Sjölag (1891:35 s.1)

SFS nr: 1891:35 s.1
Departement/myndighet: Justitiedepartementet L3
Utfärdad: 1891-01-12
Upphävd: 1994-10-01
Författningen har upphävts genom: SFS 1994:1009
Ändringsregister: SFSR (Regeringskansliet)
Källa: Fulltext (Regeringskansliet)

Första kapitlet

Om fartyg

Fartygs nationalitet

1 §   Fartyg anses såsom svenskt och är berättigat att föra svensk flagg, om det till mer än hälften äges av svensk medborgare eller svensk juridisk person. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket kan medgiva att annat fartyg, vars drift står under avgörande svenskt inflytande eller vars ägare har fast hemvist i Sverige, skall anses såsom svenskt och vara berättigat att föra svensk flagg.

Regeringen meddelar föreskrifter om nationalitetshandlingar för svenska fartyg och får därvid bestämma vad som skall iakttagas med sådana handlingar samt förbjuda att registreringspliktigt fartyg hålles i drift utan gällande nationalitetshandling. Lag (1979:378).

Fartygsregister

2 §   Fartyg, vars skrov har en största längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra meter, betecknas skepp. Annat fartyg kallas båt.

Över svenska skepp förs ett skeppsregister. Över båtar förs ett båtregister enligt bestämmelser i lagen (1979:377) om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m. m. Över skepp under byggnad i Sverige förs ett skeppsbyggnadsregister.

Skeppsregistret, båtregistret och skeppsbyggnadsregistret förs av den myndighet, som regeringen bestämmer (registermyndigheten).
Registermyndigheten förestås av en inskrivningsdomare. Denne skall vara lagfaren. Efter regeringens förordnande får registren föras med användning av automatisk databehandling. Lag (1992:1654).

Fartygs tillbehör

3 §   Till fartyg med dess skrov och styrinrättning hör fast inredning och annan till stadigvarande bruk för fartyget ägnad utrustning samt sådan reservdel som varaktigt förvaras ombord, allt i den mån fartyget är försett därmed i fartygsägarens intresse.

Utrustning för radiosamband eller navigering räknas dock icke som tillbehör, om den tillhör annan än fartygsägaren eller annan än denne har rätt därtill på grund av äganderättsförbehåll eller förvärvsvillkor som är att jämställa därmed. Lag (1973:1064).

4 §   Bestämmelserna i 3 § ha motsvarande tillämpning i fråga om fartyg under byggnad. Därvid anses registrerat skeppsbygge vara försett även med material, maskineri och annan utrustning som finnes på tillverkarens område och genom märkning eller på annat sätt otvetydigt framstår som avsedd att införlivas med skeppet. (1973:1064).

5 §   Rätt till tillbehör till fartyg eller fartyg under byggnad får ej ens i förhållande till fartygets eller byggets ägare göras gällande särskilt.

Överlåtelse av utrustning, som utgör tillbehör till fartyg eller fartyg under byggnad, gäller ej i något fall mot tredje man förrän utrustningen skiljes från fartyget eller bygget så att detta icke längre kan anses vara försett med utrustningen. Lag (1973:1064).

Fartygs identifiering

6 §   Skepp, som införes i skeppsregistret, skall ha namn. Detta bestämmes av ägaren. Namnet skall tydligt skilja sig från andra skeppsnamn i registret och får ej otillbörligt gripa in i särpräglat namnskick, som brukas av annan skeppsägare.

Registermyndigheten får förelägga ägaren att inom viss tid bestämma namn som uppfyller kraven i första stycket. I föreläggande får vite sättas ut.

Namnet får ändras endast om skeppet eller större andel däri än hälften övergår till ny ägare eller särskilda skäl föreligga. Lag (1979:378).

7 §   Svenskt fartyg skall ha hemort i Sverige. Ägaren bestämmer hemorten.

Har hemort ej anmälts till registermyndigheten, anses den ort i Sverige där ägaren har sitt hemvist eller, om han saknar hemvist här eller fartyget äges av flera, Stockholm vara fartygets hemort. Lag (1973:1064).

8 §   Fartyg, som införes i skepps- eller båtregistret, skall ha igenkänningssignal. För skepp utgöres denna av signalbokstäver samt för båt av signalbokstäver och siffror. Beteckning för fartygs identifiering skall såvitt möjligt överensstämma med igenkänningssignalen.

Regeringen meddelar närmare föreskrifter om fartygs identifiering och får därvid bestämma om märkning av registrerade fartyg, deras båtar och redskap samt förbjuda att registrerat fartyg hålles i drift utan föreskriven märkning. Lag (1975:602).

Fartygs skick

9 §   Fartyg skall, när det hålles i drift, vara sjövärdigt, försett med behövliga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras.

Om säkerheten på fartyg finnas särskilda bestämmelser. Lag (1973:1064).

10 §   Fartyg, som lidit skada, skall anses icke vara iståndsättligt, ej endast när iståndsättning är omöjlig eller, om iståndsättningen måste äga rum på annan ort, fartyget icke kan föras dit, utan även i det fall att fartyget ej är värt att iståndsättas.

På begäran av ägaren skall fartyg, som ej är iståndsättligt, säljas såsom efter utmätning för fordran med bästa rätt.

Om besiktning för utrönande av fartygs iståndsättlighet finnas bestämmelser i 12 kap. Lag (1973:1064).

Andra kapitlet

Om skeppsregistrering

Registrering

11 §   Svenskt skepp skall vara infört i skeppsregistret. Regeringen kan dock förordna att skepp, som äges av staten samt är avsett uteslutande för statsändamål och icke för affärsdrift, ej skall vara infört i registret.

Skepp under byggnad i Sverige får införas i skeppsbyggnadsregistret.
Registrering får äga rum även innan bygget påbörjats, förutsatt att detta genom byggnadsnummer och ritning eller annorledes kan identifieras på betryggande sätt.

Skepp registreras under sin igenkänningssignal. Skeppsbygge registreras under signalbokstäver. Dessa skola tilldelas det fullbordade skeppet som igenkänningssignal, om skeppet införes i skeppsregistret. Tilldelad registerbeteckning får ej ändras. Lag (1975:602).

12 §   Den som med äganderätt förvärvat skepp, som är registreringspliktigt i hans hand men ej infört i skeppsregistret, skall inom en månad från förvärvet anmäla skeppet för registrering. Om förvärvet skett under villkor, som innefattar äganderättsförbehåll eller är att jämställa därmed, skall anmälan göras inom en månad från det förbehållet eller villkoret upphörde att gälla.

Ägare av skepp, som är svenskt och under byggnad, skall anmäla skeppet för registrering i skeppsregistret inom sex månader från det skeppet blivit sjösatt. Registermyndigheten kan medgiva uppskov, om särskilda skäl föreligga.

Skeppsbygge anmäles för registrering av ägaren. Lag (1973:1064).

Inskrivning

13 §   Förvärv av skepp eller skeppsbygge inskrives på grundval av registrering enligt 11 §. Inskrivning och därmed sammanhängande införing i skeppsbyggnadsregistret skall överföras till skeppsregistret, om bygget överföres dit såsom skepp.

Bestämmelserna i första stycket samt 14 och 18--38 §§ om skepp eller skeppsbygge ha motsvarande tillämpning i fråga om andel i sådan egendom.
Lag (1975:602).

14 §   Den som med äganderätt förvärvat skepp eller registrerat skeppsbygge skall inom tid, som angives i 12 §, söka inskrivning av sin rätt. Skeppsbygge kan dock i stället anmälas för avregistrering enligt 16 §. Den som gör registreringsanmälan enligt 12 § anses därmed också söka inskrivning av sin rätt.

Dödsbo är icke skyldigt att söka inskrivning av sin rätt till skepp eller registrerat skeppsbygge, som tillhört den avlidne, i annat fall än när boet överlåter egendomen. Sådan inskrivning skall sökas inom en månad från överlåtelsen eller, om bouppteckning då ej registrerats, från registreringen av denna. Make, som vid bodelning tillskiftats skepp eller registrerat skeppsbygge, är skyldig att söka inskrivning av sin rätt endast om egendomen förut tillhörde andra maken.

Den som förvärvat skepp eller skeppsbygge under villkor, som innefattar äganderättsförbehåll eller är att jämställa därmed, är berättigad till inskrivning av sin villkorliga äganderätt. Förlorar förvärvaren sin rätt till egendomen på grund av att förbehållet eller villkoret göres gällande, skall inskrivningen avföras ur registret på ansökan av överlåtaren eller förvärvaren.

Övergår i fall som avses i tredje stycket förvärvarens eller överlåtarens rätt till annan, har vad som där säges och i övrigt i detta kapitel föreskrives om inskrivning av förvärv och verkan därav motsvarande tillämpning. Lag (1973:1064).

15 §   Genom inskrivning i skeppsregistret kan skeppsnamn, som tydligt skiljer sig från andra skeppsnamn i registret, på ansökan förbehållas den som har behov därav. Söka flera på samma inskrivningsdag inskrivning av förbehåll om skeppsnamn och skilja sig namnen icke tydligt från varandra, beslutar registermyndigheten om företräde efter vad som finnes skäligt.

Inskrivning av förbehåll om skeppsnamn skall avföras ur registret, när skepp registrerats med det namnet. Detsamma gäller, om den som vunnit inskrivningen eller hans rättsinnehavare begär det eller om namnet ej inom fem år tagits i bruk för registrerat skepp. Lag (1973:1064).

Avregistrering

16 §   Registrerat skepp skall avregistreras, om det
   1. förolyckats, upphuggits eller eljest förstörts;
   2. försvunnit eller övergivits till sjöss och sedan ej avhörts under tre månader;
   3. upphört att vara svenskt; eller
   4. på grund av ombyggnad eller annan sådan ändring upphört att vara skepp eller, utan att ändring inträtt, finnes ej utgöra skepp.

Registrerat skeppsbygge skall avregistreras, om det såsom skepp överföres till skeppsregistret eller ägaren anmäler bygget för avregistrering. Härjämte har första stycket 4 motsvarande tillämpning i fråga om skeppsbygge.

I fall som avses i första stycket eller andra stycket andra punkten åligger det ägaren att inom en månad hos registermyndigheten anmäla egendomen för avregistrering. Har skepp till följd av överlåtelse upphört att vara svenskt, svarar förutvarande ägaren jämte förvärvaren för att anmälan göres. Lag (1973:1064).

17 §   Äges skepp, som skall avregistreras enligt 16 § första stycket 3, av flera och kan skeppet bevaras som svenskt genom att delägare gentemot meddelägare utövar rätt som avses i 52 eller 55 §, får det ej avföras ur skeppsregistret så länge sådan rätt kan utövas. Bevaras skeppet som svenskt, skall det ej avföras ur registret utan i stället det förvärv inskrivas som föranlett anmälan för avregistrering.

Gäller inteckning i skepp eller skeppsbygge, som skall avregistreras, får egendomen ej avföras ur registret förrän borgenär, för vars fordran pantbrev på grund av inteckningen utgör säkerhet, med ingivande av pantbrevet skriftligen samtyckt till åtgärden.

Skeppsbygge får dock avregistreras för att överföras till skeppsregistret utan samtycke enligt andra stycket. För avregistrering av skepp enligt 16 § första stycket 4 eller av skeppsbygge enligt 16 § andra stycket andra punkten fordras ej heller samtycke av inteckningsborgenär, om borgenären underlåter att söka betalning ur egendomen inom en månad från det registermyndigheten underrättat honom om avregistreringsgrunden. Lag (1973:1064).

Verkan av registrering och inskrivning

18 §   Utan hinder av att registrering eller inskrivning ägt rum får prövas huruvida registrerad egendom är av den beskaffenhet som förutsättes för åtgärden.

Fråga huruvida förvärv, som ligger till grund för inskrivning eller avregistrering, är ogiltigt eller ej kan göras gällande eller huruvida åtgärden av annat skäl kränker någons rätt får prövas utan hinder av inskrivningen eller avregistreringen. Lag (1973:1064).

19 §   Har skepp eller skeppsbygge överlåtits och har inskrivning sökts för förvärvet, får egendomen efter utgången av den inskrivningsdag då ansökningen gjordes icke tagas i anspråk för annan fordran mot överlåtaren än sådan som är förenad med panträtt eller retentionsrätt i egendomen. Lag (1973:1064).

20 §   Har skepp eller skeppsbygge förvärvats genom överlåtelse från någon som icke var rätt ägare, skall förvärvet dock gälla, om överlåtarens åtkomst var inskriven när egendomen överläts och om förvärvaren sökt inskrivning och därvid varken insett eller bort inse att överlåtaren ej var rätt ägare. Vad som nu sagts har motsvarande tillämpning i fråga om förvärv genom överlåtelse från någon som var rätt ägare men på grund av förvärvsvillkor saknade rätt att förfoga över egendomen genom överlåtelsen.

Godtrosförvärv inträder dock ej, om samma inskrivningsdag som inskrivning sökes för förvärvet ärende upptages om inskrivning eller annan införing i registret av omständighet varav bristen i överlåtarens förfoganderätt beror eller om anteckning i registret att talan väckts om hävning eller återgång av förvärv av egendomen eller om bättre rätt till denna.

Om förvärv genom exekutiv försäljning finnas särskilda bestämmelser. Lag (1973:1064).

21 §   Talan om bättre rätt till skepp eller skeppsbygge kan med laga verkan riktas mot den för vars förvärv inskrivning senast beviljats eller sökts, även om denne före talans väckande överlåtit egendomen till annan. Den till vilken överlåtelse skett har i rättegången samma ställning som om överlåtelsen skett under rättegången.

Första stycket har motsvarande tillämpning, när någon vill söka betalning ur skepp eller skeppsbygge för fordran som är förenad med panträtt eller retentionsrätt i egendomen. Om tvist angående äganderätten är antecknad i registret, kan talan om betalning i stället riktas mot den som innehar skeppet eller bygget med äganderättsanspråk.
Lag (1973:1064).

22 §   Rättsverkan som sökt eller beviljad inskrivning medför enligt 19 och 20 §§ består även efter avregistrering.

Rättsverkan som ansökan om inskrivning medför enligt 19 och 20 §§ förfaller, om ansökningen avslås.

Vad som föreskrives i 19--21 §§ samt förut i denna paragraf om rättsverkan av inskrivningsansökan har motsvarande tillämpning i fråga om anmälan för avregistrering med anledning av förvärv. Lag (1973:1064).

23 §   Införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret skall, efter utgången av den inskrivningsdag då ärendet om införingen upptogs, anses känd för var och en vars rätt till skepp eller skeppsbygge beror av god tro rörande omständighet som införingen avser. Vad nu sagts skall dock inte gälla i fall som avses i 269 a §. Lag (1985:176).

24 §   Har äganderätt till fartyg, som är registrerat i främmande stat, eller till fartyg under byggnad i främmande stat inskrivits i register i den staten i enlighet med dess lag, skall rätten gälla i Sverige med den verkan som inskrivningen medför enligt lagen i den främmande staten. Lag (1973:1064).

Registrerings- och inskrivningsförfarandet

25 §   Registerärenden äro ärenden om
   1. registrering eller avregistrering av skepp eller skeppsbygge;
   2. inskrivning av förvärv av skepp eller skeppsbygge;
   3. inteckning i skepp eller skeppsbygge;
   4. inskrivning av förbehåll om skeppsnamn;
   5. annan införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret, som sker på grund av föreskrift i lag eller annan författning.

Registerärende upptages på inskrivningsdag. Sådan hålles till klockan tolv varje måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag, som ej utgör helgdag. Lika med helgdag anses midsommarafton, julafton och nyårsafton.
Anmälan eller ansökan, som inkommer efter angivna klockslag, anses gjord påföljande inskrivningsdag.

Om behandlingen av registerärende gälla bestämmelserna om tvistemål i tillämpliga delar i den mån ej annat följer av denna lag. Regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, meddelar närmare föreskrifter om registrerings- och inskrivningsförfarandet och får därvid föreskriva skyldighet för enskild att till registermyndigheten anmäla förhållande varom kännedom fordras för ändamålsenlig registerföring. Lag (1975:602).

26 §   Hos registermyndigheten föres dagbok över registerärenden.
Handlingar i sådana ärenden sammanföras i akter.

Har sökanden eller annan lämnat uppgift eller avgivit förklaring av betydelse för ärendets prövning eller har särskild utredning verkställts i ärendet, skall anteckning därom göras i dagboken eller akten. I dagboken eller akten skola även upptagas kallelser, förelägganden och andra beslut, som ej skola införas i registret.

Vite, som registermyndigheten förelägger med stöd av denna lag, får bestämmas till högre belopp än som annars gäller. Vite utdömes av myndigheten. Lag (1973:1064).

27 §   Beslut, som innebär att anmälan eller ansökan i registerärende bifalles, avslås eller förklaras förfallen eller att ärendet uppskjutes, skall införas i registret. Innebär beslutet att anmälan eller ansökan ej bifalles, skola skälen för beslutet antecknas i dagboken eller akten.

Beslut, som skall införas i registret, meddelas genom sådan införing och skall anses ha det innehåll som framgår av registret. Lag (1973:1064).

28 §   Har beslut i registerärende gått emot sökanden eller annan som hörts i ärendet, skall denne genast underrättas om beslutet. Om beslut, varigenom förvärv inskrivits, skall den som dessförinnan senast var inskriven som ägare alltid underrättas.

I underrättelse enligt första stycket skola angivas de skäl för beslutet som antecknats i dagboken eller akten och vad den som vill fullfölja talan mot beslutet har att iakttaga. Lag (1973:1046).

29 §   Talan mot beslut i registerärende föres i hovrätten. Besvärsinlagan skall ingivas till registermyndigheten.

Besvärstiden är i fråga om slutligt beslut fyra veckor från den inskrivningsdag till vilken beslutet är att hänföra.

Besvär över beslut, som införts i registret, skola antecknas där. När slutligt beslut med anledning av besvären vunnit laga kraft, skall anteckning göras om beslutets innehåll.

Om registerärende enligt beslut av högre rätt skall upptagas till ny handläggning av registermyndigheten, skall det ske utan dröjsmål efter det att beslutet kommit myndigheten till handa. Lag (1975:602).

30 §   Anmälan eller ansökan i registerärende skall göras skriftligen, om icke fångeshandling eller annan tjänlig handling företes.

Fullgöres ej inom föreskriven tid skyldighet att anmäla skepp för registrering eller att anmäla skepp eller skeppsbygge för avregistrering eller att söka inskrivning av förvärv av sådan egendom, skall registermyndigheten förelägga den försumlige att fullgöra skyldigheten.
I föreläggande får vite utsättas. Föreligger i fråga om registrerat skepp eller skeppsbygge sådant förhållande att avregistrering skall ske enligt 16 §, får registermyndigheten självmant vidtaga åtgärder för avregistrering.

Är bifall till ansökan om inskrivning av förvärv beroende av att föregående ägare gör registreringsanmälan eller inskrivningsansökan, får förvärvaren fullgöra det på den föregående ägarens vägnar. Denne är skyldig att tillhandahålla de för ändamålet behövliga handlingar som han innehar. Vad som nu sagts om inskrivningsansökan har motsvarande tillämpning i fråga om anmälan för avregistrering med anledning av förvärv. Lag (1975:602).

31 §   Finnes anmälan eller ansökan i registerärende ej omedelbart böra avslås enligt denna lag, får ärendet uppskjutas till viss senare inskrivningsdag, om det är nödvändigt för utredningen.

Uppskjutes ärendet, får sökanden föreläggas att förebringa den utredning som fordras eller att infinna sig personligen eller genom ombud hos registermyndigheten. Även annan än sökanden får höras och kan föreläggas sådan inställelse. I föreläggande får vite utsättas. Efterkommer sökanden ej föreläggande, kan hans anmälan eller ansökan förklaras förfallen. Erinran om detta skall intagas i föreläggandet.

Registerärende får vidare uppskjutas till senare inskrivningsdag, om ärendet med hänsyn till beskaffenhet eller omfattning ej lämpligen kan företagas till omedelbar prövning. Ärende som uppskjutits på sådan grund skall upptagas till prövning senast andra inskrivningsdagen efter den inskrivningsdag då anmälningen eller ansökningen gjordes. Lag (1975:602).

32 §   Förekommer anledning antaga, att förvärv som åberopas i registerärende är ogiltigt eller på annan grund icke kan göras gällande eller att åtgärd som anmälan eller ansökan avser eljest skulle kränka någons rätt, skall den vars rätt beröres givas tillfälle att yttra sig.
Detsamma gäller, om ovisshet råder i fråga om förvärvsvillkor.

Grundas förvärv, som åberopas i registerärende, på testamente, dom eller förrättning, som ännu icke vunnit laga kraft eller pågår rättegång om hävning eller återgång av förvärv av den egendom ärendet angår eller om bättre rätt till denna, skall ärendet uppskjutas till dess saken slutligt avgjorts.

Är i annat fall sökandens rätt tvistig, kan han föreläggas att inom viss tid väcka talan vid domstol. Efterkommes icke föreläggandet, kan hans anmälan eller ansökan förklaras förfallen. Erinran om detta skall intagas i föreläggandet. Lag (1973:1064).

33 §   Anmälan av skepp eller skeppsbygge för registrering eller ansökan om inskrivning av förvärv av sådan egendom skall avslås, om
   1. bestämmelsen i 30 § första stycket ej iakttagits;
   2. egendomen ej kan registreras enligt 11 §;
   3. sökanden ej styrker sitt förvärv;
   4. fångesmannens rätt ej är inskriven i registret, ehuru den hade kunnat inskrivas där, och sökandens förvärv icke grundas på exekutiv försäljning;
   5. åberopad överlåtelse står i strid med en mot överlåtaren på grund av förvärvsvillkor gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egendomen och överlåtarens åtkomst icke var inskriven när överlåtelsen ägde rum eller, om så var fallet, villkoret är infört i registret eller införes däri samma inskrivningsdag som ansökningen göres;
   6. egendomen av överlåtaren tidigare överlåtits till annan och överlåtarens åtkomst ej var inskriven när sökandens förvärv ägde rum eller, om så var fallet, inskrivning samma inskrivningsdag sökes för det tidigare förvärvet;
   7. egendomen har blivit föremål för kvarstad eller betalningssäkring till säkerhet för ett anspråk mot överlåtaren och ett ärende angående anteckning om åtgärden har tagits upp senast på den inskrivningsdag då anmälningen eller ansökningen görs eller överlåtaren har försatts i konkurs före utgången av nämnda inskrivningsdag;
   8. egendomen sålts exekutivt till annan än sökanden;
   9. förvärvet har skett genom en sådan gåva mellan makar som inte har registrerats enligt 16 kap. äktenskapsbalken; eller
   10. det är uppenbart att förvärvet av annan grund är ogiltigt eller icke kan göras gällande.

Första stycket 5--7 utgör ej hinder mot inskrivning av förvärv, om inskrivning av villkorlig äganderätt redan har beviljats på grund av samma förvärv. Lag (1987:794).

34 §   Ansökan enligt 14 § att inskrivning av villkorlig äganderätt skall avföras ur registret skall avslås, om bestämmelsen i 30 § första stycket ej iakttagits eller det ej visas att förvärvaren förlorat sin rätt.

Anmälan av skepp eller skeppsbygge för avregistrering skall avslås, om bestämmelsen i 30 § första stycket ej iakttagits eller avregistreringsgrund icke föreligger enligt 16 §. Vid avregistrering med anledning av förvärv ha bestämmelserna i 33 § första stycket 4--10 och andra stycket motsvarande tillämpning.

Ansökan att skeppsnamn skall inskrivas i eller avföras ur skeppsregistret skall avslås, om bestämmelsen i 30 § första stycket ej iakttagits eller förutsättning för åtgärden icke föreligger enligt 15 §.
Lag (1987:794).

35 §   Har utländskt skepp blivit svenskt, får det införas i skeppsregistret endast om det visas att skeppet ej är infört i motsvarande register i sitt förutvarande hemland eller att det kommer att avföras ur sådant register den dag det registreras här i landet eller eljest med verkan från den dagen.

Var skeppet nybyggt utomlands, skall dessutom visas att rätt till skeppet ej är inskriven i skeppsbyggnadsregister i den främmande staten eller att sådan rätt kommer att avföras den dag skeppet registreras här i landet eller eljest med verkan från den dagen. Vad som nu sagts har motsvarande tillämpning i fråga om införing i det svenska skeppsbyggnadsregistret av skepp under byggnad, som förvärvats från utlandet.

Om skepp eller skeppsbygge skall avregistreras för att registreras utomlands, skall på sökandens begäran beslutas att egendomen skall avföras ur registret den dag den införes i det utländska registret.
Avregistreringen får verkan från dagen för den nya registreringen. Lag (1975:602).

36 §   Om det påkallas för samordning med utländsk registermyndighets beslut, får registrering eller avregistrering företagas utan hinder av att det utländska beslutet meddelas eller bevisning därom förebringas först efter inskrivningsdagens utgång, förutsatt att detta sker samma kalenderdag. Lag (1975:602).

37 §   Finnes vid inskrivning av förvärv av skepp eller skeppsbygge eller rätt därtill att förvärvet beror av villkor, som innefattar äganderättsförbehåll eller är att jämställa därmed, skall även villkoret inskrivas.

Finnes vid inskrivningen eller därefter att förvärvet är förenat med annat villkor, som inskränker förvärvarens rätt att överlåta egendomen eller att söka inteckning eller upplåta panträtt däri, eller att hans behörighet i sådant avseende är inskränkt genom annans rätt att nyttja egendomen på grund av testamente, skall detta antecknas i registret. Lag (1973:1064).

38 §   I skepps- eller skeppsbyggnadsregistret skall antecknas, när
   1. talan väckts om hävning eller återgång av förvärv av registrerat skepp eller skeppsbygge eller om bättre rätt till sådan egendom eller eljest i fråga, som angår inskrivning;
   2. mål som avses under 1 avgjorts genom dom eller slutligt beslut som vunnit laga kraft;
   3. ägare av registrerat skepp eller skeppsbygge försatts i konkurs;
   4. registrerat skepp eller skeppsbygge eller inskriven rätt till sådan egendom blivit föremål för kvarstad, betalningssäkring eller utmätning, konkursförvaltare begärt att registrerat skepp eller skeppsbygge skall säljas exekutivt, ägaren enligt 10 § andra stycket begärt att registrerat skepp skall säljas exekutivt eller egendomen sålts exekutivt;
   5. beslut som avses under 3 eller 4 om konkurs, kvarstad, betalningssäkring eller utmätning upphävts eller återgått eller fråga om exekutiv försäljning av registrerat skepp eller skeppsbygge eller inskriven rätt till sådan egendom eljest förfallit;
   6. skepp eller skeppsbygge skall avregistreras enligt någon i 16 § angiven grund men hinder mot avregistreringen möter enligt 17 §;
   7. enligt 35 § beslut meddelats att skepp eller skeppsbygge skall avföras ur registret den dag registrering äger rum utomlands.

