Information från ordförandeskapets multilaterala konsultationer den 15 maj 2007

2006/07:KUU1

Utkast

 

Information från ordförandeskapets multilaterala konsultationer den 15 maj 2007

Torsdagen den 24 maj 2007 kl. 11.00 med kabinettssekreteraren Frank Belfrage

 

Ordföranden: Välkomna till det sammansatta utskottet. Vi är nu på punkt nr 3. Vi ska få en rapport från den multilaterala konsultation som var den 15 maj. Jag hälsar kabinettssekreterare Frank Belfrage välkommen, statssekreterare Nicola Clase, departementsrådet Torbjörn Haak, och jag såg att det var ytterligare en person som slank in genom dörren. Katarina Areskoug är också mycket välkommen.

Kabinettssekreterare Frank Belfrage: Fru ordförande! Som bekant har det tyska ordförandeskapet högt ställda ambitioner i fråga om EU:s fördrag inför Europeiska rådets möte som blir den 21 och 22 juni. Under andra hälften av april och början av maj har ordförandeskapet hållit en rad bilaterala möten med samtliga medlemsstater, det som i EU-jargongen kallas för bikter, i enlighet med vad regeringen tidigare har redogjort för och samrått med utskottet om.

Den konsultationsrundan har följts upp med ett möte i Berlin, som fru ordförande var inne på, den 15 maj mellan företrädare för medlemsstaterna. Vid det mötet ersatte jag min kollega Nicola Clase som hade förhinder på grund av statsministerns besök i Washington.

En naturlig utgångspunkt vid mötet var den redogörelse som ordförandeskapet lämnade av sina intryck från de bilaterala samtalen, från den runda de hade haft under april–maj. Ordförandeskapet utgick från det frågebatteri som använts vid de bilaterala samtalen som vi tidigare har samrått om här i utskottet. Sammanfattningsvis ansåg ordförandeskapet att det fanns en utbredd vilja hos medlemsstaterna att komma vidare i fördragsfrågan vid det förestående toppmötet. Det var dags att avsluta reflexionsperioden efter det negativa utfallet i de franska och nederländska folkomröstningarna och nu snart ta ett steg mot att reformera fördragsverket för EU.

Ordförandeskapet bekräftade sin vilja att vid toppmötet söka nå en politisk överenskommelse om att inleda en ny regeringskonferens men också att toppmötet tydligt borde formulera vilka förändringar som skulle ske i det konstitutionella fördraget och hur dessa skulle se ut. Det handlar alltså om att vid toppmötet i juni nå en överenskommelse som är så tydlig att den efterföljande regeringskonferensen kan inriktas mot att tekniskt genomföra denna uppgörelse på ett sätt som en fördragsrevision kräver, det vill säga omsätta en politisk uppgörelse i fördragstext. Jag betonar just detta. Det kommande portugisiska ordförandeskapet har särskilt understrukit att man inte efteråt vill ha en diskussion om hur man ska tolka den politiska överenskommelsen i juni. Man vill ha något så lätt som möjligt som underlag att sedan transponera till fördragstext inom ramen för en regeringskonferens.

Det stod enligt ordförandeskapet klart att förändringar behövs i det konstitutionella fördraget. Men 18 medlemsstater har godkänt fördraget, och deras ställningstaganden måste respekteras. Det betonade ordförandeskapet. Det var därför naturligt att den stora majoriteten av medlemsstater stod fast vid den uppläggning, den struktur och det innehåll som det konstitutionella fördraget hade.

Denna breda majoritet av medlemsstater ville se ett konsoliderat enhetligt fördrag som ersatte det nuvarande fördraget, fortsatte ordförandeskapets referat. Enligt ordförandeskapet var för dessa medlemsstater översiktligheten och tillgängligheten i det konstitutionella fördraget av stor betydelse med en enhetlig juridisk personlighet och en nedbrytning av pelarstrukturen som viktiga inslag. Andra medlemsstater – – – ville basera en reform på de nuvarande EU- och EG-fördragen och ändringar i dem. De stod fast vid den nuvarande pelarindelningen och den rättsliga uppdelningen mellan EU och EG.

Som en möjlig lösning har ordförandeskapet – det har vi varit inne på tidigare som bekant – skissat på en reform som bygger på ändringar i de nuvarande EU- respektive EG-fördragen. Det nuvarande EU-fördraget omvandlas till en motsvarighet till målbestämmelserna och de övergripande beskrivningarna i det konstitutionella fördragets del 1. Det institutionella paketet öppnas inte för en ny diskussion. Det skulle vara det första momentet i ordförandeskapets skiss. Den andra delen med stadgan om grundläggande rättigheter skulle utgå. Stadgan skulle i stället ges rättsligt bindande verkan genom en referens i ett nytt EU-fördrag. Innehållet i den tredje delen med unionens politikområden skulle oförändrat föras in i det nuvarande EG-fördraget genom ändringar. EG-fördraget skulle sedan byta namn, exempelvis till Fördraget om EU:s funktion. På så sätt markeras att det handlar om ändringar i nuvarande fördrag, samtidigt som de förhandlingslösningar som nåddes inom det konstitutionella fördragets ram respekteras och upprätthålls. Mera symboliska inslag och vissa beteckningar i det konstitutionella fördraget skulle utgå och dess titel ändras. Allt i linje med ordförandeskapets tidigare nämnda frågebatteri. Man skulle alltså ta samma grepp som man har gjort vid tidigare fördragsrevisioner, senast nu i Amsterdam och Nice.

