regeringens tandvårdspolitik

Just nu talar: {{ VideoModel.activelivespeaker.text }}
{{ videometadata.debatetypename }} {{ videometadata.debatedate }}

Interpellationsdebatt 8 februari 2005

Interpellation: regeringens tandvårdspolitik

Interpellation 2004/05:276 av Romanus, Gabriel (fp)

den 20 december

Interpellation 2004/05:276

av Gabriel Romanus (fp) till statsrådet Ylva Johansson om regeringens tandvårdspolitik

I debattböcker och festskrifter säger man att hela tänder inte får bli en klassfråga. Ändå är det detta som nu håller på att ske, utan att regeringen gör något åt det. En miljon människor avstår från den tandvård de skulle behöva, därför att de inte anser sig ha råd. Det betyder att den goda tandhälsa, som har byggts upp i Sverige sedan mitten av 1970-talet med hjälp av tandvårdsförsäkringen, nu håller på att raseras. Det kan gå fort om inget görs för att vända utvecklingen.

I juni 2002, för två och ett halvt år sedan, överlämnade regeringens tandvårdsutredare sitt betänkande, Tandvården till 2010.

I budgetpropositionen för 2004 sägs, att utredningens förslag har remissbehandlats, och att förslagen bereds i Regeringskansliet.

I budgetpropositionen för 2005 sägs inte längre att förslagen bereds, inte heller att de har avförts från beredning.

I socialutskottets betänkande över budgeten (SoU 2004/05:1) sägs att betänkandet fortfarande "enligt uppgift" är under beredning i Regeringskansliet.

Varken i kammardebatten om betänkandet den 9 december, eller under frågestunden samma dag, ville det ansvariga statsrådet ge besked om regeringens avsikter. Det framgick i stället att statsrådet är stolt över det högkostnadsskydd som har införts för personer som har fyllt 65. Trots detta högkostnadsskydd kan en pensionär dock få betala 7 700 kr för tandvård, plus kostnaden för material. Tillsammans kan detta uppgå till långt över 10 000 kr. Det är en självrisk som är långt högre än vad som gäller i bilförsäkringen för en ganska flott bil.

På frågor från undertecknad om vad regeringen avser att göra för att personer under 65 ska anse sig ha råd med tandvård, kunde regeringens företrädare endast hänvisa till att Moderata samlingspartiet (!) vill anslå mindre pengar än regeringen till tandvårdsstödet. Som uttryck för hållningen hos den regering som gör anspråk på att styra landet är detta knappast imponerande.

Statsrådet pekar på att det skulle kosta mycket (10@20 miljarder per år) att behandla tänderna som en del av kroppen i den meningen att samma stöd ges som i sjukförsäkringen. Detta må vara sant, men detta är givetvis inte enda möjligheten att möta den hotande tandvårdskrisen. Som bekant finns det modeller för att komplettera tandvårdsstödet med en verklig försäkring, så kallad abonnemangstandvård.

Det skulle innebära att de som så önskade kunde försäkra sig mot överraskande, omöjliga tandvårdskostnader genom att betala en fast avgift. Folkpartiet har föreslagit att staten skulle stimulera till utbyggnaden av abonnemangstandvård, på ett sådant sätt att både folktandvården och privata vårdgivare kan erbjuda detta alternativ. Regeringens utredare uttalar sig också i betänkandet positivt om abonnemangstandvård, som med brett politiskt stöd har införts i Värmlands läns landsting. Tyvärr har våra förslag hittills avvisats.

Mot bakgrund av det anförda vill jag fråga statsrådet Ylva Johansson:

1.Vad tänker regeringen göra för att infria löftet att hela tänder inte ska vara en klassfråga?

2.Vilken är regeringens tidtabell för en tandvårdsreform värd namnet?

3.Kommer regeringens förslag att innebära att människor kan försäkra sig mot oförutsedda tandvårdskostnader genom en fast årlig avgift?