Är eljest i lag eller annan författning föreskrivet att visst förhållande skall antecknas i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret, skall det gälla.

Anteckning i skeppsbyggnadsregistret skall överföras till skeppsregistret, om bygget överföres dit såsom skepp. Registeranteckning skall avföras, om den uppenbarligen ej längre kan vara av betydelse. Lag (1981:808).

39 §   Om införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret finnes innehålla någon uppenbar oriktighet till följd av registermyndighetens eller någon annans skrivfel eller liknande förbiseende, skall införingen rättas. Vad som nu sagts har motsvarande tillämpning på uppenbar oriktighet i registret till följd av tekniskt fel. Kan rättelse bli till förfång för ägare eller för innehavare av pantbrev på grund av inteckning, skall det inbördes företrädet mellan berörda förvärv bestämmas efter vad som finnes skäligt. Tillfälle att yttra sig skall lämnas part som beröres, om han är känd, samt myndighet som avses i 372 §.

Beslut om rättelse meddelas genom införing i registret. Skälen för beslutet antecknas i dagboken eller akten. I stället för bevis eller handling, som utfärdats i enlighet med den tidigare införingen, skall ny sådan handling utfärdas. Den tidigare handlingen skall återfordras, göras obrukbar och behållas av registermyndigheten. Den som innehar handlingen är skyldig att ingiva den för detta ändamål. I föreläggande att fullgöra sådan skyldighet får vite utsättas.

Talan mot beslut om rättelse får föras även av myndighet som avses i 372 §. Lag (1990:446).

Tredje kapitlet

Om partrederi

40 §   Partrederi föreligger, om flera överenskommit att under delad ansvarighet gemensamt driva sjöfart med eget fartyg. Anmälan om partrederiavtal kan göras hos registermyndigheten, som har att ofördröjligen anteckna anmälningen i det register där fartyget är infört eller, om det ej är registrerat, kungöra densamma. Närmare föreskrifter om anmälnings- och kungörelseförfarandet meddelas av regeringen.

För de förpliktelser som uppkommer för partrederiet sedan rederiavtalet anmälts till registermyndigheten svarar varje redare endast i förhållande till sin andel i fartyget i den mån han ej åtagit sig större ansvarighet. För dessförinnan uppkomna rederiförpliktelser svarar redarna solidariskt. I fråga om betalningsansvar för vattenföroreningsavgift enligt 8 kap. lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg gäller 8 kap. 2 § andra stycket nämnda lag.
I fråga om betalningsansvar enligt lagen (1986:371) om flyttning av fartyg i allmän hamn gäller 5 § andra stycket andra meningen nämnda lag.

I fråga om redarnas inbördes rättigheter och skyldigheter tillämpas bestämmelserna i 41--57 §§ i den mån annat ej avtalats. Lag (1986:372).

41 §   För partrederi kan väljas en huvudredare. Till huvudredare får utses här i landet bosatt svensk, dansk, finsk eller norsk medborgare eller svensk juridisk person. Lag (1973:1064).

42 §   Huvudredaren är behörig att på samtliga redares vägnar företaga de rättshandlingar rederirörelsen vanligen medför, att väcka och utföra talan i sak som rör rederiet samt att i övrigt företräda redarna inför domstol eller annan myndighet i sådan sak. Utan särskilt bemyndigande får huvudredaren ej överlåta fartyget eller upplåta panträtt däri eller bortfrakta fartyget för längre tid än ett år.

Är huvudredare ej vald, kan vilken som helst av redarna sökas att svara även för de övriga i sak som rör rederiet. Lag (1973:1064).

43 §   Huvudredaren skall på lämpligt sätt hålla redarna underrättade om rederiets verksamhet. Han skall rådföra sig med dem i alla viktiga angelägenheter. Lag (1973:1064).

44 §   Beslut i partrederiets angelägenheter fattas vid allmänt sammanträde, till vilket var och en av redarna kallats minst en vecka i förväg genom rekommenderat brev eller telegram eller telexmeddelande under sin senast kända adress. Kallelsen skall innehålla upplysning om vad som skall behandlas på sammanträdet.

Allmänt sammanträde fordras icke för beslut, som samtliga redare biträda eller som är så brådskande att det ej kan anstå till dess sådant sammanträde kan hållas. Lag (1973:1064).

45 §   På redares begäran skall protokoll föras över vad som förekommer av vikt vid allmänt sammanträde. Redare, som uteblivit från allmänt sammanträde eller eljest ej deltagit i beslut, skall underrättas om vad som beslutats. Lag (1973:1064).

46 §   Vid omröstning räknas varje redares röstetal efter hans andel i fartyget. Om annat icke följer av tredje stycket, gäller som beslut den mening som fått det högsta röstetalet. Vid lika röstetal gäller den mening huvudredaren biträder. Val av huvudredare skall dock avgöras genom lottning, om flera fått lika röstetal.

Beslut vid allmänt sammanträde är bindande för redare, som uteblivit från sammanträdet.

Beslut, som fattats i annan ordning än vid allmänt sammanträde eller som innebär att rederiet skall upplösas, gäller endast om det biträdes av redare, som tillsammans äga mer än hälften i fartyget. Beslut, som strider mot rederiavtalet eller eljest mot rederiets ändamål och ej avser rederiets upplösning, gäller endast om samtliga redare äro ense.
Lag (1973:1064).

47 §   Huvudredaren kan när som helst skiljas från sitt uppdrag genom beslut enligt 44 och 46 §§. Huvudredare, som själv äger minst hälften i fartyget, kan på medredares talan av domstol skiljas från uppdraget, om giltig anledning föreligger. Lag (1973:1064).

48 §   Huvudredaren svarar för att rederiets bokföring fullgöres enligt lag och annan författning. Han skall redovisa inför redarna för sin förvaltning av rederiets angelägenheter. Redovisning skall avse kalenderår och avgivas inom två månader efter årets utgång.

Redovisning skall avgivas skriftligen till varje redare. För granskning av redovisning har redare rätt att taga del av rederiets räkenskapshandlingar.

Vill redare klandra redovisning, skall han väcka talan vid domstol inom sex månader från det han fick del av den. Redare, som försummar det, har förlorat sin rätt till klander, om icke huvudredaren förfarit svikligt.
Lag (1973:1064).

49 §   Till utgifterna för rederiets verksamhet skall varje redare bidraga i förhållande till sin andel i fartyget. Underlåter redare att på anfordran betala sitt bidrag till beslutad utgift och lägger huvudredaren eller annan redare ut beloppet, skall den försumlige betala ränta på det förskotterade beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635), dock med lägst sex procent. Lag (1975:643).

50 §   Vinst och förlust av rederiets verksamhet fördelas mellan redarna i förhållande till deras andelar. Överskott, som icke behöves för rederiets utgifter, skall utdelas.

Den som enligt 49 § förskotterat bidrag för annan har rätt att i avräkning på sin fordran lyfta utdelning, som belöper på dennes andel.
Lag (1973:1064).

51 §   Övergår andel i fartyget till annan, skall förvärvaren eller hans fångesman ofördröjligen underrätta huvudredaren och övriga redare härom.

Har redare blivit medborgare i främmande stat, skall han ofördröjligen underrätta huvudredaren och övriga redare härom. Lag (1973:1064).

52 §   Redare har rätt att lösa till sig andel i fartyget, som på annat sätt än genom förvärv vid exekutiv försäljning eller offentlig auktion övergått till annan än medredare. Lösningsrätt gäller dock icke mot medredares make, avkomling eller avkomlings make. Redare som vill utöva lösningsrätt skall meddela förvärvaren det inom en månad från det han underrättats om förvärvet. Försummas det, är lösningsrätten förfallen.

Göra flera redare lösningsrätt gällande, skall den utövas i förhållande till deras andelar.

Lösen skall givas för den övergångna andelens fulla värde. Tvist om löseskillingens storlek avgöres enligt lagen (1929:145) om skiljemän.
Lag (1973:1064).

53 §   Redare, vars andel i fartyget övergått till annan, blir icke fri från ansvarighet gentemot övriga redare för de förpliktelser han hade vid övergången. Ej heller blir han fri från ansvarighet mot dem för därefter uppkommande rederiförpliktelser förrän huvudredaren eller samtliga redare underrättats om förvärvet.

Andelens förvärvare inträder i förhållande till övriga redare genast i en redares alla rättigheter och skyldigheter. Han är på samma sätt som sin fångesman bunden av de beslut och åtgärder som träffats före övergången. De övriga redarna kunna från hans utdelning avräkna sådan fordran på bidrag till rederiets verksamhet som gäller mot fångesmannen.

Den nye redaren svarar i förhållande till tredje man endast för de rederiförpliktelser som uppkomma efter andelsövergången. Innan inskrivning sökts för förvärvet eller anmälan eljest gjorts om detta svarar även hans fångesman för dylika rederiförpliktelser i förhållande till tredje man, som varken känt till eller bort känna till andelsövergången. Bestämmelserna i 40 § första stycket andra och tredje punkterna ha motsvarande tillämpning. Lag (1973:1064).

54 §   Om ej annat följer av 55 §, skall rederiet upplösas sex månader efter det redare hos medredarna begärt det.

På begäran av redare skall rederiet omedelbart upplösas, om
   1. fartyget utan redarens åtgärd eller samtycke upphört att vara svenskt och lösningsrätt icke kan utövas enligt 52 §;
   2. huvudredaren skilts från sitt uppdrag genom domstols förordnande;
   3. medredare är ur stånd att fullgöra sina förpliktelser såsom redare; eller
   4. rederiet förvaltas på sådant sätt att redarens rätt kränkes. Lag (1973:1064).

55 §   Redare har rätt att lösa ut medredare, som enligt 54 § första stycket begärt att rederiet skall upplösas eller till vilken upplösningsgrund enligt 54 § andra stycket hänför sig. Den som vill utöva utlösningsrätt skall meddela medredaren det inom en månad från det han fick del av dennes begäran om upplösning enligt 54 § första stycket eller kännedom om att upplösningsgrund enligt samma paragraf andra stycket inträtt. Försummas det, är utlösningsrätten förfallen.

Bestämmelserna i 52 § andra och tredje styckena ha motsvarande tillämpning. Lag (1973:1064).

56 §   Vid upplösning av partrederi skall fartyget säljas.

Enas ej redarna om försäljningsorten, bestämmes den av god man, som utses enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt. Enas de ej om sättet för försäljningen, skall denna ske på offentlig auktion. Därvid har lagen om samäganderätt tillämpning, om försäljningen skall äga rum i Sverige.

När lagen om samäganderätt tillämpas enligt andra stycket, skall tingsrätten i fartygets hemort vara laga domstol. Lag (1973:1064).

57 §   Den som har större andel i fartyget än hälften har rätt att inträda som fartygets befälhavare, om han är behörig därtill. Tvist om lönevillkoren skall avgöras enligt lagen (1929:145) om skiljemän.

Om den som har större del i fartyget än hälften är befälhavare, skall rätten på annan delägares talan skilja honom från befattningen, om giltig anledning föreligger. Lag (1973:1064).

Fjärde kapitlet

Om fartygs befälhavare

58 §   Befälhavaren skall, innan resa anträdes, tillse att fartyget är sjövärdigt, försett med erforderliga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras.

Under resan skall befälhavaren vaka över att fartyget hålles i behörigt skick efter vad som nu sagts.

Kan fel eller brist i fartygets behöriga skick ej avhjälpas genast, skall befälhavaren ofördröjligen underrätta redaren eller den som i redarens ställe har befattning med fartyget. Lag (1967:48).

59 §   Befälhavaren skall sörja för att fartyget framföres och handhaves på sätt som är förenligt med gott sjömanskap.

Han skall göra sig underrättad om de påbud och föreskrifter rörande sjöfarten, som gälla för de farvatten fartyget skall befara och på de orter det skall anlöpa. Lag (1967:48).

59 a §   Om ett fartyg prejas av behörig civil eller militär myndighet, är befälhavaren skyldig att åtlyda prejningen. Om det efter prejning eller annars begärs av en behörig myndighet, är befälhavaren också skyldig att låta fartyget visiteras. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om prejning och visitering. Lag (1986:297).

60 §   Befälhavaren är ansvarig för att föreskrivna dagböcker föras på fartyget. Bestämmelser om dagböcker meddelas i 12 kap.

Befälhavaren är också skyldig att på fartyget medföra andra skeppshandlingar och ett exemplar av denna lag enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket. Lag (1975:601).

61 §   Befälhavaren skall tillse, att lastning och lossning försiggå samt resan utföres med tillbörlig skyndsamhet.

Innan befälhavaren inlåter sig på bärgning av fartyg eller gods, skall han noga överväga, om detta är förenligt med hans skyldigheter emot dem vilkas rätt och bästa han har att bevaka. Lag (1967:48).

62 §   Råkar fartyget i sjönöd, är befälhavaren skyldig att göra allt som står i hans makt för att rädda de ombordvarande samt bevara fartyg och last. Han skall, i den mån det är möjligt, sörja för att dagböcker och andra skeppshandlingar föras i säkerhet samt föranstalta om bärgning av fartyg och gods. Så länge rimlig utsikt finnes att fartyget kan räddas, får befälhavaren ej övergiva det utan att hans liv är i allvarlig fara.

Anträffar befälhavaren någon i sjönöd, är han skyldig att lämna all hjälp som är möjlig och behövlig för att rädda den nödställde, såvitt det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget eller de ombordvarande. Får befälhavaren i annat fall kännedom om att någon är i sjönöd eller får han kunskap om fara som hotar sjötrafiken, är han under förutsättning som nyss angivits skyldig att vidtaga åtgärder för att rädda den nödställde eller avvärja faran i enlighet med föreskrifter som regeringen meddelat för sådana fall.

Bestämmelser om skyldighet för befälhavaren att lämna hjälp, när fartyget stött samman med annat fartyg, meddelas i 223 §. Lag (1975:601).

63 §   Är befälhavaren frånvarande eller har han förfall, träffar den främste av de tillstädesvarande styrmännen de avgöranden som ej tåla uppskov.

Lämnar befälhavaren fartyget, skall han underrätta den främste av de tillstädesvarande styrmännen eller, om någon styrman ej är tillstädes, annan av besättningen och giva de föreskrifter som behövas. När fartyget icke ligger förtöjt i hamn eller på säker ankarplats, får befälhavaren ej lämna fartyget utan att det är nödvändigt. Är fara för handen, får han icke vara borta från fartyget.

Avlider befälhavaren eller blir han på grund av sjukdom eller annan tvingande anledning ur stånd att föra fartyget eller övergiver han tjänsten, träder den främste av styrmännen i hans ställe tills ny befälhavare blivit utsedd. Redaren skall i dessa fall ofördröjligen underrättas. Lag (1967:48).

64 §   Befälhavaren är i denna sin egenskap behörig att på redarens vägnar företaga rättshandlingar, som avse fartygets bevarande eller resans utförande, träffa avtal att på resan medtaga gods och, på fartyg som är avsett därför, passagerare samt väcka talan i mål angående fartyget och utföra denna talan.

Medel för ändamål som avses i första stycket äger befälhavaren vid behov skaffa genom lån eller genom att pantsätta eller sälja av redarens gods eller, i nödfall, av lasten. Var rättshandlingen ej behövlig, är den ändock bindande om tredje man var i god tro.

Befälhavaren skall underrätta redaren om åtgärd av vikt som han funnit behövlig för fartygets eller de ombordvarandes säkerhet, om resans förlopp och därunder företagna rättshandlingar samt angående allt annat varom kännedom kan vara till nytta för redaren. Innan åtgärd av vikt vidtages, bör befälhavaren inhämta föreskrift av redaren eller det ombud denne anvisat. Behövas medel för fartyget och kan redarens föreskrift ej avvaktas, skall befälhavaren anlita den utväg att skaffa medlen som är förenad med minsta uppoffring för redaren. Lag (1973:283)

65 §   Befälhavaren skall under resan hava noggrann vård om lasten samt i övrigt iakttaga lastägarens rätt och bästa.

Befälhavaren är i denna sin egenskap behörig att i enlighet med vad som gäller för bortfraktaren företaga rättshandlingar på lastägarens vägnar samt väcka talan i mål angående lasten och utföra denna talan. Lag (1967:48).

66 §   Befälhavaren svarar icke för de förbindelser som han i denna sin egenskap ingått på redarens eller lastägarens vägnar. Lag (1967:48).

67 §   Befälhavaren skall ersätta skada, som han genom fel eller försummelse i tjänsten tillskyndar redaren, lastägaren eller annan vars rätt och bästa han har att bevaka.

Skadestånd som befälhavaren enligt första stycket eller i övrigt har att utgiva kan nedsättas efter vad som är skäligt med hänsyn till beskaffenheten av fel eller försummelse som ligger honom till last, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt. I fråga om skadeståndsansvaret för befälhavare som är arbetstagare gäller dock 4 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Lag (1972:208).

68 §   När redaren begär det, skall befälhavaren avgiva redovisning. Vill redaren klandra redovisning, skall han väcka talan därom inom sex månader efter det redovisningen mottogs. Försittes denna tid, har han förlorat sin talan, om befälhavaren ej förfarit svikligen.

I redovisning skall befälhavaren föra redaren till godo all särskild gottgörelse, som han erhållit av befraktare, lastägare, leverantörer eller andra, med vilka han i sin egenskap av befälhavare haft att skaffa. Lag (1973:283).

69 §   Om fartyg av utländsk myndighet belägges med kvarstad eller utmätes, skall befälhavaren ofördröjligen underrätta närmaste svenske konsul i den främmande staten och, i fråga om skepp, registermyndigheten. Såvitt möjligt skall därjämte till registermyndigheten snarast översändas den utländska myndighetens bevis om åtgärden.

Första stycket har motsvarande tillämpning, när kvarstaden eller utmätningen häves. Lag (1973:1064).

70 §   Befälhavaren på ett svenskt handelsfartyg, fiskefartyg eller statsfartyg skall ofördröjligen rapportera till behörig myndighet
   1. när någon i samband med fartygets drift har eller kan antas ha avlidit eller erhållit svår kroppsskada;
   2. när någon ombordanställd i annat fall har eller kan antas ha avlidit eller erhållit svår kroppsskada;
   3. när någon i annat fall än som avses under 1 och 2 har eller kan antas ha drunknat från fartyget eller avlidit ombord och begravts i sjön;
   4. när allvarlig förgiftning har eller kan antas ha inträffat ombord;
   5. när fartyget har stött samman med ett annat fartyg eller stött på grund;
   6. när fartyget har övergetts i sjön;
   7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydenhet har eller kan antas ha uppkommit på fartyget eller lasten eller på egendom utanför fartyget; eller
   8. när förskjutning av någon betydenhet har inträffat i lasten.

Regeringen får föreskriva att rapportering av händelser som är av betydelse för sjösäkerheten skall ske också i andra fall än som anges i första stycket.

Befälhavaren på fartyg skall rapportera till sjöfartsverket när i anledning av händelse som har eller kan antas ha inträffat i samband med fartygets drift sjöförklaring skall avges enligt 302 §.

Bestämmelser om sjöförklaring och befälhavares åligganden därvid meddelas i 12 kap. Lag (1990:714).

Femte kapitlet

Om befordran av gods
      I. Inledande bestämmelser

71 §   Med bortfraktare förstås i detta kapitel den som genom avtal åtager sig befordran av gods med fartyg för annan, befraktaren.

Resebefraktning föreligger, om frakten beräknas för resa, och tidsbefraktning, om frakten beräknas för tid. Under resebefraktning innefattas helbefraktning, delbefraktning och styckegodsbefraktning. Lag (1973:1202).

72 §   I den mån ej annat följer av 168 § skola bestämmelserna i detta kapitel lända till efterrättelse endast såvitt ej annat är avtalat eller följer av sedvänja.

Om befordran i viss utrikes fart gälla i vissa hänseenden bestämmelserna i lagen (1936:277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement.

Bestämmelserna i detta kapitel gälla ej i den mån befordringen är underkastad gällande internationellt fördrag om befordran med annat transportmedel. Lag (1973:1202).

73 §   Gäller fraktavtal bestämt fartyg, får bortfraktaren ej fullgöra avtalet med annat fartyg. Lag (1973:1202).

74 §   Gäller fraktavtal helt fartyg eller full last, får bortfraktaren icke medtaga gods för annan än befraktaren. Lag (1973:1202).

75 §   Överlåter befraktaren sina rättigheter enligt fraktavtalet till annan eller underbortfraktar han fartyget, svarar han ändå för att avtalet fullgöres. Lag (1973:1202).

II. Om resebefraktning

Om fartygets behöriga skick

76 §   Bortfraktaren skall sörja för att
   1. fartyget är sjövärdigt;
   2. fartyget är behörigen bemannat, provianterat och utrustat;
   3. lastrum, kyl- och frysrum samt övriga utrymmen i fartyget, i vilka gods lastas, äro i gott skick för att mottaga, befordra och bevara godset. Lag (1973:1202).

Om lastningsplats

77 §   Är ej viss lastningsplats avtalad, skall fartyget förläggas till lastningsplats, som befraktaren anvisar, såvida hinder däremot ej möter samt fartyget kan ligga flott och säkert och med intagen last åter utlöpa.

Har ej anvisning i tid givits, skall fartyget förläggas till sedvanlig lastningsplats. Kan det ej ske, välje bortfraktaren plats, där lastningen skäligen kan försiggå. Lag (1936:276).

78 §   Befraktaren äge, vare sig viss lastningsplats är avtalad eller ej, få fartyget förhalat från en lastningsplats till annan; gälde dock själv kostnaden. Lag (1936:276).

79 §   Angår fraktavtalet styckegods, äge befraktaren ej utan stöd i avtal eller sedvänja anvisa lastningsplats eller få fartyget förhalat. Lag (1936:276).

Om lastningstid

80 §   Bortfraktaren vare skyldig att låta fartyget för lastning kvarligga viss lastningstid, omfattande liggetid och överliggetid.

För överliggetid njute bortfraktaren särskild ersättning. Lag (1936:276).

81 §   Liggetiden utgör:
   1. för fartyg utan egen maskindriven lastningsanordning,
två dagar, när bruttodräktigheten inte överstiger 100, fyra dagar när bruttodräktigheten överstiger 100 men inte 190, fem dagar när bruttodräktigheten överstiger 190 men inte 370 och sex dagar när bruttodräktigheten överstiger 370 men inte 700;
   2. för fartyg med egen maskindriven lastningsanordning,
två dagar när bruttodräktigheten inte överstiger 150, tre dagar när bruttodräktigheten överstiger 150 men inte 370 och fyra dagar när bruttodräktigheten överstiger 370 men inte 700.

Har fartyget större dräktighet, utgöre liggetiden den tid som, med hänsyn till fartygets och lastens art och storlek, lastningsanordningarna ombord och i hamnen samt andra sådana omständigheter, skäligen kunnat vid avtalets ingående beräknas åtgå för lastningen.

Tiden räknas i arbetsdagar och arbetstimmar. Lag (1982:252).

82 §   Liggetiden börjar ej löpa, förrän fartyget, jämlikt anmälan, är å lastningsplatsen, färdigt att intaga last. Anmälan skall göras hos befraktaren eller, om annan uppgivits såsom avlastare, hos denne och må ej äga rum före fartygets ankomst till lastningsorten.

Tiden räknas antingen från det arbetet i hamnen sedvanligen börjar på morgonen eller från middagsrastens slut; och skall anmälan ske, i förra fallet senast klockan fyra eftermiddagen föregående arbetsdag, i senare fallet senast klockan tio förmiddagen samma dag.

Är avlastaren icke att träffa på platsen, anses anmälan gjord, då den blivit på ändamålsenligt sätt avsänd eller, om hans vistelseort är okänd, i sedvanlig ordning kungjord. Lag (1936:276).

83 §   Kan fartyget, på grund av hinder som beror av avlastaren, icke förläggas till lastningsplatsen, må fartyget likväl anmälas färdigt för lastning med verkan att liggetiden börjar löpa.

Är ej viss lastningsplats avtalad, vare lag samma, där hindret utgöres av trafikanhopning eller annan dylik omständighet och bortfraktaren ej skäligen kunnat taga denna i beräkning vid avtalets ingående. Lag (1936:276).

84 §   I liggetiden inräknas uppehåll, som orsakas av fartygets förhalning, men icke tid, som går förlorad på grund av hinder å fartygets sida.

Har fartyget, av anledning som bortfraktaren skäligen kunnat taga i beräkning vid avtalets ingående, förlagts till annan än sedvanlig lastningsplats, medräknas ej tid, som i följd därav går förlorad. Lag (1936:276).

85 §   Överliggetiden utgöre hälften av liggetiden, vid helbefraktning dock minst tre dagar.

Tiden räknas i arbetsdagar och arbetstimmar, men ersättningen utgår för löpande dagar och timmar från liggetidens utgång. Vid beräkning av överliggetid och ersättning därför gälle vad i 84 § stadgas om liggetid.
Lag (1936:276).

86 §   Ersättningen för överliggetid bestäms med hänsyn till frakten och till den ökning eller minskning av utgifter, som orsakas av uppehållet.

Ersättningen är för varje dag förfallen till betalning. Varder ej ersättning gulden eller säkerhet därför ställd, äge bortfraktaren om fordringen göra anteckning på konossementet. Lag (1982:252).

87 §   Är gemensam tid bestämd för lastning och lossning, må därav för lastningen icke tagas i anspråk mera än att skälig del av tiden återstår för lossningen.

Ersättning för överliggetid skall ej utgå, med mindre liggetiden i dess helhet överskrides. Lag (1936:276).

88 §   Angår fraktavtalet styckegods, varde lastningstiden och den tid, som skall förflyta mellan anmälan och lastningstidens början, bestämda efter vad med hänsyn till omständigheterna må anses skäligt.
Bestämmelserna om överliggetid äga ej tillämpning.

Vid linjefart vare anmälan ej erforderlig. Lag (1936:276).

Om lastning

89 §   Befraktaren skall avlämna godset vid fartygets sida. Bortfraktaren skall taga det ombord, sörja för underlag, garnering och annat, som erfordras för stuvningen, samt utföra denna.

Har fartyget, av anledning som bortfraktaren skäligen kunnat taga i beräkning vid avtalets ingående, förlagts till annan än sedvanlig lastningsplats, vare bortfraktaren ändock pliktig att på sedvanlig lastningsplats mottaga godset. Lag (1936:276).

90 §   Befraktaren skall avlämna och bortfraktaren inlasta godset med tillbörlig skyndsamhet.

Godset skall avlämnas i sådan ordning och på sådant sätt, att det kan bekvämligen tagas ombord, stuvas och lossas. Lag (1936:276).

91 §   Gods får ej lastas på däck. Lag (1973:1202).

92 §   Gods av lättantändlig, explosiv eller eljest farlig beskaffenhet skall vid avlämnandet, om möjligt, vara märkt såsom farligt; och give avlastaren de upplysningar, som äro erforderliga till förebyggande av skada.