I den efterföljande diskussionen bekräftades den allmänna bild som ordförandeskapet tecknat. Det handlade då inte om regelrätta förhandlingar utan mer om markeringar från medlemsstaterna om hur de uppfattade situationen. Samtliga 18 länder som redan har godkänt fördraget bekräftade sitt stöd för det. Det gjorde även Irland, Portugal, Danmark och Sverige. Vad gäller fördragsstrukturen hördes genomgående kommentaren att dessa länder ville se en lösning som låg så nära det konstitutionella fördraget som möjligt. Det hördes flera markeringar mot ansatser att ytterligare avlägsna sig från det konstitutionella fördragets struktur.

Olika signaler kom från dem som tidigare har varit tveksamma. Jag vet inte vilken bedömning man ska ge dem. Tjeckien visade beredskap att gå vidare mot den lösning som ordförandeskapet skisserat, men vi har sedermera hört annat från Prag. Från polsk sida markerades att missnöje fanns i fråga om röstviktning i rådet, dock utan att man preciserade vad man exakt ville uppnå.

Särskild uppmärksamhet fästes naturligtvis vid de kommentarer som kom från – – –. Där bekräftade man de synpunkter som är kända sedan tidigare. Samtidigt bör noteras att ingetdera av länderna motsatte sig ambitionen att nå en lösning vid junitoppmötet samtidigt som de dock tydligt underströk att de inte delade den hållning som den breda majoriteten av medlemsländer företrädde. Båda höll fast vid att ändringarna i EU- och EG-fördragen inte får leda till att pelarstrukturen avskaffas. På det sättet ville man markera att fördragsformen handlar om effektivisering av EU:s arbete och att det inte var fråga om att förändra EU-samarbetet på ett grundläggande sätt. Från – – –markerades även uppfattningen att övergången till majoritetsomröstning i rättsliga och inrikes frågor borde begränsas.

Det kan noteras att Frankrike – mötet hölls ju innan den nuvarande presidenten Sarkozy tillträtt – inte yttrade sig närmare. Sedermera har vi ju hört att Frankrike vill medverka konstruktivt i den ansats som det tyska ordförandeskapet skissat. Vi har ju också kunnat notera de synpunkter som presidentkandidaten Sarkozy hade under valkampanjen, som ju går i den riktningen.

För svensk del konstaterade jag att det konstitutionella fördraget har brett stöd hos oss men att vi var redo att gå vidare med ordförandeskapets inriktning för att hitta en lösning. Nyckeln var att respektera innehållet i uppgörelserna och i det konstitutionella fördraget, särskilt i fråga om institutionerna i bred mening, enhetlig juridisk personlighet och viljan att komma över pelarindelningen. Jag gjorde också en markering om betydelsen av att stadgan om grundläggande rättigheter blir rättsligt bindande.

Jag framhöll att det var av stor vikt att fokusera på fördraget och dess helhet, inte delar av det, och jag varnade för att ta upp frågor som riskerar att splittra medlemsstaterna. Jag ska strax återkomma till det. I stället måste vi söka efter det som förenar medlemsstatskretsen.

Klimatfrågan var viktig och kunde ges större utrymme, men vi manade allmänt till stor försiktighet med sådana tillägg av politiskt profilerad natur. I synnerhet vill vi inte se en ny debatt om förutsättningarna för unionens fortsatta utvidgning.

Avslutningsvis kan jag konstatera att just frågan om så kallade tillägg har fått mycket uppmärksamhet under våren. Det har då handlat om att uppmärksamma delar av det konstitutionella fördragets innehåll eller förstärka det på enskilda punkter. Vid mötet den 15 maj kunde vi dock se en ny försiktighet på den punkten. Ordförandeskapet konstaterade att medlemsstaterna sannolikt kunde enas om tydligare skrivningar i klimatfrågan samt eventuellt om energiförsörjning.

De övriga tankar som tidigare nämnts har visat sig vara mer kontroversiella. Tanken att i fördraget reglera de så kallade Köpenhamnskriterierna för unionens utvidgning har således stött på patrull hos flera medlemsstater, och det finns en risk, menade ordförandeskapet, för en ny uppslitande diskussion om utvidgningen, något som ordförandeskapet naturligtvis vill undvika.

För svensk del markerade jag med kraft vår negativa inställning till att ta in Köpenhamnskriterierna om unionens utvidgning i det nya fördraget. Den frågan är visserligen inte avförd, men jag tror att man kan göra bedömningen att det är osannolikt att vi kommer att se den dyka upp i det slutliga fördraget. Osvuret är naturligtvis bäst vad gäller hur Nederländerna – det är de som driver den frågan – till sist kommer att vilja hantera och driva den.

