broders änka. I sistnämnda båda länder anses svågerlag uppkomma
även genom könsumgänge utom äktenskap; i Tyskland, England och
Schweiz är däremot uttryckligen stadgat att allenast äktenskap grundlägger svågerlag.
Den tyska lagen förbjuder emellertid giftermål ej blott mellan dem, som
äro besvågrade i rätt upp- och nedstigande linje, utan ock mellan dem, av vilka
den ene haft könsumgänge med den andres släkting i sådan linje.

I 2 kap. 8 § giftermålsbalken stadgas, att son ej må taga modern, då hans fader >Confusio
lever och haver dottern. Detta förbud, som ansetts vara att tillämpa även å lik- 9raduum•’
artade fall men vars räckvidd i särskilda avseenden varit omtvistad,1 torde kunna
saklöst bortfalla. Det är utan motsvarighet i nyare främmande rätt.

10 §.

I strafflagens 17 kap. är ansvar stadgat för tvegifte, men varken giftermåls- Bestående
balken i 1734 års lag eller vår övriga civillagstiftning innehåller något uttryck- aktenskaPligt
förbud däremot. Ett sådant förbud, upptaget i de nyare utländska kodifikationerna
och hos oss föreslaget redan av lagkommittén, bör emellertid ej saknas i
en lag, som vill uttömmande angiva äktenskapshindren. Förslaget stadgar därför
i nu förevarande paragraf, att ej någon må träda i nytt gifte, så länge det
tidigare äktenskapet består.

Enligt förslaget blir ett äktenskap upplöst genom ena makens död samt genom
återgång eller skillnad, och något annat sätt, varpå ett äktenskap skulle upphöra,
vet förslaget ej av. Erinras må emellertid att enligt förslaget ett äkten 1

Eu vid utläggning av lagbudet gives i andra kammarens tillfälliga utskotts utlåtande nr 45 vid
1904 års riksdag: en omgift persons barn i det tidigare äktenskapet får ej äkta sin styvfars eller styvmors
fader eller moder.

206 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 10 §

skap ej kan uppkomma annorledes än genom vigsel ock att, om vigsel pa grund
av formfel saknar laga verkan (4 kap. 7 §), förbindelsen ej keller räknas som
äktenskap. Har däremot laga vigsel skett, utgör förbindelsen ett verkligt äktenskap,
således ock kinder mot nytt gifte, även om den ingåtts i strid mot ett
upplösande äktenskapskin der och därför måste dömas att återgå.

När till återgång eller skillnad blivit dömt, fär domen sin fulla verkan först
när den vunnit laga kraft; dessförinnan är således nytt gifte ej tillåtet. Härutinnan
råder full överensstämmelse mellan förslaget ock gällande rätt. Var
äktenskapet slutet med vigsel inom svenska kyrkan, kava emellertid makarna
enligt nuvarande bestämmelser att före ingåendet av nytt äktenskap ytterligare
avvakta skiljebrevs utfärdande. Av skäl, som vid 7 kap. skola angivas, avser
däremot förslaget att skiljebrev ej vidare skall förekomma.

Särskild uppmärksamhet förtjänar det fall att ena maken längre tid varit borta
utan att låta köra av sig. Beredningen har, såsom av det redan sagda framgår,
icke funnit av nöden att tillerkänna detta fall en undantagsställning vare sig så
att det skulle stå den hemmavarande maken fritt att ingå nytt gifte, ehuru det
tidigare äktenskapet icke vore att anse såsom upplöst, eller så att kan skulle
äga kos domstol eller annan myndighet utverka eu upplösning annorledes än
genom återgång eller skillnad. Denna ståndpunkt sammanhänger pa det närmaste
med beredningens uppfattning om den verkan med avseende å den hemmavarande
makens rätt till omgifte, som lagligen tillkommer domstols förklaring
att den försvunne skall anses för död.

Man kan i lagstiftningarna urskilja två väsentligen olika system för ordnandet
av de rättsförhållanden, i vilka en försvunnen person är intresserad. Det ena,
klart genomfört i tyska civillagen, medger att den försvunne förklaras för död
med den verkan att kan presumeras kava avlidit å viss närmare bestämd dag
och tid. Presumtionen gäller i alla riktningar, således även därhän att, om den
försvunne var gift, äktenskapet anses kava uppkört genom hans död; ock så länge
presumtionen består, finnes ej plats för särskilt beslut om äktenskapets upplösning.
Det motsatta systemet, utan dödförklaring, återfinnes i den franska code civil
ock, kanske än mer utpräglat, i den danska rätten, enligt vilken en försvunnen
persons arvingar äga att under vissa angivna förutsättningar vinna nyttjanderätt
eller äganderätt till hans förmögenhet, men som icke bereder utväg att om den

207

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 10 §.

försvunnes rättsställning erhålla ett myndighetsbeslut med allmännare innebörd.
Med dessa den danska rättens regler är väl förenligt att den försvunnes make
har rätt till äktenskapsskillnad i samma fall, då hans arvingar äga anspråk på
nyttjanderätt till hans gods. Andra lagstiftningar, som jämväl omfatta sistnämnda
system, hava genom starkare betonande av dödspresumtionen närmat sig
det tyska. Så den nya schweiziska civillagen, vilken känner väl ej en »Todeserklärung»,
men en »Verschollenheitserklärung». Dylik förklaring verkar ej att
äktenskapet betraktas såsom upphört genom den försvunnes död; för att kunna
ingå nytt gifte måste den hemmavarande maken förskaffa sig dom på upplösning
av äktenskapet. Men domen går ej ut på äktenskapsskillnad — dödspresumtionen
är för stark för att medge det — utan på en särskild, därmed jämställd, egenartad
upplösningsform.

Den svenska rättens bestämmelser i ämnet, innefattade i förordningen den 27
november 1854, tillhöra samma system som den tyska civillagens, med dödförklaring
och viss antagen dödsdag. Om dödförklaringens verkan uttalar sig dock
förordningen allenast såvitt rörer den försvunnes »kvarlåtenskap». Någon allmän
föreskrift om dödspresumtion gives icke, ej heller utsäges något om den försvunnes
personliga förhållanden. I betraktande härav och då vidare den försvunnes
make ej har rätt att söka dödförklaring,1 kan det synas ovisst om sådan
förklaring må gälla även såsom bevis för att den försvunnes äktenskap är upplöst
genom hans död. En ytterligare anledning till tvekan härom ligger däri att
vid sidan av 1854 års förordning kvarstår det stadgande i 1734 års lag, senare
delen av 13 kap. 6 § giftermålsbalken, som, när ej är »vån att få veta om den
bortreste lever», lämnar den hemmavarande maken öppet att hos rätten utverka
ej äktenskapets upplösning men tillåtelse till omgifte,1 2 ett stadgande som alltjämt
av domstolarna icke så sällan tillämpas.

Emellertid är, efter vad beredningen inhämtat, bland prästerskapet den uppfattningen
allmänt rådande att ett beslut om dödförklaring bör tagas för gott

1 Annan mening har uttalats inom doktrinen. Domstolspraxis torde överensstämma med det i texten
sagda; se t. ex. Stockholms rådstuvurätts beslut den 3 nov. 1908.

2 Jfr finsk lag om försvunnen persons förklarande för död den 23 april 1901: den försvunnes make
är behörig att söka dödförklaring; förklaringens verkan är ej begränsad till kvarlåtenskapen; regler
givas för det fall att den, som förklarats för död, sedermera finnes vara vid liv och hans make emellertid
trätt i nytt äktenskap; 13 kap. 6 § giftermålsbalken ändras.