Är eljest gods av beskaffenhet att dess fraktande kan medföra äventyr för människor, fartyg eller last, skall ock upplysning därom lämnas, där förhållandet är avlastaren veterligt. Lag (1936:276).

93 §   Avlämnas gods, som fordrar särskild vård, skall sådant uppgivas och, om möjligt, utmärkas å godset.

Penningar, värdepapper och dyrbarheter skola såsom sådana angivas. Lag (1936:276).

94 §   Befälhavaren, styrmannen eller den som eljest är därtill bemyndigad skall på avlastarens begäran meddela bevis om godsets mottagande allteftersom det avlämnas. Lag (1936:276).

95 §   Efter att ha mottagit godset i sin vård, skall bortfraktaren eller befälhavaren eller den bortfraktaren eljest bemyndigat därtill på avlastarens begäran utfärda mottagningskonossement, förutsatt att behövliga handlingar och uppgifter föreligga.

När godset inlastats, skall ombordkonossement utfärdas på avlastarens begäran. Har mottagningskonossement utfärdats, skall det återlämnas när ombordkonossementet utfärdas. Mottagningskonossement, på vilket antecknats namnet på det eller de fartyg, vari godset lastats, samt tid för lastningen, utgör ombordkonossement.

Avlastaren har rätt att få särskilda konossement för delar av godset, om det kan ske utan väsentlig olägenhet. Han skall dock ersätta kostnaden därför.

Utfärdas enligt fraktavtalet konossement med andra villkor för godsets befordran än avtalet föreskriver och medför detta ökat ansvar för bortfraktaren, skall befraktaren hålla honom skadeslös. Lag (1973:1202).

96 §   Fördröjes fartygets avgång utöver lastningstiden, enär avlastaren underlåtit att i tid tillhandahålla bortfraktaren alla nödiga, lasten rörande handlingar eller giva order om bestämmelseort eller annan anvisning angående resan, äge bortfraktaren undfå ersättning såsom för överliggetid. För skada, som ej täckes av sådan ersättning, njute bortfraktaren ock gottgörelse, där ej antagas må, att underlåtenheten icke beror av fel eller försummelse av avlastaren eller någon för vilken han svarar. Lag (1936:276).

97 §   Har gods orsakat skada för bortfraktaren eller skada på fartyget, är befraktaren ersättningsskyldig, om skadan beror av att han eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller försummelse.

Har lättantändligt, explosivt eller eljest farligt styckegods inlastats utan att bortfraktaren hade kännedom om dess beskaffenhet, är befraktaren ansvarig för skada och utgifter som direkt eller indirekt beror av att godset inlastats, även om fel eller försummelse icke föreligger. Lag (1973:1202).

Om resans utförande

98 §   Resan skall utföras med tillbörlig skyndsamhet.

Deviation får göras endast för att rädda människoliv eller bärga fartyg eller gods eller av annan skälig anledning. Lag (1973:1202).

99 §   Fördröjes fartyget under resan, enär order om bestämmelseort eller annan anvisning angående resan icke i tid givits, skall vad i 96 § stadgas äga motsvarande tillämpning. Lag (1936:276).

100 §   Bortfraktaren skall vidkännas alla skeppsumgälder, kanal- och lotsavgifter, bogseringsutgifter och andra dylika kostnader, som äro förbundna med resan. Lag (1936:276).

101 §   Bortfraktaren skall lasta, stuva, behandla, befordra, förvara och lossa godset på lämpligt och omsorgsfullt sätt. I övrigt skall han iakttaga lastägarens rätt och bästa från det att han mottager godset till dess han lämnar ut det.

Har gods gått förlorat eller skadats, skall bortfraktaren snarast underrätta lastägaren eller, om denne ej kan nås, avlastaren. Lag (1973:1202).

102 §   Bortfraktaren är behörig att på lastägarens vägnar företaga rättshandlingar, som avse godsets bevarande eller befordran, samt väcka talan i mål angående godset och utföra denna talan.

Medel för ändamål som avses i första stycket äger bortfraktaren vid behov skaffa genom lån eller genom att pantsätta eller sälja av godset.
Var rättshandlingen ej behövlig, är den likväl bindande för lastägaren, om tredje man var i god tro.

Kan godset icke förvaras utan fara för förskämning eller snar förstörelse eller skulle lastägarens kostnad för dess förvaring eller befordran till bestämmelseorten uppenbarligen bliva alltför hög, får bortfraktaren sälja godset. Lag (1973:1202).

103 §   Innan bortfraktaren ingår förbindelse eller eljest vidtager särskild åtgärd för lastens behov, bör han, där omständigheterna det medgiva, därom inhämta föreskrift. Rörande försäljning av gods bör han, om föreskrift ej föreligger, inhämta utlåtande av besiktningsmän eller andra sakkunniga. Försäljningen skall äga rum på offentlig auktion eller, där det ej lämpligen kan ske, på annat betryggande sätt.

Om vidtagen åtgärd bör lastägaren underrättas. Lag (1936:276).

104 §   För de förbindelser bortfraktaren ingår och för vad han förskjuter för lastens behov häfte ägaren allenast med lasten. Lag (1936:276).

Om lossningsplats, lossningstid och lossning

105 §   I avseende å lossningsplats skall vad i 77--79 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning; och gälle därvid om lastemottagare vad i nämnda lagrum sägs om befraktare.

Äro flera mottagare av gods, som befordras enligt samma fraktavtal, äga de allenast gemensamt anvisa lossningsplats eller få fartyget förhalat.
Lag (1936:276).

106 §   Angående lossningstid gälle vad i 80--88 §§ stadgas om lastningstid; och skall vad där sägs om avlastare äga tillämpning å lastemottagare. Lag (1936:276).

107 §   Bortfraktaren skall avlämna och lastemottagaren taga emot godset vid fartygets sida.

Kan fartyget, av anledning som bortfraktaren skäligen kunnat taga i beräkning vid avtalets ingående, icke förläggas till sedvanlig lossningsplats, vare bortfraktaren ändock pliktig att på sedvanlig lossningsplats avlämna godset. Lag (1936:276).

108 §   Godset skall avlämnas och mottagas med tillbörlig skyndsamhet. Det skall avlämnas i sådan ordning och på sådant sätt, att det kan bekvämligen mottagas. Lag (1936:276).

109 §   Varder fartyget för lossningen uppehållet utöver lossningstiden och beror det ej av hinder å fartygets sida, skall vad i 96 § stadgas äga motsvarande tillämpning; och gälle därvid om lastemottagare vad i nämnda lagrum sägs om avlastare. Lag (1936:276).

110 §   Har, då flera äro mottagare av gods som befordras enligt samma fraktavtal, någon av dem för överliggetid eller ytterligare uppehåll guldit ersättning, som belöper å annan, äge han söka det åter av denne.
Lag (1936:276).

Om utlämnande av godset

111 §   Den som är behörig att mottaga godset äge besiktiga detta före dess mottagande. Lag (1936:276).

112 §   Mottagandet av godset medför förpliktelse för mottagaren att gälda frakt samt vad bortfraktaren eljest äger fordra av befraktaren enligt konossement eller annan handling enligt vilken godset befordras. Lag (1936:276).

113 §   Bortfraktaren vare ej pliktig att utlämna godset, innan lastemottagaren guldit de i 112 § omförmälda fordringar ävensom ersättning för överliggetid och annat uppehåll vid lossningen, så ock haveribidrag samt annan fordran, för vilken godset må häfta, eller ock i allmänt förvar eller hos enskild man, som av bortfraktaren godkännes, nedsatt fordringsbeloppet att av bortfraktaren lyftas efter godsets avlämnande.

För ännu icke fastställda haveribidrag må gods ej kvarhållas, om lastemottagaren för dem ställer säkerhet.

Tages inlastat gods i mät, må det ej lossas under andra villkor än befraktaren ägt utbekomma detsamma. Lag (1973:1064).

114 §   Underlåter lastemottagaren att fullgöra vad för godsets utfående åligger honom eller uppehåller han eljest fartyget för lossningen så att denna ej kan hinna avslutas före lossningstidens utgång, äge bortfraktaren lossa godset och för lastemottagarens räkning upplägga det under säker vård. Om uppläggningen skall mottagaren underrättas.

Vägrar lastemottagaren att mottaga godset eller är mottagaren icke känd eller icke att träffa, åligge bortfraktaren att, där det lämpligen kan ske, om förhållandet genast underrätta avlastaren. Har icke någon, som till godsets mottagande är behörig, anmält sig så tidigt, att lossningen kan hinna avslutas i rätt tid, låte bortfraktaren lossa godset och upplägga det såsom förut är sagt. Upplägges godset, underrätte bortfraktaren därom avlastare och befraktare. Lag (1936:276).

115 §   Vid linjefart må godset lossas och för mottagarens räkning uppläggas under säker vård, såframt godset icke mottages, när det är i tur att lossas.

Där godset ej avhämtas inom skälig tid, skall avlastaren underrättas om uppläggningen. Lag (1936:276).

116 §   Varder gods upplagt, äge bortfraktaren låta genom offentlig auktion eller, där det ej lämpligen kan ske, på annat betryggande sätt sälja så mycket av godset att, utom kostnader, de i 113 § nämnda fordringar täckas. Lag (1936:276).

117 §   Finnes vid försäljning godset icke förslå till täckande av sådan fordran mot befraktaren som bort av mottagaren gäldas, vare befraktaren ansvarig för bristen.

Utlämnas godset till mottagarens förfogande, må fordringen ej göras gällande mot befraktaren, med mindre det visas, att fordringen ej kunnat utgå av godset eller att befraktaren skulle till bortfraktarens skada göra vinst, om fordringen upphörde. Lag (1936:276).

Om bortfraktarens ansvar för godset

118 §   Bortfraktaren är ansvarig för skada till följd av att godset går förlorat, skadas eller försenas medan det är i hans vård ombord eller iland, om han ej visar att varken fel eller försummelse av honom själv eller någon för vilken han svarar orsakat eller medverkat till skadan.

Bortfraktaren är ej ansvarig, om han visar att skadan beror av
      a) fel eller försummelse, vartill befälhavaren, medlem av besättningen, lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst, gjort sig skyldig vid navigeringen eller handhavandet av fartyget;
      b) brand, som ej vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren själv;
      c) fara eller olycka säregen för sjön;
      d) naturhändelse;
      e) krigshandling;
      f) sjöröveri eller annan samhällsfientlig handling;
      g) beslag eller annat ingripande av regering eller annan maktägande eller rättslig handräckningsåtgärd;
      h) karantän;
      i) åtgärd eller underlåtenhet av avlastaren eller godsets ägare eller hans agent eller representant;
      j) strejk, lockout eller annat avbrott eller hinder i arbetet, oavsett orsak och omfattning;
      k) uppror eller oroligheter;
      l) räddning av människoliv eller bärgning av fartyg eller gods eller försök därtill;
      m) godsets dolda fel eller särskilda beskaffenhet eller inneboende brist;
      n) bristfällig förpackning;
      o) bristfällig eller oriktig märkning; eller
      p) dold bristfällighet hos fartyget som ej kunnat upptäckas med tillbörlig omsorg.

Utan hinder av andra stycket är bortfraktaren ansvarig för skada som beror av att han eller någon för vilken han svarar brustit i tillbörlig omsorg att sätta fartyget i behörigt skick före resans början. Det åligger bortfraktaren att till sitt fredande från ansvarighet visa, att sådan omsorg iakttagits.

Om vållande på befraktarens sida medverkat till skadan, gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Lag (1975:405).

119 §   Har lättantändligt, explosivt eller annat farligt gods inlastats utan att bortfraktaren kände till dess beskaffenhet, får han efter omständigheterna föra iland, förstöra eller oskadliggöra godset utan skyldighet att ersätta skadan.

Har gods som avses i första stycket inlastats med bortfraktarens vetskap och samtycke, får han efter omständigheterna föra iland, förstöra eller oskadliggöra det utan annan ersättningsskyldighet än för fall av gemensamt haveri, om godset visar sig medföra sådan fara för fartyg, liv eller last att det ej är försvarligt att behålla det ombord. Lag (1973:1202).

120 §   Skadestånd enligt 118 § beräknas efter värdet av gods av samma slag på den plats och vid den tid godset avtalsenligt lossats eller skulle ha lossats från fartyget. Detta värde bestämmes efter börspriset eller, om sådant pris saknas, efter marknadspriset eller, om varken börs- eller marknadspris finnes, efter det gängse värdet på gods av samma slag och kvalitet.

Bortfraktarens ansvarighet är dock begränsad till 666,67 särskilda dragningsrätter (SDR) för varje kolli eller annan enhet av godset eller, om ansvarigheten därigenom blir högre, 2 SDR för kilo av det berörda godsets bruttovikt. Vad som förstås med SDR anges i 369 §.

Användes behållare (container), pall eller liknande transportanordning för att sammanföra godset, skall vid tillämpning av andra stycket varje kolli eller enhet som angivits i konossement eller annan frakthandling anses utgöra ett kolli eller en enhet. I övrigt skall det samlastade godset anses utgöra en enhet.

Genom överenskommelse mellan bortfraktaren och avlastaren kan gränsen för bortfraktarens ansvarighet bestämmas till högre belopp än som följer av andra och tredje styckena. Har uppgift av avlastaren om godsets art och värde utan förbehåll införts i konossement eller annan frakthandling, skall detta värde gälla som gräns för ansvarigheten, om denna därigenom blir högre än enligt nämnda stycken, och vid tillämpning av första stycket anses utgöra godsets verkliga värde, om ej annat styrkes.

Bestämmelserna i denna paragraf om begränsning av bortfraktarens ansvarighet gälla ej, om det visas att han själv vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att skada sannolikt skulle uppkomma. Lag (1983:699).

121 §   Har godset utlämnats utan att mottagaren givit bortfraktaren skriftlig underrättelse om minskning eller skada, som han iakttagit eller hade bort iakttaga, och om minskningens eller skadans allmänna art, anses godset utlämnat sådant det beskrivits i konossement eller annan frakthandling, om ej annat styrkes. Kunde minskningen eller skadan ej iakttagas vid utlämningen, gäller detsamma om sådan underrättelse icke lämnats senast tre dagar därefter.

Skriftlig underrättelse behöves ej, om godsets tillstånd vid utlämningen undersökts i båda parters närvaro.

Har minskning eller skada inträffat eller finnes anledning antaga att så är fallet, skola bortfraktaren och mottagaren bereda varandra tillfälle att på lämpligt sätt besiktiga godset och förvissa sig om vikt, mått eller stycketal. Lag (1973:1202).

122 §   Bestämmelserna om frihet från eller begränsning av bortfraktarens ansvarighet gälla även om talan mot honom icke grundas på fraktavtalet.

Föres talan mot någon för vilken bortfraktaren svarar enligt 233 §, är denne berättigad till samma befrielse från och begränsning av ansvarighet som bortfraktaren. De ersättningsbelopp som bortfraktaren och den för vilken han svarar förpliktas utgiva få ej sammanlagt överstiga den gräns för ansvarigheten som föreskrives i 120 §.

Bestämmelserna i andra stycket gälla icke till förmån för den som visas ha vållat skada uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att skada sannolikt skulle uppkomma. Lag (1974:621).

123 §   Utföres godsets befordran helt eller delvis av annan än bortfraktaren, förblir denne även sedan konossement utfärdats ansvarig som om han själv utfört hela befordringen. I sådant fall gälla bestämmelserna i detta kapitel i tillämpliga delar.

Utför den andre befordringen med fartyg, är han jämte bortfraktaren och enligt samma regler som denne ansvarig för sin del av befordringen.
Bestämmelserna i 122 § ha motsvarande tillämpning. Bortfraktarens och den andres ansvarighet är gemensamt begränsad enligt 120 §. Lag (1973:1202).

Om frakt

124 §   Där fraktavtal slutits utan att frakten blivit bestämd, erlägges den frakt, som var gångbar vid tiden för inlastningen.

Har av gods, därom avtal skett, mer inlastats än avtalat var, erlägges därför frakt efter enahanda grund som för det gods avtalet angick. Lag (1936:276).

125 §   För gods, som ej är i behåll vid resans slut, skall frakt icke utgå, med mindre godset gått förlorat till följd av sin egen beskaffenhet, bristfällig förpackning eller annat vållande å avlastarens sida eller ock godset av bortfraktaren sålts för ägarens räkning eller lossats, oskadliggjorts eller förstörts enligt vad i 119 § sägs.

Frakt, som erlagts i förskott, skall återbäras, där enligt vad i första stycket sägs frakt ej skall utgå. Lag (1936:276).

Om dröjsmål och hinder å bortfraktarens sida

126 §   Ankommer fartyget för sent till lastningshamnen eller inträffar eljest dröjsmål å bortfraktarens sida, äge befraktaren häva fraktslutet, där bortfraktaren vid avtalets ingående insett eller bort inse att det med befordringen avsedda ändamålet skulle väsentligen förfelas på grund av sådant dröjsmål. Beror dröjsmålet av fel eller försummelse av bortfraktaren själv, må avtalet hävas, så snart ej dröjsmålet är av allenast ringa betydelse.

Skall enligt fraktavtalet fartyget inom viss tid vara färdigt att intaga last, medföre varje dröjsmål därutinnan rätt att häva fraktslutet.

Giver bortfraktaren underrättelse till befraktaren att fartyget ej är att i rätt tid förvänta till lastningshamnen och vill befraktaren häva avtalet, meddele han det bortfraktaren utan oskäligt uppehåll, eller have sin hävningsrätt förlorat. Lag (1936:276).

127 §   Sedan lastning skett, må befraktaren ej häva fraktslutet, såvitt genom lossning av godset skada skulle tillskyndas annan befraktare. Lag (1936:276).

128 §   Avser fraktavtalet bestämt fartyg och går detta förlorat eller förklaras det efter skada icke vara iståndsättligt, upphör bortfraktarens skyldighet att utföra befordringen. Lag (1973:1202).

129 §   Har en del av resan utförts när avtalet häves enligt 126 § eller när bortfraktarens skyldighet att utföra befordringen upphör enligt 128 §, är bortfraktaren berättigad till avståndsfrakt för gods som finnes i behåll.

Avståndsfrakt utgör den avtalade frakten med avdrag för belopp, som bestämmes efter förhållandet mellan den återstående och den avtalade resans längd, med beaktande även av varaktigheten av och de särskilda kostnaderna för sådana resor. Avståndsfrakten får icke bestämmas till högre belopp än godsets värde.

Tvist angående avståndsfrakt kan hänskjutas till utredning och avgörande genom dispasch. Därvid skall i tillämpliga delar gälla föreskrifterna om dispasch vid gemensamt haveri. Lag (1973:1202).

130 §   Uppkommer skada till följd av att fartyget går förlorat eller förklaras efter skada icke vara iståndsättligt eller eljest till följd av dröjsmål på bortfraktarens sida och omfattas skadan ej av 118 §, ha bestämmelserna i nämnda paragraf likväl motsvarande tillämpning. Lag (1973:1202).

Om befraktarens tillbakaträdande och om hinder å hans sida

131 §   Frånträder befraktaren fraktslutet innan lastningen börjat, äge bortfraktaren rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada.

Befraktaren vare dock från ersättningsskyldighet fri, där möjligheten att avlämna, fortskaffa eller i bestämmelseorten införa godset må anses utesluten i följd av omständighet, som ej bort av befraktaren vid avtalets ingående tagas i beräkning, såsom utförselförbud, införselförbud eller annan åtgärd av myndighet, undergång av allt gods av det slag avtalet avser eller därmed jämförlig händelse, eller där det bestämda gods avtalet avser gått under genom olyckshändelse. Skulle godsets befordran medföra väsentlig olägenhet för bortfraktaren, äge jämväl han frånträda avtalet utan ersättningsskyldighet. Den som vill åberopa omständighet som nu är sagd give därom meddelande utan oskäligt uppehåll.

Är vid lastningstidens utgång icke något gods avlämnat, anses befraktaren hava frånträtt avtalet. Lag (1936:276).

132 §   Avlämnar befraktaren icke gods till den i avtalet bestämda myckenhet, anses han hava frånträtt fraktslutet beträffande det som ej avlämnats, och skall i fråga om bortfraktarens rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada vad i 131 § sägs äga motsvarande tillämpning.

Evad rätt till ersättning föreligger eller ej, äge bortfraktaren häva avtalet i dess helhet, såvida ej, på anmaning, ersättning gäldas eller säkerhet därför ställes före lastningstidens utgång.

Varder avtalet hävt, njute bortfraktaren ersättning för därav följande fraktförlust och annan skada, där ej beträffande det felande godset föreligger sådan omständighet som i 131 § sägs. Lag (1936:276).

133 §   Sedan lastning skett, må fraktslutet ej, i lastningshamnen eller under resan, frånträdas, såvitt genom lossning av godset väsentlig olägenhet skulle uppkomma för bortfraktaren eller skada tillskyndas annan befraktare. I fråga om bortfraktarens rätt att njuta ersättning för skada och att häva fraktslutet i dess helhet gälle vad i 131 och 132 §§ sägs.

Uttages gods i hamn som anlöpes under resan, njute bortfraktaren städse avståndsfrakt efter vad i 129 § sägs. Lag (1936:276).

134 §   Vid bestämmande av ersättning för fraktförlust och annan skada skall hänsyn tagas därtill, att bortfraktaren utan skälig anledning underlåtit att medtaga annat gods.

Ändå att bortfraktaren ej äger njuta ersättning för skada, skall gottgörelse utgå för överliggetid och ytterligare uppehåll, som ägt rum innan fraktslutet frånträddes. Lag (1936:276).

Om ömsesidig hävningsrätt

135 §   Visar det sig, sedan fraktavtalet träffats, att resan skulle vara förenad med fara för fartyget eller godset till följd av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld eller att sådan fara väsentligt ökat, har vardera parten rätt att häva avtalet även om resan börjat. Häves avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och skada.

Kan faran avvärjas genom att en del av godset lämnas kvar eller lossas, får avtalet hävas endast för denna del. Bortfraktaren har dock rätt att, om det kan ske utan skada för annan befraktare, häva avtalet i dess helhet, såvida ej på anmaning betalas ersättning eller ställes säkerhet för fraktförlust och annan skada.

Bestämmelserna i 129 § och 134 § andra stycket ha motsvarande tillämpning. Lag (1973:1202).

136 §   Varder fartyget, sedan last intagits, av fara som i 135 § sägs uppehållet i lastningshamnen eller i hamn som under resan anlöpes, skall kostnaden för uppehållet fördelas å fartyg, frakt och last såsom för gemensamt haveri stadgas. Häves avtalet, skall dock sådan fördelning ej äga rum i avseende å kostnad, som därefter uppkommer. Lag (1936:276).

III. Om tidsbefraktning

137 §   Vid tidsbefraktning åligge det bortfraktaren att under den tid fartyget skall stå till befraktarens förfogande utföra de resor befraktaren i överensstämmelse med avtalet påkallar. Lag (1936:276).

138 §   Bortfraktaren skall hålla fartyget så bemannat, provianterat och utrustat och i övrigt i sådant skick som kräves för vanlig fraktfart.
Han är dock icke pliktig att sörja för bränsle till fartygets maskineri eller för vatten till fartygets pannor. Lag (1936:276).

139 §   Befraktaren har att ombesörja lastning, stuvning och lossning. Han äge ej påkalla annan medverkan av befälhavare eller besättning än den, som är sedvanlig vid resebefraktning i den fart varom fråga är.
Ersättning för övertidsarbete eller annan särskild utgift för sådan medverkan skall befraktaren vidkännas.

Nödgas bortfraktaren till lastägare utgiva ersättning för förlust, minskning eller skada, som drabbat godset i följd av lastning, stuvning eller lossning och ej beror av sådan medverkan av befälhavaren eller besättningen som i första stycket sägs, skall befraktaren hålla bortfraktaren skadeslös. Lag (1936:276).

140 §   Utgifter för resornas utförande, som icke enligt vad förut är stadgat åligga bortfraktaren, har befraktaren att bära. Lag (1936:276).

141 §   Vid utfärdande av konossement vare bortfraktaren pliktig att däri intaga de villkor för godsets befordran, som äro sedvanliga i den fart varom fråga är. Ådrager han sig därigenom ökat ansvar, skall befraktaren hålla honom skadeslös. Lag (1936:276).

142 §   Bortfraktaren vare icke pliktig att utföra resa, vid vilken fartyg eller ombordvarande skulle utsättas för fara, som bortfraktaren ej skäligen kunnat taga i beräkning vid avtalets ingående. Ej heller åligge det honom att medtaga gods av lättantändlig, explosiv eller eljest farlig beskaffenhet. Lag (1936:276).

143 §   Bortfraktaren vare pliktig att låta fartyget anträda ny resa, ändå att den avtalade tiden därigenom överskrides, dock endast såvitt överskridandet kan antagas ej gå utöver vad skäligt är.

För tidrymd, varmed den avtalade tiden sålunda överskrides, skall tidsfrakt erläggas efter enahanda grund som för avtalad tid. Lag (1936:276).

144 §   Tidsfrakt skall betalas i förskott för en månad i sänder.

Tidsfrakt skall icke gäldas för tid, som går förlorad på grund av åtgärder för fartygets reguljära underhåll eller för avhjälpande av skada, som ej orsakats genom fel eller försummelse av befraktaren eller någon för vilken han svarar, eller eljest går förlorad på grund av omständighet som beror av bortfraktaren. Lag (1936:276).

145 §   Har fartyget förolyckats utan att upplysning kan vinnas om tiden då olyckan inträffade, skall tidsfrakt utgöras för hälften av den tid, som kan antagas i allmänhet åtgå för resa från det ställe, där fartyget sist avhördes, till bestämmelseorten. Lag (1936:276).

146 §   Ställes fartyget för sent till befraktarens förfogande eller inträffar eljest dröjsmål å bortfraktarens sida, äge befraktaren häva fraktslutet, där bortfraktaren vid avtalets ingående insett eller bort inse att det med avtalet avsedda ändamålet skulle väsentligen förfelas på grund av sådant dröjsmål. Beror dröjsmålet av fel eller försummelse av bortfraktaren själv, må avtalet hävas, så snart ej dröjsmålet är av allenast ringa betydelse.

Skall enligt fraktavtalet fartyget ställas till förfogande inom viss tid, medföre varje dröjsmål därutinnan rätt att häva fraktslutet.

Giver bortfraktaren underrättelse till befraktaren att dröjsmål är att förvänta och vill befraktaren häva avtalet, meddele han det bortfraktaren utan oskäligt uppehåll, eller have sin hävningsrätt förlorat. Lag (1936:276).

147 §   Uppkommer skada genom dröjsmål å bortfraktarens sida eller enär fartyget går förlorat eller förklaras icke vara iståndsättligt, vare bortfraktaren därför ansvarig, där ej antagas må, att varken han själv eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Lag (1936:276).

148 §   Betalas tidsfrakten icke i rätt tid, äge bortfraktaren häva fraktslutet och erhålla ersättning för fraktförlust och annan skada. Lag (1936:276).

