Cirka 100 riksdagsledamöter ingår i riksdagens delegationer till nio olika parlamentariska församlingar. Syftet med församlingarna är bland annat att bygga nätverk mellan parlamentariker, skapa erfarenhetsutbyten och arbeta för förbättringar inom utvalda områden.
I början av varje mandatperiod väljer riksdagen vilka ledamöter som ska sitta i de olika delegationerna. Bland annat väljs ledamöter till riksdagens OSSE-delegation och IPU-delegation. Delegationen till Nordiska rådet väljs i början av varje riksmöte.
De riksdagsledamöter som har utsetts deltar vid återkommande möten, så kallade sessioner, och diskuterar aktuella frågor. På sessionerna antar mötesdeltagarna slutligen resolutioner. Resolutioner är offentligt deklarerade politiska beslut och rekommendationer riktade mot medlemsländernas regeringar eller parlament. De är i regel icke-bindande för de nationella regeringarna och parlamenten.
Antalet medlemsländer i församlingarna varierar vilket gör sessionerna till utmärkta arenor för riksdagsledamöterna att träffa kollegor från andra delar av världen.
Nordiska rådets delegation
I Nordiska rådet (NR) samarbetar de nordiska ländernas parlament och regeringar. Rådet arbetar som ett nationellt parlament – fast på nordisk nivå.
Nordiska rådet grundades 1952. Det består av 87 valda medlemmar från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island och de självstyrande områdena Färöarna, Åland och Grönland samt av medlemmar från ländernas och områdenas regeringar. På regeringssidan är det officiella samarbetsorganet Nordiska ministerrådet. Det bildades 1971.
Begreppet "nordisk nytta" är grundläggande, vilket innebär att de nordiska länderna samarbetar om sådant de kan göra bättre tillsammans än om de agerar var för sig. Det handlar om att förbättra medborgarnas vardag, erfarenhetsutbyte inför reformer på olika samhällsområden och att få genomslag för gemensamma nordiska värderingar i internationella sammanhang. Många frågor handlar om gränshinder, exempelvis regler som försvårar för dem som bor i ett nordiskt land och arbetar i ett annat.
Nordiska rådet arbetar också med utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, främst i relation till Östersjöområdet, Arktis och EU.
Nordiska rådets webbplats
Tar initiativ och ger rekommendationer
Nordiska rådet tar initiativ och ger rekommendationer i olika frågor till de nordiska regeringarna. Många rekommendationer leder till konkreta åtgärder som lagändringar eller nya lagar i medlemsländerna. Rådet bevakar också att rekommendationerna genomförs i enlighet med intentionerna.
Nordiska rådets presidium leder och samordnar verksamheten. Presidiet och utskotten förbereder de ärenden som medlemmarna ska ta ställning till vid rådets sessioner. I rådet finns följande utskott:
- Utskottet för ett hållbart Norden
- Utskottet för kunskap och kultur i Norden
- Utskottet för tillväxt och utveckling i Norden
- Utskottet för välfärd i Norden.
- Kontrollkommittén
- Valkommittén
Det hålls i regel två större möten, sessioner, per år. Rådet kan också vid behov besluta om extrasessioner eller temakonferenser om aktuella nordiska samarbetsfrågor. Mellan sessionerna är presidiet det högsta beslutande organet. Inom rådet finns fem partigrupper:
- Socialdemokratiska gruppen
- Mittengruppen
- Konservativa gruppen
- Nordisk grön vänster
- Nordisk frihet
Den partipolitiska fördelningen i de nationella parlamenten återspeglas i Nordiska rådet.
Den svenska delegationen
Riksdagen väljer för varje riksmöte 20 ordinarie ledamöter och 20 suppleanter till den svenska delegationen till Nordiska rådet. Delegationen väljer en ordförande, en vice ordförande och ett arbetsutskott. Inför sessionerna utser regeringen de ministrar som ska delta. De ingår också i delegationen, men saknar rösträtt. Varje år lämnar delegationen en redogörelse till riksdagen om sin verksamhet. Redogörelsen behandlas av utrikesutskottet och debatt hålls i kammaren.
Europarådsdelegationen
Europarådet arbetar för att skapa en gemensam värdegrund grundad på mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer. Sverige var med och grundade Europarådet och dess parlamentariska församling år 1949. Europarådet har i dag 46 medlemsländer.
Europarådets parlamentariska församling (PACE) arbetar främst med kärnfrågorna demokrati och mänskliga rättigheter men aktuella politiska ämnen får alltmer uppmärksamhet. Genom dagsaktuella debatter och ställningstaganden är Europarådets parlamentariska församling en plattform där Europas centrala framtidsfrågor diskuteras.