208

Väntetid.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 10 och 11 §§.

såsom bevis om äktenskapets upplösning genom döden. Att sålunda beslutet tillmätes
verkan utöver vad i 1854 års förordning uttryckligen angives finner även
beredningen vara i full överensstämmelse med det innebåll, beslutet enligt förordningen
skall kava. Och utan en till den försvunnes personliga förhållanden
utsträckt tillämpning av de med avseende å hans förmögenhet givna regler komme
vår rätt att förete en betänklig ofullständighet. Ett godkännande av sådan analogisk
tillämpning kan ock sägas vara meddelat i förordningen angående kyrkoböckers
förande den 23 december 1910, vars »regler till församlingsboken» innehålla,
bland annat, att i kolumn 14 skall införas anteckning om makes dödförklaring.
Det förutsättes uppenbarligen att sådan anteckning sker, när andra maken
med åberopande av dödförklaringen begär och erhåller lysning till nytt äktenskap.

Beredningen har sålunda icke funnit erforderligt att i förslaget upptaga något
som helst stadgande om hemmavarande makes rätt att träda i nytt gifte efter
det andra maken förklarats skola för död anses. Och av skäl, för vilka i det
följande skall under 5 kap. 1 § och 6 kap. 6 § redogöras, har den hemmavarande
maken under förhållanden, motsvarande de i senare delen av 13 kap. 6 § giftermålsbalken
nämnda, ansetts böra hava rätt till verklig äktenskapsskillnad. Ett
domstolsbeslut, som innefattar allenast tillåtelse till omgifte, skall enligt förslaget
ej kunna meddelas.

Det bör i detta sammanhang anmärkas, att den »dödsformodningsdom», som enligt
norsk rätt kan erhållas, i likhet med motsvarande danska institut icke
sträcker sina verkningar utöver rätten till den försvunnes egendom. 11

11 §•

I 12 kap. 3 § giftermålsbalken förbjudes änkling eller änka att träda i annat
gifte, förr än han ett halvt år änkling och hon ett år änka varit. Grunden till
detta stadgande har uppenbarligen i främsta rummet varit den åskådning att,
såsom det heter i 15 kap. 24 § kyrkolagen, »en änka bör sörja sin avlidne make
ett helt och en änkling åtminstone ett halvt år». Lagen har stadfästat vad bruket
ansett grannlagenheten och anständigheten fordra.

Avvaktandet av sorgetidens utgång före nytt giftermål är visserligen ock en
god och vacker sed, vars bortdöende icke någon lärer finna önskligt. Då emellertid
seden ej är betingad av några rättsliga hänsyn, torde det icke vara lämp -

209

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

ligt att påbjuda dess iakttagande såsom en rättsplikt, desto mindre som i ett och
annat fall inga som hälst befogade invändningar synas kunna göras mot ett giftermål
innan sorgetiden gått till ända. * Beredningen har därför ansett förbudet i
12 kap. 3 § giftermålsbalken icke böra bibehållas. En sorgetid för änkling eller
ett sorgear för änka känner ej heller någon främmande rätt med undantag av
den danska. Sorgetiden för änkling är i Danmark tre månader; men bland ,almuesfolk,
hvis vilkaar og tilstand ikke tilläde dem lmngere åt hensidde i ugift

stånd», må änkling gifta sig redan efter sex veckor och änka, som ej är havande
efter tre månader.

Sorgetiden för änka tjänar emellertid även syftet att förhindra att i ett nytt
äktenskap födes barn, som kan vara avlat i det tidigare giftet. I detta hänseende
har stadgandet om sorgetiden fullständigats genom föreskrifter av innehåll
att även frånskild hustru måste iakttaga viss väntetid, innan henne tillätes ingå
nytt äktenskap. Enligt k. förklaringen den 23 mars 1807 får nämligen, när äktenskap
bhvit upplöst för begånget hor, hustrun ej gå i annat gifte, innan så lång
tid förflutit från det frågan om sådan skillnad instämdes till domstolen, att hon
framfött eller bort framföda det foster, varmed hon kunnat vara havande förr än
skillnaden söktes. Detta stadgande gäller enligt förordningen den 27 april 1810
järnväg da äktenskapsskillnad enligt nämnda förordning vunnits och har tillämpats
sa val vid äktenskapsskillnad på grund av egenvilligt övergivande2 som
vid äktenskaps återgång.» Vid skillnad på grund av ansökan lärer tiden böra
räknas från det ansökningen ingavs.

Ändamålet med stadgandet om väntetid för hustru har i k. förklaringen den 23
mars 1807 angivits vara »befrämjande av god ordning». Därmed avses tydligen, att

* . dCT 170°- alet meddelades dispens i rätt stor utsträckning, men i senare tid hava ansökningar
darom ansetts icke kunna bifallas mot stadgandet i 12 kap. 3 § giftermålsbalken. Se t. ex K Malts

hospital “ 7 ^ 9 Pä anS°kan ^ äDka’ ValS “an UDder de Bista tre le™adsåren vårdats å

V!™ 1151 Eu vSdTsf^ågaSattr/nrUVit K°nUngea b°rde 8ga f5rk0rta solden; se Förarbetena
''i V.» 1809 3 S VäCkt motlon’ att förbadet mot äakas giftermål i 12 kap 3 S

giftermålsbalken matte göras dispensabelt, avstyrktes av lagutskottet: det ovillkorliga förbudet bad!

nov lSOlTs °iC69l) laSr“mmet b°rdC fÖrbliva oföräad™t (ridderskap^ o. adelns prot.

2 Se K. Maj :ts utslag den 9 april 1879 (ST. J. Å. s. 147);
(Naumanns tidskr. s. 565).

3 Se K. Maj:ts utslag den 28 april 1893.

jfr K. Maj:ts utslag den 5 mars 1872

27—123787

210 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

det icke är med god ordning förenligt att i det senare äktenskapet födes barn,
som kan vara avlat i det förra. Även beredningen finner det angeläget att sådant
förebygges, i främsta rummet till förekommande av ovisshet om barnets familjerättsliga
ställning.

Frånsett den ovisshet om faderskapet, vartill hustruns omgifte under den
närmaste tiden efter äktenskapets upplösning kunde leda, vore det ock i hög
grad stötande, om hennes under senare äktenskapet födda barn rättsligen borde
anses såsom barn i ett tidigare gifte. Särskilt mannen i förra äktenskapet eller
hans släkt kunde känna det som en svår kränkning, om hustrun så snart trädde
i nytt gifte att det barn, varmed hon möjligen vore havande från det tidigare
äktenskapet, komma att födas i det senare.

Av nu anförda skäl har beredningen i förevarande paragraf stadgat eu viss
väntetid, därunder kvinna, som varit gift, ej må ingå nytt äktenskap, en väntetid
som skall iakttagas evad äktenskapet blivit upplöst genom mannens död eller
återgång eller skillnad ägt rum. För att uppfylla sitt ändamål måste en sådan
väntetid vara så lång att hustrun, om hon var havande från det första äktenskapet,
bör hava framfött sitt foster, innan det senare äktenskapet ingås. Till en
sådan tidsbestämmelse inskränker sig ock 1807 års förklaring. För att pa en
gång förenkla stadgandets tillämpning och göra den mera likformig har emellertid
i förslaget hänvisningen till havandeskapets längd blivit utbytt mot ett bestämt
tidsmått eller tio månader från det tidigare äktenskapets upplösning. Att till
utgångspunkt för väntetidens beräkning sålunda tagits äktenskapets upplösning,
ej såsom i 1807 års förklaring en tidpunkt längre tillbaka, är eu naturlig följd av
att regeln är densamma för upplösning genom mannens död som för återgång
eller skillnad. Då havandeskapstiden allenast i ett eller annat sällsynt undan- ^
tagsfall sträcker sig utöver tio månader, har väntetiden ansetts kunna begränsas
därtill. Jämlikt stadgandet i 8 kap. 1 § förstås med månad i förevarande paragraf,
liksom eljest i förslaget, kalendermånad.