149 §   Uppkommer skada å fartyget på grund av fel eller försummelse av befraktaren eller någon för vilken han svarar, njute bortfraktaren ersättning av befraktaren. Lag (1936:276).

150 §   Fraktbidrag till gemensamt haveri skall gäldas av tidsbefraktaren ensam.

Har fartyget utfört bärgning, skall sådan ersättning för löner och kost, som avses i 229 § 1 mom. första stycket 2, tillfalla befraktaren. Den andel i bärgarlönen, som enligt andra stycket av samma moment tillkommer redaren, skall fördelas lika mellan bortfraktaren och befraktaren. Lag (1964:728).

IV. Om konossement

Om konossements utfärdande och innehåll

151 §   Med konossement förstås en av bortfraktaren eller på hans vägnar utfärdad handling, som innefattar erkännande att gods av viss art och mängd mottagits för befordran eller inlastats och som betecknas som konossement eller innehåller föreskrift om att godset utlämnas endast mot att handlingen återställes.

Konossement skall innehålla uppgift om dag och ort för dess utfärdande och om avlastaren. I mottagningskonossement skall angivas plats för godsets mottagande samt i ombordkonossement fartygets namn och nationalitet och plats för inlastningen. Lag (1973:1202).

152 §   I konossement skall på avlastarens begäran intagas uppgift om
   1. godsets närmare angivna art och dess vikt, mått eller stycketal enligt avlastarens skriftliga uppgift;
   2. de märken som fordras för att identifiera godset, sådana avlastaren skriftligen uppgivit dem innan godset mottogs eller lastades och som tydligt anbragts på godset eller dess förpackning på sådant sätt att de under vanliga förhållanden förbliva läsliga till resans slut;
   3. godsets synliga tillstånd;
   4. i mottagningskonossement dagen då godset mottagits och i ombordkonossement dagen då inlastningen avslutats;
   5. var och till vem godset skall lämnas ut; och
   6. fraktens storlek samt övriga villkor för godsets befordran och utlämning.

Bortfraktaren är icke skyldig att i konossement utan förbehåll intaga sådan uppgift om godsets art eller dess vikt, mått, stycketal eller märken, vars riktighet han har skälig anledning att betvivla eller som han icke haft rimlig möjlighet att undersöka. Lag (1973:1202).

153 §   Avlastaren svarar gentemot bortfraktaren för riktigheten av de uppgifter om godset som på hans begäran intagits i konossementet. Lag (1973:1202).

154 §   Konossement ställes till viss man, till viss man eller order eller till innehavaren. Även om konossement är ställt till viss man, gäller det såsom orderkonossement, om utfärdaren ej gjort förbehåll mot överlåtelse genom uttrycket "icke till order" eller liknande. Lag (1973:1202).

155 §   Konossement skall utfärdas i så många exemplar, som avlastaren finner nödiga. Antalet skall angivas i texten. Utfärdas flera exemplar, skola de vara likalydande. Lag (1936:276).

Om rätt att utfå godset

156 §   Den, som företer konossement och genom innehållet av dess text eller, vid orderkonossement, genom sammanhängande och till honom fortgående följd av överlåtelser (indossament) eller överlåtelse in blanco framträder såsom rätt innehavare av konossementet, vare behörig att fordra godsets utlämnande.

I bestämmelseorten vare, utan hinder av att konossementet utfärdats i flera exemplar, den som innehar ett av dessa berättigad att utfå godset.
Annorstädes än i bestämmelseorten äge han ej utfå godset, med mindre övriga exemplar återlämnas eller ock säkerhet ställes för anspråk, som innehavare av utelöpande exemplar kan göra gällande mot bortfraktaren.
Lag (1936:276).

157 §   Anmäla sig flera innehavare av konossement till utfående av godset, må bortfraktaren icke till någon av dem utlämna det, utan åligge honom att för vederbörande lastemottagares räkning upplägga godset under säker vård och därom ofördröjligen underrätta dem som anmält sig. Lag (1936:276).

158 §   Mottagaren vare ej berättigad att utfå godset, med mindre konossementet nedsättes i taka händer och mottagaren meddelar bevis om godsets avlämnande i mån av lossningens fortgång.

Sedan allt godset utlämnats, skall konossementet med åtecknat kvitto återställas till bortfraktaren. Lag (1936:276).

159 §   Har i den ordning som är särskilt stadgad ansökan gjorts om dödande av konossement, vare, sedan offentlig stämning utfärdats, sökanden behörig att fordra godsets utlämnande, såframt säkerhet ställes för vad bortfraktaren kan nödgas utgiva på grund av det förkomna konossementet. Lag (1936:276).

Om rättsförhållandet mellan bortfraktaren och mottagaren

160 §   Villkoren för godsets befordran och utlämnande bestämmas, såvitt angår förhållandet till mottagaren, av konossementet; och kan förty vad fraktavtalet härutinnan innehåller icke mot honom åberopas, med mindre i konossementet intagits hänvisning därtill.

Betalning för överliggetid eller för annat uppehåll vid godsets inlastning må icke avfordras mottagaren, där ej konossementet utvisar att fordringen är ogulden. Är gemensam tid bestämd för lastning och lossning, må ej mot lastemottagaren åberopas att längre tid än i 87 § sägs använts för lastningen, med mindre anteckning om den använda tiden gjorts på konossementet. Lag (1936:276).

161 §   Godset skall anses mottaget eller lastat såsom det beskrivits i konossementet, om ej annat styrkes. Motbevisning får dock icke föras gentemot tredje man som förvärvat konossementet i god tro.

Har bortfraktaren enligt 152 § andra stycket i konossementet tagit förbehåll mot riktigheten av uppgift om godset, får sådant förbehåll ej åberopas mot tredje man, om bortfraktaren insett eller bort inse att uppgiften var oriktig och förbehållet saknar uttrycklig anmärkning om oriktigheten.

Har anmärkning om skada på godset eller brist i dess förpackning icke tagits in i konossementet, skall godset anses ha mottagits eller lastats i gott synligt tillstånd, om ej annat styrkes. Bestämmelsen i första stycket andra punkten har motsvarande tillämpning. Lag (1973:1202).

162 §   Lider tredje man skada genom att inlösa konossementet i förlitan på dess riktighet, är bortfraktaren ansvarig, om han insett eller bort inse att konossementets innehåll var vilseledande för tredje man.
Bestämmelserna i 161 § andra stycket och tredje stycket första punkten ha motsvarande tillämpning. Lag (1973:1202).

163 §   Finnes godset icke motsvara vad konossementet därom innehåller, vare bortfraktaren pliktig att, på mottagarens begäran, meddela, huruvida avlastaren avgivit förbindelse att hålla bortfraktaren skadeslös för oriktig eller ofullständig uppgift (indemnitetsförklaring), så ock giva mottagaren del av sådan förklaring.
Lag (1936:276).

Om förvärv i god tro

164 §   Har konossementsinnehavare överlåtit exemplar av konossementet till särskilda personer, äge innehavaren av det exemplar som först mottagits bättre rätt, om han därvid var i god tro. Där i bestämmelseorten lossning skett till innehavare av annat exemplar, vare denne likväl ej pliktig att lämna från sig vad han redan i god tro utbekommit. Lag (1936:276).

165 §   Där någon med sådan åtkomst som i 156 § sägs fått konossement i händer, vare han ej pliktig att utlämna konossementet till den för vilken det förkommit, där han vid dess förvärvande var i god tro. Lag (1936:276).

166 §   Vad i lag är stadgat angående rätt för säljare att, på grund av köparens obestånd eller underlåtenhet att fullgöra vad honom i följd av köpet åligger, hindra det sålda godsets utgivande eller i visst fall kräva det åter av köparens borgenärer skall äga tillämpning, ändå att konossement å godset blivit till köparen överlämnat.

Har på grund av överlåtelse från köparen löpande konossement kommit i annan mans hand, äge säljaren ej mot denne den rätt nu är sagd, där innehavaren av konossementet vid dess förvärvande var i god tro. Lag (1936:276).

Om genomgångskonossement

167 §   Med genomgångskonossement förstås konossement, vari angives att godsets befordran delvis skall utföras av annan än bortfraktaren.

Har bortfraktaren utfärdat genomgångskonossement och utfärdas särskilt konossement för del av befordringen, skall bortfraktaren sörja för att däri angives att godset befordras enligt genomgångskonossement. Lag (1973:1202).
      V. Vissa bestämmelser om tillämpningen

168 §   Vid sådan befordran som avses i 169 § få bestämmelserna i 95 och 97 §§, 98 § andra stycket, 101 § första stycket, 118-123 §§, 152, 161 och 162 §§ samt 368 § första stycket 5 och fjärde stycket ej åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, befraktare eller mottagare.
Bestämmelse i fraktavtal, varigenom till bortfraktaren överlåtes rätt på grund av försäkring eller träffas annan sådan överenskommelse, anses som förbehåll om befrielse från ansvarighet.

Utan hinder av första stycket får bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet för tiden före lastningens början och efter lossningens slut. Han får också förbehålla sig frihet från ansvarighet för levande djur eller för gods, som i fraktavtalet angives som lastat på däck och befordras på det sättet, samt träffa överenskommelse rörande gemensamt haveri.

Är det avtalat eller klart förutsatt att befordringen helt eller till bestämd del skall utföras av annan än bortfraktaren, får denne förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada som orsakas medan godset är i den andres vård.

Är det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka befordringen skall utföras, skäligt att genom särskild överenskommelse inskränka bortfraktarens ansvarighet eller eljest utvidga hans rättigheter enligt detta kapitel, skall sådan överenskommelse gälla, förutsatt att konossement ej utfärdas men villkoren intagas i mottagningsbevis varav framgår att det ej är löpande handling. Lag (1983:699).

169 §   Vid befordran inom Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller mellan dessa stater gäller lagen i den stat där avgångsorten är. Detta gäller även om konossement ej utfärdats.

Har i annan fart än som avses i första stycket konossement utfärdats i stat som är bunden av 1968 års tilläggsprotokoll till 1924 års internationella konvention rörande konossement (tilläggsprotokollet), tillämpas på tilläggsprotokollet grundad lag i den staten. Om befordringen, ehuru konossementet ej utfärdats i stat som är bunden av tilläggsprotokollet, likväl äger rum från sådan stat, tillämpas på protokollet grundad lag i den staten. Har konossement utfärdats enligt certeparti, gäller vad som nu sagts endast såvitt konossementet bestämmer rättsförhållandet mellan bortfraktaren och konossementsinnehavaren.

Sker befordran enligt konossement från stat, som icke är bunden av tilläggsprotokollet, till Sverige, Danmark, Finland eller Norge, tillämpas lagen i den stat där den avtalsenliga bestämmelseorten är.
Bestämmelsen i andra stycket tredje punkten har motsvarande tillämpning.
Lag (1973:1202).

170 §   Har i konossement bestämts att på tilläggsprotokollet grundad lag i viss stat, som tillträtt protokollet, skall gälla, tillämpas den lagen utan hinder av 169 §.

Bestämmelse i konossement att tilläggsprotokollet skall gälla för befordringen skall här i landet anses innefatta hänvisning till motsvarande bestämmelser i denna lag. Lag (1973:1202).

Sjätte kapitlet

Om befordran av passagerare och resgods

Inledande bestämmelser

171 §   I detta kapitel avses med

bortfraktare: den som genom avtal, yrkesmässigt eller mot vederlag, åtar sig att med fartyg befordra passagerare eller passagerare och resgods;

passagerare: den som befordras eller skall befordras med fartyg enligt ett avtal om passagerarbefordran samt den som med bortfraktarens samtycke följer med fordon eller levande djur som befordras enligt ett avtal om godsbefordran;

resgods: varje föremål, inbegripet fordon, som befordras för passagerarens räkning, under förutsättning att befordringen inte sker enligt certeparti, konossement eller annat dokument som brukar användas vid godsbefordran;

handresgods: resgods som passageraren bär med sig eller har i sin hytt eller på annat sätt har i sin vård under resan, inbegripet vad han har i eller på sitt fordon. Lag (1983:699).

172 §   har upphävts genom lag (1983:699).

173 §   Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte i den mån befordringen är underkastad gällande internationellt fördrag om befordran med annat transportmedel. Lag (1983:699).

174 §   Om någon, som varken är passagerare eller är anställd hos bortfraktaren eller utför arbete i fartygets tjänst, följer med ett fartyg och därvid åsamkas skada av det slag som aves i 188 eller 189 §, skall bestämmelserna i detta kapitel om befrielse från och begränsning av ansvarighet för bortfraktare tillämpas till förmån för var och en på redarens sida som kan hållas ansvarig för skadan. Lag (1983:699).

Om befordringen

175 §   Bortfraktaren skall sörja för att fartyget är sjövärdigt, behörigen bemannat, provianterat och utrustat samt för att passageraren och resgodset befordras skyndsamt och tryggt till bestämmelseorten.
Bortfraktaren skall även i övrigt tillgodose passagerarens bästa.

Resgods får ej befordras på däck.

Deviation får göras endast för att rädda människoliv eller bärga fartyg eller gods eller av annan skälig anledning. Lag (1973:1202).

176 §   Gäller befordringsavtalet bestämt fartyg, får bortfraktaren ej utföra befordringen med annat fartyg. Lag (1973:1202).

177 §   Avser befordringsavtalet bestämd person, får denne inte överlåta sin rätt enligt avtalet till någon annan. Sedan resan har påbörjats får överlåtelse inte äga rum, även om avtalet inte avser bestämd person.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte när lagen (1992:1672) om paketresor är tillämplig på avtalet. Lag (1992:1674).

178 §   Passageraren är skyldig att iaktta föreskrifter om ordning och säkerhet under resan.

Bestämmelserna i 24, 53 och 54 §§ sjömanslagen (1973:282) om undersökning med anledning av brott ombord och tvångsmedel mot besättningsmedlem skall även tillämpas i fråga om passagerare. Lag (1983:699).

179 §   Passagerare får föra med sig resgods i skälig omfattning.

Känner passageraren till att hans resgods kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för person eller egendom, skall han före resans början upplysa bortfraktaren om detta. Detsamma gäller om resgodset, handresgods undantaget, kräver särskild vård. Är resgods av sådan beskaffenhet som nu har sagts, skall detta om möjligt utmärkas på godset innan resan börjar. Lag (1983:699).

180 §   Bortfraktaren har rätt att vägra passageraren att föra med sig resgods som kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för person eller egendom.

Har sådant resgods tagits ombord utan att bortfraktaren kände till dess beskaffenhet, får han efter omständigheterna föra i land, oskadliggöra eller förstöra det utan skyldighet att ersätta skadan. Detsamma gäller, om resgodset, efter att ha tagits ombord med bortfraktarens kännedom om dess beskaffenhet, visar sig medföra sådan fara eller väsentlig olägenhet för person eller egendom att det inte är försvarligt att behålla det ombord. Lag (1983:699).

181 §   Har resgods orsakat skada för bortfraktaren eller skada på fartyget, är passageraren ersättningsskyldig, om skadan beror av att han eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Lag (1973:1202).

182 §   Bortfraktaren är inte skyldig att lämna ut annat resgods än handresgods förrän passageraren har betalt för resan och för kost eller annan tjänst under resan. Uteblir betalningen, får bortfraktaren lägga upp godset i säkert förvar och genom offentlig auktion eller på annat betryggande sätt sälja så mycket av det att hans krav jämte förvarings- och försäljningskostnaderna täcks. Lag (1983:699).

183 §   Om befordringsavtal avser bestämt fartyg och detta före resans början går förlorat eller efter skada förklaras inte kunna sättas i stånd, upphör bortfraktarens skyldighet att utföra befordringen.

Blir fartygets avgång från den ort där resan skall börja väsentligt fördröjd, har passageraren rätt att häva avtalet. Lag (1983:699).

184 §   Om fartyget uppehålls under resan så att det inte skäligen kan fordras att passageraren avvaktar att resan fortsätts, eller går fartyget förlorat eller förklaras det efter skada inte kunna sättas i stånd, skall bortfraktaren sörja för att passageraren och dennes resgods befordras till bestämmelseorten på annat lämpligt sätt och bära kostnaden för detta. Underlåter bortfraktaren detta, har passageraren rätt att häva avtalet.

Måste passageraren uppehålla sig i land på grund av haveri eller annan omständighet som rör fartyget, skall bortfraktaren på lämpligt sätt sörja för hans uppehälle och bära kostnaden för detta. Lag (1983:699).

185 §   Påbörjar passageraren inte resan eller avbryter han den, skall det avtalade biljettpriset ändå betalas. Om passageraren har insjuknat eller det finns annan skälig anledning för passageraren att inte påbörja eller fullfölja resan och bortfraktaren har underrättats om detta inom rimlig tid, behöver dock biljettpriset inte betalas.

Är passageraren enligt första stycket skyldig att betala det avtalade biljettpriset, skall detta dock sättas ned med skäligt belopp, om bortfraktaren har medfört en annan passagerare i hans ställe eller på annat sätt har begränsat eller borde ha kunnat begränsa sin skada. Lag (1983:699).

186 §   Visar det sig, sedan befordringsavtal har träffats, att resan skulle vara förenad med fara för passageraren eller fartyget till följd av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld eller att sådan fara väsentligt har ökat, har vardera parten rätt att häva avtalet. En sådan rätt föreligger även om resan har börjat. Hävs avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och skada. Lag (1983:699).

187 §   Avbryter passageraren resan på grund av förhållande som avses i 185 § första stycket andra punkten eller hävs avtalet enligt 184 § eller, sedan resan har börjat, enligt 186 §, skall biljettpriset sättas ned. Därvid skall förhållandet mellan den avtalade och den återstående resans längd, tidsåtgång och kostnader beaktas.

Har bortfraktaren tagit emot betalning utöver vad som sålunda tillkommer honom, skall han betala tillbaka överskottet. Lag (1983:699).

Om ansvarighet på bortfraktarens sida

188 §   Bortfraktaren är ansvarig för personskada som drabbar passagerare på grund av händelse under resan, om skadan har vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon som han svarar för. Detsamma gäller skada på grund av att passagerare försenas, även om förseningen inte beror på händelse under resan. Lag (1983:699).

189 §   Bortfraktaren är ansvarig för skada till följd av att resgods går förlorat eller skadas på grund av händelse under resan, om skadan har vållats genom fel eller försummelse av honom eller någon som han svarar för. Detsamma gäller skada till följd av att resgodset försenas, även om förseningen inte beror på händelse under resan. Med försening jämställs dröjsmål med utlämning av resgodset på bestämmelseorten.

Bortfraktaren är inte skyldig att ersätta pengar, värdepapper, konstföremål eller andra dyrbarheter annat än om han har tagit emot egendomen för säker förvaring. Lag (1983:699).

190 §   Om vållande på passagerarens sida medverkat till skada, som avses i 188 eller 189 §, gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Lag (1975:405).

191 §   För att gå fri från ansvarighet måste bortfraktaren visa, att skada som avses i 188 eller 189 § inte har orsakats genom fel eller försummelse av honom eller någon som han svarar för. I fråga om personskada och förlust av eller skada på handresgods gäller dock det som nu har sagts endast om skadan har inträffat vid eller i samband med förlisning, sammanstötning, strandning, explosion eller brand eller uppkommit till följd av fel i fartyget. Lag (1983:699).

192 §   Bortfraktarens ansvarighet skall vid personskada inte överstiga 100 000 särskilda dragningsrätter (SDR) för varje passagerare. När ersättningen skall utgå som livränta, får det kapitaliserade värdet inte överstiga denna gräns. Vid försening av passagerare skall ansvarigheten inte överstiga 2 000 SDR för varje passagerare.

Vid skada på eller förlust eller försening av resgods skall ansvarigheten inte överstiga
   1. 1 300 SDR för varje passagerare i fråga om handresgods;
   2. 5 000 SDR för varje passagerare i fråga om dyrbarheter som bortfraktaren har tagit emot för säker förvaring;
   3. 8 000 SDR för varje fordon; och
   4. 2 000 SDR för varje passagerare i fråga om annat resgods.

Begränsningsbeloppen gäller för varje resa. De avser inte ränta och rättegångskostnader.

Vad som förstås med SDR anges i 369 §.

Bortfraktaren kan genom uttrycklig överenskommelse åta sig ansvarighet till högre belopp än som föreskrivs i denna paragraf. Lag (1983:699).

193 §   Bortfraktaren har rätt att från skadans belopp göra avdrag med högst följande belopp, som utgör passagerarens självrisk, nämligen
   1. 150 SDR för varje fordon som skadas;
   2. 20 SDR för annan resgodsskada; och
   3. 20 SDR för skada på grund av försening av passagerare eller resgods.

Avräkning enligt första stycket skall ske innan fråga om begränsning av ansvaret enligt 192 § prövas. Lag (1983:699).

194 §   Bortfraktaren har inte rätt att åberopa bestämmelserna i 192 och 193 §§ om begränsning av ansvarigheten eller avdrag för självrisk, om det visas att han själv har vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.
Lag (1983:699).

195 §   Bestämmelserna om frihet från eller begränsning av bortfraktarens ansvarighet gäller även om talan mot honom inte grundas på befordringsavtalet. Lag (1983:699).

196 §   Om befordringen helt eller delvis utförs av någon annan än bortfraktaren, är bortfraktaren dock ansvarig som om han själv hade utfört hela befordringen. Härvid gäller bestämmelserna i detta kapitel i tillämpliga delar.

Utför den andre befordringen med fartyg, är han ansvarig för sin del av befordringen enligt samma regler som gäller för bortfraktaren. Har bortfraktaren åtagit sig ansvar utöver vad som föreskrivs i detta kapital, är den som utför befordringen inte bunden av detta, såvida han inte skriftligen har samtyckt till det.

I den mån ansvar åvilar både bortfraktaren och person som avses i andra stycket, svarar de solidariskt. Lag (1983:699).

197 §   Förs talan mot någon som bortfraktaren svarar för enligt 196 eller 233 §, är denne berättigad till samma befrielse från och begränsning av ansvarighet som bortfraktaren. De ersättningsbelopp som bortfraktaren och de personer som han svarar för skall betala får inte sammanlagt överstiga de gränser för ansvarigheten som föreskrivs i 192 §.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte till förmån för den som visas ha vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma. Lag (1983:699).

198 §   Krav på ersättning för personskada eller försening av passagerare får väckas endast av passageraren eller dennes rättsinnehavare eller, vid dödsfall, den som har rätt till skadestånd enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). Lag (1975:405).

199 §   Bestämmelser om laga domstol för tvister som rör ansvarighet på grund av avtal om befordran av passagerare och resgods samt om möjlighet att hänskjuta sådana tvister till skiljemän finns i 337 §.

Bestämmelser om preskription finns i 368 §. Lag (1983:699).

Om avtalsvillkors giltighet

200 §   Bestämmelserna i 178 § får inte åsidosättas genom avtal.

Avtalsvillkor som inskränker passagerarens rättigheter enligt 181--198 §§, 337 § andra och tredje styckena och 368 § första stycket 6 och 7 är ogiltiga
   1. vid befordran inom Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller till eller från någon av dessa stater, oavsett vilken lag som i övrigt är tillämplig på befordringen;
   2. vid annan befordran om svensk lag är tillämplig på befordringen enligt allmänna svenska lagvalsregler.

Övriga bestämmelser i detta kapitel gäller endast om inte något annat är avtalat eller följer av sedvänja. Lag (1993:104).

201 §   Utan hinder av 200 § får bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet i fråga om passagerare för tiden innan denne går ombord och efter det att han har gått i land. Sådant förbehåll är dock inte tillåtet när det gäller sjötransporter mellan fartyg och land som omfattas av biljettpriset eller som utförs med transportmedel som bortfraktaren ställer till förfogande.

I fråga om handresgods som inte finns i eller på ett av passageraren medfört fordon kan bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet för tiden innan handresgodset förs ombord och efter det att det har förts i land. Förbehåll är dock inte tillåtet när det gäller sådan transport till eller från faryget som avses i första stycket och inte heller för den tid då handresgodset har tagits om hand av bortfraktaren medan passageraren vistas i terminalbyggnad, på kaj eller annan hamnanläggning.

Är det avtalat att en bestämd del av befordringen skall utföras av någon annan än bortfraktaren får, om den andre är namngiven, bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada orsakad av en händelse under den del av befordringen som utförs av den andre. Detsamma gäller, om passageraren enligt befordringsavtalet har rätt att helt eller delvis anlita någon annan än bortfraktaren för befordringen. Lag (1983:699).

Sjunde kapitlet

Om haveri

202--210 §§ har upphävts genom lag (1967:48).

211 §   Om innebörden av gemensamt haveri och fördelningen därav på fartyg, frakt och last gälla York-Antwerpen-reglerna 1974 i den mån annat ej är avtalat.

Regeringen tillkännagiver reglernas lydelse i engelsk text och svensk översättning. Lag (1975:601).

212 §   Utredning och fördelning av gemensamt haveri verkställes, om annat ej avtalats, genom dispasch (generaldispasch) på den ort som redaren bestämmer eller, om han ej bestämmer orten, på den ort där dispasch vanligen uppgöres för redarens hemort.

Dispasch uppgöres här i landet av dispaschör. Dispaschör förordnas av regeringen. Han skall vara lagfaren.

Rättegångsbalkens bestämmelser om jäv mot domare gälla i fråga om dispaschör. Lag (1975:601).

213 §   Bestämmelser om besiktning för utredning och värdering av skada eller kostnad, som drabbat fartyg eller gods, meddelas i 12 kap. Lag (1967:48).

214 §   Begäran om dispasch skall göras utan dröjsmål av redaren eller den som i redarens ställe har befattning med fartyget eller av annan som har del i haveriet.

Envar som haveriet rör skall ofördröjligen till dispaschören lämna alla handlingar, vilka denne anser behövliga för utredningen och fördelningen, samt i övrigt tillhandagå honom med upplysningar. Lag (1967:48).

215 §   Skall haveribidrag betalas av last eller annat gods, häftar ägaren med godset men svarar ej personligen.

Bestämmelser om redarens rätt att innehålla gods, som häftar för haveribidrag, meddelas i 113 §. Utlämnas godset utan att ägaren åtager sig personlig ansvarighet för haveribidraget och, om så påfordras, ställer säkerhet därför, svarar redaren för haveribidraget i förhållande till envar annan som har del i haveriet. Lag (1967:48).

216 §   Har skada eller kostnad drabbat fartyg eller last till följd av olyckshändelse och skall den varken hänföras till gemensamt haveri eller enligt 136 § fördelas efter samma grunder, faller den såsom enskilt haveri på den egendom som träffats av skadan eller föranlett kostnaden.

Hava kostnader, som skola hänföras till enskilt haveri, gjorts gemensamt för fartyg och last eller viss del av lasten eller också för delar av lasten tillhörande skilda ägare, skola kostnaderna fördelas på den egendom för vars nytta de blivit gjorda enligt de för gemensamt haveri gällande grunderna. Kostnad för bärgning av last fördelas på dennas värde och den frakt som utgår för godset.