Ordförandeskapet talade också lite om hur det fortsatta arbetet kommer att gå. På den punkten tror jag att jag ska be Nicola Clase ta över, för det handlar om både det som ordförandeskapet hade att säga och hur vi själva ser på den fortsatta processen.

Statssekreterare Nicola Clase: Fru ordförande! Närmast väntar samtal mellan förbundskansler Merkel och stats- och regeringscheferna i medlemsländerna. De här samtalen har redan inletts med några medlemsländer och kommer att fortgå en bit in i juni. Det är inte säkert att Merkel hinner klara av alla samtal före G8-mötet, som äger rum den 6–8 juni, men ansatsen är att försöka klara det. Vår statsminister ska träffa Merkel den 31 maj.

Vi får också räkna med att ordförandeskapet kommer att ha särskilt nära kontakter med några av de länder som avviker från majoriteten. Det kommer att vara nödvändigt för att hitta en gemensam grund för en överenskommelse. Det är vårt intryck att så även har skett inför det sherpamöte som ägde rum den 15 maj.

Inför allmänna rådets möte den 18 juni förväntar vi att ordförandeskapet lägger fram en rapport i eget namn. Den ska då innehålla en beskrivning av vad förberedelserna har resulterat i. En sådan rapport skulle då fungera som utgångspunkt för en diskussion i anslutning till allmänna rådet. Därefter väntar vi i veckan före toppmötet utkast till slutsatser. Det blir då det andra dokumentet i det samlade paket som toppmötet ska ta ställning till.

Det kan också bli aktuellt med ytterligare ett sherpamöte kort tid före toppmötet, men här har vi inga konkreta uppgifter, utan det är mer något som ordförandeskapet har nämnt som en möjlighet.

Ordföranden: Tack för en bra rapportering och några ord om vad som står på framöver!

Susanne Eberstein (s): Samtidigt som man hör att det finns höga ambitioner och att det här ska gå oerhört fort så finns det en oerhörd spännvidd, har vi fått höra här, mellan de olika ländernas ståndpunkter, till exempel när det gäller pelarstruktur eller inte pelarstruktur. Därför undrar jag: Hur realistisk är den tidsplan som det tyska ordförandeskapet har satt upp?

Carl B Hamilton (fp): Fru ordförande! Jag vill också tacka för de här föredragningarna. Jag vill väl understryka det som Frank Belfrage sade: Jag har uppfattat det som väldigt svårt för Sverige att acceptera att man kommer in i någon substansdiskussion om utvidgningskriterierna. Jag skulle nästan säga att prognosen är att det blir väldigt svårt i Sveriges riksdag att få acceptans för det. Jag säger det inte därför att jag har gått runt och frågat alla utan därför att jag har sysslat med dessa frågor under lång tid i riksdagen. Det kommer väl inte heller som någon överraskning för kabinettssekreteraren.

Det andra jag vill ta upp är den paradox som finns här men som jag tycker att det är lika bra att ta upp. Den kanske inte är så besvärlig som det förefaller. Paradoxen är det att man i det nya fördraget understryker de nationella parlamentens roll. Samtidigt är det, just i den här processen nu, ganska svårt för de nationella parlamenten att vara med på ett riktigt tillfredsställande sätt. Det är paradoxen.

Då kan man ju säga att fördragstexten innehållsmässigt ju är i stort sett det som vi har hållit på och hanterat här i riksdagen under väldigt lång tid. Innehållsmässigt är det alltså inte några nyheter. Men det reser ändå frågan, både till ordföranden, till kabinettssekreteraren och till statssekreteraren, hur vi ska utforma samrådet med riksdagen på ett tillfredsställande sätt trots den höga takten och den något slutna naturen, måhända, i det förhandlingsarbete som pågår.

Pernilla Zethraeus (v): Jag instämmer i det sista. Jag försöker också greppa den fortsatta processen. Det var ju sagt inför det här mötet att dagens utskottsmöte skulle vara ett saksamråd, och man letar efter papper i handlingarna och så vidare, och det kom inte ut något. Frågan är ju när de fortsatta saksamråden ska ske och i vilken form de ska ske, och det handlar också om dialogen med riksdagen, som Carl B Hamilton var inne på.

Jag har några konkreta frågor. Det gäller – – – om att stå fast vid pelarindelningen, uppdelningen mellan EU och EG och att man inte vill överföra beslut från enhällighet till majoritet på rätts- och inrikesområdet, eller i alla fall begränsa det. Det är synpunkter som jag tycker är rätt sympatiska för övrigt.

Men min fråga gäller: Hur reagerar egentligen Frankrike? Den bild som ni har gett tidigare, och som också bekräftas i dag, tycker jag, är att Frankrike sedan presidentskiftet har övergett sin ståndpunkt om ett bantat minifördrag och nu ansluter sig till den linje som det tyska ordförandeskapet och även Sverige är inne på. I medierna tycker jag att man får en annan uppfattning. Där talas det fortfarande om ett bantat minifördrag och liknande. Då är min fråga: Var står egentligen Sarkozy?