° De båda undantag från regeln, vilka paragrafen medger — att kvinnan ej är
havande från tiden före upplösningen eller att tio månader förflutit från det
sammanlevnaden med mannen upphörde — kunna sammanfattas till det enda, av
stadgandets syfte omedelbart förestavade, att nytt gifte är tillåtet så snart havandeskap
från förra giftet är uteslutet. Att kvinnan icke är havande från tiden

211

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

före upplösningen är uppenbarligen fallet, om hon därefter fött barn eller om hon,
på grund av ålder, undergången operation eller av annan sådan orsak, icke vidare
kan vara havande. Men kvinnan måste ock anses oförhindrad att gifta sig
före de tio manadernas utgång, om det eljest, genom läkares eller barnmorskas
intyg- kr upplyst att hon icke är havande eller att dock havandeskapet icke är
så framskridet att det kan härröra från tiden före upplösningen. Enligt 1807
års förklaring är det endast kvinnans under väntetiden inträffade nedkomst, som
länder till väntetidens förkortning. Under senaste åren har emellertid i fall, där
frihet från havandeskap varit på annat sätt styrkt, nytt gifte dispensvis tillåtits.1
Det andra undantaget, att tio månader förflutit från det sammanlevnaden med
mannen upphörde, kommer enligt sakens natur att företrädesvis äga tillämpning
vid äktenskapsskillnad eller återgång och skall bland annat medföra att, när
skillnad meddelas på grund av förutgången separation, nytt giftermål genast blir
den frånskilda hustrun tillätet. Även då äktenskapet blivit upplöst genom mannens
död kan dock föreskriften bliva av betydelse, såsom när mannen under slutet
av sitt liv vardats a hospital eller varit till sjös. Genom detta senare undantag
närmar sig förslaget vad nu är i fråga om skillnad bestämt.

Även i flertalet främmande lagar finnas bestämmelser om väntetid för hustrun;
enligt den tyska civillagen utgör väntetiden tio månader, enligt den schweiziska
trehundra dagar. I engelsk och nordamerikansk liksom i kanonisk rätt saknas
dock stadgande härom. Den schweiziska lagen medger undantag från den stadgade
väntetiden även för den händelse att frånskilda makar vilja åter ingå äktenskap
med varandra. Beredningen har trott det vara överflödigt att härom meddela
uttrycklig föreskrift. Syftet med väntetiden lärer ställa det utom allt tvivel

1 be K. Maj:ts utslag den 10 juni 1910 (N. J. A. s. 304): läkarbetyg att hustrun efter operation
icke vidare knnde bliva havande, och den 2 dec. 1910: intyg att mannen, som sedan åtskilliga år
oavbrutet vårdats å hospital, under de senaste tre åren icke mottagit besök av hnstrnn, jämte läkarbetyg
att hon vid undersökning ej företett symtom å havandeskap. Ansökan, som gjorts under åberopande
av allenast läkarbetyg om saknad av tecken på havandeskap och som prövats inemot väntetidens
slut, har däremot avslagits den 25 nov. 1910 (se H. D:s prot. den 3 nov. 1910, 3:die rummet) och
den 2 dec. 1910.

Enligt upplysningar, som beredningen erhållit från prästerskapet, saknas ej exempel på att, utan
dispens, lysning och vigsel skett inom väntetiden, när med läkarbetyg visats att kvinnan ej var
havande.

Avvittring.

212 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

att ett giftermål mellan dem, som förut varit i äktenskap förenade med varandra,
icke är ett nytt gifte i denna paragrafs mening.1

Av de särskilda kinder mot omgifte, vilka enligt gällande rätt förefinnas, är det
ej blott sorgetiden som avskaffas genom beredningens förslag. Däri bar ej heller
upptagits någon bestämmelse om avvittringsskyldighet, och intet särskilt förbud
mot omgifte skall gälla för den, som med bor brutit sitt äktenskap.

Jämlikt 12 kap. 1 § giftermålsbalken må änkling eller änka ej gå i annat gifte,
förrän barn eller andra arvingar äro avvittrade. Innebörden av detta stadgande
har närmare bestämts genom k. förklaringen den 15 juni 1818. Det beter däri
att präst äger förrätta vigsel, »då för honom uppvisas bouppteckning efter den
avlidna makan, samt antingen ett av behörig person hållet arvskifte, underskrivet
av samtlige stärbhusdelägare och, om någon bland dem är omyndig, av tillförordnad
förmyndare, eller ock vederbörande arvingars samt förmyndares bevis
och erkännande, att delning av den avlidne makans kvarlåtenskap skedd är; dock
utan att prästen behöver ingå i forskning om uppteckningens och delningens laglighet,
eller huruvida, på grund av den sistnämnde, varje arvinge utbekommit vad
honom därvid blivit tillagt».

Enligt stadgad praxis utgör verkställd avvittring ett villkor även för frånskild
makes rätt till omgifte,2 ehuruväl något otvetydigt lagstadgande därom ej linnés.3

Redan 1734 års lag innefattar dock ett medgivande att i visst fall nytt äktenskap
må slutas, oaktat avvittring ej ägt rum. »Nu kommer tvist vid avvittring
emellan arvingar, och den, som i annat gifte gå vill — heter det i 12 kap. 2 §
giftermålsbalken — kunna de sig därom ej förena, ställe då den borgen för det.
som tvistas om, där rättens utslag ej så snart falla kan, och domaren ej skäl finner,
att äktenskapet därföre uppehållas må.» Detta lagrum förutsätter alltså, att

i Jfr K. Jlaj:ts utslag den 5 juli 1907 (N. J. A. s. 270): dispens erfordras ej för det fall att makar,
som på »-rund av den enas horsbrott blivit i äktenskapet skilda, vilja ingå äktenskap med varandra.

> jfr t ex K Maj-ts utslag don 5 mars 1872 (Naumanns tidskr. s. 565) ang. skillnad på grand av
egenvilligt övergivande, den 27 maj 1892 (N. J. A. s. 330) ang. skillnad på grund av ena makens vansinne
och den 20 jan. 1911 (reg:rtns årsbok s. 16) ang. skillnad efter K. Maj:ts medgivande.

3 Om det lagfästande utav avvittringsskyldighet för frånskild make, som hänvisningen till 12 kap. 2
§ giftermålsbalken i förordningen ang. äktenskapsskillnader den 27 april 1810 ansetts innebära, se
N. J. A. 1910 avd. II art. 12.

213

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

rättegång om boets delning pågår, och låter det ankomma på särskild provning av
domstolen huruvida, efter borgens ställande, giftermålet må äga rum innan tvisten
blivit avgjord. En ytterligare eftergift i fordran på fullbordad avvittring innefattar
1818 års förklaring, som medger att, vid tvist om delningen, änkling eller
änka städse må genom att ställa godkänd borgen för vad som omtvistas vinna
rått att träda i nytt gifte utan hinder av att delning ej skett. Sådan borgen
skall, jämlikt samma författning och sedermera tillkomna föreskrifter, ställas hos
domaren eller överexekutor.

Några vidare bestämmelser finnas ej därom att den, som förut varit gift, må
träda i nytt äktenskap, ehuru han ej kan uppvisa vederbörligen underskrivet bodelningsinstrument
eller erkännande från övriga delägare i boet att skifte skett.
Emellertid har bevis om borgens ställande tagits för gott såsom ersättning för
dylika avvittringshandlingar även i fall, där tvist vid domstol om delningen ej
uppstått. Rättsfall erbjuda sålunda exempel på att ställande av borgen ansetts vara
tillfyllest, när ovisst varit huruvida bodelning erfordrats1 eller när någon delägare
vägrat sin underskrift å skifteshandlingen.1 2 Vidare är tydligt att i månget fall någon
delning av boet efter tidigare giftet ej alls ifrågakommer, antingen därför att
tillgångar saknas eller emedan skilda delägare ej finnas. Det ligger i sakens natui
att nupturienten i ett dylikt fall ej kan hava någon skyldighet vare sig att
visa det bodelning skett eller att ställa borgen. I rättsfall har sålunda avvittringshinder
förklarats ej möta, da efterlevande make företett vederbörligen god -

1 K. Majås utslag den 19 juli 1872: inbördes testamente bevakat av efterlevande maken, men av arvingarna
varken godkänt eller klandrat, ej keller klandertiden utlupen. Jfr ock E. Majås utslag den
8 april 1892. I motion vid 1823 års riksdag föreslogs att vederbörligen bevakat och delgivet testamente
till efterlevande makens förmån skulle göra avvittring överflödig, oberoende av borgens ställande (lagutskottets
betänkande n:r 19); liknande förslag väcktes ånyo vid riksdagen 1862—1863 (lagutskottets
betänkande n:r .15).