Europarådet är en viktig normgivande institution inom europeisk politik genom de överenskommelser, så kallade konventioner, som medlemsländerna måste följa. En av de mest kända konventionerna är konventionen om de mänskliga rättigheterna.
Valobservationer
En viktig uppgift för parlamentarikerna i Europarådsdelegationen är att granska hur medlemsländerna uppfyller sina åtaganden. Valobservationer är ett viktigt led i denna granskning. De organiseras i samarbete med Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och innebär att parlamentariker besöker vallokaler före och under valdagen för att observera om medborgarna i det aktuella landet ges möjlighet att rösta. Valobservationer gynnar en demokratisk utveckling och den svenska Europarådsdelegationen deltar regelbundet i sådana observationer.
Valobservationer
Antar resolutioner och gör uttalanden
Europarådet sammanträder fyra gånger om året i Strasbourg, där organisationen också har sitt säte. Vid dessa möten, så kallade sessioner, debatterar parlamentarikerna rapporter och antar gemensamma resolutioner, direktiv och rekommendationer till ministerkommittén. Europarådet gör även uttalanden i aktuella frågor.
Församlingen har nio fackutskott och ett ständigt utskott, som också möts mellan sessionerna. Utskotten är:
- ständiga utskottet
- granskningsutskottet
- politiska utskottet
- utskottet för juridiska frågor och mänskliga rättigheter
- utskottet för sociala frågor, hälsa och hållbar utveckling
- utskottet för migration, flyktingar och fördrivna personer
- utskottet för kultur, vetenskap, utbildning och medier
- utskottet för jämställdhet och icke-diskriminering
- utskottet för arbetsordningen, immunitet och institutionella frågor
- utskottet för val av domare till Europadomstolen för mänskliga rättigheter
Europarådet har fem partigrupperingar:
- Socialistiska gruppen
- Europeiska folkpartiet
- Alliansen för Europas liberaler och demokrater
- Europeiska konservativa gruppen och demokratiska alliansen
- Förenade europeiska vänstern
Den svenska delegationen
Den svenska delegationen väljs av riksdagen för en mandatperiod, det vill säga fyra år. Delegationen har sex ordinarie ledamöter, varav en är ordförande och en vice ordförande, samt sex suppleanter. Varje år lämnar delegationen en årlig redogörelse till riksdagen om sin verksamhet. Redogörelsen behandlas av utrikesutskottet och debatt hålls i kammaren.
OSSE-delegationen
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) är en sammanslutning för säkerhetspolitisk dialog och samverkan i Europa. Organisationen arbetar för att förebygga konflikter och skydda mänskliga rättigheter. En viktig uppgift för dess parlamentariska församling är att utföra valobservationer över parlamentsval i olika länder.
OSSE bildades 1975 och dess parlamentariska församling 1991. Församlingen består av parlamentariker från OSSE:s 57 medlemsländer. De europeiska staterna, Ryssland, staterna i Kaukasus och Centralasien samt USA och Kanada är medlemmar. Varje land är representerat i förhållande till sin storlek.
OSSE:s verksamhet riktar i huvudsak in sig på konfliktförebyggande åtgärder, skydd för nationella minoriteter, mänskliga rättigheter, stöd till demokratiuppbyggnad, rustningskontroll samt förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder.
Antar resolutioner
OSSE:s parlamentariska församling debatterar aktuella frågor och antar icke-bindande resolutioner som syftar till att öka säkerheten och samarbetet i Europa. Resolutionerna är inte juridiskt bindande för medlemsländerna men kan påverka deras utrikespolitik.
Församlingen har tre årliga möten, så kallade sessioner: vintermöte, sommarmöte samt höstmöte. Vartannat år arrangeras dessutom ett särskilt möte med inriktning på ekonomiska frågor. Arbetet bedrivs dels i plenum, dels i tre utskott. Utskotten är följande:
- utskottet för politiska frågor
- utskottet för ekonomiska frågor, vetenskap, teknik och miljö
- utskottet för demokrati, mänskliga rättigheter och humanitära frågor.
Församlingen kan också tillsätta speciella arbetsgrupper för olika ämnesområden eller länder. Även särskilda representanter kan utses av församlingens president för att främja dialog och få ökad kunskap i en särskild fråga.
Valobservationer
För att främja en demokratisk utveckling utför församlingen valobservationer över parlamentsval och i vissa fall presidentval i olika länder. Observationerna genomförs ofta i nya demokratier i före detta Sovjetunionen, Central- och Östeuropa samt i Centralasien men även i USA. De sker ibland i samarbete med Europarådets parlamentariska församling, Natos parlamentariska församling och Europaparlamentet.