Utredning och fördelning av haveri som avses i andra stycket verkställes genom dispasch på begäran av någon som har del i haveriet. Därvid gälla i tillämpliga delar bestämmelserna i detta kapitel om generaldispasch.
Lag (1967:48).

217 §   När dispasch begäres, skall dispaschören, så snart det kan ske, på ändamålsenligt sätt och i den omfattning han anser behövlig anmana dem som hava del i haveriet att skriftligen framställa sina yrkanden samt anföra de skäl och ingiva de handlingar som de vilja åberopa. Kungörelse om anmaningen skall införas i Post- och Inrikes Tidningar, om det ej är uppenbart att okänd haveridelägare icke finnes. Är handling ofullständig, skall dispaschören snarast infordra upplysning av den som ingivit handlingen.

Sedan fullständiga handlingar inkommit, skall dispaschören uppgöra dispaschen så snart det kan ske. I dispaschen skall angivas vad den har att iakttaga som vill föra talan mot den. Av dispaschen skall ett exemplar utgivas till den som begärt densamma. Andra delägare i haveriet som äro i behov av dispaschen skola tillställas exemplar därav. Övriga delägare skola i den omfattning som finnes påkallad genast på ändamålsenligt sätt underrättas om dispaschens utgivande. Lag (1977:681).

218 §   Har skada eller kostnad, som upptagits till fördelning genom dispasch, senare ersatts av den som är ersättningsskyldig, skall dispaschen genom tilläggsberäkning rättas därefter. Dispaschens upprättande får ej fördröjas endast av den anledningen att utsikt kan finnas att erhålla ersättning för skada eller kostnad. Lag (1967:48).

219 §   Uppstår tvist angående ersättningsskyldighet som kan åligga försäkringsgivare på grund av avtal om sjöförsäkring, skall saken hänskjutas till utredning och avgörande genom dispasch (partikulärdispasch). Om annat ej avtalats, verkställes utredningen på den ort där försäkringen slutits eller där sådan dispasch vanligen uppgöres för den orten. Bestämmelserna i detta kapitel om generaldispasch gälla i tillämpliga delar. Lag (1967:48).

Åttonde kapitlet

Om skada genom fartygs sammanstötning

220 §   Stöta fartyg samman så att skada uppstår på det ena fartyget eller ombordvarande gods eller personer och är sammanstötningen orsakad genom vållande på endera sidan, skall den sidan ersätta skada och förlust som uppkommer därav.

Har sammanstötningen orsakats genom vållande på båda sidor, skola dessa taga del i skadans ersättande efter förhållandet mellan de på ömse sidor begångna felens beskaffenhet. Giva omständigheterna icke stöd för någon viss fördelning, skall vardera sidan ersätta hälften av skadan.

Vardera sidan svarar endast för sin del av ersättningen. För skada på person svara dock båda sidor solidariskt.

Har ena sidan utgivit mer än vad som belöper på den, får det överskjutande uttagas hos den andre. Mot sådant anspråk kan den senare göra gällande samma rätt till befrielse från eller begränsning av ansvarighet som han kunnat åberopa mot den skadelidande enligt denna eller motsvarande främmande lag eller därmed förenligt förbehåll.
Förbehåll må dock icke åberopas till befrielse från eller begränsning av ansvarighet utöver vad som följer av 118, 120 eller 188--194 §§ eller däremot svarande bestämmelser i främmande lag.

Vid bedömande av fråga om vållande till sammanstötning skall särskilt beaktas om tiden medgav överläggning eller icke. Lag (1973:1202).

221 §   Har sammanstötning inträffat av våda eller kan det ej utredas, att den orsakats av vållande på endera sidan, svarar vardera sidan för sin skada. Lag (1967:48).

222 §   Bestämmelserna i denna lag om sammanstötning mellan fartyg ha tillämpning även när, till följd av fartygs manövrering eller på liknande sätt, skada av ett fartyg orsakas på annat fartyg eller personer eller gods därpå, utan att fartygen stöta samman. Lag (1973:1202).

223 §   Har fartyg stött samman med annat fartyg, åligger det befälhavaren att lämna det andra fartyget och de ombordvarande där all behövlig och möjlig hjälp för räddning ur den genom sammanstötningen uppkomna faran, såvitt det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget och de ombordvarande. Han skall därjämte för det andra fartygets befälhavare uppgiva namnet på det egna fartyget och dess hemort samt den ort eller hamn varifrån det kommer och den dit det skall gå. Lag (1967:48).

Nionde kapitlet

Om bärgning

224 §   Den som bärgar fartyg, vilket förolyckats eller är i fara, eller ombordvarande gods eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, så ock envar, som medverkar vid bärgningen, äger rätt till bärgarlön.
Till andel i bärgarlön är även den berättigad, vilken under den fara som föranlett bärgningen räddat någon från fartyget eller medverkat vid räddningen.

Har någon medverkat vid bärgningsföretag trots uttryckligt och befogat förbud av fartygets befälhavare, äger han icke rätt till bärgarlön.

Bärgarlön skall, i den mån så påfordras, utgå även om fartyg, som bärgats av annat fartyg, tillhör samma ägare som det andra fartyget.

Åligger det någon enligt avtal att verkställa bogsering eller lotsning eller utföra liknande arbete för fartygs räkning och råkar fartyget i fara, äger han rätt till bärgarlön för hjälp som han lämnar fartyget, endast om hjälpen icke kan anses ingå i fullgörandet av avtalet.

Har gods eller något, som hört till gods, bärgats, häftar ägaren med det bärgade men svarar ej personligen.

Kunna parterna icke enas om bärgarlönens storlek, skall denna bestämmas av domstol. Lag (1964:728).

225 §   Vid bestämmande av bärgarlönens belopp har rätten att taga i betraktande följande omständigheter:
   1. I första rummet:
      a) i vad mån bärgningsföretaget lyckats;
      b) den insikt och drift, varmed bärgningsarbetet utförts, samt den tid och möda, som därtill använts;
      c) den fara, för vilken det bärgade fartyget, dess passagerare, besättning eller gods varit utsatta;
      d) den fara, för vilken bärgarna eller deras redskap utsatts;
      e) den fara att ådraga sig ersättningsskyldighet mot lastägare eller annan eller att eljest lida förlust, för vilken bärgarna utsatt sig;
      f) den skada, bärgarna må hava lidit till liv, hälsa eller gods, den utgift eller förlust, bärgarna för bärgningens utförande fått vidkännas, samt värdet av de vid bärgningen använda redskap;
      g) den omständighet att det vid bärgningen begagnade fartyget varit särskilt utrustat för bärgningsarbete.
   2. I andra rummet:

det bärgades värde.

Har någon, som deltagit i bärgning, genom fel eller försummelse föranlett den fara vari fartyget råkat eller har han vid bärgningen gjort sig skyldig till stöld eller snatteri eller till undandöljande av bärgat gods eller annan sviklig handling, äger rätten förklara bärgarlönen förverkad eller nedsätta dess belopp under vad som eljest varit skäligt. Lag (1964:728).

226 §   Bärgarlön må icke sättas högre än till värdet av det bärgade, däri inberäknat frakt och passageraravgifter, efter avdrag för tull och övriga avgifter, som böra av det bärgade utgå, ävensom kostnad för dettas förvarande, värdering och försäljning.

Under bärgarlön innefattas jämväl gottgörelse för det bärgades förande i säkerhet och användande för sådant ändamål av farkoster eller annan redskap. Lag (1912:326).

227 §   Är avtal rörande bärgning ingånget medan faran ännu varade och under dess inflytande och prövas villkoren i avtalet icke vara skäliga, äger rätten förklara avtalet helt eller delvis ogillt.

Detsamma gäller i fråga om annat avtal rörande bärgning, såframt den bärgarlön som betingats finnes stå i uppenbart missförhållande till värdet av den tjänst bärgaren lämnat.

Vad i 225 § sista stycket är stadgat skall ock äga tillämpning för det fall att avtal rörande bärgning finnes träffat.

Har bärgarlön betalts medan faran ännu varade, åligger det den som vill vinna åter något av vad han betalt att väcka talan därom inom sex månader efter det betalning erlades. Försittes denna tid, har han förlorat sin talan. Lag (1964:728).

228 §   Tvista bärgare inbördes om bärgarlönens fördelning, bestämmes denna av rätten med ledning av de i 225 § angivna omständigheterna. Lag (1964:728).

229 § 1 mom. Har fartyg under resa bärgat något, skall av bärgarlönen först utgå
   1. ersättning för skada, som genom bärgningen må hava tillfogats fartyget, lasten eller annan egendom ombord,
   2. ersättning för sådana utgifter för bränsle samt löner och kost åt befälhavaren och besättningen, som uppkommit i anledning av bärgningen,
   3. särskild gottgörelse som må tillerkännas sjöman, vilken vid bärgningen gjort synnerligen förtjänstfull insats eller utsatt sig för synnerlig fara.

Av återstoden skall redaren erhålla tre femtedelar. Resten skall med en tredjedel tillfalla befälhavaren och med två tredjedelar den egentliga besättningen att fördelas i förhållande till den avlöning envar åtnjuter. Befälhavarens andel skall dock alltid uppgå till minst det dubbla av den högst avlönade besättningsmannens andel. Lots på fartyget äger taga del i bärgarlönen som om han var medlem av besättningen och, om han icke är anställd hos redaren, uppbar lön såsom främste styrman.

2 mom. Om det påkallas av särskilda förhållanden, såsom ändamålet med fartygets resa eller sättet för beräknande av lön eller ersättning åt dem som arbeta i fartygets tjänst, må bärgarlön fördelas efter andra grunder än som sägs i 1 mom.

3 mom. Avtal om att av bärgarlön, som kan förtjänas med fartyg, ringare andel än som sägs i 1 mom. skall tillfalla befälhavaren eller besättningen är icke giltigt, med mindre fartyget driver bärgningsverksamhet och är särskilt utrustat härför eller avtalet ingåtts i samband med påmönstring och avser utförandet av visst bärgningsföretag. Lag (1964:728).

230 §   Har bärgning utförts av svenskt statsfartyg, som brukas uteslutande för statsändamål och icke för affärsdrift, skall vad i 229 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. Den del av bärgarlönen, som icke tillfaller staten, skall dock fördelas mellan de ombordvarande efter regler som regeringen fastställer.

Staten må utan ansvarighet gentemot de ombordvarande avstå från bärgarlön. Lag (1975:601).

231 §   Anspråk på särskild gottgörelse enligt 229 § 1 mom. första stycket 3 skall anmälas hos redaren eller befälhavaren inom tre månader efter det att bärgningsföretaget slutförts.

Tvist om sådan gottgörelse prövas av domstol. Mot tingsrätts beslut i en sådan tvist får talan ej föras. Lag (1982:341).

232 §   Utan bärgarnas medgivande må icke, innan bärgarlönen betalts eller säkerhet för denna ställts, bärgat fartyg lämna det ställe, dit det förts efter bärgningen, eller bärgat gods tagas i besittning av ägaren.
Lag (1964:728).

Tionde kapitlet

Om redares ansvarighet

233 §   Redaren är ansvarig för skada som befälhavaren, medlem av besättningen eller lots orsakar genom fel eller försummelse i tjänsten.
Redaren är också ansvarig, om skada vållas av annan, när denne på redarens eller befälhavarens uppdrag utför arbete i fartygets tjänst.

Skadestånd som redaren sålunda betalat har han rätt att kräva tillbaka av den som vållat skadan.

Bestämmelser om inskränkning av redares ansvarighet finns, utom i detta kapitel, i 5 och 6 kap. Lag (1986:297).

234 §   Redaren har rätt att begränsa sin ansvarighet enligt bestämmelserna i detta kapitel. Samma rätt har en sådan ägare av fartyg som inte är redare, den som i redarens ställe har hand om fartygets drift, fartygets befraktare samt var och en som utför tjänster i omedelbart samband med bärgning. Med bärgning avses även åtgärder enligt 235 § första stycket 4, 5 och 6.

Om ansvar görs gällande mot någon, för vilken redaren eller annan person som avses i första stycket svarar, har även denne rätt att begränsa sin ansvarighet enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Den som på grund av ansvarighetsförsäkring svarar för fordran som är föremål för begränsning har rätt att begränsa sin ansvarighet i samma utsträckning som försäkringshavaren. Lag (1983:699).

235 §   Om inte annat följer av bestämmelserna i detta kapitel, föreligger rätt till ansvarsbegränsning, oavsett grunden för ansvarigheten, beträffande fordringar med anledning av
   1. person- eller sakskada, om skadan har uppkommit ombord på fartyget eller i omedelbart samband med fartygets drift eller med bärgning,
   2. skada på grund av dröjsmål vid befordran till sjöss av gods, passagerare eller deras resgods,
   3. annan skada, om den har orsakats av intrång i en rättighet, som inte grundar sig på avtal, och den har uppkommit i omedelbart samband med fartygets drift eller med bärgning,
   4. åtgärder för att lyfta, avlägsna, förstöra eller oskadliggöra ett fartyg, inbegripet allt som finns eller har funnits ombord, som har sjunkit, strandat, övergivits eller blivit vrak,
   5. åtgärder för att avlägsna, förstöra eller oskadliggöra fartygets last, samt
   6. åtgärder för att avvärja eller begränsa skada, för vilken ansvarsbegränsning gäller, samt skada som har orsakats av sådana åtgärder.

Har den som får begränsa sitt ansvar en motfordran mot borgenären och grundar sig fordringen och motfordringen på en och samma händelse, skall begränsningen avse endast den del av fordringen som överstiger motfordringen. Lag (1983:699).

236 §   Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte beträffande
   1. fordran på bärgarlön, bidrag till gemensamt haveri eller på avtal grundad ersättning för åtgärder som avses i 235 § första stycket 4, 5 eller 6,
   2. fordran med anledning av oljeskada som omfattas av 1 § och 2 § första stycket lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss,
   3. fordran underkastad en internationell konvention eller nationell lag som reglerar eller förbjuder begränsning av ansvarighet för atomskada,
   4. fordran med anledning av atomskada orsakad av ett atomfartyg,
   5. fordran med anledning av skada som har åsamkats lots eller den som är anställd hos någon som avses i 234 § första stycket och vars åligganden står i samband med fartygets drift eller med bärgningen, samt
   6. fordran på ränta eller ersättning för rättegångskostnader. Lag (1983:699).

237 §   Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte för den som visas själv ha vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma. Lag (1983:699).

238 §   Om rätt till ansvarsbegränsning föreligger, skall ansvarsbeloppen bestämmas på följande sätt.
   1. För fordringar med anledning av personskada, som har tillfogats fartygets egna passagerare, är ansvarsgränsen 46 666 särskilda dragningsrätter (SDR) multiplicerat med det antal passagerare som fartyget enligt sitt certifikat har tillstånd att befordra, dock högst 25 miljoner SDR.
   2. För andra fordringar med anledning av personskada är ansvarsgränsen 333 000 SDR, om fartygets dräktighet inte överstiger 500. Är dräktigheten högre, höjs ansvarsgränsen

för varje dräktighetstal från 501 till 3 000 med 500 SDR,
för varje dräktighetstal från 3 001 till 30 000 med 333 SDR,
för varje dräktighetstal från 30 001 till 70 000 med 250 SDR, och

för varje dräktighetstal över 70 000 med 167 SDR.
   3. För andra slag av fordringar samt fordringar som avses i 2, i den mån de inte tillgodoses med de belopp som anges där, är ansvarsgränsen 167 000 SDR, om fartygets dräktighet inte överstiger 500. Är dräktigheten högre, höjs ansvarsgränsen

för varje dräktighetstal från 501 till 30 000 med 167 SDR,
för varje dräktighetstal från 30 001 till 70 000 med 125 SDR, och

för varje dräktighetstal över 70 000 med 83 SDR.
   4. Ansvarsgränserna i 1--3 gäller summan av alla fordringar som på grund av en och samma händelse har uppkommit mot redaren, ägare av fartyg som inte är redare, den som i redarens ställe har hand om fartygets drift och fartygets befraktare samt mot någon för vilken dessa svarar.
   5. Ansvarsgränserna för bärgare, som inte utför bärgning från fartyg eller som uteslutande arbetar från det fartyg som bärgningen avser, skall motsvara de ansvarsgränser som gäller för fartyg med en dräktighet av 1 500. Ansvarsgränserna gäller summan av alla fordringar som på grund av en och samma händelse har uppkommit mot sådan bärgare och mot någon för vilken denne svarar.
   6. Med fartygets dräktighet avses bruttodräktigheten beräknad enligt bestämmelserna om skeppsmätning i bilaga 1 till 1969 års internationella skeppsmätningskonvention. Vad som förstås med SDR anges i 369 §. Lag (1983:699).

239 §   Varje ansvarsbelopp skall fördelas mellan borgenärerna i förhållande till storleken av de styrkta fordringar av det slag som ansvarsgränsen avser.

Om det belopp som avses i 238 § 2 inte räcker till för betalning av de fordringar som anges där, skall återstoden av dessa fordringar betalas ur det belopp som nämns i 238 § 3 med samma rätt som övriga där angivna fordringar.

Har redaren eller någon annan, innan ansvarsbeloppet fördelats, helt eller delvis betalat en fordran, inträder han i borgenärens rätt intill det belopp som han har betalat.

Visar redaren eller någon annan att han senare kan bli skyldig att helt eller delvis betala en fordran som han, om den hade betalats före ansvarsbeloppets fördelning, skulle ha kunnat kräva åter ur ansvarsbeloppet enligt tredje stycket, skall medel tills vidare avsättas för att han senare skall kunna göra sin rätt gällande. Lag (1983:699).

240 §   Om det med anledning av en fordran av det slag som är föremål för ansvarsbegränsning här i riket har väckts talan eller framställts begäran om kvarstad eller andra rättsliga åtgärder, kan en begränsningsfond upprättas. Fonden skall upprättas hos den domstol där talan har väckts eller hos sjörättsdomstolen för den ort där kvarstad eller andra rättsliga åtgärder begärts.

En begränsningsfond anses upprättad med verkan för alla personer som kan åberopa samma ansvarsgräns. Den är avsedd för betalning endast av fordringar av det slag som ansvarsgränsen avser.

Sedan en begränsningsfond har upprättats i Sverige, får här i riket talan rörande en fordran av det slag som är föremål för ansvarsbegränsning väckas endast i begränsningsmål. Detsamma gäller talan angående frågan huruvida den som upprättat begränsningsfonden har rätt till ansvarsbegränsning och angående frågan om fördelning av fonden.

Behörig att anhängiggöra begränsningsmål är den som har upprättat fonden, dennes försäkringsgivare och den som gör gällande en fordran av det slag som är föremål för ansvarsbegränsning.

Närmare bestämmelser om begränsningsfond och begränsningsmål finns i 15 kap. Lag (1983:699).

241 §   Den som har gjort gällande en fordran mot en begränsningsfond, som har upprättats i Sverige eller i en annan konventionsstat, kan inte med anledning av denna fordran erhålla säkerhetsåtgärd eller utmätning avseende fartyg eller annan egendom, som tillhör någon som fonden har verkan för enligt 240 § andra stycket och som har rätt till ansvarsbegränsning.

Sedan en begränsningsfond har upprättats här i riket eller i Danmark, Finland eller Norge, kan säkerhetsåtgärd eller utmätning avseende fartyg eller annan egendom som tillhör någon som fonden har verkan för enligt 240 § andra stycket och som har rätt till ansvarsbegränsning inte ske med anledning av en fordran som kan göras gällande mot fonden. Har säkerhetsåtgärd eller utmätning redan skett, skall åtgärden hävas.
Säkerhet som har ställts för att avvärja säkerhetsåtgärd eller utmätning eller för att få en sådan åtgärd hävd skall friges.

Har fonden upprättats i en annan konventionsstat än som avses i andra stycket, kan rätten eller kronofogdemyndigheten avslå begäran om säkerhetsåtgärd eller utmätning, häva säkerhetsåtgärd eller utmätning som redan har skett eller frige säkerhet som har ställts. Begäran om säkerhetsåtgärd eller utmätning skall alltid avslås och, om fonden har upprättats innan sådan åtgärd företagits eller säkerhet ställts, åtgärden hävas och säkerheten friges, när fonden upprättats i
      a) den hamn där den händelse har inträffat på vilken fordringen grundas eller, om händelsen inte ägt rum i hamn, den första hamn som fartyget har anlöpt efter händelsen; eller
      b) landstigningshamnen, om fordringen avser personskada som har åsamkats en person ombord på fartyget; eller
      c) lossningshamnen, om fordringen avser skada på fartygets last.

Första och tredje styckena kan även tillämpas, om det visas att en fond, som har upprättats i en stat som inte är konventionsstat, är jämställbar med en sådan begränsningsfond som avses i 240 §.

Denna paragraf gäller endast om borgenären kan framställa krav mot begränsningsfonden vid den domstol eller myndighet som förvaltar fonden och han har möjlighet att av fondens medel få ut vad om belöper på hans fordran och föra över det till ett annat land. Lag (1983:699).

242 §   Ansvarsbegränsning kan åberopas även om en begränsningsfond inte upprättas.

Har talan väckts om fordran som är föremål för ansvarsbegränsning, skall rätten, om någon begränsningsfond inte har upprättats, vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel endast beakta den fordran som målet gäller. Vill svaranden att även annan fordran, för vilken samma ansvarsbelopp gäller, skall beaktas vid ansvarsbegränsningen, skall förbehåll om detta tas in i domen.

En dom som inte innehåller förbehåll enligt andra stycket får verkställas utan hinder av 241 §. Innehåller domen sådant förbehåll, kan den ändå verkställas, såvida inte en begränsningsfond upprättas och kronofogdemyndigheten med tillämpning av 241 § finner att ansökningen om verkställighet skall avslås.

Om begränsningsfond inte har upprättats, kan parterna hänskjuta frågan om ansvarsbeloppets storlek och fördelning till utredning och avgörande genom dispasch. Bestämmelser om talan mot dispasch finns i 14 kap. Lag (1983:699).

243 §   Ansvarsgränserna för örlogsfartyg och andra fartyg, som vid tiden för händelsen ägs eller brukas av en stat och används uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift, får inte i något fall understiga de gränser som gäller för ett fartyg med en dräktighet av 5 000. Om en fordran avser ersättning för skada som har orsakats av ett sådant fartygs särskilda egenskaper eller användning, föreligger dock inte någon rätt till ansvarsbegränsning. Bestämmelserna i detta stycke gäller inte fartyg som huvudsakligen används för isbrytning eller bärgning.

Ansvarsgränserna för ett fartyg som är byggt eller anpassat för borrning efter havsbottnens naturtillgångar skall vara 12 miljoner SDR för fordringar som avses i 238 § 2 och 20 miljoner SDR för fordringar som avses i 238 § 3, om fordringarna gäller skada som har orsakats medan fartyget används i borrningsverksamhet. För fordran på ersättning för oljeskada gäller särskilda bestämmelser.

Flyttbara plattformar som är avsedda för utforskning eller utvinning av havsbottnens naturtillgångar anses som fartyg vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel. Ansvarsgränserna för sådana plattformar skall dock alltid motsvara de belopp som anges i andra stycket. Lag (1983:699).

243 a §   När begränsning av ansvarighet åberopas inför svensk domstol, skall 234--243 §§ tillämpas. Föreligger en fordran som avses i 236 § 5 och är lagen i någon annan konventionsstat tillämplig på tjänsteavtalet, skall dock frågan om och till vilket belopp ansvarigheten är begränsad avgöras enligt nämnda lag.

Bestämmelserna i 234--243 §§ hindrar inte tillämpningen av i övrigt gällande regler om jämkning av en skadevållares ansvar.

Med konventionsstat förstås i detta kapitel en stat som är bunden av 1976 års konvention om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar.
Lag (1983:699).

Elfte kapitlet

Om sjöpanträtt och skeppshypotek
      I. Sjöpanträtt

Sjöpanträtt i fartyg

244 §   Sjöpanträtt i fartyg gäller till säkerhet för sådan, till fartyget hänförlig fordran mot redaren som avser
   1. lön och annan gottgörelse till befälhavaren eller annan ombordanställd på grund av dennes anställning på fartyget;
   2. hamn-, kanal- och annan vattenvägsavgift samt lotsavgift;
   3. ersättning med anledning av personskada, som uppkommit i omedelbart samband med fartygets drift;
   4. ersättning med anledning av sakskada, som uppkommit i omedelbart samband med fartygets drift, förutsatt att fordringen icke kan grundas på avtal;
   5. bärgarlön, ersättning för avlägsnande av vrak och bidrag till gemensamt haveri.

Första stycket 3 och 4 gäller ej i fråga om fordran på ersättning för atomskada.

Sjöpanträtt gäller även om fordringen riktar sig mot fartygets ägare, som ej är redare, eller mot den som i egenskap av befraktare eller eljest handhar fartygets drift i redarens ställe. Lag (1973:1064).

245 §   Om förmånsrätt, som följer med sjöpanträtt, finnas bestämmelser i förmånsrättslagen (1970:979).

Fordringar som upptagits i 244 § första stycket under skilda nummer ha inbördes företräde till betalning efter nummerordningen. Dock har fordran under 5 företräde framför fordran under 1--4, som uppkommit tidigare.

Fordringar under samma nummer ha inbördes lika rätt, om ej annat följer av tillämpningen av andra stycket. Fordran under 5 går dock före annan fordran under samma nummer, som uppkommit tidigare. Lag (1973:1064).

246 §   Utom i fall som avses i 249 § häftar sjöpanträtt vid fartyget med oförändrad förmånsrätt, även om fartyget övergår till ny ägare eller dess registrering ändras. Lag (1973:1064).

247 §   Den som bygger, bygger om eller reparerar ett fartyg åt någon annan får hålla kvar egendomen till säkerhet för sin fordran på köpeskillingen eller annat vederlag.

I fråga om rätt i vissa fall att sälja egendomen, att ta ut fordringen ur köpeskillingen och att bortskaffa egendomen finns bestämmelser i lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats. Dessa bestämmelser skall tillämpas även på övriga fall som avses i första stycket.

Om förmånsrätt som följer med rätten att hålla kvar egendomen finns bestämmelser i förmånsrättslagen (1970:979). Lag (1985:984).

248 §   Sjöpanträtt i fartyg upphör när ett år förflutit från det att fordringen uppkom, om ej före utgången av denna tid kvarstad eller utmätning, som sedermera åtföljes av exekutiv försäljning av fartyget, blivit säkerställd. Preskriptionstiden kan icke förlängas eller avbrytas men skall dock ej löpa medan laga hinder möter mot att fartyget belägges med kvarstad eller utmätes för borgenärens fordran.

Vad i första stycket sägs om verkan av säkerställd utmätning gäller också när fartyg skall säljas exekutivt under konkurs eller enligt 10 § andra stycket, om försäljning begärts och fartyget tagits ur drift.