2 K. Majås utslag den 29 nov. 1901: efter äktenskapsskillnad upprättades ett avvittringsinstrument,
som dock underskrevs blott av mannen; lysning vägrades honom, enär icke behörigen styrkt blivit att
emot hustrun gällande delning av boet kommit till stånd och mannen ej heller ställt borgen till säkerhet
för vad vid sådan delning kunde henne tilläggas.

I rattsfall, avgjort genom K. Majäs utslag den 6 nov. 1874 (Nanmanns tidskr. s. 716), fästes intet
avseende vid att borgen var ställd, men anvisades såsom motsvarande åtgärd själva egendomens överlämnande
till Övriga delägare — ett överlämnande, som naturligtvis ej behövde innefatta ett avstående
fr n anspråk på del däri. Enligt lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag utgör bodelning
villkor för frånskild makes rätt att träda i nytt gifte allenast under förutsättning att han >i boet sitter>.

214

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

känt testamente, enligt vilket honom tillerkänts äganderätt till hela boet,1 liksom
ock den mening kommit till uttryck att sådant hinder ej föreligger, därest den
efterlevande maken lagligen avstått från allt anspråk på andel i boet."

En fast praxis, som följes av lysningsförrättarna, har likväl i nu angivna
hänseenden ej utbildat sig. Beredningen har till samtliga kontraktsprostar
i riket ävensom till kyrkoherdarne i huvudstadens församlingar utsänt vissa förfrågningar
angående lysningsförfarandet, avseende bland annat tillämpningen av
gällande stadganden om avvittringshindret. De inkomna svaren visa att denna
tillämpning är ganska ojämn. Medan sålunda åtskilliga prästmän anse sig kunna
godtaga borgen allenast då rättegång om bodelningen anhängiggjorts, hava andra
åtnöjt sig med borgen så snart avvittringshandlingarna varit ofullständiga, t. ex.
emedan någon delägare vägrat godkänna skiftet eller ej kunnat anträffas eller
därför att testamente ej vunnit laga kraft. Icke så få fordra borgen, när skifteshandlingen
väl är av samtliga delägare underskriven, men ej av alla uttryckligen
godkänd. I allmänhet synes borgen ställas hos prästen samt prövas av denne och
alltså blott undantagsvis 1818 års förklaring härutinnan iakttagas. Särskilt växlande
hava svaren utfallit på frågan, om avvittringshinder anses möta när enligt
företedd bouppteckning tillgångar saknas eller skulderna överstiga tillgångarna.
Flertalet lysningsförrättare torde i sådant fall anse hinder ej föreligga. Mången
nöjer sig med bouppteckning, som utvisar att all tillgång saknas, men då enligt
bouppteckningen tillgångar finnas ehuru till lägre belopp än skulderna, kräves
antingen närmare utredning genom intyg av delägarne eller av trovärdiga
personer eller, någon gång, att borgen ställes. Och sådant krav göres ofta gällande,
även när enligt bouppteckningen all tillgång saknas. Ej sällan synes dock
prästen i fall, där han plägar fordra intyg av trovärdiga personer, finna sådant
överflödigt på grund av sin egen kunskap om boets ställning. Med hänsyn till
det kända förhållandet att bouppteckning mångenstädes ej upprättas i medellösa
dödsbon3 har beredningen jämväl begärt upplysning, om och vilken annan utred 1

K.. Maj:ts utslag den 23 maj 1902 och den 15 sept. 1905. Uttrycklig föreskrift härom fanns intagen
i 4 kap. 8 § av 1828 års kyrkolagsförslag.

2 K. Maj:ts utslag den 6 nov. 1874 (Naumanns tidskr. s. 716). Att boskillnadsdom, utan bevis att
skifte i anledning därav ägt rum, ej ansetts tillfyllestgörande såsom avvittringshandling, se K. Maj:ts
utslag den 13 nov. 1903.

3 Jfr justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1912 s. 239.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §. 215

ning än bouppteckning tages för god till bevis att egendom ej finnes att dela.
Av svaren framgår att intyg av två trovärdiga män, utav vilka åtminstone den
ene bör hava en viss officiell ställning, såsom länsman, nämndeman, kyrkovärd,
kommunalnämndsordförande eller dylikt, i allmänhet anses tillfyllest. Stundom
tillämpas den strängare uppfattningen att intyg bör vara avgivet av fattigvårdsstyrelsen;
å andra sidan nöjer sig en och annan lysningsförrättare med intyg av
blott en trovärdig person.1

Särskild uppmärksamhet förtjänar den i Stockholm allmänt, ehuru ej undantagslöst,
rådande seden att lysning för den, som förut varit gift, ej utfärdas, med
mindre han företer avvittringsbevis från rådstuvurätten. Redan i drottning Kristinas
privilegier för staden av den 10 mars 1636 stadgas att »borgmästare och
råd skola hava flitigt uppseende därmed att ingen änkling eller änka må träda
till annat gifte, eller av predikstolen avkunnat bliva, förr än de sina barn, eller
vad arvingar de helst hava kunna, sitt lagliga arv avvittrat hava.»1 2 När sedermera
genom förordningen den 27 april 1667 en »arv- och förmyndarekammar» inrättades
för huvudstaden, föreskrevs, under hänvisning till nyss anförda stadgande

i privilegierna, att förmyndarekammaren borde »sådant flitigt handhava---

och att ingen änkling eller änka lyses före, med mindre de förmyndarekammars
skrifteliga tillstånd hava». Och uti instruktionen för justitiekollegium och förmyndarekammaren
i Stockholm den 12 december 1764 heter det: »Kollegii vårdnad
ligger ock därå, att änkling eller änka ej må träda i annat gifte innan barn
eller andra arvingar lagligen blivit avvittrade, samt innan det skett, eller ock vid
sådan beskaffenhet, som uti 12 kap. 2 § giftermålsbalken förmäles, fullgjort är
vad där stadgas, tillstånd till giftermål icke meddela.» Senare författningar innehålla
däremot ej någon särskild föreskrift i ämnet.3 I förordningen och taxan
för alla över- och underrätter samt exekutorer den 23 maj 1733 finnes, för råd -

1 I den omtvistade frågan, huruvida bristande avvittring utgör hinder blott för vigsel eller redan för
lysning, synes hos prästerskapet så gott som undantagslöst den senare meningen råda.

2 I Emporagrii förslag till kyrkolag av år 1659 stadgas, att änkling eller änka skall, för lysnings
erhållande, med »vittnesskrift ifrån ting eller rådstuga» styrka att avvittring skett.

3 Enligt k. brevet den 21 dec. 1849 samt arbetsordningen för Stockholms stads magistrat och rådstuvurätt
den 31 dec. s. å. skulle till rådstuvurättens första avdelning höra, bl. a., bouppteckningar,
arvs-, testamente- och förmynderskaps- tillika med övriga justitiekollegium och förmyndarekammaren då
tillhörande ärenden.