Det fanns ett par punkter som diskuterades när vi hade saksamråd tidigare. Det ena var något som gick under någon slags benämning opt in–opt out. Vissa medlemsländer skulle ges möjlighet att även fortsättningsvis gå före inom vissa områden. Det är också en ståndpunkt som jag tycker är sympatisk men som regeringen och utskottsmajoriteten här markerade att man inte stod bakom. Min fråga är hur det har gått med den punkten, om den är borta, om det är några specifika länder som driver den här linjen fortfarande och vilka dessa i så fall är.

Ordföranden: Tack för det! Det är ytterligare ledamöter som har begärt ordet, men jag tänkte att det väl är rimligt ändå, för att vi ska få det här att fungera på ett bra sätt, att statssekreteraren får möjlighet att ge svar på de frågor som har lämnats hittills.

Statssekreterare Nicola Clase: Jag tänker inleda med att svara på Susanne Ebersteins fråga om tidsplanen. Det är klart att när man är så här mitt uppe i en förhandling så kan man ibland få känslan: Kan man verkligen klara det på den korta tid som är kvar?

Men jag har ändå känslan av – jag har väl så att säga andats det många gånger här i det sammansatta utskottet – att detta fortfarande andas den optimism som trots allt finns och den känsla av politiskt momentum som finns, inte minst nu när Sarkozy ändå rör sig i en riktning som det tyska ordförandeskapet nog ändå uppfattar underlättar situationen.

Jag tror att det finns förutsättningar, men det kommer att bli ett pressat schema. Det är ju så. Det är påfallande att tyskarna känner att de måste så att säga ta en vecka i sänder, för det är många komponenter här som ska komma på plats. Det är väldigt avgörande nu med de samtal med stats- och regeringschefer som kommer att hållas under den närmaste tiden. De kommer nog att känna ganska väl en bit in i juni här hur möjligt det är, så att säga. Det är svaret på den frågan.

Om jag bara kunde få säga något om Carl B Hamiltons fråga om Köpenhamnskriterierna och utvidgningen, så vill jag säga att jag tycker att det är ganska intressant. När jag besökte sammansatta utskottet förra gången gav jag en bild av att vi stod ganska isolerade. Vi hade ju kanske förvånat det tyska ordförandeskapet med vår ganska tuffa position i den här frågan, men det visade sig att det som gjorde att vi så att säga fick gehör för våra synpunkter var att vi inte bara till tyskarna utan även till andra länder i stället för att säga att vi motsätter oss Köpenhamnskriterier vände på frågan och sade: Är det verkligen så att vi ska ha en ny utvidgningsdebatt?

Det var i princip inget land som ville ha en ny utvidgningsdebatt, utom möjligtvis – ja, jag ska inte säga att det var något land. Men när det gäller Holland har man tidigare varit mycket mån om att Köpenhamnskriterierna kommer med, men ett annat land som starkt förespråkar att komma in i en sådan situation fanns inte. Då, plötsligt, svängde det här, och vi har nu från många länder sett ett starkt motstånd. Vi är alltså inte längre isolerade, och det gör att vi är lite hoppfulla om att åtminstone inte få in text kring Köpenhamnskriterierna i själva fördraget.

Vi har inte släppt frågan, utan vi hårdbevakar den. Det är ändå bra att se att det går att föra fram den här typen av argumentation. Vi har även haft stöd av ordförandeskapet i frågan nu, vilket vi från början kanske inte hade kunnat förutse.

När det gäller fortsatt samråd med riksdagen kommer vi att vara mycket angelägna om att dels kunna ha saksamråd med detta sammansatta utskott, dels naturligtvis att EU-nämnden kommer in i de lägen då det blir fråga om beslutssamråd och annat. Vi kommer att föra samtal och dialog med er så att vi säkerställer att det blir på bästa möjliga sätt.

Jag vill också säga att något som vi känner som någonting positivt är att det i princip inte var några överraskningar, om jag har förstått saken rätt, den 15 maj, utan det var precis det upplägg som vi hade redovisat för det sammansatta utskottet. Sedan får vi se om det håller hela vägen, men så här långt så verkar bilden vara den som vi har presenterat.

Därmed överlämnar jag till kabinettssekreteraren.

Kabinettssekreterare Frank Belfrage: Jag kan ta vid och fullfölja de frågor som ställdes. Jag vill bekräfta det Nicola Clase just sagt om Köpenhamnskriterierna. Ordförandeskapet sade till oss efteråt: Ni kan nog känna er hyggligt lugna på den punkten, för det finns inte stämning nu för att ta in detta. Argumentet att få en utvidgningsdiskussion hade skrämt alla, inte minst det tyska ordförandeskapet självt.

Carl B Hamilton ställde en fråga om paradoxen och de nationella parlamentens roll. Ja, den finns ju kvar i den bemärkelsen att idén om subsidiaritetskontrollen ju finns kvar i det konstitutionella fördraget. Den ska ju så att säga överföras i den nya konstruktionen.