För en fordran som är förenad med sjöpanträtt i fartyg får domstol förordna om kvarstad på fartyget enligt 15 kap. 1 § rättegångsbalken även om det inte finns risk för att motparten undandrar sig att betala skulden. Lag (1988:116).

249 §   Säljes fartyg exekutivt i Sverige, upphör sjöpanträtt och retentionsrätt i fartyget sedan försäljningen har vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts.

Borgenärerna ha rätt till betalning ur köpeskillingen i den ordning som gäller för utmätt egendom. Fordran, som är förenad med sjöpanträtt, får därvid bevakas till fullt belopp utan hinder av bestämmelserna i 10 kap.
om begränsning av redares ansvarighet men ger ej utdelning över det belopp som högst skall utgå enligt nämnda bestämmelser.

Exekutiv försäljning av fartyg i främmande stat skall erkännas med den verkan som angives i första stycket, om fartyget fanns inom den statens jurisdiktionsområde samt försäljningen verkställts i enlighet med den statens lag och i överensstämmelse med bestämmelserna i 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek. Lag (1981:808).

250 §   Bestämmelserna om sjöpanträtt i fartyg ha motsvarande tillämpning på fartyg under byggnad från det att bygget sjösättes. Lag (1973:1064).

Sjöpanträtt i last

251 §   Sjöpanträtt i inlastat gods gäller till säkerhet för
   1. fordran på bärgarlön och på bidrag till gemensamt haveri eller annan kostnad, som skall fördelas enligt samma grund (136 och 216 §§);
   2. fordran på grund av att bortfraktaren eller befälhavaren med stöd av behörighet enligt denna lag slutit avtal eller vidtagit annan åtgärd för lastens behov samt lastägares fordran för gods som sålts för annan lastägares räkning;
   3. bortfraktarens fordringar på grund av fraktavtalet i den mån de kunna göras gällande mot den som kräver att godset lämnas ut. Lag (1973:1064).

252 §   Om förmånsrätt, som följer med sjöpanträtt, finnas bestämmelser i förmånsrättslagen (1970:979).

Fordringar som upptagits i 251 § under skilda nummer ha inbördes företräde till betalning efter nummerordningen. Fordringar under samma nummer ha inbördes lika rätt. Fordran under 1 eller 2 går dock före fordran under samma nummer, som härrör av annan händelse och som uppkommit tidigare. Lag (1973:1064).

253 §   Utlämnas gods, som häftar för fordran, eller säljes gods för fartygets eller lastens behov, upphör sjöpanträtt i godset.

Säljes gods exekutivt, upphör sjöpanträtt däri sedan försäljningen har vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts.

Den som utan borgenärens tillstånd lämnat ut gods, som enligt vad han insett eller bort inse häftade för fordran, svarar för vad som till följd därav ej kan utgå ur godset. Sådan ansvarighet har även mottagaren för fordran, för vilken han eljest icke skolat svara personligen, om han hade kännedom om fordringen när godset lämnades ut. Lag (1981:808).

254 §   Sjöpanträtt i inlastat gods upphör när ett år förflutit från det att fordringen uppkom, om ej före utgången av denna tid antingen talan väckts i laga ordning eller kvarstad eller utmätning, som sedermera åtföljes av exekutiv försäljning av godset, blivit säkerställd.
Preskriptionstiden skall ej löpa medan laga hinder möter mot att godset belägges med kvarstad eller utmätes för borgenärens fordran.

Har fordran kommit under dispaschörs behandling, anses talan om fordringen väckt.

Vad i första stycket sägs om verkan av säkerställd utmätning gäller också när gods skall säljas exekutivt under konkurs, om försäljning begärts och godset omhändertagits av kronofogdemyndigheten eller eljest satts under myndighetens insegel. Lag (1981:808).

Gemensamma bestämmelser

255 §   Har borgenär sjöpanträtt i flera panter, häftar varje pant för fordringens hela belopp.

Får borgenär betalt ur en pant för större del av sin fordran än som belöper på den panten efter det inbördes förhållandet mellan panternas värden vid tiden för panträttens uppkomst, inträder pantägaren för överskottet i den rätt borgenären hade till övriga panter. I pantägarens ställe och med företräde framför honom inträder borgenär, för vars fordran panten häftade särskilt, i den mån panten på grund av den andre borgenärens krav ej förslår till betalning av hans fordran. Lag (1973:1064).

256 §   Sjöpanträtt består, även om fordringen överlåtes eller tages i anspråk genom utmätning eller införsel eller på annat sätt övergår till annan. Lag (1973:1064).

257 §   Sjöpanträtt omfattar ej ersättning, som på grund av försäkring eller eljest utgår för skada på fartyg eller last.

Rätt till betalning, som följer med retentionsrätt enligt 247 §, kan göras gällande i ersättning, som på grund av försäkring eller eljest utgår för skada på fartyg eller fartygsbygge, som är föremål för retentionsrätten. Lag (1973:1064).

258 §   Talan om betalning ur fartyg eller last för fordran, som är förenad med sjöpanträtt, får väckas mot pantägaren eller befälhavaren.
Såvitt gäller last kan sådan talan dock ej väckas mot befälhavaren av fartygets ägare eller redare eller den som i egenskap av befraktare eller eljest handhar fartygets drift i redarens ställe. Lag (1973:1064).

259 §   När sådan sjöpanträtt eller retentionsrätt i fartyg som avses i detta kapitel åberopas inför svensk myndighet, skall svensk lag tillämpas.

Åberopas annan sjöpanträtt, retentionsrätt eller liknande rättighet i fartyg, skall den prövas enligt lagen i den stat där fartyget är registrerat. Rättigheten skall dock stå tillbaka för sjöpanträtt eller retentionsrätt enligt detta kapitel eller hypotek, som överensstämmer med 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek. Rättigheten får i övrigt ej medföra bättre rätt än den rättighet enligt detta kapitel som den närmast motsvarar. Lag (1973:1064).

260 §   Bestämmelserna i 259 § ha motsvarande tillämpning på fartyg under byggnad från det att bygget sjösättes. För tiden dessförinnan gäller lagen i den stat där fartyget bygges. Lag (1973:1064).

II. Skeppshypotek

Upplåtelse av panträtt på grund av inteckning

261 §   Ägare av registrerat skepp eller skeppsbygge, som vill upplåta panträtt i skeppet eller bygget till säkerhet för fordran, har rätt att i den ordning som anges i detta kapitel hos registermyndigheten erhålla inskrivning i egendomen av visst belopp (inteckning) i svenskt eller utländskt mynt eller i särskilda dragningsrätter (SDR). Vad som förstås med SDR anges i 369 §. Myndighetens bevis om inskrivningen kallas pantbrev.

Inteckning kan inte beviljas i andel av skepp eller skeppsbygge och inte heller i flera skepp eller byggen gemensamt. Lag (1983:699).

262 §   Panträtt stiftas genom att skeppets eller skeppsbyggets ägare, efter att ha sökt inskrivning för sitt förvärv, överlämnar pantbrevet som pant för fordringen.

Bestämmelser om ägarens rätt när pantbrev icke alls eller endast delvis utnyttjats för pantsättning (ägarhypotek) finnas i 270 §. Lag (1973:1064).

263 §   Panträtt, som upplåtits i skepp eller skeppsbygge, omfattar även ersättning, som på grund av försäkring eller eljest utgår för skada på egendomen. Lag (1973:1064).

Panträttens innebörd

264 §   När myndighet vid utsökning eller i annat fall fördelar medel mellan rättsägare i skepp eller skeppsbygge, har borgenär rätt att för fordran som är förenad med panträtt i egendomen, med den företrädesrätt inteckningen medför enligt denna eller annan lag, få betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. I den mån detta ej förslår, erhåller borgenären betalning ur medlen genom ett tillägg. Detta får ej överstiga femton procent av pantbrevets belopp jämte ränta på detta belopp från den dag då egendomen utmättes, konkursansökan gjordes eller de medel nedsattes som eljest skall fördelas. Räntan beräknas för år enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot ökat med fyra procentenheter. Förändringar i diskontot som inträffar efter upprättandet av sakägarförteckning skall inte beaktas.

Har flera pantbrev överlämnats som pant för fordran och har inteckningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter varandra, skall bestämmelserna i första stycket om pantbrevets belopp avse pantbrevens sammanlagda belopp.

En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om pantbrevet har utmätts på ansökan av borgenären eller om pantbrevet är pantförskrivet till honom i andra hand. Lag (1985:176).

265 §   Borgenär har rätt att få betalning enligt 264 § även om fordringen preskriberats eller icke blivit anmäld efter kallelse på okända borgenärer. Lag (1973:1064).

266 §   Försämras skepp eller skeppsbygge till följd av vanvård eller sjöolycka eller av annan därmed jämförlig orsak så att panträttens värde väsentligt minskas, får borgenären söka betalning ur egendomen fastän fordringen ej är förfallen till betalning. Detsamma gäller, om skeppet eller bygget skall avregistreras enligt 16 § utom när bygget skall överföras till skeppsregistret såsom skepp. Lag (1973:1064).

Panträttsupplåtelse i vissa fall

267 §   Frångår skepp eller skeppsbygge innehavaren efter klander, är upplåtelse av panträtt som skett efter det att egendomen kom ur rätte ägarens hand utan verkan, om ej annat följer av 269 §. Vad som nu sagts har motsvarande tillämpning, om förvärv av skepp eller skeppsbygge återgår såsom ogiltigt. Lag (1973:1064).

268 §   Upplåtes panträtt i skepp eller skeppsbygge i strid med en mot upplåtaren på grund av förvärvsvillkor gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egendomen, är upplåtelsen utan verkan, om ej annat följer av 269 §. Lag (1973:1064).

269 §   Har panträtt upplåtits i skepp eller skeppsbygge av någon som icke var rätt ägare, skall upplåtelsen dock gälla, om upplåtarens åtkomst var eller därefter, på ansökan före upplåtelsen, blev inskriven och om borgenären vid upplåtelsen eller, när fordringen därefter överlåtits till annan, denne vid sitt förvärv varken insett eller bort inse att upplåtaren ej var rätt ägare. Vad som nu sagts har motsvarande tillämpning i fråga om panträttsförvärv genom upplåtelse från någon som var rätt ägare men på grund av förvärvsvillkor saknade rätt att förfoga över egendomen genom upplåtelsen. Lag (1973:1064).

269 a §   Har panträtt upplåtits till säkerhet för en fordran som ännu inte har uppkommit och var upplåtaren vid överlämnandet av pantbrevet behörig att upplåta panträtten eller var förhållandena då sådana som anges i 269 §, gäller panträtten till säkerhet för fordringen även om upplåtaren när fordringen uppkommer inte längre är ägare med rätt att förfoga över egendomen genom panträttsupplåtelse. Vad nu sagts gäller dock inte, om borgenären före fordringens uppkomst har fått kännedom om att upplåtaren inte hade rätt att upplåta panträtt.

Vad som sägs i första stycket gäller även när ett pantbrev utgör säkerhet för en fordran och fordringen därefter byts ut mot en annan fordran utan några andra ändringar än sådana som normalt förekommer vid fordringsutbyten av det slag som det är fråga om. Lag (1985:176).

Ägarhypotekets innebörd

270 §   Om pantbrev ej överlämnats som pant för fordran, är skeppets eller skeppsbyggets ägare berättigad att vid sådan fördelning som avses i 264 §, med den företrädesrätt inteckningen medför enligt denna eller annan lag, erhålla tilldelning ur medlen med pantbrevets belopp. Har pantbrev överlämnats som pant för fordran men understiger fordringen pantbrevets belopp, är skeppets eller byggets ägare berättigad att ur medlen erhålla skillnaden. Lag (1973:1064).

Intecknings företräde

271 §   Inteckning ger företräde i förhållande till annan inteckning efter den tidsföljd i vilken inteckningarna sökas. Inteckningar som sökas på samma inskrivningsdag giva lika rätt. Lag (1973:1064).

272 §   Om möjlighet att bestämma företrädet mellan flera inteckningar, som sökas på samma inskrivningsdag, på annat sätt än som angivits i 271 § samt om ändring i företrädesordningen genom nedsättning finnas bestämmelser i 286 och 288 §§. Lag (1973:1064).

273 §   Det företräde som tillkommer inteckning i skeppsbygge består vid överföring till skeppsregistret. Lag (1973:1064).

274 §   Om förmånsrätt, som följer med inteckning, finnas bestämmelser i förmånsrättslagen (1970:979). Lag (1973:1064).

Vissa bestämmelser om intecknings och pantbrevs giltighet

275 §   Skall skepp avregistreras såsom förolyckat, upphugget eller eljest förstört eller såsom försvunnet eller övergivet till sjöss, förfaller inteckning i skeppet när tio år förflutit från den dag anteckning gjordes enligt 38 § första stycket 6. Inteckning kan dock förnyas att gälla ytterligare tio år, om det medan inteckningen ännu gäller begäres av borgenären eller skeppsägaren, och kan därefter i samma ordning förnyas för tio år åt gången. Lag (1973:1064).

276 §   Säljes skepp eller skeppsbygge exekutivt i Sverige, är inteckning däri, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, utan verkan till belopp som icke tillåtits innestå i egendomen med anledning av att inteckningsborgenärens fordran avräknats på köpeskillingen.

Exekutiv försäljning i främmande stat av intecknat skepp eller skeppsbygge skall erkännas med den verkan som angives i första stycket, om egendomen fanns inom den statens jurisdiktionsområde samt försäljningen verkställts i enlighet med den statens lag och i överensstämmelse med bestämmelserna i 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek. Lag (1973:1064).

277 §   Om inteckning blir helt eller delvis utan verkan, är pantbrevet utan verkan i motsvarande mån.

Dödning av förkommet pantbrev medför ej att inteckningen blir utan verkan. Lag (1973:1064).

Främmande hypotek m. m.

278 §   Panträtt eller annan sådan rättighet, som upplåtits i utländskt fartyg, gäller även i Sverige under förutsättning att
   1. rättigheten stiftats och inskrivits i enlighet med lagen i den stat där fartyget är registrerat;
   2. registret och de handlingar som skola förvaras i anslutning därtill enligt lagen i registreringsstaten äro offentliga och såväl utdrag av registret som avskrift av handlingarna kunna erhållas från registret;
   3. registret eller i anslutning därtill förvarade handlingar innehålla uppgift om rättighetshavarens namn och adress eller om att rättigheten stiftats till förmån för pantbrevs eller motsvarande handlings innehavare samt uppgift om det belopp rättigheten avser och om datum och övriga omständigheter som enligt lagen i registreringsstaten bestämma rättighetens företräde i förhållande till andra rättigheter. Lag (1973:1064).

279 §   Panträtt eller annan sådan rättighet, som upplåtits i fartyg under byggnad i främmande stat, gäller även i Sverige under förutsättning att inskrivning skett i den främmande staten i enlighet med dess lag. Lag (1973:1064).

280 §   Rättighet i fartyg eller fartygsbygge som enligt 278 eller 279 § gäller i Sverige medför här det företräde i förhållande till annan inskriven rättighet och, i den mån det är förenligt med 259 och 260 §§, i övrigt den verkan i förhållande till tredje man som rättigheten har enligt lagen i den stat där fartyget är registrerat eller bygget utföres. Lag (1973:1064).

Inteckningsförfarandet

281 §   I inteckningsärende anses såsom ägare av skeppet eller bygget den för vars förvärv inskrivning senast är sökt. Lag (1973:1064).

282 §   Ansökan om inteckning skall göras skriftligen av ägaren av skeppet eller skeppsbygget. Den skall innehålla uppgift om det skepp eller bygge som avses och det belopp på vilket inteckningen skall lyda.

Begäran om inteckningsförnyelse göres skriftligen av skeppsägaren eller pantbrevets innehavare. Pantbrevet skall ingivas, om det ej är skeppsägaren som begär förnyelsen. Lag (1973:1064).

283 §   Ansökan om inteckning skall avslås, om
   1. bestämmelserna i 282 § första stycket ej iakttagits;
   2. ansökningen strider mot 261 §;
   3. ansökningen strider mot sådan på grund av förvärvsvillkor mot sökanden gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egendomen, som införts i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret eller införes däri samma inskrivningsdag som inteckningen sökes, och ansökningen icke medgivits av den till vars förmån inskränkningen gäller;
   4. skeppet eller skeppsbygget skall avregistreras;
   5. sökanden eller, om skeppet eller bygget äges av flera, någon av sökandena är i konkurs eller försättes i konkurs samma inskrivningsdag som inteckningen sökes och det icke visas, att skeppet, bygget eller andelen ej hör till konkursboet;
   6. skeppet, bygget eller andel däri eller villkorlig äganderätt därtill har blivit föremål för kvarstad, betalningssäkring eller utmätning och ett ärende angående anteckning om åtgärden har tagits upp senast på den inskrivningsdag då inteckningen söks, såvida ej i fråga om kvarstad ansökningen har medgetts av kronofogdemyndigheten; eller
   7. skeppet, bygget eller andel däri eller villkorlig äganderätt därtill frångått sökanden genom exekutiv försäljning.

Har ärende angående inskrivning av sökandens förvärv uppskjutits, skall behandlingen av inteckningsansökningen uppskjutas på motsvarande sätt.
Lag (1981:808).

284 §   Möter icke hinder enligt 283 §, skall inteckning beviljas och pantbrev utfärdas på grund av inteckningen.

Bestämmelser om utfärdande av nytt pantbrev i stället för pantbrev som dödats finnas i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling. Lag (1973:1064).

285 §   Begäran om inteckningsförnyelse skall avslås, om 282 § andra stycket ej iakttagits. Lag (1973:1064).

286 §   Inteckning, som skulle medföra lika företrädesrätt som annan inteckning, skall vid inskrivningen förklaras gälla efter den andra inteckningen, om sökanden begär det. Inteckning, som sättes efter annan, gäller efter inteckning med lika rätt som eller bättre rätt än denna, även om detta ej angives i beslutet. Lag (1973:1064).

287 §   Pantbrev får på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter medgivande av pantbrevets innehavare utbytas mot två eller flera nya pantbrev (utbyte). På begäran skall därvid pantbrevens inbördes företrädesrätt bestämmas. Härvid har 286 § andra punkten motsvarande tillämpning. Lag (1973:1064).

287 a §   Inteckningar som gäller i samma myntslag och har inbördes lika rätt eller gäller omedelbart efter varandra får på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter medgivande av pantbrevens innehavare föras samman till en inteckning (sammanföring). Denna inteckning skall gälla med den förmånsrätt som tillkommer den av de i sammanföringen ingående inteckningarna som har sämsta rätt.

En inteckning som avses i första stycket skall förklaras gälla för ett lägre belopp än det som de sammanförda inteckningarna sammanlagt uppgår till, om sökanden begär det och pantbrevens innehavare medger det. Lag (1985:176).

288 §   Inteckning får på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter medgivande av pantbrevets innehavare nedsättas efter annan inteckning (nedsättning). Inteckning, som nedsättes efter annan, gäller efter inteckning med lika rätt som eller bättre rätt än denna, även om detta ej angives i beslutet. Lag (1973:1064).

289 §   På ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter medgivande av pantbrevets innehavare får inteckning dödas (dödning).

Bestämmelser om dödning av inteckning, när pantbrevet förkommit, finnas i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling. Lag (1973:1064).

290 §   När innehavare av pantbrev lämnar medgivande till åtgärd som avses i 287--289 §§ skall pantbrevet ingivas. Lag (1973:1064).

291 §   På ansökan av pantbrevs innehavare skall innehavet antecknas i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret. Är annan antecknad som innehavare, skall registermyndigheten sedan det nya innehavet antecknats avföra den tidigare anteckningen och underrätta den vars innehav var antecknat. Föreligger anledning till antagande att sökanden ej innehar pantbrevet, skall föreläggande meddelas honom att uppvisa detta.

Anmäler den vars innehav antecknats att innehavet upphört, skall anteckningen avföras.

Har ansökan enligt första stycket icke gjorts, när pantbrev utfärdas, eller föreligger icke ny sådan ansökan när anteckning om innehav avföres, antecknas skeppets eller skeppsbyggets ägare som innehavare.
Lag (1973:1064).

292 §   Har inteckning förfallit enligt 275 §, skall det antecknas i skeppsregistret.

I registret skall göras anteckning om inverkan på inteckning av exekutiv försäljning. Lag (1973:1064).

293 §   Om skeppsbygge avföres ur skeppsbyggnadsregistret och i stället införes i skeppsregistret såsom skepp, skall inteckning som gäller i bygget och införing som rör inteckningen överföras till skeppsregistret.
Lag (1973:1064).

294--295 §§ har upphävts genom lag (1967:48).

Tolfte kapitlet

Om dagböcker, sjöförklaring, annan undersökning av sjöolyckor och besiktning

Dagböcker

296 §   På handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 20 skola, när fartyget är i drift, föras skeppsdagbok och, om fartyget är maskindrivet eller försett med hjälpmaskin, maskindagbok. Detsamma gäller i fråga om fiskefartyg med en bruttodräktighet av minst 80.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket äger medgiva undantag från skyldigheten att föra dagbok.

Särskilda bestämmelser gälla om annan dagbok på vissa fartyg. Lag (1982:252).

297 §   Dagbok upprättas enligt formulär, som fastställes av sjöfartsverket. Med beaktande av fartygs art och användning kunna olika formulär fastställas.

Anteckningar i dagbok skola göras i tidsföljd, i hamn för varje dygn och till sjöss för varje vakt. Vad som förekommer under en vakt får tillsvidare antecknas i en kladd. Sådan anteckning skall införas i dagbok så snart det kan ske.

Dagbok och kladd till dagbok skola föras med ordning och tydlighet.
Anteckning däri får ej utplånas, överstrykas eller på annat sätt göras oläslig. I händelse av misskrivning skall rättelse göras genom särskild anteckning. Lag (1970:919).

298 §   Fartygs dagböcker föras under befälhavarens tillsyn.

Föres skeppsdagboken ej av befälhavaren, skall den föras av den främste av styrmännen. I skeppsdagboken skola noggranna uppgifter införas om vad som inträffar under resa i den mån kännedom därom kan vara till nytta för redare, lastägare, försäkringsgivare eller annan vars rätt kan vara beroende av resans utgång.

Maskindagboken föres av maskinchefen eller, efter dennes bestämmande, av den främste av det övriga maskinbefälet. I maskindagboken skall uppgivas förrådet vid fartygets avgång från hamn av de för maskineriets drift erforderliga förnödenheterna, förbrukningen därav för varje dygn samt allt annat av vikt som rör maskineriets gång och skötsel. Vid angivande av tid skall följas samma ortstid som i skeppsdagboken. Lag (1967:48).

299 §   Ytterligare föreskrifter om förande av dagbok meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Lag (1986:297).

300 §   Dagbok förd på svenskt fartyg eller på danskt, finskt eller norskt fartyg, som befinner sig i svensk hamn, skall hållas tillgänglig för var och en som vill taga del av dess innehåll i den mån hans rätt är beroende därav. I fråga om anteckning som äger samband med sammanstötning med annat fartyg, till vars dagbok motsvarande tillgång icke finnes, gäller detta dock icke förrän sjöförklaring eller undersökning enligt 314 § hålles offentligt eller talan väckts på grund av sammanstötningen.

Dagbok skall förvaras av redaren minst tre år efter dess avslutning.
Väckes inom nämnda tid talan i anledning av händelse varom anteckning gjorts i dagboken, skall boken förvaras till dess målet avgjorts genom lagakraftvunnen dom.

Bestämmelserna i första och andra styckena gälla även i fråga om kladd till dagbok samt på teknisk väg gjord uppteckning rörande fartygs navigering och gången av dess maskineri. Lag (1967:48).

Sjöförklaring

301 §   Sjöförklaring skall äga rum för svenskt handelsfartyg eller fiskefartyg
   1. när någon, medan fartyget var på väg, i samband med fartygets drift har eller kan antas ha avlidit eller erhållit svår kroppsskada;
   2. när i annat fall i samband med fartygets drift någon ombordanställd eller annan som medföljer fartyget har eller kan antas ha avlidit eller erhållit svår kroppsskada;
   3. när någon som avlidit ombord har begravts i sjön;
   4. när allvarlig förgiftning har eller kan antas ha inträffat ombord;
   5. när fartyget har stött samman med ett annat fartyg eller stött på grund;
   6. när fartyget har försvunnit eller övergetts i sjön;
   7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydenhet har eller kan antas ha uppkommit antingen på fartyget eller, medan fartyget var på väg, på egendom utanför fartyget; eller
   8. när brand, explosion eller förskjutning av någon betydenhet har inträffat i lasten.

Bestämmelser om undantag härifrån i vissa fall meddelas i 308 § tredje stycket och 312 §. Lag (1990:714).

302 §   Sjöförklaring skall vidare äga rum för svenskt fartyg, när i anledning av händelse som har eller kan antas ha inträffat i samband med fartygets drift sjöfartsverket förordnar därom eller befälhavaren eller redaren finner det påkallat. Detsamma gäller när lastägare eller lastförsäkringsgivare i annat fall än som avses i 308 § tredje stycket eller i 312 § andra stycket begär det för att vinna upplysning om orsaken till skada av någon betydenhet på godset, vilken har eller kan antas ha uppkommit i samband med fartygets drift.

Förordnar sjöfartsverket, att sjöförklaring skall äga rum, skall underrättelse därom tillställas befälhavaren eller redaren. Hos endera av dem skall lastägares eller lastförsäkringsgivares begäran om sjöförklaring göras. Lag (1990:714).

303 §   Genom sjöförklaring skola händelsen och dess orsaker såvitt möjligt klarläggas. Samtliga förhållanden, som kunna antagas hava medverkat till händelsen eller vara av betydelse från sjöfartssäkerhetens synpunkt, skola utredas.

Utredning sker genom förhör med fartygets befälhavare samt de medlemmar av besättningen och andra personer som antagas kunna lämna upplysning i saken. Handlingar eller föremål, vilka antagas kunna tjäna till upplysning, skola granskas. I den mån det kan antagas främja utredningen skall syn hållas på fartyget eller den plats där händelsen inträffat.
Lag (1967:48).

304 §   Om hinder ej möter, skall sjöförklaring äga rum i den hamn där händelsen inträffat eller, om händelsen inträffat till sjöss, i den första hamn till vilken fartyget eller befälhavaren därefter anländer.
Med sjöförklaring får anstå tills fartyget anlöper annan hamn, om avsevärd besparing i kostnader för fartyget eller annan väsentlig fördel kan vinnas därigenom utan att syftet med sjöförklaringen åsidosättes. Om sådant anstånd och anledningen därtill skall befälhavaren eller redaren genast skriftligen underrätta sjöfartsverket.

Medan fartyget befinner sig i hamn som angivits i första stycket kan sjöförklaringen hållas även i annan ort, om särskilda skäl föranleda det.

Sjöförklaring med anledning av att fartyg försvunnit eller befälhavaren och envar som kunnat träda i hans ställe omkommit äger rum i den ort sjöfartsverket bestämmer. Lag (1970:919).