216 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

stuvurätter, särskild avgift bestämd för »avvittringsbevis till lysning och vigsels
erhållande». Numera meddelas i Stockholm bevis genom utdrag av rådstuvurättens
protokoll, och beslutet innefattar en förklaring att avvittringshinder icke
förefinnes för sökanden att inträda i nytt äktenskap. Sådan förklaring gives för
efterlevande make ej sällan med stöd av s. k. fattigbouppteckning, utgörande en
under edsförpliktelse av honom eller annan vederbörande avgiven och till riktigheten
av två personer styrkt uppgift om den avlidnes namn, ålder, stärbhusdelägare
och saknad av tillgångar; efter äktenskapsskillnad godtages stundom intyg
av två personer att tillgång saknas. Även när bouppteckning utvisat behållning,
har skifte mellan efterlevande make och barnen ansetts överflödigt, därest skäligen
kunnat antagas att barnens lotter åtgått till deras vård och uppfostran.1
Anmärkas må att avvittringsbevis begäres och utfärdas jämväl i fall, där uppenbarligen
ingen tvekan kan råda att lagens fordringar äro uppfyllda, t. ex. när
efterlevande make företer bodelning och arvskifte, försett med påskrift av samtliga
stärbhusdelägare att de godkänna delningen och utbekommit sina lotter, eller
när frånskilda makar, vilka samtidigt var för sig begära avvittringsbevis, åberopa
en av dem uppsatt, bevittnad förklaring av innehåll att bodelning ägt rum och
vardera erhållit sin lott i boet, så att de ej vidare hava i ekonomiskt hänseende
några anspråk mot varandra.1 2

Av meddelanden, som beredningen erhållit från rådstuvurätterna i flertalet av
rikets övriga städer, framgår att bevis, innefattande uttrycklig förklaring att avvittringshinder
ej möter, blott undantagsvis utfärdas av någon stadens myndighet.
Såvitt sagda meddelanden visa, förekommer dylikt avvittringsbevis, utom i
Stockholm, blott i Gävle, Hudiksvall och Kristianstad. Särskilt i fall, då
bouppteckning efter avliden make ej hållits, är dock i flera städer, där
magistraten har befattning med bouppteckningars och arvskiftens upprättande,
brukligt att tjänsteman hos magistraten utfärdar bevis att den avlidne

1 Jfr rättsfall, avgjort genom K. Haj:ts dom den 23 nov. 1912 (N. J. A. s. 516).

2 Avvittringsbevis bar av rådstuvurätten meddelats på grand av skifte, som under äktenskapet ägt
rum i anledning av boskillnad sökt efter 1898 (beslut den 22 sept. 1908), och på grund av bevis att efter
avliden make uppstått urarvakonkurs, vari slutredovisning avgivits (beslut den 11 juli 1911). Sedan
lysning till äktenskap skett, men rådstuvurätten, enär mannen försvunnit, jämlikt 4 kap. 8 § giftermålsbalkeu
förklarat kvinnan fri från sin trolovning och även konsistoriet förklarat trolovningen upplöst,
har hon begärt och erhållit avvittringsbevis (beslut den 12 maj 1908).

217

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

ej efterlämnat egendom till fördelning mellan vederbörande stärbhusdelägare —
ett bevis, som av prästen anses vara tillfyllestgörande utredning att avvittringshinder
ej föreligger. Så är händelsen i, bland andra städer, Göteborg, Malmö och
Norrköping.1

Från prästerligt håll har emellertid vid flera tillfällen yrkats att prästen måtte

befrias från att avgöra, huruvida avvittringshinder möter. Vid riksdagen 1844_

1845 väcktes sålunda inom prästeståndet motion att prövningen utav avvittrings
laglighet måtte, på sätt för Stockholms stad redan vore föreskrivet, i allmänhet
överflyttas från pastorsämbetet på domstolarna.1 2 Att prövningen av samtliga villkor
för ett äktenskaps ingående skulle tillhöra domaren i orten föreslogs vid riksdagen
1862—1863, och alternativt hemställdes om rätt för pastor att, därest rörande
släktskap eller avvittring skäl till tvekan förefunnes, hänvisa kontrahenterna
till häradsrätten och avbida dess avgörande.3 Uttalanden, avgivna i samband
med svar på beredningens spörsmål angående lysningsförfarandet, vittna ock
om att avvittringsfrågornas överlämnande till domarens prövning är ett önskemål
bland prästerskapet. Det torde vara ej blott svårigheterna vid det rättsliga
bedömandet, som gjort en sådan önskan allmän. Ej sällan lärer prästens vägran
att lysa, med mindre lagens fordringar rörande avvittringshindret blivit uppfyllda,
hava åsamkat honom personligt obehag. De villkor, prästen i enlighet
med lagens föreskrifter uppställt för lysnings beviljande, torde nämligen ofta
synts nupturienten så över hövan betungande att han varit benägen tillskriva
dem mindre lagens stränghet än bristande tillmötesgående från prästens sida.

Onekligen förhåller det sig även så att avvittringshindret stundom bereder den
som vill ånyo träda i äktenskap, hart när oövervinneliga svårigheter. Då enligt
svensk rätt samtliga delägares medverkan erfordras för delning av boet efter tidigare
giftet, är en delägares vägran att underskriva skifteshandlingen nog för att
göra laga avvittring omöjlig.4 Erfarenheten visar ock att förra maken eller annan,
för vilken det nya äktenskapet icke är välkommet, nogsamt vet att till för 1

I Norrköping synes dock förr varit vanligt att frågan om avvittringshindrets förefintlighet prövats
av rådstuvurätten eller magistraten; so diskussion inom prästeståndet vid riksdagen 1844—1845 (prat
den 2 okt. 1844 s. 293).

2 Se lagutskottets betänkande n:r 8.

3 Se lagutskottets betänkande n:r 15; jfr nedan s. 233 not 1.

4 Se K. Maj:ts ntslag den 20 juni 1911 (reg.-rtns årsbok s. 16).

28 — 123787

218 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

hindrande därav begagna sig av lagens stadganden i förevarande ämne. Efter
äktenskapsskillnad torde även gällande bestämmelse att skifte ej må ske, förrän
samfälld gäld blivit gulden, giva ena maken möjlighet att med framgång motsätta
sig den andres tillämnade giftermål. Och jämväl där annan delägare ej
söker försvåra avvittringen, äro ej sällan förhållandena sådana att dess bringande
till fullbordan icke kan ske utan tidsödande och besvärliga formaliteter. Väl har
praxis i ställandet av borgen anvisat nupturienten en utväg, som för varje fall
rättsligen står honom till buds. Men även anskaffandet av dylik säkerhet, med
bevis om löftesmännens vederhäftighet, är förenat med omgång och kan möta
synnerliga svårigheter.

En avsevärd lättnad så för lysningsförrättarna som för dem, vilka önska träda
i nytt gifte, skulle det alltså bliva, om det nuvarande avvittringshindret bortfölle.
Tillser man närmare, vilka syften sagda hinder tjänar, torde det ock visa
sig att dess bibehållande ej kan anses vara av mera tvingande skäl pakallat.

Så som det blivit i praxis utbildat kan avvittringshindret sägas innebära att
den, som varit gift och innehar egendom tillhörig boet efter tidigare giftet, i regeln
ej må träda i nytt äktenskap innan bodelning skett. Att bodelning blivit
verkställd före det nya giftermålet torde ansetts vara av vikt i huvudsakligen
två hänseenden. Utredningen av boet efter tidigare giftet skulle försvåras och
kunde lätteligen giva anledning till tvister, om den uppskötes till dess boets egendom
sammanförts med den nya makens ägodelar. Och om bodelning ej skett,
funnes ej nödig trj^gghet att icke den omgifte obehörigen förfogade över egendomen
till förfång för annan delägares rätt. I båda dessa hänseenden har naturligtvis särskild
betydelse tillmätts den omständigheten, att de nya förhållanden, under
vilkas inflytande den omgifte kommer genom senare äktenskapet, kunna tänkas
göra honom mera likgiltig för eller rent av stämma honom fientlig mot övriga
bodelägares intressen.1

1 Jfr högsta domstolens flesta ledamöters yttrande i rättsfall, anmärkt i Naumanns tidskr. 1874 s. 71G
(»lagens föreskrift om avvittring tillkommit för att betrygga enskildes rätt och förhindra invecklade
rättegångar»), samt K. Maj:ts stadga och påbud över åtskilliga excessers och oordningars avskaffande
vid riksens borgerskaps trolovningar, gästebnd, barndop och begravningar samt klädedräkter den 5 okt.
1664: såsom mycken oreda plägar förorsakas därav, att när brud eller brudgumme kunna tillförene hava
varit i äktenskap och den förriga kullen icke är vorden riktigt avvittrad, arvingarna därhos icke hava
deras visshet, vad dödehnset till den ena eller den andra kullen kan vara skyldigt, alltså på det trätor
och olägenheter, som därav kunna uppkomma, måge efter möjligheten avvärjas, ty skall o. s. v.