Under diskussionen den 15 maj var det några som var inne på att till och med stärka de nationella parlamentens roll när det gäller just subsidiaritetskontroller. Både britter och holländare var inne på olika förslag som innebar ett ökat inflytande för parlamenten. De skulle till och med kunna stoppa vissa kommissionsförslag. Men det var väl egentligen bara de två, skulle jag säga.

Vad gäller pelarstrukturen var det egentligen, – – –,  att man skulle försöka bibehålla pelarstrukturen. Frågan är därför fortsatt öppen, men den breda majoriteten runt bordet den 15 maj var nog av uppfattningen att en av poängerna med det konstitutionella fördraget var att man skulle sudda ut gränserna mellan pelarna.

Jag tror att ordförandeskapet med hjälp av rådssekretariatet och dess jurister nog kommer att försöka se till att man i de texter som kommer fram försöker sudda ut den gränsen så långt som möjligt.

Hur är det med Frankrike, och var står Frankrike? Det är naturligtvis väldigt mycket en semantisk fråga. Vad är det för skillnad i sak mellan det som Sarkozy sade när han talade om ett minifördrag och den ansats som det tyska ordförandeskapet har nu? Det får man se exakt i detalj. Och vi vet inte exakt var Frankrike står. Men de signaler som vi har fått ut från när Sarkozy träffade förbundskansler Merkel – han var i Bryssel i går – var att gå i den riktningen i bemärkelsen att ta hem så mycket som möjligt av det institutionella i det konstitutionella fördraget och föra över det i en konstruktion och därmed ge det tyska ordförandeskapet ett konstruktivt stöd.

Frågan om opt in och opt out var inte riktigt uppe. Ordförandeskapet refererade till ett ursprungligt tjeckiskt förslag som talade om en tvåvägsflexibilitet, det vill säga att man i olika regeringskonferenssammanhang också ska kunna rulla tillbaka en del av EU:s regelverk. Det måste gå både att föra in och föra ut kompetenser. Men där är tjeckerna väldigt ensamma. Det var ett ganska massivt motstånd mot den tanken. Och i anslutning till det fanns det spridda kommentarer kring opt in och opt out, men mest av negativ natur i bemärkelsen att detta inte var någonting som man ville föra in.

Som kanske framgick av våra föredragningar är stämningen: Låt oss inte hitta på nya saker. Låt oss stanna vid det som redan är genomtröskat i samband med det konstitutionella fördraget, och låt oss hitta en bra metod att föra in dessa olika bitar i en ny konstruktion.

Urban Ahlin (s): Nu har jag fått svar på en del av de frågor som jag hade tänkt ställa. Men jag vill säga något med anledning av det som Nicola Clase sade om att ha beslutssamråd i EU-nämnden. Jag har under en längre tid sagt att detta kommer att gå snabbare än vad vi tror och att vi måste förbereda oss ordentligt för hur vi ska ge de förhandlingsmandat som riksdagen vill ge till regeringen.

Jag har påmint om varför vi har detta utskott egentligen. Det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet sitter här just för att ta fram ett betänkande. Och det finns en motion som detta grundas på. I detta betänkande trodde jag att vi skulle lägga fram de förhandlingsmandat som regeringen har i denna process. Det var väl så vi gjorde förra gången som vi hade ett sammansatt konstitutions- och utrikesutskott? Då tog vi fram ett antal punkter där riksdagen beslöt vilken position som Sveriges regering ska ha vid regeringskonferensen. Det var ganska tufft. Jag satt ordförande då. Det var lite gnälligt på den socialdemokratiska sidan för att riksdagen gjorde på detta sätt. Men det var ganska nyttigt för att få ett stöd från riksdagen i positionerna.

Nu har vi haft dessa möten här då vi har fått information, information och information. Så hör jag Nicola Clase säga att när vi närmar oss slutet får vi ta dessa beslutssamråd i EU-nämnden. Anledningen till att ärendet ligger i konstitutionsutskottet är att vi ansåg att detta var ett konstitutionellt fördrag. Vi hade en jättefajt under den förra mandatperioden internt här i riksdagen i fråga om vilket utskott som ska hantera denna fråga. Utrikesutskottet menar att detta är ett fördrag som vilket annat mellan statliga organisationer och att det därmed ska ligga hos utrikesutskottet. Kammarkansliet valde en annan modell och menar att detta var konstitutionella frågor och att det därför ska ligga i konstitutionsutskottet. Därför blev det ett sammansatt utskott. Då känns det väldigt konstigt att EU-nämnden sedan ska avgöra detta under några dagar i slutet av juni.

Jag förstår Carl B Hamiltons fråga. Nu måste vi i riksdagen, och det kanske inte är regeringens sak egentligen, bestämma oss för hur detta ska hanteras.

Den andra frågan handlar om Köpenhamnskriterierna. Det är bra att jag blir lugnad på den punkten. Men jag tror att det är väsentligt att riksdagen någonstans sätter ned foten och säger att man inte kommer att ställa upp på att Köpenhamnskriterierna kommer in i fördraget, så att det är klart härifrån. Sådana beslut som band regeringen fattade vi förra gången inför regeringskonferensen. Och det finns ingen anledning att vi ska underlåta att göra det nu. Det finns en stark majoritet för att inte ta in dem. Därför borde vi kunna ta ett beslut om det.