305 §   Sjöförklaring inom riket hålles av tingsrätt, som enligt 336 § utsetts att vara sjörättsdomstol. Behörig är den domstol som är närmast den hamn eller ort där sjöförklaring skall äga rum enligt 304 §.
Regeringen äger dock för viss hamn förordna att annan av sjörättsdomstolarna skall vara behörig, om det är ändamålsenligt med hänsyn till trafikförbindelser och övriga förhållanden.

Om annat ej följer av denna lag, gäller beträffande sjöförklaring inför domstol lagen om handläggning av domstolsärenden.

Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av lagfaren domare såsom ordförande samt två personer som äro kunniga och erfarna i sjöväsendet. Åtminstone en av de senare bör hava grundlig erfarenhet från tjänst som fartygs- eller maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen hava utövat sådan tjänst. Rätten utser för varje sjöförklaring de särskilda ledamöterna från en förteckning, som sjöfartsverket årligen upprättar för varje sjöfartsinspektionsdistrikt. Förteckningen skall upptaga minst tjugo personer. Om biträde av person med särskild sakkunskap i visst fall är ändamålsenligt, äger rätten tillkalla sådan person att inträda såsom ytterligare ledamot i rätten, även om han ej är upptagen i förteckningen. Särskild ledamot skall vara svensk medborgare.
Den som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får ej vara ledamot. Särskild ledamot äger uppbära ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.

I Danmark, Finland och Norge hålles sjöförklaring för svenskt fartyg av domstol som är behörig enligt landets lag.

I övrigt hålles sjöförklaring utom riket av svensk konsul, som enligt bemyndigande av ministern för utrikes ärendena äger utföra sådan förrättning. Om det lämpligen kan ske, skola vid sjöförklaringen biträda två av konsuln tillkallade, i sjöväsendet kunniga personer, helst svenska, danska, finska eller norska medborgare, mot vilka ej förekommer jäv som gäller mot domare. Är i visst fall biträde av person med särskild sakkunskap ändamålsenligt, äger konsuln tillkalla även sådan person. I ort, där behörig svensk konsul ej finnes, hålles sjöförklaring av behörig dansk, finsk eller norsk konsul.

I fråga om sjöförklaring inför konsul gälla i tillämpliga delar bestämmelserna om sjöförklaring vid domstol. Konsul äger dock ej upptaga ed eller meddela vitesföreläggande. Lag (1988:1293).

306 §   När sjöförklaring skall äga rum, skall fartygets befälhavare snarast möjligt göra anmälan därom hos den domstol som skall hålla sjöförklaringen. Göres ej anmälan av befälhavaren, svarar redaren för att anmälan göres. Detsamma gäller när redaren mottagit underrättelse eller begäran enligt 302 § andra stycket.

Anmälningen skall vara skriftlig med uppgift på hela besättningen och på de personer, bland besättningen eller i övrigt, vilka antagas kunna lämna upplysning i saken samt, såvitt det kan ske, på sakägarna och deras ombud. Den skall vara åtföljd av ett exemplar av rapport enligt 70 §.

Göres anmälningen efter förordnande eller begäran enligt 302 §, skall den även innehålla uppgift därom. Lag (1967:48).

307 §   När anmälan gjorts skall rätten utsätta sammanträde för sjöförklaring att äga rum så snart det kan ske. Om det är ändamålsenligt, skall sammanträdet hållas ombord på fartyget.

Till sammanträdet kallar rätten på lämpligt sätt fartygets befälhavare och de övriga personer som skola höras. Medlem av besättningen kan kallas genom befälhavaren.

Befälhavaren skall föreläggas att till sammanträdet medföra fartygets dagböcker och kladdar till dem, såvitt de finnas i behåll. Befälhavaren eller annan kan föreläggas att vid sammanträdet förete andra handlingar eller föremål, som antagas kunna tjäna till upplysning i saken.
Föreläggande kan meddelas vid vite.

I den mån det kan ske skola sakägarna genom särskilda meddelanden underrättas om tid och plats för sammanträdet samt var och när anmälningen om sjöförklaring med därtill hörande handlingar finnes tillgänglig. Sjöfartsverket skall alltid underrättas om tid och plats för sammanträdet. Gäller sjöförklaringen händelse, som angår säkerheten på fartyg, skall även överinspektören i sjöfartsinspektionsdistriktet underrättas.

De särskilda ledamöterna skola taga del av anmälningshandlingarna. Om tiden medgiver det, skola de för ordföranden före sammanträdet skriftligen angiva de förhållanden om vilka de finna upplysning vara påkallad från nautisk, teknisk eller annan synpunkt. Lag (1970:919).

308 §   Gäller sjöförklaring sammanstötning med annat fartyg, kan rätten låta anstå med sjöförklaringen, om denna därigenom kan äga rum samtidigt med sjöförklaring eller motsvarande utredning för det andra fartyget.
Sådant anstånd får ej beviljas för längre tid än som är oundgängligen nödvändigt.

Utöver vad som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken får sjöförklaring hållas inom stängda dörrar, om det vid förklaringen kommer att förebringas uppgift, för vilken gäller sekretess enligt 8 kap. 16 § sekretesslagen (1980:100). Vid sjöförklaring inom stängda dörrar får annan enskild sakägare än redaren ej närvara utan redarens samtycke.

Har sammanstötning skett med utländskt fartyg, för vilket varken sjöförklaring eller motsvarande utredning äger rum, får sjöförklaring underlåtas, om sjöfartsverket ej bestämmer annat. Hålles sjöförklaring, äger bestämmelserna i andra stycket om handläggning inom stängda dörrar motsvarande tillämpning. Lag (1980:160).

309 §   Vid sjöförklarings början skola fartygets dagböcker och kladdar till dem jämföras med varandra och med det vid anmälningen fogade exemplaret av rapporten enligt 70 §. Av dem som skola höras äger endast den som tagit befattning med dagboksföringen närvara vid genomgången, om ej särskilda skäl föranleda annat.

Annat skriftligt utredningsmaterial framlägges och syn företages när det är lämpligt. Lag (1967:48).

310 §   Befälhavaren och övriga personer som kallats skola höras var för sig. Ingen av dem äger närvara vid förhör med annan utan att särskilda skäl föranleda det.

Förhör hålles av rätten. Med rättens tillstånd kan förhör hållas av företrädare för sjöfartsverket eller av sakägare. Var och en som hörts skall bekräfta sin berättelse med ed, om ej laga hinder möter eller rätten i övrigt med hänsyn till omständigheterna finner, att ed ej bör avläggas. Rätten skall före förhöret erinra den som skall höras om hans skyldighet att avlägga ed och om vikten därav.

Ed som avses i andra stycket har denna lydelse: "Jag N. N. bekräftar och försäkrar på heder och samvete att jag har sagt hela sanningen och intet förtigit, tillagt eller förändrat. "

Annan än befälhavaren eller medlem av besättningen äger för sin inställelse till förhör vid rätten erhålla ersättning av allmänna medel i enlighet med bestämmelserna om ersättning till vittne. Ersättningen skall stanna på statsverket. I fråga om ersättning för inställelse till förhör inför konsul meddelas bestämmelser av regeringen. Lag (1975:1289).

311 §   Är utredning som vunnits genom sjöförklaring ofullständig i något avseende, kan sjöfartsverket förordna, att den skall fullständigas vid ny sjöförklaring och därvid bestämma i vilken ort den nya sjöförklaringen skall äga rum. För sådant fall äga bestämmelserna i 302 § andra stycket och 306 § motsvarande tillämpning. Lag (1970:919).

312 §   Om tillfredsställande utredning angående händelse som avses i 301 § är eller kan väntas bliva tillgänglig i annan ordning, kan sjöfartsverket medgiva, att sjöförklaring enligt nämnda lagrum underlåtes eller att den uppskjutes i avbidan på sådan utredning.

Regeringen får föreskriva att sjöförklaring enligt 301 § kan underlåtas, om sjöolyckan eller händelsen är eller skall bli föremål för en undersökning som avses i 315 a §.

Regeringen får föreskriva inskränkningar i sjöfartsverkets rätt enligt 302 § första stycket, 308 § tredje stycket, 311 § och 313 § andra stycket att förordna om sjöförklaring i fall då sjöolyckan eller händelsen är eller skall bli föremål för en undersökning som avses i 315 a §. Lag (1990:714).

313 §   För fartyg hemmahörande i Danmark, Finland eller Norge skall rätten hålla sjöförklaring när befälhavaren eller redaren eller behörig myndighet i fartygets hemland finner det påkallat. För annat utländskt fartyg hålles i sådant fall sjöförklaring, om skäl äro därtill.

Om utredning av händelse som inträffat i samband med utländskt fartygs drift är påkallad från sjöfartsäkerhetens synpunkt och fartyget befinner sig inom Sveriges sjöterritorium, kan sjöfartsverket förordna, att sjöförklaring skall äga rum.

Finner myndighet som angives i första stycket sjöförklaring påkallad eller förordnar sjöfartsverket att sjöförklaring skall äga rum, skall underrättelse därom tillställas befälhavaren eller redaren.
Sjöförklaring hålles på anmälan enligt 306 § av endera av dem. Lag (1990:714).

314 §   har upphävts genom lag (1990:714).

315 §   Sjöfartsverket, kustbevakningen, tullverket och polismyndighet skall lämna tingsrätt, som håller sjöförklaring, det biträde tingsrätten påkallar för utredningen. För polismyndighetens utredning gäller bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar. Lag (1990:714).

Annan undersökning av sjöolyckor

315 a §   Om undersökning från säkerhetssynpunkt av sjöolyckor och andra händelser som berör sjöfarten finns bestämmelser i lagen (1990:712) om undersökning av olyckor. Lag (1990:714).

Besiktning

316 §   För varje sjöfartsinspektionsdistrikt skall finnas förteckning över personer, som äro skickade att utföra uppdrag att besiktiga fartyg eller last. Förteckningen upprättas årligen av sjöfartsverket och hålles tillgänglig hos de underrätter som sjöfartsverket föreskriver. Lag (1970:919).

317 §   Uppstår fråga om fartyg efter inträffad skada bör anses vara iståndsättligt eller icke, skall yttrande därom avgivas av minst tre besiktningsmän.

Besiktningsmännen förordnas på ansökan av fartygets ägare, redare eller befälhavare. Inom riket förordnar rätten i den ort där besiktningen skall äga rum till besiktningsmän personer som äro upptagna på förteckning enligt 316 §. Utom riket förordnas besiktningsmän av myndighet, som är behörig enligt lag eller sed i besiktningsorten, eller också av svensk konsul eller, där sådan ej finnes, dansk, finsk eller norsk konsul.

Vid besiktning inom riket skola besiktningsmännen avfordra befälhavaren fartygets nationalitetshandling. Förklaras fartyget icke vara iståndsättligt, skola de ofördröjligen till sjöfartsverket insända nationalitetshandlingen, avskrift av yttrandet och bevis att de äro behörigen förordnade. När besiktning äger rum utom riket skall konsul, såvitt det kan ske, i tillämpliga delar iakttaga vad som nu sagts.
Sjöfartsverket skall utan dröjsmål giva registermyndigheten del av besiktningsmännens yttrande, om det rör svenskt fartyg. Lag (1975:601).

318 §   Har skada drabbat fartyg eller gods i gemensamt haveri, äger envar som haveriet rör låta en eller flera besiktningsmän utreda och värdera skadan. Detsamma gäller i fråga om skada i enskilt haveri, när utredning om skadan fordras för bestämmande av bidragsvärde för fartyg eller gods.

Besiktningsmän utses av den som haveriet rör eller förordnas på hans ansökan av myndighet som angives i 317 §. Lag (1967:48).

319 §   Vill fartygs ägare eller redare eller någon, som i redarens ställe har befattning med fartyget, eller befälhavaren anordna annan besiktning av fartyg eller gods än som avses i 317 eller 318 § och utser han ej själv besiktningsmän, skall myndighet som angives i 317 § på hans ansökan förordna en eller flera besiktningsmän. Detsamma gäller, om lastägare eller lastförsäkringsgivare vill låta besiktiga lasten i annat fall än som avses i 318 §. Lag (1967:48).

320 §   Besiktningsman får icke vägras tillträde till fartyget och lasten för att utföra besiktningen utom när sådant tillträde skulle föranleda oskälig kostnad för fartyget eller annan väsentlig olägenhet. Lag (1967:48).

321 §   har upphävts genom lag (1967:48).

322 §   har upphävts genom lag (1906:19 s. 4).

Trettonde kapitlet

Ansvarsbestämmelser

323 §   Försummar befälhavare att enligt 58 § första och andra styckena tillse att fartyget är i behörigt skick, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Till samma straff dömes redare, om han försummar att avhjälpa fel eller brist i fartygets behöriga skick varom han ägt eller bort äga vetskap.

Underlåter redare att, såvitt det är honom möjligt, hindra fartyget att gå till sjöss, när förestående resa på grund av fel eller brist i fartygets behöriga skick kan bliva förenad med allvarlig fara för de ombordvarande, dömes till böter eller fängelse i högst två år. Lag (1967:48).

324 §   Den som brister i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka döms, om ej oaktsamheten är ringa, för vårdslöshet i sjötrafik till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i högst två år. Lag (1986:297).

324 a §   Den som tar sådan färdväg, håller sådan hastighet eller annars med fartyg färdas så att han i onödan stör omgivningen döms till penningböter. Lag (1991:668).

325 §   Den som framför fartyg eller i övrigt på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och då är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat medel, att det kan antas, att han inte på ett betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom, döms för sjöfylleri till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1991:668).

325 a §   Är ett brott som avses i 325 § att anse som grovt, skall dömas för grovt sjöfylleri till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
   1. gärningsmannen varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel,
   2. den uppgift som gärningsmannen haft att fullgöra varit särskilt krävande med hänsyn till fartygets egenskaper eller andra omständigheter eller
   3. framförandet av fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss. Lag (1993:1464).

326 §   Avviker befälhavare ur tjänsten och övergiver fartyget, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Försummar befälhavare vad som åligger honom enligt 62 § första stycket eller i övrigt såsom god sjöman när fartyget är i fara, dömes till böter eller fängelse i högst två år. Lag (1967:48).

327 §   Försummar befälhavaren vad som åligger honom enligt 62 § andra stycket när annan är i sjönöd eller när fara hotar sjötrafiken eller enligt 223 § när fartyget stött samman med annat fartyg, döms han till böter eller fängelse i högst två år. Lag (1986:297).

328 §   Om någon som med eller utan skuld haft del i uppkomsten av sjöolycka, genom att lämna olycksplatsen utan tvingande skäl eller på annat sätt, undandrar sig att vidta de åtgärder som skäligen kan krävas av honom eller om han undandrar sig att uppge namn och hemvist eller lämna upplysningar om händelsen, döms han, om gärningen inte är belagd med straff i 327 §, till böter eller fängelse i högst ett år.
Befälhavare på fartyg som är infört i fartygsregister får i stället för sitt namn och hemvist uppge fartygets namn och hemort. Lag (1986:297).

329 §   Försummar befälhavaren vad som enligt 59 a § eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av 59 a § åligger honom vid prejning eller visitering, döms han till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1986:297).

330 §   Befälhavare döms till böter,
   1. om han försummar att enligt 58 § tredje stycket underrätta redaren om fel eller brist i fartygets behöriga skick,
   2. om han försummar att enligt 60 § andra stycket på fartyget medföra skeppshandlingar eller ett exemplar av denna lag,
   3. om han försummar att avgiva rapport enligt 70 § eller uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i sådan rapport,
   4. om han vägrar att i fall som avses i 317 § överlämna fartygets nationalitetshandling till besiktningsmännen, eller
   5. om han utan laga hinder vägrar att i sådant fall som avses i 367 § på fartyget medtaga befälhavare eller sjöman, hans aska eller efterlämnade effekter.

Till samma straff döms befälhavare eller redare, om han försummar att enligt 306 § göra anmälan om sjöförklaring eller om han uppsåtligen eller av oaktsamhet föranleder att sjöförklaring skjuts upp, utan att förutsättningar är för handen enligt 304 §. Lag (1986:297).

331 §   Försummar någon sin skyldighet enligt denna lag i fråga om förande av dagbok eller kladd till dagbok eller lämnar han uppsåtligen eller av oaktsamhet oriktig eller vilseledande uppgift i dagboken eller kladden, dömes till böter.

Till samma straff dömes
   1. befälhavare eller redare, om han obehörigen vägrar någon att taga del av dagbok, kladd till dagbok eller på teknisk väg gjord uppteckning rörande fartygets navigering och gången av dess maskineri, samt
   2. redare, om han försummar sin skyldighet att förvara sådan handling.
Lag (1986:297).

332 §   Har någon gjort sig skyldig till gärning som avses i 323, 324, 325, 32 5 a, 326, 327, 328 eller 329 § och därigenom visat sig olämplig att utöva sådan befattning på fartyg, för vilken särskilda behörighetsvillkor gäller, skall domstolen besluta att han för viss tid eller för alltid skall fråntas rätten att utöva befattningen. Beslutet får även avse andra befattningar än den i vilken gärningen begåtts.

Meddelas ett sådant beslut, skall domstolen samma dag underrätta Sjöfartsverket. I fråga om radiooperatör skall även Telestyrelsen underrättas.

Vidtas åtgärd för att väcka åtal, får Sjöfartsverket i uppenbara fall meddela beslut enligt första stycket för tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger eller domstolen, sedan åtal väckts, förordnar annorlunda. Finns det inte längre fog för beslutet, skall detta omedelbart hävas. Rätten att överklaga Sjöfartsverkets beslut till regeringen är inte inskränkt till viss tid. Lag (1992:1526).

333 §   Vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel jämställes med befälhavare den som trätt i befälhavarens ställe och med redare den som i redarens ställe haft befattning med fartyget. Lag (1986:297).

334 §   Har flera medverkat till gärning som avses i 323, 324, 325, 325 a, 326, 327, 328 eller 329 §, gäller 23 kap. brottsbalken.

Straff döms inte ut enligt denna lag, om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken. Lag (1991:668).

335 §   Bestämmelse med denna paragrafbeteckning har inte införts i lagen.

Fjortonde kapitlet

Om laga domstol och rättegång i sjörättsmål

336 §   Första domstol i tvistemål rörande förhållande som avses i denna lag eller i lagen (1993:103) om kvarstad på fartyg i internationella rättsförhållanden är tingsrätt, som regeringen utser (sjörättsdomstol). Detsamma gäller brottmål i fråga om gärning som avses i denna lag, även om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

Rör mål som angives i första stycket uteslutande båt, som ej hålles i drift yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte, får målet upptagas även av tingsrätt som är behörig enligt 10 eller 19 kap.
rättegångsbalken. Lag (1993:104).

337 §   I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp tvistemål som avses i 336 § skall bestämmelserna om laga domstol i tvistemål i allmänhet tillämpas.

Talan om ansvarighet på grund av avtal om befordran av passagerare eller resgods får väckas endast vid domstol
   1. för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga rörelse;
   2. för den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelseorten;
   3. i den stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt bosatt, förutsatt att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dess domsrätt; eller
   4. i den stat där befordringsavtalet träffades, förutsatt att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dess domsrätt.

Trots bestämmelserna i första och andra stycket får talan även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget finns. Om säkerhet för en fordran har ställts hos en myndighet till befrielse från kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, får talan väckas även vid sjörättsdomstolen för den ort där säkerheten har ställts. Talan angående en fordran som säkerheten har avsett får väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol, även om säkerheten har upphört att gälla.

Efter det att tvist som avses i andra stycket har uppstått får parterna avtala att talan skall väckas vid annan domstol eller att tvisten skall hänskjutas till skiljemän.

Finns inte sjörättsdomstol i den ort där svaranden har kunnat sökas enligt första stycket, andra stycket 1 eller 2 eller tredje eller fjärde stycket, väcks talan vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten.

Om flera är redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederiets hemvist.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte om annat följer av lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen. Tredje stycket gäller dock om fartyget är belagt med kvarstad. Lag (1993:104).

338 §   I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att upptaga brottmål som avses i 336 § första stycket äga bestämmelserna om laga domstol i brottmål i allmänhet motsvarande tillämpning. Finnes icke sjörättsdomstol i den ort där den misstänkte sålunda haft att svara, väckes åtal vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten. Lag (1973:1064).

339 §   Talan mot dispasch föres genom klander hos tingsrätten för den ort där dispaschen är utgiven.

Dispasch, som ej behörigen klandrats, länder till efterrättelse. Lag (1970:919).

340 §   Tingsrätt är i dispaschmål domför med tre eller högst fyra lagfarna domare jämte tre särskilda ledamöter utsedda enligt 341 §.
Rätten är dock domför med en lagfaren domare vid prövning om klander skall avvisas och vid sådan handläggning som avser måls beredande eller som enligt 341 och 343 §§ ankommer på tingsrätten. Lag (1970:919).

341 §   För domsaga, vars tingsrätt äger upptaga dispaschmål, upprättar sjöfartsverket årligen en förteckning, vari upptagas minst tolv personer, som äro kunniga i handel och sjöfart och som äro skickade att tjänstgöra som särskilda ledamöter i dispaschmål. Bland dem som upptagits i denna förteckning utser rätten för varje mål tre för tjänstgöring som särskilda ledamöter. Om på grund av förfall eller annat hinder föreskrivet antal ledamöter ej kan utses från förteckningen, utser rätten annan lämplig person att vara särskild ledamot.

Särskild ledamot skall vara svensk medborgare. Den som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får ej vara ledamot. Särskild ledamot äger uppbära ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som meddelas av regeringen. Lag (1988:1293).

342 §   Vill någon klandra dispasch, skall han inom fyra veckor från dispaschens dag till tingsrätten inkomma med klanderinlaga. Med de avvikelser som följa av tredje stycket i denna paragraf äga i övrigt bestämmelserna i 52 kap. 2, 3, 5, 6 och 8--12 §§ rättegångsbalken motsvarande tillämpning i mål om klander av dispasch. Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället tingsrätten.

Upptages klander av dispasch, äger motpart utan avgift få ut en avskrift av klanderinlagan. Vill han bemöta klandret, skall han senast fyra veckor efter fullföljdstidens utgång till tingsrätten inkomma med skriftlig förklaring. Om denna rätt att få del av klandret och att avgiva förklaring bör tingsrätten sända meddelande till varje känd sakägare.

Rätten äger hålla förhör eller förhandling även för annat ändamål än som avses i 52 kap. 10 § rättegångsbalken. Rättens avgörande av saken sker genom utslag. Lag (1970:919).

343 §   Talan mot tingsrätts utslag eller beslut i dispaschmål föres genom besvär. Lag (1971:220).

344 §   Bestämmelserna om särskilda rättsmedel i 58 och 59 kap.
rättegångsbalken skall tillämpas i fråga om dispasch. Härvid skall vad som sägs i 58 kap. 10 a och 13 §§ och 59 kap. 4 a § rättegångsbalken om fullföljd av talan gälla klander av dispasch. Lag (1988:1455).

345--349 §§ Bestämmelser med denna paragrafbeteckning finns numera inte införda i lagen. Lag (1983:699).

Femtonde kapitlet

Om begränsningsfond och begränsningsmål

350 §   Bestämmelserna i detta kapitel gäller begränsningsfond som upprättas enligt 240 § (globalfond).

Bestämmelserna i 352--364 §§ tillämpas också i vissa delar i fråga om begränsningsfond som upprättas enligt 6 § lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss. Lag (1986:297).

351 §   En globalfond skall motsvara
   1. summan av de belopp som enligt 238 § utgör ansvarsgräns för de fordringar beträffande vilka ansvarsbegränsning görs gällande och som har uppkommit på grund av en och samma händelse, och
   2. ränta på belopp som avses i 1, beräknad enligt 6 § räntelagen (1975:635), för tiden från dagen för händelsen till dagen för fondens upprättande. Lag (1983:699).

352 §   Den som ansöker om upprättande av en begränsningsfond skall betala fondbeloppet till rätten eller ställa tillfredsställande säkerhet för detta.

I ansökningen, som skall vara skriftlig, skall sökanden redogöra för omständigheterna i saken och lämna uppgift om namn och adress på dem som kan antas vilja anmäla fordringar mot fonden.

I ärenden om begränsningsfond gäller i tillämpliga delar lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden, om inte annat sägs i detta kapitel. Lag (1983:699).

353 §   Rätten skall fastställa fondens storlek och avgöra om erbjuden säkerhet kan godtas.

Om det inte finns särskilda skäl mot det, skall rätten även besluta att sökanden till rätten skall betala in eller ställa tillfredsställande säkerhet för ett tilläggsbelopp avsett att täcka ersättning till förvaltare i fonden, rättegångskostnader och andra kostnader med anledning av fondens upprättande och fördelning samt ansvaret för ränta för tiden efter fondens upprättande.

Framgår det av beslutet att erforderlig inbetalning har gjorts eller att tillfredsställande säkerhet har ställts, anses fonden upprättad den dag då beslutet har meddelats. I annat fall anses fonden upprättad den dag då inbetalning har skett eller säkerheten har ställts.

Beslut som avses i första och andra styckena gäller till dess annat förordnas eller frågan om fondens fördelning avgörs. Innefattar ett sådant beslut att högre belopp skall betalas eller ytterligare säkerhet ställas, skall rätten förelägga den som har upprättat fonden att inom viss tid betala in felande belopp eller ställa ytterligare säkerhet. Om föreläggandet inte följs, förordnar rätten att fonden inte längre skall ha sådan verkan som avses i 241 och 357 §§. Erinran om detta skall tas in i föreläggandet.

Talan mot beslut som avses i första och andra styckena och mot förordnande enligt fjärde stycket förs särskilt. Lag (1983:699).

354 §   När begränsningsfond har upprättats, skall rätten genast låta kungöra detta. I kungörelsen skall samtliga borgenärer uppmanas att skriftligen anmäla sina fordringar hos rätten inom viss tid (anmälningsfrist), som inte får understiga två månader. Erinran om bestämmelserna i 240 § tredje stycket, 357 och 364 §§ skall tas in i kungörelsen.

Kungörelsen skall införas i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. Om det finns skäl till det, skall kungörelse ske även i annan stat.

Den som har upprättat fonden och alla kända borgenärer skall underrättas om kungörelsen genom särskilt meddelande. Lag (1983:699).

355 §   Om det är lämpligt med hänsyn till sakens beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt, skall rätten när en begränsningsfond har upprättats förordna förvaltare i fonden. På förvaltaren skall ankomma, förutom de uppgifter som anges i 360 § andra stycket, att biträda vid handläggningen av fondärendet eller begränsningsmålet och vid förhandlingar mellan parterna. Förvaltaren skall vara lagfaren och ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver.

Ersättning till förvaltaren fastställs av rätten. Lag (1983:699).