219

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

En undersökning, i vad mån avvittringshindrets bibehållande är ur nu angivna
synpunkter påkallat, bör lämpligen till en början avse allenast äktenskapets upplösning
genom ena makens död. I sådan händelse har den efterlevande maken
att föranstalta om bouppteckning redan inom tre månader efter dödsfallet, där ej
rätten för ändamålet medgivit längre tid. Om maken försummar sin skyldighet
härutinnan, förverkar han fjärdedelen av sin giftorätt till arvingarne. Det sålunda
stadgade stränga äventyret jämte den tillsyn, som från domstolarnes sida övas
att bouppteckningar vederbörligen upprättas, torde innefatta nödig säkerhet för
att boet bliver utan dröjsmål upptecknat. Därmed synes ock faran för egendomens
sammanblandning med ett nytt äktenskapligt bo vara i allt väsentligt undanröjd.
Ett skydd mot obehöriga åtgärder från den efterlevande makens sida ligger däri
att den självständiga förvaltningsrätt över den samfällda egendomen, som under
äktenskapet kan hava tillkommit honom, med dödsfallet upphör och egendomen
kommer under gemensam förvaltning av honom och övriga stärbhusdelägare.
Utan dessas medgivande kan efterlevande maken ej förfoga över egendomen, så
länge den ännu är oskiftad. Därtill kommer, att en var av stärbhusdelägarna
är utan stöd av bestämmelserna om avvittringshindret berättigad att när som
helst påkalla skifte, så framt han ej själv avsagt sig denna rätt genom att deltaga
i överenskommelse om sammanlevnad i bo oskifto. A,vvittringshindret är
nämligen för frågan om rätten att erhålla skifte blott så till vida av betydelse
som det innebär — vad eljest icke är i lagen utsagt — att ett avtal om sammanlevnad
i bo oskifto förfaller vid efterlevande makes omgifte. Om därför uttryckligen
stadgas att omgiftet berättigar en var dödsbodelägare att utan hinder av
sådant avtal erhålla delning av boet, torde, även därest förutgången avvittring
icke vidare bliver ett villkor för nytt gifte, vara tillbörligen sörjt för att delägare,
som själva vilja bevaka sin rätt, icke skola äventyra att till följd av det nya
äktenskapet gå i mistning därav. Aro arvingarna omyndiga barn i tidigare giftet,
lärer det dock för tillgodoseendet av deras bästa vara av vikt att boet ej förbliver
oskiftat under det nya äktenskapet. Därest avvittringshindret bortfaller,
torde därför jämväl böra meddelas bestämmelser, som gå därpå ut att, om bodelning
mellan efterlevande make och omyndiga barn ej redan före det nya giftermålet
ägt rum, den ofördröjligen skall komma till stånd.

Vid äktenskapsskillnad ställa sig förhållandena något annorlunda, i det att varken

220 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

den make, som sitter i boet, har någon lagstadgad skyldighet att föranstalta om
uppteckning därav eller äktenskapets upplösning i och för sig medför någon
ändring i förvaltningen av egendomen. Erforderligt skydd mot obehöriga förvaltningsåtgärder
skänka dock bestämmelserna om undantag av hustrun enskilt
tillhörig egendom från mannens förvaltning och om samfälld egendoms avskiljande
från boet. Och det är uttryckligen stadgat att boet, så snart ske kan, skall skiftas.
Framhållas må jämväl, att äktenskapsskillnad, därest förslaget blir lag, säkerligen
i de flesta fall kommer att föregås av separation, som redan den har bodelning
till följd. När äktenskap blivit upplöst genom återgång skola, enligt förslaget,

1 nu förevarande hänseenden samma regler gälla som vid äktenskapsskillnad.
Aro makarna efter skillnad eller återgång tillräckligt uppmärksamma på sin rätt,
lärer densamma alltså vara betryggad, även om avvittringshindret bortfaller.

Med stöd av det anförda har beredningen funnit avvittringshindret icke böra
upptagas i den nya lagstiftningen, men föreslår, i form av ändringar uti 11 kap.

2 §, 20 kap. 1 § och 22 kap. 1 § ärvdabalken, bestämmelser av innehåll, att avtal
mellan efterlevande make och den avlidnes arvingar om sammanlevnad i bo oskifto
icke skall utgöra hinder för skifte, därest maken ånyo ingår äktenskap, att änkling,
som träder i nytt gifte innan bodelning blivit verkställd, skall frånträda
förmynderskapet för sina barn, till dess sådan delning skett, samt att, därest änkling
eller änka, som har omyndigt barn från tidigare giftet, ingår nytt äktenskap utan
att bodelning skett, det åligger barnets förmyndare att draga försorg om delningens
verkställande. På det att den omyndige icke må sakna laga målsman,
som vid faderns eller moderns omgifte bevakar hans rätt, lärer ock för vissa fall
bliva av nöden att vederbörande domstol erhåller underrättelse om det nya äktenskapets
ingående. I sådant hänseende synes böra föreskrivas dels att, om lysning
sker för änkling eller änka, som har omyndigt barn i tidigare giftet och ej visar
vare sig att annan är förmyndare eller att bodelning skett, prästen skall i kyrkobok
och lysningsbevis göra anteckning om förhållandet med uppgift å den domstol,
under vars vårdnad förmynderskapet står, och dels att, därest sådan anteckning
skett, vigselförrättaren skall, med uppgift om anteckningens innehåll,
ofördröjligen anmäla vigseln hos nämnda domstol. Dessa föreskrifter torde emellertid
böra givas i administrativ väg.

I såväl lagkommitténs som äldre lagberedningens förslag var avvittringshindret

221

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 köp. 11 §.

bibehållet. Lagkommittén ifrågasatte ej någon ändring i vad dittills gällt;1 vid
tvist om bodelning var således ställandet av borgen ett villkor för giftermåletLagberedningen
fann giltigt skäl saknas för skyldigheten att ställa borgen och
fordrade blott, därest någon delägare vägrat sin underskrift å bodelningshandlingen,
att denna försetts med intyg härom av de vid delningen närvarande vittnena.
1 2

De danska och norska förslagen upptaga båda bestämmelser av innehåll att
nytt gifte i regeln ej må ske, med mindre boet efter tidigare giftet är delat eller
offentligt skifte därav påbörjat. Med hänsyn till den i Danmark och Norge gällande
lagstiftningen om skifte kunna dessa bestämmelser ej sägas innebära något
för nupturienten betungande villkor.

Utanför de skandinaviska länderna är ett avvittringshinder i allmänhet okänt.

Enligt tyska civillagen må den, som förut varit gift, i vissa snävt begränsade
fall ej ånyo träda i äktenskap innan bodelning skett mellan honom och hans
barn eller avkomlingar. Den schweiziska lagen fordrar ej bodelning såsom villkor
för nytt äktenskap, men innefattar vissa föreskrifter med syfte att vid faderns
eller moderns omgifte trygga de omyndiga barnens rätt.