Jag vill ta upp en tredje sak. När vi var i Bryssel nyligen med utrikesutskottet fick vi klart för oss att tiden mellan Gaercmötet den 18 juni, tror jag att det är, och toppmötet, alltså dagarna före midsommar, skulle användas för en parlamentarisk förankring. Så hade det tyska ordförandeskapet sett på det. Man skulle ha Gaercmötet först, och vara så pass långt fram att man skulle använda dessa dagar för en parlamentarisk förankring.

Då är jag lite nyfiken på om ni från Regeringskansliet har fått samma signaler. Sedan behöver vi ha en diskussion i riksdagen om hur vi hanterar detta fortsättningsvis.

Karl Sigfrid (m): Jag skulle vilja återkomma till Sarkozy och allt som man har kunnat läsa i tidningarna under de senaste dagarna om vilka positioner som han föreslår i frågan om fördraget.

Någonting som jag reagerade speciellt på var att han enligt tidningarna föreslår att man ska övergå från vetorätt till någonting som han kallar för superkvalificerad majoritet inom speciellt känsliga områden. Ett område som nämndes var skatteområdet. Detta har jag bara sett i en tidning.

Frågan är om detta är någonting som man ska betrakta enbart som ett medieutspel eller om det är någonting som man kan förvänta sig kommer upp på bordet och som Sverige kommer att få ta ställning till.

Kerstin Lundgren (c): Jag var också med utrikesutskottet i Bryssel och hörde dessa signaler. Det lät också som om det skulle vara ett nytt större möte den 15 maj och att man skulle ha en beredskap för detta. Jag vet inte om ni har hört någonting mer om detta. Det är naturligtvis intressant också för vår planering hur arbetet ser ut.

Mötet med Merkel och statsministern den 31 maj utgår jag från bygger på det som har redovisats här och nu. Dessa ståndpunkter kommer också att framföras från vår sida i kontakter med Angela Merkel.

Jag har en fråga med anledning av diskussionerna om pelarstrukturer. Om man landar på att behålla pelarstrukturer men ändå förändrar beslutsprocessen, hur tänker man då om detta? Påverkar det på något sätt den diskussion som också fanns i fråga om passerellfrågorna som var lite omdiskuterade från riksdagens sida när man yttrade sig om dem en gång i tiden. Jag vill gärna ha en kommentar om det också.

Britterna och holländarna ville ge de nationella parlamenten en starkare roll. Det är en sak om man skulle kunna stoppa, men jag hoppas att man från svensk sida inte har en hållning där man inte vill ge de nationella parlamenten en roll som vi åtminstone har prövat oss fram utifrån. Det är väl en hållning som vore välkommen?

Max Andersson (mp): Till att börja med vill jag säga att jag stöder detta med att vi borde ta ett beslut om att säga nej till att Köpenhamnskriterierna ska tas in i fördraget.

Sedan vill jag säga en sak som hör samman med den diskussion som vi har haft om vikten av att man förankrar Sveriges linje i riksdagen. Men jag känner att jag inte riktigt vet var regeringen står i de flesta av de frågor som diskuteras. Det som jag vet är att regeringen vill att man helst inte ska diskutera frågorna, därför att om man öppnar upp paketet finns det risk för att det blir längre diskussioner. Jag undrar var regeringen egentligen står i frågan om gult kort eller rött kort? Är det så att man helst inte vill att det ska diskuteras just nu? Men om det kommer upp till diskussion, vilket inte är helt osannolikt, och om det blir en informell omröstning av något slag på toppmötet, kommer regeringen då att säga ja eller nej till en starkare roll för de nationella parlamenten? För tydlighetens skull vill jag säga att vi från Miljöpartiets sida önskar att regeringen ska säga ja.

Carl B Hamilton (fp): Jag vill ta upp Urban Ahlins formfråga. Det är riktigt att vi hade ett betänkande där vi fattade beslut om vad riksdagen hade för åsikter. Men i detta betänkande fanns det så att säga en ventil för EU-nämnden. Jag tror att du och jag förhandlade fram en text som innebar ungefär att regeringen i sista hand fick gå till EU-nämnden för att där få acceptans för Sveriges position. Detta vill jag säga bara för klarhetens skull.

Nu befinner oss lite grann i ett flytande läge med den här nya ordningen i riksdagen. Men vad är din och Socialdemokraternas mening egentligen? Som rättsläget, det konstitutionella läget, är just nu måste det väl ändå vara så att den tidigare ordningen med så att säga denna ventil fortfarande gäller? Eller vilken ordning vill du egentligen ha?

Urban Ahlin (s): Carl, jag har vid flera tillfällen på dessa möten lyft fram frågan vad vi ska ha mötena till. Och jag reagerar på att vi har en diskussion om vad Frankrike tycker, vad som händer med Sarkozy och så vidare. Vad Sveriges riksdag ska besluta om är våra ställningstaganden och ge det till regeringen och säga att detta är vad som gäller. Regeringen kommer tillbaka och berättar för oss att det inte gick, att det fanns ett motstånd och frågar hur vi ser på det.