Den svenska OSSE-delegationen deltar mycket aktivt i valobservationer. När det är möjligt kan även andra riksdagsledamöter som genomgått utbildning delta i OSSE:s valobservationer. Uppdraget innebär att ledamöterna besöker vallokaler i landet före och under valdagen och observerar om vallagen följs.
Valobservationer
Den svenska delegationen
Riksdagens OSSE-delegation väljs av riksdagen för en mandatperiod, det vill säga fyra år. Delegationen består av åtta ledamöter, av vilka ordförande och vice ordförande väljs vid konstituerande möte för mandatperioden. Varje år lämnar delegationen en årlig redogörelse till riksdagen om sin verksamhet. Redogörelsen behandlas av utrikesutskottet och debatt hålls i kammaren.
IPU-delegationen
Interparlamentariska unionen (IPU) är en global organisation för självständiga staters parlament. Den grundades år 1889 i syfte att arbeta för fred och mellanfolkligt samarbete. Organisationen har 178 nationella parlament som medlemmar.
Bland organisationens uppgifter ingår att främja personliga kontakter mellan parlamentsledamöter i alla länder och arbeta för de parlamentariska institutionernas utveckling. IPU ska också hjälpa till med att bygga upp demokratiska funktioner, arbetssätt och fungerande parlament.
IPU arbetar också med bistånd. Arbetet omfattar frågor som representativ demokrati, mänskliga rättigheter och, inte minst, jämställdhet och kvinnors deltagande i politiken. Organisationen värnar också parlamentarikers mänskliga rättigheter och främjar internationell säkerhet och hållbar utveckling.
Organisationen har genom åren närmat sig FN och har sedan 2002 observatörsstatus i generalförsamlingen.
Interparlamentariska unionens webbplats
Icke bindande resolutioner
IPU kan inte fatta några beslut som är bindande för medlemsländerna eller parlamenten. IPU lägger i stället fram konkreta förslag och antar gemensamma icke-bindande resolutioner i de huvudämnen som debatteras vid varje möte.
Organisationen har fyra utskott som arbetar med följande frågor:
- fred och internationell säkerhet (första kommittén)
- hållbar utveckling, finanser och handel (andra kommittén)
- demokrati och mänskliga rättigheter (tredje kommittén)
- FN-kommittén (fjärde kommittén)
Den svenska delegationen
Riksdagens IPU-delegation utses av talmannen efter samråd med riksdagspartiernas gruppledare för en mandatperiod, det vill säga fyra år. Delegationen består av fem personer: ordförande, vice ordförande och ytterligare tre ledamöter. Vid församlingarna är det möjligt att komplettera delegationen med ledamöter som har specialkompetens inom de fackområden som är huvudteman vid mötet. Det ökar möjligheten att återkoppla diskussionerna från mötet till riksdagens utskott.
Varje år lämnar delegationen en redogörelse till riksdagsstyrelsen om sin verksamhet. Redogörelsen behandlas av utrikesutskottet och debatt hålls i kammaren.
Natodelegationen
Natos parlamentariska församling är ett forum för parlamentariker från Natos medlemsländer och associerade medlemmar. Församlingen arbetar med försvars- och säkerhetspolitiska frågor i ett brett perspektiv. Riksdagen är sedan 2003 associerad medlem och har sedan juli 2022 fullt tillträde till församlingens verksamhet.
Nato är en försvarspolitisk allians mellan USA, Kanada och många länder i Europa. Organisationen grundades 1951. Det parlamentariska samarbetet har utvecklats stegvis från 1955. Natos parlamentariska församling i sin nuvarande form började 1967–1968. Syftet med verksamheten är att skapa förståelse bland församlingens parlamentariker för de säkerhetsutmaningar som samarbetet ställs inför.
Församlingen följer Natos agenda med aktuella frågor och verksamheten präglas av Natos politiska prioriteringar och mål.
Natos parlamentariska församlings webbplats
Deltar i debatter men röstar inte
Församlingen samlar ett stort antal parlamentariker från medlemsländer, associerade länder, partnerskapsländer och observatörer.
Den svenska delegationen var observatör i Natos parlamentariska församling fram till 2003 då den fick status som associerad medlem. I och med att Sverige 2022 fick status som ansökarland i Nato fick den svenska riksdagsdelegationen status som observatör vid möten som normalt är endast medlemsländernas delegationer har. Denna status innebär att svenska ledamöter kan delta i debatterna och samtliga övriga aktiviteter som arrangeras. De har dock ingen rösträtt och betalar heller inte någon avgift till församlingen. Även Finland har status som observatör med fullt tillträde till församlingens möten.