I 2 kap. 11 § giftermålsbalken förbjudes äktenskap mellan dem, som gjort hor Horsbrott.
med varandra. Förbudet tillämpas ej endast när äktenskapsskillnad skett med
anledning av brottet utan ock när ansvar därför ådömts, men anses icke gälla,
med mindre brottets verklighet blivit på något av nu nämnda sätt ådagalagd.3
Ehuru lagen ej bemyndigar därtill, meddelar Konungen dispens från förbudet.

Har brottet varit skillnadsorsak och lever den oskyldiga maken ännu ogift, är
vidare, jämlikt 13 kap. 2 § giftermålsbalken, dennes samtycke erforderligt till
den skyldiga makens omgifte, likgiltigt med vem, och Konungens tillstånd lika 1

Att bodelning skett skulle dock, enligt 1815 års förslag, städse styrkas med bevis av domaren.

2 Redan vid 1823 års riksdag var föreslaget att vigsel för efterlevande make skulle få äga ram, därest
han uppvisade, förutom bouppteckning efter den avlidna, >bevis därom att stärbhusdelägarne erhållit
laglig kallelse till arvskiftes övervarande jämte det vid samma skifte förda protokoll utan behov av
arvingarnes underskrift därå».

8 Se t. ex. K. Maj:ts utslag den 4 mars 1904: sökandenas uppgift därom, att de med varandra förövat
hor, utgjorde ej hinder för dem att med varandra ingå äktenskap. I ärendet var upplyst, bl. a., att
under kvinnans föregående äktenskap maken yrkat skillnad på grund av horsbrottet, men att hans talan
såsom för sent väckt ej bifallits. Jfr ock K. Haj:ts utslag den 19 juni 1912 (reg:rtns årsbok not. E.
n:r 153).

222 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

ledes för varje fall av nöden. De båda förbuden, det relativa och det absoluta,
gripa in i varandra, så att, om brottet varit skillnadsorsak, en ansökan om dispens
från det relativa förbudet icke kan bifallas under annan förutsättning än att den
oskyldiga maken är död eller omgift eller samtycker till äktenskapet, medan å
andra sidan, när den skyldiga maken söker dispens utan att uppgiva vem han
vill äkta men i ärendet framgår med vilken brottet förrövats, ett bifall till ansökningen
regelmässigt gives under det förbehåll att tillåtelsen ej gäller för äktenskap
med den sistnämnde.1

Tydligt är att båda dessa äktenskapshinder väsentligen skola tjäna samma
syfte, att förekomma äktenskapsbrott. Att åter lagstiftaren till vinnande av detta
syfte meddelat två på olika sätt utformade stadganden beror av särskilda historiskt
givna grunder.

Bakom föreskrifterna i 13 kap. 2 § giftermålsbalken ligger sålunda den tanken
att den oskyldiga maken bör hava i sin hand att återknyta föreningen med den
skyldige. Det synes emellertid beredningen uppenbart att detta betraktelsesätt,
som låter den skyldiga makens rätt till omgifte bero av den andres godtycke
eller av den tillfälliga omständigheten att denne dött eller ingått nytt äktenskap,
icke kan vara förenligt med nutida rättsåskådning, enligt vilken båda makarna
böra genom äktenskapsskillnaden bliva på lika sätt lösta från varandra. Något
motsvarande stadgande förekommer ej heller i nyare utländsk rätt.

Förbudet i 2 kap. 11 § giftermålsbalken sammanhänger åter med en gammal
mening att, därest den skyldiga maken och hans medbrottsling kunde i den förres
äktenskap se det enda hindret för giftermål med varandra, fara vore att de för
hindrets undanröjande förgrepe sig på den oskyldiga makens liv. Härom erinrar 1 2

1 Under åren 1910—1912 har, när den oskyldiga makens samtycke visats, dispens jämlikt 13 kap.

2 § giftermålsbalken givits i 13 fall. I 5 fall var konknmbentens namn känt; i 2 av dessa gjordes förbehåll
såsom i texten nämnts, i 2 gavs tillstånd till giftermål med viss namngiven person, annan än konknmbenten.
I 2 fall avslogs ansökningen, enär förra makens samtycke ej visats.

Dispens från förbudet i 2 kap. 11 § giftermålsbalken har under samma treårsperiod beviljats i 8 fall;
i samtliga hade brottet varit skillnadsorsak. I 1 fall var förra maken död, i de övriga 7 hade han
lämnat sitt samtycke; i 7 fall var tillika upplyst att den skyldiga maken hade barn med konkumbenten.
I 2 fall, där förra makens samtycke ej var visat, blev ansökningen avslagen.

Ehuru samtycke av förra maken ej blivit visat, har dispens meddelats, då upplysning icke kunnat
vinnas var han vistades eller ens om han ännu levde; K. Maj:ts utslag den 13 dec. 1901. Se dock häremot
K. Maj:ts utslag den 30 aug. 1907.

223

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

ännu det uttryckliga framhållandet i lagrummet att förbudet gäller »ändå att den
oskyldiga maken död är». Delvis vilar alltså förbudet på samma grund som den
i vissa utländska lagar förekommande bestämmelsen att äktenskap ej må slutas
mellan dem, av vilka den ene i samråd med den andre stämplat mot sin makes
liv. Att även denna grund med nyare tiders ändrade förhållanden mistat all
praktisk betydelse torde vara oförnekligt. I övrigt lärer det särskilda strängare
hindret för äktenskap mellan den skyldiga maken och medbrottslingen finna sin
förklaring väsentligen i lagstiftarens önskan att förekomma den skandal, som
ett dylikt gifte ansågs innebära. Men jämväl uppfattningen om det härutinnan
tillbörliga har säkerligen inom vårt land blivit en annan. Det allmänna omdömet
torde numera hos oss, liksom av gammalt i England, känna sig mest tillfredsställt,
om den förbindelse, som under det tidigare äktenskapets bestånd inleddes på otilllåtet
sätt, utan dröjsmål iklädes laga form. Den man anses icke handla hederligt
som, när det tidigare giftet ej längre står i vägen, söker undandraga sig att
äkta den kvinna, till vilken han trätt i brottsligt förhållande; ett giftermål dem
emellan torde för dem båda vara säkraste sättet att återvinna andras aktning.
Att samhället ej längre ogillar sådant äktenskap bestyrkes ock i sin mån av
de tillåtelser till omgifte, som utan stöd i lagen givas, liksom ock av den förut
angivna inskränkande tolkningen av förbudet, enligt vilken även fullt notoriska fall
kunna undgå att drabbas därav. I vissa främmande länder, där ett förbud mot
äktenskap mellan den brottsliga maken och medbrottslingen varit gällande, har
det ock under senare åren blivit upphävt; så i Frankrike 1901 och i Norge 1909.
Den nya tyska civillagen bibehåller emellertid ett liknande förbud, dock med
möjlighet till dispens.

Enligt beredningens mening lärer numera ett giftermålsförbud för den, som med
hor brutit sitt äktenskap, icke kunna i vår lagstiftning försvaras ur annan synpunkt
än såsom ägnat förebygga att horsbrott begås för vinnande av äktenskapsskillnad.
Från denna synpunkt torde det vara utan betydelse, huruvida den skyldiga
inaken önskar äkta sin medbrottsling eller någon annan. Ej heller synes det kunna
ifrågasättas att ett förbud skulle gälla för annan händelse än att brottet varit
skillnadsorsak; och frågan om äktenskapshindret över huvud bör uppställas blir
väsentligen beroende av, huru de olika möjligheterna att erhålla skillnad i lagen
bestämmas. I den omläggning av reglerna angående detta ämne, som förslaget

224

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

innebär, bar beredningen käft en särskild anledning att överväga, huruvida icke
ifrågavarande hinder borde i någon form bibehållas.