Det är på det sättet som ett parlament ska agera. Här sitter vi och kommenterar skeendet. Det är inte det som vi är satta att göra. Vi ska ta beslut om vad Sveriges riksdag tycker om detta konstitutionella fördrag i vissa delar. Fördelen som vi har är att vi är ganska överens om att det helst ska gå igenom så smärtfritt som möjligt och med så små förändringar som möjligt. Det gör att det är en ganska unik situation som vi befinner oss i.

Men tanken när vi tillsatte detta utskott var att vi skulle ta fram beslut och diskutera. Så uppfattade jag det. Och vi sitter fortfarande och kommenterar och kommenterar. Jag vet att vi är i tidsnöd. Det var precis som du säger att vi tog besluten. Det handlade om ifall regeringen inte skulle klara av att driva igenom allt. Det var till exempel ett ärende om en president som regeringen inte fick igenom. Då är det klart att det måste gå tillbaka till EU-nämnden, och EU-nämnden sade: Okej, ni har gjort vad ni kan. Och så är det bra.

Självklart är det på det sättet. Men vi har inget besked till dem. I så fall skulle det vara så att det ska gå ograverat igenom som det såg ut förut. Det skulle ha varit ett klart besked från Sveriges riksdag.

Det är därför som jag tycker att Max Andersson har rätt – någon gång måste vi sätta ned foten. Köpenhamnskriterierna ska inte in i fördraget. Vi har ingen fast plan. Jag vill bara betona hur rörligt detta är och att det faktiskt inte är en riktigt tillfredsställande ordning.

Ingvar Svensson (kd): Nu övergår vi till att diskutera inbördes i utskottet. Det var kanske inte den delen som vi skulle syssla med just nu, även om det är en angelägen diskussion, utan vi skulle ställa frågor och få en återrapportering här. Men vi borde egentligen ha haft tid över för att diskutera just den här typen av frågor utan att besvära folk från Regeringskansliet i detta sammanhang.

Ordföranden: Det kan ju vara intressant för regeringens representanter att få lyssna lite grann till hur diskussionen går.

Statssekreterare Nicola Clase: När det gäller de nationella parlamentens roll står det i det konstitutionella fördraget att kommissionen ska ompröva sitt förslag om minst en tredjedel av de nationella parlamenten har invändningar mot det. Det är väl så att man från det tyska ordförandeskapets sida har sagt att det kan finnas möjlighet eller utrymme att stärka de nationella parlamentens roll ytterligare. Men detta med rött kort verkar så att säga inte ligga i korten. Det är framför allt Nederländerna, vilket vi har sagt tidigare, som driver detta. Men det är intressant att de inte har kunnat vara så specifika att det finns något konkret förslag att ta ställning till. Vi har frågat om detta vid flera tillfällen, inte bara vid samtal med det tyska ordförandeskapet utan även direkt till holländarna. – – – 

Nej till Köpenhamnskriterierna är det mycket tydliga budskap som vi har fört fram. Och jag tror att vi har goda möjligheter att undvika att detta kommer in i fördraget. Som jag sade tidigare har det svängt, och det är just därför att det bland medlemsstaterna finns en förståelse för hur olyckligt det skulle vara att få en utvidgningsdebatt.

Det blir ju inte bara en allmän utvidgningsdebatt, utan vi kanske hamnar i ett läge där vi så att säga får tillbaka den olyckliga frågan om Europas gränser. Det är inget land som vill ha en sådan debatt. Jag tror inte att den franska regeringen vill hamna i en sådan situation direkt efter att en nyvald president har tillträtt. Det tror jag ändå att vi kan säga.

Jag överlåter sedan till Torbjörn Haak att tala om superkvalificerad majoritet.

Departementsrådet Torbjörn Haak: Superkvalificerad majoritet är något man under årens lopp ibland har hört talas om i debatten. Det innebär att man skulle ha någon form av strängare majoritetskrav för vissa frågor som kanske är av särskilt komplicerad natur. Det finns för övrigt redan i dag en superkvalificerad majoritet i fördragen, nämligen i de fall då det handlar om förslag från någon annan än kommissionen, vilket kan hända då och då. I vissa sådana fall kan superkvalificerad majoritet användas. Det sker inte i praktiken, men möjligheten finns faktiskt.

Det som jag tror refererades här, att detta skulle aktualiseras nu och vara en del i diskussionen, uppfattar inte vi. Vi har inte sett några tecken i den riktningen, utan det tror jag att man ska se som en del av den allmänna diskussionen om den här typen av frågor. Men att det skulle ha konkretiserats, att någon skulle företräda detta eller peka på det som en möjlighet, ett diskussionsämne just nu, har jag inte sett.

Kabinettssekreterare Frank Belfrage: Jag kan bara komplettera vad gäller just Frankrike och skattefrågan att det har varit en gammal idé som har ventilerats av och till. Sarkozy har naturligtvis haft en benägenhet att både före och efter presidentvalet komma med detta när han svarat på frågor. Jag gissar att det är det som har hänt. Men vi såg, som Torbjörn Haak säger, ingenting av detta under mötet den 15 maj eller därefter.