Församlingen möts vid två årliga möten, så kallade sessioner, på våren och hösten. Verksamheten äger då rum dels i plenum, dels i fem fackutskott.
De fem fackutskotten är:
- försvarsutskottet
- ekonomiska utskottet
- politiska utskottet
- utskottet för vetenskap och teknologi
- utskottet för demokrati och säkerhet
Utskotten lägger fram rapporter och förslag till gemensamma resolutioner, i olika ämnen inom verksamhetsområdet. Rapporterna och resolutionerna debatteras under vårsessionen och antas sedan vid höstsessionen.
Kunskapsutbyten i säkerhetspolitiska frågor
Under året arrangerar dessutom varje utskott besök och seminarier på olika platser i medlemsländerna. Det arrangeras så kallade Rose-Roth-seminarier, som syftar till kunskapsutbyte och dialog i aktuella säkerhetspolitiska frågor varje år. Dessa seminarier anordnas i första hand i länder i Central- och Östeuropa.
Den svenska delegationen
Riksdagens Natodelegation utses av talmannen efter samråd med de olika riksdagspartiernas gruppledare för en mandatperiod om fyra år. Delegationen består av fem ordinarie ledamöter, varav en är ordförande och en vice ordförande, samt fem suppleanter. Delegationen lämnar varje år en årsredogörelse till talmannen som även delges utrikes- och försvarsutskottet.
Den parlamentariska församlingen för Unionen för Medelhavet (PA-UfM)
Den parlamentariska församlingen för Unionen för Medelhavet (PA-UfM) är en mötesplats för parlamentariker från EU och Medelhavsländerna. Församlingens mål är att skapa ett gemensamt område runt Medelhavet med fred och stabilitet, delat välstånd och förstärkt samarbete i sociala och kulturella frågor, baserat på grundläggande principer som respekt för mänskliga rättigheter och demokrati.
Sveriges riksdag är medlem i PA-UfM men utser under nuvarande valperiod ingen delegation och deltar därför inte i arbetet.
PA-UfM har 280 ledamöter. Ledamöterna kommer från EU-länderna och Europaparlamentet samt de så kallade partnerländerna Marocko, Algeriet, Tunisien, Egypten, Israel, Jordanien, Syrien, Libanon, Turkiet och Palestinska myndigheten. Sedan 2009 ingår även Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Monaco, Montenegro, Albanien och Mauretanien i samarbetet.
PA-UfM:s webbplats
Den parlamentariska Östersjökonferensen (BSPC)
Den parlamentariska Östersjökonferensen (Baltic Sea Parliamentary Conference, BSPC) är ett forum för politisk dialog mellan parlamentariker i Östersjöregionen. Syftet med samarbetet är att uppmärksamma och driva frågor av betydelse för Östersjöregionen samt att stödja olika initiativ som främjar en hållbar utveckling inom miljö och det sociala området.
Östersjökonferensen äger rum en gång per år och samlar parlamentariker från tio nationella parlament, sju regionala parlament och fem interparlamentariska organisationer runt Östersjön. Den första parlamentariska Östersjökonferensen arrangerades i Helsingfors 1991.
BSPC:s webbplats
Antar resolutioner
Vid den årliga konferensen behandlar parlamentarikerna sakområden som är viktiga för regionen. Det gäller exempelvis miljö, energi, arbetsmarknad, hälsa och välfärd. Vid konferensen presenterar också Östersjöstaternas råd (CBSS) sina prioriteringar och sitt arbete. Östersjöstaternas råd är ett samarbete mellan regeringarna i Östersjöregionen.
Östersjökonferensen kan inte fatta några beslut som är bindande för medlemsländerna. Parlamentarikerna antar i stället icke-bindande resolutioner med politiska rekommendationer till samarbetets regeringar.
Den ständiga kommittén är konferensens fasta politiska organ. Kommitténs främsta uppgift är att förbereda den årliga konferensen samt förbereda och följa upp resolutioner.
Arbetet sker även i arbetsgrupper där ledamöterna tar fram rapporter och politiska rekommendationer i olika sakfrågor. Det finns även utsedda rapportörer med uppgift att bevaka olika sakområden.