Såsom statistiken utvisar,1 har hittills skillnadsorsaken varit egenvilligt övergivande
i närmare hälften av hela antalet skillnadsfall, medan äktenskapsbrott
utgjord anledningen i blott något över en tiondel därav. Enligt gällande rätt torde
skillnaden vinnas ungefärligen lika snabbt på båda dessa grunder. Efter beredningens
förslag däremot skall äktenskapsskillnad ej kunna erhållas på grund av
egenvilligt övergivande förr än sammanlevnaden varit hävd två år, och makarnas
överenskommelse att skiljas, som ju för närvarande ligger bakom i flertalet fall
där egenvilligt övergivande åberopas, skall ej kunna leda till äktenskapsskillnad
förr än efter ett års förlopp. Onekligen kan denna ändring i vad nu gäller
tänkas medföra en ökad frestelse för den, som önskar snar äktenskapsskillnad för
att därefter träda i nytt gifte, att söka genom horsbrott ernå sitt syfte. Och det
kunde ifrågasättas, huruvida icke anledningen till dylika beräkningar borde undanröjas
genom ett stadgande om viss väntetid, därunder den make, på grund av
vars horsbrott upplösningen skett, ej skulle äga att ingå annat äktenskap. En
bestämmelse om sådan väntetid — två år efter skillnaden — var föreslagen av lagkommittén
och äldre lagberedningen samt upptogs efter dem av 1890 års kyrkolagskommitté
i dess förslag till ändringar i 13 kap. giftermålsbalken. I den nya
schweiziska civillagen är även stadgat att, där ena maken bär skulden till äktenskapsskillnad,
förbud skall i domen meddelas honom att under ett till två år träda
i nytt gifte och att denna tid kan, när skillnad sker på grund av äktenskapsbrott,
förlängas till tre år.

Beredningen har emellertid trott att ej heller en dylik väntetid bör stadgas.
Om lagens straffhot och den allmänna rättskänslans stränga dom ej kunna avhålla
från brottet, lärer ej heller ett tvång till uppskov med omgifte förmå det. Ett
sådant nödtvunget uppskov skulle ock förvisso ej sällan skapa konkubinat och
komme, såsom beredningen förut antytt, i månget fäll i strid med berättigade intressen,
särskilt när fråga vore om legitimation av barn i den olovliga förbindelsen.

Att makar, som äro ense att skiljas, i samförstånd söka genom enderas verkliga
eller låtsade horsbrott vinna omedelbar äktenskapsskillnad, förebygges enligt beredningens
förslag genom dels stadgandet i 6 kap. 8 § att ena makens horsbrott ej

Se bilaga 6.

225

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap.

utgör skilluadsorsak, när den andre varit delaktig i brottet eller samtyckt därtill, dels
ock föreskriften i 7 kap. 11 § om bevisvärdet av parternas utsagor i äktenskapsmål.

Den schweiziska civillagens stadgande om omyndigförklarads behörighet att ingå Fånges
äktenskap gäller även den till myndiga år komne, som blivit dömd till frihetsstraff te,ma
på ett år eller längre tid; den sålunda dömde skall nämligen ställas under förmyndare.
I svensk lagstiftning är en dylik generell inskränkning i fångens rättsliga
handlingsfrihet okänd, och vår allmänna lag innehåller ej heller något särskilt äktenskapsförbud
för den, som undergår frihetsstraff. Det är likväl tydligt att den,
som är häktad eller avtjänar straffarbete eller fängelsestraff, ej kan äga någon ovillkorlig
rätt att ingå äktenskap. Om han skall få tillfälle härtill måste bero av en
prövning, huruvida med häktningens eller straffets ändamål är förenligt att giftermål
sker medan han är förlustig sin frihet, en prövning, som naturligtvis ankommer
på vederbörande fångvårdsmyndighet. Denna uppfattning ligger till
grund för k. brevet den 24 januari 1745, varigenom på framställd fråga förklarats
att giftermål för dem, som äro dömda till livstids fängelse, icke kunna i gemen tilllåtas,
men tillika förordnats att, när anledning kan givas att bifalla livstidsfånges
begäran om äktenskaps fullbordande, målet bör underställas Konungens gottfinnande.
Sedermera har ock Kungl. Maj:t i brev den 28 augusti 1754 på förfrågan om tillstånd
till giftermål för två fångar, dömda till viss tids arbete, förklarat sig finna
betänkligt äktenskaps fullbordande med vigsel under fängelsetiden samtycka och
i brev den 20 februari 1828 avslagit dödsdömd persons begäran att få ingå äktenskap.
Och i ett nyligen avgjort rättsfall har regeringsrätten ej funnit skäl göra
ändring i fångvårdsstyrelsens beslut, varigenom lämnats utan bifall en ansökan av
två i samma mål häktade personer att få ingå äktenskap med varandra.1

Lagkommittén upptog i sitt förslag till giftermålsbalk (2 kap. 9 §) en bestämmelse,
att äktenskap ej vore tillåtet för den, som blivit dömd till straffarbete på livstid,
och äldre lagberedningen gav förbudet det vidsträcktare innehåll, att den till
frihetsstraff dömde ej finge under strafftiden ingå äktenskap utan Konungens lov.
Beredningen har emellertid icke funnit skäl frångå den ståndpunkt, vår rätt för
närvarande intager och enligt vilken väl undergående av frihetsstraff icke är att

1 Se K. Maj:ts utslag den 26 sept. 1911 (reg:rtns årsbok s. 222.)
29—123787.

226

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap.

betrakta såsom ett äktenskapshinder i vanlig bemärkelse, men frågan huruvida fånge
må ingå äktenskap är beroende på prövning av vederbörande administrativa myndighet.

Särskilda Det danska förslaget upptager i slutet av förevarande kapitel några bestämmelser,
ser T danskavilka motsvarighet saknas i de svenska och norska förslagen.
förslaget. ]?gr det fall, att de blivande makarna varken tillhöra samma trossamfund eller

1. Avtal om båda stå utanför varje dylikt samfund, stadgas sålunda i § 18, att de skola före
°mreligfåsaS vigseln bestämma, i vilken troslära barnen''skola uppfostras. Tillika föreskrives
uppfostran. att annan troslära ej härvid må ifrågakomma än den danska folkkyrkans eller

främmande troslära, som en av makarna bekänner.

Vår rätt innehåller stadganden om barnens religiösa uppfostran i 6 § av förordningen
den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning.
Enligt dessa stadganden äga makar, som ej båda tillhöra svenska kyrkan,
att i skriftlig före äktenskapets ingående upprättad och för vigselförrättaren uppvisad
handling avtala om sina barns uppfostran i evangelisk luterska läran eller
främmande troslära, som en av makarna bekänner. Någon skyldighet att sluta
sådant avtal förefinnes emellertid ej, och särskilda, uttömmande regler äro givna
för det fall att avtal ej träffats. I förevarande ämne äger alltså vår rätt nödig
fullständighet, och någon anledning att förändra de blivande makarnas rätt att
avtala om barnens religiösa uppfostran till en plikt, vars bristande fullgörande
bleve ett hinder för giftermålet, torde ej föreligga.

2. Tillstånd I § 13 stadgas förbud för tjänstgörande militärer i den danska hären eller flottan

fer skiffer- ingå äktenskap utan vederbörande förmans tillåtelse. Även i vårt land har

mål. dylikt förbud varit gällande för manskapet vid krigsmakten så till lands

som sjöss. Föreskrifterna härom upphävdes genom särskilda k. cirkulär den 27
september 1860, sedan rikets ständer gjort framställning i sådant syfte under
anförande bland annat att det icke kunde vara överensstämmande med vare sig
billighetens eller rättvisans fordringar att bibehålla ett stadgande, varigenom soldaten
berövades den åt alla andra svenska medborgare förunnade rättigheten att
efter eget val och bestämmande träda i gifte. Att i någon form återuppliva det
sålun