Vad sedan gäller frågan som ställdes om sambandet mellan kvalificerad majoritet, pelarstrukturen och passerellen är det nog, som jag ser det, tre olika frågor, även om det i politisk mening finns ett samband. En sak är var man har kvalificerad majoritetsomröstning. Det har man vidgat genom åren och nu även i det konstitutionella fördraget vidgat till nya områden. Det är en sak.

En annan fråga är att vi har de tre pelarna. Idén var ju att man skulle sudda ut gränserna men likväl behålla speciella regler för utrikes- och säkerhetspolitikens områden.

En tredje fråga var möjligheten inom den så kallade passerellen, som finns i konstitutionella fördraget, att kunna peka på möjligheten av att Europeiska rådet med enhällighet kan komma att besluta att övergå till flera områden med kvalificerad majoritetsomröstning.

Det är läget. Det är tre frågor. Samtidigt är det klart att det finns politiska samband. Men jag upprepar att jag tycker att det var oerhört tydligt under mötet den 15 maj: Låt oss, på grund av just tidsaspekten, hålla oss till elementen i det konstitutionella fördraget, och låt oss se till att vi på ett smärtfritt sätt, genom olika tillägg, för över dem till det befintliga fördragsverket, det vill säga Nicefördraget. Varje gång någon har kommit med nya förslag – Nicola Clase har just kommenterat några – har den allmänna stämningen varit: Intressant, men inte nu. Nu måste vi koncentrera oss på det här, givet tidsbristen.

Ordföranden: Jag skulle vilja att Nicola Clase också kommenterar det som både Urban Ahlin och Kerstin Lundgren, KU, tog upp om själva processen den 18 juni och framåt.

Statssekreteraren Nicola Clase: Om processen när det gäller kontakterna med riksdagen tycker vi ju att det är viktigt att vi försöker informera i den utsträckning som ni känner är bra. Vi är som sagt var flexibla. Vi kommer att infinna oss för att informera inför och efter de olika stationerna. Sedan har vi inga synpunkter på var detta sker. Om ni informerar oss så infinner vi oss.

Urban Ahlin (s): Poängen var att det tyska ordförandeskapet verkar ha satt de dagarna som tider för parlamentarisk förankring. Det är det jag undrar över. Har ni också nåtts av det beskedet?

Statssekreteraren Nicola Clase: När det gäller den frågan är det flera länder, däribland vi själva, som har sagt till tyskarna i olika sammanhang att det är viktigt att det finns tillräckligt med transparens och att vi måste ha möjlighet att samråda med våra respektive parlament. Exakt hur detta kommer att se ut har vi inte fått besked om. Men frågan har varit uppe och diskuterats. Vi kommer att följa upp frågan den 31 maj så det kommer vi att kunna återkomma och berätta mer om efter det mötet.

Ordföranden: Nu håller tiden på att rinna ut för oss. Jag har tre ledamöter som önskar ställa frågor, väldigt kort, skulle jag vilja säga, för jag vill att vi får tillfälle att inom utskottet säga några ord när vi har klarat ut den här informationen.

Pernilla Zethraeus (v): Jag har egentligen ingen fråga utan en vädjan om att vi reder ut vid vilka tillfällen vi ska sätta ned foten. Det var utannonserat ett saksamråd i dag. Det utgick. Vi fick i stället en rapport. Jag och andra har ställt frågor om vad som hände på det möte vi fick en återrapportering från. Jag tycker att det är viktigt att få göra det, att få den bild som vi som ledamöter inte kan få på något annat sätt och att vi sedan tar ställning till vid vilka tillfällen vi genomför regelrätta saksamråd. Då bör vi också fatta konkreta beslut. Det är mitt förslag.

Carl B Hamilton (fp): Jag anknyter till detta. Urban Ahlin, Max Andersson och Pernilla Zethraeus tar ju upp frånvaron av ett beslut när det gäller utvidgningskriterierna. Det är riktigt. Vi har inte fattat något beslut här. Det är möjligt att ordföranden har något kort i rockärmen. Men jag tycker ändå att det är en väldigt tydlig opinion som regeringens förhandlare naturligtvis observerar och som regeringens förhandlare enligt min mening bör använda som ett argument i sin argumentation gentemot ordförandeskapet och andra länder och säga: Vi har framträtt inför Sveriges riksdag i det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet. Där har vi mött en total enighet och en opinion som är negativt inställd till att utvidgningskriterierna än en gång skulle tas upp, och vi kan förutse att den hållningen från Sveriges riksdag är väldigt stabil. Den typen av medskick har vi gjort många gånger i EU-nämnden.

Eftersom vi inte fattar ett beslut nu, Urban Ahlin, tycker jag att det här är väl så effektivt som en argumentation, som den svenska regeringen bör använda om frågan ställs på sin spets.

Max Andersson (mp): Jag väntar med min fråga till dess vi har saksamråd på riktigt.