356 §   En borgenär som anmäler en fordran skall lämna rätten uppgift om fordringens storlek och grunden för denna. Har dom meddelats angående fordringen eller pågår särskild rättegång om denna, skall uppgift lämnas om detta. Lag (1983:699).

357 §   För en fordran som inte har anmälts till rätten innan handläggningen av frågan om fondens fördelning avslutas vid tingsrätten, kan ersättning endast utgå enligt 363 § andra stycket. Lag (1983:699).

358 §   Fonden kan inte upplösas förrän anmälningsfristen har gått ut och såväl den som har upprättat fonden som de borgenärer vilka har gjort gällande fordringar mot fonden samtycker till det. Lag (1983:699).

359 §   Med begränsningsmål avses mål i vilket frågor om ansvar och dess begränsning och om anmälda fordringar avgörs samt fonden fördelas. Ett begränsningsmål anhängiggörs genom att talan väcks genom stämning vid den domstol där fonden är upprättad. Sedan målet har anhängiggjorts, kan talan väcks utan stämning.

Om inte annat sägs i detta kapitel, gäller i begränsningsmål i tillämpliga delar rättegångsbalkens regler om tvistemål vari förlikning om saken är tillåten. Lag (1983:699).

360 §   I begränsningsmål skall rätten, sedan den anmälningsfrist som anges i 354 § har gått ut, hålla fondsammanträde. Till sammanträdet skall rätten kalla förvaltaren, den som har upprättat fonden, den som har anhängiggjort begränsningsmålet och borgenärerna. Finns någon annan person, vars rätt är berörd, skall även denne kallas. Vid fondsammanträdet skall behandlas frågor om ansvar och dess begränsning, om ansvarsbeloppets storlek och om anmälda fordringar.

Före fondsammanträdet skall förvaltaren granska anmälda fordringar samt, i den mån det kan ske, upprätta förslag till fondens fördelning.
Förslaget skall översändas till dem som har kallats till sammanträdet.
Har förvaltare inte förordnats, skall rätten vidta dessa åtgärder.

Om någon invändning mot förslaget, med de ändringar som kan ha gjorts vid fondsammanträdet, inte kvarstår när detta avslutas, skall förslaget läggas till grund för fondens fördelning.

Kvarstår någon invändning när fondsammanträdet avslutas, skall rätten bestämma viss tid, inom vilken den som har framställt invändningen skall ange om han vidhåller den och begär rättens prövning av tvisten. Har en sådan begäran inte framställts i rätt tid, anses invändningen förfallen.
Om den vidhålls, skall rätten så snart som möjligt pröva tvisten.

Parter i en sådan tvist som anges i fjärde stycket är den som har framställt invändning och den gentemot vilken invändningen riktas. Lag (1983:699).

361 §   Fondsammanträde är att jämställa med muntlig förberedelse, om inte annat sägs i detta kapitel.

Tredskodom får inte meddelas vid utevaro från fondsammanträde. Uteblir någon som har kallats till sådant sammanträde, får målet handläggas och avgöras utan hinder av utevaron. Detta skall anges i kallelsen till sammanträdet. Lag (1983:699).

362 §   Efter utgången av anmälningsfristen kan rätten förordna att en viss del av de fordringar som har visats föreligga skall betalas omedelbart.

Talan mot tingsrättens beslut i frågor som avses i första stycket förs särskilt. Mot hovrättens beslut i sådana frågor får talan inte föras.
Lag (1983:699).

363 §   När samtliga tvister är avgjorda, skall rätten besluta om fördelning av fonden. Om huvudförhandling inte behövs med hänsyn till utredningen, får målet avgöras utan sådan förhandling.

Rätten kan avsätta ett visst belopp till att täcka fordringar som inte har anmälts innan handläggningen av frågan om fondens fördelning har avslutats vid tingsrätten. Detta belopp fördelas när samtliga anmälda fordringar har behandlats och det kan antas att ytterligare fordringar inte kommer att anmälas.

Fördelning av fonden skall ske även om den som har upprättat fonden inte har rätt till ansvarsbegränsning. I sådant fall kan rätten på yrkande meddela dom avseende den del av en fordran som inte får utdelning ur fonden. Lag (1983:699).

364 §   Lagakraftvunnet avgörande i begränsningsmålet i frågor om ansvar, rätten till ansvarsbegränsning, ansvarsbeloppets storlek, anmälda fordringar och fondens fördelning gäller gentemot alla som kan göra gällande fordringar mot fonden, oavsett om de har anmält sina fordringar eller inte. Lag (1983:699).

Sextonde kapitlet

Särskilda bestämmelser

Atomskada och oljeskada

365 §   Om atomskada och oljeskada gälla särskilda bestämmelser. Lag (1983:699).

Vissa bestämmelser om sjömän m. m.

366 §   Sedan fartyg utklarerats och i övrigt är färdigt att avgå, får ombordanställd icke för gäld hindras att avresa och ej heller något av vad han fört ombord för tjänsten tagas i mät eller beläggas med kvarstad. Lag (1983:699).

367 §   På svenskt fartyg skall, till det antal och mot den ersättning som regeringen fastställer, medtagas sjöman, som har rätt till fri resa enligt 29, 31 eller 32 § sjömanslagen (1973:282) eller vars resa till hemorten det eljest kan åligga konsul att besörja, till bestämmelseorten eller annan hamn, som fartyget skall anlöpa under resan. Utan betalning skall medtagas urna innehållande askan efter avliden svensk befälhavare eller sjöman samt, såvitt det kan ske utan olägenhet, hans efterlämnade effekter. Fartygets befälhavare är ansvarig för att dessa skyldigheter iakttagas.

Regeringen äger förordna, att bestämmelserna i första stycket om medtagande av avliden befälhavares eller sjömans aska eller efterlämnade effekter skola gälla även i fråga om avliden befälhavare eller sjöman från annat land. Lag (1983:699).

Preskription av vissa sjöfordringar

368 §   Nedanstående fordringar upphöra, vare sig ansvarigheten för dem är begränsad eller obegränsad, om talan ej väckes i laga ordning i fråga om
   1. fordran på bärgarlön, inom två år från det bärgningsföretaget slutförts;
   2. fordran på andel i bärgarlön enligt 229 § 1 mom. andra stycket, inom ett år från det vederbörande av redaren erhållit underrättelse om bärgarlönens och andelens storlek;
   3. fordran på ersättning för sammanstötning, inom två år från den dag skadan inträffade;
   4. fordran på belopp som någon erlagt utöver vad som rätteligen belöper på honom enligt 220 §, inom ett år från det beloppet utgivits av honom;
   5. fordran på ersättning på grund av att last skadats, gått förlorad eller försenats vid befordran eller på grund av att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter, inom ett år från det godset utlämnats eller borde ha utlämnats;
   6. fordran på ersättning för personskada eller försening vid passagerarbefordran, inom två år från ilandstigningen eller, om passageraren avlidit under befordringen, från den dag ilandstigning skulle ha ägt rum, eller, om passageraren avlidit efter ilandstigningen, inom två år från dödsfallet men icke senare än tre år från ilandstigningen;
   7. fordran på ersättning på grund av att resgods skadats, gått förlorat eller försenats vid befordran, inom två år från det godset förts iland eller, om det gått förlorat, skulle ha förts iland;
   8. fordran på bidrag till gemensamt haveri eller annan kostnad, som skall fördelas enligt samma grund (136 och 216 §§), inom ett år från den dag dispaschen vann laga kraft.

Svarar gäldenären i andra fall än som avses i första stycket för ersättning eller för annan fordran med begränsning av redareansvaret eller endast med inlastat gods, upphör fordringen, om talan ej väckes i laga ordning, i fråga om fordran på ersättning inom två år från den dag skadan inträffade och i fråga om annan fordran inom ett år efter det att fordringen förföll till betalning. Äger borgenären för fordringen hålla sig även till redare, lastägare eller annan, utan att begränsning av ansvarigheten äger rum, gäller sådan rätt under samma tid som för fordran i allmänhet.

Har fordran som avses i första eller andra stycket kommit under dispaschörs behandling, anses talan om fordringen väckt.

Den som infriat fordran som avses i första stycket 5 kan väcka återkrav mot tredje man efter utgången av den där angivna tiden. Sådan talan får dock ej väckas senare än ett år från den dag huvudanspråket infriades eller talan väcktes därom.

Avtal om förlängning av preskriptionstid som avses i denna paragraf är giltigt endast om det ingåtts efter fordringens tillkomst och äger ej verkan för längre tid än tre år åt gången, räknat från dagen för avtalet. Preskriptionstid kan dock icke i något fall genom avtal förlängas med sammanlagt mer än tio år eller, i fall som avses i första stycket 6 eller 7, med mer än tre år från det ilandstigning eller ilandföring ägt rum eller skulle ha ägt rum. I 200 § andra stycket finns föreskrifter om ogiltighet av avtalsvillkor som inskränker passagerares rättigheter enligt första stycket 6 och 7.

Fråga om preskription av fordran som avses i denna paragraf bedöms här i riket enligt svensk lag, även om utländsk lag i övrigt är tillämplig på rättsförhållandet. Lag (1983:699).

Särskilda dragningsrätter

369 §   Med särskilda dragningsrätter förstås de av Internationella valutafonden använda särskilda dragningsrätterna (SDR).

Omräkning av SDR till svenskt mynt skall ske efter kursen den dag då betalning sker eller, om säkerhet ställs för betalningen, då säkerheten ställs. Kronans värde skall bestämmas i enlighet med den beräkningsmetod som Internationella valutafonden nämnda dag tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner. Lag (1983:699).

Statsansvar för vissa rättsförluster m. m.

370 §   Kommer till följd av 20 eller 269 § förvärv eller panträttsupplåtelse som avses där att gälla mot rätte ägaren eller mot någon till vars förmån rådighetsinskränkning som avses i 20 eller 269 § gäller, har denne rätt till ersättning av staten för sin förlust på grund av förvärvet eller upplåtelsen.

Lider någon förlust till följd av tekniskt fel i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret vid användning av automatisk databehandling eller i anordning som hos registermyndigheten eller annan statlig myndighet är ansluten till registret, har han rätt till ersättning av staten.

Har den skadelidande medverkat till förlusten genom att utan skälig anledning underlåta att vidtaga åtgärd för bevarande av sin rätt eller har han på annat sätt medverkat till förlusten genom eget vållande, skall ersättningen efter vad som finnes skäligt nedsättas eller helt bortfalla. Lag (1983:699).

371 §   Kommer till följd av beslut i ärende om rättelse förlust att tillskyndas rättsägare som avses i 39 §, har han rätt till ersättning av staten. Ersättning utgår dock ej, om den skadelidande med hänsyn till felets beskaffenhet eller andra omständigheter bort inse att fel förekommit. Lag (1983:699).

372 §   Staten företräds i ärende om ersättning enligt 370 eller 371 § av myndighet som regeringen bestämmer. Lag (1983:699).

373 §   Vill den som är part i mål om beståndet av rätt till skepp eller skeppsbygge framställa anspråk på ersättning enligt 370 §, om han förlorar målet, skall han antingen till gemensam handläggning med målet väcka talan mot staten om sitt ersättningsanspråk eller skriftligen underrätta den myndighet som avses i 372 § om rättegången.

Har förberedelsen i målet slutförts utan att ersättningstalan väckts eller underrättelse lämnats enligt första stycket, skall domstolen förelägga parten att vidtaga endera åtgärden inom viss tid. Iakttages ej tiden, är ersättningsanspråket förfallet. Erinran därom skall intagas i föreläggandet. Lag (1983:699).

374 §   Har den som enligt 370 eller 371 § är berättigad till ersättning av staten haft rätt att utkräva beloppet av annan såsom skadestånd, inträder staten i rätten mot denne.

Ersättning enligt 370 eller 371 § på grund av domstols dom utbetalas sedan domen vunnit laga kraft. Lag (1983:699).

Underrättelser till och biträde åt registermyndigheten

375 §   Väckes talan om hävning eller återgång av förvärv av registrerat skepp eller skeppsbygge, andel däri eller villkorlig äganderätt därtill eller om bättre rätt till sådan egendom eller eljest i fråga som angår inskrivning i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret, skall rätten genast underrätta registermyndigheten. Underrättelse skall, utöver uppgift om parterna, innehålla sådana uppgifter om egendomen att den kan identifieras i registret.

När dom eller slutligt beslut i målet har vunnit laga kraft, skall rätten genast översända domen eller beslutet till registermyndigheten.
Lag (1983:699).

376 §   Sjöfartsverket, kustbevakningen, tullverket och polismyndighet biträda registermyndigheten med att vaka över att bestämmelser i lag eller annan författning om registrering och identifiering av skepp och inskrivning av rätt till skepp och andel i sådan egendom efterlevas. De äga för detta ändamål tillträde till skepp. De skola underrätta registermyndigheten om försummelser att efterleva bestämmelserna. Lag (1988:440).


Övergångsbestämmelser

1973:1064

Allmänna bestämmelser
   1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Genom lagen upphäves

lagen (1901:26 s. 1) om inteckning i fartyg,
lagen (1928:166) i anledning av Sveriges tillträde till 1926 års internationella konvention rörande sjöpanträtt och fartygshypotek,
lagen (1901:26 s. 33) om antecknande i fartygsregister av tvist om fartyg eller fartygslott,
förordningen (1901:78) angående registrering av svenska fartyg.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Till 1 kap. sjölagen
   2. Bestämmelserna i 5 § i dess äldre lydelse gäller fortfarande i fråga om förvärv eller förändring som inträffat före ikraftträdandet.
   3. Utan hinder av 6 § i dess nya lydelse får skepp behålla det namn varunder det vid ikraftträdandet är infört i fartygsregistret så länge skeppet eller större andel däri än hälften ej övergått till ny ägare eller det föreligger särskilda skäl att skeppet ändock behåller namnet.
Detta får dock ej behållas, om registermyndigheten finner synnerliga skäl att namnet ändras för undvikande av förväxling.

Finner registermyndigheten att skepps namn bör ändras, kan den vid vite förelägga ägaren att inom viss tid bestämma annat namn varunder skeppet kan registreras. Vitet utdömes av myndigheten.

Till 2 kap. sjölagen
   4. I skeppsregistret skall såsom ägare till skepp, som är överfört från fartygsregistret eller fiskefartygsregister, antecknas den som senast upptagits som ägare av skeppet i sådant register. Registermyndigheten skall på lämpligt sätt låta kungöra sådan anteckning.

Har ett år förflutit från ikraftträdandet utan att inskrivning av äganderätt sökts eller talan väckts om bättre rätt till skeppet, skall den som antecknats såsom ägare anses som inskriven ägare av skeppet.

Söker någon inskrivning av äganderätt till skepp, som förvärvats före ikraftträdandet och som vid ikraftträdandet icke var infört i fartygsregistret eller fiskefartygsregister, och kan han icke styrka sin rätt men gör han den sannolik, skall han antecknas i skeppsregistret som ägare. Första stycket andra punkten och andra stycket har motsvarande tillämpning, varvid ettårstiden räknas från den dag anteckningen kungjordes.
   5. Har inteckning sökts eller beviljats i båt före ikraftträdandet, skall båten och inteckningen upptagas i skeppsregistret.

I fråga om båt som avses i första stycket gäller de nya bestämmelserna om registrering och avregistrering av skepp samt inskrivning av förvärv av skepp, utom 19--22 §§. Upphör båten att besväras av inteckning, skall den omedelbart avföras ur skeppsregistret.

Bestämmelserna i 4 har motsvarande tillämpning i fråga om båt som avses i denna punkt.
   6. Utföres skeppsbygge enligt beställning som gjorts före ikraftträdandet, får det införas i skeppsbyggnadsregistret endast om tillverkare och beställare är ense därom.

Skeppsbygge som anmäles för registrering inom två år från ikraftträdandet får ej registreras, om ägarens näringsverksamhet vid ikraftträdandet omfattades och fortfarande omfattas av företagsinteckning och inteckningshavaren icke medgivit att bygget registreras.

Skeppsbygge som anmäles för registrering senare än två år från ikraftträdandet får ej heller registreras, om det visas att registreringen skulle kränka rätt som någon har till bygget på grund av företagsinteckning.

Bestämmelserna i 3 § i dess äldre lydelse skall under en tid av två år från ikraftträdandet gälla i fråga om beställning som gjorts före ikraftträdandet. Beställares rätt till skeppsbygge enligt 3 § i dess äldre lydelse består så länge bygget ej registrerats.
   7. Frist för anmälan av skepp för registrering eller för ansökan om inskrivning av förvärv av skepp eller skeppsbygge skall ej i något fall räknas från dag före ikraftträdandet.

7 a När inskrivning eller inteckning första gången sökes i egendom vilken såsom skepp har överförts från fartygsregistret eller fiskefartygsregister till skeppsregistret, skall registermyndigheten pröva huruvida egendomens beskaffenhet av skepp är otvetydigt utredd.
Myndigheten kan därvid förelägga ägaren att förebringa behövlig utredning eller själv låta göra sådan genom sjöfartsverkets, kustbevakningens eller tullverkets försorg. I föreläggande får vite utsättas. Förelägges vite, gäller 26 § tredje stycket. Lag (1988:441).

7 b. Om särskilda skäl föreligger får vid avregistrering det avregistrerade skeppets namn eller vid namnbyte det tidigare namnet med tillämpning av 15 § i dess nya lydelse förbehållas den som har brukat namnet, även om det inte tydligt skiljer sig från andra skeppsnamn i registret. Den som vid något tillfälle under tiden den 1 januari 1971 till den 31 december 1975 brukat visst skeppsnamn har motsvarande rätt till förbehåll för sådant namn utan samband med avregistrering eller namnbyte, om ansökan göres senast den 31 december 1979.

Den som har förbehållits eller äger förbehålla sig namn enligt första stycket får utan hinder av 6 § i dess nya lydelse taga namnet i bruk för registrerat skepp, såvida icke registermyndigheten med hänsyn till risken för förväxling med annat registrerat skepp finner synnerliga skäl föreligga att vägra användning av namnet. Övergår skeppet eller större andel däri än hälften till ny ägare, skall namnet ändras, om ej särskilda skäl föreligger att skeppet ändock behåller namnet. Lag (1979:379).

Till 3 kap. sjölagen
   8. I fråga om partrederi, som tillkommit före ikraftträdandet, gäller utan hinder av att rederiavtalet ej anmälts till registermyndigheten vad som föreskrivs i 40 § andra stycket om delad ansvarighet för uppkommande förpliktelser.

Till 11 kap. sjölagen
   9. I fråga om sjöpanträtt, som uppstått före ikraftträdandet, gäller 245, 252 och 255--260 §§ i stället för motsvarande äldre bestämmelser.
Dock skall sjöpanträtt, som icke erkännes enligt de nya bestämmelserna, ha det företräde till betalning som närmast kan anses motsvara företrädet enligt äldre bestämmelser.
   10. I skepp, som icke har den dräktighet att det kunnat intecknas enligt lagen (1901:26 s. 1) om inteckning i fartyg, får inteckning icke beviljas enligt de nya bestämmelserna utan att det visas, att skeppet ej omfattas av företagsinteckning.
   11. Inteckning, som beviljats eller sökts före ikraftträdandet, skall föras över till skeppsregistret. Den anses som en enligt de nya bestämmelserna beviljad eller sökt inteckning på belopp motsvarande den tidigare beviljade eller sökta inteckningens kapitalbelopp.
Inteckningshandlingen skall anses som pantbrev på samma belopp, om inteckningen är beviljad.

11 a. Inteckning, som ej kan föras över till skeppsregistret emedan fartyget har avförts ur fartygsregistret före ikraftträdandet, får efter utgången av maj 1977 göras gällande i egendom som är införd i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret endast om dessförinnan betalning har sökts ur egendomen för den intecknade fordringen eller talan har väckts om rätt till egendomen på grund av inteckningen. Bifalles talan om rätt till egendomen, skall inteckningen föras in i registret. Lag (1975:602).
   12. Utgör inteckningshandling säkerhet för fordran vid ikraftträdandet, skall panträtt anses upplåten enligt 262 § till säkerhet för fordringen.
Om borgenär innehar inteckningshandling vid nämnda tidpunkt utan att handlingen utgör säkerhet för fordran, skall panträtt anses upplåten till säkerhet för borgenärens rätt på grund av handlingen. Bestämmelsen i 36 § lagen (1901:26 s. 1) om inteckning i fartyg har fortfarande tillämpning.
   13. Bestämmelserna i 12 har motsvarande tillämpning i fall då borgenär vid ikraftträdandet innehar fordringshandling, på grund varav inteckning sökts, och inteckning sedermera beviljas med stöd av 19.

Bestämmelserna i 12 har likaledes motsvarande tillämpning, om borgenär vid ikraftträdandet innehar fordringshandling, på vilken tecknats inteckningsmedgivande, och inteckning sedermera beviljas med stöd av 19.
   14. Har borgenär panträtt för sin fordran på grund av inteckning som beviljats före ikraftträdandet eller därefter med stöd av 19 skall i fråga om hans rätt till betalning ur medel, som myndighet vid utsökning eller eljest fördelar mellan rättsägare i det av inteckningen besvärade fartyget, äldre bestämmelser tillämpas i stället för 264 § om det yrkas av någon vars rätt beror därav. Vad som sagts nu gäller dock endast om fördelningen föranledes av utmätning som skett före utgången av 1979 eller av konkurs efter ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt eller, såvitt angår fördelning av annan anledning än utmätning eller konkurs, om medlen nedsatts före den angivna tidpunkten.

Första stycket gäller även i fall då efter ikraftträdandet inteckningshandlingen utbytts mot två eller flera nya pantbrev.
   15. Grundas panträtt i fartyg på förhållande som anges i 12 eller 13 första stycket, har fartygsägaren även i annat fall än då bestämmelserna i 14 är tillämpliga rätt att påfordra, att vid fördelning av medel mellan rättsägare i fartyget betalning till borgenären begränsas enligt äldre bestämmelser.
   16. Medför tillämpning av 264 §, i fall då panträtt i fartyg grundas på förhållande som anges i 12 eller 13 första stycket och fordringens förfallodag inträffar efter utgången av år 1979, att inteckningssäkerhetens värde nedgår väsentligt och ställer gäldenären ej efter anfordran ytterligare säkerhet varmed borgenären skäligen kan nöjas, får borgenären säga upp fordringen till betalning inom sex månader. Uppsägning på grund av vad som sagts nu får icke ske förrän sex månader förflutit från det gäldenären anmodats ställa ytterligare säkerhet och ej heller före utgången av år 1977 eller senare än att tiden för betalningsskyldighetens fullgörande infaller före utgången av år 1979.
   17. Övergångsbestämmelserna utgör ej hinder för borgenär att göra gällande personligt betalningsansvar på grund av inteckningshandling.
Bestämmelserna i 24 och 25 §§ lagen (1901:26 s. 1) om inteckning i fartyg har fortfarande tillämpning.
   18. Bestämmelserna i 271 § om företräde på grund av inteckning har tillämpning även om inteckningen sökts före ikraftträdandet.

Bestämmelserna i 268 och 269 §§ om godtrosförvärv på grund av inskrivning gäller endast i fråga om upplåtelse som sker efter ikraftträdandet.
   19. Fullföljes efter ikraftträdandet en dessförinnan gjord ansökan om inteckning, skall inteckning beviljas enligt de nya bestämmelserna, om ansökningen uppfyller villkoren för inteckning enligt lagen (1901:26 s. 1) om inteckning i fartyg. Ansökningen skall därvid anses avse ett penningbelopp motsvarande fordringens kapitalbelopp.

Sökes efter ikraftträdandet inteckning på grund av fordringshandling, på vilken före ikraftträdandet tecknats sådant bevittnat medgivande som avses i 2 § lagen om inteckning i fartyg, skall ansökningen upptagas och prövas som ansökan om inteckning enligt 282 § första stycket. Även i detta fall skall ansökningen anses avse ett penningbelopp motsvarande fordringens kapitalbelopp. Är medgivandet tecknat av annan än den som avses i 281 §, får ansökningen icke bifallas, om ej den som medgivit inteckningen styrkes vara ägare till skeppet och inskrivning sökes för hans fång.
   20. Bestämmelserna i 275 § tillämpas även om grund för avregistrering inträtt före ikraftträdandet.
   21. Bestämmelsen i 276 § första stycket om verkan av exekutiv auktion gäller ej i fråga om auktion som ägt rum före ikraftträdandet.

Till 15 kap. sjölagen

Numera 16 kap. (1983:699)
   22. Bestämmelserna i 349 § gäller endast i fråga om förvärv och upplåtelse som äger rum efter ikraftträdandet.

Numera 370 § (1983:699)

1981:808

Vad som sägs om kvarstad i 33, 38, 237, 238 och 283 §§ i deras nya lydelse gäller även skingringsförbud som har meddelats före ikraftträdandet.

När ett mål angående kvarstad handläggs av överexekutor efter ikraftträdandet, tillämpas 237 och 238 §§ i deras äldre lydelse.

1982:252

Vid tillämpningen av 81 och 296 §§ avses med bruttodräktighet det bruttodräktighetstal som anges i det mätbrev som gäller för fartyget.

1983:699

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre bestämmelser gäller dock i fall då den händelse som ansvarigheten grundas på har inträffat före ikraftträdandet.

1985:176
   1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.
   2. Äldre bestämmelser i 264 § första stycket skall tillämpas på pantbrev, som gäller på grund av inteckning som har sökts före ikraftträdandet av denna lag, om skeppet eller skeppsbygget har utmätts, konkursansökan har gjorts eller de medel som i övrigt skall fördelas har nedsatts a) före ikraftträdandet eller b) efter ikraftträdandet men före utgången av juni månad 1988.

I fall som avses i första stycket b krävs dessutom att ett yrkande om tillämpning av äldre bestämmelser framställs av skeppets eller skeppsbyggets ägare eller av någon som har panträtt i skeppet eller skeppsbygget på grund av inteckning som har sökts före ikraftträdandet eller av någon som har retentionsrätt som uppkommit före ikraftträdandet. Yrkandet skall, när det är fråga om en exekutiv försäljning av skeppet eller skeppsbygget, framställas senast vid bevakningssammanträdet och i annat fall vid det sammanträde som skall hållas för medelsfördelning.
   3. Vad som sägs i 264 § tredje stycket gäller inte, om utmätningen eller pantförskrivningen i andra hand har skett före ikraftträdandet.

1985:984

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986. Har den som bygger om eller reparerar ett fartyg åt någon annan fått fartyget i sin besittning före ikraftträdandet, tillämpas dock äldre bestämmelser. Detsamma gäller i fråga om fartygsbygge som har påbörjats före ikraftträdandet.

1987:794
   1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.
   2. Har en gåva mellan makar eller blivande makar skett genom äktenskapsförord som har registrerats, skall 33 § tillämpas i dess äldre lydelse.

1991:668
   1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
   2. Till och med utgången av år 1991 skall straffet för brott mot 324 a § vara böter, högst ettusen kronor.

1993:104

Denna lag träder i kraft den 30 oktober 1993. Förordning (1993:1046).