Den svenska delegationen
Talmannen utser den svenska delegationen efter samråd med de olika riksdagspartiernas gruppledare för en mandatperiod, det vill säga fyra år. Delegationen består av fem ledamöter, varav en är ordförande och en vice ordförande. Varje år redogör delegationen för sin verksamhet, redogörelsen ingår i Nordiska rådets redogörelse. Redogörelsen behandlas av utrikesutskottet och debatt hålls i kammaren.
Den arktiska parlamentarikerkonferensen (CPAR)
Den arktiska parlamentarikerkonferensen (Conference of Parliamentarians of the Arctic Region, CPAR) är ett forum för politisk dialog mellan parlamentariker i den Arktiska regionen. Syftet med samarbetet är att driva frågor av betydelse för den arktiska regionen och dess befolkning. Fokus ligger på förutsättningarna för att möta utmaningarna och ta tillvara möjligheterna i ett förändrat Arktis.
Konferensen är den parlamentariska motsvarigheten till Arktiska rådet och deltar i rådets arbete som observatör.
Den arktiska parlamentarikerkonferensen äger rum vartannat år och samlar parlamentariker från de åtta nationella parlamenten i de arktiska staterna samt Europaparlamentet. Urfolksrepresentanter har status som permanenta deltagare. I konferensen deltar också observatörer från parlament och organisationer med intresse för utvecklingen i den arktiska regionen. Den första konferensen arrangerades i Reykjavik 1993.
CPAR:s webbplats
Antar resolutioner
Vid konferensen behandlar parlamentarikerna sakfrågor som är viktiga för regionen. Särskild vikt läggs vid klimatförändringarna, den ekonomiska utvecklingen i regionen och ett hållbart utnyttjande av naturresurserna, befolkningens levnadsvillkor samt den civila säkerheten i regionen.
Vid konferensen lämnar företrädare för regeringen en redogörelse för arbetet i Arktiska rådet. Konferensen avslutas med att parlamentarikerna antar en icke-bindande resolution med rekommendationer till de arktiska ländernas regeringar, Arktiska rådet och EU:s institutioner i de delar som är tillämpliga.
Den permanenta kommittén är konferensens fasta politiska organ. Kommitténs främsta uppgift är att förbereda den årliga konferensen och följa upp resolutioner. Inför varje konferens utser kommittén rapportörer för de olika teman som behandlas vid konferensen.
Den svenska delegationen
Talmannen utser den svenska delegationen efter samråd med de olika riksdagspartiernas gruppledare för en mandatperiod, det vill säga fyra år. Delegationen består av fem ledamöter, varav en är ordförande och en vice ordförande. Varje år redogör delegationen för sin verksamhet, redogörelsen ingår i Nordiska rådets redogörelse. Redogörelsen behandlas av utrikesutskottet och debatt hålls i kammaren.
Det parlamentariska Barentssamarbetet
Det parlamentariska Barentssamarbetet har till syfte att uppmärksamma och driva frågor som är av gemensamt intresse för länder och regioner i Barentsområdet. Dit räknas norra Finland, norra Sverige, norra Norge och nordvästra Ryssland.
Barentssamarbetet inleddes 1993 och baseras på Kirkenesdeklarationen. Syftet med samarbetet var att säkra fred, stabilitet och framåtskridande i området. På regeringssidan leds samarbetet av utrikesministrarna i Barentsrådet (Barents Euro-Arctic Council, BEAC). Det finns även ett samarbete mellan regionerna i Barentsområdet som leds av Barents regionkommitté (Barents Regional Committee, BRC).
Det parlamentariska Barentssamarbetets webbplats
Parlamentarisk konferens vartannat år
Det parlamentariska samarbetet har karaktären av ett nätverk och har därför inga stadgar eller permanenta organ. Exempel på återkommande frågor är miljö, klimat, infrastruktur, mellanfolkliga kontakter, urfolkens livsvillkor, innovationer och ekonomisk utveckling i regionen.
Vartannat år hålls en parlamentarisk Barentskonferens där parlamentariker, representanter för län, fylken och regioner inom Barentsområdet deltar. Även urfolksorganisationer och andra relevanta organisationer finns representerade.
Den svenska delegationen
Riksdagen deltar vanligtvis med cirka fem riksdagsledamöter. Inför varje konferens nominerar partigrupperna ledamöter, varefter talmannen bestämmer delegationens sammansättning. Vid konferensen antas en icke-bindanderesolution med politiska rekommendationer till regeringarna i regionen. Varje år redogör delegationen för sin verksamhet, redogörelsen ingår i Nordiska rådets redogörelse. Redogörelsen behandlas av utrikesutskottet och debatt hålls i kammaren.
Nordiska rådets svenska delegations berättelse om verksamheten under 2021